Arbetskraft som handelsvara. Om gästarbetare. Igen

Man får hoppas att den sorts journalister som ser sitt yrke som ett sätt att förändra världen fortfarande kommer att finnas kvar. Tyvärr finns det nog en alltmer spridd uppfatning om att det är ett patrask - en tanke som inte alls är ny; tvärtom. Under många år betraktades journalister som ett hyenasläkte, helt utan moral. Men det kom en omvärdering under sextiotalet - allt fler reportrar lyfte blicken från de vanligaste morden och skvallret, och upptäckte och beskrev en värld fylld av orättvisor, om övergrepp och utnyttjande. Ett flertal av den tidens journalister - både i etermedia och i press - blev också legendariska.
Det kan vara bra att komma ihåg det när journalistkåren idag åter angrips från olika håll. Allt fler journalister attackeras och hotas i världen, och så även i Sverige. Om det nu vore så att man angrep alla dessa med kändisambitioner - som inte kan skriva, som har blandat ihop sin person med innehållet - så vore det väl kanske inte så dumt. Men det är naturligtvis inte de här lättviktiga radskrivarna som är målet.
Det är därför det är skönt att höra kloka och kunniga reportrar på radion ta itu med de orättvisor och oceaner av lidande som berör miljoner människor men som redaktörer i Sverige förpassar till en papperskorg, för att istället ta upp valfri filmstjärnas senaste skilsmässa.
Idag kunde man åter lyssna på ett isnlag i P1-morron, om den vidriga miljö som asiatiska gästarbetare lever i, när de håller de oljerika arabstaterna under armarna. I Kuwait finns det fler gästarbetare än inhemsk befolkning, men de får inte äga något och bor i välbevakade enklaver, som turister helst inte ska se. Det utgör ett proletariat, som säljs av förmedlare i sina hemländer, ofta utan att veta vad de ger sig in på. Och sedan sitter de fast i kontrakt som är omöjliga att bryta, och som gör att det kan gå år innan de ser sin familj igen.
Det finns all anledning att engagera sig för fackliga rättigheter - och mänskliga rättigheter! - för de här grupperna. Det finns en kamp, men den bekämpas med iver av både förmedlare och stat, och det finns en inte så liten rasistisk underton i det hela.
Numer finns det ju inga arbetlivsrelaterade program i radion, och att tro att de skulle komma tillbaka är nog fåfängt. Att de kommersiella kanalerna skulle åstadkomma det är rent skrattretande. Tills dess får man lyssna på de få program som gives.



På bilden - gästarbetare i Kuwait i sin gemensamma lägenhet. Jo, det är hela lägenheten ni ser

Centern är förutsägbar. Och rätt trist.

Jag skrev det tidigare - vill man ha ett val som handlar om hur vi fixar villkoren på den svenska arbetsmarknaden, så varsågoda. Den fajten tar vi gärna! Kom igen bara.
Centeristen Lena Ek försökte på ett lite pinsamt och halvdant sätt ta poäng på att berätta skrönan om blockaden mot Laval i Vaxholm. Den blir inte sannare för att man berättar den fler gånger (det finns åtskilliga poster på bloggen om den händelsen). Hon undvek däremot att berätta om de hundratals fall sen dess, när facket fått hjälpa exploaterade gästarbetare - både för att få ut sina löner, för att få drägligt boende, eller för att helt enkelt inte slå ihjäl sig på jobbet. Eller bli ihjälslagna, för den delen. Istället ansåg hon att: "Kollektivavtalen är mindre viktiga än det öppna och fria Europa"

Centern får gärna träffa våra medlemmar från Polen och Baltikum - och de är många. De flesta har startat i bolag som Laval, blivit lurade, fått hjälp av facket och blivit medlemmar själva. Lena Ek har liksom inte fattat att de här killarna (det är nästan bara män) tjänar mer pengar på att vara med i facket än att stå utanför.
Däremot borde hon naturligtvis ha sagt något om sin partikamrat, Federley, och hans exploatering av svensk arbetsmarknadstrygghet, eller om de tusentals gästarbetare som idag lever under vidriga förhållanden i Sverige - för vi ser inte alla, hör inte alla, kan inte hjälpa alla.
Det är traficking, som pågår dagligen. Om detta hade centern mycket lite att säga. Eftersom deras rättigheter skyddas av just kollektivavtalen.

Ett grundtips är att centern istället skjuter bort sig själva från Europa. Helt och hållet. Lycka till säger jag.


Här kommer Waxholms Trean. Båtarna är avsevärt trevligare än det som hände i Vaxholm, och efterspelet till det. Och det skall återkommas till det här - ett rödare Europa är enda garantin för att det inte ska hända igen..

Boendevillkor för gästarbetare...

Alltid engagerade Johan Sjölander hann skriva ett inlägg om vidriga levnadsförhållanden för gästarbetare innan jag blev klar med mitt. Å andra sidan skrev han det bättre. Det kan inte upprepas ofta nog - de här polackerna och balterna får leva under slavliknande villkor, och är ibland mer eller mindre ägda av sina förmedlare.
Det finns all anledning att återkomma till saken. I Byggnadsarbetaren har vi återkommande historier om sängar i asbestlokaler, kudden vid gasolbrännare eller fjorton man i en garderob. Varje vecka upptäcker ombudsmän eller fackliga ombud extrema missförhållanden. Ibland kan man fixa det, ibland kommer man inte åt det.
Olyckor och farlig arbetsmiljö går hand i hand. Oseriösa arbetsgivare och risker gör samma sak. Och man kan inte komma ifrån att just byggbranschen blivit lekstuga för olika kriminella element, som vill göra snabba, enkla pengar. Eller tvätta narkotikapengar. Jag ska skriva en drapa om det när jag läst färdigt Svensk maffia, där man tangerar ämnet. Det finns all anledning för Byggarbetsgivarna att ta sig en funderare på hur de ska ställa sig till alla de småfirmor som idag väljer att stå utanför kollektivavtalssystemet. Man kunde ju önska att Federley funderade på samma sak.

Det kan vara värt att lyssna på programmet Kaliber. Och sen kan man ju ta sig för pannan när man hör migrationsminister Tobias Billström rycka på axlarna åt problemet, med kommentaren: – Jag tror att man ska matcha de problem, som finns med lagar och föreskrifter. Men människors fria val är det väldigt svårt att säga att de är fel.
Får man vara så naiv som minister?

Träldomen lever. Om gästarbetare.

Vi är gudskelov förskonade från gästarbetare i Sverige. I varje fall i den formaliserade version som finns i många andra länder, med särskilda visa, bosättningar och villkor för den inresta gruppen. Och, som vanligt, utsatta för godtycke och utnyttjande. Om hur det skedde i dåvarande Västtyskland gjorde sig Günter Wallraff känd (och skapade ett nytt verb!),
Ta och lyssna på P1-morgon, där man beskriver hur indiska, filippinska, nepalesiska och pakistanska byggjobbare hjälper den ohyggligt rika arabstaten Förenade Arabemiraten att skapa ännu fler lyxboenden. Jag har skrivit om det tidigare, i en post om världens högsta hus.
Den verklighet som de här människorna lever i har föga likhet med den ordnade och trygga värld vi har i Norden. Tolvtimmarskift, timtals med resor, boende i baracker i gigantiska kåkstäder (som de inte får lämna annat än för arbete), och - underförstått - ett slavförhållande till den som förmedlar kroppsarbetarens kunskaper. Det innebär att lönen betalas ut i hemlandet, i bästa fall, med mängder av avdrag för arbetsgivarens påstådda omkostnader. Den fungerar också som en piska - om arbetsgivaren/uppdragsgivaren skulle vara det minsta missnöjd kan han utan vidare hålla inne lönen. Den fattige har sällan något val, och det finns alltid en bakom som är villig att jobba för ännu lägre summa.
Överhuvudtaget är arbetskraft en stor exportvara för många utvecklingsländer - oftast för att deras egna naturresurser genom kolonial historia och korruption istället exploateras av utländska företag. Och vinsten hamnar sällan hos den befolkning som får slita där. Alltså skickar man byggnadsarbetare, hembiträden och vårdpersonal till andra länder. En situation som finns på närmre håll än så - i Polen till exempel.
Man kan också se detta som en av globaliseringens baksidor - man kan verkligen fundera på om det inte finns effektivare sätt att stärka ekonomierna i Asien än att tvinga människor att exploatera och slita ut sig. Känns det värdigt?
Berättelserna om hur filippinska hembiträden utsätts för övergrepp och våldtäkter är upprörande - och det blir ju inte mindre när man får veta att om de anmäler övergreppet så åtalas de raskt för prostitution. Och situationen är precis likadan på många andra ställen i världen - man kan gärna ta sig en funderare på vem som byggt hotellet, vem som städar hotellrummet och vem som diskar efter middagen när man njuter vid poolen under semestern...
Svenska fackföreningar har ett stort uppdrag när det gäller att exportera vår modell. Och att stå emot när andra vill importera den modell man har i Dubai....

Bomben i Stockholm och den muslimske galningen

Utan att bli för långrandig måste jag ändå skriva något om den förmodade självmordsbombaren i Stockholm igår.
Självklart hänger det ihop med vår inblandning i Afghanistan, som i sin tur ingår i något man kallar kriget mot terrorismen, som i sin tur inte kan kopplas bort från vare sig konflikten mellan Israel och Palestina, eller - inte minst - situationen i Saudiarabien.
Jag tror det kan hända igen. Å andra sidan är jag också rätt övertygad om att det kommer sparkas in en del dörrar och rivas folk ur sängar de närmaste dagarna, och att de som eventuellt har bistått den där som dog kommer att sys in. Det är svårt att hålla sig undan i Sverige, och nåt säger mig att de som ligger bakom knappast är okända. Inte heller har de något generellt stöd bland muslimerna.
Jag är till och med säker på att de kommer sättas dit av andra muslimer. För muslimer är inte galna. De vill bara ha vad andra vill ha - demokrati, yttrandefrihet och personlig bekvämlighet. Något som de alltsomoftast förnekas i länder som Egypten eller Saudiarabien med flera.
Fanatikern är den som bryter mot repressionen när demokratin inte kommer fram. Och i länder med ofri press och censur har också fanatikern oftast uppfattningen att de talar för långt fler än de egentligen gör.
Den svenska delen av kriget i Afghanistan kan inte kopplas bort från Irak, eller från 11 september, eller ens från George Bush. För kriget har också blivit personligt - förr i världen skröt USA med sina framgångsrikaste stridsflygare, de var i TV, blev stjärnor. Idag är de hemliga - eftersom chansen för att efterlevande efter räder och attacker mycket väl kan tänkas ta revansch. Och också långt senare. I ett land som Afghanistan är vendettatanken mycket levande kan jag försäkra.
För ganska många av fanatikerna är det oviktigt om den svenska styrkan huvudsakligen ägnar sig åt humanitär hjälp (vilket de inte gör) - det viktiga är att vi som nation tagit ställning för samma NATO och USA som upprätthåller en vidrig regim i Riyadh, som håller diverse gangstrar bakom ryggen, som har ett trackrecord i icke-demokrati som är långt som fan.
Och därför kommer det smälla igen. Det har inte särskilt mycket att göra med muslimers situation i Sverige, vad idioterna i SD än säger, utan med yttrandefrihet i oljerika länder.

När sa vi något om det? När ordnade vi solidaritetsdemonstrationer för saudiska kvinnor, eller för gästarbetare i Kuwait? När reagerade vi senast på avrättningar - med svärd! - i länder som ingår i de allierade styrkorna mot terrorismen? Vad är det som styr vår selektiva solidaritet?
Kan det vara så att Marx fortfarande är relevant, att egenintresset aldrig ljuger? Olja mot tystnad, liksom.

Jag tror inte att extremhögern kommer kunna dra så mycket växlar på det här - en ensam klantskalle, med någon hjälp av andra klantar ger inte dem så mycket draghjälp. Men i långa loppet måste vi inse att en svensk insats för en säkrare värld kanske vore mer effektiv på andra platser än i Afghanistan, och på andra sätt.

Andra om saken: Johan, Detaljerna, Peter, alliansfritt, Partistaten, Meeri om intoleransen

Byggnads slåss för småföretagen

I Dagens Nyheter tar ytterligare en nyliberal för sig av mediautrymmet och passar på att sparka lite på Byggettan. Han gör det för att socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen tydligen ska vara rädda för utländsk konkurrens. Han har givetvis helt rätt - för i den riktiga världen, inte i den där fantasibubblan där Milton Friedmans idéer fungerar, är lönedumpning något hemskt. Nu råkar det vara byggnadsarbetarnas löner han ger sig på, eftersom vi är stora, starka och inte rädda för att säga vad vi tycker.

Dessutom tjänar vi ju mycket pengar - fast vi blir ju inga rika pensionärer; hårt kroppsarbete har sitt pris - och därför retar vi naturligtvis avundsjukt folk. Och Rikard Westerbergs lilla påhopp tar vi med ro - han kommer få svårt att få folk upprörda över att vi tyckte att de som jobbade i Vaxholm skulle tjäna bättre pengar, eftersom det var det saken handlade om.

Dessutom känns det ju lite futtigt att det bästa exemplet han kan leta upp både är gammalt, och felaktigt. Kom igen Rickard - jag debatterar gärna min lön, eftersom du vill sänka den, men då måste du ge mig nåt att bita i.

Jag undrar ändå - varför nöja sig med att ta hit letter som jobbar för hundra spänn i timmen? I Rikard Westerbergs värld vore det väl smartare - och mer rationellt - att ta hit en container med burmeser som kan jobba för tio kronor i timmen. Om det bara var fråga om att acceptera låglönekonkurrens, menar jag.

Och varför nöja sig med att konkurrensutsätta byggnadsarbetare? Varför inte ge sig på redan underbetalda tjejer i vården och handeln? Eller spärrvakter? Där finns det massor med pengar att spara. Men precis som alla andra vill ju inte Rikard Westerberg dra slutsatsen riktigt färdig - för den naturliga frågan är ju vem som skulle tjäna på att våra löner sänktes? Att kunden skulle tjäna på det är bara trams; våra löner är en liten del av byggkostnaderna. Så i själva verket går Rikard Westerberg bara företagarnas ärenden. De stora företagen.

För Byggnads för även småföretagarnas kamp - byggsektorn är ju översvämmad med småföretag som långsamt konkurreras ut nu, av lönedumpning som Byggnads inte har med att göra. Pengar som inte stannar här. ROT-avdrag som inte ger jobb åt oss som ändå ska bo här och betala skatt och bidra till välfärden. Det är de som är de stora förlorarna när konkurrensen inte sker på samma villkor.

Den där byggfirman med tre anställda i Tallkrogen, där chefen också har töj, står och faller med Byggnads kamp för anständiga villkor för de som kommer hit och jobbar. Och man hoppas verkligen att såna som Rikard Westerberg fortsätter visa vad de egentligen tycker om småföretagen

Bilden? Gästarbetare i Dubai - de som verkligen blev finanskrisens förlorare. En verklighet som redan är verklighet för många av de som kommer hit och jobbar utan avtal

Maud Olofsson satsningar ger inga jobb i Sverige

Näringsminister Maud Olofsson har vid ett flertal tillfällen försökt lugna upprörda känslor - främst över regeringens handlingsförlamning - genom att hänvisa till de infrastrukturprojekt som ska sättas igång i landet. Någon kanske t o m har gått på det, och då kan det vara dags att tala om var projekten i Stockholm har hamnat.

Som synes har de flesta avsluten landat hos utländska företag, och kommer bemannas med utländsk personal. Företrädesvis polacker och slovaker. Det är möjligt att några uppgifter kommer besättas med lokalt rekryterade yrkesarbetare, men se det är inte alls säkert.
Det här är upphandlingar som sker på uppdrag av Vägverket och Banverket, och de har att följa gällande lagstiftning. Men eftersom Byggnads har dåliga erfarenheter från t ex Citytunneln i Malmö är vi rätt övertygade om att det hela inte går rätt till.
Vi vet att polska yrkesarbetare tvingas lämna ifrån sig en del av sin lön till "förmedlare" i hemlandet, att de satt i system av enbart arbeta i ett land i 182 dagar - eftersom de då inte behöver skatta alls - och att polska byggföretag ständigt reorganiseras med nya organisationsnummer (i Polen betalar "nya" företag mycket låg skatt, vilket gör att bemanningsföretag baserade i Polen alltid kan betraktas som nyregistrerade, men med samma företrädare...)



Och detta är enbart själva trafiklederna - runt allt detta kommer naturligtvis långa rader med annan byggnation. Här ska byggas stationer och gallerior och bostäder, men den taffliga och naiva hantering som råder under dessa upphandlingar ger inte vid handen att dessa arbeten kommer skapa jobb för svenska byggnadsarbetare. I själva verket har ju de som nu vunnit upphandlingarna i det närmaste förtur till kringbyggnationen.
Vi talar om många arbetstimmar här - och jag vill inte ens tänka på vilka stämningar som kommer råda när man inser att man faktiskt säljer ut dessa arbeten till utländska företag. Som vare sig är intresserade av svenska avtal eller av svensk lönenivå.
Kort sagt, Maud Olofsson ljuger. De här satsningarna kommer icke att ge hjälp åt den svenska ekonomin. Istället kommer enorma pengar - skattepengar! - föras ner i fickorna på olika konsortier, och mycket lite kommer Sverige till nytta.
Därför blir man mer och mer misstänksam när olika företrädare för byggbranschen efterfrågar olika statliga stödformer. Är det bara för att man vill ha pengarna eller tänker man fortsätta där NCC började, i Malmö, och bara anställa gästarbetare?

Tack till Byggnadsmedlemmen Bengt Ekström som snokat reda på dessa uppgifter (och mycket mer)....

Den lilla bilden föreställer Lennart Swahn, som förutom en massa andra saker också ledde ett program som hette Blåsningen. Det passar jättebra som beskrivning på den här posten....

Polsk gästarbetare berättar

Tomasz är tjugotre, ser trevlig ut och pratar hyfsad engelska. Vi har setts på gymmet under ett år, morsat på varandra och för ett par veckor sen kom han fram eftersom han sett min tröja, med texten "Stark, stolt, trygg". Hans första kommentar överraskade mig - han sa att jag egentligen var hans fiende.
Hoppsan, det hade jag kanske inte förväntat mig men han utvecklade resonemanget och förklarade att det var så han blivit lärd sedan han började jobba svart i Sverige, för det var ju det saken handlade om. De polacker som förmedlat jobben åt honom, de svenska entreprenörer han träffat - alla hade varnat honom för facket. De ville ta brödet från honom, skicka honom ur landet.
Tomasz ville inte tala om var han jobbade men det framgick att det var ROT-projekt det handlade om. Badrum, toaletter, stambyten. Han tjänade runt 100 kronor i timmen, och jobbade minst sextio timmar i veckan. För tillfället bodde han hos bekantas bekanta i Järfälla, och betalade 2000 spänn i månaden för en säng. Dessutom var han tvungen att avstå en del av sin lön till förmedlaren, som givetvis också var polack.
Han berättade om hur de fått mobilsamtal om att facket var på ingång, hur de släppt alla verktyg och störtat ut i skogen där de suttit flera timmar. Om hur han bytte om i en gammal tvättstuga utan värme. Det var där de åt också, i den mån de hann äta.
Han jobbade med ett par andra polacker från hemstaden - äldre karlar som söp hejdlöst, satte sig i skuld och var tvungna att låna pengar på förskott hos förmedlaren - ett avtal de knappt kunde komma ur. Han berättade om hur en kompis som sökt sig till den legala arbetsmarknaden fått fly för sitt liv från deras gemensamma lägenhet, när förmedlaren och ett par hårdingar dök upp för att "prata vett med honom".
Det kändes inte som ett värdigt liv, det som Tomasz berättade om. Men nu skulle han äntligen åka hem - han var ju inte ens byggnadsarbetare, utan truckförare, och nu hade han fått en öppning hemma. Han såg fram mot det, och att få gå med i facket.
Jag måste säga att hans historia fyllde mig med vämjelse - vad är det för villkor oseriösa arbetsgivare ställer upp på? Knappt skyddsskor, ingen aning om det är hälsofarliga material de jobbar med. Och smarta män i blanka skinnjackor, som har knivar och puffror. Fy fan.

Jag hoppas verkligen Byggnads jobbar på för att förbättra villkoren för de här svartjobbarna - de är många i Stockholm, och de förtjänar bättre än att bara skuffas ur landet. Framförallt måste arbetsgivarna ta sitt ansvar - bidra inte till den här cirkusen utan ställ krav på att underentreprenörer har schyssta avtal och villkor, och se till att det efterlevs.

Gästarbetarnas villkor och den Fackliga Kampen!

 
Det här är inte ett litet mysigt inlägg om husvagnssemester. Det här är ett inlägg om gästarbetare och facklig kamp. Vilden visar hur de kan tvingas bo.


Under ett par dagar har jag läst en del om villkoren för utländsk arbetskraft i Sverige. Det är inte roligt. Det kan inte heller vara nån överraskning för någon, vilket gör att man blir lite förvånad över reaktionen från vissa håll. Nämen, kan det vara så... Ungefär.
  Och även om det är typiska sommartorkenyheter är det bra att det kommer upp.

  Billiga priser kommer inte gratis. Vare sig det är städtjänster, bostäder eller billiga TV-apparater. I slutänden är det någon som får betala med sitt slit, sin kropp, eller med att vara borta från familj och vänner i åratal.

  Som byggnadsarbetare är man inte förvånad. Vi har levt med lönedumpning i många år, där företag anställer i flera olika led, där man inte är intresserad av att veta om killarna får rätt lön eller inte. Där man, med den vanliga enögdheten, tycker att det är "en fråga för facket" eller "det är EUs fel"
 
  Ja, det finns en jämra massa nackdelar med EU. Om detta kan man läsa i rapporten Vinnare och förlorare, klicka här, som LO lagt fram. Vilket givetvis har fått en del byggnadsarbetare, med den vanliga enögdheten, att återigen börja yla om Den Hemska Unionen, och kräva utträde.
  OK. Säg mig hur många byggnadsarbetare som egentligen, när de får tänka lite, skulle vilja ha tillbaka gränskontroller, visumtvång, stopp för att fylla bilen med billig öl och sprit i Tyskland, eller att allt blev dyrare? För det måste man ha med i tankebanan innan man börjar kräva utträde ur unionen. Och det är bara några av de mest omedelbara konsekvenserna av ett EU-utträde.
    För mig är inte det realistiskt.

  Inte heller är jag förtjust i att den fackliga rörelsen hela tiden ska kräva juridik eller statliga ingripanden. Det vill säga, låta oppositionen driva det här - även om syftet är gott. Det här är jävlar i mig en facklig fråga, och den ska vi sköta själva. För när vi låter oss hamna i juridiken spelar vi genast på motpartens planhalva. Vad de tycker kan ni ju se här, i Sveriges Byggindustriers svar på LO:s rapport. Man blir mörkrädd.

  Det funkar ju så här - vi har idag kollektivavtal som reglerar saker på jobbet som inte styrs av lagar. Det kan röra löner eller försäkringar. Och vi har valt att ha normerande kollektivavtal. Det betyder att kollektivavtalet gäller alla på arbetsplatsen, oavsett om man är medlem i facket eller inte. Alla får fördelarna. Om företaget inte vill teckna kollektivavtal kan facket ta till stridsåtgärder.

  Det här är liksom facklig grundkurs, men rätt många som läser här har inte en aning om detta. Ursäkta ni ombudsmän som också läser här, men det här är inte allmänt känt. Alldeles förtvivlat många vet inte alls om skillnaden mellan att jobba med kollektivavtal eller inte. Det är knappt att alla politiker vet det.

  Anledningen till att vi ens har kollektivavtal är för att arbetsgivare inte drivs av en ädel strävan om att förbättra samhället. När man hör vissa nyliberaler kan man nämligen tro det. Att det skulle finnas en sorts ideologi som heter kapitalism, där vissa spelregler ska respekteras. Nå, så är det inte, kan man lugnt säga. Arbetsgivare vill tjäna pengar, och finns det inga regler kommer de att vilja tjäna pengar med alla till buds stående medel.
  Därför har vi avtal.

  Och det är den vägen vi måste gå för att hantera arbetsmiljö och villkor för utnyttjat folk. Därför att då visar vi värdet av det fackliga medlemskapet. Så ut och gör det fackliga grundjobbet. Som inte är att kräva att nån i ett arbetsmarknadsutskott ska kräva av regeringen att de skärper sig!! Tycker man det är man antingen lat, eller ointresserad, eller oinsatt. Eller alla tre.
  Det här är fackligt arbete. Inte bara för anställda eller arvoderade förtroendevalda, utan för alla som är med i facket. Och det kan handla om så små saker som att inte handla i butiker som vill teckna avtal, eller inte ta in en ROT-avdragare som inte kan visa schysta papper.

 
  I nästa ände måste vi däremot fråga oss hur vi ska ställa oss till den "fria rörligheten för varor och tjänster". Som idag innebär att det väller in lågavlönat och lågutbildat folk från jordens alla hörn, se rapport här. För det är inte raketforskare eller hjärnkirurger som kommer hit, vilket var ett underförstått påstående från den borgerliga regeringen. Det är byggnadsarbetare, städare, kioskbiträden och bärplockare.
  De kommer ofta från förtvivlade förhållanden, är helt okunniga om vilka rättigheter de har i Sverige, och nyttjas brutalt. Samtidigt anställs de, billigt, i branscher och yrken som rimligen vore första steget för arbetslösa infödda ungdomar, eller legalt komna flyktingar som vill söka sig ut i arbetslivet. För det är inte alls så att det är flyktingar som tar jobben för svenska ungdomar.
  Det är lågavlönade EU-medborgare som tar jobben.
  Frågan är om vi kan ha det så mycket längre till.

  Ingen vet idag hur mycket utländsk arbetskraft vi har i Sverige. Som EU-medborgare kan du jobba här rätt länge utan att hamna i något register. Vi har tusentals byggnadsarbetare från Baltikum och Polen som är här, länk här. Det finns anledning att tro att det är så i andra sektorer också - restaurang, städ, transport.
  Och de betalar inte här. De avlönas nån annanstans.

  Emellanåt exploateras de direkt, som här, eller så är exploateringen smartare och på längre sikt, när de efter ett helt yrkesliv blir ytterst fattiga pensionärer, därför att arbetsgivaren inte ens behövde - vi har ju olika lagstiftningar i EU - sätta av sociala avgifter i tillräcklig omfattning. Är man polack och anställd i ett bemanningsföretag med säte på Irland handlar det dels om många tusen kronor som arbetsgivaren tjänar på ett år, dels om att både pension och trygghet för polacken blir sämre på gamla dar.

  Och ska vi verkligen ha länder inom EU som har människor som främsta exportkälla? Det känns inte särskilt friskt ens i ett nationalekonomiskt perspektiv. Där kan och ska vi använda oss av politiken.

  Men främst är det här en facklig fråga, där facket måste agera. Inte sitta och vänta på en ointresserad och, i vissa fall, naiv regering. För hos motparten kommer i varje fall inte Byggnads att få nån hjälp - ni kan ju roa er med att glo i Sveriges Byggindustriers nyhetsarkiv om avtalsrätt. Det är inte mycket där som står på löntagarens sida.
  De är för övrigt inte på småföretagarnas sida heller - det är därför min kompis ventkillen, med eget företag och tre anställda. inte är med där. "De pratar bara om storfirmorna" säger han. Och sen pratar han skit om flyktingar. Enögt. Hans problem är ju inte om nån brud badar i slöja på stranden - när hans verkliga problem är att stora svenska byggföretag tar anbud från suspekta ventilationsfirmor som anställer folk på usla villkor.
  Eller att ROT-avdraget går till folk som inte ens pröjsar skatt i Sverige.

  Vi måste kunna förhålla oss till det här, och inte blanda ihop saker, inte minst för att hålla tillbaka extremhögern. Det här är inte en fråga om ras eller religion, kom ihåg det, och jag blir vansinnig när jag hör enkelspårigt folk försöka koppla ihop äppelplockare i Skåne med asyl- och flyktingfrågan. Det är är arbetsmarknadspolitik, och den som tror att extremhögern någonsin stått på knegarnas sida ska nog fundera både en och två gånger. I synnerhet om man tänker rösta på ett parti som leds av ett gäng fd medlemmar hos Moderaterna. Och då menar jag inte de Nya Moderaterna, utan de gamla Moderaterna. Arbetarhatarna.

Men framförallt måste vi kämpa fackligt för villkoren hos alla som arbetar i Sverige, och inte låta det glida över till politikerna.


Bilden?  Här








 
 

 

I en etta på tre kvadrat....

För det är ju vad det motsvarar.
Vi har ju en stark känsla av att problemet med utnyttjade arbetare är en smula underskattat, milt sagt. Eftersom dessa "gästarbetare" beter sig som illegal arbetskarft över hela världen - det verkar vara reflexmässig t - är det också svårt att få dem att tala klarspråk. Jag har ju träffat rätt många och det tar ett tag innan de tror på att man faktiskt är på deras sida, att de inte alls behöver vara rädda för facket, och att de har rätt till drägliga förhållanden fast de jobbar svart.
Nu senast har Byggettans funktionärer varit ute och hittat mer elände. Den här gången var det vid rivningen av gamla VinoSprit där litauer bott i containrar, tjänat 45 spänn i timmen och jobbat elva timmar per dygn sex dar i veckan. Naturligtvis slår huvudentreprenören Brunzell ifrån sig, men man behöver kanske inte vara Nobelpristagare för att begripa vad som pågår när gubbarna bor i en container.
Naturligtvis vet Brunzells vad som pågått, men eftersom lagstiftningen är tandlös kommer de att klara sig helskinnade. Möjligen kommer de att vara lite mer misstänksamma i upphandlingarna i fortsättningen - förmodligen finns det flera led av entreprenörer ner till litauern med skyffeln.
I TV-inslaget förklarar liatuern Petras att Byggnads egentligen inte är intresserade av att hjälpa dem, utan mest ser till att bevara svenska jobb. Nu misstänker ju jag kraftigt att Petras har en lite högre befattning i det där gänget, och antagligen både högre lön och intressen i bolaget, men man kan ju fråga sig hur han skulle känna om vi öppnade fältet för ytterligare lönedumpningar.

Hittills har jag ju inte träffat någon underbetald som vägrat ta emot de icke-utbetalda löneskillnader som arbetsgivaren stoppat i egen ficka.
Nu väntar vi naturligtvis på att Svensk Byggindustri - den återkommande megafonen för Svenska Arbetsgivareföreningen - ska komma rusande till Brunzells försvar. Trots att det antagligen är så att i upphandlingen har Brunzells kunna konkurrera bort andra mer seriösa företag med ett lägre pris.
I väntan på det får vi nöja oss med en nyliberal ledare i Expressen av okunnigt folk, som inte ser sambandet mellan illojal konkurrens, farliga miljöer och lönedumpning. Till Expressens ledarskribent måste man ju genast ställa frågan - varför nöja sig med att sänka lönen till 45 spänn i timmen? Man kan ju gå hela vägen ner till 20 kronor och importera burmeser, om det är så att argumentet "det är i varje fall bättre än i deras hemland" ska styra. Ett både pinsamt och föraktfullt resonemang av den borgerliga skribenten.

Varför inte ta in flyktingarna på byggena istället för gästarbetarna?

  Jag har länge funderat på hur det kan vara mer lönsamt för stora byggföretag att plocka in personal som kommer utanför EU än att plocka in arbetslösa svenskar. Varför är det billigare med colombianer eller uzbeker, eller män från Burundi för att göra en del av de, inte oviktiga för alla sysslor räknas på ett bygge, men inte så kvalificierade arbetsuppgifter, än att erbjuda jobb åt långtidsarbetslösa? Så jobbade vi ju förr? Det är många, många som haft ett påhugg på ett bygge över en sommar eller ett år, för att sedan göra nåt helt annat, eller kanske till och med bli kvar, och skaffa sig kompetens, gå lärlingsutbildning, få yrkesbevis.

  Nu i dagarna bråkar Byggnads och vår motpart Sveriges Byggindustrier om hur en inslussning av flyktingar skulle kunna ske på våra arbetsplatser. Länk här

Jag är part i målet. Så det brakar om det. Det har aldrig kommit nåt gott från arbetsgivarna, och när de talar stort och ädelt om "ansvar" och "integration" hör jag bara "billig, lydig arbetskraft". Som jobbar, inte tjafsar och aldrig hört talas om säkerhet eller kollektivavtal.

 Skatteverket uppskattar att det finns flera hundratusen gästarbetare i Sverige. Länk här De flesta med uppgifter som inte kräver långvarig utbildning eller erfarenhet. I det hålet försvinner en bit över 500 miljarder utan att redovisas. Smaka på det. En halv biljon. I restaurangkök, lastbilar, städföretag och på byggen. Till exempel. Givetvis har arbetsgivarnas lydiga kreatur försökt skjuta beräkningen i sank, men vi pratar fortfarande hundratals miljarder. Som i sin tur skulle generera välfärd. Skatter. För att inte tala om att konkurrensen skulle bli mindre snedvriden. För visst finns det företag som sköter sig, både för att de faktiskt vill och för att de måste, men de slås tammefan ut av andra mindre seriösa entreprenörer, som blundar och betalar och påstår sig inte veta nånting.

  Gästarbetarna spenderar minimalt i landet där de är. Handlar på Lidl, kvartar tie man i en tvårummare som de betalar hutlösa svarta pengar för - där också - och arbetar tills de stupar. Sen skickar de hem stålar, tillräckligt mycket för att deras hemland gladeligen förmedlar gästarbetet för att de vet att förtjänsten ändå hamnar i just hemlandet, och konsumeras där.
  Så funkar gästarbete överallt. De bildar etniska kluster, beblandar sig inte med ortsbefolkningen och lever på det hela taget ganska erbarmliga liv. Ofta är de också hårt hållna av sin arbetsgivare, och av killen som förmedlat jobbet. Även om de på pappret har avtalsenliga löner är det sällan de får ut vad de ska - det är många som ska dela på kakan.

  Många av dem kommer dessutom från länder som inte alls tar emot flyktingar, som inte alls stramat upp sin ekonomi eller demokrati eller mänskliga rättigheter på det vis de förväntades när de kom med i EU, om det är såna länder vi talar om. De exporterar människor, punkt slut, och de hemskickade pengarna är enklare än att ta itu med ett medeltida jordbruk eller arbetsmiljö.
  Kommer de från länder utanför EU är det ännu värre.

  Jag förväntar mig inte moral från byggföretagen, jag har varit med tillräckligt länge för att veta att när tidplanen kör ihop sig, inflyttningen närmar sig och miljonvitena tornar upp sig - jadå kastar man sin etiska policy över bord och greppar det billigaste. Och påstår att man inte hade en aning.
  Det ligger liksom inbyggt i systemet, och det är ingen hemlighet för någon med minsta insyn. Jag är övertygad om att det är likadant i andra branscher.

  Så. Här finns uppenbarligen en marknad som behöver folk, som idag fylls med illegal arbetskraft. Hur svårt skulle det vara att skapa ett system som faktiskt hade lika bra koll på utländsk arbetskraft som de har på den inhemska? I min värld är det inte en omöjlig uppgift. Visst, arbetsgivarna kommer ju att skrika ihjäl sig, och säkert en del av deras debattkreatur också, men det är vi vana vid.