Det handlar inte bara om vem som säger saker. Det handlar också om var man säger det.
Just idag - i denna minut - håller en massa hyfsat skarpa människor på och tjafsar med varandra på twitter. Eller klurar på en valanalys, att publicera på sin blogg. Eller driver sina frågor till den milda grad att världen stänger av.
Låt mig ta det mycket rudimentärt. Om vi i Byggnads har en fråga vi tycker är jävligt viktig är det absolut viktigaste att medlemmarna får veta det. Att tjafsa med motståndarsidan är kul men sekundärt. Har vi inte medlemmarna bakom oss är vi rökta. Det är en av orsakerna till att det kan tyckas vara dåligt med facklig närvaro i debatten. Det finns naturligtvis andra orsaker också men strängt taget är det ointressant vad centern eller kristdemokraterna tycker om Byggnads, vilket givetvis driver dem till vansinne; att få tjafsa en gång till om Laval eller kollektivavtal är rena drömmen för dem.
För oss är det ointressant.
Det kan vara lite skillnad om det handlar om Moderaterna, men fortfarande är det samtalet med medlemmen som är bärande. Inte att bemöta fundamentalistiska nyliberaler som på allvar tror att allt skulle bli bättre om facket hade "mindre att säga till om".
Just nu känns det som om kunskap ska spridas uppifrån och därefter liksom rinna ner i väl valda portioner till oss fåkunniga, på golvet. För dörrknackning är inte att "prata med människor". Inte opinionsundersökningar heller.
Med den militära termen avledningsmanöver menas att man hittar på något som förvirrar fienden, får honom att koncentrera sina resurser i ett område där de när det väl smäller kommer vara ur vägen. Upptagna med att ringa, leta på kartor och undra vad fan som pågår. Ungefär så upplever jag en hel del av valrörelsen.
Motståndaren lyckades - oavsiktligt eller inte - få på tok för många att prata struntfrågor med varandra istället för att möta väljare.
Det beror på två saker. Motståndaren är duktig. Vi är lättledda. Därför kan jag fortfarande få höra människor som på allvar tror att Nationalsången är förbjuden i skolorna, att vi har fri invandring, eller att kriminaliteten ökar. Eller att privata vårdföretag skickar alla pengar utomlands.
Det jag är mest rädd för när det gäller eftervalsanalyser, som av nån anledning väldigt ofta skrivs av samma människor som låg bakom samma valrörelse, är att man inte vågar vara tillräckligt självkritisk. Det kommer handla om den där jävla "berättelsen" igen. Om att vi inte fick med tillräckligt många på "resan". Som om vi var ett charterbolag.
När det egentligen handlar om att vi inte nått fram till de som kanske mest behövde träffa oss.
Det handlar naturligtvis även om nätet. Jag tjatar fortfarande om att duktiga kunniga skribenter skulle kunna göra underverk på alla de nätforum som finns, och där borgarna är framgångsrika. De finns överallt, emellanåt med hemska åsikter, och de är snara till att göra allt till politik. Skriv en fråga om barnvagnar på ett familjeforum - två sidor senare talas det om RUT-avdraget. Skriv en fråga om ett TV-program på ett medieforum - två sidor senare är påstådd DDR-TV från 70-talet på tapeten.
Det ÄR så här. Därför att kunniga människor inte vet, inte kan, eller vill vara där. De tjafsar på twitter istället (där man når extremt lite människor utanför sin egna zon, faktiskt).
Min egen blogg är inte alls oskyldig (för man måste ju vara självkritisk också i det här jävla landet) och därför kommer det bli en hel del annat under hösten också. Kloka människor har sagt mig att ju mer splittrad en blogg är desto intressantare är den. Ju mer enkelspårig den är, desto mindre läsvärd blir den. Visst, folk tittar dit, blir reggade som besökare, men de suckar, konstaterar att det är samma gamla skällande på makten som vanligt, och sen drar de nån annanstans. Det ÄR så.
Så förbered er på historia, indianer och vita, medelåldersnoja och matlagning. Det BLIR så.
När morgonen gick sönder.
- Du ser, du ser, säger han belåtet till mig. Det här är vad som händer när man inte röstar som folket.
Vi har sett varandra rätt många år nu. Han jobbar med tillverkning nånstans, jag vet inte var. Har matlåda och förståndiga kläder. Han tar samma tåg, knegartåget som vi kallar första turen. Så småningom har vi börjat småprata. Om matchen, om semester. Han är skild har jag begripit. Vuxna barn.
Och nej, jag förstår inte. Fast jag förstår ju vad han menar. Plötsligt förstår jag små gliringar om Byggnadsmärket på väskan, eller nån förflugen kommentar om högavlönade politiker och fackpampar. Som jag alltid låtit gå förbi, knegartåget är ingen plats att debattera på. Hittills.
- Så tretton procent är folket? svarar jag, överraskad av min vassa ton. Han blir lika överraskad, och defensiv. Och lite osäker. Givetvis.
Tusen tankar far genom mitt huvud. Jag har ju hört allt förr - kriminalitet, islam, halshuggningar, pedofili, gängkrig, fattiga pensionärer, och det återkommande: om vi stoppade invandringen skulle vi ha råd med precis allt vi vill ha.
- Nä, såklart inte. Men vi är många som tycker så.
Jag funderar på hur jag ska gå in. Fortsätta tjata om fackföreningshat, förakt mot de svaga. Inte dra upp gamla synder eller järnrör eller att de aldrig vill prata bostadsförsörjningprogram eller investeringsstöd till industrin, eller bristen på personal inom vården. Det fungerar inte.
När han säger:
- Fast jag röstade på moderaterna.
Vilket på knegartåget får en och annan att lyfta på ögonbrynet.
- Men vi kan ju inte ta emot fler innan vi tar hand om våra egna.
Jag vill inte vara elak. Vis av år i byggbodar vet jag att byggnadsarbetare inte är rasister mer än andra, de är förbannade på låglönekonkurrens från öst. Likadant med andra yrkesgrupper. Det hjälper inte att vara sarkastisk eller fördömande. Misstron mot överheten sitter djupt hos vissa. Liksom avskyn när man blir betraktad som obildad. Eller obildbar.
Han pratar på. De kommer hit och får bidrag. Jobbar inte. Får bostad hur lätt som helst - där kom den - och "politikerna" gör inget.
Men så blir han tyst. Plötsligt upptäcker han att han nog bara är 13%. På sätet bredvid sitter en man med ursprung i, säg, Mellanöstern. Arbetsklädd. Som tittar tomt framför sig. Här sitter många, många som inte är ljusa och blåögda. Så kan det vara i Stockholm. En kvinna med sjal pratar tyst i sin mobil, kanske ringer en sömnig tonåring.
För mig handlar det inte om vilken hudfärg man har, eller vilken gud man tillber. Definitivt inte om nån sorts kultur. Det handlar om jobb och bostäder, om att lära sig saker. Nånstans vill jag berätta att om byggföretagen anställde arbetslösa i miljonprogrammen istället för att slita ut ryssar med estniska pass så skulle väldigt mycket bli lättare att lösa. Att människor som klarar sig själva är lyckligare människor. Att vi inte alls riskerar nåt inbördeskrig - en av de mer fantasifulla teorierna hos de här människorna. Att de flesta som kommer hit faktiskt flyr från just de som de påstås vilja stödja.
Men hjälper det att säga det? Han är ju snäll, håller plats åt en, har en tidning. Smårolig. Läskunnig är han. Hejar på Leksand.
Jag säger:
- Så för att du är missnöjd med facket och politiken så röstar du på partier - för jag är nog rätt övertygad om "hans röst på moderaterna" är osant - som vill försämra för facket och ge politiken mindre makt?
Frågor är bra. Så mycket har jag lärt mig.
Han är defensiv nu. Tittar på mannen från Mellanöstern, som inte rör en min. På oss andra som sitter med matlådeväskorna i knät. Nån läser för koncentrerat Metro.
- Nä. Men. Något måste ju göras. Vi kan ju inte ha det så här. De andra måste ju skärpa sig.
Precis.
Nåt gick sönder här. Min respekt. Hans morgon. Att vara en av tretton procent.
Vi får se om han sitter med oss i fortsättningen. Jag hoppas det.
När aktivismen åkte till sommarstugan
Egentligen gillar jag valrörelser. Ja, inte fördumningen eller förenklingen, men att det pågår ett politiskt arbete som inte slutar klockan fem.
För er som inte minns så var det så förr i världen. Vi gjorde inte skillnad på politik och familjeliv, ungarna var med redan i barnvagn, vi hade fest ihop, tränade eller lirade rock'n'roll ihop. Med samma människor som vi sedan gick på möten med, affischerade tillsammans med, knackade dörr med.
Man kunde leva ett helt liv i samma rörelse. Inskriven i Unga Örnar, död i Fonus, och alla andra organisationer däremellan. Livslång vänskap skapades. Familjer påbörjades och avslutades.
Det är inte så idag i arbetarrörelsen. Man skiljer på partiaktiviteter och privatliv, man umgås med fler än med grabbarna i Byggnads. Så även jag. Inget fel i det.
Därmed inte sagt att den sortens politiska aktivism är död. Den finns kvar, men numera hos extremrörelser. Som samlas en lördag eftermiddag, laddar med väl valda drycker och hämtmat, har med sig sina bärbara datorer, och sen är det bara att påbörja ett evigt agiterande på nätet. Man söker stöd och argument hos varandra, lär sig debatteknik, lär sig att anonymisera sina inlägg.
Man är drivna av en idé. Ibland religiös, ofta politisk. Ofta en smula avvikande.
I varje sån här gruppering finns det en hård kärna, ofta omgiven av nån sorts mystik. De har nästan alltid känt varandra mycket länge, delar minnen och åsikter, och de har kommit att bli duktiga debattörer, snabba i repliken. De funkar som en sorts förebilder, en del av dem kan vara mycket pedagogiska.
De är alltid snabba att ta till sig nya grepp och ny teknik. Så var det redan på romartiden - dåtidens grafitti är ofta skoningslös, riktad mot politiska motståndare. Inte sällan har de varit så framgångsrika att de faktiskt lyckats - vare sig rösträtt eller avskaffandet av slaveri eller koloniala frigörelser från stormakter hade lyckats utan den här här sortens undergroundarbete. Eller om de aktiva tackat för sig klockan fyra en eftermiddag för att de skulle åka till landet och äta kräftor.
I de här grupperna pågår den politiska kampen dygnet om. Alla dagar på året. De verkar outtröttliga, kan jag tänka, och sen minns jag min egen ungdom, där grabbarna visste att ett enda vänligt ord om Gösta Bohman räckte för att få igång mig. Och även andra, givetvis. När varje dag kunde vara en demonstration, tammefan. Ett klistermärke på varenda hjälm.
Jag saknar det ibland. Funderar på om det är nån sorts ofrånkomlig baksida av politiska framgångar, av bekvämlighet eller nåt annat.
Valrörelsen är för kort. Den skulle behöva pågå året om. Men nackdelen är att saker måste uträttas också, och det är väldigt ofta samma människor som sitter i byggnadsnämnden som också är de som är entusiasterna, de övertygade. Tiden, denna förbannade fiende, räcker inte till om man samtidigt vill vara farsa, partner, barn.
Hos extremisterna kryllar det av de unga och ogifta. Det säger jag utan att egentligen veta, eftersom nåt annat är omöjligt. Några är det för att de har gjort valet - de väljer idén framför allt det där andra. Några kommer att lämna. Några kommer att - i takt med framgångar - försvinna in i en dimma av remissvar och möteskalendrar. Några kommer att förskjutas för att de är ideologiskt ifrågasatta. Några kommer att välja arvoden. Några kommer att byta åsikt helt och hållet.
Men i takt med att politiken förskjuts till en jävla Idolomröstning kommer de här grupperna att kunna växa. När en slipsfärg blir viktigare än arbetslöshet, eller när arbetsmiljö drunknar i personangrepp. När den där sommarstugan blir viktigare än att ta en debatt med en politisk motståndare. När vi blir allt färre som vill arbeta politiskt.
Somliga säger - triumferande - att det här är en komplott. Oftast från överheten. Jag är inte så säker på det. Fortfarande är det många tusen människor - enligt uppgift nånstans mellan 35000-40000 som väljer kvällsmöten utan vare sig vin eller sång för att diskutera cykelbanor, förskoleplatser eller snöröjning; till ersättningar som ofta får icke-politiska människor att skaka förundrat på huvudet.
För aktivismen finns ju där, nånstans. Det är ytterligt få personer som idag i Sverige kan välja politik för att bli rika, vad än kvällstidningarna påstår.
Ingenstans blir det tydligare än i valrörelser. Det finns ett politiskt intresse. Synd bara att det kommer att åka till fritidshuset efter söndagen.
För er som inte minns så var det så förr i världen. Vi gjorde inte skillnad på politik och familjeliv, ungarna var med redan i barnvagn, vi hade fest ihop, tränade eller lirade rock'n'roll ihop. Med samma människor som vi sedan gick på möten med, affischerade tillsammans med, knackade dörr med.
Man kunde leva ett helt liv i samma rörelse. Inskriven i Unga Örnar, död i Fonus, och alla andra organisationer däremellan. Livslång vänskap skapades. Familjer påbörjades och avslutades.
Det är inte så idag i arbetarrörelsen. Man skiljer på partiaktiviteter och privatliv, man umgås med fler än med grabbarna i Byggnads. Så även jag. Inget fel i det.
Därmed inte sagt att den sortens politiska aktivism är död. Den finns kvar, men numera hos extremrörelser. Som samlas en lördag eftermiddag, laddar med väl valda drycker och hämtmat, har med sig sina bärbara datorer, och sen är det bara att påbörja ett evigt agiterande på nätet. Man söker stöd och argument hos varandra, lär sig debatteknik, lär sig att anonymisera sina inlägg.
Man är drivna av en idé. Ibland religiös, ofta politisk. Ofta en smula avvikande.
I varje sån här gruppering finns det en hård kärna, ofta omgiven av nån sorts mystik. De har nästan alltid känt varandra mycket länge, delar minnen och åsikter, och de har kommit att bli duktiga debattörer, snabba i repliken. De funkar som en sorts förebilder, en del av dem kan vara mycket pedagogiska.
De är alltid snabba att ta till sig nya grepp och ny teknik. Så var det redan på romartiden - dåtidens grafitti är ofta skoningslös, riktad mot politiska motståndare. Inte sällan har de varit så framgångsrika att de faktiskt lyckats - vare sig rösträtt eller avskaffandet av slaveri eller koloniala frigörelser från stormakter hade lyckats utan den här här sortens undergroundarbete. Eller om de aktiva tackat för sig klockan fyra en eftermiddag för att de skulle åka till landet och äta kräftor.
I de här grupperna pågår den politiska kampen dygnet om. Alla dagar på året. De verkar outtröttliga, kan jag tänka, och sen minns jag min egen ungdom, där grabbarna visste att ett enda vänligt ord om Gösta Bohman räckte för att få igång mig. Och även andra, givetvis. När varje dag kunde vara en demonstration, tammefan. Ett klistermärke på varenda hjälm.
Jag saknar det ibland. Funderar på om det är nån sorts ofrånkomlig baksida av politiska framgångar, av bekvämlighet eller nåt annat.
Valrörelsen är för kort. Den skulle behöva pågå året om. Men nackdelen är att saker måste uträttas också, och det är väldigt ofta samma människor som sitter i byggnadsnämnden som också är de som är entusiasterna, de övertygade. Tiden, denna förbannade fiende, räcker inte till om man samtidigt vill vara farsa, partner, barn.
Hos extremisterna kryllar det av de unga och ogifta. Det säger jag utan att egentligen veta, eftersom nåt annat är omöjligt. Några är det för att de har gjort valet - de väljer idén framför allt det där andra. Några kommer att lämna. Några kommer att - i takt med framgångar - försvinna in i en dimma av remissvar och möteskalendrar. Några kommer att förskjutas för att de är ideologiskt ifrågasatta. Några kommer att välja arvoden. Några kommer att byta åsikt helt och hållet.
Men i takt med att politiken förskjuts till en jävla Idolomröstning kommer de här grupperna att kunna växa. När en slipsfärg blir viktigare än arbetslöshet, eller när arbetsmiljö drunknar i personangrepp. När den där sommarstugan blir viktigare än att ta en debatt med en politisk motståndare. När vi blir allt färre som vill arbeta politiskt.
Somliga säger - triumferande - att det här är en komplott. Oftast från överheten. Jag är inte så säker på det. Fortfarande är det många tusen människor - enligt uppgift nånstans mellan 35000-40000 som väljer kvällsmöten utan vare sig vin eller sång för att diskutera cykelbanor, förskoleplatser eller snöröjning; till ersättningar som ofta får icke-politiska människor att skaka förundrat på huvudet.
För aktivismen finns ju där, nånstans. Det är ytterligt få personer som idag i Sverige kan välja politik för att bli rika, vad än kvällstidningarna påstår.
Ingenstans blir det tydligare än i valrörelser. Det finns ett politiskt intresse. Synd bara att det kommer att åka till fritidshuset efter söndagen.
Det är budbäraren det är fel på
Det finns viktiga saker jag skiter i. Därför att den som säger det oftast är dum i huvudet. Så är till exempel fallet med en del borgerliga ledarskribenter, folk som håller på Djurgården eller de där som vill bagatellisera kvinnoförtryck eller hatar bögar.
Emellanåt kan de säga kloka saker också, men då har jag slutat lyssna.
Så är till exempel fallet med vänstervåldet. Det finns en driva med välbildade - och skittråkiga - arbetarhatare på högersidan som skrivit kompetenta texter om fenomenet, som jag läser på fel sätt. Därför att jag minns deras andra åsikter, om fackliga organisationer, om Sydafrika, eller, för att gå riktigt långt tillbaka, vad de sa om Palme eller tyckte om bomberna över Hanoi.
På samma sätt finns det en driva kloka vänstergökar, som emellanåt levererar smarta texter om välfärd och ofärd och samtid. När jag läser det minns jag att de var organiserade kommunister i en tid då Sovjet la en fet hand över demokrati, när afghanska barn sprängdes i luften. Jag behöver väl bara säga Myrdal, så förstår ni.
Jag har nämligen inte råd att vara tolerant eller liberalt överseende. Det förstör en del av mitt läsande, och jag beundrar människor som lyfter sig över småaktigheten och lyfter fram en Wolodarski eller Arpi, eller för den delen Myrdal, utan att haka upp sig på sånt. Själv har jag lite svårt att läsa Svenska Dagbladets ledarsida i dagar som denna, eller människor på vänstersidan som vill debattera smala ämnen på twitter, istället för att snacka med folk.
Men en hel del av det de skriver eller säger är viktigt. En gång under folkungatiden blev jag under en kongress ombedd av en av de mer intellektuella - nåja - SSUarna att föra fram hans förslag som mitt eget. Vad det handlade om är oväsentligt, poängen var var att jag - kroppsarbetare - kunde föra fram det utan att det reflexmässigt skulle röstas ner av den fackliga sidan. Det var förslaget som var viktigt, inte personen.
Ibland önskar jag mer av det i debatten. För att såna som jag inte med en suck bara bläddrar förbi ett kanske genialt aktstycke, bara för att det är en fackföreningshatare som skrivit det.
Det är säkert samma sak här. Människor som med en fnysning väljer bort mig, av olika orsaker. Vi drabbas nog av det lite till mans, vi som tycker saker lite väl ofta.
Det jag mest är rädd för är att vi bara tar till oss saker som våra likasinnade skriver. Det kan vara viktigt att minnas det det, i dagar som dessa när pappersmedia dör ut, och människor inte lika ofta får kaffet i morgonstrupen när de slår upp tidningen. Därför är det naturligtvis bra att man fortfarande blir skitförbannad på rubriker eller artiklar eller intervjuer eller intervjuare; det är ett friskhetstecken. En hårt prövad redaktör på TV sa en gång att om både höger och vänster skällde på programmet lika mycket hade de gjort det bra. Nåt ligger det i det.
För nästa problem är att vi lite för ofta numer bara läser vad nån annan tycker om vad som skrivits. Lite som att bara läsa recensionen men inte lyssna på skivan, se filmen, läsa boken. Andrahandsåsikter skulle man kunna kalla det. Jag har också sånt.
Det här blir alldeles för tydligt i en valrörelse. Siffror hit och dit. Påståenden. Förment (googla!) opartiska organisationer som Villaägarna eller Ekonomifakta eller Hyresgästföreningen för den delen, som påstår saker som är mycket svåra att kontrollera för gemene man. Allra galnast blir det givetvis när vi möts av påståenden, "fakta", om invandringen. Så snart det blir sifferexercis så försvinner värderingarna, vilket trots allt är vad som håller ihop ett samhälle.
Jag hade önskat en valrörelse med mer av värderingar och mindre av sifferhysteri. Men se er omkring för all del. Hur är skolan, finns det bostäder, plats i förskolan eller jobb för unga? Hur är det med järnvägen, med apoteken? Var tog "utanförskapet" vägen? Hur gör vi med havsutsikten från nybyggda lägenheter om vattnet börjar stiga? Var ska alla som behövs i äldrevården komma från? Vilka byggnadsarbetare ska bygga 100 000-tals nya bostäder?
Jag vet vilka som har de bästa svaren på det här. Men jag tänker inte säga mer än så, för då slutar folk läsa.
Bilden? Från Jönköping 2013, där man inte hade nån beredskap för störtregn...
Den fackföreningsfientliga borgerligheten
Häromdagen träffade jag en kille som var förbannad på facket. De gjorde för lite, kom aldrig ut på hans arbetsplats och skällde ut arbetsledningen, för det var ju vad det handlade om. När jag lite milt frågade varför han inte gjorde det själv (vilket på vårt språk blir "du har väl för fan hår i arslet nog att ryta ifrån på egen hand?") så blev svaret: Men jag betalar ju för det här?
Med lite darr på underläppen.
Svar nej. Man betalar inte för tjänster. Man är medlem i en förening som driver gemensamma mål. Tror man att man är kund hos ett försäkringsbolag har man hamnat i galen tunna. Även om det är ett slitet uttryck så gäller följande fortfarande - facket är vi tillsammans. Alla för en. Och man kan inte köpa sig fri genom att hysta in medlemsavgiften. Vill man ha action får man minsann ta i själv också.
Byggnads har lyckats rätt bra med det, vi drev kravet på huvudentreprenörsansvar i avtalsrörelsen, och fick genom det. Vi har en hel del annat som borde drivas, men det är då vi kommer till den andra biten. Den politiska.
Nu och då får jag höra att vi borde vara opolitiska, söka partners bland de politiska partier som kan tänka sig att stödja oss. Inte ta ställning för något speciellt parti.
Well, I've got news for you. Det är precis det Byggnads gör. Vi tittar på vilka politiska partier som driver de frågor som är viktiga för Byggnads medlemmar, och kan man tänka sig - då blir det sossarna. Så enkelt är det. Och så är det för andra LO-förbund också. Det är de fega opolitiska fackförbunden som åker snålskjuts på förbund som tar politisk ställning, fast utan att säga tack.
Den här regeringen har varit förödande för oss, både när det gäller arbetsmiljö, anställningstrygghet, sjukskrivningar, arbetslöshet, och i vårt fall, en tyst import av lönedumpande rädda arbetare, som inte gett billigare hyror, men däremot jättevinster för bygg- och fastighetsbolag. Vilket givetvis får korkat folk på högerkanten att hoa om främlingsfientlighet - när främlingsfientligheten faktiskt är att betala utländsk arbetskraft sämre pengar än till infödda.
Vill man så kan man kika på den här bilden, där man ser hur regeringen med stödpartiet SD, röstat. Och det här är bara ett axplock, det finns mer att ta av, klicka på bilden så får ni se.
Valet måste handla om det här. Om rätten att organisera sig, ta till stridsåtgärder - minns att folkpartiet började hoa om inskränkningar i strejkrätten i samband med SEKO-strejken - ha en a-kassa som ÄR en a-kassa (dvs en möjlighet att slippa sälja sig för småslantar). Det måste handla om skyddsombud, om låglönekonkurrens ( som för övrigt inte bara drabbar de anställda - det finns massor med småföretag som lider svårt av just priskonkurrensen ), om arbetsmiljö, och framförallt, rätten att kunna säga vad man vill på arbetsplatsen utan att man åker på arslet därifrån.
Så fundera på det - vilka partier som står löntagarna närmast. Är det Nya Moderaterna, som har en valfilm föreställande byggjobbare i en bygghiss utan hjälmar? Är det Sverigedemokraterna som är så missnöjda med svensk fackföreningsrörelse att de startar gula fackföreningar (klicka här) , för att inte tala om alla gånger de röstat MED regeringen MOT facket. Eller är det ett omoget Miljöparti som inte förrän nu hajat vilket ben de ska stå på?
Jag vill kunna säga ifrån om taskig arbetsmiljö utan att riskera att bli förbisprungen av lydigare folk om det blir uppsägningar. Jag vill slippa stå med mössan i hand när lönen kommer. Jag vill kunna vara medlem i en fackförening utan att behöva smyga med det.
Allt det här står på spel nu. Igen.
Fundera på. Och kom ihåg att en fackförening består av sina medlemmar. Det är inte ett bolag eller en bank eller ett försäkringsbolag. Man måste höja sin röst, säga sin åsikt. Vi tar inte skit mer.
Med lite darr på underläppen.
Svar nej. Man betalar inte för tjänster. Man är medlem i en förening som driver gemensamma mål. Tror man att man är kund hos ett försäkringsbolag har man hamnat i galen tunna. Även om det är ett slitet uttryck så gäller följande fortfarande - facket är vi tillsammans. Alla för en. Och man kan inte köpa sig fri genom att hysta in medlemsavgiften. Vill man ha action får man minsann ta i själv också.
Byggnads har lyckats rätt bra med det, vi drev kravet på huvudentreprenörsansvar i avtalsrörelsen, och fick genom det. Vi har en hel del annat som borde drivas, men det är då vi kommer till den andra biten. Den politiska.
Nu och då får jag höra att vi borde vara opolitiska, söka partners bland de politiska partier som kan tänka sig att stödja oss. Inte ta ställning för något speciellt parti.
Well, I've got news for you. Det är precis det Byggnads gör. Vi tittar på vilka politiska partier som driver de frågor som är viktiga för Byggnads medlemmar, och kan man tänka sig - då blir det sossarna. Så enkelt är det. Och så är det för andra LO-förbund också. Det är de fega opolitiska fackförbunden som åker snålskjuts på förbund som tar politisk ställning, fast utan att säga tack.
Den här regeringen har varit förödande för oss, både när det gäller arbetsmiljö, anställningstrygghet, sjukskrivningar, arbetslöshet, och i vårt fall, en tyst import av lönedumpande rädda arbetare, som inte gett billigare hyror, men däremot jättevinster för bygg- och fastighetsbolag. Vilket givetvis får korkat folk på högerkanten att hoa om främlingsfientlighet - när främlingsfientligheten faktiskt är att betala utländsk arbetskraft sämre pengar än till infödda.
Vill man så kan man kika på den här bilden, där man ser hur regeringen med stödpartiet SD, röstat. Och det här är bara ett axplock, det finns mer att ta av, klicka på bilden så får ni se.
Så fundera på det - vilka partier som står löntagarna närmast. Är det Nya Moderaterna, som har en valfilm föreställande byggjobbare i en bygghiss utan hjälmar? Är det Sverigedemokraterna som är så missnöjda med svensk fackföreningsrörelse att de startar gula fackföreningar (klicka här) , för att inte tala om alla gånger de röstat MED regeringen MOT facket. Eller är det ett omoget Miljöparti som inte förrän nu hajat vilket ben de ska stå på?
Jag vill kunna säga ifrån om taskig arbetsmiljö utan att riskera att bli förbisprungen av lydigare folk om det blir uppsägningar. Jag vill slippa stå med mössan i hand när lönen kommer. Jag vill kunna vara medlem i en fackförening utan att behöva smyga med det.
Allt det här står på spel nu. Igen.
Fundera på. Och kom ihåg att en fackförening består av sina medlemmar. Det är inte ett bolag eller en bank eller ett försäkringsbolag. Man måste höja sin röst, säga sin åsikt. Vi tar inte skit mer.
Betalt för att skriva. Igen.
I fortsättningen kommer ni också att kunna läsa saker jag skriver i Dagens Samhälle. Med start i september. Jag får betalt, en rejäl läsekrets och en rejäl dos tillfredsställelse. Men jag kommer naturligtvis fortsätta plita på bloggen, om sånt som kanske inte platsar i Dagens Samhälle, eller hos Arbetarskydd, där jag också får skriva krönikor.
Det kan bli en spännande höst.
Och anledningen till att jag skriver det här är givetvis att det finns folk som undrar...
Att inte kunna skriva "Mitt Sommarlov!" när skolan börjar
Vi kan kalla henne Ellinor. Hon är elva. I helgen, när hon kom tillbaka till sin pappa efter att ha varit ett par veckor med sin mamma och syskon, fick han klart för sig att hon var rädd att skämmas för sin fattiga semester när hon kom tillbaka till skolan. Fattig, för att hon bara varit hemma.
Det här ska inte bli nåt om barnfattigdom. Däremot lite om barndom.
De är ett rätt vanligt par. Lägre medelklass. Men rätt mycket av världens jävelskap ramlade över dem på samma gång. För ett och ett halvt år sen - ungefär - insåg de att de inte skulle leva samman längre. De bröt inte upp under stora scener. De var överens. Försökte lösa saker. Samtidigt blev han arbetslös, vilket effektivt käkade upp besparingarna. Visst, han fick nytt jobb efter ett par månader, men då fanns det ingen inarbetad semester.
De gjorde upp om att han skulle bo kvar. Hon skulle skaffa nåt eget. Tre barn. Elva, fem och tre. Det skulle väl funka. Samhället finns ju där. Tryggheten. Ordning. Rättvisa.
Icke så. Hon tjänar för lite, och är sjuk en del. Lån till bostadsrätt var helt uteslutet. Alltså bodde hon kvar, i en lätt absurd tillvaro, där han dessutom ganska snart skaffade sig en ny kvinna. Som också hade barn. Givetvis.
I år fick hon äntligen en hyreslägenhet. För stor, för dyr. Men flyttade gjorde hon. Och som den hyfsat moderne man han är, och som dessutom tjänar mer, har han hjälpt till långt mer än man kanske kunde tro. Med hyra, bil, mat ibland. Med förhoppningen att hon ska kunna byta till en rimligare lägenhet snart.
Det betyder att man måste hålla på slantarna. Det betyder att Ellinor inte kommer att kunna skriva något annat än att hon varit på stranden med mamma, eller hemma hos farmor. Inget illa i det. Om det inte vore så att detta flickebarn är omgivet av andra flickebarn, som varit utomlands, på landet, hunnit med både Liseberg och Gröna Lund, Allsång på Skansen och Öland. Som kommer skriva dessa underbara elvaårsuppsatser om kossor och cykelturer och smultronplock och skärgårdsbåtar och lånehundar och spökkvällar och grillning och att bada i havet i timmar. Om att ha fått en ny cykel eller en ny mobil eller en jättefin klänning.
För Ellinor är rädd att hennes uppsats inte kommer vara lika fin. Som hon viskade till sin pappa när de satt nära ihop i soffan, sådär nära som döttrar bara sitter precis innan de slutar sitta nära.
Ellinor är inte avundsjuk; hon vet att hennes mamma inte tjänar så bra. Hon vet att pengarna inte räcker till. Hon vet att pappa var tvungen att jobba hela sommaren för att vuxna bara måste det ibland. Det är inte det saken handlar om. Hon är bara rädd att hennes upplevelser hemma på hyreshusgården i förorten inte ska vara lika fina. På det där viset som bara elvaåringar kan oroa sig.
Ellinor kommer att fixa det där. Naturligtvis. Hon kommer lära sig att det alltid finns de där som ska svassa runt och visa hur fint de har det. Lära sig att det finns de som alltid kommer vilja gnugga andras ansikten i sin egna framgång. Vi har alla fått lära oss det. Några kommer aldrig över det, de flesta lär sig att leva med det. Det kommer alltid att finnas de som inte har något att skriva, i höstens första uppsats: Mitt sommarlov!
Och nej, det kommer ingen moralkaka här. Jag bara skriver om ett barn jag känner. Jag tänker inte säga åt någon att be sina barn vara lite dämpade med sina underbara sommaräventyr, för naturligtvis måste alla barn få berätta vad de gjort. Det är inte vad det här handlar om.
Det här var om Ellinor, som inte har något särskilt att berätta.
Bilden har inget med Ellinor att göra, eller med hennes mamma eller pappa.
Och vem talar man med?
Ända sedan 2010 har jag irriterat mig på att oppositionen lägger så mycket tid på att prata med varandra. Det är evenemang och demonstrationer och möten och manifestationer till höger och vänster. Gärna med inslag av Pride och elitdagar i nån gudsförgäten håla.
Med samma människor.
Idag har jag lyssnat på Stefan Löfvén i Vasaparken. Han höll ett väldigt bra tal. Han kommer givetvis inte få stilpoäng av den där ohyran som livnär sig på ett recensera politik från ett utseende- och ytlighetsperspektiv, men han hade gått hem hos ett gäng tveksamma jobbare, stående i solen på en lastkaj under rasten, när företaget inte släpper in politiker....
Men det var en skara av redan frälsta som stod där. Vi applåderade, vi nickade instämmande, samtidigt som romska tiggare trängde sig fram i leden och skramlade med växelmynt i en kaffemugg. Och det var synd att det bara var redan frälsta där, för Stefans tal hade gått hem där det behövs mest.
Här har vi ett stort problem, som också bekräftas av att andelen osäkra väljare är väldigt högt - att det finns för många människor som kommer undan politiken. Jag vet inte hur många gånger jag sett människor som undanber sig politik, som inte tycker att politiska partier har i Prideparaden att göra (meh!), eller när värdinnan på en fest genast hon ser mig väser "du behöver inte prata så mycket politik ikväll va?"
Det brukar skita sig direkt när hennes småpackade granne börjar tjoa om muslimska barnäktenskap eller om zigenska tjuvar. För uppenbarligen får puckot tycka vad han vill, men det blir trist när nån säger emot.
Väldigt många är konflikträdda nämligen. En bekant har en svärfar som säger dumma och korkade saker mest hela tiden. På en tillställning var en duktiga ombudskvinna med, och hon tvålade givetvis till honom så det var en ren njutning att se. Men se det var inte OK.
Dumheter måste bemötas. I synnerhet dumheter av typen "det finns en elitkonspiration mot folket" eller "det kommer tidningarna aldrig att skriva om". Det är också åsikter som nästan alltid kan kopplas till låg utbildning, av nån anledning. Självlärda internetkonspiratörer som ser rasföroreningar, kvinnomakt och ett begynnande muslimskt världsherravälde i varje buske - när valet SKA handla om jobb och utbildning. Och bostäder.
Jag tror inte att det går att övertyga så många fler borgerliga väljare att byta sida. Framåt kommer väljarrörelserna mest att vara inom blocken. Däremot finns det en ruskig massa människor som för det första knappt vet att det är val, och om de vet det knappast tänker rösta. Valdeltagandet är alltid lägst i de områden där politik kan göra mest skillnad. Så därför undrar man ju varför så mycket energi läggs på medelklassen?
Det finns säkert kloka svar på det. Framanalyserade av den där skocken som gärna pysslar med politik om de slipper bestämma. Nån har väl varit på studieresa till USA eller England, antar jag. Eller sett på TV - jag vet inte...
I Vasaparken idag var vi en bedövande majoritet infödda medelklassmänniskor. Alla med ett stort engagemang givetvis, och villiga till uppoffringar för andras skull. Men jag såg inte så många av de som faktiskt kunde behöva lite socialdemokratisk politik.
Förutom tiggarna....
Med samma människor.
Idag har jag lyssnat på Stefan Löfvén i Vasaparken. Han höll ett väldigt bra tal. Han kommer givetvis inte få stilpoäng av den där ohyran som livnär sig på ett recensera politik från ett utseende- och ytlighetsperspektiv, men han hade gått hem hos ett gäng tveksamma jobbare, stående i solen på en lastkaj under rasten, när företaget inte släpper in politiker....
Men det var en skara av redan frälsta som stod där. Vi applåderade, vi nickade instämmande, samtidigt som romska tiggare trängde sig fram i leden och skramlade med växelmynt i en kaffemugg. Och det var synd att det bara var redan frälsta där, för Stefans tal hade gått hem där det behövs mest.
Här har vi ett stort problem, som också bekräftas av att andelen osäkra väljare är väldigt högt - att det finns för många människor som kommer undan politiken. Jag vet inte hur många gånger jag sett människor som undanber sig politik, som inte tycker att politiska partier har i Prideparaden att göra (meh!), eller när värdinnan på en fest genast hon ser mig väser "du behöver inte prata så mycket politik ikväll va?"
Det brukar skita sig direkt när hennes småpackade granne börjar tjoa om muslimska barnäktenskap eller om zigenska tjuvar. För uppenbarligen får puckot tycka vad han vill, men det blir trist när nån säger emot.
Väldigt många är konflikträdda nämligen. En bekant har en svärfar som säger dumma och korkade saker mest hela tiden. På en tillställning var en duktiga ombudskvinna med, och hon tvålade givetvis till honom så det var en ren njutning att se. Men se det var inte OK.
Dumheter måste bemötas. I synnerhet dumheter av typen "det finns en elitkonspiration mot folket" eller "det kommer tidningarna aldrig att skriva om". Det är också åsikter som nästan alltid kan kopplas till låg utbildning, av nån anledning. Självlärda internetkonspiratörer som ser rasföroreningar, kvinnomakt och ett begynnande muslimskt världsherravälde i varje buske - när valet SKA handla om jobb och utbildning. Och bostäder.
Jag tror inte att det går att övertyga så många fler borgerliga väljare att byta sida. Framåt kommer väljarrörelserna mest att vara inom blocken. Däremot finns det en ruskig massa människor som för det första knappt vet att det är val, och om de vet det knappast tänker rösta. Valdeltagandet är alltid lägst i de områden där politik kan göra mest skillnad. Så därför undrar man ju varför så mycket energi läggs på medelklassen?
Det finns säkert kloka svar på det. Framanalyserade av den där skocken som gärna pysslar med politik om de slipper bestämma. Nån har väl varit på studieresa till USA eller England, antar jag. Eller sett på TV - jag vet inte...
I Vasaparken idag var vi en bedövande majoritet infödda medelklassmänniskor. Alla med ett stort engagemang givetvis, och villiga till uppoffringar för andras skull. Men jag såg inte så många av de som faktiskt kunde behöva lite socialdemokratisk politik.
Förutom tiggarna....
Vem ska man skriva för?
Det är möjligt att man blir snällare ju äldre man blir, men när ska det komma då? Jag är arg mest hela tiden, och det verkar aldrig gå över. Det finns för mycket att vara arg på helt enkelt.
Idag sa en byggnadsarbetare att han numera aldrig läste vad jag skrev. Det var för krångligt och för långt, och för besserwissrigt. Hans ord.
Det sved. Han saknar byggbilderna - som jag valt bort med hänsyn till företag och kollegor. Men jag saknar också det.
Och hans och andra kollegors åsikt är viktig. Kan inte jag klämma ur mig vad jag vill berätta på ett par rader så har jag hamnat fel. För hittills har aldrig nån kollega sagt att det är underbart med texter på 7000 tecken (det är jävligt långt).
I augusti ska jag delta, dvs lyssna, på såna där proffs på nätkommunikation. Hur fackliga människor ska kunna använda bloggar och twitter för att övertyga osäkra väljare. Oerhört förväntade föreläsare.
Jag är tveksam, minst sagt. Det är inte på twitter man vinner människors hjärtan. Det är inte med en blogg man övertygar någon.
Lätt för mig att säga, givetvis. Jag kanske är för gammal hund för att lära mig sitta. Jag kanske är förbannad på för mycket. Men min erfarenhet av fackliga nätsatsningar är att det oftast bara blir skit. Liksom fackliga bokprojekt eller medlemssatsningar. Beundrat av den inre kretsen, ovidkommande för de som borde ta del.
Faktum är att jag hellre har tie byggnadsarbetare som läser min blogg än hundra ledarskribenter.
Bara så ni vet.
Idag sa en byggnadsarbetare att han numera aldrig läste vad jag skrev. Det var för krångligt och för långt, och för besserwissrigt. Hans ord.
Det sved. Han saknar byggbilderna - som jag valt bort med hänsyn till företag och kollegor. Men jag saknar också det.
Och hans och andra kollegors åsikt är viktig. Kan inte jag klämma ur mig vad jag vill berätta på ett par rader så har jag hamnat fel. För hittills har aldrig nån kollega sagt att det är underbart med texter på 7000 tecken (det är jävligt långt).
I augusti ska jag delta, dvs lyssna, på såna där proffs på nätkommunikation. Hur fackliga människor ska kunna använda bloggar och twitter för att övertyga osäkra väljare. Oerhört förväntade föreläsare.
Jag är tveksam, minst sagt. Det är inte på twitter man vinner människors hjärtan. Det är inte med en blogg man övertygar någon.
Lätt för mig att säga, givetvis. Jag kanske är för gammal hund för att lära mig sitta. Jag kanske är förbannad på för mycket. Men min erfarenhet av fackliga nätsatsningar är att det oftast bara blir skit. Liksom fackliga bokprojekt eller medlemssatsningar. Beundrat av den inre kretsen, ovidkommande för de som borde ta del.
Faktum är att jag hellre har tie byggnadsarbetare som läser min blogg än hundra ledarskribenter.
Bara så ni vet.
Så vad vill Israel vinna i Gaza?
Genom allt hänsynslösare attacker lägger nu den israeliska militären in en överväxel i kriget mot Hamas. De civila offren är alltför många, lidandet oerhört, metoderna förkastliga för en civiliserad människa. Befolkningen i Gaza har helt enkelt ingenstans att gömma sig. Världen protesterar. Ändå fortsätter attackerna.
Man måste fråga sig varför. Vilka vinster anser sig Israel göra som är värda världens avsky, de nästintill ofrånkomliga anklagelserna om brott mot mänskligheten och de lika ofrånkomliga attackerna mot judar världen över. Hur ska landet Israel kunna resa sig till anständighet efter det här? Hur ska de kunna fortsätta existera som demokrati - jodå, faktiskt - under den här formliga terrorn mot oskyddade, och ofta oskyldiga civila i Gaza?
Man måste fråga sig det. Och om ett par år kommer reportrar från Washington Post skriva böcker om spelet i den innersta kretsen, få tillgång till protokoll, kunna berätta vilka som var hetsarna, vilka som var realisterna, vilka som var drömmarna och pragmatikerna. Innan dess får vi gissa. För det är ett stormaktsspel, där det finns en opinion att vinna, där kriget inte tar slut innan freden är vunnen.
I ett kort perspektiv finns den rent militärstrategiska delen; den israeliska militären, och underrättelsetjänsten bedömde att Hamas måste stoppas innan de blivit så starka att de innebar ett större hot mot Israels existens. Det vi kan kalla ett förebyggande krig. Där Israel idag, efter kaskader av raketer, kan peka finger och säga att de hade rätt - sedan senaste kriget 2008-2009 har Hamas byggt både raketer och infrastruktur med insmugglade delar. Den arabiska våren och anarkin i Egypten gav också extremisterna i Hamas en skjuts i vapenproduktion och teknik. Det finns all anledning att tro att det också förekommit ett rent studentutbyte mellan Gaza och olika fundamentalistiska grupperingar i Syrien, Libanon, för att inte tala om Iran. Annat vore faktiskt att underskatta Hamas.
Dessutom finns i den israeliska strategin två mer cyniska delar. Dels att döda så många av Hamas soldater som möjligt, oavsett ålder. I ett svenskt perspektiv är det givetvis horribelt men se verkligheten nu - det är bara i Sverige vi ser artonåringar som barn. I resten av världen är de vuxna män. Dels att banka Gazas civilbefolkning så gul och blå att de överger Hamas. Och detta är inte en illusion, vi har sett det ske både i Afganistan och i Libanon, där terror mot civilbefolkningen slog undan benen för talibanerna och tvingade Hizbollah att lugna ner sig.
Det man kan fråga sig är om det kommer att fungera. Man ska ha klart för sig att Israel har ett oerhört starkt stöd i Västvärlden, inte minst därför att de kan gömma sig bakom en rädsla för extremistisk muslimsk expansion (som kanske kan hota oljeindustrin, hoho), men också för att det fortfarande finns starka skuldkänslor inför Förintelsen. I länder som deltog i det famösa "kriget mot terrorismen" är man säkert bara glada att israelerna sköter det här själva, det finns en oerhörd krigströtthet i både Storbritannien och USA. Men man minns också att Hamasmedlemmar varit synnerligen aktiva som volontärer i just det kriget. Inget av detta stöd minskar när ISIS halshugger kristna eller när idioter försöker "hjälpa" de stackars palestinierna genom att prata om judiska komplotter och strävan efter världsherravälde.
Därför tror jag inte att Israel kommer tappa alltför mycket internationellt stöd; de flesta är medvetna om att om Hamas kunnat döda israeliska barn hade de gjort det, var så säkra. De flesta länder har egna underrättelsetjänster som till högre ort kan intyga att jo, raketramperna låg i tätbebyggda områden och jo, man lagrade raketer under skolor och sjukhus. Och med den kunskapen - som då givetvis kräver att ett land har en kompetent militär vilket Sverige numera inte har - har man svårt att på regeringsnivå gå i taket över israelernas agerande.
Att genom tunnlar attackera israeliska mål bakom linjen hade varit otänkbart för tio år sen. Att göra det med grupper som agerar samtränat och effektivt visar på en högre nivå av strategiskt tänkande hos Hamas, för att inte tala om att det visar på ökade resurser, som måste ha kommit nånstans ifrån. Vi talar om militära enheter, väl utrustade, som också haft slutna system för kommunikation - samma system som Hizbollah ivrigt bygger i södra Libanon. Men bara för att israelerna inte kunnat avlyssna dem betyder det inte att de varit ovetande om det - Gaza har kryllat av tjallare under hela sin existens.
Man har byggt raketramper, underjordiska ammunitionslager, gärna kamouflerat under eller i anslutning till civila anläggningar, som skolor eller sjukhus. Jag lägger ingen fy eller usch-värdering i det, jag konstaterar bara att det är så krig går till idag. Det finns inga fredade zoner idag. Man har säkerligen också utbildat sjukvårdspersonal, lagrat drivmedel, ordnat med fjärravfyrningssystem, försett sig med vatten och proviant i depåer. Man har kort sagt gjort exakt vad man ska göra när man förbereder ett krig. Att tro att det här är fråga om ungdomar med ärtbössor som kommit över lite fyrverkeripjäser är bara larvigt. Hamas är en militär organisation och man ska inte underskatta deras kapacitet.
Allt detta, om än obevisat i omvärldens ögon, har naturligtvis israelerna vetat om. Om inte annat därför att den logistiska apparaten bakom allt sånt här är skör och ömtålig. Man kan nog också tro att den egyptiska cirkusen bidragit till detta - det som det Muslimska Brödraskapet släppte igenom under sitt korta maktinnehav lär knappast ha hållits hemligt när den egyptiska militären tog över.
Alltså beslutar sig israelerna att slå till.
Vilka avväganden som låg bakom lär vi som sagt få vänta på böckerna för att få veta, men något säger mig att man slog till i vad den israeliska militären antagligen tycker är sista sekunden. Man måste vara medveten om hur starkt den israeliska identiteten bygger på tanken om att vara osårbara, att varje offer ska återgäldas många gånger om. Att ens riskera att det ramlar ner Hamasraketer på kibbutzer, skolor eller flygplatser är politiskt självmord i Israel. Hotet utifrån är en annan mycket viktig del i den israeliska själen. Vi mot dem. Vi har sett det förut.
Kritiken mot Israel har hittills handlat om bristen på proportionalitet, en slags konstig tanke om att det ska vara lika för lika. Att om du slår mig en gång får jag slå dig en gång. Så har krigen i Mellanöstern - eller knappt nån annanstans heller - aldrig sett ut. Krig handlar om att slå den andre så han inte reser sig igen och det är därför militärer inte gillar vapenstillestånd. Sånt är civilt tänkande och bäddar bara för nya konflikter. En fred innebär att någon ger sig, visar strupen. Nån måste vinna, nån måste förlora.
Krasst kan man uttrycka det så här - omvärldens blödighet inför Gazas fasor förlänger bara kriget. Det enda som faktiskt gör slut på konflikten i militärens ögon för evigt är att bomba skiten platt och öde. Det är det bistra innehållet i de militärdoktriner som överlevt och segrat i modern tid. Alla tidigare "vapenstillestånd" har egentligen bara följts av diktaturer och ytterligare folkligt lidande; så resonerar militär världen över. Det är fred som gäller.
Hamas å sin sida fick - och jag resonerar fortfarande bara ur ett fåtöljstrategiskt perspektiv - ett krig innan de var riktigt redo. De hade inte alla bitar på plats; det mesta tyder på att ju närmare de nådde sin tänkta färdiga position, desto mer uppenbara blev förberedelserna och de lär ha sprungit som förgiftade råttor sista tiden, väl medvetna om att allt de gjorde sågs av det allseende israeliska ögat. Förmodligen blev militärkuppen i Egypten ett streck i räkningen - helt plötsligt ströps tillförseln av modern teknologi genom tunnlarna, eller rätt över gränsen i kamouflerade lastbilar.
För att det var ett krig Hamas ville ha är helt entydigt. Man utbildar inte prickskyttar och sjukvårdare i Iran för att ha som lärare i skolorna. Man bygger inte skyddsrum och kapslar in militära installationer i civila miljöer bara för att det är kul.
Bakom Hamas agerande ligger naturligtvis flera saker; religiös övertygelse om att Klippmoskén måste finnas i ett strikt muslimskt land etc, drömmen om ett eget land, och inte minst den allt förhärskande tanken om politisk arvsynd, där dagens israeler måste ta ansvar för misstag deras farföräldrageneration gjorde, på samma vis som dagens palestinier förväntas göra avbön för terroraktioner deras föräldrageneration genomförde.
Detta ligger också i linje med den rent häpnadsväckande personifieringen av nationer eller politiska åsikter som slår igenom alltmer; man betraktar USA som en person, socialdemokraterna som en homogen familj och FN som en sträng magister som ska läxa upp alla som avviker från rådande konsensus. Visst, det är klart - det är lättare att säga att saker "är USAs fel" istället för att säga att det "är fel begångna av Reaganadministrationen, och som vann i kongressen med EN röst". Problemet är ju att de som idag ylar om att det är USAs fel inte sällan faktiskt tror att det som hände 1978 var något som precis alla amerikaner stod bakom då, eller att alla amerikaner står bakom det idag.
Man får tycka saker, det är viktigt att man tycker saker, men det skadar inte att man nån gång emellanåt öppnar en bok och tar reda på fakta. Detta är givetvis viktigt om man vill bli tagen på allvar. Själv har jag svårt att att ta vänsterpartister på allvar i frågan, eftersom de verkar ha kopplat bort existensen av fd Sovjetunionen i hanteringen av Palestinafrågan, för det är en inte oviktig detalj i skapandet av dagens situation.
Idag skriver Carl Bildt i Dagens Nyheter om det här (länk); han påpekar ett par viktiga saker. Jag har inte mycket till övers för Carl Bildts åsikter annars, men att betrakta honom som en novis i ämnet utrikespolitik är att göra sig själv larvig. Han är en pragmatiker, och det han säger i artikeln är sedan länge känt. Han tar upp fyra saker:
- Blockaden måste hävas.
- Israels säkerhet måste garanteras.
- Gaza måste införlivas i den palestinska administrationen.
- Gaza måste ges möjlighet att utvecklas.
Givetvis angreps han blixtsnabbt av oppositionen, som igen visade på osmaklig okunskap om situationen. Urban Ahlin visade med tydlighet att han kanske inte ska vara så säker på en utrikesministerpost, och Sjöstedt bekräftade bara mina fördomar. vare sig Bildt, Ahlin eller Sjöstedt tar nämligen upp det oerhört viktiga femte ben som måste till, att stärka den legitima administrationen på Västbanken. Att Carl Bildt inte vill ge extra resurser till Fatah har sina historiska orsaker, men att Ahlin och Sjöstedt missar det är obegripligt.
Det är lika obegripligt att Ahlin hakar upp sig på att kritiken mot Israel inte är starkare i Bildts debattartikel. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att debatten hittills, och säkert ett tag framåt, kommer att vara emotionell och icke-konstruktiv, där bilderna på döende barn är vad som engagerar debattörerna. På det viset påminner det om Balkankriget, där man var tvungen att se förbi slakten för att komma framåt. Det rimliga vore ju att Israel också stärkte sina band med Fatah, för att förminska Hamas. Välstånd på Västbanken - hyfsat enkelt ordnat - skulle skapa enorma svallvågor av fredsiver i Gaza, tro mig.
För till sist är det vid förhandlingsbordet man kommer att hamna. Där de trista diplomaterna och förhandlarna kommer få ta itu med det hela. Där omvärldens ylanden spelar mindre roll. För vi vill väl inte ha ett Sri Lanka igen, där freden kom därför att den ena parten krossades, slaktades, förintades. Männen i slips - för det är nästan bara män - kommer att titta på kartor och tabeller, inte på bilder av blod och sprängda hus.
Det är israelerna som har tidtabellen. Den haltar en hel del, upprördheten i Israel över att så många israeler dödats är stor och inte minst frågar man sig varför militären inte agerat tidigare, innan Hamas blev så här starka. Därför finns det ett folkligt stöd för markoperationen. Man spränger tunnlar, förstör depåer och kommunikationslinjer, och den dagen man anser att man skadat Hamas infrastruktur tillräckligt kommer man att dra sig tillbaka, förklara operationen avslutad och därefter slicka sina sår. Och görs ingenting därefter kommer Hamas att om fyra fem år vara starka nog för att det hela ska upprepas.
Man kan och ska kritisera Israel. Folk kommer att anklagas och åtalas, några kommer att dömas. Mängder med människor har traumatiserats, alldeles för många har dött. Men jag återkommer till vad jag tjatat om i tjugo år - nyckeln är Västbanken, och att det skapas en demokratisk palestinsk stat i Gaza där människor kan leva i välstånd.
Man måste fråga sig varför. Vilka vinster anser sig Israel göra som är värda världens avsky, de nästintill ofrånkomliga anklagelserna om brott mot mänskligheten och de lika ofrånkomliga attackerna mot judar världen över. Hur ska landet Israel kunna resa sig till anständighet efter det här? Hur ska de kunna fortsätta existera som demokrati - jodå, faktiskt - under den här formliga terrorn mot oskyddade, och ofta oskyldiga civila i Gaza?
Man måste fråga sig det. Och om ett par år kommer reportrar från Washington Post skriva böcker om spelet i den innersta kretsen, få tillgång till protokoll, kunna berätta vilka som var hetsarna, vilka som var realisterna, vilka som var drömmarna och pragmatikerna. Innan dess får vi gissa. För det är ett stormaktsspel, där det finns en opinion att vinna, där kriget inte tar slut innan freden är vunnen.
I ett kort perspektiv finns den rent militärstrategiska delen; den israeliska militären, och underrättelsetjänsten bedömde att Hamas måste stoppas innan de blivit så starka att de innebar ett större hot mot Israels existens. Det vi kan kalla ett förebyggande krig. Där Israel idag, efter kaskader av raketer, kan peka finger och säga att de hade rätt - sedan senaste kriget 2008-2009 har Hamas byggt både raketer och infrastruktur med insmugglade delar. Den arabiska våren och anarkin i Egypten gav också extremisterna i Hamas en skjuts i vapenproduktion och teknik. Det finns all anledning att tro att det också förekommit ett rent studentutbyte mellan Gaza och olika fundamentalistiska grupperingar i Syrien, Libanon, för att inte tala om Iran. Annat vore faktiskt att underskatta Hamas.
Dessutom finns i den israeliska strategin två mer cyniska delar. Dels att döda så många av Hamas soldater som möjligt, oavsett ålder. I ett svenskt perspektiv är det givetvis horribelt men se verkligheten nu - det är bara i Sverige vi ser artonåringar som barn. I resten av världen är de vuxna män. Dels att banka Gazas civilbefolkning så gul och blå att de överger Hamas. Och detta är inte en illusion, vi har sett det ske både i Afganistan och i Libanon, där terror mot civilbefolkningen slog undan benen för talibanerna och tvingade Hizbollah att lugna ner sig.
Det man kan fråga sig är om det kommer att fungera. Man ska ha klart för sig att Israel har ett oerhört starkt stöd i Västvärlden, inte minst därför att de kan gömma sig bakom en rädsla för extremistisk muslimsk expansion (som kanske kan hota oljeindustrin, hoho), men också för att det fortfarande finns starka skuldkänslor inför Förintelsen. I länder som deltog i det famösa "kriget mot terrorismen" är man säkert bara glada att israelerna sköter det här själva, det finns en oerhörd krigströtthet i både Storbritannien och USA. Men man minns också att Hamasmedlemmar varit synnerligen aktiva som volontärer i just det kriget. Inget av detta stöd minskar när ISIS halshugger kristna eller när idioter försöker "hjälpa" de stackars palestinierna genom att prata om judiska komplotter och strävan efter världsherravälde.
Därför tror jag inte att Israel kommer tappa alltför mycket internationellt stöd; de flesta är medvetna om att om Hamas kunnat döda israeliska barn hade de gjort det, var så säkra. De flesta länder har egna underrättelsetjänster som till högre ort kan intyga att jo, raketramperna låg i tätbebyggda områden och jo, man lagrade raketer under skolor och sjukhus. Och med den kunskapen - som då givetvis kräver att ett land har en kompetent militär vilket Sverige numera inte har - har man svårt att på regeringsnivå gå i taket över israelernas agerande.
Att genom tunnlar attackera israeliska mål bakom linjen hade varit otänkbart för tio år sen. Att göra det med grupper som agerar samtränat och effektivt visar på en högre nivå av strategiskt tänkande hos Hamas, för att inte tala om att det visar på ökade resurser, som måste ha kommit nånstans ifrån. Vi talar om militära enheter, väl utrustade, som också haft slutna system för kommunikation - samma system som Hizbollah ivrigt bygger i södra Libanon. Men bara för att israelerna inte kunnat avlyssna dem betyder det inte att de varit ovetande om det - Gaza har kryllat av tjallare under hela sin existens.
Man har byggt raketramper, underjordiska ammunitionslager, gärna kamouflerat under eller i anslutning till civila anläggningar, som skolor eller sjukhus. Jag lägger ingen fy eller usch-värdering i det, jag konstaterar bara att det är så krig går till idag. Det finns inga fredade zoner idag. Man har säkerligen också utbildat sjukvårdspersonal, lagrat drivmedel, ordnat med fjärravfyrningssystem, försett sig med vatten och proviant i depåer. Man har kort sagt gjort exakt vad man ska göra när man förbereder ett krig. Att tro att det här är fråga om ungdomar med ärtbössor som kommit över lite fyrverkeripjäser är bara larvigt. Hamas är en militär organisation och man ska inte underskatta deras kapacitet.
Allt detta, om än obevisat i omvärldens ögon, har naturligtvis israelerna vetat om. Om inte annat därför att den logistiska apparaten bakom allt sånt här är skör och ömtålig. Man kan nog också tro att den egyptiska cirkusen bidragit till detta - det som det Muslimska Brödraskapet släppte igenom under sitt korta maktinnehav lär knappast ha hållits hemligt när den egyptiska militären tog över.
Alltså beslutar sig israelerna att slå till.
Vilka avväganden som låg bakom lär vi som sagt få vänta på böckerna för att få veta, men något säger mig att man slog till i vad den israeliska militären antagligen tycker är sista sekunden. Man måste vara medveten om hur starkt den israeliska identiteten bygger på tanken om att vara osårbara, att varje offer ska återgäldas många gånger om. Att ens riskera att det ramlar ner Hamasraketer på kibbutzer, skolor eller flygplatser är politiskt självmord i Israel. Hotet utifrån är en annan mycket viktig del i den israeliska själen. Vi mot dem. Vi har sett det förut.
Kritiken mot Israel har hittills handlat om bristen på proportionalitet, en slags konstig tanke om att det ska vara lika för lika. Att om du slår mig en gång får jag slå dig en gång. Så har krigen i Mellanöstern - eller knappt nån annanstans heller - aldrig sett ut. Krig handlar om att slå den andre så han inte reser sig igen och det är därför militärer inte gillar vapenstillestånd. Sånt är civilt tänkande och bäddar bara för nya konflikter. En fred innebär att någon ger sig, visar strupen. Nån måste vinna, nån måste förlora.
Krasst kan man uttrycka det så här - omvärldens blödighet inför Gazas fasor förlänger bara kriget. Det enda som faktiskt gör slut på konflikten i militärens ögon för evigt är att bomba skiten platt och öde. Det är det bistra innehållet i de militärdoktriner som överlevt och segrat i modern tid. Alla tidigare "vapenstillestånd" har egentligen bara följts av diktaturer och ytterligare folkligt lidande; så resonerar militär världen över. Det är fred som gäller.
Hamas å sin sida fick - och jag resonerar fortfarande bara ur ett fåtöljstrategiskt perspektiv - ett krig innan de var riktigt redo. De hade inte alla bitar på plats; det mesta tyder på att ju närmare de nådde sin tänkta färdiga position, desto mer uppenbara blev förberedelserna och de lär ha sprungit som förgiftade råttor sista tiden, väl medvetna om att allt de gjorde sågs av det allseende israeliska ögat. Förmodligen blev militärkuppen i Egypten ett streck i räkningen - helt plötsligt ströps tillförseln av modern teknologi genom tunnlarna, eller rätt över gränsen i kamouflerade lastbilar.
För att det var ett krig Hamas ville ha är helt entydigt. Man utbildar inte prickskyttar och sjukvårdare i Iran för att ha som lärare i skolorna. Man bygger inte skyddsrum och kapslar in militära installationer i civila miljöer bara för att det är kul.
Bakom Hamas agerande ligger naturligtvis flera saker; religiös övertygelse om att Klippmoskén måste finnas i ett strikt muslimskt land etc, drömmen om ett eget land, och inte minst den allt förhärskande tanken om politisk arvsynd, där dagens israeler måste ta ansvar för misstag deras farföräldrageneration gjorde, på samma vis som dagens palestinier förväntas göra avbön för terroraktioner deras föräldrageneration genomförde.
Detta ligger också i linje med den rent häpnadsväckande personifieringen av nationer eller politiska åsikter som slår igenom alltmer; man betraktar USA som en person, socialdemokraterna som en homogen familj och FN som en sträng magister som ska läxa upp alla som avviker från rådande konsensus. Visst, det är klart - det är lättare att säga att saker "är USAs fel" istället för att säga att det "är fel begångna av Reaganadministrationen, och som vann i kongressen med EN röst". Problemet är ju att de som idag ylar om att det är USAs fel inte sällan faktiskt tror att det som hände 1978 var något som precis alla amerikaner stod bakom då, eller att alla amerikaner står bakom det idag.
Man får tycka saker, det är viktigt att man tycker saker, men det skadar inte att man nån gång emellanåt öppnar en bok och tar reda på fakta. Detta är givetvis viktigt om man vill bli tagen på allvar. Själv har jag svårt att att ta vänsterpartister på allvar i frågan, eftersom de verkar ha kopplat bort existensen av fd Sovjetunionen i hanteringen av Palestinafrågan, för det är en inte oviktig detalj i skapandet av dagens situation.
Idag skriver Carl Bildt i Dagens Nyheter om det här (länk); han påpekar ett par viktiga saker. Jag har inte mycket till övers för Carl Bildts åsikter annars, men att betrakta honom som en novis i ämnet utrikespolitik är att göra sig själv larvig. Han är en pragmatiker, och det han säger i artikeln är sedan länge känt. Han tar upp fyra saker:
- Blockaden måste hävas.
- Israels säkerhet måste garanteras.
- Gaza måste införlivas i den palestinska administrationen.
- Gaza måste ges möjlighet att utvecklas.
Givetvis angreps han blixtsnabbt av oppositionen, som igen visade på osmaklig okunskap om situationen. Urban Ahlin visade med tydlighet att han kanske inte ska vara så säker på en utrikesministerpost, och Sjöstedt bekräftade bara mina fördomar. vare sig Bildt, Ahlin eller Sjöstedt tar nämligen upp det oerhört viktiga femte ben som måste till, att stärka den legitima administrationen på Västbanken. Att Carl Bildt inte vill ge extra resurser till Fatah har sina historiska orsaker, men att Ahlin och Sjöstedt missar det är obegripligt.
Det är lika obegripligt att Ahlin hakar upp sig på att kritiken mot Israel inte är starkare i Bildts debattartikel. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att debatten hittills, och säkert ett tag framåt, kommer att vara emotionell och icke-konstruktiv, där bilderna på döende barn är vad som engagerar debattörerna. På det viset påminner det om Balkankriget, där man var tvungen att se förbi slakten för att komma framåt. Det rimliga vore ju att Israel också stärkte sina band med Fatah, för att förminska Hamas. Välstånd på Västbanken - hyfsat enkelt ordnat - skulle skapa enorma svallvågor av fredsiver i Gaza, tro mig.
För till sist är det vid förhandlingsbordet man kommer att hamna. Där de trista diplomaterna och förhandlarna kommer få ta itu med det hela. Där omvärldens ylanden spelar mindre roll. För vi vill väl inte ha ett Sri Lanka igen, där freden kom därför att den ena parten krossades, slaktades, förintades. Männen i slips - för det är nästan bara män - kommer att titta på kartor och tabeller, inte på bilder av blod och sprängda hus.
Det är israelerna som har tidtabellen. Den haltar en hel del, upprördheten i Israel över att så många israeler dödats är stor och inte minst frågar man sig varför militären inte agerat tidigare, innan Hamas blev så här starka. Därför finns det ett folkligt stöd för markoperationen. Man spränger tunnlar, förstör depåer och kommunikationslinjer, och den dagen man anser att man skadat Hamas infrastruktur tillräckligt kommer man att dra sig tillbaka, förklara operationen avslutad och därefter slicka sina sår. Och görs ingenting därefter kommer Hamas att om fyra fem år vara starka nog för att det hela ska upprepas.
Man kan och ska kritisera Israel. Folk kommer att anklagas och åtalas, några kommer att dömas. Mängder med människor har traumatiserats, alldeles för många har dött. Men jag återkommer till vad jag tjatat om i tjugo år - nyckeln är Västbanken, och att det skapas en demokratisk palestinsk stat i Gaza där människor kan leva i välstånd.
Valet handlar om jobben, kom ihåg det
I och med att valrörelsen börjar tuffa igång så smått, när de medelklassiga debattörerna kommer tillbaka från den semester (välförtjänt) som alltså avlöste deras rosévecka på Gotland, kan det vara på sin plats att påminna om vad valet handlar om.
Valet handlar om jobben. Om att få fler människor i arbete.
Om man tror att valet handlar om vinster i välfärden, feminism, invandring eller barnfetma så har man hamnat fel. Det handlar inte heller om kollektivtrafik, vindkraft eller pappamånad.
Valet handlar om jobben.
Därför att om man kokar ner politikens innehåll till en allra pytteliten minsta detalj så kommer det att handla om jobben. Eftersom vi numer har demokrati och yttrandefrihet.
För finns inte jobben kan ni titta er i månen efter bättre välfärd, ökad jämlikhet, en pansarbataljon på Gotland eller minskade utsläpp.
För då kommer vi inte ha råd.
Anledningen till att jag känner att man måste upprepa det här är att oppositionen idag är så oerhört lättmanipulerad. Dels för att man faktiskt är det - slänger en obskyr Timbrohök ut en reaktionärboll i debattarenan så skenar varenda jävel i oppositionen dit, slår på bollen, käftar emot, argumenterar, visar sitt ursinne... Dels för att motståndarna faktiskt inte - bara - är korkade. Men det är där senaste dagarnas debatt(er) hamnat - om skitsaker.
Medan en bara-hyfsat-begåvad-politisk-kampanjmakare av den där äckligare sorten kan gnugga händerna och slippa prata om det som är viktigt. Nämligen jobben.
Det här kan bero på att så mycket av den politiska debatten idag förs av folk som är för unga för att ens ha ett intresse av strategi, och som är totalt nollställda inför termer som diversion eller avledning. Där man inte kan skriva Schlieffenplanen utan att de blir besvärade, och där en analogi om Verdun faller i en allt mer ovattnad jord. Och för den som inte vet det, eller som bara googlar via Wikipedia, så betyder en liknelse med Schlieffenplanen att om något startar så går det inte att stoppa. Eller att Verdun, förutom att vara en rent astronomisk folkslakt, också var den plats där den tyska arméledningen inte alls tänkte besegra fransmännen, utan bara ville få dem att blöda till döds. På en plats som tyskarna bestämt. Anledningen till att jag drar upp dessa förstavärldskrigsreliker idag är ju också för att det idag är 100 år sen Det Stora Kriget startade, det som - med Hobsbawms ord - skulle sluta 1945, fast med en skakig vapenvila i tjugo år. Den 28 juli 1914 förklarade ÖsterrikeUngern krig mot Serbien.
Den sortens politiska analogier kunde ofta förekomma fram till 1980-talet, men därefter verkar det ha dött ut. Det enda som återstår för oss gamla underbefäl är att ta till kaserngårdsrösten igen och skrämma de lättlurade nätdebattörerna in i rätt fålla igen. Det handlar om jobben.
Man måste också komma ihåg att oppositionen, i kraft av att vara just opposition, kan kosta på sig att vara ideologiska. Det betyder att man hungrigt kastar sig över minsta smula från mediebordet som antyder arbetarhat, kvinnohat, rasism eller fackföreningsfientlighet. Vilket givetvis högern vet. Det finns några välkända högertwittrare och högerbloggare som får enormt mycket uppmärksamhet just för att oppositionen reagerar med en välvillig men korkad ryggmärg.
Sen handlar det givetvis om att det är roligare, mer motiverande och mer klåda-på-det-egna-egot att debattera feminism, invandring, ungdomskultur eller en massa andra saker - än att debattera jobb och ekonomi. För då räcker det sällan med att "tycka något". Då börjar jobbiga jävlar vilja att man faktiskt kan nånting också, vilket en debattör råkade säga en gång.
Men det är just där valet kommer att avgöras. Inte genom att för femtielfte gången slänga ut en svartbok om hur illa regeringen Reinfeldt burit sig åt under de här åtta åren (man undrar ju vilka vapenvägrare som jobbar på LOs kommunikationsenhet när de lägger ännu mer pengar och tid på sånt här). Utan genom att på ett smart sätt redovisa hur man ska få människor i arbete. För det handlar om jobben. Inte om vänstervåld eller radioprogram eller öppettider på förskolan.
Missförstå mig rätt - alla de här andra sakerna är naturligtvis jäääääätteviktiga, och herrejävlar vad många solidaritetsevenemang för utsatta platser, orter eller arter jag skulle kunna delta i, men FINNS INTE JOBBEN SÅ FINNS INTE PENGARNA. Och då blir alla dessa evenemang verkningslösa.
Vän av ordning - tro mig - kommer nu att efterfråga varför jag inte, just nu, i denna bloggpost, då gör just detta - berättar om var jobben ska komma ifrån, hur de ska betalas, var det ska sparas. Oroa er inte - det kommer. För det är ju inte så att idéerna saknas, tvärtom - de finns, de är beprövade, de har empiriskt stöd.
Men fram till dess krävs det faktiskt av oss alla att vi börjar prata om det som är viktigast. "Välstånd bygges icke ur intet" sa en gång Gunnar Sträng, och sen fikade han med Wallenberg. Därför att jobben är viktigast, och det är det valet måste handla om.
Bilden? Som den byggnadsarbetare jag är visar den arbete och produktion. Klicka gärna för större bild
Socialdemokraterna budgetmotion
Tre år efter Utøya. Om intoleransen.
Idag är det tre år sen vansinnet klampade av båten på sommarön, släpande på väskor med mordiskt innehåll. Tre år sen vänner förlorade sina barn, bekanta namn försvann, själen paralyserades.
Jag orkar inte skriva något nytt. Istället läser jag vad jag skrev för ett år sen, på tvåårsdagen, och konstaterar att väldigt lite förändrats.
Det är fortfarande så att den som släpper fram intoleransen bara litelitegrann också har öppnat dörren för vansinnet. Genom att obetänksamt dela en rasistisk länk, genom att hänga på allmän dumhet om att invandrare minsann får skyhöga bidrag medan svenskar blir arbetslösa, så krattar man i manegen för rasisterna.
I synnerhet handlar det om att begripa kopplingen mellan Sverigedemokraternas fotsoldater och Breivik, för att inte tala om det norska problemet som idag är ännu mer aktuellt. Sverigedemokraterna har legitimerat islamofobin - i synnerhet den korkade delen, den som på allvar tror att världen står inför en muslimsk invasion, och som var den starkaste delen i Breiviks förvirrade manifest.
I en osäker värld måste vi våga stå för mänsklighet och solidaritet. Annars går vi alla under.
Här kommer texten, som jag la upp förra året
"Fick en fråga häromdagen, av en äldre kamrat, givetvis så där obevandrad i den digitala tidsåldern att han fortfarande skickar in sina räkningar med posten. Hur är det med det där näthatet? undrade han. Såhär två år efter Utøya?
Och jag önskar att jag kunde säga att det blivit bättre, att galningarna krupit tillbaka under sina stenar.
Men det är inte så.
Inte heller kom Utøya att bli det grund på vilket den nationalistiska rörelsen i Skandinavien kantrade. Där deras anhängare, uppfödda på vulgärpropaganda och trötta på att inte ses, skulle vända sig från sina populistiska ledare, och återvända till sina likartade myspys-partier.
På något alldeles otroligt sätt lyckades både Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna komma undan. Nån gång i framtiden kommer Norge kanske att kunna se på Utøya med nån sorts neutrala glasögon, och anklaga de som bör anklagas, men i det gigantiska trauma som uppstod var det väl helt enkelt inte läge att attackera nån. Inte minst för att marginalisera Breivik, inte ge honom och hans idéer det utrymme han sökte.
Man återgick till status quo. Läget före Utøya.
I Sverige gjorde Sverigedemokraterna allting rätt (jag hör rykten om att de har de bästa medierådgivare som kan köpas för bruna pengar) och slapp också undan. Inte nånstans gjorde svenska journalister sitt jobb och avslöjade vilka som låg bakom olika stödgrupper för Breivik, eller ansträngde sig för att hitta de som driver och finansierar drivor med nationalistiska och högerextremistiska hemsidor. Förmodligen också för att Utøya var ett trauma också för oss.
Att två år efteråt sätta på sig en strikt analyserande min och utan att falla i gråt över hemskheterna låter sig fortfarande inte göras.
Inte heller orkar jag lyssna till ännu en som tjatar om hedersmord, bilbomber, stening eller Usama bin Laden, ifrån en horisont så horribelt fylld av dumhet att sommarkvällen nästan kväver mig. Istället stänger jag ner diskussionsforumet - som alltid berömt sig om att yttrandefriheten är helig, men där inlägg som avslöjade den senaste SD-toppen, raskt raderades.
Inte orkar jag säga till han som tjatar att det är såna som han som ligger bakom Breivik. Inte en gång till. Inte orkar jag höra eller läsa ännu fler trådar om den feministiska dominansen i Sverige, om att man borde återinföra dödsstraff (gärna både offentligt och blodigt), eller ännu nån knäppgök som ondgör sig över homosexualitet och damfotboll i samma andetag.
Ikväll orkar jag inte. Och inte i morgon. I morgon ska jag försöka förstå hur saker hänger ihop. Hur trettonåringarna kände sig när den muskulöse mannen i sin fejkpoliströja började skjuta. Hur en vuxen man kan bedöva sig för mänsklig gråt. Hur man kan hata så förbannat att man dödar.
Och jag ska försöka förstå varför Utøya inte blev viktigare. För demokratin, för yttrandefriheten, för mänskligheten. Istället är det sida upp och sida med näthat, skrivet av hundratals, läst av tusentals. Utøya nämns inte alls - extremhögerns traditionella sätt att hantera obehagligheter.
Tänd ett ljus den 22 juli. Tänk en tanke."
Det är OK att sörja. Bara man fortsätter kampen.
Israel kommer alltid att finnas där. Det bara är så.
Det finns knappt något så inflammerat att skriva om som Palestinafrågan. Det är kort sagt en minerad stig där allting riskerar att slå tillbaka mot en. På de mest märkliga sätt - själv fick jag bloggen avstängd för påstådd antisemitism hejochhå i samband med att jag skrev om Ship to Gaza (läs gärna kommentarerna); inte för nån längre tid eller med nån annan sorts komplikation än att jag var mycket undrande, men det säger också en del om klimatet.
Kloka människor struntar därför i att tycka om det. Det är synd - så snart debatten lämnas fri betyder det att den kommer att bli emellanåt absurd, fylld av krav hit och dit, nästan alltid ställda av människor som faktiskt inte riskerar något, vare sig att dödas av Hamas raketer eller av Israels bomber. Men det finns frågor som måste ställas. Och jag har aldrig varit särskilt klok.
I en upphetsad debatt måste man sluta titta på extremisterna. De är intressanta men på sikt oviktiga, de kommer inte att uppnå någonting. Vare sig de högröstade israeler som är mycket raska att dra alla palestinier över en kam (här till exempel) eller Hamassympatisörer, nästan alltid förlorade i ett träsk av hopplösa förväntningar.
Det finns en hel del att säga om Israels bombningar, men man måste också sätta det i ett perspektiv. Som det här med folkrätten, som alltid dras upp av människor som faktiskt tror att krig och konflikt omfattas av regler. Det som finns är ett ambitiöst regelverk som bygger på en massa principer. Men i ett krig finns bara en regel, och den övertrumfar alla andra regler. Nämligen att besegra den andre. Sen kan vi ta folkrätt och brott mot mänskligheten senare, om vi har lust. Riskera en domstol i Haag, eller ett fördömande från ett land vi knappt hört talas om.
Jag tänker inte heller tjata om politisk naivitet, om nyttiga idioter åt alla håll och kanter. Det är lönlöst. Vad som är mer intressant är varför den här konflikten dyker upp just nu. Det finns en massa olika orsaker till det.
- Störtandet av Mubarak och det tillfälliga styret av Muslimska Brödraskapet ökade den illegala införseln av material och vapen till Gaza. Att tro nåt annat är bara dumt - vi pratar tonvis med komponenter till raketer, och även tydligen drönare. Västvärldens handfallenhet inför den arabiska våren bidrog givetvis till detta, när demokratiska krafter snabbt sattes ur spel av folk med mörkare planer, medan EU tjafsade sinsemellan om flygförbud, buhu.
- Frisläppandet av Hamasaktivister från israeliskt fängelse. Som alla andra politiska fångar bärs de fram av en gemensam politisk idé; det här är något vi kan se från många andra ställen. När politiska fångar i Nordirland. Peru, Colombia, Baskien, Tjetjenien, Aghanistan släpps fria, i nån form av utbyte mellan parter, ökar genast de militära aktionerna, efter ganska långa perioder av fred. Det är osvikligt. Detta följer en militär doktrin som USA upptäckte redan på 1800-talet, när man helt enkelt deporterade våldsamma grupperingar, som apacher, långt bort från sina hemtrakter, eller samlade in dem på reservat. Vilket fungerade, ur ett strikt militärt perspektiv. Guantanamo är alltså bara en logisk följd av hundra år av erfarenhet, och finge militärer bestämma skulle fångarna där vara tusentals. Eftersom deportationerna också gav tid att bygga strukturer som de deporterade vare sig ville eller kunde anpassa sig till.
- Framgångarna för de militanta muslimska grupper i Syrien och Irak. Som dels gett råg i ryggen åt muslimska fundamentalister, och dels skrämt skiten ur israeler och amerikaner. Och inte bara där - eftersom Iran, som hör till en annan gren av islam, plötsligt befinner sig på samma sida som USA, dvs mot ISIS. Det är en märklig värld. Mellanösternkonflikten är fylld av den sortens komplicerade partnerskap, bygga på principen om att "min fiendes fiende är min vän"
- Den mediala uppmärksamheten. Det finns knappast nån konflikt som är så välbevakad eller uppmärksammad som den här. Trots att den storleksmässigt ligger långt efter andra krig, läs här, eller rena slakter, som i paradiset Sri Lanka, där den lankesiska armén i skymundan bedrivit folkmord och utrensningar i sanslös skala. Där finns kriget/krigen i Kongo och i övriga Afrika, som tillsammans hamnar under ett kollektivt ointresse av svenska medier (det är faktiskt bättre rapportering i resten av Europa) som knappast kan förklaras med nåt annat än nån form av rasifierad bedömning av nyhetsvärdet.
- Skapandet av den kurdiska staten, och låt oss för GUDS SKULL hoppas att detta blir verklighet. Här finns också de goda exemplen, givetvis uppradade av de där som kräver ett omedelbart visa-strupen-eller-dö av den palestinska rörelsen. Men olikheterna är fler än likheterna, vilket gör att den pragmatism som lett fram hit inte är överförbart på den palestinska frågan.
- I svenska medier handlar det ofta om hur många som dött, hur många raketer som fallit uddlösa. Detta är trams. För det är ju inte så att Hamas inte vill döda israeler, åh nej. De vill döda massor av israeler. Det är enbart den - hittills - mer tekniskt starka krigsmakten i Israel som gör skillnaden. Och att israelerna har ett flygvapen. Minns att inga krig idag vinns utan flygvapen.
- Man måste hitta de som vill förhandla. Punkt. Det finns inte en chans i helvete att lösa detta annars. Armodet, eländet, förtvivlan i Gaza kommer att växa. Nya ursinniga unga män kommer att krypa upp i knät på religiösa extremister - jag använder det ganska generellt här - och lära sig sätta ihop fler raketer som de kommer att gömma under skolor och sjukhus. Givetvis i strid med folkrätten, men se vad jag skrev ovan om Den Enda Regeln i krig. Och sen kommer de att blåsas i luften av smartare, effektivare robotar och bomber. Att de skulle vinna är helt utsiktslöst.
- På Västbanken finns också palestinier. En mer moderat, pragmatisk gruppering, som trots alla möjliga svårigheter och förtryckta av en grinig israelisk stat, faktiskt inte dör. Konflikten mellan Hamas och Fatah är långt mer bekymmersam än vi kanske tror, och bidrar också till eländet. Det vill säga, den största delen av alla palestinier slåss inte idag. De försöker bara överleva på Västbanken, Syrien, Jordanien och Libanon. Ett förslag är ju att stärka den palestinska myndigheten under Abbas, skapa bättre villkor för de som lever i fred. Det goda exemplet.
- Hamas kan inte vinna. Punkt. Och det finns inget en upprörd omvärld kan göra åt det. I det israeliska samhället har fredsförhandlingarna passerat trovärdighetsgränsen. Liksom de gjorde i Colombia, Peru, Tjetjenien, Afghanistan och en massa andra ställen. Idag finns det bara misstro och motvilja på bägge sidor. Att ens tro att Israel idag, efter åratal av brutna vapenvilor, för ett ögonblick skulle ge Hamas respit (som israelerna dessutom misstänker bara skulle syfta till att stärka sin vapenarsenal) är oerhört naivt.
- Israel finns där och kommer att finnas. Det är den bistra sanningen. Det är detta man måste förhålla sig till. Jag kan ha åsikter om det, om israelisk oförsonlighet, om israelisk brutalitet, om illegala bosättningar, om lidande och om generationer som växer upp i hat ditpressade av en fullkomligt obegriplig israelisk repression. Jag har massor av åsikter om det, men i slutet av dagen är det enda absoluta att Israel finns där, och till detta måste man förhålla sig. Det är först när Hamas, och andra militanta palestinska grupperingar accepterar detta, som förhandlingar värda namnet kan komma igång. Därefter får vi ta itu med folkrätt, brott mot mänskligheten.
Till dess kommer många fler palestinier att dö. Tyvärr.
Andra om saken
Ledarsidorna
Kloka människor struntar därför i att tycka om det. Det är synd - så snart debatten lämnas fri betyder det att den kommer att bli emellanåt absurd, fylld av krav hit och dit, nästan alltid ställda av människor som faktiskt inte riskerar något, vare sig att dödas av Hamas raketer eller av Israels bomber. Men det finns frågor som måste ställas. Och jag har aldrig varit särskilt klok.
I en upphetsad debatt måste man sluta titta på extremisterna. De är intressanta men på sikt oviktiga, de kommer inte att uppnå någonting. Vare sig de högröstade israeler som är mycket raska att dra alla palestinier över en kam (här till exempel) eller Hamassympatisörer, nästan alltid förlorade i ett träsk av hopplösa förväntningar.
Det finns en hel del att säga om Israels bombningar, men man måste också sätta det i ett perspektiv. Som det här med folkrätten, som alltid dras upp av människor som faktiskt tror att krig och konflikt omfattas av regler. Det som finns är ett ambitiöst regelverk som bygger på en massa principer. Men i ett krig finns bara en regel, och den övertrumfar alla andra regler. Nämligen att besegra den andre. Sen kan vi ta folkrätt och brott mot mänskligheten senare, om vi har lust. Riskera en domstol i Haag, eller ett fördömande från ett land vi knappt hört talas om.
Jag tänker inte heller tjata om politisk naivitet, om nyttiga idioter åt alla håll och kanter. Det är lönlöst. Vad som är mer intressant är varför den här konflikten dyker upp just nu. Det finns en massa olika orsaker till det.
- Störtandet av Mubarak och det tillfälliga styret av Muslimska Brödraskapet ökade den illegala införseln av material och vapen till Gaza. Att tro nåt annat är bara dumt - vi pratar tonvis med komponenter till raketer, och även tydligen drönare. Västvärldens handfallenhet inför den arabiska våren bidrog givetvis till detta, när demokratiska krafter snabbt sattes ur spel av folk med mörkare planer, medan EU tjafsade sinsemellan om flygförbud, buhu.
- Frisläppandet av Hamasaktivister från israeliskt fängelse. Som alla andra politiska fångar bärs de fram av en gemensam politisk idé; det här är något vi kan se från många andra ställen. När politiska fångar i Nordirland. Peru, Colombia, Baskien, Tjetjenien, Aghanistan släpps fria, i nån form av utbyte mellan parter, ökar genast de militära aktionerna, efter ganska långa perioder av fred. Det är osvikligt. Detta följer en militär doktrin som USA upptäckte redan på 1800-talet, när man helt enkelt deporterade våldsamma grupperingar, som apacher, långt bort från sina hemtrakter, eller samlade in dem på reservat. Vilket fungerade, ur ett strikt militärt perspektiv. Guantanamo är alltså bara en logisk följd av hundra år av erfarenhet, och finge militärer bestämma skulle fångarna där vara tusentals. Eftersom deportationerna också gav tid att bygga strukturer som de deporterade vare sig ville eller kunde anpassa sig till.
- Framgångarna för de militanta muslimska grupper i Syrien och Irak. Som dels gett råg i ryggen åt muslimska fundamentalister, och dels skrämt skiten ur israeler och amerikaner. Och inte bara där - eftersom Iran, som hör till en annan gren av islam, plötsligt befinner sig på samma sida som USA, dvs mot ISIS. Det är en märklig värld. Mellanösternkonflikten är fylld av den sortens komplicerade partnerskap, bygga på principen om att "min fiendes fiende är min vän"
- Den mediala uppmärksamheten. Det finns knappast nån konflikt som är så välbevakad eller uppmärksammad som den här. Trots att den storleksmässigt ligger långt efter andra krig, läs här, eller rena slakter, som i paradiset Sri Lanka, där den lankesiska armén i skymundan bedrivit folkmord och utrensningar i sanslös skala. Där finns kriget/krigen i Kongo och i övriga Afrika, som tillsammans hamnar under ett kollektivt ointresse av svenska medier (det är faktiskt bättre rapportering i resten av Europa) som knappast kan förklaras med nåt annat än nån form av rasifierad bedömning av nyhetsvärdet.
- Skapandet av den kurdiska staten, och låt oss för GUDS SKULL hoppas att detta blir verklighet. Här finns också de goda exemplen, givetvis uppradade av de där som kräver ett omedelbart visa-strupen-eller-dö av den palestinska rörelsen. Men olikheterna är fler än likheterna, vilket gör att den pragmatism som lett fram hit inte är överförbart på den palestinska frågan.
- I svenska medier handlar det ofta om hur många som dött, hur många raketer som fallit uddlösa. Detta är trams. För det är ju inte så att Hamas inte vill döda israeler, åh nej. De vill döda massor av israeler. Det är enbart den - hittills - mer tekniskt starka krigsmakten i Israel som gör skillnaden. Och att israelerna har ett flygvapen. Minns att inga krig idag vinns utan flygvapen.
- Man måste hitta de som vill förhandla. Punkt. Det finns inte en chans i helvete att lösa detta annars. Armodet, eländet, förtvivlan i Gaza kommer att växa. Nya ursinniga unga män kommer att krypa upp i knät på religiösa extremister - jag använder det ganska generellt här - och lära sig sätta ihop fler raketer som de kommer att gömma under skolor och sjukhus. Givetvis i strid med folkrätten, men se vad jag skrev ovan om Den Enda Regeln i krig. Och sen kommer de att blåsas i luften av smartare, effektivare robotar och bomber. Att de skulle vinna är helt utsiktslöst.
- På Västbanken finns också palestinier. En mer moderat, pragmatisk gruppering, som trots alla möjliga svårigheter och förtryckta av en grinig israelisk stat, faktiskt inte dör. Konflikten mellan Hamas och Fatah är långt mer bekymmersam än vi kanske tror, och bidrar också till eländet. Det vill säga, den största delen av alla palestinier slåss inte idag. De försöker bara överleva på Västbanken, Syrien, Jordanien och Libanon. Ett förslag är ju att stärka den palestinska myndigheten under Abbas, skapa bättre villkor för de som lever i fred. Det goda exemplet.
- Hamas kan inte vinna. Punkt. Och det finns inget en upprörd omvärld kan göra åt det. I det israeliska samhället har fredsförhandlingarna passerat trovärdighetsgränsen. Liksom de gjorde i Colombia, Peru, Tjetjenien, Afghanistan och en massa andra ställen. Idag finns det bara misstro och motvilja på bägge sidor. Att ens tro att Israel idag, efter åratal av brutna vapenvilor, för ett ögonblick skulle ge Hamas respit (som israelerna dessutom misstänker bara skulle syfta till att stärka sin vapenarsenal) är oerhört naivt.
- Israel finns där och kommer att finnas. Det är den bistra sanningen. Det är detta man måste förhålla sig till. Jag kan ha åsikter om det, om israelisk oförsonlighet, om israelisk brutalitet, om illegala bosättningar, om lidande och om generationer som växer upp i hat ditpressade av en fullkomligt obegriplig israelisk repression. Jag har massor av åsikter om det, men i slutet av dagen är det enda absoluta att Israel finns där, och till detta måste man förhålla sig. Det är först när Hamas, och andra militanta palestinska grupperingar accepterar detta, som förhandlingar värda namnet kan komma igång. Därefter får vi ta itu med folkrätt, brott mot mänskligheten.
Till dess kommer många fler palestinier att dö. Tyvärr.
Andra om saken
Ledarsidorna
När bara politikerna bryr sig om politiken
I den hemskaste av världar bryr sig bara politikerna om politiken. Befolkningen i övrigt sitter apatiska framför nöjesattraktioner av det uslaste slag och blir hela tiden itutade att vad de än tycker så spelar det ingen roll, för eliten har redan gjort upp om världen, idéerna, framtiden.
Ungefär så sa en ung kille till mig, på den tiden när jag också var ung, och fortfarande övertygad om att en bättre värld var möjlig, på det där naiva och lite rara sättet som bara hör ungdomsklubbister* till. Han är inte kvar i politiken, och jag har blivit alltmer cynisk. Cynisk på ett vis som jag avskyr, när jag inte längre blir förvånad över att jämnåriga illa kvickt kan lämna alla ideal för en välavlönad anställning, över att folk som borde veta bättre försvarar inkompetens, när de som borde tala för de mest utsatta skålar i dyra viner på exklusiva badorter samtidigt som de med järnnäve håller undan nytt blod i sina respektive partier.
Den här bloggen, som den fritidssyssla den varit, hade ett syfte från början, att visa mina barn, och andra, hur mitt arbete var. Därifrån kom den att bli alltmer politisk, och den har berett mig stort nöje, blandat med lite skräck, eftersom även jag drabbats av den svans som gömmer sig bakom yttrandefrihetens godtrogna förespråkare. Mest nöjd har jag varit när den blivit läst av kollegor i branschen. Att ha citerats av kvällstidningar eller makthavare har - faktiskt - aldrig varit ett mål. Jag vet fortfarande inte hur man ökar besöksantalet. Nästan lika nöjd har jag varit när jag retat upp folk i den politiska trädgården, även om det nästan är för lätt att göra det.
Men nu?
Jag har sagt det förut, den politiska bloggen är död. Borgarna la ner det hela, valde att påverka på andra ställen. Folk på vänsterkanten skriver för varandra, för så är det. Ett par tusen läsare hit eller dit, medan tränings- eller modebloggare drar tusentals läsare (som det påstås i vart fall - numera kan man tydligen manipulera besökssiffror lite hur som helst). Och under tiden blir alltfler i min värld - i min riktig värld alltså, inte på internet - alltmer less på politik.
Ni måste förstå att det finns en hel massa människor därute som inte läser om Gaza, som inte drabbas av Försäkringskassan, som aldrig haft en tanke om kalkbrott på Gotland, som tror att vara feminist betyder att man inte vill vara feminin.
Det betyder inte att de är elaka eller dumma. De har bara levt i en värld där politiken inte spelar nån roll. De lever i en värld där det - faktiskt - inte är nån skillnad på Sjöstedt och Åkesson, och de är inte alls så få. De läser inte Knausgaard, de ser på Top Model, de är vansinnigt trötta på att bli talade "till", och inte "med".
Det är här mitt bekymmer finns. Vari ligger nyttan i att skriva ytterligare ett blogginlägg, som läses av få, mot att prata med människor? Och då menar jag prata med människor. För om man fortfarande tror på politik som ett sätt för oss vanliga människor att bestämma saker måste man prata med folk.
Det finns strateger. Folk som har diplom och examen i konsten att kommunicera med människor. Det kryllar av dem på politiska partiers kanslier. De lägger upp planer, strategier, kampanjer. Mobiliserar, genomför, utvärderar.
Det händer nästan ingenting. Vid det här laget har jag sett det mesta av sånt här, och en sak jag lärt mig är att det nästan alltid är fel på budbäraren. Budskapen kan knappast bli klarare. Det finns fokusgrupper som - garanterat - visar att sex av tio väljare delar KDs syn på familjepolitiken. Det finns fokusgrupper som - och det vet jag - visar att sju av tio delar socialdemokraternas syn på vård och omsorg och skola. Eftersom alla dessa fokusgrupper kan härledas till avdelningen för ledande frågor.
Socialdemokratin hade en jättechans när Stefan Löfven valdes till partiordförande, men man brände den. Det osynliga maskineriet tog ett jättetag i opinionslådan och gjorde om honom till politiker - och en rätt gnällig sådan, som raskt klampade i det klaver där han och Reinfeldt munhöggs om siffror hit och dit, likt kommunister från sjuttiotalet som alltid skulle visa att det fanns fler läkare i Sovjet än i USA.
Så det är svårt att prata politik. Den politiska debatten sker i en ankdamm där ett antal övertygade kvackar på varandra, om ämnen som är ganska exklusiva, ett mycket litet antal ankor driver mellan de politiska blocken, och alldeles för många ankor har lämnat dammen, för en annan damm. Med Top Model och utan ledarsidor eller Agenda.
I den hemskaste av världar bryr sig bara politikerna om politiken. Befolkningen i övrigt sitter apatiska framför nöjesattraktioner av det uslaste slag och blir hela tiden itutade att vad de än tycker så spelar det ingen roll, för eliten har redan gjort upp om världen, idéerna, framtiden.
*=ålderdomligt ord för SSUare
Och visst, jag tjatar mycket om det här. Om avståndet mellan folkvalda och väljare. Om den politiska arenan som en karriärbana och/eller arbetsplats. Men det beror också på att det är något som MINA läsare vill att jag ska skriva om. Lev med det.
Ungefär så sa en ung kille till mig, på den tiden när jag också var ung, och fortfarande övertygad om att en bättre värld var möjlig, på det där naiva och lite rara sättet som bara hör ungdomsklubbister* till. Han är inte kvar i politiken, och jag har blivit alltmer cynisk. Cynisk på ett vis som jag avskyr, när jag inte längre blir förvånad över att jämnåriga illa kvickt kan lämna alla ideal för en välavlönad anställning, över att folk som borde veta bättre försvarar inkompetens, när de som borde tala för de mest utsatta skålar i dyra viner på exklusiva badorter samtidigt som de med järnnäve håller undan nytt blod i sina respektive partier.
Den här bloggen, som den fritidssyssla den varit, hade ett syfte från början, att visa mina barn, och andra, hur mitt arbete var. Därifrån kom den att bli alltmer politisk, och den har berett mig stort nöje, blandat med lite skräck, eftersom även jag drabbats av den svans som gömmer sig bakom yttrandefrihetens godtrogna förespråkare. Mest nöjd har jag varit när den blivit läst av kollegor i branschen. Att ha citerats av kvällstidningar eller makthavare har - faktiskt - aldrig varit ett mål. Jag vet fortfarande inte hur man ökar besöksantalet. Nästan lika nöjd har jag varit när jag retat upp folk i den politiska trädgården, även om det nästan är för lätt att göra det.
Men nu?
Jag har sagt det förut, den politiska bloggen är död. Borgarna la ner det hela, valde att påverka på andra ställen. Folk på vänsterkanten skriver för varandra, för så är det. Ett par tusen läsare hit eller dit, medan tränings- eller modebloggare drar tusentals läsare (som det påstås i vart fall - numera kan man tydligen manipulera besökssiffror lite hur som helst). Och under tiden blir alltfler i min värld - i min riktig värld alltså, inte på internet - alltmer less på politik.
Ni måste förstå att det finns en hel massa människor därute som inte läser om Gaza, som inte drabbas av Försäkringskassan, som aldrig haft en tanke om kalkbrott på Gotland, som tror att vara feminist betyder att man inte vill vara feminin.
Det betyder inte att de är elaka eller dumma. De har bara levt i en värld där politiken inte spelar nån roll. De lever i en värld där det - faktiskt - inte är nån skillnad på Sjöstedt och Åkesson, och de är inte alls så få. De läser inte Knausgaard, de ser på Top Model, de är vansinnigt trötta på att bli talade "till", och inte "med".
Det är här mitt bekymmer finns. Vari ligger nyttan i att skriva ytterligare ett blogginlägg, som läses av få, mot att prata med människor? Och då menar jag prata med människor. För om man fortfarande tror på politik som ett sätt för oss vanliga människor att bestämma saker måste man prata med folk.
Det finns strateger. Folk som har diplom och examen i konsten att kommunicera med människor. Det kryllar av dem på politiska partiers kanslier. De lägger upp planer, strategier, kampanjer. Mobiliserar, genomför, utvärderar.
Det händer nästan ingenting. Vid det här laget har jag sett det mesta av sånt här, och en sak jag lärt mig är att det nästan alltid är fel på budbäraren. Budskapen kan knappast bli klarare. Det finns fokusgrupper som - garanterat - visar att sex av tio väljare delar KDs syn på familjepolitiken. Det finns fokusgrupper som - och det vet jag - visar att sju av tio delar socialdemokraternas syn på vård och omsorg och skola. Eftersom alla dessa fokusgrupper kan härledas till avdelningen för ledande frågor.
Socialdemokratin hade en jättechans när Stefan Löfven valdes till partiordförande, men man brände den. Det osynliga maskineriet tog ett jättetag i opinionslådan och gjorde om honom till politiker - och en rätt gnällig sådan, som raskt klampade i det klaver där han och Reinfeldt munhöggs om siffror hit och dit, likt kommunister från sjuttiotalet som alltid skulle visa att det fanns fler läkare i Sovjet än i USA.
Så det är svårt att prata politik. Den politiska debatten sker i en ankdamm där ett antal övertygade kvackar på varandra, om ämnen som är ganska exklusiva, ett mycket litet antal ankor driver mellan de politiska blocken, och alldeles för många ankor har lämnat dammen, för en annan damm. Med Top Model och utan ledarsidor eller Agenda.
I den hemskaste av världar bryr sig bara politikerna om politiken. Befolkningen i övrigt sitter apatiska framför nöjesattraktioner av det uslaste slag och blir hela tiden itutade att vad de än tycker så spelar det ingen roll, för eliten har redan gjort upp om världen, idéerna, framtiden.
*=ålderdomligt ord för SSUare
Och visst, jag tjatar mycket om det här. Om avståndet mellan folkvalda och väljare. Om den politiska arenan som en karriärbana och/eller arbetsplats. Men det beror också på att det är något som MINA läsare vill att jag ska skriva om. Lev med det.
När bara glass och choklad hjälper. Om att bli arbetslös.
Vi blir uppsagda. Besked idag, förhandlingar pågår. Företaget hävdar olönsamhet, arbetsbrist blabla. Det är inte mycket vi kan sätta emot. Bara se till att saker sker i rätt ordning.
Jag är van. De som följt den här bloggen har läst om sånt här förr. Jag hör till de där som alltid kommer vara sist in, aldrig hinna få några år på nacken. Man jobbar på ett projekt till, därefter kommer företaget och harklar sig och skrapar med foten, "flaggar för nedskärningar", för att rätt vad det är inte kunna bli av med oss fort nog. Som när man försöker baxa ut en full och oregerlig kamrat från en fest där stämningen blivit mycket pinsam.
Jag tänker inte skälla på företaget heller. Det sitter nån ekonom nånstans och har räknat ut att det blir billigare att importera arbetskraft från Polen/Estland/Rumänien/Whatever, utan att ha en aning om håldäck, formstag eller limträbalkar. För honom är vi ansiktslösa, en röd siffra i ett bokslut. En sån stod igår framför oss och mådde dåligt över att vara tvungen att bemöta konsekvenserna av sina kalkyler - för det var han inte van vid.
De skyller på att vi tjänar för mycket pengar. Våra löner. Skitsnacksnivå. Vi kan ju bemöta dem i sak för varje krona - där våra löner är en bagatell jämfört med felaktiga betongelement, för små kranar, brister i planering och logistik. Men de som tar beslutet om att säga upp oss vill givetvis inte ta den diskussionen - det vill de aldrig. Ryggrad är en bristvara i byggbranschen, vad ni andra än tror.
Visst, det kommer byggas som faen nu. Men av vem? Vi har haft låglönekonkurrens i byggsektorn i många år nu, underbetalt folk som ställer kåkar som likförbannat är svindyra. Det är därför det blir så larvigt när våra löner påstås bidra till höga bostadspriser - låga löner sänker inte priset på bostäder, låga löner ökar bara byggföretagens vinster.
Det är alltid jävligare att få sparklappen på sommaren. Jag VET att det blir strul med a-kassan, för det blir det alltid. Man ska täcka det med egna medel, och så var det med det sparkontot. Det kan ta tre månader innan man får första, usla utbetalningen. Tack för den pungsparken, regeringen.
Men livet går vidare. Jag kommer hitta ett nytt jobb, i ett år, kanske arton månader. Sen är det dags igen. Det bara är så i den här jävliga och älskade branschen. Träffa andra löshästar i min egen ålder, som aldrig heller hinner få fast fäste på ett företag, som bara kan garva åt pensionsbeskedet, som vet att jobba till sjutti kommer bli en bister verklighet. Med en kropp fylld av smärtstillande.
Men man kommer ljuga på nästa anställningsintervju också. Ont? Njaä, jag mår ganska bra. Hälsointyg? Jaaaaa, det får vi väl ordna (det gör man inte). Fackliga uppdrag? Nä. (Man är ju inte dum..)
Inte tänker jag snacka skit om företaget. Så här är det. Det är bara i den mest ljusblåa av nyliberala världar som vinstintresset väger mindre än medmänskligheten. Och är det röda siffror - vilket de påstår, men vi kan ju aldrig kolla det - så ryker vi. In med gästarbetarna, vars fel det inte heller är - de kommer från länder som exporterar människor istället för produkter, från länder som faktiskt borde bygga bort sin egen slum istället för att skicka sitt yrkesfolk utomlands.
Det enda jag vill är att det hela går korrekt till. Det gör det nästan aldrig i vår bransch, okunskapen kring lagen om anställningsskydd är ofta skrämmande. Personalpolitik är nåt man kanske har på de allra största företagen, de mindre företagen "bara kör"
Så ikväll är det glass och choklad som gäller. I morgon är det söka jobb som gäller.
Åsiktsindustrin och det politikindustriella komplexet
Nej, det här ska inte bara bli en klagosång om det omoraliska sänggåendet mellan olika delar av samhället som kommer att ske i Almedalen. Jag har skrivit tillräckligt om Almedalen genom åren, jag har samma åsikt fortfarande men numera tycker jag det är lite sött när människor till varje pris, till sista blodsdroppen tammefan, ska försvara varför just de ska åka till Öin, och dricka rosé mot betalning och fri logi.
Almedalen är bara den yttersta bekräftelsen på ett politiskt system i nedförsbacke, där man emellanåt nog kan misstänka att omsorgen om den egna karriären är viktigare än omsorgen om andra. Så.
Idag kan man bedriva politik utan att vara politiker. Det är en gammal sanning, men den förtjänar att berättas igen. Man ska inte förvånas över det - konsten att påverka de som är värda att påverka är lika gammal som boktryckarkonsten, och vi fick vänta till starten av Metro för att se en tidning som inte startades för att torgföra sina ägares åsikter. Insikten om detta kan också vara bra att berätta igen, när människor hoar om att just deras åsikter ska föras fram neutralt och sakligt i dagspressen (eller på nätet för den delen).
Länge fanns det ett gentlemens agreement om att inte politisera på nyhetsplats, en överenskommelse av den där sorten som alla leende är överens om, och därefter går hem och genast bryter mot. Det kan finnas en liten skillnad, att förr i världen höll pressen hyfsat rent på nyhetsplats under mellanvalsåren. Idag blir nyheter politiserade omedelbart. Som byggnadsarbetare kan jag bara hänvisa till artikeln om migrantarbetaren Gustavo i Svenska Dagbladet, full av fel och påhopp. Men det är lika illa åt andra hållet, där borgerliga familjedramer eller brottslighet genast förväntas spilla över på respektive parti, med en sexårslogik av typen "han slår sin fru, då är hans parti också på det viset..."
Det här är den mest uppenbara formen av politik utan ansvar; att sitta som ledarskribent eller kolumnist och ha åsikter om allt mellan himmel och jord, och framförallt avkräva ett diffust samhälle (som alltid har fel) nån typ av ingripande. Men utan att behöva berätta a) var pengarna (det handlar alltid om pengar) ska komma från, b) vem som ska göra't.
Det överlämnar man med varm hand till folkvalda, som därefter ska vrida sig som kålmaskar inför anstormningen av reportrar som likt Sverker Olofssonar KRÄVER SVAR.
Det här är åsiktsindustrin. Den finns nästan alltid som förtäckt journalistik, i dagspress, eller emellanåt i etermedia. Den är rätt lätt att hantera, människor vet att ett budskap från Expressen är borgerligt, och man vet att ett budskap från Göran Greider alltid är förvirrat. Poängen är att den inte maskerar sig.
Sen har vi det politikindustriella komplexet. Det är en helt annan sak.
I riket finns det numera ett par tusen människor som lever på politik utan att vara politiker, och jag menar inte politiskt tillsatta tjänstemän. Jag menar lobbyister, politiska journalister, informationssekreterare, pressekreterare (med alla dess avarter på titlar) några enstaka bloggare, samt en hord av icke avlönade politiska faghags, där jag själv givetvis ingår. För att inte tala om alla som lever på att studera just de politiska mekanismerna, eller skriva om Politiken. Eller som - faktiskt - tror att politik är en såpopera
Dessa människor är nu extremt laddade inför årets stora begivenhet, nämligen att låta sitt budskap drunkna bland tusentals andra i Almedalen. De kommer att vara där, allihop, tro mig.
Det kanske är såhär politiken kommer att se ut i framtiden. Där det inte längre handlar om vad du säger, inte om hur du säger det, utan om vem du säger det till.
I det här politikindustriella komplexet är den förhärskande meningen att "Och? Alla andra är här. Visst, jag tycker också det är fel att människor utan ansvar är de som styr politiken, men jag tänker inte vara den som går i bräschen för en förändring."
Den åsikten i sig är rätt talande; man vill ha åsikter, frottera sig med rätt människor, sitta i paneler och delta i seminarier, men man tänker inte ta det där otäcka - att drabbas av människors - de hemska väljarnas - vrede. Man vill inte bli påhoppad på Coop, man vill kunna gå ut med barnvagnen utan att behöva förklara för en arg pensionär varför hennes medicin inte finns på det närmaste apoteket, om det nu finns ett apotek.
Det överlåter man så gärna till politiker.
Rätt många av de som lever av politiken har en bakgrund i de olika politiska partierna, nästan alltid i ungdomsförbunden. Det är i ungdomsförbunden man knyter de viktigaste kontakterna för framtiden, där har pinsamma saker skett, där har livslång vänskap eller hat grundlagts, men nånstans i tjugoårsåldern skedde en uppdelning mellan de som dög till att vara politiker, och de andra. Och idag är det "de andra" som kommer bakom sina mer dugliga kamrater och talar om hur de borde ha gjort.
Att musikrecensenter är misslyckade musiker är en gammal sanning, som direkt kan överföras till politiken. Duger man inte som politiker kan man alltid bevaka den. Det är en tragisk sanning att somliga politiska tyckare och bevakare är långt mer kända för allmänheten är justitieutskottets ordförande, än socialministern, än kommunstyrelsens ordförande i Göteborg om man bor i Stockholm, och tvärtom.
Politiken har förändrats, makten har förskjutits. De ängsliga själar som svarar för partiernas pressavdelningar, och som på tok för ofta både umgås eller har familjeband med folk i åsiktsindustrin, försöker vara ännu smartare varje gång. Vilket väljarna genomskådar, givetvis. För det är bara bland politiska journalister som väljarkåren är korkad.
När jag blev politiskt aktiv på medeltiden skrev vi motioner, krigade för dem i våra demokratiska organisationer, vann ibland, fick spö ibland, för att i slutänden få en cykelväg, en busshållplats, ett tillägg i arbetsmiljölagen. Idag ringer man en journalist, om man är på låg nivå, eller, om man är på högre nivå, ber sin pressavdelning eller vad det kan heta, att ringa en PR-byrå för en kampanj. Gärna osaklig och smutsig.
Och visst, jag ingår i det här, till nån mikroskopisk del. Det betyder inte att jag tycker att det är bra. Det kan vara bra, om det är en dialog. Men alldeles för ofta blir det en monolog från förment opolitiska institutioner, för det är dessutom så att åsiktsindustrin är noga med att påpeka att de inte är politiska. SAF har en jädra massa sidoorganisationer som hymlar om sin politiska hemvist. Vi kan dra upp Skattebetalarna, Villaägarna, Bilägarna - alla är djupt borgerliga men påstår sig vara opolitiska.Åt andra hållet - PRO eller Hyresgästföreningen betraktas knappast som opolitiska på DN:s ledarredaktion
På samma vis finns det en driva "opinionsbildare" som också påstår sig vara opolitiska - med moral som barnsutenörer eller vapenhandlare i Tredje Världen.
Nå, vän av ordning frågar sig säkert vad man göra åt det här. Vore jag borgare skulle jag rycka på axlarna och säga att det är sakernas tillstånd, ofrånkomligt som tidvattnet. Äkta socialdemokrater som betecknar sig som vänstersossar vill förmodligen förbjuda det. Själv tycker jag att vi ska prata om saken.
För i slutet handlar det om vem som har makten. Förr i världen pratade vi om makten i de mörka direktionsrummen. Ett tag har vi pratat om att makten ligger hos medierna. Idag får vi nog konstatera att alltmer av makten hamnat hos de ansiktslösa lobbyisterna.
Det känns inte bra.
Sanningen om "Gustavo" som kanske utvisas.
I helgen passade Svenska Dagbladet på att lägga ut en mycket märklig artikel om "Gustavo", vars existens i Sverige hotas av att facket anser att hans lön är för låg och därför ska han utvisas, tillbaka till Bolivia. Du kan läsa den här.
Det här fick givetvis tokhögern, rasister och annat löst folk att gå i taket, vilket händer emellanåt, eftersom ingenting retar upp dem så mycket som Byggnads. Vi är lågutbildade, stöddiga och tjänar mycket pengar - det är ett rött skynke för di nyliberala. Och den här artikeln togs givetvis emot med öppna armar av de där som anser att vi är just för kaxiga, lågutbildade och överbetalda.
Artikeln är fylld av konstigheter, och mycket tendentiös, men det mest märkliga är att det på något sätt skulle vara Byggnads fel att "Gustavo" inte får stanna. Byggnads har nämligen bara konstaterat att "Gustavo" inte tjänar vad kollektivavtalets miniminivå ligger på, och detta har man meddelat Migrationsverket.
För så här är det:
Det är Migrationsverket behandlar ansökningar om arbetstillstånd. Här är några av de krav som Migrationsverket ställer upp vid arbete i Sverige, och som redovisas på verkets hemsida:
Det som hänt här är att Byggnads yttrat sig över "Gustavos" villkor. Uppenbarligen tjänar "Gustavo" mindre än kollektivavtalets miniminivå. Det betyder med största sannolikhet att "Gustavo" arbetar på ett företag som inte har kollektivavtal. Allt detta meddelar Byggnads till Migrationsverket. Därefter är det Migrationsverket som beslutar.
Att lägga skulden på Byggnads för "Gustavos" situation är naturligtvis helt galet. Det är företaget som bär skulden - hade de pröjsat "Gustavo" enligt avtal (och haft ett kollektivavtal, som alltså innefattar långt mer än bara lön) så hade den här artikeln aldrig behövt skrivas. Och kom inte och mumla om att det "bara" handlar om ett par hundra spänn som gör att Byggnads underkänner hans lönenivå - det är "bara" ett par hundra spänn som hans arbetsgivare, som vi för övrigt inte vet ett dugg om, faktiskt kan betala.
Jag vet inte hur övertydlig jag behöver vara för att Timbrofundamentalisterna ska fatta - Byggnads yttrar sig om "Gustavos" villkor. Därefter tar Migrationsverket ställning och beslutar. För vad skulle Byggnads ha gjort? Sagt att lönen var OK? Tagit strid för icke-medlemmen. Byggnads är ålagda att yttra sig om villkoren följer existerande kollektivavtal. Hur svårt kan det vara att begripa det.
Inte heller finns det en liten ruta i ytttrandet där Byggnads ska fylla i om man anser att den berörde ska utvisas eller inte. En gång till - DET ÄR MIGRATIONSVERKET SOM BESTÄMMER DET!!!!
Och jo, man ska följa avtal inpå millimetern. Det är liksom avsikten med det. Skulle vilja se den liberale egenföretagare som skriver ett avtal med en kund där betalningsnivån kan vara lite "flytande".
Och jo, Byggnads är en lönekartell. En laglig en. En vagel i ögat på tokhögern. Lev med det. Vill "Gustavo" ha hjälp kan han gå med i facket. Det är det fackföreningen är till för. Vi är till för våra medlemmar.
Det här är vad vi fick på köpet med EU. Jobbtrafficking, lönedumpning, illojal konkurrens, sämre arbetsmiljö. Om detta yttrar sig SvD sällan. Om drivor med underbetalda uzbeker eller latinamerikaner som stängs ute, som är här illegalt istället. Om vitryska lastbilschaffisar som jobbar tjugotimmarspass för nålpengar i Sverige. Om städare som jobbar på natten för 35 spänn i timmen.
Gustavos situation är för jävlig. Vi har massor med medlemmar som befinner sig i samma situation, med osäkra anställningsförhållanden, som jobbar med livet och hälsan som insats, som ständigt hotas med att "sändas hem" om de tjafsar. Att påstå att vi byggnadsarbetare inte skulle slåss för dem är trams. Enbart trams. Jag kan berätta om företag där den utländska arbetskraften är förbjudna att vara med i facket, förbjudna att tala med facket, förbjudna att berätta vad de tjänar. Skulle de bryta mot det åker de hem, fortare än kvickt.
Det borde Svenskan skriva om. Istället för att fara med osanning om Byggnads.
Här kan ni läsa Byggnads kommentar till vansinnigheterna
Det här fick givetvis tokhögern, rasister och annat löst folk att gå i taket, vilket händer emellanåt, eftersom ingenting retar upp dem så mycket som Byggnads. Vi är lågutbildade, stöddiga och tjänar mycket pengar - det är ett rött skynke för di nyliberala. Och den här artikeln togs givetvis emot med öppna armar av de där som anser att vi är just för kaxiga, lågutbildade och överbetalda.
Artikeln är fylld av konstigheter, och mycket tendentiös, men det mest märkliga är att det på något sätt skulle vara Byggnads fel att "Gustavo" inte får stanna. Byggnads har nämligen bara konstaterat att "Gustavo" inte tjänar vad kollektivavtalets miniminivå ligger på, och detta har man meddelat Migrationsverket.
För så här är det:
Det är Migrationsverket behandlar ansökningar om arbetstillstånd. Här är några av de krav som Migrationsverket ställer upp vid arbete i Sverige, och som redovisas på verkets hemsida:
- Att man kan försörja sig på det arbete som erbjudits
- Att arbetet är av en sådan omfattning att lönen är minst 13 000 kr per månad.
- Att arbetsgivaren har utannonserat tjänsten i Sverige och EU under minst tio dagar.
- Att arbetsgivaren erbjuder arbetsvillkor som är i nivå med svenska kollektivavtal eller vad som är brukligt inom yrket eller branschen.
- Arbetsgivaren ger berörda fackliga organisationer tillfälle att yttra sig över anställningsvillkoren.
Det som hänt här är att Byggnads yttrat sig över "Gustavos" villkor. Uppenbarligen tjänar "Gustavo" mindre än kollektivavtalets miniminivå. Det betyder med största sannolikhet att "Gustavo" arbetar på ett företag som inte har kollektivavtal. Allt detta meddelar Byggnads till Migrationsverket. Därefter är det Migrationsverket som beslutar.
Att lägga skulden på Byggnads för "Gustavos" situation är naturligtvis helt galet. Det är företaget som bär skulden - hade de pröjsat "Gustavo" enligt avtal (och haft ett kollektivavtal, som alltså innefattar långt mer än bara lön) så hade den här artikeln aldrig behövt skrivas. Och kom inte och mumla om att det "bara" handlar om ett par hundra spänn som gör att Byggnads underkänner hans lönenivå - det är "bara" ett par hundra spänn som hans arbetsgivare, som vi för övrigt inte vet ett dugg om, faktiskt kan betala.
Jag vet inte hur övertydlig jag behöver vara för att Timbrofundamentalisterna ska fatta - Byggnads yttrar sig om "Gustavos" villkor. Därefter tar Migrationsverket ställning och beslutar. För vad skulle Byggnads ha gjort? Sagt att lönen var OK? Tagit strid för icke-medlemmen. Byggnads är ålagda att yttra sig om villkoren följer existerande kollektivavtal. Hur svårt kan det vara att begripa det.
Inte heller finns det en liten ruta i ytttrandet där Byggnads ska fylla i om man anser att den berörde ska utvisas eller inte. En gång till - DET ÄR MIGRATIONSVERKET SOM BESTÄMMER DET!!!!
Och jo, man ska följa avtal inpå millimetern. Det är liksom avsikten med det. Skulle vilja se den liberale egenföretagare som skriver ett avtal med en kund där betalningsnivån kan vara lite "flytande".
Och jo, Byggnads är en lönekartell. En laglig en. En vagel i ögat på tokhögern. Lev med det. Vill "Gustavo" ha hjälp kan han gå med i facket. Det är det fackföreningen är till för. Vi är till för våra medlemmar.
Det här är vad vi fick på köpet med EU. Jobbtrafficking, lönedumpning, illojal konkurrens, sämre arbetsmiljö. Om detta yttrar sig SvD sällan. Om drivor med underbetalda uzbeker eller latinamerikaner som stängs ute, som är här illegalt istället. Om vitryska lastbilschaffisar som jobbar tjugotimmarspass för nålpengar i Sverige. Om städare som jobbar på natten för 35 spänn i timmen.
Gustavos situation är för jävlig. Vi har massor med medlemmar som befinner sig i samma situation, med osäkra anställningsförhållanden, som jobbar med livet och hälsan som insats, som ständigt hotas med att "sändas hem" om de tjafsar. Att påstå att vi byggnadsarbetare inte skulle slåss för dem är trams. Enbart trams. Jag kan berätta om företag där den utländska arbetskraften är förbjudna att vara med i facket, förbjudna att tala med facket, förbjudna att berätta vad de tjänar. Skulle de bryta mot det åker de hem, fortare än kvickt.
Det borde Svenskan skriva om. Istället för att fara med osanning om Byggnads.
Här kan ni läsa Byggnads kommentar till vansinnigheterna
Det är inte lätt att vara Mats Knutson
Förr i världen sa vi till varandra att sportjournalist måste vara världens svåraste yrke. Precis före TreKronormatchen var det deras jobb att berätta varför svenskarna skulle krossa finländarna, och precis efteråt var det deras jobb att lika självklart berätta varför det gick åt helvete...
Den rollen har idag tagits över av de politiska journalisterna. Häromdagen skrev Lena Mellin i Aftonbladet en text om hur illa det gick för Stefan Löfvén - kris var givetvis ordet som användes, nästan lika vanligt som chock i den tidningen - och ungefär samtidigt kom en opinionsundersökning som visade tvärtom.
Därefter skrev Mats Knutson en analys av opinionsläget på SvT Text där socialdemokratin utmålades som opinionens förlorare. Ungefär samtidigt kom en SKOP där socialdemokraterna får nästan 35%:
Så kan det vara ibland, i det politiska medielandskap där berättandet om politiken blivit viktigare än bevakningen av politiken. Där politiska journalister tydligen numer använder Twitter oftare än de träffar partimedlemmar. Där de helst skulle vilja att politiken var lite mer som House Of Cards - en oerhört konstruerad serie gjord för människor som gärna frotterar sig med mediemakten - eller i varje fall som någon TV-serie.
Till vilket jag skulle vilja säga att om svensk politik är som en TV-serie är det faktiskt mer som Albert och Herbert, Söderkåkar och Svenska Hjärtan. Med inslag av en oerhört beskäftig Magnus Härenstam i Fem myror, idogt sysselsatt med att bevisa att alla andra har fel
Den svenska politiska journalistiken drivs av lata arslen som förmodligen aldrig varit på den sorts politiska möten där cykelställ, hundbajsförbud och störande järnvägsövergångar är viktiga frågor. Eller så skäms de för att de varit där, nån gång, och vill hellre att det ska vara mer av män i dyra kostymer som smsar hårdingar som kan "röja upp", eller kvinnor som döljer hemska hemligheter. Som i en sämre roman från artonhundratalet, ungefär. Aha! sa greven!
Kom ut till flygbladsutdelningar i svinottan, dörrknackning i trapphus med arga rotweilers, budgetmöten med stendöva äldre deltagare och nyblivna smått revolutionära medlemmar, fullmäktigesammanträden där andra sidans heltidspolitiker demonstrativt tar upp tidningen när man argumenterar mot honom. Eller att bli utskälld, eller kramad, på lokala affären.
Välkommen till politiken, liksom.
För just efter 1 maj blir det här väldigt uppenbart. I tidningarna handlar det om de stora frågorna. Själv var jag i Vallentuna och hörde hårresande siffror om skolresultat i fritt fall. Där är det en stor fråga, men knappast stor nog att få genomslag i riksbladen. Och så är det i hela landet - det finns hela tiden lokala frågor som engagerar och irriterar, men som näppeligen kommer synas i pressen. Trots den urgamla devisen om att "all business is local".
Käbblet om si eller så många arbetslösa fortsätter på riksnivå, ivrigt påhejade av lata reportrar, som helst läser pressmeddelanden från de olika partiexpeditionerna (inte sällan skrivna av fd kollegor som migrerat till politiken), istället för att gå ner på djupet bland busslinjer och öppettider. Eller för den delen bland missnöjda företagare eller arga militärer.
Det vore verkligen bra om journalister som ska bevaka politik visste något om den.
Nä, svensk politik är verkligen inte House of Cards. Det är därför det är synd om Mats Knutson
Den rollen har idag tagits över av de politiska journalisterna. Häromdagen skrev Lena Mellin i Aftonbladet en text om hur illa det gick för Stefan Löfvén - kris var givetvis ordet som användes, nästan lika vanligt som chock i den tidningen - och ungefär samtidigt kom en opinionsundersökning som visade tvärtom.
Därefter skrev Mats Knutson en analys av opinionsläget på SvT Text där socialdemokratin utmålades som opinionens förlorare. Ungefär samtidigt kom en SKOP där socialdemokraterna får nästan 35%:
Så kan det vara ibland, i det politiska medielandskap där berättandet om politiken blivit viktigare än bevakningen av politiken. Där politiska journalister tydligen numer använder Twitter oftare än de träffar partimedlemmar. Där de helst skulle vilja att politiken var lite mer som House Of Cards - en oerhört konstruerad serie gjord för människor som gärna frotterar sig med mediemakten - eller i varje fall som någon TV-serie.
Till vilket jag skulle vilja säga att om svensk politik är som en TV-serie är det faktiskt mer som Albert och Herbert, Söderkåkar och Svenska Hjärtan. Med inslag av en oerhört beskäftig Magnus Härenstam i Fem myror, idogt sysselsatt med att bevisa att alla andra har fel
Den svenska politiska journalistiken drivs av lata arslen som förmodligen aldrig varit på den sorts politiska möten där cykelställ, hundbajsförbud och störande järnvägsövergångar är viktiga frågor. Eller så skäms de för att de varit där, nån gång, och vill hellre att det ska vara mer av män i dyra kostymer som smsar hårdingar som kan "röja upp", eller kvinnor som döljer hemska hemligheter. Som i en sämre roman från artonhundratalet, ungefär. Aha! sa greven!
Kom ut till flygbladsutdelningar i svinottan, dörrknackning i trapphus med arga rotweilers, budgetmöten med stendöva äldre deltagare och nyblivna smått revolutionära medlemmar, fullmäktigesammanträden där andra sidans heltidspolitiker demonstrativt tar upp tidningen när man argumenterar mot honom. Eller att bli utskälld, eller kramad, på lokala affären.
Välkommen till politiken, liksom.
För just efter 1 maj blir det här väldigt uppenbart. I tidningarna handlar det om de stora frågorna. Själv var jag i Vallentuna och hörde hårresande siffror om skolresultat i fritt fall. Där är det en stor fråga, men knappast stor nog att få genomslag i riksbladen. Och så är det i hela landet - det finns hela tiden lokala frågor som engagerar och irriterar, men som näppeligen kommer synas i pressen. Trots den urgamla devisen om att "all business is local".
Käbblet om si eller så många arbetslösa fortsätter på riksnivå, ivrigt påhejade av lata reportrar, som helst läser pressmeddelanden från de olika partiexpeditionerna (inte sällan skrivna av fd kollegor som migrerat till politiken), istället för att gå ner på djupet bland busslinjer och öppettider. Eller för den delen bland missnöjda företagare eller arga militärer.
Det vore verkligen bra om journalister som ska bevaka politik visste något om den.
Nä, svensk politik är verkligen inte House of Cards. Det är därför det är synd om Mats Knutson
Är det vår jakt på lycka som ger oss olyckliga barn?
Barnombudsmannen la för ett par veckor sen fram en rapport om den ökande ohälsan bland svenska barn och unga. Det kan vara värt att stanna upp en stund och tänka över att vi i Sverige - faktiskt - har en Barnombudsman. Någon som har i uppdrag att se till barnens bästa. Vi har i Sverige ett antal såna organisationer - BRIS, Rädda Barnen, Friends.
Ändå mår våra barn sämre än någonsin. Lyssna här och läs här
Man kan naturligtvis sitta i radio och bråka med varandra, klokt folk kommer att rynka pannorna och tanter med konstiga glasögon yttrar sig, eftersom det är flest kvinnor som yttrar sig om barn i gemen, och sen kastar vi in några professorer eller överläkare, som då råkar vara män. Detta sagt som en parentes, men en viktig en som det finns anledning att återkomma till i en annan drapa.
Och jag, precis som så många andra, undrar naturligtvis vad det är som gått fel. jag gjort det många gånger förrut, som här Jag har kontakt med människor i andra världsdelar, och när jag berättar att vi har unga som lider av något vi kanske kan kalla för livsleda, blir de nästintill bestörta. Ni har ju ALLT, blev en av kommentarerna. Era barn kan ägna sig åt skola, att leka, ha saker, leva i ett överflöd som faktiskt är nästan en fantasi för stora delar av världens barn. Vad har de att vara deprimerade över?
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Inte tänker jag morra om bortskämda ungar - det är aldrig hos ungarna felet ligger. Istället måste vi, givetvis, titta på oss själva. För vad är föräldrar idag sysselsatta med, förutom att dra hem livets nödtorft, glo på Mello och fortplanta sig? Jo, att bli lyckliga och se unga ut.
Man kan fundera mycket på när det här ändrades - för det har inte alltid varit såhär. Vi behöver bara gå ett par generationer bakåt, när ungarna resolut sparkades ur boet när de antingen var giftasvuxna, eller hade börjat raka sig. När allt liksom inte var fix och färdigt.
Vi ska inte heller bortse från att det vuxit upp en industri kring det här. Det finns mängder med människor som tar betalt för att rota i ungas känsloliv, alldeles väldigt långt från "en cigarr är bara en cigarr ibland" som Sigmund Freud påstås ha sagt. De producerar rapporter, som nästan alltid är "alarmerande" och väldigt sällan "upplyftande". Jag kan inte låta bli att tycka att en del av det här blir som självuppfyllande profetior. Tioåringar som svarar att de "mår ganska dåligt" på enkätfrågor.
I själva verket lever vi ett av världens allra tryggaste samhällen. Visst, även här luckras skyddsnäten upp, och klyftorna ökar, men barnadödligheten är minimal och nästan alla i beslutande positioner vet att man ska anlägga ett barnperspektiv på i stort sett allting.
De materiella tillgångarna är också enorma - våra barn har tillgång till nöjen och förströelse som ingen annan före dem. Nästan alla har också mer kontakt med bägge sina föräldrar än utarbetade generationer före oss har kunnat erbjuda.
Så varför mår barnen dåligt? Om det nu ens är barnen. En afghansk flykting jag träffade, gift vid femton, pappa vid sexton, gevärsskytt vid sjutton, är fortfarande alldeles häpen över att vi i Sverige betraktar män med skägg och kvinnor med jobb som barn. Han har förgäves försökt hitta ett arbete åt sin egen lillebror, som är sjutton, men det verkar vara hopplöst. Lillebror är ju "barn"...
Utan att vara alltför akademisk funderar jag på om det inte är den vansinniga ungdomskulten som skapar en del av det här. För när jag måste acceptera att mina barn är vuxna så är jag själv inte ung längre. Och då verkar världen utanför väldigt hård och våldsam. Fast den är inte det. Det var mycket värre för tjugo, trettio, fyrtio år sen. Men vi vill inte gärna minnas det så, kan jag säga efter ovetenskapliga undersökningar i en stor bekantskapskrets. Man minns sin ungdom genom mycket rosa solglasögon kan jag säga. Och med ett ökat ekonomiskt välstånd har allt fler fått möjlighet att leva ut sina ungdomsdrömmar, även om det onekligen är snett fördelat.
Nånstans tror jag att olyckan blir ungarnas sista revoltmöjlighet. För det är svårt att vara punkigare än sin fyrtioåriga morsa som röjer på Finlandsbåtar och Sweden Rock. Det är svårt att provocera mer än sin femtioåriga pappa som åker HD, gaddar sig och låter skägget växa. Att protestera mot barnsliga vuxna är inihelvete svårare än att revoltera mot mammar och pappor som lämnade ungdomen till ungdomen, om ni förstår vad jag menar. Det är väl därför tjugoåringarna sitter hemma och tittar på På Spåret medan deras föräldrar är ute och rullar hatt.
Kvar blir att må dåligt. Att karva sig i armarna, att blir deprimerad. Det finns inget som kan vara effektivare för att straffa sina föräldrar än att må dåligt, och dessutom inte vilja prata om det. Göra sig onåbar för de närmaste. Jag märker det bland jämnåriga, när vi delar erfarenheter över ett glas vin (jojomän...) Och jag minns killen på gymet som ringde upp sitt barns förskola och påstod att han satt i bilkö men att han snart skulle komma och hämta sin fyraåring. Hans kompis skällde på honom, men han bara flinade och sa att han behövde "egen tid"... Man undrar om han kommer ha tid för läxläsning och föräldramöten, eller om innebandyn med grabbarna kommer vara viktigare.
Egentligen vet jag inte. Men det är märkligt att barnen mår så jävla dåligt i ett av världens bästa länder.
Bilderna? Guess why...
Ja, jag vet att jag provocerar genom att skriva "världens bästa land". Lev med det....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
