Tankepaus

Jag ska ta och fundera över mitt engagemang i partiet. Just nu känns det inte som jag har lust att stå och ta skit för beslut som jag inte delar. Och definitivt inte försvarar.

Nonchalerad. Om att skrika i mörkret

Idag var det inte kul att komma till jobbet. Efter att verkligen ha försökt få folk att ta sig iväg till den utlovade manifestationen, fick man idag istället ta gliringar om vilken lakej man är, om varför man ens orkar försöka engagera sig, när det är så uppenbart att det man säger inte spelar någon roll.
Idag har jag träffat tre personer som på fredag kommer säga upp sitt medlemskap i socialdemokratiska partiet, och ytterligare två som kommer lämna sina uppdrag inom partiet. Ännu fler uttrycker sin oro över vad det här kommer betyda för framtiden.

Det värsta är inte att vi inte vinner debatten, utan att så få velat debattera med oss. En av de få som gjorde det var Christina Axelsson, som vågade komma på Socialistiskt Forum och debattera. Hon fick duktigt med spö av sina mot-debattörer, och vann inte över nån, men hon vågade i varje fall.
För många tusentals medlemmar inom fackföreningsrörelsen är frågan om Lissabonfördraget faktiskt såpass viktig att den kommer vara avgörande för deras framtida röstande. Dessutom en allt starkare känsla av att ingen vill lyssna på oss. Det känns respektlöst, minst sagt.
Jag tänker inte gratulera dem som i morgon tänker bifalla regeringen Reinfeldts proposition. Det här är ingen jävla fotbollsmatch där man kan ta revansch i ett senare läge; det här är ett definitivt svanhopp ut i en mycket oviss framtid. Och än värre blir det när man vet att man hade chansen att påverka men struntade i det.
Vad man kan hoppas på är att det trots allt finns tillräckligt många socialdemokratiska riksdagsledamöter som kommer att rösta Nej på torsdagen för att partiledningen ska begripa att den här frågan kommer att fortsätta leva sitt egna lilla liv. Den kommer inte begravas nu, den kommer att återkomma under hela EU-valet.
Till stor glädje för borgarna naturligtvis - det är ju underbart med en splittrad arbetarrörelse.

Nej, jag tänker inte ta till överord om att det här blir fackets död, eller att det är typiskt när partiet glidit åt höger, eller att så kan det gå när man ska vinna marginalväljare. Eller att det var bättre förr, för det var det inte - de som säger så ljuger för sig själva. Men jag tror att det finns en bristande insikt om hur lätt det är idag att byta parti, eller att bara skita i det.

Mest handlar det om att det kommer tystna i bodarna. Varför ska man jobba för något när man inte ens blir tagen på allvar????


Bilden heter Fortvivlan och är målad av den norske konstnären Edvard Munch, som inte heller hade mycket att skratta åt....

Manifestationen som kom av sig. Om att bli överkörda

Det hade kallats till manifestation på Mynttorget. Affischer, annonser, SMS och telefonkedjor manade oss att komma dit och visa vårt stöd för den svenska modellen. Och, eftersom Byggettan var den drivande kraften bakom detta, för att sätta en blåslampa i ändan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, inför det kommande beslutet om att ratificera Lissabonfördraget - mot LO-kongressens beslut (om detta har det skrivits åtskilligt på denna blogg; sök på taggen Lissabonfördraget), och mot en rätt högljudd opinion inom partiet.
Regnet öste ner, allt fler angav allt mer märkliga skäl för att slippa komma. Shjälv var jag redan dyngsur efter dagens jobb, men duschade, satte mig torr och fin på tunnelbanan och blev sedan dyngsur igen på Mynttorget. Sånt får man ta. Det var hyfsad uppslutning ändå - det var ju ett viktigt ämne!
Men så snart det hela satte igång visade det sig att återigen hade partiapparaten shanghajat hela evenemanget. Här skulle inte talas Lissabonfördrag - här skulle skällas på Reinfeldt. Och det gjorde Wanja Lundby-Wedin med besked. Hon är duktig på det, och det hon sa var både klokt och riktigt.
Men det var ju inte det vi hade kommit dit för att höra.
Allt fler blev alltmer irriterade, och arga, Allt fler suckade uppgivet och gick helt enkelt därifrån. Det var tur att det var svart utanför fackelskenet, annars hade det synts rätt tydligt när förbannade medlemmar lämnade mötet. För den som tvivlar kan jag lämna namn på ett flertal socialdemokrater som faktiskt gick därifrån.
Ska jag skriva det igen? DET VAR INTE DET VI KOMMIT DIT FÖR ATT HÖRA!

I den sista skälvande sekunden när vi hade en aning av möjlighet att kanske, kanske påverka en riksdagsledamot till - så väljer vår egen LO-ordförande att vara ett lydigt redskap för partiledningen (där hon i och för sig ingår). Jag är medveten om att hon har en annan åsikt i frågan, men vanlig politisk anständighet hade varit att i varje fall med några meningar beröra Lissabonfördraget, och den oro som många faktiskt känner.
Några av de mest inbitna sossar jag känner var så arga att de knappt kunde prata - själv blev jag bara mer och mer bedrövad.

Jag har fortfarande inte fått svar på den fråga jag ställt säkert femtio gånger - hur kan det komma sig att Lissabonfördraget skulle vara så jättebra för svensk fackföreningsrörelse, när samtidigt SAF (Svenskt Näringsliv) tycker att det är jättebra för dem? Hittills har jag inte fått något annat svar än att Lissabonfördraget i varje fall är bättre än Nicefördraget, men det är ju inte mycket till tröst.
Vi hade en möjlighet att villkora vår ratificering - att få ett undantag som skyddar den svenska modellen, och det spelkortet kommer nu att vara förbrukat utan att ha gjort nån nytta. Det är fruktansvärt klumpigt, och det kommer att vara till enorm nackdel i det kommande EU-valet.
Wanja Lundby-Wedin tyckte hon blev häcklad när det började muttras i publiken. Vad trodde hon då? Att vi skulle vara tysta när vi blir snuvade på konfekten. Och inte är vi vare sig trottoarkommunister eller EU-motståndare.

Vår stridbare ordförande i Byggettan Johan Lindholm, som kallat till mötet med följande text "Visa din solidaritet som ambassadör. Därför välkomnar jag dig till Manifestation för den svenska arbetsmarknadsmodellen" släpptes inte upp till mikrofonen.
Det ryktas om att han stoppades. Om det är sant är det för bedrövligt och måste få konsekvenser.
För debatten fortsätter - den kommer INTE vara avslutad när den socialdemokratiska riksdagsgruppen på torsdag lydigt följer regeringen. Den kommer att återkomma och återkomma.
Per Wirtén uppmanar i Dagens Arena socialdemokraterna att vänta med beslutet (och läs kommentarerna, i EfterArbetet säger gräsrötter samma sak. På denna blogg har sagts samma sak hur många gånger som helst. I Kommunalarbetaren intervjuas den svenska domaren i EU-domstolen Pernilla Lindh - som f ö visar upp en stilenlig arrogans i intervjun - om sin syn på Lavalmålet, och hon, som verkligen borde veta, gör en helt annan analys av situationen än de som nu påstår att Lissabonfördraget skulle stärka löntagarna. Att hon sedan verkar mer än lovligt vidrig är en helt annan sak.
Jag ser inte framför mig ett socialdemokratiskt parti som kommer gå stärkt ur EU-valet. Efter kvällens fiasko ser jag mer framför mig ett valresultat kring 20-22% och en massiv väljarflykt. Och det blir svårt att resa sig från det till 2010...

Vilka karlar vill se Paolo Roberto laga mat???

Det har utkommit en ny tidning om Mat. Food Magazine. Den ska rikta sig till män. Manlig mat. Inriktningen är öl, grabbig mat och tonen känns väl en smula...ålderstigen så att säga. Men det kan säkert bära sig - en tidning för de gossar som tidigare köpt Moore eller Slitz. De där som måste anglifiera namnet för att låta lite balla... Men mellan raderna kan man ana en viss misstänksamhet i texten från Dagens Media.
Jag är intresserad av mat och matlagning - har säkert en hyllmeter kokböcker. Familjen stönar över ytterligare fynd som bärs hem med avsikten att katalogiseras men som ändå bara hamnar överst i ska-läsa-högen, Och jodå, jag lagar maten i det här huset.
Naturligtvis finns det en skillnad på hur man ser på matlagning mellan män och kvinnor. Det finns t o m folk som forskar i ämnet (vilket jag tycker är bra och intressant). Just därför är mina egna upplevelser av manlig matlagning förmodligen rätt ovetenskapliga, på samma vis som mina egna erfarenheter av kvinnliga poliser, banktjänstemän eller egyptiska taxichaufförer (till exempel) inte alls lämpade som statistiskt underlag.
Men de allra sämsta och värsta måltider jag ätit i mina dar har alla tillagats av män. Detta inkluderar fiskpinnar i brödrost, ostbågsgratinerad fisk, vidbrända kokta ägg (jodå!), och en beryktad fransk nötkötts- och vitlöksgryta, fast på falukorv och med kryddnelikor. För att inte tala om totalt oätlig mat serverad ur kokvagn, och försvarets nödproviant.
Jag tycker det är viktigt att män kan laga mat, men det är med män och matlagning som med bortskämda barn. Det är sällan barnens fel att de är bortskämda, och vem är det som invaggat mannen i uppfattningen att han inte behöver - för det är naturligtvis det saken handlar om - laga mat?
Fortfarande helt utan vetenskaplig grund vill jag påstå att det är hans morsa. Som lagat hans mat, bäddat hans säng och strykit hans byxor.
Det är ju så att OM man måste laga maten man ska äta, kan man ju lika gärna laga god mat. Det finns ingen direkt charm i vidbränd mat, eller råa delar i köttbiten. Vi män är faktiskt inte med automatik självplågare (fast emellanåt kan man ju fundera på den saken också..) För säkerhets skull vill jag berätta att ketchup inte alls räddar all mat.
Dessutom finns det all anledning att diskutera den moderne mannens delaktighet i hushållsarbetet. Nyare forskning visar med förfärande tydlighet att det inte hänt så mycket som man önskar. Det finns fortfarande en femtiotalsmässig uppdelning av hushållssysslorna mellan makarna. Och att skattereduktionen för de hushållsnära tjänsterna hjälper till att cementera detta, istället för att bli den utlovade avlastningen.
Detta innebär - mycket vanligt - att han tar hand om bilen och huset, medan hon tar hand om tvätt, barn, städning och matlagning. Och det tycker mycket oftare än Han än Hon är ett prydligt exempel på jämställdhet.
Skillnaden är att många killar faktiskt, för sitt höga nöjes skull, kan skita ner sig i motorrummet på sin lediga tid, medan tjejerna förmodligen önskade tvätthögen dit pepparn växte, om de fick välja...
Vill man få killar intresserade av matlagning måste man ta itu med det tidigare - och framförallt ska man ju inte sätta Paolo Roberto på omslaget (läs kommentarerna direkt här). Jag vet inte vilken verklighetsuppfattning man har, om man tror att Paolo är särdeles beundrad utanför de kommersiella TV-kanalerna. Men han gav ju inte upphov till några jubelrop direkt i boden när saken kom på tal...

Nä, jag skulle vilja se en riktig karl på omslaget till en mattidning. En som faktiskt lagar mat för sin överlevnads skull, och inte för att han har lust (för handen på hjärtat - det är rätt träligt att laga mat vecka ut och vecka in; det är därför jag utan särskilt dåligt samvete bjuder familjen på lokal under helgerna. Då slipper jag både lagandet och diskandet).

Jag är tveksam till om Food Magazine kommer få fler män att laga mat. Och inte kommer de att få Slitz- eller Mooreläsarna att laga mat heller - men deras mammor har säkert mer att tala med sina söner om än deras matlagande


Bilden föreställer Werner och Werner, som också var män som lagade mat. Fast helst med selleri..

Nu får man kritisera ledaren. Vad är problemet?

Det pågår ett krypskytte mot Mona Sahlin påstås det. Lotta Gröning har skrivit en bok om henne (nej, jag tänker inte läsa den, men har läst recensionerna), Per Nuder har skrivit en bok om sin tid med henne och Persson (eller vad det nu är) Jag tänker inte läsa den heller. Mest för att jag tycker det är så pinsamt att upptäcka att människor med kompetens inom ett område med automatik tror att de har det inom ett annat också - nämligen skrivande. Jag har läst recensionerna, tack så mycket.
Till detta har ett gäng surgubbar inom den fackliga rörelsen vädrat morronluft, och nu ska Mona få lida för allt elände hon gav dem under tidigt nittiotal. För att inte tala om alla dessa som med Expressen som kunskapskälla anser att hon är rent brottslig, omoralisk och oduglig.
Till er vill jag säga - väx upp!

Man kan se på kritiken på olika sätt, men främst har den nog att göra med att det nu är i sin ordning att kritisera partiledningen. Och man undrar var de här surdegarna höll hus under regimen Persson. Enligt uppgifter från trovärdig källa var det ytterst få som orkade/vågade ta en konflikt med Göran Persson om vare sig hans politik eller om hans ledarstil. Varför skrev inte Lotta Gröning en bok om honom, medan han var Den Som Bestämde?
Det ska vara i sin ordning att vara kritisk mot högsta ledningen. Det är ett sundhetstecken. Att man nu kritiserar Mona betyder att kameraderiet börjar försvinna. Ett kvarvarande tecken på det är ju den Totala Oviljan att på något sätt förknippa Göran Perssons person med valförlusten.
Man får inte ens diskutera det.
Så nu gör jag det.
Varför vill inte framträdande socialdemokratiska eller fackföreningsnaknutna företrädare diskutera Göran Persson skuld i valförlusten? I den socialdemokratiska eftervalsanalysen (s 96) går man som en katt kring het gröt istället för att våga djupanalysera saken. Förmodligen för att den analysen skulle vara mer kritisk mot Göran Perssons person och hans sätt att toppstyra partiet än vad som skulle vara uthärdligt för många med anseende. Nu nöjer man sig med lite halvmesyrer på en sida....
Framförallt skulle många framstå som menlösa ja-sägare, konflikträdda och utan ryggrad. Och så kan vi ju inte ha det.
Alltså har man inte kritiserat, eller protesterat. Och det är ju mot dessa som en eventuell kritik idag istället skulle vändas. Men det är ju lättare att gå på Mona Sahlin. Som har en annan framtoning, och som också ger hopp åt alla dessa som under den Perssonska eran varit tysta. Nu klättrar de nästan på varandra för att lyckas få fram just sin hjärtefråga till henne.

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det inte är mycket gamla oförrätter som aldrig grävts ner som ligger och luktar i höstvinden. Emellanåt är det socialdemokratiska toppskiktet lika barnsligt som vilken dagisgrupp som helst. Vilket förmodligen gäller de andra partierna också - det blir nog gärna så när folk har haft nära kontakt med varandra under tjugofem år eller mer.

Vi ska nog vara tacksamma för att man återigen får debattera om partiledaren. Den tid då rättning i ledet var melodin är gudskelov över. Det kan de hålla på med i andra partier.


Bilden föreställer en gödselstack. Gödsel ska som bekant användas till nåt nyttigt. Annars ligger det bara där och luktar illa och alstrar sjukdom... Precis som skitsnack

Fredens dag 1918. Om ett lunchuppehåll

Kl elva den elfte november 1918 upphörde första världskriget. Kanonerna tystnade varefter budskapet spreds efter fronterna. Det var en smått obegriplig tystnad kunde de berätta som haft kanonmullret som närmaste granne i flera år, och ingen vågade resa sig i skyttegravarna. På andra ställen blev det jubel, för att inte tala om i städerna.
Den politiska kartan i Europa ritades om, och kanske inte på det bästa viset. En fransk general konstaterade att man skapat ett tjugoårigt uppehåll till nästa krig, för detta var han övertygad om skulle komma. Det gjorde det också. I de efterföljande fredsförhandlingarna vägrade de oförsonliga fransmännen ge de överlevande tyskarna någon som helst misskund; och drev också fram en kris som i slutänden kom att ge spelrum och möjligheter för just det som många anade skulle komma - det andra världskriget.
Knappt ett år efter krigsslutet kallade den brittiske reportern Charles Repington på Times det som dittills bara hade varit "kriget" för just det första världskriget, och i dagarna är det aktuellare än på länge.
Inte bara Peter Englund har skrivit en ny bok om det - vilken recenseras här t ex, och som jag själv ivrigt väntar på - utan flera andra. Detta oaktat att det redan finns en rad lysande böcker om det hela. Nämnas kan Jolos trilogi om det, eller Edward Spears böcker. Även Eric Hobsbawm har behandlat ämnet - som vanligt lysande. Man kan fråga sig varför så många böcker om just första världskriget inte bara är faktaspäckade tabeller, utan faktiskt stor litteratur?
I radion diskuterades varför det blivit så populärt att skriva just om det kriget just nu. Faktum är ju att även om vi ser en liten litteraturboom i ämnet just nu, så är det en rännil om man jämför med vad som produceras om andra världskriget.
Jag tror att det beror på att första världskriget fortfarande utgör en utmaning för den historieintresserade - det ligger för långt bort för att ha dokumenterats av vare sig rörliga bilder, eller av modern journalistik. För att kunna förstå det måste man faktiskt gå till källorna, läsa strategidokument, fundera själv och ändå kunna se varför detta krig, som i sin begynnelse skulle ha varit en fortsättning på de romantiserade bilderna av krig, istället blev en chock för de som deltog.
Det blev ett krig där de tappra kavalleristerna bokstavligen red in i den moderna krigföreningen, brutalt demonstrerad av taggtråd, löpgravar och kulsprutor med oanad eldhastighet. Istället för att föras av gentlemän och kavaljerer, fördes det av konduktörer, masugnsarbetare och skollärare. På det viset blev det rejäl knäck åt det gamla ståndsamhället, och spolade isen för de jämlikhetssträvanden som också blev verklighet efter krigsslutet.
Hobsbawm talar om det långa artonhundratalet, inlett 1789 och avslutat 1914. Inte som en daterad angivelse naturligtvis, utan som en temperamentsbeskrivning av hur världen såg ut. Det var en statisk värld, styrd av kungar och generaler. I sin direkta påverkan på den världen är det frågan om någon annan händelse kunde ha varit så stor. Kanske immigrationen till USA men det är tveksamt om ens den hade samma genomslag.
Det första världskriget hade mycket större betydelse för världsutvecklingen än det andra - en urganmmal och älskad tant till mig sa vid ett inspirerat tillfälle att världen vändes upp och ner på fyra år. De förändringar som sker under 1910-talet är långt mer omvälvande än de som kan sägas äga rum under hela efterkrigstiden - till priset av tjugo miljoner döda.
De döda var för sista gången också till största delen stridande soldater - i fortsättningen har civilbefolkningen varit de stora förlorarna i alla krig, men i Flandern, vid Isonzo eller Dardanellerna dog det soldater. Utskickade efter en artonhundratalstaktik, som innebar att man gick i god ordning över Död mans land, gärna ackompanjerade av trummor eller säckpipor, så marscherade man mot väntande kulsprutor och granateld. Och man fortsatte med detta även sedan verkligheten alldeles fruktansvärt påtagligt visat att det var lönlöst.En mentalitet som också den var en frukt av en värld som skulle försvinna.

Man gick, och dog. Och generationer av lovande ungdomar försvann, så till den milda grad att man diskuterade om det var en infrielse av Darwins tes, om att de bästa dog först. Och en del av dem - som Rupert Brooke, mer eller mindre geniförklarades. Vem minns honom idag?

Många av de som sedan skulle få framträdande roller under det andra världskriget genomled också det första, som en skola inför vad som komma skulle. Rommel var vid Verdun, Patton i Frankrike, Mussolini, och naturligtvis den böhmiske korpralen. Och många, många andra...

Det är bra att det skrivs mer om Första Världskriget. Det finns en myt som säger att det skulle ha blivit ett krig vare sig Gavrilio Princip hade skjutit tronföljarparet i Sarajevo, eller inte. Eller att ett efter kriget 1870 revanschistiskt Frankrike skulle ha provocerat fram ett krig med Tyskland. Eller att kriget var oundvikligt när Schlieffenplanen satts i sjön. Eller nånting annat.
Vi vet inte. Det är ett lätt sätt att förklara det som skedde under sommaren 1914, men någonstans under hela kriget fanns alltid möjligheten att välja mellan krig eller fred. Frågan är ju varför man valde krig.

Bilden - den brittiska krigskyrkogården Tyne Cot med fallna från Slagen vid Ypres

Nya avslöjanden om utnyttjad arbetskraft

I den ändlösa serien om företag som skor sig på sina anställda har nu turen kommit till ett litet företag som tänkte göra sig en hacka genom att ta ett jobb i Malmberget. Ett polskt företag, (inhyrt av finska storfirman Outokumpu) som inte nog med att de betalade bedrövligt också krävde gubbarna på pengar för arbetskläder och trasiga maskiner.
Gruvfyran har föredömligt nystat upp affären och kastat den tillbaka i knät på samordninghsansvariga vid bygget av MK 3, fast jag håller inte alls med om deras krav på att Sverige ska förkasta Lissabonfördraget. Det är både inskränkt och chauvinistiskt - det man ska göra är att se till att vi får inskrivet våra förbehåll i fördraget. Men att säga nej till det kommer inte alls att stänga till kryphålen för de här bovarna.

Intressantare är ju att man redan från början kommit överens om att kollektivavtal skulle gälla på arbetsplatsen. Men det betyder ju också att man inte alls hade nån plan för att kontrollera efterlevnaden av detta - man tog in billigaste anbud, kontrollerade inte - brydde sig inte - att det fanns gällande avtal och att de efterlevdes, och sen betalade man förmodligen ut pengar.
Eftersom en normal svensk upphandling innebär att anbuden bör ligga inom en rimlig ram kan man ju tänka sig att detta polska företag, Mostosal, har lämnat en offert som ger dem en helt makalös vinst, jämfört med andra anbudsgivare, som kanske hade betalat schysta löner. Se där hur lönedumparna är till direkt skada för andra entreprenörer.
Det är dessutom rent beklämmande att SAF slåss med näbbar och klor för att inte behöva skapa den sorts av öppen redovisning, men det är ju bara ytterligare ett exempel på att de knappast talar för sina medlemmar längre
Frågan är ju vem som ska kontrollera att eventuella underentreprenörer följer avtalen. Och där brister det, minst sagt. Jag tycker inte det ska vara Byggnads eller andra fackförbunds sak att kontrollera - när det gäller större företag i byggbranschen finns det redan idag en överenskommelse - paragraf 38 - om förhandsanmälan, dvs det stora byggföretaget talar om vilak de tänker använda. Grejen är att i nivåerna under de seriösa företagen är det rena vilda västern.
Då kan man få tag i folk som hämtar sina pengar i Svartbanken - som jag hört talas om men trodde var en myt - och värre saker ändå. Och passa på att läsa de skrattretande kommentarerna i anslutning till artikeln!!!!
Hur Gruvfyran kommit på det hela vet jag inte, men det är ju inte så svårt att begripa - folk snackar med varandra, man blir upprörd, nån känner nån. Och sen är snöbollen i rullning.
Det som gör mig arg är att Mostosal naturligtvis visste att deras avtal stred mot den svenska modellen, men de chansade och körde så länge det gick. Vi har sett det förr, och kommer få se det igen, tyvärr. Och pengar som borde tillfallit de anställda hamnade nån helt annanstans

High-steel workers. Om skyskrapor

Satte mig på motionscykeln på lördageftermiddagen - så kul kan man också ha det! - och fick se ett avsnitt av Extreme Engineering på Discovery Channel. Det är en kille som springer i vägen på olika byggen, ställer naiva frågor och ber att få testa alla grejor som finns. Det är rätt kul.
Nu hamnade han i Shanghai, på ett megabygge, och fick följa med en glidform uppåt. Han stod knappt ut med oljudet, och dessutom var han höjdrädd. Men man fick en rätt bra inblick i hur de jobbade där - utan hörselskydd, med handkraft. De handnajjade armeringen - både i väggar och i valv -, släpade slangar och bockar, skruvade bult med spärrskaft, klippte armering med bultsax och verkade jobba dygnet om. För att inte tala om att de vacklade omkring på formkanten utan skydd, på sextiofjärde våningen eller nåt liknande.
Det var beklämmande. Man funderar på om de ens hört talas om maskiner, eller om deras arbetsgivare ens med en tanke funderar på hur de här killarna kommer att må på sin ålderdom. Men det är klart, det var lämmeltåg till arbetsplatsen - den bristande tekniska rationaliteten ersattes av mänsklig förbrukningsvara.
Jag vill minnas att det var tolv man som byggde Kista Science Tower - också ett bygge med glidform, liksom t ex Turning Torso i Malmö. De hade hur som helst en friggebod som manskapsbod inne i formen! Hade de byggena skett i Dubai eller i Shanghai hade det varit hundratals gubbar, sanna mina ord.
Vi bygger ju inte så högt i Sverige - vi lägger skyskraporna på tvären som en arkitekt sa en gång. Och hus över tjugo våningar anses som höga. Det finns hursomhelst nu en växande opinion för att faktiskt bygga högre, framförallt i Stockholm, och det finns drömmar om en rejäl skyline.
I USA byggdes många av de första skyskraporna av mohawkindianer; de blev nära nog synonyma med high steel workers. Det påstods att de skulle ha saknat genen för svindel, men det är nog snarare en fråga om kultur. Och i de kretsarna har säkerligen också frodats en hel del machismo och tävlingsinstinkt.

Numer använder man faktiskt säkerhetslinor och fallskydd (fast jag kan fortfarande inte begripa deras förkärlek för privatkläder i jobbet) och har en stark fackförening. Och det byggs fortfarande skyskrapor i USA och i resten av världen; markpriserna tvingar ju fram expansion på höjden. Nya tekniker gör det också möjligt att bygga ännu högre - vi kommer snart att få se den första skrapan som blir över en kilometer hög.
Det finns ju två huvudsakliga sätt att bygga högt - det ena är att bygga ett rejält skelett i stål - the steel frame; det andra är att gjuta en allt högre kärna med valv. De amerikanska byggjobbarna är i stor utsträckning byggsmeder, eller montörer. De stoltserar med en blocknyckel istället för hammare. Kärnväggsmodellen är mer den modell vi har i Norden, med timrisar och grovisar.
Stoltheten sticker man inte under stol med - det här är hardhats, kroppsarbetare med yrkeskänsla.


Naturligtvis är dödligheten hög, knallar man omkring på balkar hundratals meter upp i luften kommer några så småningom att ramla ner, och de har svårt att få vettiga försäkringar. Därför förhandlar de också fram sig till bra löner - man måste kunna leva även efter en olycka, och familjen måste ha en trygghet.


Nedersta bilden föreställer Chicagos skyline - mindre än den mest berömda i New York, men fortfarande imponerande!

Johan Lindholm på repskapet. Om Lissabonfördraget

Johan Lindholm sa bland annat så här i sitt inledningstal på Byggettans repskap:
”Efter att s-riksdagsgruppen under förra veckan tagit beslut om att skyndsamt ratifcera Lissabonfördraget drar man inte bara LO-kongressen vid näsan, man slår också in på en väg där facken i den kommande valrörelsen inte med säkerhet kommer att kunna ta fighten för socialdemokraterna.

Hur kommer det sig att partiledningen och s-riksdagsgruppen är beredda att villkorslöst ratificera Lissabonfördraget utan att säkra kollektivavtalens värde? Hur kan riksdagsruppen vara så aningslös att de utan tvekan riskerar facklig/politisk valsamverkan? Hur kan de bara köra över 1,7 miljoner LO-medlemmar? Det är dessutom pinsamt att höra LO-ledningen säga att s-riksdagsgruppen ”har gjort vad de kunnat” när det gäller att använda fördraget som verktyg för att säkerställa det allra heligaste för svensk fackföreningsrörelse…

Den svenska arbetarrörelsen måste ta samma chans som Irland att försäkra sig om ett fördrag som inte slår hål på den svenska arbetsrätten. För arbetarrörelsen är frågan om strejkrätt och kollektivavtal grundläggande för hur maktfördelningen ser ut mellan arbete och kapital. Att den borgerliga regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande då de vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag…”

Det kan vara värt att fundera på det här nu, i dessa yttersta dagar, när SAF ifrågasätter lagen om anställningsskydd (för sjuttioelfte gången). I skuggan av alla varsel - och nu ser det mörkt ut på Kameruns avbytarbänk - kommer naturligtvis olika nyliberaler att börja kräva avsteg till höger och vänster. Framförallt till höger.
Det finns en strategi för att knäcka ryggen på facket - det börjar alltid med att man fördyrar medlemskapet, därefter ska man ta bort olika maktmedel, och till sist skapar man lagar som försvårar medlemskapet. Vi har sett det förr.
De som drabbas värst är naturligtvis de som aldrig sett annat än ökad tillväxt. Som ung och obunden behövde man inte någon, det har man ju lärt sig. Och i kommuner som t ex Arvika riskeras nu budgeten av skenande socialbidragskostnader. Självklart vänder ju då den borgerliga regeringen och börjar tala om att det inte är bra att folk inte "upplever att de har en grundtrygghet". Alltså ska man göra det lättare att vara med i a-kassan igen. Trots att Littorin tidigare i år påstod att 60,000 jobb hotades om a-kassenivåerna återställdes....
Det är så dags. Det är en så kall cynism att man blir knäsvag.
Vem kan bli överraskad av att folk valt att stå utanför fack och a-kassa eftersom man fördyrat det? Och att samma människor hamnar i ekonomiska bekymmer när de blir uppsagda????
Det som händer nu är ju EXAKT det man varnade för. Bra jobbat, Nya Moderaterna!!! ironi
Det vi har är en regering som inte regerar eller reagerar, och att i det läget skicka över vår arbetsmarknads grundfundament att bestämmas i Bryssel är minst sagt en chanstagning.


Bilden på Uppfinnaren från Sundbyberg; Han som inte tänkte på det.... och ja, jag vet att den repliken är sliten. Men den passar så bra, och vad har man bevingade ord till om man inte får använda dem???

Kejsaren av USA. Om fartblindhet

Det var så många andra som bloggade om det amerikanska presidentvalet att det kändes förmätet att bara vara en till i högen. Och nej, jag är inte överraskad av utfallet. Däremot är jag en smula förvånad över att människor med vanligtvis nykter syn på verkligheten verkar ha dragits med i ett formligt moras av känslor. För somliga är det inte Barack Obama som vunnit, det är nära nog Messias själv.
Ett hastigt axplock ger vid handen att Johan Sjölander, liksom många andra, tror att Obama är en vänsterkandidat. Enligt amerikanska mått mätt kan det kanske vara så, fast jag personligen nog skulle vilja ha honom mer i mittfåran av det politiska fältet. Om någon minns den elake krönikören Struve i Aftonbladet (en genial skapelse av Gunnar Fredriksson och Dieter Strand) som på sin tid var okrönt mästare i politiska förolämpningar och snabbanalyser, så hade han varit närvarande när Hubert Humphreys (vilken jag åkt hiss med i dåvarande Leningrad men det är en heeelt annan historia), som varit amerikansk demokratisk vicepresident, beskrev sig själv som socialdemokrat, varpå Struve nyktert konstaterade att då var nog Gösta Bohman det också.
Detta är helt överförbart även idag.
Under en vansinnig natt där jag mot rim och reson sov tre timmar för att kunna följa dramat, hade jag kontakt med många vänner på andra sidan Atlanten, och jag vidhåller att Obama inte är en vänsterkandidat. Den alltför tidigt bortpolletterade John Edwards kan med nöd klassas som sådan, men inte Obama och definitivt inte Hillary Clinton.
Jag trodde inte heller att rasfrågan skulle bli avgörande - Obama borde rimligen ha drabbats av Bradleyeffekten redan under primärvalen, men han stärkte istället sina siffror kontra opinionsundersökningarna. Frågan är om han inte istället gynnades av den debatten.
McCain hade alltför mycket emot sig från början - han var förknippad med Bush, han visade knappast beslutsamhet i samband med finanskrisen, han stöder Irakkriget (som faktiskt är djupt impopulärt, vilket man verkar glömma), han utsåg Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat, vilket kan ge upphov till andra frågor.
Uppenbarligen var Amerika moget för en svart - nåja - president. Men Amerika är näppeligen moget för en kvinnlig president. Det är en aspekt som verkar ha försvunnit sedan Hillary Clinton klev av banan, men som ni kanske minns debatterades det om den saken på den tiden. I våras.
Jag tror att rätt många faktiskt valde mannen före kvinnan, utan att lägga större värde vid åsikterna. Lika mycket kommer det att visa sig att försöken att koppla Obama till militanta muslimer och terrorism kanske istället hjälpte honom.
Men framförallt valde Amerika efter ålder. Ålder var viktigare än ras, och eventuell erfarenhet var en icke-fråga. McCain har suttit en massa år i det av honom så förhatade Washington - frågan är vad han hade lärt sig. Att han varit en hyfsat trogen Bushsupporter kunde han knappast sticka under stol med, fast han gjorde sitt bästa för att distansera sig från honom.
Det är också en smäll mot de neokonservativa. Den uttalade nyliberalism som drivits från Vita Huset, exemplifierad med en rent avskyvärd hantering av Katrinakatastrofen, och den uppnebara förslumning som stora delar av USA nu drabbas av, faller hårt tillbaka på Bush. Och därmed på det republikanska partiet.
Se där ett smakprov på åsikter från de som faktiskt röstade.
Det finns också en tendens i Sverige att se den sittande presidenten som Ledaren för sitt parti. Och så är det inte. Även om demokraterna nu har majoritet i kongressen betyder inte det att det kommer att gå som en dans. Kongressledamöter har rykte om sig att vara olydiga, och en republikansk kongressman från New Hampshire kan mycket ofta vara avsevärt radikalare än en demokrat från djupaste Södern.
Inte så lite av problematiken ligger naturligtvis i hur det representativa systemet är konstruerat i USA, där intet får ändras av vad förfäderna slog fast. Resultatet har blivit en rent horribel byråkrati och ett valsystem som är rena lotteriet emellanåt. Och svårt att kontrollera
Facket i USA har investerat hårt i Obama, inte för att han varit den idealiske kandidaten - det hade varit John Edwards -men för att McCain/Palin varit rena skräckkabinettet (läs Dagens Arena här!) Det har också funnits en stor okunskap i Sverige om hur det faktiskt kan vara att engagera sig fackligt i stora delar av USA.
Om nu Obama skulle kunna få igenom bara ett par av förslagen som fått den amerikanska fackföreningsrörelsen att stödja honom, så är det små steg på en stenig väg, men det är ingen som sagt att det ska vara enkelt att vara den folkvalde kejsaren av USA.
Han ärver en massa historia, och det är inte det lättaste att förvalta. Världen kanske inte blir en bättre plats på en gång med Obama i Vita Huset, men det finns i varje fall hopp.

I amerikansk politik symboliserar sedan länge åsnan det demokratiska partiet och elefanten gör samma sak för det republikanska

Vem dör på jobbet idag?? Om arbetsplatsolyckor

Chanserna är stora att det är en byggnadsarbetare. Eftersom Arbetsmiljöverket genomfört något de kallar arbetsmiljöriksdag (vilket geni som kom på den beteckningen) där de särskilt koncentrerat sig på småföretag, är det värt att åter säga något om den makabra värld vi lever i.
Byggnads och Byggcheferna har genomfört en egen enkät om hur man upplever risktagandet på arbetsplatsen, och det är ingen rolig läsning. Varannan byggnadsarbetare oroar sig för att dö på jobbet. Jag vet hur det känns, och det mår man inte bra av. Att halka till på ett bygge kan medföra rask och ögonblicklig död, även om man skyddar sig allt vad man orkar.
Det vi dör av är mycket sällan de väntade olyckorna. Man använder sele vid höghöjdsarbete, man har hjälm på sig, man stänger av ström man vet är farlig. Problemet är alla dessa tillfällen när man inte är beredd - när det visar sig att trappan var borttagen, när hålet i taket bara är täckt med en masonit, när skyddsräcket inte sitter fast.
Det finns en direkt koppling mellan byggstress - som numer är ett existerande ord - och antalet olyckor. Alldeles för många olyckor skulle kunna ha undvikits med en rejäl plabering och ett bra förebyggande arbete. Något som det inte finns tid för.
Det finns inte tid för det i småföretagen - där också kunskapen kanske saknas - men det händer onödiga olyckor också på stora företag, där det knappast är resursbristen som gör att skyddet brister.
Det finns en otäck nonchalans, eller förhoppningsvis enbart okunskap, i de argument som arbetsmarknadsminister Littorin och hans lakej Eva Uddén Sonnergård framför, när de försvarar nerdragningarna inom arbetsmiljöverket (en hantering som för övrigt är så klumpigt genomförd att man blir generad på kuppen). Dessutom är det skrattretande att de lägger över ansvaret för kontrollerna på företagen själva; självklart ska det svida som fan om man åsidosätter skyddsarbetet.
Det här handlar inte heller enbart om Byggnads medlemmar - lika mycket blir det utvidgade arbetet en fråga för cheferna på arbetsplatserna, ett ansvar de inte vare sig är beredda på att ta, eller har kompetens för att utföra. Och så blir de också stressade.
En fantastisk kombination, eller hur?
Det här är en anständighetsfråga - om man har en organisation, väl fungerande, som har till uppgift att se till att skyddsarbete genomförs, och som får sanktionera och kontrollera - så är det naturligtvis rent VANSINNE att inte nyttja den. Vilka märkliga politiska krumbukter som kan ligga bakom ett sånt synsätt vill man knappast ens tänka på.
Man kan bara instämma i vad Hans Tilly och Lars Bergqvist säger:

• Den viktigaste åtgärden som bör genomföras för att förhindra dödsolyckor på byggena är striktare regler för upphandlingar som medför rimligare tidsramar. Byggherrar måste ta med arbetsmiljöfrågorna redan i början av byggprocessen. Alla inblandade parter – byggchefer, byggnadsarbetare, underentreprenörer och byggherren måste få vara med i arbetsmiljöarbetet.

• Regeringen måste satsa mer, och inte mindre, pengar på Arbetsmiljöverket så det blir fler arbetsmiljöinspektioner på byggarbetsplatserna. Bra arbetsmiljö måste få kosta.

• Utöver mer resurser måste Arbetsmiljöverket få laglig rätt att utfärda böter direkt vid en inspektion när de finner brister i arbetsmiljön.

Bilden från den tragiska olyckan i Kista som jag skrev om här

Wanja och Bard om fördraget. Version femtielva

Jag vet inte vad det är med Wanja Lundby-Wedin och Per Bard, men det är uppenbart att de tolkar stämningar och beslut från LO-kongressen på ett helt annat sätt än Byggnads och Transport gör. I ytterligare en debattartikel i LO-tidningen skriver de om kampen för ett socialt protokoll som ska tillföras Lissabonfördraget, och hur den borgerliga regeringen är ointresserad av detta.
Och det är helt rätt. Problemet är att det är INTE detta saken handlar om.
Debatten på LO-kongressen handlade om beslutsordningen och om den s k Stråtutredningen, och hur LO och den socialdemokratiska riksdagsgruppen borde förhålla sig till detta. I debatten lovade dåvarande avtalssekreteraren Erland Olausson att LO skulle göra allt i sin makt för att förmå regeringen att skynda på Stråtutredningen, så att man kunde lägga den bredvid Lissabonfördraget och se vilka konsekvenser detta skulle medföra.
Hade han inte sagt detta hade han fått en sluten omröstning i frågan, och hur den gått kan man bara spekulera om. Det var en del harhjärtan uppe - Ulla Lindqvist om jag inte missminner mig - och mumlade om att om man krävde en sluten omröstning hade man föga respekt för kongressdeltagarnas omdöme.
På detta kan man ju svara att Byggnads hade mycket goda anledningar att tro att utfallet i sluten omröstning skulle bli annorlunda än en öppen allmän omröstning, vilket säger en del om den piska som viner över kongressledamöterna.

I artikeln skriver Wanja och Bard:Både LO och socialdemokraterna vill ha det nya fördraget. Att stoppa Lissabonfördraget var inte LO-kongressens beslut. Näpp, men det kunde ha blivit det. För att Wanja och Olausson skulle klara sig, gjorde man en samskrivning som kongressen sedan ställde sig bakom. Det urpsurngliga förslaget var ju nämligen att man skulle säga nej till fördraget innan man visste konsekvenserna av Stråtutredningen. Den samskrivning som sedan blev beslutet var inte alls öppen för tolkningar.
Nu kommer man då till det väsentliga - hur skulle LO-ledningen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen få regeringen Reinfeldt att ta sitt förnuft till fånga, och skynda på Clas Stråt ett par veckor????

Man skickade ett brev där man bad Fredrik Reinfeldt göra detta. På detta svarade Reinfeldt nej.

Vad göra man dååååå, som det sägs i Nalle Puh???? Tar man till det vapen man faktiskt har - nämligen att säga att "okey Fredrik, om du inte vill lyssna till löntagarnas önskemål som tänker vi inte rösta för ratificeringen." Näpp. Man nöjer sig med ett nej.
Översätt nu detta till en vanlig förhandling, en icke helt ovanlig företeelse i den fackliga världen. Vi har ett företag som inte vill teckna kollektivavtal. Om vi i det läget skulle nöja oss med ett Nej skulle hela vår trovärdighet, och lämplighet, ifrågasättas. I vilken förhandling som helst måste man vara beredd att sätta kraft bakom orden - det lär man sig mycket snabbt.
Nej, Wanja Lundby-Wedin har inte skött sitt uppdrag i den här frågan. Och eftersom frågan kom upp i ett annat inlägg - det skulle vara hedervärt om hon kunde komma till vårt repskap och förklara varför hon tycker att det kan vara OK att nöja sig med ett Nej, och inget annat. Det handlar om trovärdighet.
Och ja, eftersom jag får såna mejl - jag kommer fortsätta tjafsa om det här, och inte bara jag. Det här är icke en debatt som är avslutad och paketerad. Den kommer dessutom att få en följddebatt - om respekten för demokratiska beslut. Irland HAR röstat nej, och rimligen borde processen ha avbrutits - men icke då. Inte heller Wanja och Bard reflekterar över det häpnadsväckande i att de vill genomföra en process som faktiskt inte har juridisk bäring längre.
Fast det ordnar man väl på vägen. Som vanligt.


Bilden föreställer Helan och Halvan som hästhandlare....

Studs Terkel är död. Om husgudar...

Det finns ett antal skribenter som är lite bättre än andra, som finner det lilla extra, som kan förmedla mer än bara ordet på pappret. Jag har precis som de flesta andra läsande människor några såna - de skriver nästan alltid bra, och även när de inte är bra är de intressanta. Jag kallar dem mina husgudar. Så småningom ska det bli fler såna drapor, det ska bara slipas lite mer.
Den amerikanske publicisten och journalisten Studs Terkel dog häromdagen, nittiofyra år gammal. Han var - förutom en massa andra saker - skaparen av det vi kanske kan kalla vardagsjournalistik, där han, beväpnad med en bandspelare, intervjuade långa rader med människor om deras liv, deras drömmar och åsikter. Helt vanligt folk i Chicago för det var där han höll till. En del hamnade också i hans radioprogram.
Jag är tveksam till om vi i Sverige haft någon som så direkt kunnat förknippas med den sorterns radiojournalistik, men Studs Terkel också hade en påverkan på politiken i Chicago som han visserligen försökte smita från, men som ändå fanns där. Det är en brist att i stort sett samma text går igen i alla nekrologer i svenska medier. Några undantag finnes dock - här I resten av världen har däremot medierna översvämmats av minnestexter - det är inte vem som helst som dött utan en man som påverkat journalistiken, och historien, mer än de flesta.
I mångt och mycket gjorde han den sortens reportage som svenska medier nu svämmar över av - berättelsen om Det Vanliga Amerika, och om Den Vanlige Amerikanske Väljaren, som är långt mer komplex än man kanske vill inse med sina svenska glasögon på sig. Berömda är Studs Terkels böcker om depressionen - Hårda tider: Amerikaner berättar om den stora depressionen - som han upplevde själv, och för sin fascination för muntlig historia.
I dessa dagar ger hans reportage många amerikaner bilder av en tid de är fötvivlat rädda att uppleva igen - depressionen i USA är en vattendelare som inte har någon motsvarighet i Europa, med sina brödköer, med fattigdom och en enda lång bild av svartvitt elände. Och minnet har hållits levande - mängder med klassisk litetratur skapades under de åren, böcker som fortfarande blir lästa dessutom
Det var nämligen så att han inte redigerade sina texter, annat än korrigerade syntax och ordföljd - i hans intervjuböcker är det den amerikanska själen som lyser fram, med allt vad det innebär av stolthet, fantasi och styrka, men också med fördonar och intolerans. Här finns exempel på fantastiska människor men också på svikare och småsinthet.
Uppvuxen i medelklassmiljö i Chicago, och egentligen med advokatdrömmar, höll han sig i delstaten Illinois under hela sitt liv, nära de människor han lät komma fram. Chicago var också den stad han likt Carl Sandburg både hatade och älskade - staden som länge var en symbol för både skriande korruption och gangstervälde, men också för framåtanda och uppkäftighet.
Naturligtvis retade han gallfeber på den amerikanska högern, och var också svartlistad från medier under McCarthyeran. Han förknippades med den vänster som annars egentligen aldrig funnits i USA, och som 94-åring tog han ställning mot den tyvärr i Sverige rätt ouppmärksammade lagstiftning som får den svenska FRA-lagen att framstå som en harmlös lek.
Jag hoppas att Studs Terkel gavs möjlighet att rösta innan han dog. Jag är säker på att han röstade på Obama.

Edit - måste lägga till följande intervju. Fick tipset via Gunillas travelogue

Också publicerad i Efter Arbetet.

Ner från taket till gropen. Formsättning

Eftersom vi var så många som slet med taket blev det också klart fortare än kvickt. Det lilla som kvarstod kunde de andra få sköta så när basen frågade om vi hade hållt på något med formsättning var det bara att säga "tack"! Långt borta mot Ulvsundasjön har man precis börjat med plattorna till nästa etapp, och i en nivåskillnad skulle det byggas traditionell form.

DET ÄR JÄTTEKUL!!!

Formsättning av lösform var förr det vanligaste sättet att skapa stabila gjutformer. Idag är det i stor utsträckning ersatt av plåtform och prefabricerade element, men för bara tjugo år sen var formsättning en av de huvudsakliga uppgifterna på en byggarbetsplats.
Principen är att man först bygger ena sidan - enklar - och därefter kommer grovisarna och sätter armering. När de är klara sätter man andra sidan - dubblar, och därefter ska det vara dags att hälla ner betong.
Det är starka krafter som kommer i rörelse när betongen flyter fram, och därför krävs det ordentligt virke och mycket spik när man lösformar. Så nu blev det äntligen dags för storspik och den tunga hammaren...

Under tiden slår grovisarna ner dubbar på väl valda ställen. Formen ska också isoleras med cellplast. De bruna skivorna är hickoryplyfa, eller väggskiva. Dyrt som sjutton.

För att formen ska stå kvar måste man förankra den rejält. Därför har vi betongklumpar som vi stöttar mot. En färdig form är ett virrvarr av liggande och stående reglar och naror. Men kul är det!!!

Byggvarslen. Samma gamla historia

Jo, vi hade väl på känn att det inte skull dröja så länge den här gången - men att det skulle gå på ett par veckor från högkonjunktur till lågkonjunktur var lite överraskande. Normalt sett brukar vi komma åtta-tio månader efter att tillverkningsindustrin kraschat.
Det finns fler orsaker till det här också - och det löser man inte bara med att sänka räntor. Det är närmast att betrakta som kosmetika - för precis som experterna också säger, det räcker inte med att det blir billigare att låna. Man måste veta att man har ett jobb också. Vi blir försiktigare i dåliga tider, och kanske ännu mer nu eftersom det här inte liknar nåt vi tidigare sett. Men en del är precis som vanligt - som att byggbolagen är som ett gäng måsar. Lyfter en så lyfter alla.
Det är inte utan att man kan hålla med olika bedömare som skriver att det stora problemet just nu är att alla aktörer är så nervösa, och att de bara tittar på varandra, istället för att inrikta sig på att få hjulen att snurra.
Det är därför man kan bli helt galen av den passivitet som nu drabbar regeringen - man sitter och funderar strategiskt till valet 2010, men marknaden - detta av borgerliga politiker så älskade ord - vill ha besked nu. Helst igår. Även om man försöker se på borgarna med neutrala glasögon är det svårt att hitta exempel på hur de vill stimulera ett ökat byggande - i huvudsak har regeringens bostadspolitik varit inriktad på konstruktionen av upplåtelseformer, av att infria vallöften om fastighetsskatt, men mycket litet kan omsättas till produktion.
Byggnads vill återinföra ROT-avdraget, och se till att man påbörjar storskaliga renoveringar av miljonprogrambeståndet. Det är naturligtvis lovvärt, men man kan ju fråga sig varför ett fackförbund ska vara de som ger signaler om tänkbara vägar. Inte för att sossarna skött sig så mycket bättre - bostadspolitiken har inte varit en prioriterad fråga på säkert tio år, och det vi ser nu hade kunnat undvikas i stor utsträckning om man haft starkare politisk styrning av allmännyttan. Och givetvis kommer de olika bostadsbolagen att vädra morgonluft nu - HSB var snabba med att kräva avskaffande av byggmomsen
Frågan är hur djupt krisen kommer att gå, och hur många som kommer att drabbas. Och hur de drabbas. Att a-kassan försämrats kommer att ge omedelbara konsekvenser för de som får sparklappen. Och jag är tveksam till om det är så många som egentligen vet varför a-kassan kom till.*
Förr om åren fick man nästan räkna med att stämpla periodvis - framförallt om vintern, innan de tekniska hjälpmedlen eliminerade begrepp som vinterbygge, eller säsongsanställning. Och vi minns den förra krisen på nittiotalet, när alla var arbetslösa. Det fanns inte ens svartjobb som polarn minns.
JM varslar 600 anställda, Veidekke varslar på måndag. Fler byggföretag har anmält att de vill inleda förhandlingar. Och det rör bara de stora företagen - men för varje byggnadssnickare eller grovis som varslas så rycks mattan undan under fötterna på alla andra yrkesgrupper - rör, el, måleri, kakel, golv, maskinförare etc. Alla dras med. Och till den som säger att det alltid finns jobb kan jag meddela att det finns det inte. Det finns inte tillräckligt med bygga-om-kök eller fixa-ett-burspråk för att svälja den klump som drabbas.
Dessutom har även den branschen slagit i golvet - både köks- och småhustillverkare ser också sämre tider framför sig.
Just nu ser jag med spänning fram mot vad regeringen tänker hitta på. Om man nu tänker hitta på något, eller om man återigen ska luta sig mot den trygga tanken att det här ska nog marknaden fixa själv....


*Den är alltså inte bara ett försörjningsstöd, utan lika mycket ett sätt för den arbetslöse att slippa konkurrera, och därigenom dumpa lönerna. Kort och gott sammanfattat i det fackliga löftet

Hans Tilly om Lissabonfördraget

I senaste numret av LO-tidningen har Byggnads ordförande Hans Tilly och Transports tillförordnade ordförande Clas Linder skrivit en debattartikel där man uppmanar socialdemokraterna i riksdagen att vänta med beslutet om Lissabonfördraget.
För precis som vi kunde misstänka har krypskyttet kommit igång - nu är vi både inskränkta nmationalister och motståndare till EU! Här ska vi inte ifrågasätta vare sig Wanja Lundby-Wedin eller eventuella bedömningar av EU-parlamentariker - och Wanja har inte ens svarat på det brev som Byggettans EU-cirkel skrev till henne, och frågade varför hon tolkar kongressbeslutet på sitt eget sätt.
Därför är det skönt att Hans Tilly och Byggnads kommer med i matchen - alldeles för länge har det framstått som om den här striden enbart är till för Byggettan och ett par till. Enligt uppgift kommer också de riksdagsmän som har sin fackliga bakgrund i Byggnads att rösta emot, trots eventuell partipiska. Och det finns fler...
Jag citerar ur artikeln sista stycke:

Därför bör det definitiva beslutet om Lissabonfördraget avvakta till år 2010. Den borgerliga regeringen kan helt enkelt inte ro denna fråga i hamn
utan socialdemokraternas aktiva hjälp. Det är därför inte rättvisande när LO-ledningen påstår att både socialdemokraterna och LO har gjort vad som står i deras makt för att beslutet att ratificera Lissabonfördraget ska tas efter att Laval-utredningen är klar.

Och det är precis det saken handlar om. Vad som sedan fått LO:s ordförande att vantolka beslutet som fattades får hon redogöra för själv, men man kanske kunde förvänta sig lite andra tongångar nu. Allt säkrare är däremot att det finns en vilja i Bryssel om att faktiskt köra över Irland, och frångå principen om att alla medlemsländer ska vara överens.
Formellt sett har ju fördraget redan dött, eftersom det blev NEJ från Irland. Men det verkar uppenbarligen som om de stora staterna tänker genomföra detta ändå, och man kan ju ana att baktanken är att Irlands NEJ ska bli ett JA i slutänden. Om det blir på det sättet kommer ju knappast EU:s trovärdighet att öka...

Roberto Saviano, Camorran och Italien

Eftersom jag under många år intresserat mig för organiserad brottslighet och de mekanismer som de både drar fördel av och också skapar, är det naturligt att jag läst in mig en del på historien om maffian - både den nord-amerikanska och den sicilianska - och även om Camorran, det nätverk som företrädesvis finns runt Neapel. Det har skrivits hyllmetrar i ämnet, men mycket sällan råkar man på en sån gudabenådad skribent som Roberto Saviano. Sånt händer emellanåt, dock.
Ett annat exempel är den brittiske generalen Edward Spears, som formligen chockade sin omvärld med att skriva en enastående prosa i sina strategiverk om första världskriget. Som Jolo skrev om honom, "Blott några förbluffade och överrumplade läsare, som vanligen inte läste sådant, visste om att Spears skrivit böcker som uppenbarligen var tänkta som tråkiga strategiska utredningar, med massor av bifogade dokument, men att samme Spears av någon anledning skrev, inte som en gammal general, utan snarare som Marcel Proust".

Att vara journalist är nämligen inte en garanti för att man kan skriva livskraftiga texter. Snarare är nog motsatsen vanligare (för övrigt vet jag att förr i världen kunde unga journalister faktiskt ha förebilder, idoler, som de ville efterlikna - jag undrar om det förekommer alls idag)
Istället kan journalistik vara förödande enahanda, och då är det bara att sitta tillbaka och njuta när Roberto Saviano beskriver elände i de napolitanska slumkvarteren, hur det luktar i de illegala skrädderierna, eller hur kineserna - en icke oviktig grupp i den napolitanska handeln - lagar kollektiv mat i sina trånga uthyrningsrum.
Det finns ju i Sverige, och för övrigt i resten av världen också, en tendens att slå samman allt vad organiserad brottslighet heter till att bara vara maffia. Och det kanske kan vara rätt, om man sätter likhetstecken mellan kriminellt entreprenörskap och ordet maffia. Men man gör gruvligt fel om man grötar ihop det familje- och provinsbundna Cosa Nostra på Sicilien med den i stort sett marknadsorienterade inofficiella statsmakten i regionen Kampanien.
Saviano gör det inte, utan han gör de kopplingar mellan etablissemang och skurkar som är ack så välkända, men oj så farliga att skriva om. Han har också blivit hårt ansatt i lokalpressen i Neapel, där det förekommer att olika överhuvuden faktiskt skriver artiklar och redogör för varför de råkat vara tvungna att ta till våld! Vilket får ses som minst lika besvärande för pressfriheten i Italien, som det faktum att Saviano nu har trampat på lite för många tår, och därmed riskerar sitt liv...
Den napolitanska Camorran följer inte alls de strukturer som vi lärt oss existerar inom Cosa Nostra, där man genom giftermål, gamla släktband och en myriad av traditioner, är bundna till varandra - vilket också varit en bidragande orsak till att det maffiavälde vi lärt känna på Sicilien idag fått byta skepnad (att påstå att det skulle vara knäckt är rent fåfängt). Istället drivs Camorran av ett vinstintresse, istället för begrepp som heder eller ära.
Saviano beskriver rentav Camorran som en marknadsliberal företeelse - man ska vara försiktig med att beskriva det som en organisation - som helt enkelt tillhandahåller tjänster som efterfrågas. Att dessa tjänster sedan - prostitution, narkotika, svart arbetskraft, spel etc - strider mot italiensk lag är i sammanhanget ointressant. Och eftersom det inte finns lagar som reglerar verksamheten skapar man egna lagar, och sätter kraft bakom orden om det behövs.
I samma takt som omvärldsbetingelserna förändras förändras också Camorran. Ett slut på inbördeskriget i Colombia kommer med största sannolikhet innebära att regeringarna i norra Sydamerika kan lägga större kraft på att bekämpa kokainproduktionen, vilket skulle innebära sämre vinster och hårdare konkurrens på den europeiska narkotikamarknaden. Vilket i sin tur skulle medföra intressekonflikter i Neapel med omnejd - och här betyder intressekonflikter inte att man sätter sig vid ett bord. Det innebär att man skjuter varandra.

Det pågår ett inbördeskrig i Neapel, senast manifesterat i konflikterna kring sophanteringen. Här har hundratals människor dött under de senaste åren, i en stämning som närmast kan liknas vid den som rådde i Nord-Irland före fredsstilleståndet, fast med fler döda, Komplett med tungt beväpnad militär, och hela stadsdelar där myndighetsföreträdare kan förvänta sig att bombarderas med skräp och stenar.
Någonstans är också denna oregerliga del av Italien ett allvarligt problem för den italienska centralregeringen - under många år har den pumpat in miljarder i södra Italien, men med avsaknad av en hållbar strategi har dessa summor bara försvunnit i ett svart hål verkar det som; ytterst lite har gett påtagliga resultat. En bidragande orsak till detta är naturligtvis den existerande korruptionen, men också den alltmer repressiva polisiära taktik som regeringen använder sig av.
I ett land som faktiskt inte är så gammalt som nationalstat, där folk fortfarande identifierar sig mer som region-, provins- eller rentav bybor (utom när det gäller landslaget i fotboll) och där det italienska språket inte alls är en självklarhet, ses naturligtvis Rom som den naturliga fienden, och i synnerhet när Roms budskap ackompanjeras av smått rasistiska brösttoner från Lega Nord. Allt detta företrätt av en premiärminister som är så förföljd av korruptionsrykten att han nära nog är paralyserad - vilket inte ger hans sak bättre anseende i de områden han attackerar just för korruption.
Tomas Lappalainen, som bättre än de flesta satt sig in i ämnet, och som nog kan ses som den som introducerade Saviano i Sverige, har säkert helt rätt när han anser att konflikten mellan södra och norra Italien är en odetonerad bomb som kan brisera åt vilket håll som helst. Lappalainen har för övrigt skrivit en egen bok om just Camorran - läs hos Svensson!
Det pågår en maktkamp i Italien mellan det av tradition fattiga Södern och det lika traditionsenligt rika Nord. Inte minst för att just det fattiga Södern med sina horder av billig arbetskraft är en förutsättning för till exempel modehusen i Milano, eller för att tåglaster med farligt avfall transporteras nattetid söderut från de nordliga industrierna för att begravas på okänd mark i Södern - och allt detta genererar naturligtvis pengar som måste skyddas, till varje pris.
Att Roberto Saviano är en stilist som förtjänar större läsekrets är en sak. Viktigare är att han faktiskt satt ljuset på hur livet fungerar i Camorraland, och dessutom namngett de som länge, i kraft av sin våldsamhet och rikedom, kunnat vara anonyma. Det är lovvärt att som DN kräva ett försvar för journalistiken, men lika mycket måste man ju kunna angripa det medlöperi som italienska tidningar under många år pysslat med. Och som Roberto Saviano nu får klä skott för.

Arbetet och Efter arbetet!!!!

Efter en lång och ärorik tillvaro slutade tidningen Arbetets existens i en snöplig och pinsam röra i september 2000. Om detta och om hur idealitet kanske inte är den enda drivkraft som behövs för att skapa livskraftiga tidningar inom arbetarrörelsen skulle man kunna skriva mycket. Det är också märkligt hur länge dessa saker sitter i hos människor - fortfarande finns det de som inte kan låta bli att ge varandra tjuvnyp för saker som hände för länge sen.
Därför är det klang- och jubelfest när www.efterarbetet.nu/ tar steget fullt ut och blir en tidning. Kombinationen av en bra site och en bra tidning är förmodligen ett koncept som kan bli riktigt bra - det ligger åtminstone i tiden. Och det behövs fler tidskrifter inom rörelsen. Särskilt om de vågar vara oberoende socialdemokratiska....
Stöd Efter Arbetet! Gå in på sidan och skicka dina uppgifter! I ett framtida Sverige behöver vi alla Efter Arbetet.

Bilden föreställer Axel Danielsson, som sannerligen riskerade mer för sin yttrandefrihet än alla dessa anonyma tyckare som härjar på internet...

Om att vara bäst på att blogga

Jonas Morian har hakat upp sig en smula på att bloggandet blivit en plåga som inte liknar nåt annat. Till skillnad från USA är det mest tonårstjejer som har bloggar i Sverige, vilket naturligtvis Vecko-Revyn inte varit sena att nappa på. Vi har ju alla Blondinbellas bravader i minnet, men den som trodde det räckte med henne tog gruvligt fel. Det är en formlig flodvåg att flickor som skriver dagböcker - för det är ju naturligtvis vad det är fråga om - på nätet, som läser hos varandra, köper likadana kläder i likadana butiker och lyssnar på samma musik.
Annika Lantz gjorde en roligare analys i Lantz i P1, men hon fick också en rätt snygg övergång till ett annat ämne - om vi verkligen vill ha politiker som ser ut som kristdemokrater?
Jag vet inte varför unga kvinnor har sånt behov av att skriva ner sina upplevelser och tankar, men jag är tacksam för att det är just tjejerna som gör det. Om jag minns min egen finniga tonårsperiod har jag inte minnen av många saker som borde bevaras för eftervärlden. Snarare begravas. Och den som skvallrar kommer att råka illa ut...
Jag delar inte uppfattningen att BlogAwards - snälla, kan jag få strypa den som sätter dessa usla engelska titlar på svenska företeelser!!! - skulle röra bara ett par segment av den svenska bloggvärlden. Den berör faktiskt den verkliga massrörelsen. Den här lilla delen med politiska bloggar är en rännil i jämförelse.
Däremot är Jonas snäll när han tycker att många av dem skriver bra. Det gör de verkligen inte. Det mesta ser ut som ren skit, även de som har ambitioner. Några höjer sig ett snäpp, men det är då inga blivande Nobelpristagare vi ser. Jag tänker inte sparka på Linda Skugge men hennes nuvarande bloggande måste ju sägas illustrera upp-som-en-sol-och-ner-med-ett-brak. Her-re Gud!!
Vad jag däremot funderar på är distanslösheten. Jag läser på olika ställen om saker som man förr i tiden hade begått mord för att dölja - otrohet, familjebråk, missbruk. Helt utan tanke på att det aldrig kommer att försvinna fläker man upp sina privatliv på ett vis som de förmodligen kommer att ångra ordentligt när de själva får barn. Dessutom är många av de här tjejerna också uppenbarligen högpresterande på alla andra sätt också, och nu tydligen måste man ha en blogg att sköta till råga på allt... Hur nu detta ska sluta....
För att inte tala om hur pinsamma deras tonårseskapader kommer vara för just deras egna barn. På nätet glömmer man aldrig som bekant
Men det är rätt uppfriskande att läsa sånt när man lessnat på de gravallvarliga män som skriver de politiska bloggarna. Det blir som att läsa Vecko-Revyn ungefär..

Fler tjejbloggare som heter Fridén här och här

Bilden föreställer några av de som deltog på BlogAwardsfesten

Byggandet dyker. Vad gör regeringen?

En av de främsta pelarna inom den smått anarkistiska modell för samhällsekonomi som vi kallar för nyliberalism (finns en massa länkar i det här blogginlägget) handlar om boendet. På alla möjliga plan skär sig den nyliberala tanken med den solidariska, både när det handlar om ägandeform, hyror och hur det ska byggas.
Nu slår finanskrisen mot bostadsbyggandet konstaterar Rapport. Professor Stellan Lundström tror på en halvering av redan modesta nivåer, det enda som kommer färdigställas är det som är för långt gånget. Var det vad Mats Odell hade i åtanke när man drog undan de statliga subventionerna till byggande av hyresrätter? Vi minns de s k Odellplattorna...
Det finns mycket man kan dra ner på i dyrtider - bilar, båtar, elektronik, äta ute etc - men en sak är säker: folk behöver bostäder att flytta till vare sig det är depression eller inte. Själv förälder ser man ju med fasa på möjligheten att ha barnen hemma tills de fyller trettio. Jag vet att det förekommer men det betyder ju inte att det är nåt bra.
Jag hoppas att den här nyheten inte försvinner i det stora flödet, för det här är allvarligt. Det finns ingen bransch som i sin tur genererar så mycket arbetstillfällen och kommers som just byggbranschen, och när luften går ur den går det inte långsamt.

Vi ska inte heller bortse från att en lågkonjunktur slår hårt mot byggnadsarbetarkåren. I förra stora svepet försvann flera generationer byggjobbare, vilket gör att pensionsavgångarna nu är mycket kännbara.

Ungdomar behöver bostäder. Överhuvudtaget behöver det alltid byggas för att inte marknaden ska kollaps totalt, och då räcker det inte med skrytbyggen, bostadsrätter, villor och radhus. Ungdomar som flyttar hemifrån idag kommer inte acceptera att behöva slänga upp enochenhalv miljon för sin första lägenhet - de vill göra annat med sitt liv, och det låter ju som en paradox att frihetens försvarare - liberalerna - är de som kommer att tvinga kidzen att avstå från resor, jobbhoppande och pröva-på-boende. Allt detta som generationer före dem har fått njuta av.
Bostaden är en social rättighet och ska ses som sådan. Inte en kapitalvara som ska generera vinst hela tiden. I ett modernt samhälle behövs en aktiv bostadspolitik, och att som regeringen skjuta ansvaret över enbart på de stora byggjättarna är ohyggligt naivt. Förr om åren har de kommunala bostadsbolagen -det vi kallar allmännyttan - alltid kunnat vara en räddningsplanka, men med nuvarande politiska ledning är det tveksamt om de är nåt att hålla i handen. Då ska man också vara medveten om att allmännyttan en gång i världen skapades just för att de privata värdarna inte såg nån anledning att bygga bort bostadsbristen.
Tvärtom - ett bristfälligt utbud höjde ju värdet på deras egna hyreshus, och tog bort valfriheten för hyresgästen.
Det är möjligt att det kommer att igångsättas en massa ROT-jobb - miljonprogrammet behöver det akut! - men det löser ju inte det nationalekonomiska fiasko som ett havererat nybyggande innebär...