Nä, det är svårt att skriva mysigt om arbetsmiljö

Nu har jag fått tycka saker i Arbetarskydd igen.

 Klicka här

Nä, folket behöver inte vakna

Det kom en SIFO idag. Ser bra ut. Det kanske inte ens blir bättre än så. Jag nöjer mig med det. Det finns ingen anledning att hoppas på 40+% - av den enkla anledningen att en driva med potentiella s-väljare numera röstar på SD. Förmodligen drivna dit av missnöje och av ickebemött vulgärpropaganda.

  Samtidigt ser jag kamrater som går i taket av glädje. Gör inte det. Det är långt till valet och mittemellan valen har vi snällare medier. Vänta bara tills 2014 - då kommer den borgerliga mediedominansen visa tänderna. Låt oss hoppas att det finns en beredskap för detta då, i en opposition som JAG hoppas består av två potentiella regeringspartier, sossarna och MP. Och ett Vänsterparti som är pådrivande men inte i regeringsalternativet.
  Jag är bara krass - med Vänstern på oppositionsvagnen kan vi kyssa valsegern goodbye. De har för många lik i bagaget, och oansvarig politik. Missförstå mig rätt, jag gillar Vänsterpartister och tycker att de är viktiga för debatten, men jag vill inte se dem i en regering.

  På samma vis hoppas jag att diverse högröstade personer inom socialdemokratin, företrädesvis av den där odugliga poetsorten, samt diverse andra som gärna etiketterar sig själva "vänstersossar" begriper att de ska sitta i båten. Jag skiter i om ni inte känner er bekväma med Stefan Löfvén - det är inte ni som ska känna er trygga med honom. Det är såna som jag, eller som högutbildade människor i storstan. Vilket är lite lattjo, eftersom huvuddelen av de som betecknar sig "vänstersossar" är just högutbildade i storstan.
Nå, knegaren vid detta tangentbord tycker det är förlösande att Löfvén kan säga just "knegare" eller "jobbare". Inte arbetare. Just "knegare" och "jobbare" är ju vad vi själva betecknar oss som.

  Dessutom hoppas jag slippa höra triumferande vrål från socialdemokrater som tycker sig se klockstapeln i Mora redan, följda av hätska attacker på vanligt folk som råkade rösta på högern 2006 eller 2010. Nej, de är inte lurade. Nej, de har inte med vilja skadat människor.
  Inte heller ska de lastas för att Högern var motståndare till Allmän Rösträtt, semester, barnbidrag etc.
 
   Det är kontraproduktivt.

  Det var då, känner jag mig tvingad att vråla. Jag vill inte ta ansvar för socialdemokratiskt medlöperi under kriget, om dolt USAsamarbete, om tvångsterilieringar, om vänskapskorruption och barn som for illa i fosterhem, och annat som Den Tidens Sossar ställde till med. För att inte tala om alla dessa förbud, som så länge kopplats ihop med socialdemokratin att det blivit som en andra hud.

  Sluta förbjuda saker. Sluta bara. Acceptera att människor faktiskt vuxit upp, kan fatta egna beslut, ta konsekvenser. Välja själva kan de.

  Om vi ska vinna 2014 behöver vi vara ödmjuka inför utmaningen. Prata med människor, lyssna. Inte bara på de vi vill lyssna på, utan på de vi behöver lyssna på. Inte lova guld och gröna skogar. Valet 2014 blir inget ensamrace.


Bilden? Hr Reinfeldt och en pubertal bok han skrev. Som han givetvis inte behöver ta mer skit än nödvändigt för.

Vill du se din dotter naken på jobbet?

  Några tankar kring det här med nakenbilder på jobbet. Det är nåns dotter, nåns mamma, någons flickvän. En människa. Och hur känns det egentligen att alltid bli bedömd efter vilket kön man tillhör?

Jag har fått skriva en ny krönika i Arbetarskydd. Klicka här!

Till den manliga fåfängans försvar

En mig närstående kvinna påstår att jag är mer fåfäng än hon är. En gång i världen hade jag förmodligen blivit upprörd över detta - på det viset unga män blir upprörda över småsaker - men idag tar jag det med ro.
  Det är nämligen sant, och jag lutar mig på årtusenden av manlig fåfänga när jag säger det.

  Idag har vi av nån märklig anledning, synkron med bildmediernas utveckling, kommit att betrakta fåfänga som något feminint, något kvinnor använder för att behaga männen. Lockigt hår, höga stövlar och spetsblusar är idag något som kvinnor bär - trots att det under många hundra år varit manliga attribut. De Tre Musketörerna hade knappast varit samma sak om de varit så där Stallone-aktigt orakade och väderbitna.


Verklighetens d´Artagnan


  Det är också en modern vanföreställning att fåfänga på något vis skulle betyda att man är mindre maskulin, mjukare, kanske till och med lite vek.

  Så icke!

  I själva verket kryllar historien av råbarkade sällar som utan att tveka red ner hela tyska byar under trettioåriga kriget, slaktade barn och flådde åldringar, för att därefter pudra sig lite i ansiktet, eller stänka på lite parfym mellan blodfläckarna. Att pudra sig var ju på den tiden både fåfängt, och ett sätt att hålla tillbaka orenlighet. För på den tiden, sextonhundratalet, var man livrädd för att tvätta sig med tvål och vatten. Hygien var något man aktade sig för, helt enkelt. Johan Banér, den svenske fältmarskalk som räddade svenskarna i trettioåriga kriget, var så komplett okänslig för civilbefolkningens lidande att han av sina samtida beskrevs med en sorts skräckblandad fascination, vilket får ses som en smärre bravad, för trettioåriga kriget var då rakt inget för de veka eller kräsmagade.
  Men efter sina slakter pudrade han sig, och såg till att spetsarna var i ordning.

Gustav den tredje
 

På samma vis med de förment effeminiserade adelsmännen i slutet av 1700-talet, med sina vitpudrade ansikten och peruker, klädda i vitt. De må ha talat franska med varandra, njutit teater och poesi, men oj vad de kunde dräpa folk och ödelägga landsdelar om det behövdes. Och de var stolta över det.



 
I själva verket finns det en rak linje från naturfolkens prålande med fjädrar och pärlor - titta på vilken prärieindian som helst, med fjäderbuskar och krigsmålning - till dagens fixande med hårgelé och att skorna passar till byxorna. Att som Quanah Parker, en ovanligt ovanlig comancheindian, bära en sån fjäderskrud var långt mer än bara för att det skulle se snyggt ut...


Quanah Parker


  Det är kort sagt manligt att vara fåfäng. I varje fall om man vill se manligt som synonymt med att kriga och leva rövare - vilket vi nog i ett historiskt perspektiv får göra. Det är männen som varit de fåfängaste - eftersom fåfänga och modenycker båda hör ihop med könsroller och klass.

  Det kostar nämligen på att vara fåfäng. Det kan ta tid, det kostar pengar, och kräver mer energi än man kan tro. Beau Brummell, som är sinnebilden för dandyn, hade ett elände med att tänka ut hur han skulle vara unikast just varje dag, och skulle han nån enstaka gång träffa nån som hade samma byxor som han själv - och det här var på den tiden långbyxor ansågs chockerande - rusade han iväg till skräddaren och gav honom ett kok stryk, för att han vågat sy byxor åt nån annan...

Åh, det finns massor med exempel genom historien - där hjältarna var både sminkade och fåfänga, och de var verkligen hjältar. Mot dessa förde nämligen prelaterna, i synnerhet de protestantiska, en ständig kamp. I det gråa Norden skulle flärd och glamour förnekas, och så var det lite här och var i Europa. De här hårt bemålade snobbarna var nämligen också nästan alltid överhet, eller karriärister, och med hyfsad regelbundenhet gjorde det arbetande folket uppror, dräpte några av snobbarna, men blev snart nedridna av andra fåfänghetens riddare.

  I stort sett alla symboler vi har som vi idag förknippar med fåfänga - stort hår, guld, smycken, tatueringar, vackra kläder, smink - var från början manliga attribut, burna av män för att i första hand visa andra män att här - här! - kommer det nån som räknas! Vår manliga fåfänga har mycket lite med det motsatta könet att göra.
  I naturen spelar nämligen orrar, drar påfågelhanar sina enorma skrudar, ryter lejonen, för att få till det med honorna. Nånstans har där honan en smula makt över hanen, vilket alla vi som försökt hålla ordning på en hanhund när det finns löpande tikar i närheten väl vet om. Men så har det inte varit med människan.
  Spelet mellan man och kvinna är en relativt ny företeelse, där kärlek nog helt visst har funnits med på sina håll, men där ekonomiska realiteter varit långt mer viktiga. Och då spelade mannens puder och guldgehäng liten roll, annat än för att visa den tilltänktas anhöriga att här! fanns det resurser...

  Men i första hand har det varit fråga om att imponera på andra hannar. Därför att fåfänga kostade. Den stiliga munderingen utstrålar pengar, makt, inflytande, rika vänner eller familj med kontakter. Och i alla samhällen har män pysslat med detta.
  Ofta vill man också kasta in rondör som en av dessa saker att imponera med, vilket jag är lite tveksam till. Att äta sig tjock, eller ännu hellre dricka sig tjock, på sjuttonhundratalet var ingen större bedrift, när folk hällde i sig åtta-nio liter öl varje dag från låg ålder. Att däremot äta dyrbar mat var ett välkänt knep. Vid hoven på sextonhundratalet hände det att de besuttna bjöd in patrasket som åskådare, att sitta en bit från matbordet och se de rika gå loss på pastejer och tårtor och pajer med levande duvor i, eller annat som luktade exklusivt, som peppar eller saffran.
  Att som idag stoltsera med rutor på magen är ett helt nytt påfund. På artonhundratalet hade det setts som ett fattigdomstecken, och inget att skylta med. Tänk så det kan bli. Fast med tanke på att en vältränad kropp numera är en inkomstfråga är det väl helt naturligt. Liksom att de där magrutorna främst är till för att imponera på andra män.


Fattiglapp?

Så därför väljer jag i garderoben. Vägrar rutigt med prickigt. Beundrar män med stil. Väl medveten om att fåfänga inte är något att skämmas för. Trimmar skägg och hår, och tränar litegrann. Just för att jag är fåfäng, och gammal nog att stå för det.

Kommer mera.....

Saker jag inte begriper. Arbetslöshet

Emellanåt förfaller jag till den där sortens förenklingar som jag egentligen föraktar. Men när jag hör vänner i barnomsorg, skola, äldreomsorg berätta om ständig personalbrist, om ett skriande behov av fler som ser och bryr sig, och samtidigt också ser människor som går arbetslösa - så får jag inte ihop det.
  Jag får bara inte det.
  Hur i hela faderullan kan det vara billigare och bättre för en nation att ha många tusen människor i arbetslöshet än att skapa arbete för samma människor, så de kan klara sig själva, och konsumera?
  Jag begriper det bara inte.
  Och då har jag inte ens räknat in de mänskliga värdena, känslan av att ha arbetskamrater, veta att man är behövd. Känslan av att stå på egna ben.
 Att ha ett arbete är så oerhört viktigt - även om klockan är obeskrivligt tidig, även om vädret är för jävligt. Att få sitta med arbetskamrater och skratta, svettas i sommarhetta, känna att man gör ett bra jobb.
  Att räknas. Att vara någon. För nästan alla är det viktigt att stå på egna ben.  Och att kanske i en framtid ha en liten buffert, kunna unna sig något, inte alltid ha ångest för om a-kasseersättningen kommer, eller ännu värre, vara tvungen att förnedra sig på socialkontoret.

  Jag begriper inte hur det kan vara mer lönsamt för ett land att betala ut ersättningar som a-kassa eller socialhjälp, än att sätta människor i arbete.
  Jag begriper det inte.

  Och jag föraktar - jo, det är rätt ord - de som lite hånfullt hävdar att det alltid finns jobb, att det är lata jävlar som bara vill suga ut trygghetssystemen. Jag föraktar de som ärligt tror att jobbskatteavdraget gett fler jobb, som hellre ser till sin egen plånboks vinning än till andras misär.

Jag föraktar er. Och jag begriper er inte.

 Civilisation kostar pengar. Det smartaste och effektivaste sättet att hålla tillbaka barbari är att tillsammans betala för civilisation, antingen det handlar om äldreomsorg eller om rent vatten. Och att se till att ingen hamnar utanför. Människor som inte är trygga hittar på saker, och inte alltid bra saker. Människor som är arbetslösa är inte trygga. Och då hänger helt plötsligt civilisationen på en skör tråd.

 Jag begriper bara inte. Hur kan det vara mer lönsamt för ett land att ha människor arbetslösa än att sätta dem i arbete, där det behövs.

Jag begriper det inte.

The Calle Fridén Guide to How to not frysa arslet av sig 2.0

Edit: Publicerad tidigare

Vissa vinterdagar är strålande - några få minusgrader, solen som en ensam lampa på en klarblå himmel, snön pudervit. Livet är gott att leva. Ungarna far med glada skratt nerför rimliga backar, och mor och far kan dricka kaffe ur termos och käka medhavda apelsiner.
Så icke idag.
Det var myggfritt som vi brukar säga. Eller det blåste isbjörnar. Vassa snöstänk och en grå kyla som gick genom märg och ben och alla kläder man hade. Nån medhavd person med norrländskt påbrå försökte pipa om att det minsann var minus tjufyra i Luleå, men tystades snabbt med dagens toppnotering från Pavels Novosibirsk. Och Pavel - född i Sverige - säger att sibirierna inte alls är särskilt stolta över det.
Kallt är kallt. Och vi jobbar utomhus.

Därför tänkte jag nu dela med mig av min visdom, insamlad under år av dåliga långkalsonger, blöta lovikkavantar och illasittande mössor. (Och nej, det finns ingen köldgräns för byggnadsarbetare - vi går ut om jobbet kräver det)

För det första - köp stora kläder. Det måste finnas utrymme för kroppen att andas, och för oss att röra oss. Det är därför byggnadsarbetare alltid ser så stora ut, det beror på kläderna. Utan kläder är de flesta rätt taniga typer med en kula på mitten. Jackor som går ner över ändan, byxor som går upp i korsryggen. Ligger man på knä och najjar är det inte nyttigt om snålblåsten från Saltsjön går rakt ner i cykelstället.
För det andra - köp kläder som får gå sönder. Jag fick en gång ett svindyrt underställ av min ömma moder, som jag dan därpå repade sönder tillsammans med blåstället när jag drog järn genom en armering. Det understället blev sig aldrig likt, den första revan gav upphov till en dominoeffekt, vilket fick tyget att fransa upp sig medan jag såg på. Och silvertejp är ingen optimal lagningsmetod
För det tredje - ha nåt på huvudet. Är man på ett storbygge lär man bära hjälm, som i sig faktiskt isolerar en del, men det räcker inte. Hjälmhuva eller mössa är också bra.
För det fjärde - ha flera vantar. Ett par man har på sig, ett par som hålls varma mot kroppen. Just nu kör jag med ett par tunna montagehandskar inuti ett par klassiska röda armerarhandskar - just den lager-på-lager-princip som man alltid ska sträva efter.
För det femte - ha rena kläder. Långkalsonger som luktar tillbaka när man luktar på dem isolerar sämre än ett par som luktar rent. Detta gäller för t-shirts och strumpor också.
För det sjätte - drick mycket. Faktum är att det är mer vätskekrävande att frysa än att svettas, och man ska inte alls dricka varmt hela tiden. Kroppstempererat är bäst, i synnerhet om man kommer från -19 in i goa värmen i kojan. Men drick mycket, och då menar jag vatten.
För det sjunde - var försiktig med vätskedrivande. I min bransch handlar det om kaffe, som vi bälgar i oss. Är det svinkallt ute kommer kissnödigheten som ett brev på posten, i synnerhet om man står med säkerhetssele på sig, uppflugen på valvkanten, och dirigerande ner en jättelast med kranen. Det bara är så, och då är det inte kul att behöva dra ner byxorna och göra gulsnö.
För det åttonde - smörj in dig. Fet kräm i nyllet. Och inte vattenbaserad pucko. Mer än gång har jag lett in lärlingar i bodvärmen, och försökt få dem att förstå att mammas medskickade Nivea inte är bra, annat som tillfällig förlamning och som foundation för frostskador.
För det nionde - använd skor med kompositsula. Kasta de där gamla stålsulorna åt skogen. Alldeles för många generationer byggnadsarbetare har plötsligt blivit varse att de antagligen, på något mystiskt sätt, tappat kroppsdelarna under knäna. Om man tittar ner så jodå. de är där - men känns de? Icke. Och sedan fått uppleva den helvetiska brännan i fötterna när man på rast parkerat dem vid elementet. Kompositsulan leder inte kyla. Det gör stålsulan. Nuff said.

För det tionde - skäms inte för att du fryser, Vissa dagar fryser vi mer än annars, vad det nu beror på, och det är bara DUMT att bita ihop och lida. Frostskador är permanenta, och blir till ett elände senare i livet. Det måste vara OK att säga "helvete vad jag fryser, jag går in nu", istället för att stå som en liten snögubbe, allt orörligare.

Men sen.. så är det bara att gå ut och jobba....

Det mesta av det här är också giltigt för folk som bara ska gå till jobbet, bara stå på en svinkall perrong, bara skena ut och in ur varma affärer till kalla gatustråk. Eller bara se till att barnen inte blir förkylda.
  Det allra viktigaste jag lärt mig är att man ska klä sig i flera skikt, och byta det innersta när det är blött. Det näst viktigaste jag lärt mig är att utseendet får stå tillbaka för kölden. Vilket fick kvinnfolk i min närhet att himla med ögonen och säga "Eller huuuuuuuuur!!!!"
  Så det tredje viktigaste jag lärt mig är att vinterkläder inte bara ska värma, de ska helst vara snygga också....

PS. Ska ni ändå köpa vinterkläder, se till att få med i varje fall nån liten reflex nånstans. För din egen skull....




Bilden? Livet en ovanligt jävlig februaridag....

Jakten på svenskheten

Jakten på svenskheten, eller den bildade medelklassens stora misslyckande 



Länge har jag funderat över vad som kan anses vara svenskt. För nånstans behöver vi ju prata om det. Är det solidaritet, skogen, musiken, tystnaden? Eller är det jantelag, misstänksamhet och en desperat önskan om att hitta något stabilt i tillvaron? Är det, som en kollega med rötter i Serbien sa: Ni har ju inte varit i krig på tvåhundra år? Vad ska ni samlas kring? Eurovision?

  Läser man böcker om saken återkommer skogen. Tystnaden. Viljan till samförstånd. Själv funderar jag på om inte klimatet gjort sitt till - folk i nordliga trakter har en tendens att spara varandra, inte bedriva vendettor, eftersom landet är glest befolkat. Arvingarna har dött av kyla och svält, och under kungars äventyrliga krig, utan att man dessutom skulle behöva förklara egna krig mot grannbyn.
Kanske.

Sommaren 1914, efter mordet på ärkehertig Franz Ferdinand, när det oundvikliga kriget började bli alltmer uppenbart, turades europeiska intellektuella om att tala mot just kriget. Aldrig har pacifismen varit så stark, aldrig har solidariteten mellan de arbetande folken varit så påtaglig. Här skulle icke arbetare stå mot arbetare, här skulle de intellektuella i Tyskland och Frankrike och i hela Europa göra gemensam sak mot militarismen och nationalismen och stoppa kriget. Så även i Sverige.

  Sen bröt kriget ut, och de europeiska intellektuella ställde sig genast allesammans under respektive lands fana, lärde sig att gå i takt, befälsgrader och att ladda vapen och gick efter tio dagar ut i leran i skyttegravarna och hade ihjäl varandra. Under kriget var det inte lätt att vara intellektuell i Paris, där dadaismens skapare Apollinaire var frivillig, blev officer i franska armén, och vägrade hälsa på konstnärskollegor som ville fortsätta ha kontakt med tyska kollegor.

Vilket inte är särskilt förvånande egentligen. I Sverige, tyskvänligt som få, fanns det grupper som genast ville rycka ut till kejsarens bistånd, men omsorgen om folket, vetskapen om vad som händer i glest befolkade länder i norr under krig, fick klokare människor att stoppa det hela. Men hade det behövts hade givetvis drivor med arbetare, som knappt hört talas om vare sig Ungern eller Belgien, radat upp sig på led för att gå i krig.
  Medan liberalerna suckat och stönat och våndats. Innan de själva också skjutits i bitar vid något av alla dessa slag.  

Det är märkligt att det alltid är den kulturella, bildade, kultiverade medelklassen som sist av alla begriper vad som händer i samhället. Om vi inget annat kan lära av historien så är det just det. Och innan vi hade en medelklass att tala om var det bildningen som avgjorde - men ändå begrep de härskande vare sig i Frankrike 1789 eller i Ryssland 1917 vad som hände.Eller på andra ställen där det blir ett glapp mellan samhällsklasserna.
  Jag talar givetvis om framväxten av ett främlingsfientligt, populistiskt parti i Sverige, och hur den etablerade DagensNyheter-läsande klassen inte kan hantera det.

  Egentligen borde jag här göra en exposé över just såna exempel, med det nazistiska övertagandet i Tyskland 1933 som ett skriande toppnummer, men frågan är om det hjälper. Något jag lärt mig under alla dessa år i idéburna organisationer är att det är svårt att få människor att erkänna att de har fel, gör fel och har gjort fel. Eller att ändra sig.
  Anledningen till att jag skriver det här är att Dagens Arena, en hyvens tidning i övrigt, ska skriva om SD. Och jag fylls av nån sorts vanmakt - en tidning till, en artikel till som ska visa Svenska Folket vilka SD egentligen är. Istället för att ta itu med den grannlaga uppgiften att tala om vad de inte är - för det är ju det som är den stora attraktionen hos ett populistiskt parti. De är inte som andra.

  Men det här ska inte handla om Dagens Arena, eller om Dagens Nyheter. Det handlar inte ens om att alltid försvara demokratin, vilket rabblas som ett mantra. Jag har lite svårt att bestämma mig för vilka det ska handla om, därför att det blir så lätt att hamna i stereotyper vare sig man ska beskriva den potentielle SD-väljaren, eller den på Södermalm boende kulturbäraren.

  Och visst, det är väl bäst att tillägga att jag antagligen också tillhör just den där bildade medelklassen. Bloggar, tycker, blir publicerad. Även jag har svårt för de frågor och det nästan kokande raseri som jag emellanåt möter, och jag skulle så gärna vilja hitta den förlösande texten, just det där som förklarade varför detta händer.
  Problemet är ju att nästan ingen av de som kan tänka sig att rösta på SD kommer att läsa någon av alla dessa texter, ledarsidor, se välmenande program eller ta till sig de fakta som finns. Därför att tåget har hunnit för långt från station, om ni förstår hur jag menar. Den debatten skulle vi ha tagit för fyra år sen, istället för att ställa SD i ett tänkt kylskåp utan påverkan.
  Den idén sprack, och det är givetvis direkt kopplat till att den sextiotalsstrategin inte var tillämplig på tjugohundratalet. Det hade ju nämligen dykt upp en faktor till. Internet. Vilket den bildade medelklassen var totalt oförberedd på. Om detta har jag tjatat länge - att vi hade behövt alla dessa duktiga kompetenta skribenter och debattörer ute på nätet, på debattsidor - för att stärka oss andra och ge oss argument.

  Lika mycket som det måste handla om vad SD inte är, måste det handla om hur vi ser på oss själva. Det finns risk för att vi, precis som danskarna före oss, går från att vara ett litet gemytligt land med fri sex och nationell samstämmighet kring mänskliga rättigheter, till att bli ett litet grinigt land, med storhetsvansinne och tillrättalagd historiesyn.
  Nu verkar alltså verktygslådan vara helt inriktad på att beskriva SD som våldsamma galningar med Mein Kampf i läslistan, när det egentligen handlar om vita män som mår för jävligt och känner en bitterhet över att de anses vara privilegierade. De är nästan uteslutande män, de är lågutbildade och de vet att de ligger på gränsen för att bli bortrationaliserade, utkonkurrerade, utförsäkrade.

  De är knappast rasister. De är rotlösa, och ingen pratar med dem. De kan bara prata med varandra, och likhet med sysslolösa grabbar som hänger i ett gathörn, kommer förr eller senare en gatlykta gå sönder. De är, som jag sagt förut, offer för sin socioekonomiska position i samhället, vilket man dock inte bör säga till dem.

  De är lätta offer för slipade predikanter i den bruna fåran. I synnerhet som den bildade medelklassen är upptagna med att prata med varandra.

  Det är här jakten på traditioner kommer in - aldrig förr har vi svämmats över av så mycket nostalgi. Det är rena industrin - nytillverkad retro. Människor faller nästan i tårar över bakelittelefoner, TV utan fjärrkontroll, skolbänkar med lock och secondhand-kläder. Och det här ska man inte skoja om - det är snarast ett tecken på att alldeles väldigt många människor saknar något.
  De kanske saknar fotbollsframgångar, VM-guld i ishockey. De saknar en samhörighet. Och saknar man den, tilliten, börjar man snegla på om det är nån annans fel.

  Det är den verkligheten jag träffar utanför trygga salar med likasinnade. Som jag skrev om i Traditioner, i Ett annat Sverige. När annars förståndiga människor rycker mig rockärmen och vill att jag ska skriva om den ökade kriminaliteten (den ökar för övrigt inte, Sverige blir tryggare och tryggare oavsett vad ni läser på nätet), eller om att öststatarna tar våra jobb.

  Jag kan vara självkritisk. Visst, jag har haft många fel under resans gång. Jag blir också oroad när jag träffar andragenerationens invandrare som visst kan tänka sig rösta på SD, för det räcker nu... Och jag vill inte ta den enklaste vägen, genom att välta alltihop i knät på alliansens nedskärningar och nästintill strategiska satsning på att dra landet isär. Jag kan önska att riksdagsledamöterna begrep hur oerhört mycket skada de gjorde när de vek ner sig om Lissabonfördraget, ett sår i den svenska arbetarsjälen tammefan. Som vi ser de direkta följderna av idag - när svenska byggnadsarbetare skickas hem för pissig a-kassa, medan polska byggnadsarbetare tar över. Då kan det börja brinna nånstans.

  Men mest är det ju den etablerade mediala och politiska eliten - måste jag säga - som behöver fundera på hur de ska nå den här växande gruppen av arga och besvikna människor. Med dagens SIFO som en kall örfil behöver man tänka om. Hur når man människor som attraheras av populism? Varför är det så roligt med nåt som heter Kränkta Vita Män? Visst, jag tycker det är kul men när jag visade det för några kollegor - vita, kränkta - insåg jag att de snarare stärktes i sin uppfattning om att de var de utsatta. Hur kommer man runt det?
  Var ska de här männen - det är mest män - hitta sin trygghet? Hur ska vi övertyga dem om att det inte finns en stor_mäktig_sammansvärjning_där_man_ljuger_om_allt?

  Vi når dem inte just nu. Vilket faktiskt kan sägas vara den bildade medelklassens största misslyckande.



Det här är första delen av ett par texter om hur jag ser på framväxten av ett populistiskt parti i Sverige. det kommer alltså mera...

Bilden? Silvio, mannen som trots ett sanslöst leverne lyckats få stöd av italienarna alldeles för många. Genom att vara populistisk (läs gärna om detta fenomen här)
 
 

 

Så skaffar du superkroppen - nästan... Del 2

Action Man 2012

Action Man 1978

 



Så nu har du införskaffat ditt årskort på träningsanläggningen. Man kan ju hoppas att du inte enbart fallit för ett grupptryck, utan att du också har en uppriktig önskan att skapa ett nytt liv. För det är ju så det brukar heta när gymkedjorna marknadsför sig. I reklamen låter det emellanåt som om du inte bara kommer få en superkropp, utan dina ekonomiska bekymmer kommer att lösa sig i ett trollslag, och sen blir det fred i Mellanöstern som bonus.
  Och ändå är det ju så att i slutet av mars kommer flodvågen av nyårsönskningsuppfyllare att avta, för att bli en tunn rännil, med ett hastigt flöde i juni av de där som desperat måste i bikinin till solsemestern. Kvar på gymet blir vi dinosaurier, nöjda och belåtna, och de av nybörjarna som faktiskt upptäckte att gymträning var deras grej. Dessutom de där killarna som gav ett gymkort till flickvännen i julklpp, och som nu behöver nya flickvänner.


 
  För träning är en humörsak. Något jag lärt mig är att det finns en gräns för hur mycket tristess man kan utsätta sig för - alldeles oavsett om man köper sig en slavdrivare. dvs en PT. Inte heller passar skivstänger för alla. Jag känner många som gladeligen springer på sig näsblod i uppförsbackar eller cyklar miltals i motvindsregn men som alltid har förbaskat tråkigt på gymet. De är alltså inte per definition lata.
  Istället handlar det om att hitta vad som passar en själv, och det är därför man ska vara väldigt försiktig med att teckna ettårskontrakt på gymet. Det blir väldigt dyra icke nyttjade träningspass kan jag meddela. Samtidigt är det gymkedjornas affärsidé - att väldigt många ska låta bli att nyttja sina kort.

  I andra änden handlar det om utseende, och det är nu det börjar bli intressant. Våra kroppar speglar ju i så stor utsträckning samhället, och samhällets utveckling. Kroppsidealen har helt enkelt förändrats dramatiskt under femtio år, från en ytterlighet på skalan till en annan. Givetvis präglar detta gymkedjornas reklam och inriktning. Om man dessutom parar ihop det med vår ökande skräck för att bli gamla blir det ännu värre.
  Idag är det nog värre att säga att nån ser gammal ut än att säga att de är dumma i huvudet. Allt fler nyttjar tillskott eller operationer för att så att säga förbättra vad biologin skapat, och än har vi inte sett nåt slut på det.
  Därför bör man fråga sig när man börjar träna: Varför tränar jag? Är det för att må bättre, eller är det för att jag - faktiskt - faller offer för ett tryck? Antingen från ett dimmigt samhälle eller, ännu värre, från en korkad pojkvän?
  De flesta har faktiskt inte en aning. Inte heller har de en aning om vilken ansträngning som krävs. Eller uppoffring, för att vara krass.
  Rutor på magen kräver både hård träning och ett visst mått av askes. Är du villig att lägga det? Och sedan dessutom hålla den nivån under lång tid framåt? Är man singelman över fyrtio kan man dessutom lägga till - vilka risker vill du ta? Skoja till det med lite illegala, och riskabla, droger kanske?
  Om gymkedjornas reklam också innehöll kurser i självkänsla vore de verkligen seriösa, men istället skapar kroppsterrorn både orimliga krav och förväntningar. En skild tjejkompis, bra jobb i mediasektorn, sa: man ska jobba som en häst, vara en perfekt mamma, ha underbara ungar, bete sig som en jävla porrstjärna i sängen och se tjugo år yngre ut...
  Just det där med tjugo år yngre är märkligt - när blev det så? Jag hittar inte nåt årtal men det är väl på åttiotalet antar jag, som med allt annat ytligt.

  Vi präglar också våra barn med det här - jag har själv anledning att vara självkritisk efter att ha släpat Arvtagarna runt på bodybuildingtävlingar och gym sedan späd ålder. Även leksakerna har tagit stryk - det finns en intressant observation kring den amerikanska leksaken Action Man och dess anpassning till dagens kroppsideal. Precis som i texten här tycker jag nog också att kopplingen till steroidvärlden är uppenbar.

  Så vad är då möjligt? Börja med att titta på dig själv i spegeln, även om det kan vara svårt. Hur sitter kläderna? Skor är en viktig indikator på kroppsvikt, har du ont i fötterna efter dagens slut? Hur mycket orkar du? Röker, dricker du? Hur bra mat äter du? Och vart vill du?
  Våga vara realistisk, och gräm dig inte över att du kanske bara kan träna ett träningspass på gymet i veckan. Det är ändå femtiotvå pass om året om man håller ut, vilket med handen på hjärtat är mer än vad den ordinäre nyårslöftestränaren kommer orka med. Fast det blir dyra pass - och gå inte på det där att "om jag betalar dyrt kommer jag att träna för att inte kasta bort pengarna". Fel. Folk slutar ändå.
  Var finns du i livet? Har du en tjugoårings uppnosiga kropp och tjugotvååringens kondition? Om så är fallet, varför är du inte på gymet?
  Om du är man eller kvinna mitt i livet, om det så fint heter, är det viktigare att du hittar en sport som passar dig än att du börjar träna något du avskyr. Och om din läkare anser att du är i fin form "för din ålder" (vilket vi alla hatar att höra) så ska du lita på honom, träna en spinningpass och ta ett glas vin till middagen.
  Skulle du nu inte ah råd med ett dyrt gymkort, och det är det många som inte har, räcker det med att ge sig ut och gå. Börja lite försiktigt - det vimlar av +40-åringar med belastningsskador, hälsporrar och benhinneinflammationer - och öka vartefter. Detta gäller i synnerhet om du fortfarande vidhåller att du inte alls är utseendefixerad, för det tror jag inte på.
  Sen kan du hitta formliga drivor med hemmaträningsprogram på nätet. Leta reda på något som passar dig, lås in ungarna och hunden, dra ner persiennerna och förnedra dig en stund på vardagsrumsgolvet med situps och armhävningar. Resultaten kommer ganska snabbt.
  Men låt dig inte luras eller påverkas av reklamen. Din ålder styr vad du klarar av. Faktiskt. Inom en snar framtid kommer det säkert mediciner som förskjuter åldrandet, men tills dess kommer man ha träningsvärk.




Kommer del tre snart

Så skaffar du superkroppen - nästan...

 

Jag hör ju till dinosaurierna, vi som hittade ner i skivstångshallen innan TV hade visat Pumping Iron första gången. När det hela var en verksamhet för svettiga, halvnakna karlar. När det hela var lite suspekt. När Mr Sweden avhölls, korades vinnaren av kvällstidningarna till Sveriges vackraste (och kolla in Ehrling Wahlgren för att förstå varför det hela fick löjets skimmer...) och jag utsattes i sinom tid för diverse homosexanspelningar av företrädesvis ishockeydyrkande kollegor.
  Skivstänger var inte för riktiga karlar, att kråma sig framför en spegel var bögigt och att göra sig av med kroppsbehåring var förskräckligt. Omanligt.

  Så icke längre. Nu ser jag mig själv som en av de få bofasta på gymet, som likt en skärgårdsbo svärjande åser nyårslöftena välla in som sommargäster (stiligt va?). Jag vet att det är nödvändigt för gymets intäkter, jag är inte alls otrevlig, men under ett par månader kommer jag att få vika undan för fnissiga nybörjare och feta återvändare, oftast män i min egen ålder med något vilt i blicken, som undrar om vikterna verkligen var så här tunga för femton år sen.
  Och jo, de vägde lika mycket då, polarn...

  Tidningarna svämmas över av tips om hur man ska få superkroppen - som inte alls finns -, hur man ska klara alla hinder på vägen, och diverse Personliga Tränare vädrar guldålder. De flesta av dessa Personliga Tränare var inte födda när jag inledde mitt lyftande, så nu tänkte jag ge några enkla, och bistra handfasta råd om hur man kommer igång med sin träning. Allt baserat på ganska många hundra nybörjarinstruktioner, och olika reflektioner.



  - Välj vad du vill träna. Det ska vara roligt. Alla passar inte för gymet, alla passar inte för löpning.
  - Se till att du har tid.
  - Sätt upp realistiska mål. Det behöver inte vara märkvärdigare än att man ska gå ner ett par kilo i kroppsvikt, eller klara milen under femtio minuter.
  - Inse dina begränsningar (gäller i synnerhet män). Att man klarade 130 i bänkpress 1987 är helt ovidkommande 2013.
  - Ålder är en faktor att räkna in. Den naturliga förbränningen avtar, den egna hormonproduktionen avtar också. Leder,senor, muskelfästen blir skörare med åren. Tyvärr inte tävlingsinstinkten vilket brukar vara en förödande kombo.
  - Magrutor tyder på en ätstörning! I synnerhet hos folk över femtio. Det krävs en oerhörd disciplin och gott om tid för att bibehålla sånt.
  - Se till att leva också, men med måtta.
  - Låt bli rödvinet och ölen under de tre första månaderna av din träning. Det blir roligare att träna om man ser resultat, och alkohol bromsar effektivt.
  - Att styrketräna är INTE farligt eller svårt. Den som påstår det ljuger. Det är farligare att bära ner tvättkorgen till tvättstugan än att träna en axelövning för kvinnor i +30-årsåldern. Det är långt farligare att träna olika sorters gruppträning än att träna styrketräning. Att träna BodyPump är förmodligen bland det skadligaste som finns.
 - Att kritisera träningsformer är som att gräla med professorer - det kan bli dueller av sånt. Håll dig till det du tycker är kul.
 - Träna kondition. Stretcha.
 - Nej, du behöver ingen PT. Har du aldrig rört en hantel förr är det vettigt med en nybörjarinstruktion, men det är inte raketforskning vi pratar om.
 - Vill du gå ner i vikt ska du röra på dig mer än annars. Köp en stegräknare och gör upp att gå 2000 steg mer per dag än du brukar (kräver att man under en vecka kollar sin normala aktivitet)
 - Vill du gå ner i vikt måste du tänka på vad du äter. Glöm att det ska vara gott eller njutbart - i sex jävla månader kan du leva på fisk och grönsaker, med några enstaka felsteg. Sen, när du nått din målvikt, är det OK att börja leva mer normalt, och försöka hitta en vettig nivå på födointaget.
 - Sluta med det här vansinnet att äta på kvällarna. Familjemiddag är rent folkhälsomässigt en katastrof, och det är kvinnornas fel. Tro mig - sen TVn kom finns det inte många män som känner ett sug att dra i sig Pasta Bolognese tillsammans med klanen klockan nitton på kvällen. Så alla kvinnor - sluta laga jättemiddagar. Ni är inte kroppsarbetare längre, så ät inte som en sån.
 - Ät något lätt på kvällen. Och tryck inte i ungarna en massa mat som de inte kommer förbränna. de är förmodligen feta ändå.
 - Män ska lära sig att äta mindre portioner, och det är svårt. Lär dig dricka vatten.
 - Ett till två gympass i veckan räcker om du också tränar kondition en till två gånger.
 - Skaffa bättre skor. Det är en oerhört klok investering. Och de ska bytas var sjätte månad om du använder dem.

 - Ha gärna en kompis att gå med - då drar ni varandra.
 - Träna hela kroppen. Det betyder att man ska träna det som är nedanför höfterna också. Det är INTE okey att ha större armar än vader, eller vara starkare i bänkpress än i marklyft eller knäböj. Då har man tränat fel.
 - För oss som passerat femtio är det viktigt att tänka på att den kropp vi skaffar oss nu ska vi ha tills vi är sisådär sjuttio bast, för sen händer det andra saker. Men det betyder också att vi inte kan tillåta oss att vara underviktiga - med åldern tunnar vi naturligt ur, och det är trist att idag se forna vältränade personer må rätt uselt på grund av sin tidigare elitträning och kosthållning.
 - Det är inte alls så att dyra träningskort ger bättre resultat.
 - Ge inte upp. Det tar en månad innan en kostomläggning syns på riktigt - det som sker på vågen dessförrinnan är nästan alltid vätskeförlust.
 - Inte heller får kvinnor muskler på ett par träningspass (vanlig myt). Det som händer är att träningen ger tryck i - oftast - otränade muskler, vilket ger dem spänst. Det kan se ut som om muskeln, hoppsan, bara hoppade fram, men så är det rakt inte.

Slut på del 1. I del två ska vi prata om gymetikett.

Messaure - folkhemshjältarna

 

Än så länge kan man se Olle Hägers underbara lilla dokumentär om Messaure, kraftsverksbygget i Stora Lule Älv, där tusentals människor levde, arbetade, älskade, dansade och dog under sex år. Och sen har skogen - ack denna skog - tagit tillbaka marken igen. Husen är borta, gatlyktorna är borta. Allt som minner om folkhemsbygget är skyltar i skogen, någon enstaka grund eller ett omotiverat avlopp nånstans.
  För några var det här hemma. Där man spelade bordtennis i Folkets Hus, lärde sig köra bil eller bara spelade ishockey - det finns en fin text om idrottens hjärta här



Nu är det borta. Ett annat Sverige. Jag undrar hur många av mina vänner och grannar som har rötter ett hus i Messaure eller Harsprånget eller i nån annan vattenrallarvilla? Förmodligen fler än jag tror, och inte bara åldriga byggnadsarbetare i Stockholm som började som pinnpojkar kring polcirkeln, och som aldrig kan sluta prata om myggen och supandet i ungkarlsbarackerna.


Det var deras barn som hamnade i storstäderna när vattenkraften var utbyggd. Det är deras barnbarn som drömmer om ett annat Sverige idag; som fortfarande kallar en by utanför Kalix för "hemma". Men som samtidigt också vill kunna bo i Hammarby Sjöstad, åka till Thailand en gång om året och ha fyrhjulsdriven BMW.

Sverige som växte, där solen aldrig gick ner, där framstegen var långt större än misstagen. Dit många längtar fortfarande.





  Titta här på dokumentären.

Bilden? En Mariongrävare, som schaktade ut kraftverksdammen, och som besjöngs av Pugh...

Den svenskaste av traditioner?

Ibland undrar jag om inte julstress är det svenskaste som finns? Allt från min egen mormor, sprungen ur sekelskiftets misär, fostrad i folkhemmet, som sparade ett helt år för att i varje fall kunna bjuda på hederligt julbord, till dagens kreditkortsinnehavare som skenar runt med nåt vilt i blicken kvällen den 23de, för att hitta nåt till svärföräldrarna, som har allt.
 Alla var de stressade, jag också.
 Inte blev heller stressen mindre av sataniska varelser i bekantskapskretsen som nöjt trumpetade ut att de minsann varit klara sen i augusti, bakat de jävla lussekatterna i november, vintertvättat mattor och gardiner, klätt gårdens alla granar och gjort små extrajulklappar till släkt och vänner.

  De har missuppfattat allt.

  Jag har skrivit en del om traditioner och historia tidigare, och var därför inte särskilt förvånad över att historier av facket till sist skulle yttra sig om  De Svenska Traditionerna. Så skedde också i DN. Även om han snor en del från Peter Englunds Ofredsår har Oskar Sjöström rätt många rätt. Problemet är att han inte fattat vad traditioner innebär idag.
  Idag handlar det inte om faktiska företeelser, som man antingen måste återuppväcka eller bara hitta på, som Götiska Förbundet och andra storsvenska galningar gjorde för 200 år sen. Det var då de kom på det där med vikingahjälmarna, hittade på vikingahjältar och drömde om att svensk trupp skulle invadera både till höger och vänster. Saker som därefter, tillsammans med annan historieförfalskning, kommit att prägla vår syn på VAD som är Sverige och VEM som är svensk.
  Men skillnaden mot då och nu, mina vänner, är att då var det en bildad konservativ elit som drog lasset, där biskopar och landshövdingar deltog. Så är det inte idag. Idag drivs historieförfallet, som man nog kan kalla det, av ett gäng hyfsat obildade män mellan tjugofem och fyrtio, som också har en annan, mer dold dagordning.
  Och den bildade eliten är mest besvärad.

  Nej, det hjälper inte att lite hånfullt hävda att hälften på julbordet har utländska anor, att Kalle Anka på julafton aldrig ser likadan ut år från år - för det är fortfarande inte det saken handlar om. Det handlar fortfarande om att orka prata med människor som inte förstår var de befinner sig i samhället.
  Oftast är det unga män. Och unga män är ofta arga män. Genom internet har de också fått en kanal för diverse mer eller mindre påhitt, där de alltid kan hitta en åsikt som stämmer överens med deras egen. Och tillsammans har de grundmurad känsla av att vara offer, utanförstående, jagade, utsatta.
  Då hjälper det inte med att lite hånflinande påpeka att de minsann borde gå i julottan, och allraminst slakta sin egen gris, om de nu är så förbannat patriotiska som de påstår sig vara.

  Icke.



 
  Traditioner skapar man nämligen själv. Det är bland det första människor skapar sig. Unga människor har egna traditioner, och traditioner är inte alls skyddade mot utrotning - i detta har Oskar Sjöström helt rätt. Det var länge sen nyckelharpa och julbock var typiskt svenskt, för de flesta.
  I grunden handlar det naturligtvis om trygghet. Själv är jag rätt övertygad om att ishockey har sett sina bästa dagar som angelägenhet för hela svenska folket - kommersialiseringen kommer ta död på det. Det finns fler företeelser än så. Jag undrar om jag kommer knalla i ett Första Maj-tåg om tjugo år. Eller drapera huset med ljusslingor i december?
  Det man kan säga är att det nog mer är en stämning vi söker. Som att titta på gulnade bilder från ett soligt 60-tal - solen sken alltid på sommaren - eller foton på uppsträckta allvarliga människor i gåbortskostymen. Saker som förmedlar en aning om lugn och ordning och pengar-på-banken.
  Det är väl där julbordet kommer in.

  För somliga vänner är det enda gången på året då de träffar sina syskon. Och de kommer inte prata dagsaktualiteter, sanna mina ord. De pratar minnen, gamla vänner, och vad hette hon som gick i din klass, den där rödhåriga? Man faller blixtsnabbt in i gamla roller - mödrar som trots sin höga ålder behandlar sina framgångsrika medelålders döttrar som flicksnärtor. Fädrer som envisas med att dra med ovilliga svärsöner ut i skogen för att hugga sig en skitful gran som kommer barra ihjäl sig på annandagen.
  Kusiner som blygt sitter stumma inför varandra. Och alla ska äta lutfisk, dopp-i-grytan, mammas köttbullar (och akta er för att ta med egenrullade köttbullar), eller en torr och träig Jansson. För att därefter gå in i en matdimma som bryts av med choklad och uppknäppta byxor.

  Kom igen, det är ju knappast julmaten som gör det. Det är lukten av mammas kök, att se pappas gigantiska stövlar, höra stövaren gläfsa i skogsbrynet. Och på gården framför det norrländska huset står två eller tre moderna bilar med DVD-spelare i baksätet.

  Det är det som är den här traditionsbundenheten. En generation bakåt skapar man sig sin egen tradition, och den ska JÄVLAR innehålla Kalle Anka klockan tre. För sextiotalisterna i varje fall; de yngre generationerna är ointresserade. Det är tryggheten, att i varje fall vid några tillfällen om året inte behöva gå med garden uppe och vänta på varsel eller kvarskatt.
  För det är ju välbefinnandet vi skapar med traditionen. Lycka. Minnen. I synnerhet i usla tider, då blir traditioner allt viktigare. En dröm om ett femtiotal, ett sextiotal. Då en man var en man, en kvinna en kvinna och fikus en krukväxt (ja, jag vet...). Alla hade råd med nya bilar, barnen var som tagna ur en reklam för SAAB. Ett land där framtidstron var oböjlig.

  Och sen spelar det ingen roll att vi som var med - för jag var där jag också, om än ung - vet att det var ett intolerant litet land, med övergrepp bakom låsta dörrar, kvinnoförakt, barnmisshandel, sexbrott, nepotism och ignorans. Där värdekonservatismen frodades.
  Men mot dagens värld framstår det ju som en idyll. Där enkla sanningar kunde bekräftas och inflation och budgetunderskott var okända saker. Där vi inte stressade - vilket med min mormor i åtanke bara är dösnack.

  Där har ni ert julbord. Idag är det resterna som gäller. Gnaga lite på julskinkan, kolla om den amerikanska importen kalkonen är ätbar (det är den inte - maken till trist mat...). Fundera på om inte kebab eller pasta kunde passa även på juldagen - hos mig är det så. Förnya sig lite. För att äta julbordet som det var på sextiotalet skulle vara... bra trist.







God fortsättning!


Bilden? En ovanligt osvensk gran

Skitliv, en bok om en tappad generation.

Två ögonblicksbilder från Sverige 2012.

Kvinna på tåget berättar för sin väninna att hennes son bara ligger hemma och spelar dataspel. Han går knappt ut. Nu hade han ringt henne och påpekat att det inte fanns nån mjölk hemma. Hon hade kontrat med att han hade lovat att söka jobb. Han var tydligen 21.
Hennes slutord ringer i mina öron: Egentligen borde man nog sparka ut honom, men han är ju så ung...

Manlig journalist som, mest på skoj, som en kommentar till neddragningarna i mediesektorn, frågar om inte jag har ett jobb åt honom på nåt bygge. Och när jag frågar vad han kan blir han häpen - du menar att det krävs utbildning för att spika?

  De där samtalen ekar när jag läser antologin Skitliv, redaktör Victor Bernhardtz, Atlas förlag (länk här), som handlar om ungas villkor på arbetsmarknaden. Jag var på releasen, och blev inte mycket imponerad tyvärr. Det är en rätt statisk uppstapling av likartade reportage om unga (om man nu är ung som trettioplusare) som har svårt att få lån, planera semester och familjeliv. Av alla kapitlen är ETT skrivet på egen hand av någon som faktiskt står mitt i timanställningarna. Alla andra är skrivna av journalister - och det kanske finns nån avsikt med det, journalister är helt uppenbart ett skråsläkte som det går utför med, där fasta anställningar är oerhört sällsynta och villkoren rätt usla.

 Det är med andra ord inte Vägen till Wiegan Pier det handlar om, om nån minns den. Det är inte ens återgång till klassisk proletärlitteratur. Det är knappt ett arbetsplatsreportage. Ändå ska ni naturligtvis läsa Skitliv, om inte annat för att fundera över hur vi förmedlar bilden av samhället.

  Det är Generation Y som berättar. Den första generationen som inte med automatik fick det bättre än sina föräldrar. Och då menar jag inte enbart rent materiellt, utan även som en Generation Y vad gäller inflytande. Det är en generation som inte sett nödvändigheten av att engagera sig vare politiskt eller fackligt, och som också kommer få ta konsekvenserna därav.
  I presentationen av boken ville flera av författarna, inkluderat samtalsledaren som var påfrestande upptagen med att presentera sig själv, berätta att nej, de var inte alls bortskämda. De ville bara ha vad generationerna före dem har - semester, pension, sjuklön.

  Och efter ett tag gled samtalet omärkligt in på att allt detta ville man då ha efter att man rest, partajat, pluggat och partajat lite mer. Som tidig sextiotalist i publiken fick jag då nåt oroligt i blicken. Inte så att jag ville ställa mig upp och skrika att panelen var bortskämd. Men jag ville ruska om dem och berätta vad min generation, X-generationen gjort fel. Vi har inte berättat för våra barn att varje generation måste slåss för sin rätt. För ingen annan kommer göra det.

  För det är det saken handlar om, och det är därför jag blir så deprimerad av att läsa Skitliv. Endast i kapitlet om lokföraren som också är den som trivs bäst, som har det bäst, förstår man att villkoren beror på en facklig sammanhållning. Så icke i de andra kapitlen. Det är rätt märkligt, i en antologi sponsrad av fackförbunden i 6F.
  Nej, generation Y är inte bortskämd, och vore den det skulle det hur som helst vara föräldrarnas fel. Det är vi som inte berättat för våra barn att ingen av de förmåner de betraktar som naturlagar - semester, föräldraledighet, fast anställning - tillkommit av sig själva.

  Tvärtom. Jävlar vad vi strejkat för detta. Som vi bråkat. Men tydligen berättade vi inte detta för våra barn.
  En kompis påpekade häromdagen att om Björn Borg vuxit upp idag, tillbringat timme efter timme med att slå en tennisboll mot en garagedörr, så hade han förmodligen blivit föremål för samhälleliga insatser. Om någon idag skulle hitta en ensam kille på en öde fotbollsplan klockan elva en vardagskväll, i färd med att för femhundrade gången slå en stramare vid stolproten, så hade det blivit samtal från socialen till familjen Ibrahimovic.
  Om någon idag skulle se pappa Holm köra fram bilen för att belysa höjdhoppsmattan efter att vaktmästaren gått hem, så att Stefan kunde göra sina sista hopp, skulle Stefan hamna i fosterhem.

 Ändå kräver vi världsrekord. Resultat. Både på idrottsplatserna och i arbetslivet. Men vem ger dem verktygen? När pappa Borg skulle betraktas som urtypen för en exploaterande idrottsfarsa idag? När mina egna ungar har föga lite koll på vare sig fackföreningar eller lägstalöner?

  Då är det inte så konstigt att det kommer böcker som Skitliv. Som alltså är mer intressant för vad den inte tar upp, än för det den tar upp. Läs recensionen i SvD här
Inte heller hinner man ta med den uppenbara risken för ytterligare försämringar som den ökade delen risigt utbildade kommer innebära. Generation Y kommer att utsättas för låglönekonkurrens av de som inte klarar av skolan. Förutom importerad arbetskraft.

  Nej, det är inte ett lätt arbetsliv därute. Det är en minimal, alldeles mikroskopisk del av det uppväxande släktet som på en gång kommer få sina drömyrken. Alldeles oerhört många av de som släpps ut nu är felutbildade för de yrken som behövs. På tok för många har fått leka genom hela gymnasiet, och ännu fler kan lämna skolan, med sämre kunskaper än jag hade på yngre bronsåldern.
  Om detta borde Skitliv ha handlat. Om en gryende självinsikt hos Generation Y om att det hade varit bättre med två år på högskolan istället för två år i Australien. Om att undersköterska strängt taget inte är nåt dumt jobb, och sen kan man showdansa på sin fritid istället för på en friskolas lockande gymnasieprogram.

Varje unge som inte klarar av skolan är ett misslyckande. Mest för sina föräldrar. Inte för samhället, inte för nån slags trend. Det är korkade föräldrar som låter sina barn ramla genom. Och de som ramlar mest är de som har sämst möjligheter att klara sig, eftersom även lågstatusjobb kräver utbildning idag. Jag vill inte ha outbildade byggnadsarbetare på mina byggen, man vill nog inte ha outbildat folk nånstans - en lektion föräldrarna glömde att lära sina barn. Vi lärde dem en massa andra saker, men missade hur man klarar sig själv - och då får man sitta där orolig för att 21-åringen inte har nåt att äta hemma i villan....

 Jag kan naturligtvis inte berätta något för Generation Y. De måste upptäcka det här själva. Berätta det för varandra. Slåss, försvara, slåss igen. Ta hand om de som ramlat ur skolan, resa de som fallit för djupt. Men jag borde ha berättat det från början.

Om detta borde Skitliv ha handlat. Nu gör den inte det, och jag får fortsätta vänta på den där boken, på den där texten som är skriven av de som står mitt i skiten, som inte gör ett tillfälligt besök där, som inte har fem års perspektiv bakåt (arbetslivserfarenhet är färskvara, hör ni det, alla folkvalda!!!!!).
 




  -

Ett annat Sverige - men vardå? Del tre

Bruno är död nu, men han var en av de där kloka männen som gjorde folk av mig. Betongarbetare, trägen deltagare på fackliga möten, fast mest var han vettig och eftertänksam. På slutet, han flyttade till fädernehuset i Västmanland, pratades vi vid i telefon emellanåt. Han var nyfiken, skaffade sig internet tidigt, läste tidningar, bildade sig. Hela sitt liv ville han lära sig saker. Han pratade om Folket i Bild, om Litteraturfrämjandet, om en Bok för Alla. Ibland ringde han för att skälla på mig för nåt jag skrivit; han tillhörde samtalsgenerationen.

  Han trodde på socialismen, men det stod en massa socialister i vägen, sa han nån gång. Och jag anade ett snett leende under mustaschen. Före valet 2010 pratade vi en del om hur landet drogs isär. Han, med perspektiv från hela uppbyggnaden av Folkhemmet, och jag, som stod mitt i det. Och bägge såg vi nedmonteringen.
  Han ville inte lägga hela skulden på borgarna. Inte ens på kapitalismen - och ingen kunde säga det som han. Vi är de enda som kan ta itu med våra problem, sa han.



  I hans värld hade det funnits, fanns, inte tre, utan fyra klasser. Överklass, medelklass, arbetarklass och underklass. Och utan en bildad och intresserad medel- och arbetarklass skulle underklassen börja röra på sig. Mot den som var lättast att förstå, som var bekvämast. Som gav ett enkelt budskap.
  Populism, förstår du, sa han. Det är värre än kapitalism.

  Jag vet inte. Idag vet jag absolut inte. Men jag tänker ofta på honom. Mina dagar fylls av förortsmöten med människor som inte är nöjda. Och som samtidigt gett upp hoppet om politiken som en möjlig väg. Jag träffar faktiskt ganska ofta människor som helt enkelt tycker det vore enklare med en stark ledare, som bestämde. Sånt skrämmer. Populism. Obildning.

  Just idag oroas jag av två opinionsmätningar, här och här  Dels för att de visar på trender, dels för att det visar att tillfälliga tendenser kanske inte är så tillfälliga
 
 Jag träffar många antirasister. Trevligt folk. De springer på möten, twittrar, bloggar, manifesterar. Ibland undrar jag hur många rasister de träffar. Jag träffar rädda, arga människor som vill kunna hissa sin flagga, äta negerbollar och sjunga Nationalsången. Jag träffar ytterst sällan rasister, om vi med det menar puckon som på allvar tror på rasskillnader eller rasåtskillnad. Jag träffar människor som ställer enkla frågor och som inte tycker de får svar. Och nånstans därute träffar jag också på människor som lärt sig att dra nytta av de här stämningarna.




Landet går sönder. Och vi har ingen plan för att sy ihop det. Ingen har det.

Caféägaren jag känner sa att det finns två sorters människor. De som åker utomlands på semester, och de som inte gör det. De som åker utomlands begriper inte varför inte de andra inte gör det. Man orkar knappt ge dem en ledtråd.

  Missnöjet är störst i underklassen. Det är där "folkviljan" syns. I obildningen spår. När felaktiga eller illa satta rubriker i en kvällstidning ger upphov till ännu en våg mot populismens strand (stiligt va?). När listorna över de mest kriminella bara innehåller utländska efternamn. När det genomförs ännu en "gruppvåldtäkt" på en liten ort. När, när, när....
  När den bildade arbetar- och medelklassen bara fortsätter prata med varandra.

  Jag är rädd för "folkviljan". Hängde det på den, och opinionsmätningar, hade vi inte haft allmän rösträtt, förbud mot barnaga eller registrerade partnerskap, och mycket annat. Det krävs politisk vilja, men det räcker inte. Några har kommit för långt på efterkälken, och nu vill de ha förändring. Då räcker det inte med femtio spänn mer i plånboken eller statliga apotek, eller arbetsmarknadsutbildningar som siktar på 2018.
  Det räcker inte ens med ett jobbskatteavdrag.

  Framförallt skräms jag av att folkvalda tror att de har en bild av tillståndet i landet. Jag skräms av antirasister som på allvar tror att människor inte både kan älska Zlatan och Darin och ändå vilja strypa invandringen. Jag skräms ännu mer av människor som, på allvar, tror att vi kommer att tvingas bli muslimer allihop.

Men mest skräms jag av att det är så svårt att hantera populism. När det politiska valet styrs av känslor och förenklingar, istället för moget övervägande. Vi har varit förskonade från sånt i landet, och det syns nu. Det kräver en hel del självkritik och omprövningar från de anständiga politiska partierna. Och jag skriver medvetet anständiga.

  I en alldeles fantastisk bok om Irakkriget, Fiasco av Thomas E Ricks, säger en intervjuad general att det stora strategiska felet under hela kriget var att politikerna i Vita Huset inte ville föra det krig som var. De tittade ut över slätterna i Irak, där de första civilisationerna växte fram, men de såg inte samma sak som fotfolket såg. Vita Huset ville se Tyskland 1945, Korea 1950, Grenada 1980. Alltså gick det åt helvete.

  Nånstans tror jag, och är rädd för, att det är här vårt fel ligger. Vi pratar inte längre med de som är de som är längst ner, som bor i halvslum, har osäkra anställningar, som inte har råd med semester. Som känner att de får betala och betala och betala. Där en ny bil är en dröm, där ett par borttappade gymnastikskor i skolan är en katastrof. Där resignationen snabbt kan bytas till intolerans och ursinne. Som inte orkar eller vill vänta på förbättringar om tre-fyra år.

De har väntat färdigt. Vad gör vi när de börjar röra på sig?







Det kommer mer....


Bilden? När den stora Saddamstatyn vräktes omkull i april 2003 var det många som trodde att kriget var över. Det var önsketänkande. Det var då kriget började.

Ett annat Sverige - men var då? Del två

Men landet är inte bara skog. Långt därifrån.

I högsommargrönskan åkte vi en gång från Stockholm till strax norr om Uppsala. Med i bilen var Mounir, från Somalia, bosatt i Rinkeby. Mil efter mil med bördig slätt, där säden vajade. Raka åkertegar, inga stenblock. Kullar alldeles prickiga av boskap. Hästhagar, vita staket. Ingen torka här inte.
  Himlen alldeles blå, några molntussar bara.

  - Ni har det här, sa Mounir till sist. Och ni väljer det här?

  Han menade norra Järvafältet, med rad på rad på rad av gråa betongbumlingar. Höga hus, lägenheter som kanske aldrig nånsin hade direkt solljus.

  Det är också ett Sverige. Ett Sverige som jag tänkt mycket om, men som en gång till bara blir ett besök, ett slags socialt nedslag i en misär som jag är evigt tacksam att jag kan åka från. Och nu menar jag inte Fattigdom som vi tänker oss den, med svältande barn, flugor i ansiktet och ändlösa mängder med arma tält och eländiga skjul av rostig plåt.
  Utan en misär som går ut på att man inte ens släpps in i en gemenskap. Där alla dörrar stängts från början. Jag är bara en turist där, och jag längtar och väntar på den som kommer kunna skriva om det sådär hjärtinnerligt. Eller bara berätta om det. Fast inte för mig, utan för alla de som bor där.

  Jag träffar tre goa gubbar vid ett fikabord i Tensta. De är i sjuttioårsåldern, två finnar, en svensk. De har bott där sen det byggdes. Nu är "kärringarna gamla och ungarna utflugna" och de är nästan de enda kvar. Heikki är den ende i sin trapp med ett nordiskt efternamn. Gunnar ser en äldre svensk kvinna på sin gård nån gång, men han vet inte vem hon är. Han har hemtjänst, en kvinna från...Albanien? Kanske. Han vet inte så noga, hon pratar på och är trevlig. Fast han förstår ingenting, hon pratar så rysligt dålig svenska förstår du, säger han på sin breda värmländska.
  Nej, de är inte riktigt nöjda. Gunnar är mer nöjd än Seppo och Heikki, för han hade ett bättre jobb, fick bättre lön och därmed bättre pension. Hans fru jobbade och drog in stålar, så han har kunnat spara en del.

  Men bra? Nä, bilen fick han sälja. Ungarna bor en bit ifrån, och barnbarnen ser han rätt sällan. Ska han åka nånstans tar han bussen - tunnelbanan är fortfarande otäck och skrämmande. Och ingen av dem säger nåt, men när jag går därifrån vet jag att de pratar om flyktingar som fått bilar av socialen, om räntefria lån till bohag. På samma vis som de en gång i världen sa svartingar och zigenare.
  De har alla gjort rätt för sig, och betalat med sina kroppar. De slet, som Heikki sa och visade sina ärriga smednävar. Och de menar att det är fel att "somliga" - här fnittrar de och hejdar sig, för de vet hur jag reagerar - kan komma hit och bara....få.

  Jag tänker mycket på det där. Hur farbröderna känner sig otrygga där de bor. Gunnar, som inte kommer bo kvar en sekund om benen slutar bära honom. Han har lite pengar, han ska nånstans "bättre", Heikki som rycker på axlarna: man blir väl nedslagen nån kväll.
  Så låter det inte i mitt medelklassområde på kvällen. Trots att det rent statistiskt är mer sannolikt att jag råkar illa ut.

  Min tandläkare är iranska. Jag sneglar på bemanningstavlan när hon leder in mig. Nånstans i mitten av namnen ser jag Ann-Sofie, och sen ett Anders. De andra namnen kan jag inte uttala sådär självklart. Vilket också känns märkligt för nån som är så förtjust i språk som jag är.Hon har vackra ögon över masken.
  Vi småpratar. Hon är arg på lokaltrafiken som är opålitlig. Jag förstår att hon bor i villa- och radhushelvetet i kommunen, och att hon antagligen lämnat barn på fritids på morgonen. Ett svenneliv. Mannen tar bilen till jobbet, hon får ta bussen efter att ha lämnat barn. Grannar som heter Olofsson och Lundberg. Häckar och utemöbler. Studsmattor om tomten är tillräckligt stor.
 
Hon har kommit nånstans. Hon är nog inte född i Sverige men jag hör ingen brytning. Är hon en av de där duktiga iranska tjejerna som hårdpresterat i skolan? Haft stöd hemifrån av välutbildade borgerliga föräldrar som flydde antingen shahen eller ayatollahn? Hur mycket känner hon att hon vill offra, för att Mounirs morföräldrar ska kunna komma hit, leva i trygghet, slippa dö?

  Jag vet fortfarande inte. Hon har ingen sjal. Hon kanske aldrig haft det. Men idag finns det unga somaliska tjejer som resignerat sätter på sig sjalen, byter skor, när de passerar sista tunnelbanestationerna innan de ska kliva av i Rinkeby, Tensta, Hjulsta. För att slippa påhoppen från unga somaliska män som sysslolösa lodar omkring runt affärerna, som anser att moralkodex från den somaliska landsbygden fortfarande är det som gäller.
  Och hur skulle livet i såna fall bli bättre för de här somaliska tjejerna - som precis som iranska tjejer är högpresterande - om de inte fick komma hit? Om de hänvisades till flyktinglägren? Att fostras, kuvas av män med medeltida värderingar? Frågan jag borde ställa till Gunnar, Seppo och Heikki. Som jag inte ställer.

  Jag träffade en trettiofyraårig afghansk farfar när vi byggde om i Tensta. Pashtun. Hans pappa var femtio. Tänk er - farfarsfar vid femtio. Och kommen till en värld där vi - uppvuxna i folkhemmet - oroar ihjäl oss för våra tjugoettåringar. Ska de klara sig? Kan de klara sig?
  Skillnaden var så hisklig. Ett bråddjup.

  Vem skriver deras historia? Och för vem? Är det ens nån som lyssnar?
 
  Alldeles jättemånga tycker att de inte får del av kakan. Min granne, som röker för mycket och skrattar så där hest, har då inte sett nåt av överskottet. Eller av inflytande. Egentligen missunnar hon inte att de som behöver får hjälp, men det får ju finnas gränser...
  Farbröderna i Tensta? Jag antar att de knyter näven i fickan nästa gång de måste våndas över nån blankett, eller hänvisas till en webbtjänst. Och de flinar och säger att "man borde bara supa ner sig helt och hållet så man fick lite hjälp..."
 
  Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Det kanske bara är en sorts arg uppgivenhet över att så många, alltfler, inte känner att de får vara med. Att de är bortglömda. Att andra - och det är oerhört diffust vilka de där andra är - lyckas roffa åt sig. Hur de som bestämmer skiter i "vanligt folk".

  Jag attackeras en eftermiddag av en bekant. Vit i ansiktet över nån politikerskandal. Hur fan kan jag vara med i ett parti där sånt får föregå? Och en gång till ställer han snabba enkla frågor som det inte går att svara enkelt på. Det räcker inte med att jag säger att just den politikern är jag också förbannad på. Eller att jag också tycker det är för jävligt.
  Han stampar därifrån. Kanske lite lugnare, men förmodligen inte övertygad. Han kommer rösta på något annat nästa gång, lovar han. Gissa vad. Några som är....annorlunda. Som lyssnar på folk. Säger han.

  Det finns nån slags sorg i landet. Nån slags nostalgisk känsla och längtan efter skogsbyn. Folkdräkt och nyckelharpa. När alla fick sjunga nationalsången på skolavslutningen (vilket är en av de där återkommande lögnerna som ni kan läsa mer om här), eller när landslaget i fotboll bestod av Erikssöner, Anderssöner, Skoglundare och Hamriner. Det vi kan kalla lögnen om Folkhemmet - där övergrepp, översittarstyre och homofobi frodades. Men där solen alltid sken.

För det var ju så - på somrarna sken alltid solen. I ett annat Sverige.





Bilden? Fässberg.


Det blir säkert en tredje del också
 


 

 

 
 
 

Ett annat Sverige - men var då?

Landet består av skog. Sitter man på ett tåg blir det alldeles uppenbart. Det tar aldrig slut. Barrskog med inslag av öppna fält, en och annan liten by som tåget susar genom utan att stanna. Övergångar med dunkande varningssignal.
  Vi kanske är ett skogsfolk. Små samlingar av hus som kurar i brynet, enstaka människor som rör sig i grådasket. Kor och höns. Små smala tegar med växtlighet. Skogsbönder. Fortfarande, när vi ska illustrera svenskhet, är det röda stugor och människor i folkdräkt som är det svenskaste vi vet. Slokhattar, förkläden och folkmusik. Gärna duggregn, och det där alldeles speciella ljuset som uppstår de där galna sommarnätterna som är så korta.
  Och även om vi idag bor i städer, inte alls bär folkdräkt, så finns den där byn i det undermedvetna. Ibland med saknad, ofta som en resignerad påminnelse om en värld som var enklare, mindre komplicerad.
  Trots alla försäkringar om att svensken minsann är både nyfiken och tolerant kan vi inte komma från att det alltid kommer finnas de som är tvärtom. Trötta på framsteg, trötta på teknik, misstänksamma. Och ofta trötta på att som schabloner pressas in i nåt opinionsmässigt fackverk.

  Jag önskar att jag kunde skriva den där förlösande texten om när intoleransen fick ett ansikte i Sverige. Det kan jag inte. Jag undrar om nån kan det. De som försöker blir ofta tandlösa, avståndstagande, beskrivande. Ett reportage i radion om Det Delade Landet, en artikelserie i VI (eller Fönstret eller Filter eller Nån Annan Pretentiös Tidskrift) eller böcker om rotlösa människor i storstaden - visst, det har gjorts försök, men för vem?
  För den liberale bögen i storstaden, nöjd med att kunna hålla sin pojkvän i handen på Söders gator utan att behöva riskera glåpord eller värre? För den ROT-avdragsnyttjande läraren i Askim, som är med i Amnesty? För den skolade politruken i ett partihögkvarter? För den fackföreningsaktive kommunalaren, byggnadsarbetaren, metallarbetaren? För andra journalister, som drömmer att skaka om menigheten med vidriga bilder från en krigszon nånstans?
  Förmodligen.

  Vem skriver för de som bor i rostbältet, den drivved av nedlagda bruksorter i Bergslagen som bryter av skogen ibland? För de som är långtidsarbetslösa efter Norrlandskusten? För de som utkonkurreras i Skåne, av importerad baltisk arbetskraft?
  Antagligen ingen.

  Det jag framförallt känner när jag sitter och fikar, och tjuvlyssnar, är att avståndet har vuxit. Avståndet mellan de som "bestämmer" och de som drabbas, som de själva säger. Tre killar på ett fik med utsikt över hamnen nånstans i Skåne berättade att förr i världen var det helt annan fart, hur de gick dit och antecknade båtarnas namn och ritade av flaggorna, lyssnade på främmande språk.
  Nu? Några båtar i veckan. Mest containrar. Allt annat gick på "broajäveln". Ditkört av avmagrade män med östeuropeiskt utseende, som rökte för mycket. Bilarna var "bara skit, trafikfarliga, falskregistrerade" som den fd chauffören sa.
  Och de hade varit på möten med riksdagsmän, som lovat föra fram deras synpunkter i Stockholm. Men inte fan gjorde hon det, hon röstade efter partipiskan, fortsatte han. För honom spelade inte partifärgen roll längre, de var "politiker".

  En byggnadsarbetare som suckar högt och uppgivet över att pengar läggs på att införa ett nytt ord. Hen. Sällan har ett enda ord betytt så mycket för att gräva diket djupare mellan de som bestämmer, och de som betalar, som han sa. Han har försökt fostra sina ungar till självständigt tänkande, till rättvisa människor, och han tycker det är för jävligt med kvinnomisshandel och ojämlika löner - men hen?
  Vore det inte bättre att satsa de där pengarna på jobb och löner istället?
  
  Man kan käfta emot en eller två eller tre gånger, men jag undrar om nån egentligen förstår hur många gånger man behöver käfta emot på en dag? När frågan är kort och svaret måste bli långt, och gärna lite dumdrygt, för det kommer innehålla en del ord som "integration" eller "ojämlikhet" eller "befolkningsunderskott"? För det handlar om att käfta emot, ställa egna frågor, och ändå hitta just den där nivån som gör att människor fortsätta lyssna, och inte bara slår dövörat till.
 
  Det där andra Sverige finns absolut inte bara utanför storstaden, tvärtom.

  Jag kan känna det själv när jag passerar ett  gäng unga män som står alldeles för tysta, alldeles för passiva utanför tunnelbanestationen sent en kväll. Frimodigt försöker jag möta deras blick, men jag är alltför medveten om att det är en hårfin gräns mellan frimodig och kaxig, och de har haft det alldeles för tråkigt för att motstå en utmaning.
  Jag orkar inte. Jag drar ihop axlarna, spänner mig och är ytterligt vaksam tills jag kommit tillräckligt långt bort, eller när jag hör att nån av dem säger nåt - och jag förstår inte vad - och de andra skrattar. Spänningen släpper. De är säkert inte farliga, men de, precis som jag en gång i världen, har så mycket att bevisa, och så mycket att förlora. Det är bara den som riskerar något - polisen, åka på spö själv, bli ertappad - som får kamraternas beundran.
  Och de har utländsk bakgrund. Några är säkert bekanta med mina barn. Jag har sett dem förr. Eller andra unga killar, som alltid skakar hand när de träffas, som bara "hänger" utanför nån tobaksaffär som är sent öppen.

  På det viset skiljer de sig inte det minsta från grabbarna utanför korvkiosken i den fd bruksorten. Texten från Centrumhets av Magnus Uggla kommer inpå mig. Östermalmsgossen lyckas 1980, bisarrt nog, tala till generationer av mopedåkande grabbar och tjejer i landet: ett land som han bara passerade med buss. Men vem talar till dem idag? Grabbarna i bruksorten har mer gemensamt med de utländska killarna vid stationen än man kan tro.

  För ett par år sen hörde jag en intervju med nån kille som stannade kvar i den norrländska avfolkningsorten, trots att han både var ung och frisk. På frågan varför kvinnfolken flydde orten så snart de kunde svarade han "Ja, det är obegripligt. Det finns massor att göra här. Man kan jaga och fiska och åka skoter..."
  Han sa det så ärligt och naivt att det var svårt att bli arg eller uppgiven. För honom räckte det. Men inte för andra.

Jag funderar över det här andra Sverige. Det är så lätt att det blir patrask-turism. När folket i metropolerna, trots sina absoluta rötter i byn vid skogsbrynet, sitter och förfasar sig över gråtande barn-tavlor i olika påstådda realityserier i de värsta av TV-kanaler. När människor i Solsidan-områden fått i sig tillräckligt från boxen kommer historierna, om byfånar och tjyvjakt och dialekter, och de är egentligen hyfsat lika mycket trash som i nån Kanal5-såpa.
  Men de befinner sig i rätt Sverige, där man har haft råd att vara tolerant. Än så länge.

  Jag vägrar att förenkla sanningen, men jag måste bli bättre på att förmedla den. Och jag tror på att visa respekt. Nånstans hör även jag hemma i ett annat Sverige, fast i ett storstads-Sverige där man sköt på varandra istället för att slåss med träskor. Där olyckliga människor sitter fast i bostadsbrist och dyra liv. Men också i ett land som befolkas av pappor med barnvagnar, hockeymammor, scoutledare och underbara varelser som odlar vilt i en park för att glädja sina medmänniskor.

  Sorgen är ju att det är så svårt att kunna knyta ihop det här. Förmedla ett band mellan de som skäller på att Tintin är rasistisk och de som inte begriper vad de pratar om. Och nånstans en insikt om att det även finns en intolerans och en otålighet hos de allra mest toleranta, som de givetvis kommer att vara blinda inför.

På en grå betongbrovägg efter rälsen stod det en gång på 70-talet: "Nästa station Framtiden" Under det hade nån lagt till, med en annan penna: "Jag vill inte kliva av där."

 Ett annat Sverige, med en massa människor som inte vill kliva av där.




Bilden? Från Jan Jörnmarks bok "Övergivna platser".



Det kommer en del till, minst, om det här.

Förlåt, jag sprang

Jag råkade springa idag, det var ett misstag.

Jag har ett komplicerat förhållande till löpningen. Jag vet att det är rätt nyttigt och jag tycker det är jättetråkigt. Och aldrig mötas de två.
Dessutom är jag kommen ur en klan med långbenta gaseller, som efter flera års stillasittande och rökande ändå helt otränade kan dra iväg en mil eller två. Så icke jag, som varit byggd som en Chesterfieldfåtölj så länge jag minns. Dvs bred med korta ben.
Jag har full förståelse för dagens barn som väljer datorerna före uterännandet. Hade det funnits datorer på 60-talet hade de fått hota med pistol för att få mig ut i friska luften, sanna mina ord - vilket gör att min utomhusverksamma yrkesval blir mycket ologiskt. Nu fanns det inte datorer i hemmet, men det fanns serietidningar och böcker i överflöd, vilket räckte bra för att hålla mig inomhus.


  Strängt taget var jag som vilken annan sjuåring som helst - lat som fan, och ändå rask till sattyg och efterföljande flykt. Nån typ av snabbhet hade jag ju, eftersom tjocka Johan alltid var den som åkte fast, medan jag försvann som en vessla mellan radhusgaragen. Tyvärr hade jag ingen nytta av min snabbhet på mycket korta sträckor under De Desperata Fotbollsåren, eftersom fotboll också krävde bollsinne. Det hade inte jag. Jag sprang mest i vägen.
  Nånstans i mellanstadiet råkade jag springa fort på nån löparbana. Alla tyckte det var mycket märkligt, och jag också. Men jag inledde i varje fall en karriär som en Ganska Lovande Sprinterlöpare. Just korta löpsträckor tilltalade mig. Därför att då hade man nära hem.

 Så var det inte i elljusspåret. Elljusspåret var en plåga. Man blev alltid tröttast längst bort, ensam i väldigt ödslig skog, omsprungen av kalvbenta kamrater som dessutom hade mage att prata med varandra medan de lätt joggade förbi mig, som plågade mig fram på allt stummare ben. Vad var charmen med det?

  Gudskelov hittade jag därefter snabbt fram till skivstängerna, och därmed var min framtid räddad. Under högstadiet hade jag gymnastiklärare som förbarmade sig över mina kamraters väl och ve, och därför lät mig hålla till i skolans gym, istället för att sparka sönder nån under en handbollsmatch. Och med det var jag mycket nöjd.

I gymnasiet dock var gymnastikläraren kapten i kavallerireserven - det låter som ett skämt - som nån gång om året fick för sig att ta reda på vår lungkapacitet, och tvingade ut oss i vad som är Två Sjöar Runt. Han sprang gärna med längst fram, tillsammans med ett par friidrottande gaseller, och var därför helt omedveten om att ett antal ynglingar med dålig kondition och karaktär avvek efter den första sjön, tog en genväg, gömde sig i snåren, hann röka ett par cigaretter och diskutera livets väsentligheter, för att därefter inom rimlig tid haka på tätklungan när de stånkat förbi, och sålunda inleda sina framtida karriärer som ögontjänare. Det var ett oerhört bekvämt konditionstest.

  Tyvärr avslöjades det hela av avundsjuka varelser nån gång i sista ring, varpå reservkaptenen den enda gången valde att springa med oss genvägare, vilket inte var bra för någon. Borta var genvägen och cigaretterna. Jag minns sista metrarna upp till skolan i ett rosa töcken, och kompisens astmatiska andning, och reservkaptenens hurtiga hejarop, vilket slutade med att jag la krokben för honom, i brist på annat....

  Efter några förbifuskade lopp under värnplikten och ett vansinnigt deltagande i Tjurruset - tack, det gick över efter nåt år - har jag därefter sprungit så lite som möjligt. Dels för att kroppsvikten - eh, konditionen - inte uppmuntrat till det, men framförallt för att det varit för jävla trist.
  Jag tycker det är tråkigt. Punkt. Däremot går jag gärna och mycket. Att promenera är en civiliserad sysselsättning, värdigt en fet byggnadsarbetare med knäproblem. Man kan ha sällskap, man hinner se saker. Och skulle man behöva stanna för ett rödlyse behöver man inte hoppa upp och ner som en galen gnom för att inte tappa tempo.

  Därför var det mycket märkligt när jag idag fann mig själv springandes. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt sprang jag. Det var inte alls förberett - klädd i varselkläder och marschkängor - utan jag skulle bara gå en sväng. Och sen ville fötterna själva.
  Lite som när man plötsligt tar ett oförberett danssteg på krogen (avd. saker som får ens barn att vilja dö av skam), eller klappar otakt på en konsert.

  Inte för att jag sprang särskilt långt. Gudskelov satte konditionen och mjölksyran stopp för det, men det kändes inte helt...fel. Jag kanske till och med gör om det. Inte i dagsljus givetvis. Det är väl med löpningen som med stavgången - något man inte gärna vill bli ertappad med. Ska jag stavgå blir det mitt i natten med rånarluva, den saken är ju klar. Inte heller kommer jag att köpa blanka kläder och proffsskor.

Men det kanske händer igen....