Ny arbetsplats - Nästa Tumba!

PEAB ska bebygga en kulle i Tumba som heter Solhöjden. Alltså skrapar man ihop ett par snickare, några timrisar och lite arbetsledning och sätter igång. Egentligen skiljer sig inte arbetet och genomförandet särskilt mycket från att bygga flerfamiljshus men villkoren blir alltid lite annorlunda. Bland annat för att jag nu blir tvungen att förlita mig på min käre gamle vän SL, och
de första tågen - de vi kallar arbetartågen.

Fast jag byter inte vid Årstaberg - det är bättre att byta vid Centralen. På hemvägen blir det byte vid Älvsjö. En nätt resa på 1 timme och 15 minuter enkel väg
Så...ännu ett tak. Och snön drev in och förorsakade mäktiga trafikstörningar över södra Stockholm...
De har nämligen tegeltak på kåkarna och nån ska lägga dem. Nån som gjort det förr, som är hyfsat duktig på det men ändå inte särskilt road av det. Det vill säga jag.

Principen är alltså att man bygger det färdiga taket på backen, slår på råspont, papp och läktar och sen lyfter man upp det på huset. Därefter lyfter man på teglet - i det här fallet från Örebro
- som kommer i långa limpor som lyfts med en tegelsax (mer om detta i en annan post). Det kallas för att bysta, som för övrigt är ett bygguttryck som helt enkelt betyder att man kånkar ut material där man vill ha det
Och därefter lägger man ut teglet i överlappande serier. Det låter lätt. Det är det inte. Dessutom blir man i stort sett alltid tvungen att tillkapa bitar i slutet av varje tegelrad.
Så småningom kommer man upp till nock och då får man dunka dit en nockplanka som de speciella nockpannorna ska passa med, och där det också ska spikas nockband
Dagen efter såg samma tak ut så här. Alltså fram med sopborste och spade, för nu blev det skotta igen. Och vinterkläderna kom på, tjocka kängor och vantar. Precis som vanligt med andra ord
Dessutom var vi tvungna att fortsätta bysta ett tak till istället för att få göra färdigt det första, beroende på krantillgång. Alla rycker ju i mobilkranen och då är det bara att foga sig i det.
Under den gröna presenningen har vi ett mellanbjälklag, och bortom den ett tak i tillverkning

Här börjar man lyfta ett färdigspikat tak
Upp på andra våningen - det finns gubbar både ute och inne för att dirigera montaget, som handlar om delar av centimetrar
Och här har vi ännu ett Storsjöhus på plats. Den som är mer nyfiken på projektet kan ju alltid klicka vidare på de olika flikarna här

Om man är tillräckligt korkad blir man tydligen chefredaktör

Det finns en borgerlig blaska som heter Neo. Hyfsat snygg, trist innehåll och förutsägbar. En sån där tidning som lägger för mycket tid och energi på layout (spark åt Arena). Jag läser den emellanåt med förstrött intresse. Den befolkas av den där sortens borgare som sörjer att "moderaterna inte är moderater" och att Sveriges riksdag befolkas av sju socialdemokratiska partier. Liknande grejor, ja, ni vet - mycket PR-folk och svårmodiga filosofer med misslyckade ekonomistudier bakom sig.

Idag har dess chefredaktör Sofia Nerbrand med all nödvändighet visat att högre studier uppenbarligen inte kopplas med automatik till vare sig vettiga slutsatser eller sunt förnuft. På allmän plats (SvD) bevisar hon sin okunskap om hur smusselsamhället fungerar genom att hävda att svartjobbandet skulle ha med skattetrycket att göra.
Eftersom jag haft anledning att intressera mig för ämnet nöjer jag mig med att konstatera att länder med högt skattetryck och utbyggd offentlig sektor har mindre av både korruption och informell sektor än länder med lågt skattetryck.
Vilket det känns en smula pinsamt att behöva påpeka, men det kanske kan vara bra för nyliberalerna att bli ertappade utan kläder ibland. Eller ofta

Sista bilderna från Vasavägen

Det skulle läggas klinkers och sättas bårder i trapphallarna också


Inne i lägenheterna sattes det sockel och foder: alltså släpas det runt med en mångsidig maskinpark

Langen går med sockel. Det är långa bitar, vissa över fem meter och det finns inte en chans att få upp dem oskadda genom trappen. Alltså skickar vi upp dem för hand

Köken kompletterades med takanslutningar
Och balkongräckena kom på plats

En del som levereras är inte fullt så vackert när man fått av emballaget. Då blir det till att skriva papper

Sista bilden. Mot nya äventyr! I vanlig ordning fick man ett par dagars förvarning innan det blev dags för transport. Så här bekvämt får man väl bara ha var tionde år eller nåt...

Svarta jobb och undre världen

Det finns en ganska tilltalande men också skrämmande naivitet i en hel del av de urskuldanden som i dagarna framkommit kring de främst moderata partiarbetarnas inställning till svarta jobb. Tilltalande därför att det faktiskt är väldigt naivt, skrämmande därför att de inte vet vad de talar om.
Jag hyser inga illusioner om att det enbart skulle vara borgare som nyttjar svartjobbare - det är det inte. Inte heller där finns det nån slags insikt om hur den här sektorn funkar i modern tid. Alltför många lever kvar i ett soligt sextiotal där elektrikergrannen kastade in en ny tvättmaskin i radhuset och fick en hundring, eller farsans kompis timmermannen bytte tak på villan för några kronor. Och sedan gick både elektrikern och byggjobbaren hem till sig, och fortsatte att jobba sina mer-än-fyrtio-timmars-veckor, med lite enstaka timjobb inslängda här och var.
Nå, det är inte den typen av svartjobb som avses när bistra myndigheter talar om informell ekonomi. Att det görs ströjobb här och var, och oftast i form av ömsesidig assistans, påverkar ingen samhällsekonomi. I bästa fall ser den sortens extraknäck utan deklaration till att jobb blir utförda som annars inte skulle bli utförda, i värsta fall lånar man dessutom hem maskiner från sitt riktiga jobb.
Men det är fortfarande inte den sortens jobb som stjälper demokrati och samhällsekonomi, vilket är fallet i ett antal olika länder, varav flera inom EU. Jag ska försöka utveckla det här efter bästa förmåga, och verkar något oklart efteråt - säkerligen! -så ser jag fram mot en diskussion.
Redan tidigare har jag redogjort för att jag, och många fler med mig, inte ser ett naturligt samband mellan höga skatter och svartjobb. Vore det en glasklar koppling skulle vi dels se svartjobb inom alla yrken, och dessutom att svartjobben blev färre och färre ju lägre skattetrycket är. Men vi ser inte svartjobb inom alla yrken, långt ifrån, och folk svartjobbar ännu mer i länder med låg skatt och svag allmän sektor.
Den informella sektor som vi idag ser växa har alla möjliga otäcka likheter med den gigantiska vidsidanekonomi som t ex finns i USA, men även i Storbritannien, för att inte tala om länderna kring Medelhavet. Den finns likaledes i stor omfattning i de fd järnridåländerna - och frågan är om inte en stor del av det riskkapital som finns där också från början emanerat ur just denna informella sektor.
Det finns en rad olika sätt att räkna fram hur stor den informella sektorn är i Sverige - ett är att mäta hur mycket som konsumeras och väga det mot uppgivna inkomster. Det är naturligtvis en osäker metod; det ligger i sakens natur att stora pengar aldrig redovisas hur som helst. Det finns dock en driva olika sätt och man har mellan ett stort pekfinger och en fet tumme kommit fram till att den informella marknaden i Sverige omfattar ca 6,5% av BNP.
Det blir många verandor och barnvaktstunder det. Och det lär knappast de moderata politikerna vara skuld till. Men de har en del i det hela, precis som alla andra som inte tycker att det är att bråka om. Ungefär som TV-licensen eller ta in ett par flaskor för mycket.
Inom hela EU uppskattas den svarta ekonomin omfatta ca 20% av BNP och ända upp till 12% av de anställda. Inom olika sektorer av det amerikanska näringslivet är siffran ännu högre.

Sveriges BNP är i lösa slängar ca 2,7 biljoner SEK. Den svarta ekonomin omfattar alltså ca 17 miljarder. Detta kan naturligtvis inte enbart handla om svartjobb - här ligger det skattefusk, momsbedrägerier etc. Men svartjobben finns där. En stor och av polisen totalt obevakad kaka, som väntar på att tillräckligt driftiga personer ska lägga rabarber på den.
Det är här det oskyldiga nyttjandet av en svartbetald städerska går över till att gynna kriminella krafter.
Man ska inte glömma bort att stora delar av kriminaliteten är inom den egna gruppen. Bovar rånar, lurar, blåser andra bovar. Därför att ingen kommer att anmäla det, annat än i undantagsfall - vilket gavs ett flertal exempel på i boken Svensk Maffia.
Matte är en kille från Mellansverige som jag jobbat med. Han och hans bror hade byggföretag, körde rostfritt - och nu talar vi inte längre om sextiotalsperspektivet på svartjobbandet längre. Nu var det strategiskt, med bluffakturor, samvetslösa revisorer och målvakter. Och de gjorde fina pengar. Så fina att de helt plötsligt fick otrevligt sällskap på kontoret. Grabbar som ville ha del av kakan utan att anstränga sig. Det som på engelska kallas racketeering, och som länge var så okänt i Sverige att Roland Adlerberth, översättaren av Gangsterkriget i Chicago, var tvungen att göra en anmärkning och förklara begreppet i den svenska upplagan.
Och vem skulle Matte och hans brorsa gå till? De var snickare, inga hårdingar. De betalade. Först en gång, och sen en gång till, Och sen tvingades de använda sitt eget företag som brevlåda för en massa slaskfakturor och momsbedrägerier. Till sist kom kronofogden och skattemyndigheten ikapp, och det blev elände både för Matte, hans brorsa och de killar som ovetandes om det hela jobbat i företaget, och som fick börja kämpa med innestående lön, lönespecifikationer och en massa annat trassel.
Idag när Matte är ute ur fängelset, med en jätteskuld till samhället, är hans enda chans att få ihop några kronor att fortsätta jobba svart. Hos en av de killar som lurade honom.
Se där en saga ur verkligheten.
Byt nu ut ordet snickare mot valfritt annat ord för liten företagare - det vi kallar skutt - och det här kan upprepas i oändlighet. Och allt oftare dyker det upp gossar med föga branscherfarenhet och tittar över verksamheten.
Ingen ska inbilla mig att paret Cederschiöld betalat sin återkommande städerska kontant i handen. De ljuger helt enkelt. De har en förmedlare som ordnat fram olika likadana städerskor med taskiga språkkunskaper, och sett till att en ny dykt upp när den senaste smitit. För det gör de, så snart de kan. Att de skulle haft samma underbetalda städerska i tio år är inte sant. Det funkar inte så.
Istället har det funnits en liten firma, som förmedlat. Satt lappar på lykstolpar eller i portar på Östermalm. Mobilnummer med oregistrerat kontantkort. Referenser. Inget kontor. Jag kommer hem till er och beräknar tidsåtgång, material och nivå. Blir det affär är det en veckas betalt i förväg och hon står där i morrn kl nio med mig. Så kan vi ordna med nycklar och koder. Tipsa gärna om oss...
Därefter rader av unga, outbildade öststatstjejer som tar färjan över för att jobba ihop lite. Tills de ser vad de kan få istället. Och lessnar på att bara få en skärv av vad förmedlaren får. Bakom dem finns ytterligare rader.
Idag kan de få tröjor med tryck. Det är avdragsgillt gudbevars. Så vi tar två timmar för det nya avdragsgilla priset och sen två timmar för det svarta priset. Och tänk vad skönt - inget mer spring i anonyma kläder längre. Nu kan man ju ha en städerska i uniform - grannarna har ju inte att göra med hur mycket vitt eller svart hon städar.
Bakom ett oroväckande stort antal av de här nyreggade städbolagen står folk som tidigare haft samröre med skumraskbolag. Både i städbranschen och i andra - bygg, transport, "service". Rotar man ännu längre ner kommer man alltför ofta fram till något av de kriminella nätverk som nu etablerat sig i Sverige. Alltför ofta finansierat av svartjobb. Pengar som inte syns.
Vi kan idag se exempel på bolag som haft tjogtals anställda och där verksamheten aldrig haft något annat syfte än att få ut verktyg och bilar, material och moms. De här bolagen drivs naturligtvis inte av den där elektrikern som satte in den där tvättmaskinen på sextiotalet. Nu drivs de av folk som faktiskt ser kriminalitet som en karriärväg.
Jag hoppas att någon kanske ser hur jag tänker mig det här. Det är inte så oskyldigt att betala en svarttaxi, eller en klippning utan kvitto. Det absolut enda sättet att komma åt brott överhuvudtaget är att genom att bry sig. Köper ingen stöldgods finns det ingen marknad. Envisas folk med att vilja ha kvitto - och garantier för böveln! Vad tänkte Eva Björling med??? - blir den svarta marknaden mindre och det blir en trängre yta för skurkarna.
Jag kan lova att det kommer ytterligare en del - minst - med mer om hur det här funkar. Och varför det inte duger att framträdande personer med ansvar faktiskt fortsätter gynna det. För det handlar inte om skattetryck. Tror man det har man en rätt naiv - och egentligen lite rar bild av hur saker fungerar

Man väljer vem man betalar svart

Efter att ett par dagar ha åhört det moderata försvartjutet för köpandet av svarta tjänster med argumentet att det skulle bero på skattetrycket vill jag påminna om att svartjobb är oändligt mycket vanligare i lågskatteländer, och i länder med bristande social struktur. Om detta finns det en rad publikationer, och det borde ett flertal moderata riksdagsmän veta om. Det är inte alls omtvistat. Gör er inte dumma, tack.
Vore det priset det handlade om så borde man väl efterfråga läkarvård, advokathjälp eller arkitektur svart. Där finns det ju verkliga pengar att tjäna.
Nä, det har att göra med vilket värde man sätter på de tjänster man betalat svart för. En flygresa? Skulle inte tro det. Operation? Knappast. Fönsterputs? Alla gånger. En tillbyggnad på kåken? Uppenbarligen - fråga Eva Björling.
Det intressanta är att svartjobbandet ökat i Sverige i takt med att man monterat ner välfärden och slutat tala om solidaritet. Under rekordåren var svartjobb en marginell företeelse som nära nog irriterade internationella ekonomer samt OECD med sin frånvaro. Men vi har sett samma sak i alla nordiska länder, och jag tänker inte sänka mig till att tro att det skulle bero på något slags nationalkynne.
Men faktum är att i Italien och Spanien är den informella delen så stor av bruttonationalprodukten att den måste tas hänsyn till, både som ekonomi men även som maktfaktor. På enkel svenska - när folk får det sämre jobbar de mer svart. Och när de rika får mer pengar betalar de hellre svart. Av nån konstig anledning. Förklara det den som kan.
Men att det skulle vara skattetrycket som tvingar högbetalda medborgare att vara tvungna att ordna sin städning svart - det är bara skrattretande

Om Röda Sigillets böcker, Snabba Cash och maffian...

Vid en av mina antikvariatsräder - i Kallhäll den här gången - kom jag över en klassiker som heter Little Caesar. Den var utgiven av Bokförlaget Sigillet, var en "bemyndigad översättning" och kostade 2 kronor när den utgavs 1941. Säkerligen utan att den svenske utgivaren visste om det var detta en sannskyldig klassiker i genren halvdokumentära gangsterromaner.
Boken gjorde stor succé när den utgavs i USA, och blev också en av de mest arketypiska gangsterfilmer som gjorts (f ö totalförbjuden både i Sverige och Storbrittanien), och den inledde, eller var i varje fall en av de första i en sannskyldig flodvåg av mer eller mindre välskrivna sensationsböcker om den organiserade brottsligheten, eller om den minst lika vilda fast oorganiserade brottsligheten.
Den är givetvis totalt oläslig idag, men målformuleringen på baksidan är fortfarande värd att avnjutas:
"RÖDA SIGILLETS BÖCKER äro i främsta rummet avsedda att bereda avkoppling och förströelse åt män." (Klicka på bilden!)

Historien är kort och gott en berättelse om en gangsters uppgång och fall, och om hur han korrumperar eller har ihjäl människorna kring sig, innan han själv naturligtvis slutar med näsan i vädret. Filmen har för övrigt tålt tidens tand avsevärt bättre än boken.
Karaktärerna är inte så lite baserade på Al Capone och John Torrio, men ändrade precis tillräckligt för att inte reta upp den då levande och rätt stingslige gangsterhövdingen. Naturligtvis utgör förbudstidens USA en naturlig fond för dessa mer eller mindre fiktiva händelser men man behöver inte ha alltför mycket fantasi för att föra över både personer och miljö till 2000-talets Sverige och Stockholm.
En av de mest bedårande - och jag skriver bedårande för den är i all sin gräslighet rent makalöst välskriven - krönikorna över gangstertidens Chicago är Kenneth Allsops storverk Gangsterväldet i USA (tidgare utgiven i Sverige under titeln Rosor från Al..); en enormt välunderbyggd och analytisk dokumentation vad som hände under de här åren när över tusen gangsters dödades av polis och varandra bara i Chicago. En hysterisk gladjazzbaby som förföll i depressionen och som fick sin blodiga höjdpunkt med St Valentines- massakern 1929.
Att den inte ingår som grundmaterial för våra olika kommissioner mot brott är en gåta, eftersom just brottslighet trots sina olika uttrycksmöjligheter ändå är mycket likartad genom seklerna. Liksom sätten att bekämpa den. Det finns enorma mängder sådan litteratur om den amerikanska brottsligheten.
I Sverige har mycket lite skrivits än i ämnet. Det finns en del skönlitterärt som tangerar verkligheten, men sedan Leif GW Persson förfallit till navelskådande saknas de som är insatta (och som kan skriva läsligt). Därför kunde man kanske haft lite hopp om Jens Lapidus och hans Snabba Cash, som finns recenserad här, här och här
Visst, han skriver effektivt, som vilken skrivarkurselev som helst - man måste göra tjugo sidor om dan, remember! - men eftersom han inte sätter saker i sitt sammanhang blir det bara Röda Sigillets Böcker för män en gång till. Vad han missar, trots sin advokatexamen, är att det alltid är vanliga hederliga människor som möjliggör kriminalitet. men eftersom han nu själv försvarar HellsAngelsmedlemmar kanske han förbiser det
Den största delen av brotten är vardagsbrott, där individens moral ger vika för bekvämligheten och då är det lätt att betala svart för sin städning eller barnpassning. I grunden ligger nämligen svartarbetet, och den syn vi har på de som städar eller spikar. Och det är efter att denna vardagsmoral luckrats upp som toleransen mot lite grövre brott ökar.
Jag är mycket medveten om att Catarina Elmsäter-Svärd (m) antagligen inte har en tanke på att hon håller den organiserade brottsligheten under armarna, och förmodligen inte vill det heller, men hennes trivialiserande av svartarbetsproblematiken kan direkt kopplas till illegal cigarrettsmuggling, porrklubbar och företagarutpressning. Därför att det finns en otvetydig länk mellan yrkesverksamma kriminella och svartarbete.
De senaste ärliga försöket i ämnet är Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. Per Wirtén har säkerligen skrivit bättre recensioner i sina dag dessutom De har också en märklig och intressant hemsida där man kan läsa om vilka som senast skjutits eller skadats i ett ändlöst revirkrig mellan olika allt starkare grupperingar, av både etnisk och social typ. Och som inte kan vara vare sig en nyhet eller en chock för de som har till arbete att bedöma sånt.
Tyvärr dras ju omdömet ner en aning av dessa rätt trista "egna-berättelser-av-skurkar", som inte håller mer än medioker gammal VeckansBrottklass, och av att de inte skriver ut namnen på alla som är dömda (och där namnen faktiskt är offentlig handling). Intressant vore ju också om de gjorde en förteckning över alla dessa företag i städ-, bygg-, och transportbranschen som idag genererar stora pengar till några få. Eller andra företag. Nordea har uppenbarligen gjort ett försök som inte föll i god jord
Vi vet idag att det finns en osviklig koppling mellan bristande arbetsmiljö, strul med löner, borttappad bokföring och liknande, och kriminella grupperingar. I flera länder har man också använt den sortens spaning för att nysta upp nätverk och begränsa deras aktivitet. Det har fungerat utmärkt i Danmark och Holland, för att inte tala om de federala RICO-lagarna i USA.
Annars har ju uppenbarligen möjligheten till hushållsnära tjänster inneburit ett smörgåsbord för de här grupperingarna: en avigsida varken jag eller förespråkarna kunde förutse (även om Fastighets varnade för det).
För Byggnads medlemmar har det här varit en realitet under många år. Både jag och andra har råkat ut för folk som har kontoret på fickan, skiter i avtal och regler och där man får strida för att få ut sin lön. Om detta har jag tidigare skrivit på bloggen. Men man kunde ju verkligen önska att våra större företag och förvaltningar började med att fundera på vad det är för anbudsgivare som kan ligga femtio-sextio kronor under normalbudet i en upphandling. Det skulle till att börja med göra det svårare för skurkarna och skapa bättre villkor för de anställda.
Kollektivavtal är ingen dum idé, vilket allt fler arbetsgivare inser. Därför att seriösa företag är lika mycket förlorare i den här karusellen som de som jobbar

Städets officiella hemsida

För den som vill kan man alltid klicka sig till beställarens sida, där man kan se och läsa om huset, som nu officiellt heter Städet. Där hittar man också en trevlig bild. Och det känns rätt skoj att ett par av de som nu har fått lägenhet i fastigheten faktiskt tittat rätt mycket på den här bloggen!

Demokrati på undantag i Pakistan

På andra ställen har jag under hösten framfört oro för utvecklingen i Pakistan. Signaler därifrån har gett vid handen att talibaner och andra religiösa extremister har inteisfierat sitt motstånd, och i vanlig ordning har USA klivit fram som den elefant i porslinsaffären som de tycks vara experter på att vara. Det finns tydligen en extrem rädsla i Washington, och i Europa, för att folket i Pakistan (eller Irak eller Afghanistan, eller i Turkiet eller i Algeriet, eller nån annanstans - välj själva) skulle välja efter religiös övertygelse, istället för att som i resten av världen hylla CocaCola.
Och nu verkar det - precis som i Algeriet - som om folket inte kommer att få välja så länge de inte väljer rätt. På samma sätt som man gjort i Thailand, eller på lite för många ställen senaste åren.
Det islamiska hotet - en populär beteckning i västvärlden - växer nämligen. Det är inte alls så att ett ökat välstånd och en tillväxande medelklass har inneburit att det finns en ökad önskan om en västerländsk demokrati. Den sortens missförstånd har fullkomligt pumpats ut från Pentagon senaste åren - en direkt följd av politiseringen av det amerikanska utrikesdepartmentet och försvarsmakten. Islam är fult och odemokratiskt, kristendom är vackert och demokratiskt.
Det finns nu en hel del tänkare som anser att det går alldeles utmärkt att kombinera islam och demokrati, men dit hör uppenbarligen inte Musharaf. Om detta hans senaste övergrepp har att göra med hans skräck för att fru Bhutto ska ta över låter jag vara osagt - men den som inte såg det här komma kan inte ha läst på särskilt mycket.
Man kan som fru Rice göra en direkt koppling till al-Qaida, och för att förstå varför Musharaf ger sig på de demokratiska institutionerna bör man ha i åtanke att vare sig amerikanska UD eller Pentagon verkar begripa hur al-Qaida funkar. Observera att jag inte alls gör anspråk på att vara nån slags expert - jag kan som bäst betraktas som intresserad amatör - men om jag deriverar vad jag läst om den islamistiska fuundamentalismen kommer jag ändå fram till en slutsats som skiljer sig från den gängse.
Om man istället för att se al-Qaida som ett välorganiserat hierarkiskt rövarband - vilket amerikanerna och deras allierade har gjort i över sex år nu, och tycker ni de har nått framgång med det? - och istället ser på dem som ett mycket mer militant Hamas, kanske man kan nå en annan typ av väg att få ett stabilt hörn av världen. Hamas är en politisk rörelse, som också haft stöd av sitt folk, segrat i demokratiska val, och därefter satts i karantän. Det palestinska folket valde fel, och så länge de gör så ska de ha stryk. Kontentan - en samsyn som bitterligen delas av rätt många muslimer numer - är att demokrati är bara tillåtet så länge man röstar rätt.
Så länge USA tillåter enorma förmögenheter att samlas i några få familjers händer i arabvärlden kommer den här instabiliteten att pågå, och kanske dessutom eskalera. Det finns ett enormt demokratiskt underskott hos de som är just USA:s allierade i regionen, men så länge de står bakom George Bush kommer vare sig Bahrain, Kuwait eller Saudiarabien-att tvingas bli demokratier. Och i de andra muslimska länderna får man bara ha demokrati om man väljer rätt?
Är det nån som blir förvånad över att det förekommer våld där? Att folk blir förbannade? Detta sker i länder där prästerskapet alltid haft en stark betydelse, och där en demokratisering näppeligen kommer kunna ske annat än med prästerskapets medverkan. Så är det i Pakistan idag. Hur rörigt det är i Afghanistan har jag knappast plats att skriva om. Men att Musharaf åsidosätter den muslimska synen på saker och ting, och inför undantagstillstånd för att skydda demokratin - jag hörde honom på TV nyss - kommer knappast öka pakistanernas vilja att införa västerländsk demokrati.

Läst sen sist

Märker att det blivit mycket mer tidningsläsande nu på höstkanten, vilket givetvis gått ut över bokeriet. Emellanåt beger jag mig till bokhora.se (även om bara namnet får mig att känna mig både högkyrklig och moralisk) men jag snokar också regelbundet på mitt lokala biblioteks hemsida. Till bibliotek och de hemska saker elaka människor kan hitta på mot dessa skall vi återkomma - var så säkra!

Till saken!

Fr 17 september till 2 november

Kalaharis skrivmaskinskola för män av Alexander McCall Smith, Klackenbergs, nyköp
Tri-State Terror, the life and crimes of Wilbur Underhill, av RD Morgan, Bokus, nyköp
Konsten att lägga pussel, av Sara Kärrholm, Järfälla Folkbibliotek, nylån
Bärsärkarna, vikingatidens elitsoldater, av Britt-Mari Näsström, Järfälla Folkbibliotek, nylån
Folkmordens historia, av Gerner och Karlsson, Bokus, nyköp
Den gode tolken, av John le Carré, Klackenbergs, nyköp
En stilla storm, av Giles Blunt, antikvariat
Snabba Cash, av Jens Lapidus, gåva
Segrarnas väg, av Osmar White, Järfälla Folkbibliotek, omläsning
Nässlorna blomma, av Harry Martinsson, Expressenbok, omläsning
Svensk Maffia, av Lasse Wierup och Matti Larsson, Bokus
Gangsterväldet i Chicago, av Kenneth Allsop, Risbergs Bokhandel, inköpt 1986, omläsning
Rivna fanor, av Jolo, boklåda, omläsning
Double Cross - the Sam Giancana Story, av Chuck Giancana, boklåda, omläsning

Införskaffat på eller via
Bokus
Järfälla Folkbibliotek
Klackenbergs
Risbergs bokhandel

Av dessa kommer Segrarnas väg, Svensk maffia och Snabba Cash att så småningom dyka upp i egna små alster...

Nu börjar finputsandet

Nu när höstmörkret faller ser huset rätt spöklikt ut i den tidiga morgonen. När jag låste upp bakdörren hoppade en katt undan med ett argsint väsande - det tog tio minuter innan hjärtat slutade slå dubbelslag


Bakom huset börjar återställandet av marken. Här ska läggas plattor, planteras buskar och rullas ut gräsmatta

Det här är samma yta där alla våra containrar stod uppställda på tidigare

De ska istället upp till vår tidigare temporära parkering, som sett ut så här sedan byggstart

Och som nu ser ut så här

Inne i huset pågår beslagning, sockling, fodring och montage av fasta inventarier - garderober, skåp, badrumsinredning
Trösklar ska också monteras sedan mattorna lagts, Ovan syns delar av nödvändig maskinpark - proppmaskin (borrhammare officiellt), batteridragare (uppladdningsbar skruvdragare officiellt), purr(spikdrivare), fd snusdosa med en uppsjö bra-att-ha-grejor, som småborr och bits, några rödplugg och mässingsskruv


Dessutom ett sågbord med en handjagare (geringssåg). Allt blir inte bättre med elektriska maskiner. I bakgrunden ligger socklar, foder, smygar, sparksockel, kvartsstav och lite annat smått och gott
Och det man inte har i snusdosan har man i sitt bälte. Fr höger har jag i mitt bälte gipskniv, meterstock, timmermanspenna, 16oz hammare (inomhusmodell...), skruvmejsel, röda skaftet på en Morakniv, gulsvart vinkelhake, och under det gröna skaftet på purren. Sen kommer fyra fickor, där ett par handskar sticker upp. Och ett måttband.
Hur man arrangerar sitt revolverbälte är individuellt men jag kan lova att man är noga med det. Rätt vad det är ligger man i en kulvert och då vill man inte behöva rota efter grejorna längre än nödvändigt. Allt ska finnas på plats!






I källarförråden monteras Troaxburar

Här syns vad jag släpar med mig i matväg. Varje dag. Till detta dricks oräkneliga koppar kaffe. Och rätt mycket vatten. Om mat i byggboden skulle man kunna skriva mycket. Får se vad det kan bli....

Hösten kommer snart, det går med väldig fart...

Tomas Ledin borde ha stryk. Men däremot kommer hösten alltid för fort, och på ett bygge finns det massor med saker som bara blir såååå mycket jobbigare när det blir kallt. Därför måste det trampas på lite ytterligare

Murarna fick bråttom med att färga in fasaden. Det är ett rysligt kladdgöra, som fortfarande görs manuellt, med stänkborstar och ett gäng högljudda -och jävligt kladdiga - murare axel vid axel på trallen. De sitter alltid strategiskt i boden, närmast entrén, Gissa varför...

Här har ställningsbyggarna börjat plocka ner sedan fasaden färgats in

Här syns en ställningsmontör högst upp

Vi fick innerdörrar. Först 54 som jag bar in själv. När resten kom fick jag hjälp att kånka in dem. Det är när såna där leveranser kommer som man känner hur mycket bära och släpa man egentligen pysslar med.

Lite olika tekniker. Den översta är den beprövade, den undre är samma miss som alla unga killar gör...
Det skulle monteras entrédörrar också. Tunga as som dessutom "oj, det blev lite fel här"... som SweDoor sa när omfattningarna visade sig vara felgjorda för just de här karmarna. Så Lasse fick uppgivet börja med att bygga om dem...

Som synes har intäckningen runt fasaden försvunnit vartefter murarna blivit klara

Ett stycke färdigt, intäckt, tejpat kök

Så här ser köket ut i tvårummaren. Det enda som ska till är takanslutningen

Här är ett pågående köksmontage. Inga luckor, inga sparksocklar än

Samma kök fast rakt framifrån

Här står ett ouppackat kök. Ett av de där som stod i klunga ute på backen och - naturligtvis - skulle bäras in...

Själv ägnade jag mit åt att klä in trummor i badrummen...

Och att hänga badrumsinredning - skåp. krokar, medicinskåp, toapappershållare etc

Ett av många viktiga nav på arbetsplatsen är förrådet. Hos oss kallas den snickerboa, och funkar som verkstad och upplag. Här finns det definitivt ingen vedertagen ordning, men till sist brukar man hitta vad man ska ha. På större byggen har man oftast en förrådare, men här har vi delat på det

Slutligen måste man ju visa hur det blev i p-garaget sedan dokan rivits. Här ska det bli asfalt!


Den sista sommardimman skapår ett märkligt ljus när man kommer till jobbet....

Om att komma undan med folkmord...

Det finns saker som är rent hårresande, dumma och fega. Sådant hittar vi dagligen exempel på. En av de mer aktuella är det armeniska folkmordet. Det finns olika anledningar till att det är minst lika upprörande som den Förintelse som brukar skrivas med stor bokstav, dvs det industriellt organiserade folkmord som nazisterna begick mot judar, romer, slaver, handikappade och politiskt oliktänkande under andra världskriget.
Det skedde alltså i olika hetsiga etapper mellan 1915-1922, och även om det kanske inte omfattade lika många dödade som Förintelsen, så innehåller det ett par ingredienser som gör det extra vidrigt. Nämligen förnekandet av det, och att världens stater av olika strategiska skäl inte kan förmå sig att erkänna det.
Det vore synd och skam att påstå att Sverige ligger i framkant när det gäller det armeniska folkmordet - omsorgen om svenska industrikontrakt väger uppenbarligen tyngre än att faktiskt säga att saker är vad de är. Läs riksdagsprotokollet här
Dagens Nyheter gör tidigare i oktober också en slags logisk kullerbytta som är rent häpnadsväckande av en tidning som aldrig dragit sig för att kalla revisionism rörande Förintelsen vid dess rätta namn.
På samma sätt har ett lagförslag i amerikanska kongressen nu dragits tillbaka, efter vädjanden från Vita Huset om att inte skrämma bort Turkiet som allierad i kampen mot terrorismen. På samma sätt envisas den israeliska regeringen - av alla! - med att kalla det armeniska folkmordet för "en trist händelse". Vilket i sin tur gett Iran - av alla! - möjligheten att spela välgörare.
Omoralen och hyckleriet visar inga som helst gränser.
Det armeniska folkmordet har ytterligare en obehaglig aspekt, nämligen den turkiska regimens enorma satsning på att misskreditera, muta och hota sig till en alternativ historieskrivning. Det hårresande blir extra tydligt när man vet hur USA t ex kallat Castroregimen för folkmordsregim, eller att alla verkar vara överens om att folkmorden i Kambodja eller i fd Sovjet verkligen var folkmord. Argumenten från de lydiga redskapen spänner över hela skalan - från att det kanske var massakrar i stor skala men inte folkmord, att det var etnisk rensning men inte folkmord, eller den officiella turkiska inställningen att det skulle ha varit ett turkiskt försvarskrig mot en aggressiv armenisk militärmakt med ryskt stöd!!!
Nu vore det ju för väl om debatten bara skedde på internet - men den smyger sig in på de mest märkliga ställen. Jag har själv under ett par veckor fört en debatt på ett träningsforum (!) om det hela, och fått märkliga små brev från nationalistiskt sinnade turkiska ungdomar. Den turkiska staten drar sig inte heller för att rent ut sagt sabotera diskussioner och konferenser i ämnet, eller betala skribenter som inte verkar ha annat att göra än att skriva inlägg om den officiella turkiska synen på saken.

Den här tvehågsenheten - som också finns inom t ex socialdemokratin i Sverige - blir ännu mer obegriplig när man vet att under fyrtio år var det här inte ens en tvistefråga. Hela världen visste vad som hände i Turkiet. Det drabbade nämligen inte bara armenier - det finns likaledes en syriansk, en assyrisk, en kurdisk och en grekisk förintelse som genomdrevs av det dåvarande ottamanska väldet, och om detta fanns det tusentals vittnesmål, bildbevis och erkännanden.
Denna turkiska stat som nu vill bli medlemmar i EU har en minst sagt osnygg historia, med rader av politiska förföljselser under militärregimerna, som de behöver göra upp med. Men att de samtiodigt idag ägnar både tid och pengar åt att förneka en av de mest klandervärda perioderna i sin historia, gör att man måste ställa sig tveksam till deras medlemskap.
EU har krävt av fd öststatsländer att de gör rent hus med sina lik i garderoben inna de fick bli medlemmar. Om man släpper in Turkiet utan att kräva samma sak visar det på en rent makalös feghet.

Boendevillkor för gästarbetare...

Alltid engagerade Johan Sjölander hann skriva ett inlägg om vidriga levnadsförhållanden för gästarbetare innan jag blev klar med mitt. Å andra sidan skrev han det bättre. Det kan inte upprepas ofta nog - de här polackerna och balterna får leva under slavliknande villkor, och är ibland mer eller mindre ägda av sina förmedlare.
Det finns all anledning att återkomma till saken. I Byggnadsarbetaren har vi återkommande historier om sängar i asbestlokaler, kudden vid gasolbrännare eller fjorton man i en garderob. Varje vecka upptäcker ombudsmän eller fackliga ombud extrema missförhållanden. Ibland kan man fixa det, ibland kommer man inte åt det.
Olyckor och farlig arbetsmiljö går hand i hand. Oseriösa arbetsgivare och risker gör samma sak. Och man kan inte komma ifrån att just byggbranschen blivit lekstuga för olika kriminella element, som vill göra snabba, enkla pengar. Eller tvätta narkotikapengar. Jag ska skriva en drapa om det när jag läst färdigt Svensk maffia, där man tangerar ämnet. Det finns all anledning för Byggarbetsgivarna att ta sig en funderare på hur de ska ställa sig till alla de småfirmor som idag väljer att stå utanför kollektivavtalssystemet. Man kunde ju önska att Federley funderade på samma sak.

Det kan vara värt att lyssna på programmet Kaliber. Och sen kan man ju ta sig för pannan när man hör migrationsminister Tobias Billström rycka på axlarna åt problemet, med kommentaren: – Jag tror att man ska matcha de problem, som finns med lagar och föreskrifter. Men människors fria val är det väldigt svårt att säga att de är fel.
Får man vara så naiv som minister?

Stilpoäng till Expressen

I den ständiga upplagejakten kan man alltså numer få bonusar - lotter, sämre deckare eller kanske en kändistidning. Ända tills hösten 2007, när Expressen under ett par ambitiösa månader kommer att sälja klassiska böcker till vrakpris tillsammans med tidningen. Urvalet är inte att klaga på, fast det var givetvis nån kulturknutte som morrade om att det luktade Kulturkanon, och att man borde satsa på nya författare eftersom de här klassikerna ändå finns att tillgå på biblioteken. Han hade förmodligen bra betalt eftersom han sa nåt så dumt.
Jag räknar kallt med att kunna fylla ett par hål i min litterära uppväxt, och är tacksam för att Expressen vågar ta det här steget, och lyfta blicken bara en aning från Samla JamesBondfilmerna..

Aftonbladet 0 - Expressen 7

Varför egenföretagandet kanske inte är lösningen...

Min kompis Lasse är verkställande direktör. I hans fall innebär det att den klassiska socialdemokratiska devisen om "8 timmar arbete, 8 timmar Fri Tid och 8 timmars Hvila" inte gäller. Lasse jobbar jättemycket. Han jobbar dessutom i stor utsträckning gratis, eftersom han knappast kan ta betalt för tid när han besöker en eventuell ny arbetsplats, transporterar verktyg eller material eller sig själv, eller när han räknar på jobb. I bästa fall kan han få kostnadstäckning när han så småningom fakturerar.
Om han nu får betalt i tid. Lasse är snickare och jobbar mest mot privatkunder. Ni skulle bara veta hur svårt det är att få dessa ofta rätt välbeställda villaägare att betala. Det är många gånger Lasse fått ringa och ringa, skicka påminnelser och nästan hota med Kronofogden för att få betalt.
Just för att "flödet in" i företaget är så osäkert vågar Lasse inte anställa. Hur ska han kunna betala en lön + avgifter när han inte kan lita på att kunden betalar? Man har ett ansvar mot den man har anställd anser Lasse. För han har varit anställd i skuttfirmor (skutt=liten firma) själv och vet hur det kan vara. Det var också orsaken till att han en gång på världen startade eget.
Lasse råkar vara duktig på det han gör. Han hade tidigare en del jobb pt ett av de större byggföretagen - en av de fyra stora - men de har 2007 krävt att Lasse anpassar sig till en "nationell" prisbild. Det betyder att Lasse ska sänka sina priser för att kunna konkurrera med andra firmor, som kan ha lägre priser av olika orsaker. Nog för att Lasse försöker sänka sina kostnader men det är svårt i Stockholm.
Istället jobbar Lasse ihop med andra småföretagare, som också kan vara opålitliga med pengar. Och Lasses skyddsnät är inte särskilt finmaskigt - får inte han betalt har han ingen större buffert. Som byggföretagare måste han ha en väldig massa dyra verktyg, bil, arbetskläder etc - föga i närheten av den ideala egna-företagare/entreprenör som idealiseras idag. Textproducent, konsult, revisor eller vad det nu är. Som behöver en laptop för fyratusen spänn och sen kan de köra.
Lasse har verktyg för en halv miljon, som han dessutom inte skulle få om de blev stulna. De är nämligen nedskrivna av försäkringsbolaget vartefter.
Så om Lasse skulle få bud om att bli anställd igen skulle han nog ta det. Om någon skulle vilja köpa hans firma skulle han säkert fundera på det. För även om det är skönt att vara sin egen kan det vara värt några kronor att hinna leva också...

Poeten vid rensbocken

Mats Hammarlund heter en kille som skriver poesi om jobbet, gammal timris som han är. Och nog lystrade grabbarna till när undertecknad med skrovlig röst deklamerade Skålvirkesbrasan i boden. Eftersom Mats läser här - vi träffades på repskapet! - vore det trevligt om han kunde dela med sig av fler dikter.

Skålvirkesbrasan

Vid en rensbock
i Nacka står vi
och snackar ett tag
under kranens ljus
fem minuter får man ju ta

Det är stjärnklart
mörkt och kallt
denna morgon före jul
bygget skiner av gott humör

Snö i drivor
skaren hård
sprängsten i ojämna grunden

....

Det finns en modern arbetardiktning som inte slutade med Ruben Nilsson. Jag saknar dikterna och novellerna i Byggnadsarbetaren, och jag STRUNTAR i om de inte var populära hos alla läsare. Ibland ska fackförbundspressen lyfta huvudet över vattenytan och våga vara lite icke-populära.
Vill man läsa mer om proletärdiktare kan man med fördel klicka in till Enn Kokk. Och det vore rätt kul om Enn också kunde puffa lite för det nyare gardet. Han har ju ett digert jämförelsematerial.