Jag kan ha en del sympati för socialdemokraternas förslag om att förlänga rätten att vara hemma med barn till sexton års ålder. Det finns en logik i det - hela grundskolan liksom. Men samtidigt väcker det ju en del andra frågor.
Kompisen F. följde med förtjusande flicka hem för en så kallad bortamatch. Kompisen F. är inte helt ung, och det var inte flickan heller. I varje fall inte jätteung. Trevlig kväll på krogen följdes av taxiresa hem till ett radhus i söderförort. Kompisen F. var fortfarande förtjust, men förtjusningen kom liksom av sig när det kom fram att radhuset inte var hennes, utan hennes föräldrars, och där bodde hon tillsammans med dem. Fortfarande vid 27 års ålder... Hon hade liksom inte kommit sig för med att flyga ut, som hon sa.
Det bidde ingen bortamatch för kompisen F. Är man fyllda trettiofem ska man inte behöva riskera att möta hennes farsa när man tassar ut på toaletten mitt i natten, resonerade han.
Helt klart är att århundradens invanda beteenden kastas överända en efter en numer. Vi umgås inte som förr, folk vägrar bli gamla, och vi - min generation - vill inte låta ungarna växa upp. Det måste verka väldigt märkligt för de som kommer ur andra kulturer att vi omhuldar barndomen med sån frenesi att vi inte vill låta våra ungar lämna den. På andra platser på jorden är barndomen en pinsam fas i väntan på att kunna bidra till hushållet, och släktets fortlevnad.
Och innan jag blir beskylld för det ena och det andra vill jag säga att jag inte alls tycker att barnarbete eller barnäktenskap är företeelser som ska behållas nånstans - jag bara konstaterar att det är så.
I min värld finns det gott om sextonåringar som klarar av att ta en vuxens ansvar, om de fick. I andra delar av världen får man gifta sig vid den åldern. Barn kan man som bekant få ändå. Man får ta värvning i många arméer. I vårt eget land kan en artonåring får utbildning i att ha ihjäl andra människor, och det bara två år efter att han var tillräckligt liten för att behöva ha en förälder hemma när han var sjuk.
Jag har svårt för det där, och jag känner ju inte att det är barnens egna önskemål. Jag är tveksam till om arvtagaren skulle vilja ha mig hemma numer, om han blev sjuk. Ju mindre han ser mig desto bättre, liksom. I varje fall just nu. En vecka hemma själv utan några vuxna är ju en våt dröm för honom...
Är det inte så att det är vi vuxna som lider av separationsångest? Vi vill inte att våra ungar ska lämna boet? Det verkar ju så. Och i en värld där det saknas billiga förstagångslägenheter att bo i är naturligtvis föräldrahemmet en bra serviceinrättning för de bekväma. De är ju inte dumma, de där som ska försörja mig när jag blir gammal.
Men i vanlig ordning är det ju inte deras fel - de tar ju bara vara på möjligheten. Istället är det ju den ovuxna generationen - curlingföräldrarna - som borde ta sig en funderare. För biologin är inte på vår sida - alldeles oavsett om man tycker att ens förvuxne son är ett barn, så anser inte han det. Och är man enochnittio och väger nittio kilo så ligger det nåt i det, och det kan dessutom vara en rätt arg ung man som inte lyssnar så bra (för att uttrycka det milt).
Vi borde istället lära föräldrar att släppa taget. Man måste få missa när man är ung, när det fortfarande går att reparera, istället för när man är tjugofem (om man lyckats komma hemifrån då ens). Och allra mest syns ju det här i att åldrarna på förstgångsföräldrarna stigit så hastigt.
I Stockholm är förstgångsmorsorna över trettio idag, och många mycket äldre än så. För de ovuxna generationerna ska ju hinna med så mycket innan de skaffar barn. Nackdelen är ju att de dels kommer vara föräldrar lite kortare tid, dels att de kommer vara rätt gamla när de blir tonårsföräldrar (och DET är ingen lek kan jag meddela!!!), dels att deras barn kommer få väldigt kort tid med underbara mor- och farföräldrar. För de är ju också ofta ganska gamla föräldrar själva.
Och det här finns ju på alla nivåer i samhället - jag är rätt övertygad om att det som Jytte beskriver här faktiskt beror rätt mycket på att den äldre generationen igen anser att det i varje fall är de som vet bäst. Just i det här partiet finns det en ruskig massa gubbar och gummor, i alla åldrar, som passerat bäst-före-datum. Fast det är risk för eget liv att säga det...
Jag vet att vi borde vara mer delaktiga i våra barns liv. Det har jag hört sen jag var liten. Men samtidigt borde vi också respektera våra barns rätt till eget liv. Det finns knappt nåt ungar hatar mer än föräldrar som är för nyfikna. Det kan ju vara så illa att vi, som inte själva vill bli vuxna, egentligen har mindre med våra barns liv att göra, än våra föräldrar före oss.
Det finns ju idag en uppsjö av kurser och böcker för blivande föräldrar. Det borde finnas en marknad för de som håller på att avsluta sitt föräldraskap. Släpp greppet, skaffa er ett liv och låt sextonåringen vara ifred hemma när han är ledig...
Bilden? Har i varje fall inget med bortamatch att göra. Som för övrigt är en beteckning på en inte helt oskyldig övernattning hos det motsatta könet...
4 kommentarer:
Du skriver tänkvärt och bra, som vanligt. Jag håller med om mycket. Det är en ganska svår balansgång, det där. Själv är jag uppfostrad med ganska lösa tyglar och jag tror att man då och då måste dra i de samma. Men mycket frihet, absolut!
Någon dag ska jag skriva ett blogginlägg om hur särskilt mammor ofta verkar nästan dö och förtvina när de är utan sina barn i några dagar också...
Oj oj oj...det finns så mycket att säga om detta.
Det här med att mäta ålder eller ens mäta tid är en ganska ny företeelse i människans historia. För några få hundra år sedan var det en helt onödig kunskap. Men eftersom vi nu mäter ålder och tid så påverkar det vår syn på våra egna liv. Vi har skapat oss verktyg dels för att förstå hur långt vårt jordeliv är och dels för att hjälpa oss att planera hur vi vill forma våra liv. Idag vet vi att många av oss med stor sannolikhet blir åtminstone 80 år. Tidigare generationer har sett en betydligt kortare tidsaxel.
Sedan så kan man också konstatera ett ungdomen är ännu nyare i mänsklighetens historia. Innan 50 talet fanns knappt begreppet ungdomskultur. På 1800 talet såg man inte barn som vi ser barn. Dom var snarare ofärdiga vuxna än barn. Barnarbete var på den tiden inget att förfäras över. Att gifta sig redan vid 16 års ålder var normalt och likaså att bli förälder innan man ens lämnat tonåren. Dom vi idag betecknar ungdomar var vuxna då.
Jag var själv 23 år när jag blev pappa första gången. Därför känns det märkligt att man bor hemma tills man är 27.
Om rock and roll generationen var den första ungdomsgenerationen kan man kanske förstå att dom genom hela livet identifierar sig med att vara just ungdomsgeneration. Dom var ju först. Jag tror inte det handlar om att hänga fast vid en uppfattning om att man inte åldras, snarare är det ett sätt att bära med sig den identitet man skapade när man fortfarande formades som människa.
Men det är min fasta övertygelse att man är mogen att stå på sina egna ben i dom sena tonåren eller runt 20 års åldern. Tjejer något tidigare än killar. Problemet är att attityder och bristande möjligheter att skapa sig ett självständigt liv låser in dagens unga. Stadig och trygg inkomst saknas, bostaden är en utopi samtidigt som man intalas att man måste upptäcka världen innan man skaffar barn. Jag tror att dagens ungdomsgeneration kommer gå till historien som den minsta välkomna och mest otrygga. Det borde fan vara inskrivet i dom mänskliga rättigheterna att man skall ha en möjlighet att skapa ett självständigt liv när man fyllt 20
Superbra kommentar Christer!
Tack för påminnelsen!
Jobbar dagligen och stundligen med att fila på den sega navelsträngen, det är inte lätt men jag inser ju att det är nödvändigt. Min stora son är ju faktiskt myndig, ett faktum jag måste påminna mig själv om lite då och nu. När jag var arton började jag ju faktiskt jobba och strax efter jag fyllde nitton hade jag flyttat hemifrån.
Jag är övertygad om att det på alla sätt är osunt att man bor hemma hos sina föräldrar för länge! För att bli en självständig människa måste man få klara sig på egna ben och göra sina egna misstag. Därför är det förstås viktigt att vi som föräldrar ”tränar” våra barn att bli självständiga och låter dem göra misstag och ta konsekvenserna av detta. Problemet är att det ju är så svårt och gör så ont i moders/fadershjärtat när de små raringarna har det svårt, det är lättare att curla genom att skjutsa, hämta och fixa. Vi (även jag) gör dem många gånger en björntjänst genom att inte låta dem fatta egna (ibland felaktiga) beslut.
Att vara nyfiken på sina barns liv slutar väl vi som föräldrar aldrig att vara. När de är små är det vår plikt att lägga oss i och styra men ju större de blir desto mer måste vi nog bita oss i tungan och respektera att de har ett liv vi inte har och inte ska ha insyn i.
Ett jätteproblem idag är att det inte finns någon stans att göra av våra ungdomar när de är mogna att flytta från mor och far. Inte är det så där ruskigt många som kan slänga upp ett par miljoner och köpa en bostadsrätt åt telingen, de billigare hyresrätterna har ju alliansen förvandlat till bostadsrätter och vilken ungdom har råd att bosätta sig i nyproduktion. Ska vi bli av med våra ungdomar måste det byggas hyfsat billiga hyresrätter NU!
Skicka en kommentar