Nya byggbloggar....

Hittade av en tillfällighet två nya byggbloggar. Byggblasket tar ett rejält tag om frågor för hela byggsektorn, och verkar ha bra koll på hur media bevakar byggsvängen. Eventuell yrkesbakgrund låter jag vara osagt, men det luktar en smula verkare (vilket inte alls är negativt).
Rörmok (ah, en smått bortglömd traditionsbunden akademikertitel) däremot, drivs av en äkta rörkrökare, och är långt mer personlig i sin framtoning. Bägge har kul infallsvinklar och förtjänar mer uppmärksamhet.

Titta dit!


Bilden från Julian Hopkins

Expressen och jag är överens....


Emellanåt blir det lite fånigt när ledarskribenter ger sig in och ska analysera saker de egentligen inte har en aning om. Och på Expressens ledarsida har ju detta upphöjts till konst - man ska tycka till fast man inte har en aning. Detta kommer förmodligen överträffas när DN nu sätter Wolodarski som politisk chefredaktör - ett val som kommer få forna chefredaktörer, som Nycander eller Hans Bergström, att franstå som närmast knallröda i förhållande till den otäcka(ste) form av nyliberalism som just Wolodarski representerar. Dagens Nyheters högervridning hör till det mest skrämmande och oförklarliga som skett inom svensk media under de senaste femton åren. Naturligtvis på bekostnad av humanism och solidaritet.

I Expressen går Eric Erfors till storms mot byggjättarnas aktieutdelningar, och vill sätta Skanska i skamvrån. Han hinner givetvis pissa lite på Byggnads också, innan han avslutar lite syrligt med att konstatera att regeringen minsann satsar på infrastruktur, och att Byggnads borde vara tacksamma för de jobb detta skapar för våra medlemmar.
Som jag visat i en annan post - här - kommer de största av dessa infrastrukturssatsningar ge jobb åt utländsk arbetskraft, och det finns ingenting som tyder på att resterande upphandlingar i detta paket kommer att bli annorlunda. Svenska företag ska konkurrera i anbudsgivningen mot företag som både har förmånligare hemlandsskatter, och kommer kunna betala sina anställda sämre löner, utan att riskera nånting längre (tack för det, ni som röstade genom ratificeringen av Lissabonavtalet).
Nu förväntar jag mig inte att Erfors ska kunna särskilt mycket om just byggbranschen, men jag kan hålla med om hans farhågor om att det stöd byggjättarna idag vill ska uställas av staten, istället kommer ge fortsatt utdelning till deras aktieägare. Det låter rent socialistiskt av honom, och var kanske inte riktigt vad jag väntade mig.
Vinsterna som skapas i byggföretagen används i allt mindre utsträckning till nytt byggande - även här har lånekarusellen blivit dominerande. Ett rykande aktuellt exempel är ju de byggjobbare som nu inte får ut sina löner i eftersvallet av den isländska (!) finanskrisen - där det är stoppade pengar från den isländska banken Kaupthing som ställer till det. Nu lär det finnas både en och två gravade hundar i den röran, men om detta ska vi återkomma.

Vad Erfors och andra glömmer, eller kanske bara inte vill tala om, är att bostadspolitiken följer sin egen logik. Och egentligen är det bara ett alldeles utmärkt exempel på vad som händer när den otäcka marknaden får sköta sig själv.
Den svenska byggsektorn bestod för tjugo år sen av en massa företag som hade kapacitet att ta större projekt. Men sen började man äta varandra, och idag står vi med fyra stora byggbolag som har en bedövande dominans, vilket är förödande både for prisbild och trygghet. Vinstmaximeringen har inneburit att man eliminerat konkurrensen - en icke okänd avigsida av den oreglerade kapitalismen.
Vad den nuvarande regeringen gör är att bygga upp ett gigantiskt berg av bostadsbrist; ett berg som någon så småningom måste ta hand om. Socialdemokratin är inte heller oskyldig till detta. Men inte kommer de privata byggherrarna att vara de som löser bostadsbristen, och då återstår i vanlig ordning vår gemensamma sektor.
Vi kommer helt enkelt tvingas att skapa ett nytt miljonprogram, och dessutom förmodligen göra byggbolagens aktieägare allt rikare. Känns det bra, Eric Erfors?

Maud Olofsson satsningar ger inga jobb i Sverige


Näringsminister Maud Olofsson har vid ett flertal tillfällen försökt lugna upprörda känslor - främst över regeringens handlingsförlamning - genom att hänvisa till de infrastrukturprojekt som ska sättas igång i landet. Någon kanske t o m har gått på det, och då kan det vara dags att tala om var projekten i Stockholm har hamnat.

Som synes har de flesta avsluten landat hos utländska företag, och kommer bemannas med utländsk personal. Företrädesvis polacker och slovaker. Det är möjligt att några uppgifter kommer besättas med lokalt rekryterade yrkesarbetare, men se det är inte alls säkert.
Det här är upphandlingar som sker på uppdrag av Vägverket och Banverket, och de har att följa gällande lagstiftning. Men eftersom Byggnads har dåliga erfarenheter från t ex Citytunneln i Malmö är vi rätt övertygade om att det hela inte går rätt till.
Vi vet att polska yrkesarbetare tvingas lämna ifrån sig en del av sin lön till "förmedlare" i hemlandet, att de satt i system av enbart arbeta i ett land i 182 dagar - eftersom de då inte behöver skatta alls - och att polska byggföretag ständigt reorganiseras med nya organisationsnummer (i Polen betalar "nya" företag mycket låg skatt, vilket gör att bemanningsföretag baserade i Polen alltid kan betraktas som nyregistrerade, men med samma företrädare...)



Och detta är enbart själva trafiklederna - runt allt detta kommer naturligtvis långa rader med annan byggnation. Här ska byggas stationer och gallerior och bostäder, men den taffliga och naiva hantering som råder under dessa upphandlingar ger inte vid handen att dessa arbeten kommer skapa jobb för svenska byggnadsarbetare. I själva verket har ju de som nu vunnit upphandlingarna i det närmaste förtur till kringbyggnationen.
Vi talar om många arbetstimmar här - och jag vill inte ens tänka på vilka stämningar som kommer råda när man inser att man faktiskt säljer ut dessa arbeten till utländska företag. Som vare sig är intresserade av svenska avtal eller av svensk lönenivå.
Kort sagt, Maud Olofsson ljuger. De här satsningarna kommer icke att ge hjälp åt den svenska ekonomin. Istället kommer enorma pengar - skattepengar! - föras ner i fickorna på olika konsortier, och mycket lite kommer Sverige till nytta.
Därför blir man mer och mer misstänksam när olika företrädare för byggbranschen efterfrågar olika statliga stödformer. Är det bara för att man vill ha pengarna eller tänker man fortsätta där NCC började, i Malmö, och bara anställa gästarbetare?

Tack till Byggnadsmedlemmen Bengt Ekström som snokat reda på dessa uppgifter (och mycket mer)....

Den lilla bilden föreställer Lennart Swahn, som förutom en massa andra saker också ledde ett program som hette Blåsningen. Det passar jättebra som beskrivning på den här posten....

Roberto Saviano och Salman Rushdie


För den som missat det har både Salman Rushdie och Roberto Saviano besökt Stockholm, för att tala i Kulturhuset på onsdagskvällen. Vilket jag missat naturligtvis. Däremot har det varit radioinslag (här och här) och artiklar i pressen och här. Jag får skylla på att sista veckorna i stort sett helt för mig har handlat om Lissabonfördraget...
Det är synd att både Saviano och Rushdie och deras respektive historier knuffas undan till kultursidorna; de har bägge, trots olika utgångspunkter, historier som är långt mer allmängiltiga än att bara behandlas i samma andetag som man nämner Horace Engdahl (och Akademins hantering av Rushdieaffären var då rakt inget att yvas över). Frågan om yttrandefriheten, om demokratin, måste föras på mer framskjuten plats.
Rushdie ansågs kränka islam, vilket fick skäggen i Iran att utfärda en fatwah över honom. Saviano var en av de första som öppet namngav de som kan anses vara ledare för den napolitanska camorran - hoppsan, det var visst annars respektabla affärsmän! - och han satte dessutom in camorran i ett större sammanhang, rentav globalt, vilket inte alls uppskattades av den italienska staten.
Därför lever de bägge idag under mycket konkreta hot, och skyddas av livvakter.
Saviano - underbar stilist dessutom - beskriver i Gomorra egentligen sinnebilden för den oreglerade kapitalismen. Inte som den beskrivs av moderna teoretiker, utan hur den faktiskt kommer att se ut, om den släpps utom all kontroll. Och som Peter Loewe säger i Studio Ett - finanssystemets kollaps innebär att de tre stora inofficiella maktspelarna i Italien, dvs Camorran, maffian och 'Ndranghetan, också har stärkts oerhört.
Respekten för de skrivna ordet är ansatt lite överallt. Och man funderar ju på hur ens egna anspråkslösa bloggande kommer att ses i framtiden. Kommer det att vara en belastning eller bara en rolig grej? Vem vet vem man retar upp?


Bilden föreställer ett bokbål. En gärning som ofta också kombineras med att man tar livet av författaren.

Ballongen som sprack. Om byggsvängen


Varslen har duggat friskt de senaste dagarna. Grabbarna på avdelningen sliter som djur med alla små varsel som kommer in. De försvinner i skuggan av de stora drakarnas utspel. NCC varslar 1700, Skanska 2000, JM sopar bort hela styrkan och naturligtvis klarade sig inte PEAB heller, utan varslar 195 personer.
Jag kommer att varslas, det är jag övertygad om. En bister realitet för oss i byggsvängen. Under goda tider räcker vi inte till, i dåliga tider avvecklas vi.
Fördelen är ju att det kanske kan komma en debatt om bostadspolitiken nu. I Studio Ett fick Skanska försvara sig, vilket fick näranog tragikomiska proportioner när presschefen Peter Gimbe förklarade att "det var politiska förändringar 2006 som omöjliggjorde för Skanska att bygga hyresrätter"... Man kan ju undra varför det var så förvivlat svårt för Gimbe att säga att denna politiska förändring var att en borgerlig regering tog över?
Till detta kan ju fogas att byggbolagen under de senaste åren verkligen skyfflat vinster i fickorna på aktieägarna, utan en tanke på framtiden. Därför känns det rätt märkligt när de nu också verkar kräva att samhället ska stressa fram lösningar, gärna i form av infrastrukturprojekt.
Tyvärr verkar de flesta av dessa infrastrukturjobb hamna i händerna på företag som inte anställer nationell arbetskraft (mer info om detta kommer). Just nu har en hel radda av dessa projekt landat hos företag som bara kommer använda utländska jobbare. Vilket ger vid handen att det enda storföretagen är ute efter när de ylar efter statligt stöd, är att skapa ännu större vinster. Man kan nog vara rätt övertygad om att de skiter fullkomligt i svensk arbetsmarknad.
Eftersom tidigare marknadsfundamentalister som Calmfors idag i DN verkar förespråka rent Keynesianska metoder dröjer det säkert inte innan man börjar tala om att skapa ny allmännytta, och att finansiera eftersatt bostadspolitik med skatter (detta fula ord).
Nu tror jag inte att Calmfors omvänts - istället är det nog så att hans debattartikel på nåt sätt befäster allvaret i den situation vi lever i. Nu är det ingen finansiell lek som pågår - den här bubblan är allvar på en nivå vi knappast kan fatta

Och sen kom snön.... Winterwonderland,,,,

Sen blev det vinter! Och rejält å, som en norrlänning sa. Hårda vindar, snö på tvären och leta efter långkalsonger och hjälmhuvor och vantar och vinterjackor. Precis som vanligt....
Det var en jämn grådager hela dagen kan man säga - inte så kallt men snön blev blöt och letade sig in på otäcka ställen, och det skulle skottas och borstas...
Nånstans på andra sidan skymtar ett hus.... Klickar man på bilden ser man Roger skotta...
Jag vet inte hur mycket snö det föll men där det blåser drevar det ihop ordentligt...

Valvkantstätning och annat

Valvkanten är som alla - ? - begriper, den kant som bildas mellan utfackningsväggarnas under- respektive överkant. Den ska också tätas. Ett föga glamoröst arbete - dvs skittrist - men det ska göras och nu blev det vi som fick göra det...
Först trycker man dit en remsa isolering
...och därefter monterar man dit en skiva minerit. Det finns enklare sätt att göra det på men här används den här metoden. Nu är minerit ett ovanligt bökigt material att hålla på med - tungt och dammigt - och det tar sån tid att alla sliter sitt hår. Vi vill ju bli klara i tid så här måste geniknölarna gnuggas

För att kuna skära mineriten använder vi en linjalsåg...

Arbetet sker från ställning, och som alla kan se är tillträdeslederna både bekväma och genomtänkta...
Mitt i alltihop skulle vi också regla ner ett burspråk, dvs isolera och förbereda för muraren
Upp med reglar och isolering och K-plyfa. Trångt och bökigt och skojigt

Wille slår dit en regel som ska vara upplag för en tänkbar balkonginglasning

Sen fick vi göra ett mellanstick med montage av utfackningsväggar...
Fallskyddssele på!
Grabbarna demonterar stuven med utfackningsväggar. I mina ögon farligt nära trafiken
Demontering av skyddsräcksfästen
Här kommer en last med armeringsjärn till armerarstation Ensamheten

Insidan av armerarstation - det är här grovisarna håller till

Kvällsbild av grabbarna som monterar filigranet

PS titta på bildmontage av senaste månadens montage från webbkameran här

Tankepaus

Jag ska ta och fundera över mitt engagemang i partiet. Just nu känns det inte som jag har lust att stå och ta skit för beslut som jag inte delar. Och definitivt inte försvarar.

Nonchalerad. Om att skrika i mörkret



Idag var det inte kul att komma till jobbet. Efter att verkligen ha försökt få folk att ta sig iväg till den utlovade manifestationen, fick man idag istället ta gliringar om vilken lakej man är, om varför man ens orkar försöka engagera sig, när det är så uppenbart att det man säger inte spelar någon roll.
Idag har jag träffat tre personer som på fredag kommer säga upp sitt medlemskap i socialdemokratiska partiet, och ytterligare två som kommer lämna sina uppdrag inom partiet. Ännu fler uttrycker sin oro över vad det här kommer betyda för framtiden.

Det värsta är inte att vi inte vinner debatten, utan att så få velat debattera med oss. En av de få som gjorde det var Christina Axelsson, som vågade komma på Socialistiskt Forum och debattera. Hon fick duktigt med spö av sina mot-debattörer, och vann inte över nån, men hon vågade i varje fall.
För många tusentals medlemmar inom fackföreningsrörelsen är frågan om Lissabonfördraget faktiskt såpass viktig att den kommer vara avgörande för deras framtida röstande. Dessutom en allt starkare känsla av att ingen vill lyssna på oss. Det känns respektlöst, minst sagt.
Jag tänker inte gratulera dem som i morgon tänker bifalla regeringen Reinfeldts proposition. Det här är ingen jävla fotbollsmatch där man kan ta revansch i ett senare läge; det här är ett definitivt svanhopp ut i en mycket oviss framtid. Och än värre blir det när man vet att man hade chansen att påverka men struntade i det.
Vad man kan hoppas på är att det trots allt finns tillräckligt många socialdemokratiska riksdagsledamöter som kommer att rösta Nej på torsdagen för att partiledningen ska begripa att den här frågan kommer att fortsätta leva sitt egna lilla liv. Den kommer inte begravas nu, den kommer att återkomma under hela EU-valet.
Till stor glädje för borgarna naturligtvis - det är ju underbart med en splittrad arbetarrörelse.

Nej, jag tänker inte ta till överord om att det här blir fackets död, eller att det är typiskt när partiet glidit åt höger, eller att så kan det gå när man ska vinna marginalväljare. Eller att det var bättre förr, för det var det inte - de som säger så ljuger för sig själva. Men jag tror att det finns en bristande insikt om hur lätt det är idag att byta parti, eller att bara skita i det.

Mest handlar det om att det kommer tystna i bodarna. Varför ska man jobba för något när man inte ens blir tagen på allvar????


Bilden heter Fortvivlan och är målad av den norske konstnären Edvard Munch, som inte heller hade mycket att skratta åt....

Manifestationen som kom av sig. Om att bli överkörda


Det hade kallats till manifestation på Mynttorget. Affischer, annonser, SMS och telefonkedjor manade oss att komma dit och visa vårt stöd för den svenska modellen. Och, eftersom Byggettan var den drivande kraften bakom detta, för att sätta en blåslampa i ändan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, inför det kommande beslutet om att ratificera Lissabonfördraget - mot LO-kongressens beslut (om detta har det skrivits åtskilligt på denna blogg; sök på taggen Lissabonfördraget), och mot en rätt högljudd opinion inom partiet.
Regnet öste ner, allt fler angav allt mer märkliga skäl för att slippa komma. Shjälv var jag redan dyngsur efter dagens jobb, men duschade, satte mig torr och fin på tunnelbanan och blev sedan dyngsur igen på Mynttorget. Sånt får man ta. Det var hyfsad uppslutning ändå - det var ju ett viktigt ämne!
Men så snart det hela satte igång visade det sig att återigen hade partiapparaten shanghajat hela evenemanget. Här skulle inte talas Lissabonfördrag - här skulle skällas på Reinfeldt. Och det gjorde Wanja Lundby-Wedin med besked. Hon är duktig på det, och det hon sa var både klokt och riktigt.
Men det var ju inte det vi hade kommit dit för att höra.
Allt fler blev alltmer irriterade, och arga, Allt fler suckade uppgivet och gick helt enkelt därifrån. Det var tur att det var svart utanför fackelskenet, annars hade det synts rätt tydligt när förbannade medlemmar lämnade mötet. För den som tvivlar kan jag lämna namn på ett flertal socialdemokrater som faktiskt gick därifrån.
Ska jag skriva det igen? DET VAR INTE DET VI KOMMIT DIT FÖR ATT HÖRA!

I den sista skälvande sekunden när vi hade en aning av möjlighet att kanske, kanske påverka en riksdagsledamot till - så väljer vår egen LO-ordförande att vara ett lydigt redskap för partiledningen (där hon i och för sig ingår). Jag är medveten om att hon har en annan åsikt i frågan, men vanlig politisk anständighet hade varit att i varje fall med några meningar beröra Lissabonfördraget, och den oro som många faktiskt känner.
Några av de mest inbitna sossar jag känner var så arga att de knappt kunde prata - själv blev jag bara mer och mer bedrövad.

Jag har fortfarande inte fått svar på den fråga jag ställt säkert femtio gånger - hur kan det komma sig att Lissabonfördraget skulle vara så jättebra för svensk fackföreningsrörelse, när samtidigt SAF (Svenskt Näringsliv) tycker att det är jättebra för dem? Hittills har jag inte fått något annat svar än att Lissabonfördraget i varje fall är bättre än Nicefördraget, men det är ju inte mycket till tröst.
Vi hade en möjlighet att villkora vår ratificering - att få ett undantag som skyddar den svenska modellen, och det spelkortet kommer nu att vara förbrukat utan att ha gjort nån nytta. Det är fruktansvärt klumpigt, och det kommer att vara till enorm nackdel i det kommande EU-valet.
Wanja Lundby-Wedin tyckte hon blev häcklad när det började muttras i publiken. Vad trodde hon då? Att vi skulle vara tysta när vi blir snuvade på konfekten. Och inte är vi vare sig trottoarkommunister eller EU-motståndare.

Vår stridbare ordförande i Byggettan Johan Lindholm, som kallat till mötet med följande text "Visa din solidaritet som ambassadör. Därför välkomnar jag dig till Manifestation för den svenska arbetsmarknadsmodellen" släpptes inte upp till mikrofonen.
Det ryktas om att han stoppades. Om det är sant är det för bedrövligt och måste få konsekvenser.
För debatten fortsätter - den kommer INTE vara avslutad när den socialdemokratiska riksdagsgruppen på torsdag lydigt följer regeringen. Den kommer att återkomma och återkomma.
Per Wirtén uppmanar i Dagens Arena socialdemokraterna att vänta med beslutet (och läs kommentarerna, i EfterArbetet säger gräsrötter samma sak. På denna blogg har sagts samma sak hur många gånger som helst. I Kommunalarbetaren intervjuas den svenska domaren i EU-domstolen Pernilla Lindh - som f ö visar upp en stilenlig arrogans i intervjun - om sin syn på Lavalmålet, och hon, som verkligen borde veta, gör en helt annan analys av situationen än de som nu påstår att Lissabonfördraget skulle stärka löntagarna. Att hon sedan verkar mer än lovligt vidrig är en helt annan sak.
Jag ser inte framför mig ett socialdemokratiskt parti som kommer gå stärkt ur EU-valet. Efter kvällens fiasko ser jag mer framför mig ett valresultat kring 20-22% och en massiv väljarflykt. Och det blir svårt att resa sig från det till 2010...

Vilka karlar vill se Paolo Roberto laga mat???


Det har utkommit en ny tidning om Mat. Food Magazine. Den ska rikta sig till män. Manlig mat. Inriktningen är öl, grabbig mat och tonen känns väl en smula...ålderstigen så att säga. Men det kan säkert bära sig - en tidning för de gossar som tidigare köpt Moore eller Slitz. De där som måste anglifiera namnet för att låta lite balla... Men mellan raderna kan man ana en viss misstänksamhet i texten från Dagens Media.
Jag är intresserad av mat och matlagning - har säkert en hyllmeter kokböcker. Familjen stönar över ytterligare fynd som bärs hem med avsikten att katalogiseras men som ändå bara hamnar överst i ska-läsa-högen, Och jodå, jag lagar maten i det här huset.
Naturligtvis finns det en skillnad på hur man ser på matlagning mellan män och kvinnor. Det finns t o m folk som forskar i ämnet (vilket jag tycker är bra och intressant). Just därför är mina egna upplevelser av manlig matlagning förmodligen rätt ovetenskapliga, på samma vis som mina egna erfarenheter av kvinnliga poliser, banktjänstemän eller egyptiska taxichaufförer (till exempel) inte alls lämpade som statistiskt underlag.
Men de allra sämsta och värsta måltider jag ätit i mina dar har alla tillagats av män. Detta inkluderar fiskpinnar i brödrost, ostbågsgratinerad fisk, vidbrända kokta ägg (jodå!), och en beryktad fransk nötkötts- och vitlöksgryta, fast på falukorv och med kryddnelikor. För att inte tala om totalt oätlig mat serverad ur kokvagn, och försvarets nödproviant.
Jag tycker det är viktigt att män kan laga mat, men det är med män och matlagning som med bortskämda barn. Det är sällan barnens fel att de är bortskämda, och vem är det som invaggat mannen i uppfattningen att han inte behöver - för det är naturligtvis det saken handlar om - laga mat?
Fortfarande helt utan vetenskaplig grund vill jag påstå att det är hans morsa. Som lagat hans mat, bäddat hans säng och strykit hans byxor.
Det är ju så att OM man måste laga maten man ska äta, kan man ju lika gärna laga god mat. Det finns ingen direkt charm i vidbränd mat, eller råa delar i köttbiten. Vi män är faktiskt inte med automatik självplågare (fast emellanåt kan man ju fundera på den saken också..) För säkerhets skull vill jag berätta att ketchup inte alls räddar all mat.
Dessutom finns det all anledning att diskutera den moderne mannens delaktighet i hushållsarbetet. Nyare forskning visar med förfärande tydlighet att det inte hänt så mycket som man önskar. Det finns fortfarande en femtiotalsmässig uppdelning av hushållssysslorna mellan makarna. Och att skattereduktionen för de hushållsnära tjänsterna hjälper till att cementera detta, istället för att bli den utlovade avlastningen.
Detta innebär - mycket vanligt - att han tar hand om bilen och huset, medan hon tar hand om tvätt, barn, städning och matlagning. Och det tycker mycket oftare än Han än Hon är ett prydligt exempel på jämställdhet.
Skillnaden är att många killar faktiskt, för sitt höga nöjes skull, kan skita ner sig i motorrummet på sin lediga tid, medan tjejerna förmodligen önskade tvätthögen dit pepparn växte, om de fick välja...
Vill man få killar intresserade av matlagning måste man ta itu med det tidigare - och framförallt ska man ju inte sätta Paolo Roberto på omslaget (läs kommentarerna direkt här). Jag vet inte vilken verklighetsuppfattning man har, om man tror att Paolo är särdeles beundrad utanför de kommersiella TV-kanalerna. Men han gav ju inte upphov till några jubelrop direkt i boden när saken kom på tal...

Nä, jag skulle vilja se en riktig karl på omslaget till en mattidning. En som faktiskt lagar mat för sin överlevnads skull, och inte för att han har lust (för handen på hjärtat - det är rätt träligt att laga mat vecka ut och vecka in; det är därför jag utan särskilt dåligt samvete bjuder familjen på lokal under helgerna. Då slipper jag både lagandet och diskandet).

Jag är tveksam till om Food Magazine kommer få fler män att laga mat. Och inte kommer de att få Slitz- eller Mooreläsarna att laga mat heller - men deras mammor har säkert mer att tala med sina söner om än deras matlagande


Bilden föreställer Werner och Werner, som också var män som lagade mat. Fast helst med selleri..

Nu får man kritisera ledaren. Vad är problemet?


Det pågår ett krypskytte mot Mona Sahlin påstås det. Lotta Gröning har skrivit en bok om henne (nej, jag tänker inte läsa den, men har läst recensionerna), Per Nuder har skrivit en bok om sin tid med henne och Persson (eller vad det nu är) Jag tänker inte läsa den heller. Mest för att jag tycker det är så pinsamt att upptäcka att människor med kompetens inom ett område med automatik tror att de har det inom ett annat också - nämligen skrivande. Jag har läst recensionerna, tack så mycket.
Till detta har ett gäng surgubbar inom den fackliga rörelsen vädrat morronluft, och nu ska Mona få lida för allt elände hon gav dem under tidigt nittiotal. För att inte tala om alla dessa som med Expressen som kunskapskälla anser att hon är rent brottslig, omoralisk och oduglig.
Till er vill jag säga - väx upp!

Man kan se på kritiken på olika sätt, men främst har den nog att göra med att det nu är i sin ordning att kritisera partiledningen. Och man undrar var de här surdegarna höll hus under regimen Persson. Enligt uppgifter från trovärdig källa var det ytterst få som orkade/vågade ta en konflikt med Göran Persson om vare sig hans politik eller om hans ledarstil. Varför skrev inte Lotta Gröning en bok om honom, medan han var Den Som Bestämde?
Det ska vara i sin ordning att vara kritisk mot högsta ledningen. Det är ett sundhetstecken. Att man nu kritiserar Mona betyder att kameraderiet börjar försvinna. Ett kvarvarande tecken på det är ju den Totala Oviljan att på något sätt förknippa Göran Perssons person med valförlusten.
Man får inte ens diskutera det.
Så nu gör jag det.
Varför vill inte framträdande socialdemokratiska eller fackföreningsnaknutna företrädare diskutera Göran Persson skuld i valförlusten? I den socialdemokratiska eftervalsanalysen (s 96) går man som en katt kring het gröt istället för att våga djupanalysera saken. Förmodligen för att den analysen skulle vara mer kritisk mot Göran Perssons person och hans sätt att toppstyra partiet än vad som skulle vara uthärdligt för många med anseende. Nu nöjer man sig med lite halvmesyrer på en sida....
Framförallt skulle många framstå som menlösa ja-sägare, konflikträdda och utan ryggrad. Och så kan vi ju inte ha det.
Alltså har man inte kritiserat, eller protesterat. Och det är ju mot dessa som en eventuell kritik idag istället skulle vändas. Men det är ju lättare att gå på Mona Sahlin. Som har en annan framtoning, och som också ger hopp åt alla dessa som under den Perssonska eran varit tysta. Nu klättrar de nästan på varandra för att lyckas få fram just sin hjärtefråga till henne.

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det inte är mycket gamla oförrätter som aldrig grävts ner som ligger och luktar i höstvinden. Emellanåt är det socialdemokratiska toppskiktet lika barnsligt som vilken dagisgrupp som helst. Vilket förmodligen gäller de andra partierna också - det blir nog gärna så när folk har haft nära kontakt med varandra under tjugofem år eller mer.

Vi ska nog vara tacksamma för att man återigen får debattera om partiledaren. Den tid då rättning i ledet var melodin är gudskelov över. Det kan de hålla på med i andra partier.


Bilden föreställer en gödselstack. Gödsel ska som bekant användas till nåt nyttigt. Annars ligger det bara där och luktar illa och alstrar sjukdom... Precis som skitsnack

Fredens dag 1918. Om ett lunchuppehåll



Kl elva den elfte november 1918 upphörde första världskriget. Kanonerna tystnade varefter budskapet spreds efter fronterna. Det var en smått obegriplig tystnad kunde de berätta som haft kanonmullret som närmaste granne i flera år, och ingen vågade resa sig i skyttegravarna. På andra ställen blev det jubel, för att inte tala om i städerna.
Den politiska kartan i Europa ritades om, och kanske inte på det bästa viset. En fransk general konstaterade att man skapat ett tjugoårigt uppehåll till nästa krig, för detta var han övertygad om skulle komma. Det gjorde det också. I de efterföljande fredsförhandlingarna vägrade de oförsonliga fransmännen ge de överlevande tyskarna någon som helst misskund; och drev också fram en kris som i slutänden kom att ge spelrum och möjligheter för just det som många anade skulle komma - det andra världskriget.
Knappt ett år efter krigsslutet kallade den brittiske reportern Charles Repington på Times det som dittills bara hade varit "kriget" för just det första världskriget, och i dagarna är det aktuellare än på länge.
Inte bara Peter Englund har skrivit en ny bok om det - vilken recenseras här t ex, och som jag själv ivrigt väntar på - utan flera andra. Detta oaktat att det redan finns en rad lysande böcker om det hela. Nämnas kan Jolos trilogi om det, eller Edward Spears böcker. Även Eric Hobsbawm har behandlat ämnet - som vanligt lysande. Man kan fråga sig varför så många böcker om just första världskriget inte bara är faktaspäckade tabeller, utan faktiskt stor litteratur?
I radion diskuterades varför det blivit så populärt att skriva just om det kriget just nu. Faktum är ju att även om vi ser en liten litteraturboom i ämnet just nu, så är det en rännil om man jämför med vad som produceras om andra världskriget.
Jag tror att det beror på att första världskriget fortfarande utgör en utmaning för den historieintresserade - det ligger för långt bort för att ha dokumenterats av vare sig rörliga bilder, eller av modern journalistik. För att kunna förstå det måste man faktiskt gå till källorna, läsa strategidokument, fundera själv och ändå kunna se varför detta krig, som i sin begynnelse skulle ha varit en fortsättning på de romantiserade bilderna av krig, istället blev en chock för de som deltog.
Det blev ett krig där de tappra kavalleristerna bokstavligen red in i den moderna krigföreningen, brutalt demonstrerad av taggtråd, löpgravar och kulsprutor med oanad eldhastighet. Istället för att föras av gentlemän och kavaljerer, fördes det av konduktörer, masugnsarbetare och skollärare. På det viset blev det rejäl knäck åt det gamla ståndsamhället, och spolade isen för de jämlikhetssträvanden som också blev verklighet efter krigsslutet.
Hobsbawm talar om det långa artonhundratalet, inlett 1789 och avslutat 1914. Inte som en daterad angivelse naturligtvis, utan som en temperamentsbeskrivning av hur världen såg ut. Det var en statisk värld, styrd av kungar och generaler. I sin direkta påverkan på den världen är det frågan om någon annan händelse kunde ha varit så stor. Kanske immigrationen till USA men det är tveksamt om ens den hade samma genomslag.
Det första världskriget hade mycket större betydelse för världsutvecklingen än det andra - en urganmmal och älskad tant till mig sa vid ett inspirerat tillfälle att världen vändes upp och ner på fyra år. De förändringar som sker under 1910-talet är långt mer omvälvande än de som kan sägas äga rum under hela efterkrigstiden - till priset av tjugo miljoner döda.
De döda var för sista gången också till största delen stridande soldater - i fortsättningen har civilbefolkningen varit de stora förlorarna i alla krig, men i Flandern, vid Isonzo eller Dardanellerna dog det soldater. Utskickade efter en artonhundratalstaktik, som innebar att man gick i god ordning över Död mans land, gärna ackompanjerade av trummor eller säckpipor, så marscherade man mot väntande kulsprutor och granateld. Och man fortsatte med detta även sedan verkligheten alldeles fruktansvärt påtagligt visat att det var lönlöst.En mentalitet som också den var en frukt av en värld som skulle försvinna.

Man gick, och dog. Och generationer av lovande ungdomar försvann, så till den milda grad att man diskuterade om det var en infrielse av Darwins tes, om att de bästa dog först. Och en del av dem - som Rupert Brooke, mer eller mindre geniförklarades. Vem minns honom idag?

Många av de som sedan skulle få framträdande roller under det andra världskriget genomled också det första, som en skola inför vad som komma skulle. Rommel var vid Verdun, Patton i Frankrike, Mussolini, och naturligtvis den böhmiske korpralen. Och många, många andra...

Det är bra att det skrivs mer om Första Världskriget. Det finns en myt som säger att det skulle ha blivit ett krig vare sig Gavrilio Princip hade skjutit tronföljarparet i Sarajevo, eller inte. Eller att ett efter kriget 1870 revanschistiskt Frankrike skulle ha provocerat fram ett krig med Tyskland. Eller att kriget var oundvikligt när Schlieffenplanen satts i sjön. Eller nånting annat.
Vi vet inte. Det är ett lätt sätt att förklara det som skedde under sommaren 1914, men någonstans under hela kriget fanns alltid möjligheten att välja mellan krig eller fred. Frågan är ju varför man valde krig.

Bilden - den brittiska krigskyrkogården Tyne Cot med fallna från Slagen vid Ypres

Nya avslöjanden om utnyttjad arbetskraft


I den ändlösa serien om företag som skor sig på sina anställda har nu turen kommit till ett litet företag som tänkte göra sig en hacka genom att ta ett jobb i Malmberget. Ett polskt företag, (inhyrt av finska storfirman Outokumpu) som inte nog med att de betalade bedrövligt också krävde gubbarna på pengar för arbetskläder och trasiga maskiner.
Gruvfyran har föredömligt nystat upp affären och kastat den tillbaka i knät på samordninghsansvariga vid bygget av MK 3, fast jag håller inte alls med om deras krav på att Sverige ska förkasta Lissabonfördraget. Det är både inskränkt och chauvinistiskt - det man ska göra är att se till att vi får inskrivet våra förbehåll i fördraget. Men att säga nej till det kommer inte alls att stänga till kryphålen för de här bovarna.

Intressantare är ju att man redan från början kommit överens om att kollektivavtal skulle gälla på arbetsplatsen. Men det betyder ju också att man inte alls hade nån plan för att kontrollera efterlevnaden av detta - man tog in billigaste anbud, kontrollerade inte - brydde sig inte - att det fanns gällande avtal och att de efterlevdes, och sen betalade man förmodligen ut pengar.
Eftersom en normal svensk upphandling innebär att anbuden bör ligga inom en rimlig ram kan man ju tänka sig att detta polska företag, Mostosal, har lämnat en offert som ger dem en helt makalös vinst, jämfört med andra anbudsgivare, som kanske hade betalat schysta löner. Se där hur lönedumparna är till direkt skada för andra entreprenörer.
Det är dessutom rent beklämmande att SAF slåss med näbbar och klor för att inte behöva skapa den sorts av öppen redovisning, men det är ju bara ytterligare ett exempel på att de knappast talar för sina medlemmar längre
Frågan är ju vem som ska kontrollera att eventuella underentreprenörer följer avtalen. Och där brister det, minst sagt. Jag tycker inte det ska vara Byggnads eller andra fackförbunds sak att kontrollera - när det gäller större företag i byggbranschen finns det redan idag en överenskommelse - paragraf 38 - om förhandsanmälan, dvs det stora byggföretaget talar om vilak de tänker använda. Grejen är att i nivåerna under de seriösa företagen är det rena vilda västern.
Då kan man få tag i folk som hämtar sina pengar i Svartbanken - som jag hört talas om men trodde var en myt - och värre saker ändå. Och passa på att läsa de skrattretande kommentarerna i anslutning till artikeln!!!!
Hur Gruvfyran kommit på det hela vet jag inte, men det är ju inte så svårt att begripa - folk snackar med varandra, man blir upprörd, nån känner nån. Och sen är snöbollen i rullning.
Det som gör mig arg är att Mostosal naturligtvis visste att deras avtal stred mot den svenska modellen, men de chansade och körde så länge det gick. Vi har sett det förr, och kommer få se det igen, tyvärr. Och pengar som borde tillfallit de anställda hamnade nån helt annanstans

High-steel workers. Om skyskrapor

Satte mig på motionscykeln på lördageftermiddagen - så kul kan man också ha det! - och fick se ett avsnitt av Extreme Engineering på Discovery Channel. Det är en kille som springer i vägen på olika byggen, ställer naiva frågor och ber att få testa alla grejor som finns. Det är rätt kul.
Nu hamnade han i Shanghai, på ett megabygge, och fick följa med en glidform uppåt. Han stod knappt ut med oljudet, och dessutom var han höjdrädd. Men man fick en rätt bra inblick i hur de jobbade där - utan hörselskydd, med handkraft. De handnajjade armeringen - både i väggar och i valv -, släpade slangar och bockar, skruvade bult med spärrskaft, klippte armering med bultsax och verkade jobba dygnet om. För att inte tala om att de vacklade omkring på formkanten utan skydd, på sextiofjärde våningen eller nåt liknande.
Det var beklämmande. Man funderar på om de ens hört talas om maskiner, eller om deras arbetsgivare ens med en tanke funderar på hur de här killarna kommer att må på sin ålderdom. Men det är klart, det var lämmeltåg till arbetsplatsen - den bristande tekniska rationaliteten ersattes av mänsklig förbrukningsvara.
Jag vill minnas att det var tolv man som byggde Kista Science Tower - också ett bygge med glidform, liksom t ex Turning Torso i Malmö. De hade hur som helst en friggebod som manskapsbod inne i formen! Hade de byggena skett i Dubai eller i Shanghai hade det varit hundratals gubbar, sanna mina ord. video
Vi bygger ju inte så högt i Sverige - vi lägger skyskraporna på tvären som en arkitekt sa en gång. Och hus över tjugo våningar anses som höga. Det finns hursomhelst nu en växande opinion för att faktiskt bygga högre, framförallt i Stockholm, och det finns drömmar om en rejäl skyline.
I USA byggdes många av de första skyskraporna av mohawkindianer; de blev nära nog synonyma med high steel workers. Det påstods att de skulle ha saknat genen för svindel, men det är nog snarare en fråga om kultur. Och i de kretsarna har säkerligen också frodats en hel del machismo och tävlingsinstinkt.

Numer använder man faktiskt säkerhetslinor och fallskydd (fast jag kan fortfarande inte begripa deras förkärlek för privatkläder i jobbet) och har en stark fackförening. Och det byggs fortfarande skyskrapor i USA och i resten av världen; markpriserna tvingar ju fram expansion på höjden. Nya tekniker gör det också möjligt att bygga ännu högre - vi kommer snart att få se den första skrapan som blir över en kilometer hög.
Det finns ju två huvudsakliga sätt att bygga högt - det ena är att bygga ett rejält skelett i stål - the steel frame; det andra är att gjuta en allt högre kärna med valv. De amerikanska byggjobbarna är i stor utsträckning byggsmeder, eller montörer. De stoltserar med en blocknyckel istället för hammare. Kärnväggsmodellen är mer den modell vi har i Norden, med timrisar och grovisar.
Stoltheten sticker man inte under stol med - det här är hardhats, kroppsarbetare med yrkeskänsla.


Naturligtvis är dödligheten hög, knallar man omkring på balkar hundratals meter upp i luften kommer några så småningom att ramla ner, och de har svårt att få vettiga försäkringar. Därför förhandlar de också fram sig till bra löner - man måste kunna leva även efter en olycka, och familjen måste ha en trygghet.


Nedersta bilden föreställer Chicagos skyline - mindre än den mest berömda i New York, men fortfarande imponerande!

Johan Lindholm på repskapet. Om Lissabonfördraget


Johan Lindholm sa bland annat så här i sitt inledningstal på Byggettans repskap:
”Efter att s-riksdagsgruppen under förra veckan tagit beslut om att skyndsamt ratifcera Lissabonfördraget drar man inte bara LO-kongressen vid näsan, man slår också in på en väg där facken i den kommande valrörelsen inte med säkerhet kommer att kunna ta fighten för socialdemokraterna.

Hur kommer det sig att partiledningen och s-riksdagsgruppen är beredda att villkorslöst ratificera Lissabonfördraget utan att säkra kollektivavtalens värde? Hur kan riksdagsruppen vara så aningslös att de utan tvekan riskerar facklig/politisk valsamverkan? Hur kan de bara köra över 1,7 miljoner LO-medlemmar? Det är dessutom pinsamt att höra LO-ledningen säga att s-riksdagsgruppen ”har gjort vad de kunnat” när det gäller att använda fördraget som verktyg för att säkerställa det allra heligaste för svensk fackföreningsrörelse…

Den svenska arbetarrörelsen måste ta samma chans som Irland att försäkra sig om ett fördrag som inte slår hål på den svenska arbetsrätten. För arbetarrörelsen är frågan om strejkrätt och kollektivavtal grundläggande för hur maktfördelningen ser ut mellan arbete och kapital. Att den borgerliga regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande då de vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag…”

Det kan vara värt att fundera på det här nu, i dessa yttersta dagar, när SAF ifrågasätter lagen om anställningsskydd (för sjuttioelfte gången). I skuggan av alla varsel - och nu ser det mörkt ut på Kameruns avbytarbänk - kommer naturligtvis olika nyliberaler att börja kräva avsteg till höger och vänster. Framförallt till höger.
Det finns en strategi för att knäcka ryggen på facket - det börjar alltid med att man fördyrar medlemskapet, därefter ska man ta bort olika maktmedel, och till sist skapar man lagar som försvårar medlemskapet. Vi har sett det förr.
De som drabbas värst är naturligtvis de som aldrig sett annat än ökad tillväxt. Som ung och obunden behövde man inte någon, det har man ju lärt sig. Och i kommuner som t ex Arvika riskeras nu budgeten av skenande socialbidragskostnader. Självklart vänder ju då den borgerliga regeringen och börjar tala om att det inte är bra att folk inte "upplever att de har en grundtrygghet". Alltså ska man göra det lättare att vara med i a-kassan igen. Trots att Littorin tidigare i år påstod att 60,000 jobb hotades om a-kassenivåerna återställdes....
Det är så dags. Det är en så kall cynism att man blir knäsvag.
Vem kan bli överraskad av att folk valt att stå utanför fack och a-kassa eftersom man fördyrat det? Och att samma människor hamnar i ekonomiska bekymmer när de blir uppsagda????
Det som händer nu är ju EXAKT det man varnade för. Bra jobbat, Nya Moderaterna!!! ironi
Det vi har är en regering som inte regerar eller reagerar, och att i det läget skicka över vår arbetsmarknads grundfundament att bestämmas i Bryssel är minst sagt en chanstagning.


Bilden på Uppfinnaren från Sundbyberg; Han som inte tänkte på det.... och ja, jag vet att den repliken är sliten. Men den passar så bra, och vad har man bevingade ord till om man inte får använda dem???

Kejsaren av USA. Om fartblindhet


Det var så många andra som bloggade om det amerikanska presidentvalet att det kändes förmätet att bara vara en till i högen. Och nej, jag är inte överraskad av utfallet. Däremot är jag en smula förvånad över att människor med vanligtvis nykter syn på verkligheten verkar ha dragits med i ett formligt moras av känslor. För somliga är det inte Barack Obama som vunnit, det är nära nog Messias själv.
Ett hastigt axplock ger vid handen att Johan Sjölander, liksom många andra, tror att Obama är en vänsterkandidat. Enligt amerikanska mått mätt kan det kanske vara så, fast jag personligen nog skulle vilja ha honom mer i mittfåran av det politiska fältet. Om någon minns den elake krönikören Struve i Aftonbladet (en genial skapelse av Gunnar Fredriksson och Dieter Strand) som på sin tid var okrönt mästare i politiska förolämpningar och snabbanalyser, så hade han varit närvarande när Hubert Humphreys (vilken jag åkt hiss med i dåvarande Leningrad men det är en heeelt annan historia), som varit amerikansk demokratisk vicepresident, beskrev sig själv som socialdemokrat, varpå Struve nyktert konstaterade att då var nog Gösta Bohman det också.
Detta är helt överförbart även idag.
Under en vansinnig natt där jag mot rim och reson sov tre timmar för att kunna följa dramat, hade jag kontakt med många vänner på andra sidan Atlanten, och jag vidhåller att Obama inte är en vänsterkandidat. Den alltför tidigt bortpolletterade John Edwards kan med nöd klassas som sådan, men inte Obama och definitivt inte Hillary Clinton.
Jag trodde inte heller att rasfrågan skulle bli avgörande - Obama borde rimligen ha drabbats av Bradleyeffekten redan under primärvalen, men han stärkte istället sina siffror kontra opinionsundersökningarna. Frågan är om han inte istället gynnades av den debatten.
McCain hade alltför mycket emot sig från början - han var förknippad med Bush, han visade knappast beslutsamhet i samband med finanskrisen, han stöder Irakkriget (som faktiskt är djupt impopulärt, vilket man verkar glömma), han utsåg Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat, vilket kan ge upphov till andra frågor.
Uppenbarligen var Amerika moget för en svart - nåja - president. Men Amerika är näppeligen moget för en kvinnlig president. Det är en aspekt som verkar ha försvunnit sedan Hillary Clinton klev av banan, men som ni kanske minns debatterades det om den saken på den tiden. I våras.
Jag tror att rätt många faktiskt valde mannen före kvinnan, utan att lägga större värde vid åsikterna. Lika mycket kommer det att visa sig att försöken att koppla Obama till militanta muslimer och terrorism kanske istället hjälpte honom.
Men framförallt valde Amerika efter ålder. Ålder var viktigare än ras, och eventuell erfarenhet var en icke-fråga. McCain har suttit en massa år i det av honom så förhatade Washington - frågan är vad han hade lärt sig. Att han varit en hyfsat trogen Bushsupporter kunde han knappast sticka under stol med, fast han gjorde sitt bästa för att distansera sig från honom.
Det är också en smäll mot de neokonservativa. Den uttalade nyliberalism som drivits från Vita Huset, exemplifierad med en rent avskyvärd hantering av Katrinakatastrofen, och den uppnebara förslumning som stora delar av USA nu drabbas av, faller hårt tillbaka på Bush. Och därmed på det republikanska partiet.
Se där ett smakprov på åsikter från de som faktiskt röstade.
Det finns också en tendens i Sverige att se den sittande presidenten som Ledaren för sitt parti. Och så är det inte. Även om demokraterna nu har majoritet i kongressen betyder inte det att det kommer att gå som en dans. Kongressledamöter har rykte om sig att vara olydiga, och en republikansk kongressman från New Hampshire kan mycket ofta vara avsevärt radikalare än en demokrat från djupaste Södern.
Inte så lite av problematiken ligger naturligtvis i hur det representativa systemet är konstruerat i USA, där intet får ändras av vad förfäderna slog fast. Resultatet har blivit en rent horribel byråkrati och ett valsystem som är rena lotteriet emellanåt. Och svårt att kontrollera
Facket i USA har investerat hårt i Obama, inte för att han varit den idealiske kandidaten - det hade varit John Edwards -men för att McCain/Palin varit rena skräckkabinettet (läs Dagens Arena här!) Det har också funnits en stor okunskap i Sverige om hur det faktiskt kan vara att engagera sig fackligt i stora delar av USA.
Om nu Obama skulle kunna få igenom bara ett par av förslagen som fått den amerikanska fackföreningsrörelsen att stödja honom, så är det små steg på en stenig väg, men det är ingen som sagt att det ska vara enkelt att vara den folkvalde kejsaren av USA.
Han ärver en massa historia, och det är inte det lättaste att förvalta. Världen kanske inte blir en bättre plats på en gång med Obama i Vita Huset, men det finns i varje fall hopp.

I amerikansk politik symboliserar sedan länge åsnan det demokratiska partiet och elefanten gör samma sak för det republikanska

Vem dör på jobbet idag?? Om arbetsplatsolyckor


Chanserna är stora att det är en byggnadsarbetare. Eftersom Arbetsmiljöverket genomfört något de kallar arbetsmiljöriksdag (vilket geni som kom på den beteckningen) där de särskilt koncentrerat sig på småföretag, är det värt att åter säga något om den makabra värld vi lever i.
Byggnads och Byggcheferna har genomfört en egen enkät om hur man upplever risktagandet på arbetsplatsen, och det är ingen rolig läsning. Varannan byggnadsarbetare oroar sig för att dö på jobbet. Jag vet hur det känns, och det mår man inte bra av. Att halka till på ett bygge kan medföra rask och ögonblicklig död, även om man skyddar sig allt vad man orkar.
Det vi dör av är mycket sällan de väntade olyckorna. Man använder sele vid höghöjdsarbete, man har hjälm på sig, man stänger av ström man vet är farlig. Problemet är alla dessa tillfällen när man inte är beredd - när det visar sig att trappan var borttagen, när hålet i taket bara är täckt med en masonit, när skyddsräcket inte sitter fast.
Det finns en direkt koppling mellan byggstress - som numer är ett existerande ord - och antalet olyckor. Alldeles för många olyckor skulle kunna ha undvikits med en rejäl plabering och ett bra förebyggande arbete. Något som det inte finns tid för.
Det finns inte tid för det i småföretagen - där också kunskapen kanske saknas - men det händer onödiga olyckor också på stora företag, där det knappast är resursbristen som gör att skyddet brister.
Det finns en otäck nonchalans, eller förhoppningsvis enbart okunskap, i de argument som arbetsmarknadsminister Littorin och hans lakej Eva Uddén Sonnergård framför, när de försvarar nerdragningarna inom arbetsmiljöverket (en hantering som för övrigt är så klumpigt genomförd att man blir generad på kuppen). Dessutom är det skrattretande att de lägger över ansvaret för kontrollerna på företagen själva; självklart ska det svida som fan om man åsidosätter skyddsarbetet.
Det här handlar inte heller enbart om Byggnads medlemmar - lika mycket blir det utvidgade arbetet en fråga för cheferna på arbetsplatserna, ett ansvar de inte vare sig är beredda på att ta, eller har kompetens för att utföra. Och så blir de också stressade.
En fantastisk kombination, eller hur?
Det här är en anständighetsfråga - om man har en organisation, väl fungerande, som har till uppgift att se till att skyddsarbete genomförs, och som får sanktionera och kontrollera - så är det naturligtvis rent VANSINNE att inte nyttja den. Vilka märkliga politiska krumbukter som kan ligga bakom ett sånt synsätt vill man knappast ens tänka på.
Man kan bara instämma i vad Hans Tilly och Lars Bergqvist säger:

• Den viktigaste åtgärden som bör genomföras för att förhindra dödsolyckor på byggena är striktare regler för upphandlingar som medför rimligare tidsramar. Byggherrar måste ta med arbetsmiljöfrågorna redan i början av byggprocessen. Alla inblandade parter – byggchefer, byggnadsarbetare, underentreprenörer och byggherren måste få vara med i arbetsmiljöarbetet.

• Regeringen måste satsa mer, och inte mindre, pengar på Arbetsmiljöverket så det blir fler arbetsmiljöinspektioner på byggarbetsplatserna. Bra arbetsmiljö måste få kosta.

• Utöver mer resurser måste Arbetsmiljöverket få laglig rätt att utfärda böter direkt vid en inspektion när de finner brister i arbetsmiljön.


Bilden från den tragiska olyckan i Kista som jag skrev om här

Wanja och Bard om fördraget. Version femtielva


Jag vet inte vad det är med Wanja Lundby-Wedin och Per Bard, men det är uppenbart att de tolkar stämningar och beslut från LO-kongressen på ett helt annat sätt än Byggnads och Transport gör. I ytterligare en debattartikel i LO-tidningen skriver de om kampen för ett socialt protokoll som ska tillföras Lissabonfördraget, och hur den borgerliga regeringen är ointresserad av detta.
Och det är helt rätt. Problemet är att det är INTE detta saken handlar om.
Debatten på LO-kongressen handlade om beslutsordningen och om den s k Stråtutredningen, och hur LO och den socialdemokratiska riksdagsgruppen borde förhålla sig till detta. I debatten lovade dåvarande avtalssekreteraren Erland Olausson att LO skulle göra allt i sin makt för att förmå regeringen att skynda på Stråtutredningen, så att man kunde lägga den bredvid Lissabonfördraget och se vilka konsekvenser detta skulle medföra.
Hade han inte sagt detta hade han fått en sluten omröstning i frågan, och hur den gått kan man bara spekulera om. Det var en del harhjärtan uppe - Ulla Lindqvist om jag inte missminner mig - och mumlade om att om man krävde en sluten omröstning hade man föga respekt för kongressdeltagarnas omdöme.
På detta kan man ju svara att Byggnads hade mycket goda anledningar att tro att utfallet i sluten omröstning skulle bli annorlunda än en öppen allmän omröstning, vilket säger en del om den piska som viner över kongressledamöterna.

I artikeln skriver Wanja och Bard:Både LO och socialdemokraterna vill ha det nya fördraget. Att stoppa Lissabonfördraget var inte LO-kongressens beslut. Näpp, men det kunde ha blivit det. För att Wanja och Olausson skulle klara sig, gjorde man en samskrivning som kongressen sedan ställde sig bakom. Det urpsurngliga förslaget var ju nämligen att man skulle säga nej till fördraget innan man visste konsekvenserna av Stråtutredningen. Den samskrivning som sedan blev beslutet var inte alls öppen för tolkningar.
Nu kommer man då till det väsentliga - hur skulle LO-ledningen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen få regeringen Reinfeldt att ta sitt förnuft till fånga, och skynda på Clas Stråt ett par veckor????

Man skickade ett brev där man bad Fredrik Reinfeldt göra detta. På detta svarade Reinfeldt nej.

Vad göra man dååååå, som det sägs i Nalle Puh???? Tar man till det vapen man faktiskt har - nämligen att säga att "okey Fredrik, om du inte vill lyssna till löntagarnas önskemål som tänker vi inte rösta för ratificeringen." Näpp. Man nöjer sig med ett nej.
Översätt nu detta till en vanlig förhandling, en icke helt ovanlig företeelse i den fackliga världen. Vi har ett företag som inte vill teckna kollektivavtal. Om vi i det läget skulle nöja oss med ett Nej skulle hela vår trovärdighet, och lämplighet, ifrågasättas. I vilken förhandling som helst måste man vara beredd att sätta kraft bakom orden - det lär man sig mycket snabbt.
Nej, Wanja Lundby-Wedin har inte skött sitt uppdrag i den här frågan. Och eftersom frågan kom upp i ett annat inlägg - det skulle vara hedervärt om hon kunde komma till vårt repskap och förklara varför hon tycker att det kan vara OK att nöja sig med ett Nej, och inget annat. Det handlar om trovärdighet.
Och ja, eftersom jag får såna mejl - jag kommer fortsätta tjafsa om det här, och inte bara jag. Det här är icke en debatt som är avslutad och paketerad. Den kommer dessutom att få en följddebatt - om respekten för demokratiska beslut. Irland HAR röstat nej, och rimligen borde processen ha avbrutits - men icke då. Inte heller Wanja och Bard reflekterar över det häpnadsväckande i att de vill genomföra en process som faktiskt inte har juridisk bäring längre.
Fast det ordnar man väl på vägen. Som vanligt.


Bilden föreställer Helan och Halvan som hästhandlare....

Studs Terkel är död. Om husgudar...


Det finns ett antal skribenter som är lite bättre än andra, som finner det lilla extra, som kan förmedla mer än bara ordet på pappret. Jag har precis som de flesta andra läsande människor några såna - de skriver nästan alltid bra, och även när de inte är bra är de intressanta. Jag kallar dem mina husgudar. Så småningom ska det bli fler såna drapor, det ska bara slipas lite mer.
Den amerikanske publicisten och journalisten Studs Terkel dog häromdagen, nittiofyra år gammal. Han var - förutom en massa andra saker - skaparen av det vi kanske kan kalla vardagsjournalistik, där han, beväpnad med en bandspelare, intervjuade långa rader med människor om deras liv, deras drömmar och åsikter. Helt vanligt folk i Chicago för det var där han höll till. En del hamnade också i hans radioprogram.
Jag är tveksam till om vi i Sverige haft någon som så direkt kunnat förknippas med den sorterns radiojournalistik, men Studs Terkel också hade en påverkan på politiken i Chicago som han visserligen försökte smita från, men som ändå fanns där. Det är en brist att i stort sett samma text går igen i alla nekrologer i svenska medier. Några undantag finnes dock - här I resten av världen har däremot medierna översvämmats av minnestexter - det är inte vem som helst som dött utan en man som påverkat journalistiken, och historien, mer än de flesta.
I mångt och mycket gjorde han den sortens reportage som svenska medier nu svämmar över av - berättelsen om Det Vanliga Amerika, och om Den Vanlige Amerikanske Väljaren, som är långt mer komplex än man kanske vill inse med sina svenska glasögon på sig. Berömda är Studs Terkels böcker om depressionen - Hårda tider: Amerikaner berättar om den stora depressionen - som han upplevde själv, och för sin fascination för muntlig historia.
I dessa dagar ger hans reportage många amerikaner bilder av en tid de är fötvivlat rädda att uppleva igen - depressionen i USA är en vattendelare som inte har någon motsvarighet i Europa, med sina brödköer, med fattigdom och en enda lång bild av svartvitt elände. Och minnet har hållits levande - mängder med klassisk litetratur skapades under de åren, böcker som fortfarande blir lästa dessutom
Det var nämligen så att han inte redigerade sina texter, annat än korrigerade syntax och ordföljd - i hans intervjuböcker är det den amerikanska själen som lyser fram, med allt vad det innebär av stolthet, fantasi och styrka, men också med fördonar och intolerans. Här finns exempel på fantastiska människor men också på svikare och småsinthet.
Uppvuxen i medelklassmiljö i Chicago, och egentligen med advokatdrömmar, höll han sig i delstaten Illinois under hela sitt liv, nära de människor han lät komma fram. Chicago var också den stad han likt Carl Sandburg både hatade och älskade - staden som länge var en symbol för både skriande korruption och gangstervälde, men också för framåtanda och uppkäftighet.
Naturligtvis retade han gallfeber på den amerikanska högern, och var också svartlistad från medier under McCarthyeran. Han förknippades med den vänster som annars egentligen aldrig funnits i USA, och som 94-åring tog han ställning mot den tyvärr i Sverige rätt ouppmärksammade lagstiftning som får den svenska FRA-lagen att framstå som en harmlös lek.
Jag hoppas att Studs Terkel gavs möjlighet att rösta innan han dog. Jag är säker på att han röstade på Obama.

Edit - måste lägga till följande intervju. Fick tipset via Gunillas travelogue

Också publicerad i Efter Arbetet.