Så vem var Al Capone?

Smaka på det här: När polisen hunnit spåra upp Moran och kunde rapportera till honom hur hans bil nu såg ut, satt han hemma i nattrock och tofflor och blev högst indignerad; allt han kunde säga var att han bil hade blivit stulen för ett tag sedan, och titta så den såg ut nu!

Och jämför det med det här: Någon timme senare uppsökte polisen Moran i hans hem och påtalade att de hittat hans bil sönderskjuten och med blodfläckar i. Moran meddelade dem bara att hans bil stulits dagen innan, och beklagade att den nu var förstörd.

Det översta är skrivet att den brittiske journalisten Kenneth Allsop, magnifikt översatt av Roland Adlerberth, i hans krönika om gangsterväldet i Chicago.
Det undre är skrivet av Henrik Höjer i hans bok Al Capone och den amerikanska drömmen ( Albert Bonniers förlag, ISBN 978-91-0-011909-6). Höjer har precis som jag och fler med mig fascinerats av Capone och förbudstiden och därför valde han att gräva ner sig ordentligt i ämnet.


Låt mig på en gång framhålla att det här inte alls är en dålig bok. Tvärtom - den är noga skriven, somligt som hållits dolt har kommit fram men i slutänden förlorar han på stilpoäng mot Allsop. Och jag har även en del metodologiska invändningar.
Höjer vill förtvivlat gärna vara bättre än Allsop, men det är ju inte så lätt. Saker hände enligt en kronologi, och det styr ju hur berättelsen ska flyta. Här är det uppenbart att Dick Harrison i sin anmälan i Svd inte hade en aning om vad han pratade om, för Höjer hittar inte alls mycket nytt guld på den här flodbottnen. Och eftersom han rakt av också plankar en del ur Alsops bok är det ju lite orättvist att tala om berättarglädje.
Naturligtvis ska man omvärdera historieskrivningar - det är näranog en historikers huvuduppgift. Men man måste ju också kunna tillföra tillräckligt mycket substans för att det ska kännas meningsfullt. Och det är här isen blir tunn.







Jo, det var här i Chicago som The Jazz Baby frodades, det var här en hel del av kvinnans frigörelse kom att ske i illegalt utskänkt sprit. Det var här det modernaste USA föddes. Och allt kantades av maskingevärseld och elaka konspirationer, när de nyanländaste italienarna rök ihop med de som varit där längre, och med judar och irländare.
Höjer har ju haft fördelen att kunna sitta med digitaliserade tidningslägg och återuppleva vad min farfar -jojomän! - också kunde läsa när han var i Chicago. Och därför är det lite synd att han bestämmer sig för att skriva om det alla vi som läst in oss på ämnet redan kan - kronologin ligger där, alltifrån att Johnny Torrio kommer till Chicago till att Capone, besegrad, förs till fängelse. Och alla de mellanliggande händelserna är hyfsat väl dokumenterade.
Intressantare är ju att Höjer egentligen vill skriva boken om hur Al Capone kom att förkroppsliga den amerikanska drömmen, men gör han det? Eller fastnar han bara i samma fälla som andra som skrivit om perioden?
Det mest intressantra med Capone var att han blev den första riktigt stora skurkkändisen. Visst, det hade funnits andra, och i början av trettiotalet kom också Dillinger med flera att haka på trenden, men Capone var först. Höjer snuddar vid det här, men lite från fel håll tycker jag. Man ska ha klart för sig att det finns skriande skillnader mellan de unga kriminella idag som söker uppmärksamhet och framgång genom att skrävla med sin brottslighet, och den kriminalitet som fanns under depressionen.

Gudsbegreppet, familjen och skräcken för myndigheter var ofantligt mycket större då än nu, vilket både kan förklara varför Capone väckte sån uppmärksamhet, men också varför avskyn för hans brott också var så stor. Han var grosshandlare i synd helt enkelt, och det är att göra det lätt för sig att påstå att han var älskad och beundrad. Eller att han skulle vara en amerikansk framgångssaga.

Med facit i hand kan vi konstatera att han dör i sviterna av syfilis, inte ens femtio år gammal. Och jag tycker inte jag kommer Capone närmare i den här boken än i andra liknande böcker. Han var mån om sitt privatliv, och de som stod honom närmast knep helt enkelt käft. Vem han egentligen var är fortfarande en gåta.

Det finns en del smådetaljer man kan haka upp sig på i Höjers bok. Han beskriver Red Rudensky som en småtjuv, vilket är en underdrift - Rudensky var en legendarisk kassaskåpssprängare. Han beskriver Jake Lingle som Capones hovjournalist, när Lingle egentligen bara var en notisskrivare (men med andra nödvändiga politiska kontakter), men strängt taget är det just detaljer.
Det hade däremot varit intressant om Höjer tagit ett grepp kring den svenska frågan - Chicago var en gigantisk svenskstad, och jag har länge funderat kring en rad i en uppräkning av gäng i staden " Polacker, italienare och irländare har fler ligor än vad som borde vara normalt med tanke på dessa folkgruppers storlek, medan man däremot finner få ligor bland svenskar och tyskar" (Prof FM Thrasher, 1927).
Hade det inte varit intressant att få veta om och varför och hur det fanns svenska ligor i Chicagos gangstervärld? Vi vill ju gärna få det att låta som att svenskar alltid acklimatiserar sig och är hyggliga och betalar skatt - här finns ett påstående om motsatsen, och det kvarstår att reda ut!
Höjer har gjort ett strålande jobb med sin dokumentation. Och strängt taget skriver han hyfsat, men utan att komma upp i Allsops stilvärde, men å andra sidan skrev Allsop om spritlangarna i stort. Som introduktion till hur Al Capone växte sig till en maktfaktor fungerar den här boken rätt bra. Sen är vi ju några som läser lite till, som vet att Alsop snodde friskt från Asbury, och som gärna sett mer om symbiosen mellan amerikanska politiker och organiserad brottslighet. Trots att Tony Soprano är död lever ju maffian, som Capone alltså inte tillhörde, eftersom han inte var sicilianare. Och valfusk är ju en grundmurad amerikansk institution, vilket kan vara bra att komma ihåg.
Framförallt är Al Capone och den amerikanska drömmen värd ett bättre öde än att recenceras av en professor i medeltidshistoria. Höjer ska hedras för sitt arbete, och jag har läst sämre saker än hans bok. Jag kan ju svära över att inte få en notapparat, men det kan man ju alltid lägga till i en senare upplaga.

Allt Al Capone gjorde var att förse folk med vad de ville ha. Han såg inget fel i det. På så sätt är han naturligtvis en symbol för initiativförmåga och företagande. Och med tiden har alla dessa mord bleknat till romantiska minnen. Men det är bara genom att åter berätta historien som de skyldiga och de oskyldiga blir ihågkomna. Och kanske kan den skrämmande bilden av en i förtid senil, förtärd och döende gangsterkung fortfarande få någon på bättre tankar.

Bilderna? Överst är bokomslaget, Underst häller man ut beslagtagen smuggelsprit...

Tidgare publicerad på Kulturbloggen

3 kommentarer:

Henrik H

Nej, jag har inte plankat Kenneth Allsop. Orsaken är mycket enkel. Han är inte att lita på.
Allsop anger i sin bok ”Rosor från Al” huvudpersonen Al Capones födelseår till 1895, när det korrekta året är 1899. Allsop skriver att det dog 5 personer i rasupploppen 1919 då den korrekta siffran är 38. Allsop skriver att Capone var inblandad i det första ölkriget 1923, då ingen samtida källa kopplar samman Capone med denna konflikt mellan irländska ligor på South side i Chicago. Allsop hävdar att Capone besköts med maskingevär vid ett mordförsök i januari 1925, trots att alla samtida belägg pekar på att maskingevär användes för första gången i Chicago minst ett halvår senare. Allsop berättar om hur gangstern Samuel Amatunas hjärna blåstes ut på en frisersalong i november 1925, trots att Amatuna i själva verket bara skadades i vid denna skottlossning (han promenerade själv därifrån och köpte cigarrer på vägen till en läkare), men dog av infektioner i såret ett par dagar senare. Allsop hävdar att George Moran efter St. Valentinsdagmassarkern 1929 skyllde på Caponeligan, trots att detta är en skröna. Och så vidare.

Detaljer och småsaker kan tänkas, men värre är dock Allsops syn på Capones sista år i Chicago, där grundar han sig nästan uteslutande på Eliot Ness memoarer, som är notoriskt överdrivna och opålitliga. Det mesta i Ness bok hittades på av journalisten som spökskrev den åt honom, och dessa memoarer har smulats sönder av senare forskning (däremot har Ness en stark ställning i populärkulturen, på grund av alla filmer som gjorts utifrån boken).

Vad sedan gäller centrala händelser i Capones karriär så gör Allsop tolkningar som enligt mig är mycket tveksamma. Allsop menar att St. Valentinsdagmassakern 1929 var Capones slutgiltiga seger och något som gjorde honom till diktator i Chicago. Jag argumenterar i min bok för att händelsen tvärtom ledde till Capones fall – medier och myndigheter började efter denna massaker att jaga honom allt intensivare.

På samma sätt har Allsop missuppfattat Capones roll i den viktiga nationella konferensen i den undre världen i maj 1929. Han menar att Capone stod som segrare på täppan, medan han i själva verket blev utskälld och fick fly i fängelse efter konferensen. Och så vidare. På punkt efter punkt i Capones karriär gör Allsop alltså tveksamma tolkningar.

Exemplen kan lätt mångfaldigas till en diger lista över Allsops felaktigheter och felbedömningar. Det säger sig själv att jag vore mycket obetänksam om jag plankade en så slarvig författare. Allsop och jag har däremot ibland använt samma källor, vilket resulterat i liknande passager (precis som i alla böcker om exempelvis Hitler, Djingis khan, Karl XII och så vidare så vore det konstigt om inte samma händelser beskrivs på liknande sätt av olika författare, eller hur?).

Och jag håller absolut med om att hans bok är skriven med ett bra flyt, men han själv har plankat en hel del rakt av från tidningsartiklar jag läst, men då har han inte visat att det är citat.

Men ok – Rudensky var nog mer än en småtjuv, det har du rätt i! Men bredvid Capone framstår han dock som en småhandlare.

Slutligen, kul att bli anmäld av någon som är rejält inläst, även om boken inte i första hand är skriven för en som redan läst en hel del av den litteratur jag hänvisar till… Det hoppas jag du förstår.

Om du vill mejlar jag gärna över några av de uppåt 1 000 tidningslägg jag har i min dator från denna tid.

 

I min upplaga av Allsop står det 38 döda i raskravallerna. Och eftersom jag är rätt hemtam med hur den här sortens journalistik bedrivs (för det Allsop skrev var reportage, inte historik) kan jag ha överseende med eventuella småfel. Jag är rätt övertygad om att han faktiskt hade direktkontakt med såna som varit inblandade, och då kanske man inte kontrollerar uppgifterna exakt.
När det gäller tidningar som faktabas tror jag man måste vara extremt försiktig. Vi behöver bara gå till våra egna gängkrig i Göteborg (nu) och Stockholm (för tio år sen) för att kunna konstatera att tidningarna har gruvligt fel. Fortfarande.
Desinformation var förmodligen inget okänt begrepp ens under tjugotalet.
Men Capones nationalitet är en intressant sak. Jay Robert Nash skrev i någon artikel i en amerikansk tidskrift att man kanske kunde misstänka både att Capones födelsecertifikat var falskt, och att det fåtal noteringar som Chicagopolisen hade kunde bero på mutor. I synnerhet kunde det ju vara lämpligt att vara född i Amerika efter att man börjat deportera folk.
Även Albert Fried har ju skrivit om hur snabbt den judiska gangsterkolonin hux-flux blev infödda amerikaner. Det var ju även på tapeten i samband med Kefauverförhören. Allt för att undvika deportation.
Men visst är det bra att man tillrättalägger saker om ny information finns. Där har du gjort en stortartad insats, som jag tycker borde ges även internationell uppmärksamhet.
Själv har ju efter omläsning av Asbury - som jag fick nybeställa vilket är en av orsakerna till att det här tagit tid - konstaterat att Allsop också snott friskt från honom. Notapparater är ingen dum idé

 
Henrik H

Hej igen. Jodå, visst är tidningsmaterialet mycket osäkert. Det är jag klar över. Men oerhört intressant i sig. Bilderna på lik, namnpubliceringar (med adress!), spekulationer, ibland artiklar som börjar handla om något, och som plötsligt byter spår. Jag gissar man skrev med maskin, och så ringer någon in nya uppgifter som man bara lägger till på slutet, och så raskt i tryck. Hur som helst kul att du verkar kunna så mycket.

Asbury är kul att läsa, liksom Pasley, även om den är mer tendensiös och tveksam. Sedan är ju "Illinois crime survey" rena guldgruvan, även om man t o m där hittar faktafel. Finns i pdf-format på denna sida (under publcations):
http://homicide.northwestern.edu/