Så vem var Al Capone?

Smaka på det här: När polisen hunnit spåra upp Moran och kunde rapportera till honom hur hans bil nu såg ut, satt han hemma i nattrock och tofflor och blev högst indignerad; allt han kunde säga var att han bil hade blivit stulen för ett tag sedan, och titta så den såg ut nu!

Och jämför det med det här: Någon timme senare uppsökte polisen Moran i hans hem och påtalade att de hittat hans bil sönderskjuten och med blodfläckar i. Moran meddelade dem bara att hans bil stulits dagen innan, och beklagade att den nu var förstörd.

Det översta är skrivet att den brittiske journalisten Kenneth Allsop, magnifikt översatt av Roland Adlerberth, i hans krönika om gangsterväldet i Chicago.
Det undre är skrivet av Henrik Höjer i hans bok Al Capone och den amerikanska drömmen ( Albert Bonniers förlag, ISBN 978-91-0-011909-6). Höjer har precis som jag och fler med mig fascinerats av Capone och förbudstiden och därför valde han att gräva ner sig ordentligt i ämnet.


Låt mig på en gång framhålla att det här inte alls är en dålig bok. Tvärtom - den är noga skriven, somligt som hållits dolt har kommit fram men i slutänden förlorar han på stilpoäng mot Allsop. Och jag har även en del metodologiska invändningar.
Höjer vill förtvivlat gärna vara bättre än Allsop, men det är ju inte så lätt. Saker hände enligt en kronologi, och det styr ju hur berättelsen ska flyta. Här är det uppenbart att Dick Harrison i sin anmälan i Svd inte hade en aning om vad han pratade om, för Höjer hittar inte alls mycket nytt guld på den här flodbottnen. Och eftersom han rakt av också plankar en del ur Alsops bok är det ju lite orättvist att tala om berättarglädje.
Naturligtvis ska man omvärdera historieskrivningar - det är näranog en historikers huvuduppgift. Men man måste ju också kunna tillföra tillräckligt mycket substans för att det ska kännas meningsfullt. Och det är här isen blir tunn.

Jo, det var här i Chicago som The Jazz Baby frodades, det var här en hel del av kvinnans frigörelse kom att ske i illegalt utskänkt sprit. Det var här det modernaste USA föddes. Och allt kantades av maskingevärseld och elaka konspirationer, när de nyanländaste italienarna rök ihop med de som varit där längre, och med judar och irländare.
Höjer har ju haft fördelen att kunna sitta med digitaliserade tidningslägg och återuppleva vad min farfar -jojomän! - också kunde läsa när han var i Chicago. Och därför är det lite synd att han bestämmer sig för att skriva om det alla vi som läst in oss på ämnet redan kan - kronologin ligger där, alltifrån att Johnny Torrio kommer till Chicago till att Capone, besegrad, förs till fängelse. Och alla de mellanliggande händelserna är hyfsat väl dokumenterade.
Intressantare är ju att Höjer egentligen vill skriva boken om hur Al Capone kom att förkroppsliga den amerikanska drömmen, men gör han det? Eller fastnar han bara i samma fälla som andra som skrivit om perioden?
Det mest intressantra med Capone var att han blev den första riktigt stora skurkkändisen. Visst, det hade funnits andra, och i början av trettiotalet kom också Dillinger med flera att haka på trenden, men Capone var först. Höjer snuddar vid det här, men lite från fel håll tycker jag. Man ska ha klart för sig att det finns skriande skillnader mellan de unga kriminella idag som söker uppmärksamhet och framgång genom att skrävla med sin brottslighet, och den kriminalitet som fanns under depressionen.

Gudsbegreppet, familjen och skräcken för myndigheter var ofantligt mycket större då än nu, vilket både kan förklara varför Capone väckte sån uppmärksamhet, men också varför avskyn för hans brott också var så stor. Han var grosshandlare i synd helt enkelt, och det är att göra det lätt för sig att påstå att han var älskad och beundrad. Eller att han skulle vara en amerikansk framgångssaga.

Med facit i hand kan vi konstatera att han dör i sviterna av syfilis, inte ens femtio år gammal. Och jag tycker inte jag kommer Capone närmare i den här boken än i andra liknande böcker. Han var mån om sitt privatliv, och de som stod honom närmast knep helt enkelt käft. Vem han egentligen var är fortfarande en gåta.

Det finns en del smådetaljer man kan haka upp sig på i Höjers bok. Han beskriver Red Rudensky som en småtjuv, vilket är en underdrift - Rudensky var en legendarisk kassaskåpssprängare. Han beskriver Jake Lingle som Capones hovjournalist, när Lingle egentligen bara var en notisskrivare (men med andra nödvändiga politiska kontakter), men strängt taget är det just detaljer.
Det hade däremot varit intressant om Höjer tagit ett grepp kring den svenska frågan - Chicago var en gigantisk svenskstad, och jag har länge funderat kring en rad i en uppräkning av gäng i staden " Polacker, italienare och irländare har fler ligor än vad som borde vara normalt med tanke på dessa folkgruppers storlek, medan man däremot finner få ligor bland svenskar och tyskar" (Prof FM Thrasher, 1927).
Hade det inte varit intressant att få veta om och varför och hur det fanns svenska ligor i Chicagos gangstervärld? Vi vill ju gärna få det att låta som att svenskar alltid acklimatiserar sig och är hyggliga och betalar skatt - här finns ett påstående om motsatsen, och det kvarstår att reda ut!
Höjer har gjort ett strålande jobb med sin dokumentation. Och strängt taget skriver han hyfsat, men utan att komma upp i Allsops stilvärde, men å andra sidan skrev Allsop om spritlangarna i stort. Som introduktion till hur Al Capone växte sig till en maktfaktor fungerar den här boken rätt bra. Sen är vi ju några som läser lite till, som vet att Alsop snodde friskt från Asbury, och som gärna sett mer om symbiosen mellan amerikanska politiker och organiserad brottslighet. Trots att Tony Soprano är död lever ju maffian, som Capone alltså inte tillhörde, eftersom han inte var sicilianare. Och valfusk är ju en grundmurad amerikansk institution, vilket kan vara bra att komma ihåg.
Framförallt är Al Capone och den amerikanska drömmen värd ett bättre öde än att recenceras av en professor i medeltidshistoria. Höjer ska hedras för sitt arbete, och jag har läst sämre saker än hans bok. Jag kan ju svära över att inte få en notapparat, men det kan man ju alltid lägga till i en senare upplaga.

Allt Al Capone gjorde var att förse folk med vad de ville ha. Han såg inget fel i det. På så sätt är han naturligtvis en symbol för initiativförmåga och företagande. Och med tiden har alla dessa mord bleknat till romantiska minnen. Men det är bara genom att åter berätta historien som de skyldiga och de oskyldiga blir ihågkomna. Och kanske kan den skrämmande bilden av en i förtid senil, förtärd och döende gangsterkung fortfarande få någon på bättre tankar.

Bilderna? Överst är bokomslaget, Underst häller man ut beslagtagen smuggelsprit...

Tidgare publicerad på Kulturbloggen