Sista valvet gjutet!!!!

I början av veckan såg arbetsplatsen ut som ett bombnedslag - grejor överallt... Takstolarna och annat material, papp, limträ till taket kom i förra veckan - raskt fick vi göra plats på parkeringsytan för att få undan det.

Sen kom de sista utfackningsväggarna till fläktrummet - stora as som också bara var i vägen. Undan med dem också!

Måndagen blev en aning körig, med gjutning av två olika kvaliteter. Och knästående stålslipning på det! Kenta öser med skyffeln, Rikard vibbrar. I förgrunden snurrar planlasern.














Om man kollar noga på bilden över valvet ser man avgränsningen mellan det vanliga pjucket och den andra kvaliteten. På den ska vi ställa väggar och lägga golv; därför skulle den stålslipas. Alltså skred jag, Lasse och Bosse - låter som Bullerbybarnen - till verket!
Med en rivbräda ruggar man upp den härdnande betongen och får ner luft och vätska, och därefter dar man ett svep med svärdet - Decolitskivan - och får en fin slät yta. Om man har tur.










Emellanåt måste man sträcka ut ryggen och pusta lite.


På tisdagen påbörjades allt lyftande.
Och skalmuren till hisstoppen monterades,
armerades och gjöts.
Första väggarna till fläktrummet kom upp.

De här väggarna är rejäla grejor som man behöver vara några stycken för att hålla i. Det högg till rejält i vindbyarna i veckan. Kranis - med blå hjälm - står inte alls sysslolös. han har en radiostyrning på magen som han kontrollerar kranen med.

I bakgrunden har jag roat mig med att montera och komplettera taksäkerheten - det börjar bli högt nu...
Desutom höjdes bygghissen, ställningen kompletterades runt hela huset, och sen började en del av det nödvändiga men enhanda jobbet. Mer om det snart!

Dessutom kan jag konstatera att Windows Vista och jag inte är överens om hur formateringen ska ske i blogger - det blir lite som det vill verkar det!

Fackets kamp är även företagens

Dipart är ett företag jag gillar. Jag har jobbat med dem på flera ställen och de har en seriös inställning till jobbet. Dessutom har de som företag en modern och delvis nyskapande profil vid anställningar - de förespråkar öppet etnisk mångfald inom företaget, vilket tyvärr inte hör till vanligheterna i byggsvängen - som är nästan pinsamt befolkad av svenskar och finländare.
Man har också en föredömlig personalpolitik, där ett kraftfullt arbete mot ohälsa ingår. På en modern, enkel och ofta uppdaterad hemsida kan man bl a läsa om deras kärnvärden, där "För att stärka vår dialog och delaktighet så arbetar vi för mångfald. Detta gör att vi genom att anställa medarbetare från olika kulturer och yrkes- och livserfarenheter. Idag finns sju nationaliteter representerade och vi välkomnar fler" ingår. Detta är berömvärt.
Byggindustrin är tvingad att göra sig av med fördomar och dåligt beteende för att kunna överleva, och eftersom det är si och så med både den saken och efterlevnaden av det - om det ens finns inom de stora byggföretagen annat än som läpparnas bekännelse - är det uppfriskande att se att det kommer en ny generation av byggföretagare, som ser att det finns en direkt koppling mellan vettig arbetsmiljö och goda vinster.
Diparts VD, Jens Hoffman, skrev i SvD ett bra inlägg om vikten av att ta itu med de oseriösa företag som tyvärr har lite för mycket spelrum på marknaden. Jag håller naturligtvis med Jens Hoffman, men tycker ändå det var märkligt att han i artikeln nogsamt undvek att nämna ett existerande och jättebra instrument för att styra bort bovarna, nämligen kollektivavtalen.
Kanske var det för att inte stöta sig alltför mycket med den mossbelupna ledningen Svensk Byggindustri - ett ställe som är häpnadsväckande reaktionärt.
Men å andra sidan tar Jens Hoffman bladet från munnen och uttrycker sitt stöd för Byggands agerande i det s k Vaxholmsmålet.
"- Fackets kamp är därför i långa delar också vår (företagens) strid, säger han." i ytterligare en artikel i SvD.
Det är i mötet mellan en ny typ av byggföretagare och fackföreningsrörelsen som vi kan hitta en modell för framtiden, eftersom tillkommande lagstiftning, och inte så lite stelbent tänkande från facket, kommer att kräva det. jag hoppas innerligt att fler mindre företagare inser vikten av att ha en reglerad marknad utan lönedumpningar - därför att det finns hittills ingenting som tyder på att marknaden kommer självreglera sig.
Tittar man på länder där avtalsrätt satts ur spel är spåren förskräckande - där slås mindre företag ut, och jobbarna hamnar i ett rättslöst vakuum, helt beroende av arbetsgivarens goda vilja. Och detta oavsett det är salladsbar eller byggföretag.
Det är därför det är viktigt att uppmärksamma Jens Hoffman, och andra som finns bakom honom. Den fackliga kampen gäller inte bara jobbarna.

Yrke-bankrånare

De var inga oskyldiga gossar som körde in i Harrison, Arkansas, i en Nash av nyare årsmodell, på förmiddagen den 18 februari 1921. Det var kallt och grått och den lilla staden höll sig nogsamt inne i husvärmen. De enda som var ute var de som faktiskt var tvungna - enstaka farmare på vagnar, hantverkare med kärror, enstaka fruar som gjorde något inköp.
De fyra männen i bilen var inte där för att handla. De skulle råna banken.
De hade underskattat vildsintheten och beredskapen hos de goda borgarna i Harrison. I gränstrakterna mellan det vi kallar civilisation och det som inte var det hade var man ett gevär eller pistol, och kunde använda det också.
Skottlossning utbröt, bilen försvann ut ur stan utan att få med sig Henry Starr, som sköts ner av den tidigare bankdirektören. En vild anakronistisk jakt följde - där stadens invånare satte sig till häst, och bankrånarna försökte komma undan i bil. Bilen hittades rätt snart men trots attman sökte genom snår och skog med både folk och hund kom de övriga tre undan, vilket också tyder på att de inte var några nybörjare - de var inga storstadsbanditer som trodde de skulle kunna göra ett snabbt klipp i en liten håla; de var uppvuxna i liknande miljöer och visste hur man snabbt tar sig fram i obanad terräng. De hette Ed Lockhart, Charlie Brackett och Rufus Rollen.
Trots alla sina ansträngningar blev de aldrig särksilt kända för den amerikanska allmänheten, även om de som Ed Lockhart onekligen var väldigt flitiga när de gällde att råna och skjuta. Som jag skrev i drapan om Morgans förra bok - de var det namn- och ansiktslösa kriminella proleratiat som finns i alla samhällen.
De liksom Starr var komna ur den för banditer ovanligt frodiga mylla som heter Cookson Hills, och om dem och deras gelikar har RD Morgan skrivit ytterligare en bok, som beskriver tiden före de händelser som utgör ramen för hans bok The Bad Boys of Cookson Hills
Henry Starr var fullkomligt legendarisk i brytningstiden mellan den traditionella Vilda Västern och den västern som var en aning modernare men uppenbarligen minst lika vild. Han hann skriva sina memoarer och spela in vildavästernstumfilmer, han var släkt med Belle Starr, och han omgavs redan under sin livstid med en rikhaltig flora av myter och sägner. Han påstås ha rånat fler banker än någon annan - ett epitet han delade med flera andra; även med ett flertal av sina bekanta, och han sägs aldrig ha dödat nån oskyldig eller ha tjallat på sina medbrottslingar.
RD Morgan tar effektivt död på de flesta av dessa myter i sin bok The Bandit Kings of Cookson Hills, och dessutom drar han fram ett otal andra intressanta figurer ur den fattiga delen av Mellan-USA. Här får vi möta den legendariske Kaiser Bill - som hade stridit som kavallerist mot comancherna, och Cotton Top Walker, en grosshandlare i brott. Mot dessa ställs den handfasta rättviseskipning som fortfarande levde (och lever) i Västern. Vi befinner oss på 1920-talet, man har radio och telefon och bilar och elektricitet, men man går fortfarande man ur huse för att försvara sig med vapen, och man samlas fortfarande med facklor för att slita fångar ur arresten och hänga dem. RD Morgan har intervjuat efterlevande och lusläst gamla tidningslägg - en fascinerande tanke att en "stad" med kanske tusen invånare hade en egen tidning som utkom ett par gånger i veckan, skriven, redigerad, satt och tryckt av samma person.
Det här handlade om löst sammansatta nätverk av mer eller mindre yrkesverksamma brottslingar, men det är förmodligen överdrivet att som Morgan hävda att flera av dem hade perioder av laglydighet, där de stretade med plog och dragdjur. Snarare är det så att de mellan sina bankrånarräder försörjde sig på mindre dramatisk kriminalitet - ett förhållande som kan ses även i Sverige. Någon eller några var småbrukare, men till skillnad från den extrema fattigdom som drev fram det stora utbrottet av bankrån under depressionen, klarade sig de flesta även i det fattiga Cookson Hills utan att vara brottsling. Om man nu inte räknar hembränning eller boskapsstöld. Det gör inte Morgan, han passerar det i en passus, vilket är synd.
I det gamla Indianterritoriet och i de etniska indianenklaver som skapades när Oklahoma blev fullvärdig stat, var sprittillverkning strängeligen förbjuden, mycket efterfrågad och naturligtvis tillverkad ändå. Det skapade precis som alla andra tveksamma lagar en gråzon, där även personer som betraktade sig själva som laglydiga faktiskt bröt mot lagen. Och luckrade också upp den allmänna moralen - var det ena acceptabelt fanns det alltid de som ansåg att även annat skulle vara det. Ett nutida fenomen som är värt att diskuteras vidare.
Inte heller berör Morgan i särskilt stor utsträckning hur konstruktionen med indianterritorier - eftersom det fanns flera olika - skapade en fattig underklass med ett inte så litet revanschbehov. Han nöjer sig med att för var och varannan uppräknad brottsling konstatera att de har choctaw- cherokee- eller osageursprung. Liksom att åtskilliga också var fullvärdiga medlemmar sina respektive stammar.
Det är här The Bandit Kings of Cookson Hills brister i förhållande till historien om Bradshawgänget. Författaren underlåter att sätta saker i sitt sammanhang, trots att de är skriande uppenbara. En del av detta kan naturligtvis förklaras med att RD Morgan inte är forskare utan glad amatör, men han är också traditionsenligt gammelkonservativ på det där amerikanska sättet, vilket gör att han dels är fylld av motvillig beundran för de driftiga bovarna, och dels också visar påtaglig motvilja mot den brutalitet som användes av lagens väktare, men att han ändå inte vill dra den uppenbaraste slutsatsen -att fattiga och vidriga levnadsförhållanden är den bästa grogrund för kriminalitet som finns.

FRP-koden

Under våren har emellanåt även Sverigedemokrater besökt den här sidan. I vissa fall har de varit rent otidiga och därför syns inte deras kommentarer, någon finns kvar. Gemensamt för de som skriver är att de inte på något vis är typiska för sin väljarkår - eftersom det här finns ett antal väl skolade, smarta och drivna internetdebattörer, som är vana och villiga att provocera, och som ständigt letar nya ställen att sprida sina åsikter på.
Nyare undersökningar visar med besked att SD:s framgångar inte alls enbart kan skyllas på LO-kollektivet. Istället tar man väljare från konservativa högergrupper, med lockrop om traditionella värden rörande familj, gud, fanan och konungen.

I Norge har boken FRP-koden, som handlar om områden där det främlingsfientliga Fremskrittspartiet står för saker som rimligen borde vara till dess väljares nackdel. Nu har inte den boken haft det genomslag som man kanske kunde tro i Norge, men de har också en mycket konstig medial situation i Norge - nästan lika intorkad som den finska, som fortfarande lever kvar i ett femtiotal där kommunismen existerar.

Vi vet att det finns en överrepresentation bland Sverigedemokrater av män med kortare utbildning och människor som bor på mindre orter, och då blir det desto konstigare att läsa om partiledningens syn på facket, kollektivavtal och anställningstrygghet

Enligt alla gängse normer är det just de - män med kortare utbildning, bosatt på mindre ort - som är de stora förlorarna så snart man förbigår LAS, eller när företag lägger ner. Det är precis den gruppen som behöver någon som står upp för dem - för inte lär Jimmie Åkesson göra det.
Det här ligger för övrigt i linje med partiets annars också föga genomtänkta politik.
Den ekonomiska politik som presenteras på hemsidan är ett sammelsurium av motsägelser, på en nivå som verkar parodisk men som egentligen är tragisk eftersom den faktiskt kan få genomslag i ett skräckinjagande framtidsscenario.

Då börjar vi
" Sverigedemokraternas målsättning med den ekonomiska politiken är att skapa bästa möjliga förutsättningar för återskapandet och upprätthållandet av det svenska folkhemmet."
Utan att definiera folkhemmet blir det där tämligen meningslöst. Jag antar att det handlar om ett aningslöst femtiotal där Sverige kunde segla framåt obehindrat, på bekostnad av ruinerna i de länder som drabbades av världskriget. Att tro att den svenska modellen skulle vara avhängig enbart svenska förhållanden är så historielöst att man nästan blir förbannad.
Överhuvudtaget är okunnigheten skrämmande, liksom de slutsatser man drar. Om man ersätter ordet "folkhemmet" med "paradiset" framstår meningen så meningslös som den faktiskt är.

" Vi förespråkar tillämpandet av ett marknadsanpassat blandekonomiskt system. I det längre perspektivet behöver det inte finnas några motsättningar mellan arbetstagares och kapitalägares intressen. Därför bör alla krav som endast leder till kortsiktiga vinster för endera sidan stå tillbaka för de som leder till optimal tillväxt i ekonomin på lång sikt."

Så vad är det som leder till optimal tillväxt? I min värld finns knappast det begreppet. Och knappast i SD:s värld heller eftersom...
"...ökat samförstånd mellan arbete och kapital, där båda parter inser nyttan av den andre, kan åter göra Sverige till en ekonomisk stormakt. Detta kan anses vara uppnått då Sverige har en hög BNP per capita, en låg statsskuld samt då svenska företag har möjlighet att växa och bli världsledande inom sina områden samt svenska arbetare och tjänstemän har de högsta reallönerna. Först då kan vi återskapa ett samhälle byggt på den nordiska välfärdsmodellen präglad av rättvisa och trygghet för alla."

Jag kan lova att arbetsmarknadens parter inser nyttan av varandra, men det här påvisar enbart att författaren till pekoralet inte har en susning om lönebildning, vinst eller avsättningar och investeringar.

Att utlova eller sträva efter världsledande positioner, må vara vällovligt men är knappast realistiskt i en global ekonomi, med den inställning till utländskt kapital som man därefter presenterar...
" (Svenska) Företag får inte hindras att växa på grund av regler och villkor som ger utländska företag konkurrensfördelar. Kapitalbasen får inte urholkas av ogenomtänkt egendomsbeskattning. Varken små eller stora kapitalägare får missgynnas genom ofördelaktiga skatter eftersom det leder till att ägandet av det svenska näringslivet övertas av utländska intressen. Under 1990-talet ökade det utländska ägandet av svenska börsnoterade företag från 10% till 45%. Ett brett kapitalägande, där svenska löntagare inte längre ges incitament att undvika sparande och investeringar till förmån för konsumtion, kan vända denna trend. Det svenska folket ska inte vara de konsumenter som utländska kapitalister blir rikare av - vi ska vara ett ägande folk."
Här gör man en jättekullerbytta - en stor del av de "svenska" företagen är redan idag multinationella, och framgångsrika på grund av det. Ericssons och Volvos vinster är beroende av att de kan göra affärer utomlands, etablera sig och ha verksamhet i länder där de är utländska kapitalister. Hur tänker SD om det? Inte alls visar det sig senare i texten...

Problemet är inte att det utländska ägandet ökade; det kan bland annat förklaras med att svenska investmentbolag skrivna utanför Sverige tagit över ägande. Problemet att det reella svenska ägandet förskjutits till allt färre svenska ägare berör man inte alls. Problemet har också varit att rent svenska ägare varit alltför snåla och försiktiga med pengar, vilket lett till att antingen a) staten eller b) utländsk kapital fått träda in - en lösning som knappast verkar applåderas av SD, men som lär komma som ett brev som posten.

Avslutningen är magnifik i sin innehållslöshet:
" De ekonomiska målsättningarna får dock inte nås på bekostnad av den nationella gemenskapen och självständigheten, folkhälsan eller miljön."

Detta skrivet i samma andetag av någon som däremot hade mage att påpeka att :
" De mänskliga egenskaper som ligger till grund för ekonomisk verksamhet och utveckling är kreativitet, entreprenörsanda och tävlingsinstinkt. Den fria marknaden, och i synnerhet den fria konkurrensen, skapar som ett resultat av detta förutsättningar för välfärd och utveckling.
Nå, hur ska man uppnå eller stimulera fri konkurrens när utlänningar inte ska få etablera sig, när man ser snett på invandrarbutiker (SD i Gbg), och när man vill värna självständigheten? På detta finnes eller gives inga svar. Att tro att man skapar ett gynnsamt företagsklimat med dessa begränsningar visar återigen på rent skriande okunskap om nationalekonomi.

Man menar alltså att man ska begränsa ägande, penningströmmar och handelssystem beroende på nationalitet och självständighet? Jag kan då inte dra nån annan slutsats av det.

Jag kommer bit för bit gå genom SD:s partiprogram och riktlinjer, eftersom det är helt uppenbart att de själva är sina bästa fiender. Det ogenomtänkta snömos man presenterar är sårbart för kritik, inte minst genom sin inkonsekvens. Man kan inte i det som kan kallas ett partiprogram ha diametralt motsatta uppfattningar - därför att då blir man genomskådad.
Det tjänar ingenting till att debattera invandringen med dem - de är fundamentalister i den frågan, och de som delar deras åsikt lär knappast kunna omvändas. Men det är en liten hård kärna "...av män med kortare utbildning och människor som bor på mindre orter" som knappast kommer kunna klara 4%-gränsen.
Istället bör vi inrikta oss på de måhända besvikna men fortfarande resonabla människor som kanske överväger att rösta på SD - och där finns det goda möjligheter att avslöja och exponera deras platta moralism och sandlådevisioner.
Det kan finnas en risk med att förvisa illa skriven svenska och bristande kunskaper till skamvrån, men det är ännu farligare att inte ta debatten. Ett parti som ämnar ta sig riksdagen måste kunna stå ut med att granskas hårt, och särskilt när man knappast har rumsrena företrädare. Att vara moralist kräver också att man har god moral själv, inte att man enbart avkräver andra det!

Börjar hända saker inomhus

Inne i huset ska det upp lättväggar - det är oftast gipsväggar byggda på stålregel. All denna gips + reglar ska ju in i kåken, så återigen är det ett logistiskt harvande med när och hur allt ska lyftas in. Ingen har lust att handlyfta in hundratals skivor gips och därför är det viktigt att man kan lyfta in det innan "locket" läggs på, dvs nästa skift filigran...

Därefter monterar man ihop väggarna efter ritning. Först "enklar" man, dvs man sätter upp gipsen och eventuella kortlingar på ena sidan. Därefter måste oftast elektrikern, men ibland också rörmokaren eller annat löst folk dit, och fästa sina installationer. Och sen smäller man igen hela väggen, "dubblar", med isolering i förekommande fall, och inväntar målaren.

Emellanåt har de fått spader på fabriken som tillverkar utfackningsväggarna
- hur kan man missa att de här två väggsluten skulle ha gått i linje med varandra?







Vår verktygscontainer åker upp och ner för närvarande - och nu börjar det bli högt!







Vartefter betongen härdar fast i ett bjälklag plockar man bort uppbockningsmaterialet och skjutsar till nästa våning. Här kommer det en våningskärra med "turkar"


Om ni tycker det verkar vara ett konstigt ord har ni inte hört mycket
- jag har inte språkforskat kring uttryck på byggen, fast det har säkert nån annan gjort - men ord som björnskit, pjuck, gekkolås, katter och kofittor saknar antagligen motsvarighet i samhället. Liksom "turkar" - egentligen är det låsningar för låsbräder, fast vad det heter egentligen har jag inte en aning om.

Ny dator och det vi kallar livet!

Efter ett par oroliga mejl vill jag bara meddela att den bristande uppdateringen av bloggen är resultatet av lite för mycket arbete, familjeliv, andra engagemang samt ny dator. Istället har jag gjort andra bloggar osäkra, hållit olydiga internetgossar i herrans tukt och förmaning och dessutom faktiskt tillbringat tid både utomhus och på gymet. Se där ett singelpappaliv som kommer leda till utbrändhet!
Nu har jag faktiskt lovat mig själv och andra att inte fylla den här bloggen med familjeinteriörer, eftersom jag gärna vill ha kvar mina barn i hemmet. Inte heller tror jag mina åsikter om allting - för det har jag - är särskilt intressanta. Men jag tackar naturligtvis för omtanken!

Fokus och LO-tidningen

Efter dryga fyrtio år som läsare har jag insett att jag antagligen läser lite mer än genomsnittet. Närstående hävdar att det är sjukligt mycket, och att jag borde söka till någon stödgrupp för missbrukare av antikvariat, internetbokhandlar och loppmarknader. Och det gäller bara böcker.
Dessutom försöker jag ta del av det allmänna nyhetsflödet genom att läsa dags- och veckotidningar. Det har varierat genom åren vilka det varit men det är länge sen jag hade morgontidning; känns onödigt att betala för något som kommer efter jag gått hemifrån. I dagsläget är det våra vanligaste gratistidningar som gäller - Metro och Stockholms City. Den tredje - aftonbladet.se, eller bara .se - vägrar jag ens ta i. Den har raskt tagit skräpjournalistiken till nivåer som är rent häpnadsväckande låga.
Metro har genom åren tagit sig. Från början var jag orolig för att Stenbeck skulle se det enbart som en kommersiell intäktskälla som fanns för att kunna få ut reklam, men det visade sig guschelov att det var fel. Istället har Metro visat sig vara en relativt opartisk och rentav nytänkande nyhetstidning som tar egna grepp, som vågar vara kontroversiell (med Gringo eller när man upplät hela uppslag till socialdemokraterna), och där jag faktiskt känner att jag kan lita på nyhetsvärderingen.
Dess kollega - Stockholms City - har jag svårare för. Den är som TV4 i relation till SvT - en sämre kopia med tendentiös nyhetsvärdering och rentav okunniga reportrar. Ett praktexempel är när man utsåg Bo Antoni till medlare (!) i byggkonflikten. Den har dessutom en rätt larvig StockholmsStadsfixering. Chefredaktören Michael Nestius lyckas emellanåt skriva pinsamma "opinionsbildande" ledare (eller vad man ska kalla det) som låter som ett eko av valfritt borgerligt partis valmanifest i Stockholms län.
Något som däremot förvånar i bägge tidningarna är att trots att dess primära målgrupp är folk som reser med kollektivtrafiken har ingen en kolumnist som gör det. Är det nånstans man skulle kunna få igenkänning är det väl om man hade skribenter som begrep hur det är att åka från länets ytterhörn - särskilt pendeltågen bär på oanade möjligheter för intressanat krönikor.
Fokus är en ny tidning med hög ambitionsnivå. Och som når den. Det är länge sen jag med sånt intresse och utbyte läste en svensk veckotidning. Här har man samlat ihop kompetenta människor som lyckas skriva initierat om intressanta och aktuella ämnen. Att förebilden är Newsweek eller Der Spiegel är väl inte att blygas för - man kommer dessutom riktigt långt trots nuvarande små resurser.
Fokus har också lyckats med konststycket att skapa en webbplats som emellanåt är riktigt bra, och den läses helt uppenbart i allt större utsträckning av etablissemanget, som också irriteras av den (vilket är bra!). Visst saknar jag en del i den men den fyller definitivt ett tomrum i svensk media som alltför länge styrts av DN:s debattsida.
I julklapp fick jag en prenumeration på Populär Historia, vilket gladde mig. Jag kan leva med att det verkligen är "populärhistoria, eftersom man emellanåt tar upp ämnen som man ärligt talat inte hade en aning om. Särskilt nöjd blir jag med deras trägna grävande kring vardagshistoria - både antik och modern. Det är rent lysande att läsa om diskbänkshöjder, kollektivtrafik och - i senaste numret - om luffare, föredömligt skrivet av Karl-Olof Andersson. Om det är den socialdemokratiske debattören vet jag inte.
På samma sätt innehåller även LO-tidningen reportage som fler borde ta del av - även om huvuddelen naturligtvis är opinionsbildande material. Men fler borde veta hur det är på en isbrytare, hur svenska jobbare tog del i Finlands krig mot Sovjet eller om vad vi gör med konsten i våra Folkets Hus. Sedan skadar det inte att påminnas om vilka den fackliga rörelsen betyder mest för - jag tycker LO-tidningen i mångt och mycket har en mer klar och stringent hållning än själva LO, och det är verkligen beklagligt att många tror att det är fråga om Nyheter och Bulletiner från Norra bantorget.
På samma sätt finns det hela tiden människor som nonchalerar Byggnadsarbetaren som enbart ett propagandaorgan. I själva verket är tidningens självständighet från fackförbundet rätt uppnebar när man läser den - i själva verket är den säkert en rätt irriterande påminnelse om bristen på självkritik inom den fackliga rörelsen; en egenskap den delar med andra fackförbundstidningar. Byggnadsarbetaren får jag som medlem i Byggnads, och den läses rätt noggrant i bodarna. Därför tycker jag det är så synd att den kulturbärande delen blir allt mindre - inga noveller, recensioner av böcker och filmer på tre rader, inte många ord om de intressen förutom sport och trav som medlemmarna faktiskt har.
Nu blir jag så upprörd att jag nog ska skriva dit.
Ordfront magasin har jag förmånen att kunna läsa på vårt utmärkta bibliotek under de perioder när jag inte prenumererar (man måste ju ha råd med mat och boende också) - en tidning som istället verkligen ger mitt kulturella intresse lite matning. Men Ordfront är långt ifrån en förlagstidning, utan istället en orädd och ytterst kompetent kritiker av det etablerade, med vassa och för mig tämligen okända skribenter. Ett bra exempel är en smart och väl underbyggd av analys hur media behandlade Per Bills respektive Anna Sjödins fylleribravader olika, vilket jag tangerade i min post om just Anna.
Jag är också medlem i Indianklubben och får därför medlemsbladet ett par gånger om året, alltid med välmatat innehåll och föredömligt redigerat av Bertil Thörn. Det var länge sen jag trodde Sitting Bull var ledare för alla indianer och att Buffalo Bill verkligen var en hjälte. Istället kan man lära sig mer om strukturer och mellanmänskliga relationer, för att inte tala om trauman och människoöden, än man trodde när man lite förstrött öppnar första numret.
Liksom Enn Kokk är jag också fascinerad av seriemediet men det får bli en egen drapa. Jag kommer säkerligen att lägga till ett par tidningar här - som AiP och Stockholms-Tidningen, Kommunalarbetaren och Bang...

...åsså höjer vi tempot lite till...

Emellanåt har man ju anledning att fundera över hur tidsplaner görs på större företag. I min värld måste man alltid räkna med störande moment - sjuka barn, spisen går sönder, tåget är försenat. Men när man ska bygga ett hus som vi gör existerar inte sånt. Inte heller klämdagar - så i tidsplanen har man räknat med att vi ska jobba dessa dagar. Nå, det vill ju inte vi så det blev till att ta i extra för att jobba in de timmar som behövs...

Här kommer betongen vällande....Det blev nåt fel som blev tokigt den här gången. Betongen var tjock och stretig och rann inte alls vilket gjorde grovisarna uppretade. Ytan blev som en potatisåker.




För att bestämma gjuthöjden har man en avkänningsplatta som man pressar ner mot bruket. Vid rätt höjd skriker moderapparaten, till vänster. Är det för lågt får man ösa dit lite mer bruk, är det för högt kör man ett varv med vibbran så det rinner undan. Och är då betongen för tjock rinner det inte undan särskilt bra...











Det lär ha känts rätt hopplöst att få bra yta den håär gången. Istället fick vi ta dit en golvplanslip, en Flex, för att nöta ner de värsta vallarna. Och allt detta när vi naturligtvis har en massa annat att göra....







För att hindra att betongen rinner över valvkanten skruvar vi dit avstängningsplåtar.
Den vita sockerbiten är Ciporex, ett keramiskt material där ventare och elkillar kan borra genom lättare än genom betongen







Dessutom ska ju trappan hängas in. Det är ett pillerill att baxa in den eftersom den dimensionsmässigt är större än trapphålet men genom att vrida och sänka samtidgt kommer den in. Och den ska sedan då naturligtvis vägas av intill millimeterpassning, samtidigt som den måste aktas för skador.





Och i slutet av den dagen insåg jag att det är dags för nya skyddsskor. Det finns något lite tragiskt över att par utslitna dojjer - de kan aldrig ärvas eller återanvändas.

Anna och lagen

Jag minns att jag nästan kände domningar i vänsterarmen när jag på morgonen hörde att Anna Sjödin hamnat i kurr med ordningsvakter på Crazy Horse - dels för att det var overkligt, dels för att det var valår och jag genast såg hur borgarna gnuggade händerna av förtjusning, och en liten bit också av nån sorts missriktad kollegialitet med killarna på krogen. Även om det var länge sen jag stod i nån dörr.
Under ett par veckor där gick jag omkring och var skitförbannad på henne, vilket har dämpats en del, och på hennes sällskap,vilka jag fortfarande är förbannad på. Anna har fått stå ut med mycket under det här året, och efter att ha läst nästa borgerliga ledarskribent blir jag bara matt.
Han missar nämligen det uppenbara, vilket Ordfront tar upp i en rätt uppmärksammad artikel som flera bloggare noterat. Nu tänker jag inte ge mig in på huruvida det är nån större skillnad på hur Per Bill behandlades och hur Anna Sjödin hanterades, eller varför borgerliga tidningar krävde att Anna Sjödin skulle söka behandling för sitt drickande, medan rattfyllerister som Pilsäter och Gahrton tydligen slipper det.
Men som Ann Charlott Altstadt så väl uttrycker det - det är skillnad på folk och folk.
I synnerhet om man är packad på krogen.
Som varandes fd vakt är det dock ett par saker jag finner ytterligt intressanta - en är den uppnebara flodvägen av uppgifter från polisen till olika informatörer i ärendet. En annan är att gossarna på Crazy Horse uppenbarligen inte var de vackraste juvelserna på den gatan (och inte krogen heller eftersom den försatts i konkurs lite härförleden), men mest förvånad är jag över att åklagaren med ett avmätt rapande beslutar att lägga ner undersökningen kring vem som spöat Anna.
Nog för att jag själv släpat ut nån ovillig med handkraft nån gång, och trasiga kläder har också förekommit, men hon såg ju ut som hon dragits genom en mangel. Detta - ett våldsbrott - är inte intressant för åklagaren att reda ut. Däremot är det viktigt att slå fast att hon - kanske - sa svartskalle.
Utan att göra mig alltför ovän med Gringograbbarna skulle jag vilja säga att ordet svartskalle knappast används av folk i Stockholm under fyrtio längre. Det är lika lite kränkande som "bög" - möjligtvis skulle det kunna vara det för män från Norrland samt finländare. Jag kan nog hitta en trettio-fyrtio tillmälen som är värre än svartskalle, och som jag hört folk vråla i affekt. Inte heller tror jag att det skadade socialdemokraterna nämnvärt annat än som ytterligare en händelse.
Unga människor är inte dumma, och det Anna råkade ut för är så vanligt att det är värt en egen drapa - hur polis och vakter ställer upp för varandra i nån slags missriktad lojalitet. Jag skulle inte heller bli särksilt förvånad om det faktiskt finns vittnen som höll tyst av både rädsla, och för att de faktiskt inte gillar sossar. Inte heller ett ovanligt förhållande.
Frågan kvarstår - vem spöade Anna? Och varför var det inte intressant?

Tag dig en Leonard eller två!

Alltid lika läsvärde Johan Sjölander har ett par trådar om deckare, och eftersom jag saknade - och jag menar saknar! - husguden Elmore Leonard (mer om honom här och här) var jag naturligtvis tvungen att lägga mig i, vilket resulterat i att samme Sjölander - hoppas du sett mina Hässelbybilder! - ville ha några tips på lämpliga böcker att "börja med"...
Nå, på svenska finns följande - och jag listar dem i nån slags rekommenderad ordning, eftersom en del är extremt bra medan annat bara är jättebra...

• Stick 1987
• Stålar 1987
• Glitz 1986
• Freaky Deaky 1988
• Banditer 1989
• Nådaskott 1990
• Härsket guld titel senare ändrad till Get Shorty 1991
• LaBrava 1985
  
• Maximum Bob 1993

Då blir det nåt sånt här. De är i högsta grad låningsbara på bibliotek, och flera är även filmade - den mest kända i den här listan är naturligtvis Get Shorty som blev film med John Travolta som Chilli Palmer och Gene Hackman som filmproducenten som sitter i klistret.
"Riktiga"deckare i form av vem-som-gjorde-det är det naturligtvis inte. Man vet vem som gjorde vad, och oftast också varför en bra affär exploderade i ansiktet på de inblandade; men det är liksom inte det som är meningen med att läsa Elmore Leonard.
Bill Ott, en av de verklig stora amerikanska recensenterna, beskrev det som att "man gick iväg till skafferiet efter några chokladkakor till och tog med sig boken för att inte missa något".
Och för mig är den känslan verkligen välbekant.



Flera av de ovanstående är ytterligt förtjänstfullt översatta av Einar Heckscher - en man med ett lika brokigt förflutet som en extrem känsla för språk.

I Wikipedian nämns inte hans översättningar av Leonard, vilket naturligtvis borde vara fallet - i USA är Elmore Leonard stor litteratur. En ny bok av honom är stora nyheter i de litterära magasinen, och blir lika omskrivet som en bok av en Nobelpristagare. Och Einar Heckscher är värd en egen drapa, vilken också kommer när jag filat färdigt på den...




Bättre referenter än jag har analyserat hans sätt att formulera sig - oerhört sparsmakat, och flera gånger liknat vid hur jazzlegenden Count Basie spelade - att det var de toner han inte spelade som hördes mest.
Lyssna på Basie, med sordinerad blåssektion, smyg ner i skönaste fåtöljen, koppla bort världen och kom in bland de bankrånare, biltjuvar, kriminalare och rätt många helt vanliga människor som befolkar Elmore Leonards böcker...



Och som den Internetsökare man är ramlade det då ner ett bokkuvert från USA. Det kostade mig hela sjuttio spänn att få hem den här från Indiana - och jag kan lova att det kommer en recension senare!!!

Det är trevligt när SMHI har fel

I varje fall när man ska hålla på med tunga lyft och stora föremål som lätt tar vind. Nog för att det blåste tillräckligt när vi la filigranet men det vare sig regnade eller snöade. Oftast är det chauffören som kopplar kättingarna, ett jobb som är lika viktigt som något annat - man vill inte att de här flaken ska hänga snett när de kommer genom luften. De största är på över 20 kvadrat och väger nästan tre ton...


Vi lägger ner filigranplattorna på uppbockningen, dvs de gula DOKA-balkarna. Här trodde jag att jag skulle få med utsättarens märke på väggen, där det är meningen att vår skiva ska synka men det syntes inte. Det finns lite spel mellan skivorna men det är fråga om millimetrar...



Och eftersom vare sig gjuteriet som gör skivorna eller vi som bygger väggar kan vara exakta hela tiden blir det emellanåt fråga om att såga, bila och kapa för att få dit grejorna.
Här passade inte biten så Wille fick ta fram kapsågen. Som synes är han kopplad med säkerhetslina och fallskyddsväst. Dessutom sätter vi vartefter upp skyddsräcke - det finns ingjutna fästen i filigranet, där vi sätter gula förlängningshylsor och sen trär vi i Combisafestolpar...


Här kommer ett flak åkande. Eftersom de är nästintill identiska har vi en läggningsordning på inplastat papper. Det SKA finnas märkning på filigranet men emellanåt saknas det, och det är dessutom inte alls säkert att bilen är lastad efter läggningsordningen - de har ju sina lastföreskrifter - så ibland får man stanna i luften medans man reder ut vart flaket ska ligga, och i vilken riktning...
På de största skivorna fördelar man lyftvikten ytterligare med fler lyftstroppar - de blå, som förgrenar sig till fler lyftpunkter.




Och sedan man sedan släppt upp elektriker, ventare, rörisar och armerare fylls valvet med olika installationer och armering - till höger en balkongarmering. Över allt detta kommer precis som tidigare sedan betong att gjutas för att bilda rågolvet på våningen.







Dessutom ska det ner en trappa - som måste hänga absolut spikrakt när man trär ner den i trapphålet, ett monent som kräver minst sagt bra kommunikation med kranföraren.
Om det vore så lätt att bara sätta dit lyftstroppar och ösa på vore det en välgärning, men precis som med övriga montaget har man inte mycket spelrum. Därför är det jätteviktigt att montera lyftanordningarna så perfekt som möjligt från början - att korrigera senare är möjligt men tar för mycket tid. Och tid är viktigt vid ackordsarbete...

Och helt plötsligt börjar det bli Utsikt Från Ett Tak... Vy mot järnvägen...

En isande vind från nordväst...

Det är vad vi har att se fram emot på onsdagen. Då ska vi lägga nästa vända filigran, och förhoppningsvis har jag större möjlighet att ta lite bilder. Just nu ser utsikten ut så här:
Bortanför DOKA-balkverket sticker precis lamporna på vår höga mast upp - så högt har vi kommit nu.
Utsikten mot Vasavägen-Kristinavägen kommer säkert att påverkas en del av vårt hus. De vita pinnarna är elrör som stoppas i redan när vi gjuter väggarna. Beställaren har t o m lyckats få upp lite info på hemsidan
Kan vara på sin plats att visa lite hur det ser ut runt om bygget nu. Vi avverkar ju mängder med material, och man blir rätt fartblind för hur mycket det kostar. Nån kan ju gissa vad de här virkes- och materialhögarna skulle gå på om man ville köpa det som privatperson. Och det här är bara veckans förbrukningsmaterial...











Vi åstadkommer ju också en attans massa spill - som ska sorteras i olika fraktioner - brännbart, metall, minerala massor, gips etc. Det tar rätt mycket tid men nuförtiden är det en rent självklar del bland oss som jobbar att det är så man gör. Så vi fyller container efter container och sen kommer det stora lastbilar och krokar upp dem på flaket och kör bort. Ska återkomma till vart det tar vägen

Dessutom ska balkongerna upp - så grabbarna bygger balkongtorn för brinnande livet. Tempot är högt, men det får inte bli så högt att det blir stressigt - det är då det sker olyckor. Överhuvudtaget är ett onödigt uppdrivet tempo en större orsak till olyckor än okunskap och otur.

Saker som borde vara aprilskämt....

Första april har alltid inneburit ett visst mått av försiktighet från min sida, i synnerhet sedan jag en morgon överraskades av igentejpad vattenkran, plastfolie på toalettstolen och annat småtrevligt - allt ackompanjerat av antingen frustande grabbflabb eller kvillrande flickfnitter. Det är svårt att bli arg på sånt, även om vattenkranen förorsakade en smärre gejser i köket.
Förbannad kan man däremot bli på andra saker - varav en presenteras i dagens SvD. Att ens kunna bli förvånad över att bostadsbyggandet skulle påverkas av dagens nya regler verkar nästan cyniskt. För riktigt så korkad tror jag inte man kan vara som politiskt sakkunnig hos Mats Odell. Det här handlar om ca 11 000 lägenheter som i bästa fall försenas, i värsta fall aldrig kommer till stånd i hyresform - naturligtvis ligger också majoriteten i områden där det finns ett skriande behov av nyproduktion, och gärna med hyresrätt.
I Stockholm har Kristina Axén-Olin lovat att bygga hyresrätter. Det kan hon väl lova hur mycket hon vill - om ingen byggherre vill bygga kommer de aldrig att byggas. Istället inkommer nu byggföretag efter byggföretag med ansökan om att få bygga bostadsrätter istället - för byggföretagen en bra affär, för bostadssökande i Stockholm med låg inkomst en ren katastrof.
Vad trodde de?

En annan sak är Metros artiklar om att de rika tjänar på skattesänkningarna. Själva avslöjandet är inget aprilskämt direkt - det påtalades klart i valrörelsen. Däremot borde saken i sig vara ett aprilskämt. Till och med jag hade en förhoppning om att lite mer skulle tillfalla de som faktiskt får minst kvar efter sitt bidrag till det solidariska samhället - eftersom Fredrik Reinfeldt mer eller mindre satte sitt anseende på spel i frågan, och jag trodde honom om mer hedersamhet.
Jag vet att det finns en förhoppning om en dynamisk effekt - ett uttryck som är förekommande på de vanligaste nyliberala bloggarna. Det innebär att den fattige ska känna motivation att jobba mer när han se att enda sättet att få bättre service är att bli rik. En ekvation som i stort sett är omöjlig oavsett vilket land man än lever i. Den största bromsklossen är ju arbetsgivarna, som inte vill ge folk bättre betalt, men samtidigt anser att alla ska få mer pengar kvar. Förklara det den som kan....

Att anställda i sektorn för hushållsnära tjänster lever under nära nog slavlika förhållanden är bekant för de flesta som är tveksamma till att återinföra pig- och drängsamhället. Konstigt nog är det lika obekant för de som tycker det är en bra idé. I debatten har i stort sett bara den teoretiska möjligheten att ge fler jobb belysts, hur bra det vore för den hårt dubbelarbetande mamman att få avlastning i hemmet. Vi kan lämna inkomstskillnader, jämställdhet och sånt åt sidan och istället fundera på under vilka villkor dessa städerskor ska ha. I dagens förslag - faktiskt påhejat av folk som borde veta bättre - ges inga direktiv om de arbetsrättliga förhållanden som borde reglera även den verksamheten.
Ett förhållande som verkligen borde vara ett aprilskämt - när man läser om Catharina Callemans forskning där hon kan berätta om 52 timmar arbetsvecka, uppsägning utan laglig grund och hur oroväckande många köpare av hushållsnära tjänster faktiskt hellre anställer själva än går via de företag som idag arbetar inom sektorn. Man kan inte ens uppskatta hur många som idag jobbar i hemmen - inte för att man skriver det i LO-tidningen men man behöver ju inte vara ett geni för att begripa att mörkertalet för de svartanställda är gigantiskt.
Trevlig första april på er!

Om att blogga....

Precis som många andra får jag emellanåt ett behov av att förklara mitt bloggande; göra ytterligare en programförklaring. Exakt varför det blir så har jag ingen aning om men jag antar att det beror på någon slags tveksam,het kring huruvida det jag skriver faktiskt betyder någonting.
Nu råkar jag tro att det gör det, men jag har varit tvungen att strama upp mitt tyckande rätt mycket - det är helt uppenbart att bloggar som spretar åt för många håll blir rätt tröttsamma efter ett tag. Frågan är ju om jag som bloggare egentligen har så intressanta åsikter som jag tror - och oftast är nog svaret Näpp! Extra uppenbart blir det när olika bloggare yttrar sig i frågor de faktiskt inte behärskar. Rätt kul kan det bli också...

Jag hinner inte - orkar inte - uppdatera mig så ofta. Huvudsyftet med UtsiktFrånEttTak är ju att dokumentera mitt arbetsliv. Sedan kan det bli en hel del politik också, och konstigt vore annars eftersom jag är en politisk människa. Men det finns åtskilliga andra bloggar där man både kan diskutera och lära sig ett och annat, och de är dessutom ofta bättre på det. Bloggen har ju en demokratisk nackdel eftersom den förutsätter blixtsnabb respons - finns inget värre än att gå i dagar och vänta på ett svar, vilket faktiskt verkar skada debattklimatet.
Jag har länkat till ett par bra bloggar där man kan få ta del av åsikter som jag inte alltid delar men alltid respekterar, och flera av de bloggarna har dessutom en avsevärt bättre fart på debatterandet. Flera har dessutom sidorna fulla med länkar till ytterligare bloggar.
Däremot har jag bara länkat till de bloggar jag regelbundet tittar in på - jag är inte särskilt intresserad av nyliberala bloggar. Inte för att de är inkompetenta - men de är så fruktansvärt ointressanta och förutsägbara.

Som kunskapsinhämtare föredrar jag fortfarande det tryckta ordet - jag ska återkomma till det i ett annat inlägg. Det blir helt enkelt för mycket tyckande på bloggen och alldeles för lite kunskap. Detta är för övrigt en slutsats som rätt många kolumnister skulle behöva dra - många bloggar dessutom i enlighet med devisen "Jag tycker, alltså finns jag".
Emellanåt skulle man kanske vilja påminna om att det Descartes menade var "Jag tänker, alltså finns jag". Det är inte svårt att på ett par rader fullständigt radera ut sin egen heder genom obetänksamhet eller - oftare - okunskap.
Berömmelse varar i femton minuter med den moderna tekniken, vanära varar för evigt. Vilket också är en orsak till att jag på min egen blogg även fortsättningsvis kommer begränsa mig till ämnen jag har en smula hum om - och sedan ha åsikter på andra ställen också...
Bloggandet är också helt uppenbart en klassfråga - det är till för de som har möjlighet att skriva lite när andan faller på. Vilket är uppenbart när jag läser vid vilken tidpunkt inlägg på bloggar är skrivna. Vem fan kan skriva ett tvåhundra raders blogginlägg kl 1122 en onsdag, om man inte faktiskt anger i sin presentation att man är riksdagsman eller ombudsman eller student?
En vanlig löneslav har knappast den möjligheten. Man får koncentrera sitt tyckande till sin fritid, vilket inte alltid är så lätt.
Därför blir inte bloggen uppdaterad så ofta som den borde, men jag hoppas jag kan fortsätta irritera och förnöja en smula även framledes.

Valet 2010 vinns på arbetsplatserna!

Nå, nu får vi konflikt. Det behöver vi. Att just Handels, med mängder av lågbetalda kvinnor, får ta smällen ska de ha heder av. De tar återigen upp fajten där den måste tas - på arbetsplatserna. Jag har tidigare skrivit att missnöjet med facket knappast beror på att folk tycker att facket engagerar sig för mycket - tvärtom. Det man vill ha är strid - för vettiga villkor, för bättre arbetsmiljö, och naturligtvis för några extra kronor.
Ingen ska inbilla mig att det finns minsta substans bakom Svenskt Näringslivs argument om att det skulle vara för dyrt. Det stoppade minsann inte direktörerna från att höja sina egna löner, sina pensioner, sina bonusar. Vad trodde de?
Nu råkar jag veta att de där bonusarna egentligen är en munsbit i sammanhanget, men man kan aldrig - hör du det Stefan Fölster! - komma från det Goda Exemplet. För att inte tala om det dåliga exemplet - i dagarna förkroppsligat av miljonregn över de som redan har mest. Sedan visar det sig att borgarnas jobbavdrag gynnar de som tjänar mest (hallå, någon som är förvånad?), att jobben inte alls kom i den takt man lovat (eftersom de flesta nya jobb som uppstått är resultatet av den förra regeringens politik) och att saker helt plötsligt börjar bli dyrare. Är det någon som är förvånad?
Och att Svenskt Näringsliv stoppar avtalet mellan Svensk Handel och Handels på grund av en kvinnopott är rent osmakligt. Men jag vet också att det var så här det skulle bli - under åren 2007-2009 ska ryggraden knäckas på svensk fackföreningsrörelse. Men tupparna på Blasieholmen är lite för unga och oerfarna för att inse tyngden hos en förbannad fackförening.

På samma vis är ett gäng av den yngre borgerliga nomenklaturan helt oförberedda på hur en arbetsmarknadskonflikt kan se ut. Och hur effektiv den är. Det är fler än dagens minstrar som tidigare kommit ur elden med repat skinn, innan de lärt sig att man retar inte upp svenska jobbare.

Själv ser jag fram mot ett stormigt engagerat år - det har redan börjat för vår del. JM sätter fyra byggen på stupstockslön, flera andra vill tjafsa om enhetstiderna. Intet av detta är menat att förvåna - vi visste att arbetsgivarna skulle vädra morronluft efter valet. Det kan bli riktigt roligt det här.

Och det är det här vi behöver - en höger som kastar av sig masken och agerar som den kapitalist den är. Man måste veta vem som är ens fiende för att kunna slå tillbaka. Mycket av den socialdemokratiska veligheten ligger i att fienden har omgrupperat och flera av våra företrädare verkade helt låsta vid gamla positioner - när en ny verklighet verkligen ropar på nya metoder.
Till detta ska vi återkomma!

Nu börjar huset ta form, både invändigt och utvändigt. Balkongerna väger hur mycket som helst och stämpas upp med balkongtorn innan all armering brunnit fast. För att det inte ska kunna röra sig kryssar man tornet åt olika håll. Bakom all plast finns den råa fasaden, som så småningom ska kläs in med nånting. Skam till sägandes har jag inte en aning om vad det blir.
Just nu är utfackningsväggarna klädda med gnu.


Vi bygger alltså ett inre väggskelett av bärande platsgjutna betongväggar. Utåt gatan sätter vi däremot utfackningsväggar, dvs icke-bärande prefabricerade byggelement som levereras i råskick, precis som på bilden. De monteras, fästs i bottenregeln och justeras in med hjälp av PASO-stämpen så de står lodrätt (eller så nära det går, trä är inte alltid spikrakt).


Men när filigranet ligger på och valvet är gjutet måste man också sätta fast utfackningsväggen i taket - med långa skruvar, eftersom man måste lämna en mån för isolering. Här syns delar av den maskinpark jag släpar med mig för slutmontaget.
I vissa utfackningsväggar finns det inbyggda stålpelare, som har en bärande funktion i hur den gjutna plattan ovanpå håller ihop. Och om trät kan hitta på hyss emellanåt är det intet mot vad man kan upptäcka med de där stålpelarna...

Ovanifrån ser ett nylagt filigranvalv rätt idylliskt ut. Nu ligger jag dessutom en våning efter så det börjar bli dags att komma ikapp med fotograferandet också. För nu börjar det bli Utsikt Från Ett Tak.

Tills dess bjuder jag på bild av storkok hemma i köket med kompletta matlådor. Inga kulinariska delikatesser, men bra sammansättning av proteiner och kolhydrater, och - viktigt! - lätt att värma och äta!

Polsk gästarbetare berättar

Tomasz är tjugotre, ser trevlig ut och pratar hyfsad engelska. Vi har setts på gymmet under ett år, morsat på varandra och för ett par veckor sen kom han fram eftersom han sett min tröja, med texten "Stark, stolt, trygg". Hans första kommentar överraskade mig - han sa att jag egentligen var hans fiende.
Hoppsan, det hade jag kanske inte förväntat mig men han utvecklade resonemanget och förklarade att det var så han blivit lärd sedan han började jobba svart i Sverige, för det var ju det saken handlade om. De polacker som förmedlat jobben åt honom, de svenska entreprenörer han träffat - alla hade varnat honom för facket. De ville ta brödet från honom, skicka honom ur landet.
Tomasz ville inte tala om var han jobbade men det framgick att det var ROT-projekt det handlade om. Badrum, toaletter, stambyten. Han tjänade runt 100 kronor i timmen, och jobbade minst sextio timmar i veckan. För tillfället bodde han hos bekantas bekanta i Järfälla, och betalade 2000 spänn i månaden för en säng. Dessutom var han tvungen att avstå en del av sin lön till förmedlaren, som givetvis också var polack.
Han berättade om hur de fått mobilsamtal om att facket var på ingång, hur de släppt alla verktyg och störtat ut i skogen där de suttit flera timmar. Om hur han bytte om i en gammal tvättstuga utan värme. Det var där de åt också, i den mån de hann äta.
Han jobbade med ett par andra polacker från hemstaden - äldre karlar som söp hejdlöst, satte sig i skuld och var tvungna att låna pengar på förskott hos förmedlaren - ett avtal de knappt kunde komma ur. Han berättade om hur en kompis som sökt sig till den legala arbetsmarknaden fått fly för sitt liv från deras gemensamma lägenhet, när förmedlaren och ett par hårdingar dök upp för att "prata vett med honom".
Det kändes inte som ett värdigt liv, det som Tomasz berättade om. Men nu skulle han äntligen åka hem - han var ju inte ens byggnadsarbetare, utan truckförare, och nu hade han fått en öppning hemma. Han såg fram mot det, och att få gå med i facket.
Jag måste säga att hans historia fyllde mig med vämjelse - vad är det för villkor oseriösa arbetsgivare ställer upp på? Knappt skyddsskor, ingen aning om det är hälsofarliga material de jobbar med. Och smarta män i blanka skinnjackor, som har knivar och puffror. Fy fan.

Jag hoppas verkligen Byggnads jobbar på för att förbättra villkoren för de här svartjobbarna - de är många i Stockholm, och de förtjänar bättre än att bara skuffas ur landet. Framförallt måste arbetsgivarna ta sitt ansvar - bidra inte till den här cirkusen utan ställ krav på att underentreprenörer har schyssta avtal och villkor, och se till att det efterlevs.

Högern går mot mitten och mittfältet försvann....

Jaha, vi behövde inte vänta så länge på att min text från 14 januari skulle besannas. Nu blev det inte riktigt på det viset jag trodde men det är märkligt hur lite de överraskar, de politiska djuren. Till det kan läggas att KG Bergström, mannen med det höga hårfästet i Rapport, gjorde en av sina sämsta politiska analyser någonsin ikväll. Och det säger inte lite eftersom han klarat av dubbel mollbergare med pik i den grenen.
Ullenhag gör dock bara en halvdan analys, vilket antingen visar på okunnighet - vilket jag föredrar att tro - eller dumhet - vilket vore synd - när han pekare på faktumet att De Nya Moderaterna faktiskt är de nya moderaterna, och att de genom att överge sina traditionella värderingar lämnat spelplanen helt utan bemanning på områden som är väsentliga för borgerliga väljare.
Den där spretigheten kan komma att få förödande konsekvenser, men till det ska vi återkomma.

Att beskylla Centerpartiet för att ha blivit nyliberala är alltså inget hugskott - det manifesteras naturligtvis mest av Federley, som vi får hoppas får massor av TV-tid i framtiden eftersom jag näppeligen kan tänka mig nån annan som bättre varningslampa för deras politik - men tankegångarna är inte nya, inte alls.
Centern har inte alls en tradition som socialliberalt parti, dess historia är tvärtom stockkonservativ och fylld av lokalanknutna bönder, ledda av olika knipsluga ledare av vilka Hedlund måste sägas vara arketypen. Men Ullenhag är helt ute och snurrar när han tror att centerns kärna består av människor som hyllar socialliberalismen.
Istället är det så att under huvuddelen av centerns moderna tid har man delat väljare med moderaterna/högern , och idag gör man det med kristdemokraterna. Den korta tid som socialliberalismen präglat centern var också en tid när dess ledare Johansson och Daléus hade att strida mot framgångsrika socialliberaler i folkpartiet, och det raderade ut partiet i Stockholm och marginaliserade det i riksdagen.
Centern leddes under dessa år av en partiledning som politiskt låg nära socialdemokratin, vilket dess väljare inte gjorde. På samma sätt som De Nya Moderaterna idag leds av folk som inte har mycket gemensamt med den hårdföra partihöger som är dess bas, om vilket det finns anledning att återkomma.
Vid sidan står ett desillusionerat folkparti, som inte vet vart de ska eftersom De Nya Moderaterna nu är bättre socialliberaler än folkpartiet är, eftersom Centerpartiet är bättre marknadsliberaler än både folkpartiet och De Nya Moderaterna, och längst bort har vi ett KD som med stor sannolikhet kommer att tappa till Sverigedemokraterna - om de inte splittras rakt av.
Kan man bara lite politisk historia kan man säga att Hjalmarsson har fått en revival, att Fälldin satts i högsätet och att Ahlmark kört i diket. Detta för att Hjalmarsson faktiskt var socialkonervativ på det där trevliga murriga sättet, därför att Fälldin var lika mycket nyliberal och föraktade det gemensamma som någonsin Carl Bildt (de kom bra överens, remember?) och för att Ahlmark aldrig var någon framstående politiker. Man blir inte det om man inte tål att bli emotsagd.
Timbro levererar numer inte särskilt mycket till De Nya Moderaterna - Reinfeldt har effektivt blockerat sina interna partikrítiker genom strategiska utnämningar. Däremot lapar naturligtvis centerns företrädare vid de brunnar som Svenskt Näringsliv tillhandahåller - dumma vore annars. Här gäller det att äta eller ätas.

Nå, vad kommer nu ur detta? Förutom att Ullenhag gjuter en del skum på den växande irritation som finns inom folkpartiet ute i landet? För den finns där - både med Leijonborg och med marginaliseringen. Vad fp än föreslår för närvarande får de spö - och av alliansbröderna inte minst.
Det kommer att gro en växande insikt inom alliansen om att någon faktiskt kan ryka vid nästa val. Att KD skulle vika ner sig för abortmotståndarna ser jag som helt naturligt - man ska inte reta upp pingstvänner, för då startar de nya partier. Och märkbara delar av borgerligheten kommer att söka sig till SD. Vill man veta varför kan man läsa deras partiprogram, som är fyllt av Familjen, Fanan, Konungen och Fosterlandet.
Det är dags att lägga bilden av SD som ett parti som attraherar obildade sosseväljare på hyllan. Dess kärna har genuint borgerliga värderingar och det kommer att stå allt tydligare inom ett år. Det har funnits ett missnöjesröstande på SD som inte ska leda till panikåtgärder inom de andra partierna - men SD kommer inte att få behålla de rösterna hur som helst. De är inte heller egentligen intresserade av det - deras mål är att bli ett etablerat borgerligt parti. Och de som primärt kommer släppa till väljare är just Centern och KD.

Den viktigaste lärdomen ska nog ändå socialdemokratin dra. Det är dags att sluta se De Nya moderaterna som det stora hotet. Den politiska kartan har ritats om. Skulle vi idag göra en höger-vänsterskala över borgerligheten skulle De Nya Moderaterna hamna längst till vänster, följda av folkpartiet och sen skulle det vara jämnt skägg längst ut till höger mellan centern och KD.
Centernpartiet kommer ytterligare att profilera sig som anti-fackliga och företagarvänliga, och det kommer att pågå tills jobben inte kommer. Då kommer Maudan att få ta sig en funderare. Och Leijonborg kommer avgå. Snart. Sanna mina ord.

På det här viset rycker Ullenhag ner draperierna till Rosenbad, på ett sätt som för ett halvår sen hade betraktats som häpnadsväckande, men som idag inte alls väcker samma uppmärksamhet. Nej, det är ingen storm i ett vatten glas - karln är PARTISEKRETERARE, och även om just folkpartiet haft lite otur på det hållet ett tag är det lätt att förstå varför han skriver det han gör. Men att han faktiskt sedan gör det visar på något annat - Ullenhag skriver inte det här för sin egen eller Leijonborgs skull. Han skriver det för sina väljares skull, och då har det gått långt...

Sista rycket innan våren

Så blev det dags att gjuta första delen valv... Efter att grovisarna armerat hela ytan lägger man på ca tjugo centimeter betong, och inte vilken betong som helst utan en blandning som klarar av kylan....





Under valvet ser ut så här. Det är ju inte direkt hundraprocentigt tätt utan överskottsvätska rinner genom filigranet ner till våningen under






Jag har varit lite osams med mitt bloggerkonto under ett par
dagar här vilket gjort att uppdateringarna fått vänta. Å andra sidan kom våren istället, lagom tills nästa valvgjutning som går igång måndag 12 mars.
Dessutom har jag köpt en ny och bättre kameramobil som jag varit tvungen att hitta finesser på

Efter valvgjutningen ser det ut så här. Vi befinner oss i markplan och det underlättar ju naturligtvis oerhört.









Sen placerar vi ut nya plåtformar efter linjer och monterar ihop och gjuter för att kunna lägga nästa lager filigran på. Bilderna tagna med nya mobilen






Ibland passar det inte. Och då åker rondellen, detta favoritverktyg för filmmakare fram
Dessutom måste man ju ta reda på vad f*n som blev fel och så bläddras det i ritningar av lagbas och utsättare












Eftersom vi nu trots allt har en våning ner till källarplan monterar Lambertsson dit bygghissen. Jag skulle kunna skriva en rejäl drapa om bygghissar jag minns. De skramlar och svajar och är iskalla samt att de alltid har en märklig förmåga att gå sönder med folk i...




Ibland blir det mer fel än så. En av hissväggarna kom några millimeter fel i botten, och på en höjd av över tre meter blir det rätt mycket. Då kommer bilmaskinen fram, och sen är det hårt kroppsarbete som gäller. Det finns noggranna föreskrifter för hur mycket man får använda handhållen bilning under samma dag, eftersom det kan ge permanenta skador rätt fort i form av vibrationer som slår sig på nervsystemet. Återkommer till det.


Och sen står väggarna där och väntar på nästa laddning filigran. Vädret blev dessutom en aning bättre vilket bättrade på humöret - lägga filigran i snöglopp är väl inget vi älskar direkt....






Nästa post kommer att handla om filigran och utfacknigsväggar...