Costners Horizon är inte bara en västernsaga. Det är bara en saga

                                                                                                            Målning av Howard Terpning


 Costners Horizon* är inte en västernsaga. Det är bara en saga

Som den konnässör jag är drog jag naturligtvis öronen åt mig när Kevin Costner satte sitt omtalade västernprojekt i sjön. I intervjuer sa han att han ville berätta en historia större än bara en film - han ville göra flera. Som Star Wars eller Jakten på den försvunna skatten ungefär. Parallella handlingar, men också i ett sammanhang för att berätta Hur_Västern_Blev_Vunnen. Ett koncept som andra tidigare prövat och det brukat sluta med Hur_Västern_Blev_Uppfunnen. Vi har liksom sett det förr.

  Den amerikanska Västern, eller rättare sagt myten om den amerikanska Västern, är en bestående del av den amerikanska identiteten, och vårdas ömt och argsint av både höger och vänster i amerikansk politik. Det handlar om starka män och kvinnor som betvingade vädrets makter, indianer, banditer, svält och elände för att bygga sig en framtid alldeles själva, utan hjälp från nån okänslig statlig byråkrati.

  De byggde städer, skapade förmögenheter. järnvägar, uppfinningar och också en formlig störtflod av skurkar och hjältar. Det har inte upphört än, lika lite som vår tids fascination för det. av vilken jag alltså är en, med tusentals sedda västernfilmer och hyllmetrar av facklitteratur (samt drivor av mer lättläst). Antalet påhittade skjutna skurkar, massakrerade indianer, räddade kvinnor i nöd och ärrade men godhjärtade hjältar som rider mot solnedgången överstiger det faktiska antalet med många miljoner.

  Det här är alltså inget man skojar om när man har med amerikaner att göra. Trots att det inte alls var så västern vanns.

  Efter en stagnation i produktion, både antalsmässigt och kvalitetsmässigt, har då västernfilmen återkommit med besked. Det görs många såna numera, men kvaliteten har då inte höjts nämnvärt. Det är fortfarande ganska platta manus, filmen hängs ofta upp på nån jättekändis som äntligen får göra en västern, det ska innehålla diverse opåkallat våld, det ska finnas fala kvinnor, robusta skollärarinnor, åldrade eller korrumperade (eller och) sheriffer, nån halvskojig gubbe med konstigheter, en diktatorisk lokal storbonde (ofta med halvdebila brutala söner), det vanliga uppbådet av stadsbor och affärer, samt gärna nån något perifer angelägenhet av typen järnväg eller indiantrakter. Och en hjälte. I genren pratar man om "revisionistiska filmer", det vill säga de som vill "berätta som det var (kanske)" - det är filmer som De skoningslösa, Meeks Cutoff, Ulzanas Raid med flera. Icke-revisionistiska filmer är t ex Butch Cassidy och Sundance Kid, 3.15 till Yuma, den alldeles ovanligt usla Sju vågade livet

  Vi ska återkomma till rollistan, men börjar med att nuförtiden är rekvisitan allt viktigare, sedan nätet fyllts av de verkliga fanatikerna, som argt påpekar att Dancerevolvern i den scenen som ska utspelas våren 1862 minsann inte såldes i den landsänden vid den tiden, och att filmen därmed saknar ALL TROVÄRDIGHET.

  Detta gäller även klädsel, uniformer, verktyg, kikare, remtyg, fjäderbuskar, bufflar - ja, ni förstår. I True Grit (nyinspelningen av bröderna Coen) gjorde fanatikerna en stor grej av att tåget som syns är en EXAKT kopia av det tåg som de facto gick i området vid den aktuella tiden. Eller att Den Enögde Sheriffen har en puffra av rätt årsmodell.
  De sitter alltså och fryser bilden för att detaljstudera sådant, och påpeka det. Skulle man drista sig till att tycka att det kanske inte har så stor betydelse för filmen, får man hålla i hatten kan jag säga. För så viktigt är det - de skulle ha älskat de tidiga västernfilmerna från 20-talet där man hade äkta prärieskonare, vagnar, som rekvisita, och indianer som var med när det begav sig. I flera indianstammar sitter man idag bänkade framför repriser av västernserierna från femtio- och sextiotal för att se morbror störta omkull på sin ponny, eller se att farfars bror satt vid lägerelden.
 

  Allt det här vet Costner naturligtvis, och han gör nog så gott han kan, men autenticiteten haltar naturligtvis - eftersom då hade det inte blivit någon film. Ungefär som att påpeka att StarWars-filmerna minsann innehåller företeelser som är fullständigt omöjliga, sett ur ett fysik- eller till och med byggnadsarbetarperspektiv.

  Alltså är många av männen i Horizon mer råge äldre än vad de hade varit på 1860-talet - det var unga män och kvinnor som reste västerut, knappt några femtioåringar. De beridna soldaterna är både äldre och fetare än vad dåtidens kavallerister hade varit (strängt taget vore det bättre om Costner tog kvinnliga ryttare istället, klädde dem i uniformer och satte dit lösskägg). Överhuvudtaget var både skurkar och hjältar i Vilda Västern småvuxna - av den enkla anledningen att de skulle rida. Länge. 

Kavalleriet ville inte ha de som var längre än 178, och de fick inte väga mer än 72 kilo - John Wayne, känd för många roller som kavallerist, hade inte haft en chans, än mindre James Arness (över två meter lång), som hade huvudrollen i Gunsmoke. De nötte ner hästarna helt enkelt, och de var för gamla. Kavallerister var unga män, och att ha en snart femtioårig Sam Worthington som löjtnant, i rollen som Trent Gephardt, är lite vemodigt - han ser inte ens ung ut, i en tid när löjtnanter var högst tjugofem

  Här finns givetvis också en vagnkaravan, dragen av hästar, fast i verkligheten var det ju oxar som drog, tåligare och lugnare, och hästarna användes av de som tagit på sig att leda karavanen. Prärievagnar i vilt sken, jagade av indianer över stock och sten, är ju också ett dramaturgiskt grepp - precis som att ha samma sorts jakter nattetid, där man inte såg ett smack och varje steg kunde sluta i en präriehunds håla.

  För att inte tala om svårigheten att skjuta från en häst i galopp, och träffa - det kan ni ju pröva: sätt er i hammocken på landet och be nån rycka och slita i den samtidigt som ni försöker skjuta prick med luftgeväret. Det går, kanske, om man är en extremt duktig skytt men de flesta som tog sig över prärien hade inte haft råd att skjuta de tusentals skott det krävde.

  Då det begav sig klev man av sin häst, tog noga sikte och svor när man missade. Inte ens när sjuhundra comancher, kiowas och arapahoer och andra gjorde en beriden frontalattack mot en gäng förskansade buffeljägare vid Adobe Walls 1874 träffade man särskilt bra, trots att indianerna bara var meter ifrån. 

  Allt detta vet Costner också, men han kan ju också hantverket - den här sortens petimäterpåpekande lyfter ingen film. Det man behöver är drama, lagom doser med våld som inte detaljstuderas, ett antal hyfsat starka personligheter, och givetvis fantastiska omgivningar. Allt detta har Horizon. Därför får man leva med anakronismerna - som att svarta och vita minsann hjälpte varandra, eller att en ensam vandrare av typen Pasquinel i Centennial (om någon minns den) skulle lägga tid på att gräva gravar åt vilt främmande lik han hittar i indiantätt område, eller ens ha med sig en spade, eller att man tar med sig sin häst alldeles inpå ett indianläger man tänker överfalla (lukt och gnägg), eller att den personliga hygienen skulle vara prioriterad i en kåkstad i guldgrävatrakter, eller att prostituerade i samma städer är modellsnygga.

  Så där kommer då det grymma ansiktet i fönstret, där öppnas dörren av någon som har onda avsikter, där ligger ett antal krigsmålade indianer bakom åsen när drönarkameran glider över, där lyckas indianer tända eld på nybyggarnas tak utan att de märker det - ja, ni förstår, där bygger man fort med träpalissad i skogsfattiga områden. Hantverk.

  Men Costner måste göra en film som kan ses i USA utan att uppröra, därför annars ger den inte pengar. Han har ju gjort Dansar Med Vargar, en alldeles utmärkt om än polerad och tillrättalagd film om prärieindianer, han har ridit i Open Range och Silverado, han har skjutit i Wyatt Earp och Hatfields & MacCoys, han har jagat Bonnie and Clyde i The Highwaymen - i stort sett har han ju skjutit och jagat elakingar i alla sina filmer, med några få undantag,
  Han vet vad som krävs. Alltså låter han White Mountain- apacherna faktiskt prata apache, till en viss gräns (för övrigt är just den fysiska beskrivningen av apacherna lysande, som taget från målningar av Howard Terpning, som rekvisitören garanterat sett). Han hämtar friskt från andra i genren klassiska scener, från Lonesome Dove, från Familjen Macahan, från John Fords filmer, eller från böcker, som Blodets Meridian av Cormac McCarthy, eller nån massproducerad av Louis L'Amour, eller någon annan av alla dessa säkert hundratusentals böcker av olika kvalitet som skrivits.
 
Som helhet kommer den säkert bli något av en klassiker - jag ser redan artiklar i fanatikernas tidningar där de dissekerar handling och rekvisita, precis som de gör med ovan nämnda Wyatt Earp, eller Lonesome Dove, eller Yellowstone 1883 - men just nu är det ett antal tablåer som inte alls glider in i varandra, där persongalleriet spretar lite för mycket, där det blir svårt att ta kärlekshistorier - eller sex - på allvar. Och framförallt - Kevin Costner är snart sjuttio år gammal, och det märks. Det hoppas inte lika raskt upp på hästar längre (filmas från fel sida så vi inte ser pallen), mustaschen är lite för svart, han går inte ens spänstigt längre.

                                                                    Här kommer Kevin

  Det blir lite grann som att börja titta på nån avläggarserie till Star Wars - där man inte alls vet vilka det handlar om, hur de hänger ihop med varandra, och när kommer Darth Vader? Men det är bra action, och personligen kan jag ta rätt mycket dålig handling bara för att miljöerna är så bra.

  Det är ett gäng rutinerade filmmakare som står bakom det hela, så det finns gott hopp om att de kommer knyta ihop säcken på slutet, och har vi otur blir det spinoff-serier av det här också. Eftersom det ska gå hem i USA
 

  Man kan titta på Max för att få se det hela



*Horizon är alltså namnet på en påhittad ort, som i broschyrer sprids som ett trevligt litet samhälle i Arizona, dit nybyggare tar sig efter att ha betalt svindlaren. På plats möts de av apacher som inte alls vill ha nåt samhälle där.
  Det är en historiskt belagd företeelse som Vilhelm Moberg också beskriver i Nybyggarna, men utan indianer 

Om valfusk i Amerika och de politiska maskinerna

Jo, det har förekommit valfusk i USA sedan urminnes tider, till den milda grad att anklagelser om det får räknas som en ingående del i valet. Allt från kommunal hundfångare till presidentskap tillsätts via allmänna val, vilket också gör att ämbeten som i Europa alltsomoftast går till personer med formell kunskap om det, i USA ofta istället hamnar hos fullkomliga dilettanter.
  Nu avser jag inte bara renodlade politiska tillsättningar, i Sverige motsvarande landshövdingar eller generaldirektörer (som ytters sällan ändå är okunniga om sina respektive tilldelade ansvarsområden, eller i varje fall har rudimentär kunskap om byråkratin), utan om polischefer, ansvariga för katastrofmedicin, ansvariga för teknisk service i städer, bibliotekschefer (i ett känt fall tillsattes en bibliotekschef i St Paul som inte ens kunde läsa, men som levererade röster till den skumme borgmästaren, och fick en kommunal tjänst som tack för hjälpen).

  Politik på regional och lokal nivå i USA drivs ytterst sällan fram av bestående gräsrotsrörelser. Istället skapas det politiska plattformsorganisationer som inte sällan blir mäktigare än den ledamot de ändå stöder. I vissa fall transmogrifieras samma gräsrotsrörelse till just en sån plattform, det amerikanerna kallar en "machine". Mest kända är ju Tammany Hall i New York som liks en bläckfisk trasslade in, och i annan form fortfarande trasslar in sina tentakler i allra minsta kommunal verksamhet, och Den Demokratiska Maskinen i Chicago, där det stundtals varit svårt att hålla isär organiserad brottslighet (the Outfit)  från de som ändå i valmanifest lovar att bekämpa brottsligheten.

  På presidentiell nivå har vi - kanske - varit besparade detta senaste åren, om vi ser till en plattform som faktiskt haft rent kriminella syften. Vi får gå tillbaka till George W Bush som, oavsett han var en rätt hygglig och inte alls så oduglig karl själv, i sin andra period hamnade helt i händerna på Det Militärindustriella Komplexet och Oljeindustrin, på en nivå som fick pionjärerna i Tammany Hall att se ut som just fattiga småbönder, och som också såg till att han blev omvald, efter samma sorts juridiska krumbukter som vi ser nu.
  Skillnaden var och är naturligtvis att George W Bush inte var ett egocentriskt arsle. Som dagens fall.

  I den tidiga demokratin i USA var det viktigt att ha makt - därför att makt gav pengar. I ett land som fortfarande var främmande för de flesta, och där det inte fanns en sedan hundratals år skapad samhällsryggrad som i Europa, eller i Asien också för den delen, som upprätthölls av kungamakt och/eller kyrka, och definitivt ingen samhällsapparat i övrigt - blev det viktigt att höra till rätt läger. Och den som samlade flest aningslösa irländare, judar, italienare eller annan folkgrupp och marscherade dem i flock för att rösta in Rätt Kandidat, kunde räkna med att gynnas av industriägare som behövde arbetskraft, plantageägare som behövde bomullsplockare, eller gangsters som vill hålla sig undan den gryende nationalstaten.

  Alltså fuskade man om man kunde. Och man fuskade i stor skala. Städer som St Paul och Kansas City, under ledning av den minst sagt skumme Tom Pendergast och Pendergastmaskinen ( som alltså fungerade som mentor och fixare till USA:s blivande president Harry S. Truman, ända tills Truman bröt med honom för att kunna gå i allians med Roosevelt) var ökända som "öppna städer" där efterlysta bankrånare kunde promenera helt öppet, medan maktlösa poliser från centralmakten satt och gnisslade tänder. Just i St Paul kom gangsters helt sonika överens med borgmästare och polischef om att sköta sig i staden, medan resten av delstaten Minnesota även fortsatt var lovligt byte. Så efter sina bankrånarräder drog de sig tillbaka till barer och bordeller i St Paul, och spenderade sitt byte frikostigt bland stadens handlare - som i sin tur naturligtvis hyllade Den Öppna Stadens princip, och därför stöttade den korrupta administrationen vid varje val.

  Bilderna: Den riktiga Ma Baker, Alvin Karpis, John  Dillinger


  Det här var inte alls sällsynt. Det förekom mer eller mindre i alla städer som låg tillräckligt långt bort från centralmakten, och som allmän företeelse överlevde det in till depressionen, då samhällets kollaps tvingade storstäder och stökiga delstater in under ett federalt tak, där man reviderade domstolsväsendet, började avkräva juridisk examen för domare (som före detta också hade kunnat utses i allmänna val, eller få delegation att verka som domare av nån mindre laglydig högre uppsatt domare som hade kvalifikationerna), och där Washington - i detta fall synonymt med centralmakten - villkorade stöd till konkursmässiga administrationer mot att de blev laglydiga. Det var en av de mindre kända, men oerhört viktiga, delarna i Roosevelts New Deal, som på kort tid bröt upp många av de lokala politiska maskinerna.

  I synnerhet blev detta en grym realitet när de färgade i Södern skulle rösta, och de stabila politiska maskinerna satte klackarna i backen, där över tusen färgade röstande i en av Montgomerys valketsar blev TRE i sluträkningen, och den lokale KKK-ledaren satt säkert kvar. Mycket av medborgarrättsrörelsens mål var ju att modernisera och revidera just valsystemet, som till råga på allt kunde se olika ut i delstat och county. Lite som att ha en valprocess i Jämtland och en annan i Härjedalen liksom, eller mellan Östersund och Åre.

Bilden: Martin Luther King och marschen mellan Selma och Montgomery 1965

  Till det kom naturligtvis också att alltfler affärsmän insåg att ett korrumperat system faktiskt var skadligt för alla. Det var kort sagt bättre för ägaren av en sopbil att veta att han förlorade kontraktet med staden därför att den som fick det hade fått det på lagligt sätt, istället för att automatiskt misstänka mutor och korruption. 

  Historierna om hur döda röstade, hur påhittade väljare dök upp var många, och ingår i den amerikanska folkloren. En överlevande mafioso från Chicago berättade hur han röstat tio gånger i ett av borgmästarvalen, varav en gång som kvinna ( "I put on lipstick and Giovanni grabbed me by me arm, and said , yes, she's ugly but she's mine"). 

  I takt med att människor faktiskt fick det bättre minskade också behovet av att lösa saker på egen hand. I de nordiska och tyska horder som emigrerade var också Luther hårt inpiskad - man ljög inte, man fuskade inte. Ändå förekom det att landsmän övertygade hela församlingar (för organiserade sig religiöst gjorde de, de som tämligen ofta flytt sitt hemland av religiösa skäl) och sedan travade man lydigt iväg för att rösta.

  Så. Att anklaga andra parten för fusk är en amerikansk tradition som skandinaver är rätt oförstående till, vilket märks också i de svenska analyserna. Att Trump tjoar om det här ÄR förväntat, och jag tror att han mer eller mindre måste göra det för att stötta de som stöttat honom. Målet är kanske inte ens att få Bidens seger att verka illegitim, utan det kan helt enkelt vara så att han ansluter sig till en djupt rotad amerikansk tradition, där en sån som Donald Trump inte får vara förlorare.
  Just därför kommer han obstruera, vara - i våra ögon - barnslig och tjurig, inte vilja samarbeta. Den absolut största risken, och kanske de primära orsaken till hans ovilja att lämna Vita huset, är ju att hans förtrogna kommer radera dokument och inspelningar.

  Jag tror också att även Donald Trump till sist kommer inse att människor röstade MOT honom primärt, och inte primärt FÖR Joe Biden, och den tuggan är nog fruktansvärt svår för honom att svälja, om han någonsin kommer kunna det. Men då är det också oerhört rimligt, och förväntat, att han och hans allierade (som kommer distansera sig från honom, lita på det; eftersom de inte har ett parti i nordisk form som låser fast dem) vill beskylla "andra sidan" för fusk.

  För att stävja det här måste en väljare idag registrera sig i förväg. Man måste finnas. Det finns överhuvudtaget en trave säkerhetsspärrar för att kunna motverka eventuellt fusk. Som säkert ändå kan förekomma i avkrokar, med liten väljarbas. Det största problemet är ju annars att stora grupper helt enkelt inte röstar.

  Att däremot på nationell nivå organisera fusk är helt orimligt. För det första måste det i så fall involvera tusentals människor, som ska hålla tyst. För det andra måste fusket stå i paritet till nån sorts rimlighet, dvs inte vara så flagrant att man riskerar åka fast. För det tredje måste det vara konsekvent. För det fjärde kräver det att delstatliga och kommunala tjänstemän, som ofta är politiskt tillsatta, spelar med, och detta trots att de kanske är tillsatta av den sida som i ett eventuellt fusk skulle förlora. Allt detta faller in under reglerna om konspirationer - ju fler kockar, desto offentligare soppa.

  USA  har en historia fylld med fullkomligt bisarra valresultat, och som också emellanåt slutat med skottlossning och ond bråd död. Helt i enlighet med den amerikanska traditionen. Det har funnits mängder med storskaligt fusk - men det är länge sen (även om det säkert kan finnas enstaka lokala härvor just nu, är jag väl tvungen att gardera mig med - just i socioekonomiskt utsatta grupper kan man misstänka det). Men att idag som sittande president påstå att valresultatet är fixat är både bisarrt och tragiskt. Att hota med våldsamheter manifesterar liksom bara hur lite Donald Trump kan om både det politiska och det juridiska systemet i USA.

  Det farliga hade ju varit om han direkt, från golfbilen uppmanat sina anhängare att "ge sig ut på gatorna", men genom att istället dra igång en krånglig rättsprocess tog han luften ur Proud Boys och diverse andra miliser; de har åkt hem med sina vapen och väl hemma kommer de ha svårt att mobilisera igen. Han lyckades alltså slå krokben på sig själv. Igen.

I slutänden kommer juridiken att ge oss ett valresultat som visar att Donald Trump fick stryk. Och det ordentligt.



 
 
 

Donald Trump, Big Bill the Builder och när Sju vågade livet

 

Ledordet för Donald Trumps presidentkampanj 2016 var America First, med undertiteln Make America Great Again (MAGA), vilket borde väckt mer rysningar hos beläst folk, än det gjorde, i varje fall i Sverige. Det var nämligen inte vilket slagord som helst, utan hade rötter långt tillbaka i USAs historia, och inte med trevliga förtecken. Det vill säga, om man är en framstegsvänlig upplyst människa ger det olustkäsnlor - är man Trumpanhängare gav det säkert helt andra associationer.

 

För ungefär 100 år sen beslöt sig en halvskum ranchägare som hette William Thompson för att bli borgmästare i Chicago, som på den tiden beskrevs som präriens dynghål. Korruptionen löpte amok i förvaltningen (den som fanns), gangsters flockades glada som barn runt bordeller och spelhålor och samtidigt växte stan så det knakade, där mängder av svarta från det fattiga Södern tog sig norrut för att skapa sig en framtid som i vilket fall som helst var bättre än den de kunde se fram emot i Mississippideltat.

 

Till det kom ohyggliga mängder irländare, tyskar och italienare som trängde ihop sig i slarvigt byggda hyreskaserner, för att jobba i boskapsindustrin eller i den omfattande hamnen eller i andra industrier. Och massor av skandinaver - under många år var Chicago Sveriges näst största stad, räknat till befolkning.

 

På det hela taget var Chicago för hundra år sen en nästan parodisk version av de dystopier som därefter vällts över oss i böcker, filmer och serier. Det här var Gotham, det här var medeltidens Venedig - det här var paradiset för ohederligt folk.

Thompson hade en brokig bakgrund, rymde hemifrån när han var fjorton, luffade runt, jobbade som kofösare i Västern och lyckades samla ihop en del pengar - oklart på vad, för till sina många talanger kunde ha n också lägga en nästintill patologisk lögnaktighet

 

Och vad vore bättre för att öka på förmögenheten än att bli borgmästare i Chicago? Vägen dit var kantad av politiska skumraskorganisationer (som är ljusår från den politiska gräsrotrörelse som vi svenskar är vana vid), men Big Bill visste hur man smörjde folk - ni som sett Boardwalk Empire vet vad jag talar om, det här är urtypen. Originalet. 

 

För Big Bill var så korrumperad att han till och med var outstanding i USA, och det säger en hel del. Han både bjöd upp till slagsmål om han ansåg sig förorättad, och spöade folk - motståndare eller journalister - även sedan han blivit borgmästare i USA andra största stad.

 

Han slöt allianser med gangsters helt öppet, han mutade folk och blev själv mutad. Han umgicks oblygt med kriminellt folk - vi talar Al Capone och hans gelikar - och dåtidens föga hänsynsfulla tabloider älskade det. Han for ut i rasande angrepp mot politiska motståndare, och verkade inte alls vara särskilt taktisk, snarare tvärtom. Under en period var Storbritanniens kung George hans främsta fiende, som han skulle slå på käften. Han ville rensa ut allt "brittiskt" ur stadens bibliotek, vilket visade sig vara omöjligt - han var politikens Fatty Arbuckle som en Chicagotidning skrev.

 

Folket älskade honom. Han blev borgmästare tre gånger. Ingen begrep hur eller varför. Visst, det förekom omfattande valfusk, mord och mutor - under det värsta året för gangsterkriget i Chicago, när 276 människor strök med sa Big Bill att det var lögner alltihop, påhittat av "den politiska brittiskvänliga eliten". Här förekom valrörelser där bomber detonerade varje vecka, och misshagliga motkandidater bara försvann - för det fanns naturligtvis krafter som gillade Thompsons idé om en "vidöppen stad". Men det är helt entydigt att han också vann för att han fick flest korrekta röster.

När han dog hittade man miljontals dollar undangömda i hans bostäder, mutor och välgörenhetspengar som han lagt beslag på. Hade han fått leva, och inte utmanat sina kriminella stödtrupper för mycket hade han mycket väl kunnat vara en del av den amerikaniserade fascism som på trettiotalet grodde i spåren av depressionen. 

 

Hans valspråk var America First, Last and Always. 

 

Det utvecklades så småningom till en ganska bisarr högerorganisation som ville hålla USA utanför alla internationella konflikter ( men gärna exportera amerikansk företagsamhet, och vid behov backa den med lite soldater sådär). För Big Bill var mycket försiktig när det gällde etniska grupper - det vill säga, han pekade bara ut en i taget som problem, vilket också gjorde att de ofta hamnade i rena raskrigsmotsättningar med varandra.

 

Mycket av den i våldsamhet räknat oöverträffade maktstriden kring spriten i Chicago under förbudstiden bestämdes av var man kom ifrån - italienare mot irländare och judar och tyskar och polacker, och Big Bill var försiktig med var han satte sina fötter. Han var upproriskt mot alkoholförbudet, stolt över att han själv var "blötare än mitten av Atlanten" och att "man skulle inte ta ölen efter jobbet från en tysk jobbare". Under första världskriget tog han stark ställning mot att USA skulle lägga sig i, inte minst för att han behövde de tyska immigranternas röster.

 

Hela hans politiska existens baserades på ett förakt för myndigheter och Washington, en tanke om att han som företagare minsann skulle få alla hjul i Chicago att snurra, och att hans bakgrund som cowboy liksom gav honom rätt att skjuta från höften när han tyckte det passade. I själva verket var han skrämmande okunnig om både hur lagstiftning och administration fungerade och det mesta av stadens verksamhet störtdök under hans år vid makten.

 

Lärare fick inga löner, brandkåren kunde inte tanka, polisen nyanställde inte, posten delades inte ut, gatlyktor tändes inte. Vilket ledde till precis det som alltid sker - att människor söker sig till den som kan leverera säkerhet, tak över huvudet, mat och nöjen. Gangstern. Ligorna tog helt enkelt över ansvaret för att staden skulle fungera.

 

Thompson understöddes av en av de värsta, och största Chicagotidningarna, the Examiner, vars ägare William Randolph Hearst var ännu en av alla dessa för en europé fullständigt obegripliga amerikanska framgångssagor; där den värsta sensationsjournalistiken frodades fritt - men med ett politiskt budskap som Hearst använde Big Bill för att framföra - ge fan i att lägga er i, jurister och politiker!!!

Det är kort sagt inte konstigt att Donald Trump valde att återanvända den här slogan. Den har dessutom under senare år använts av David Duke, ledare för samma Ku Klux Klan som Donald Trump påstod att han inte hört talas om och därför inte kunde ta avstånd från, ett KKK som inte bara varit en lynchklubb utan också hade en antiauktoritär historia under senare delen av 1860-talet, när Sydstaterna, som förlorade inbördeskriget, ansåg sig vara ockuperade av de vinnande Nordstaterna, en historieskrivning som fortfarande är gångbar söder om Mason-Dixon-linjen, och som också måste vävas in när och om man ska förstå stödet för Trump

 

Det finns en mängd myter om den amerikanske presidenten, som amerikaner gärna odlar. Den vanligaste är att han är en nästintill påveliknande gestalt som fyller sina dagar med djupa tankar om hur man ska kunna rädda världen och USA. Givetvis.

 

Inte sällan drar man upp samma Vilda Västern-melodramatik som Big Bill Thompson gjorde. Den starke mannen som tar strid mot världens ondska. Ja, kanske inte så där jätteensam, utan mer Hollywoodaktigt måste man kasta in några bra staffagefigurer som backar upp Den Starke. Ledarskapet ska fördelas jämt, men "det är jag som bestämmer", som en president ska förväntas säga. Och om han vill ska han lite nonchalant sådär kunna utplåna nån banarepublik eller avsätta nån annan president.

Don't mess with us, är budskapet, som fortfarande lockar miljoner amerikanska väljare. Och det är de som Donald Trump vänder sig till. Att gräva i orsakerna till det här är lönlöst, man lär få lika många svar som de man frågar, men generellt kan man nog säga att det i den amerikanska livsstilen finns en oerhörd konservatism, som bottnar i att landet är så stort. Det går ju knappt att tala om amerikaner om man med det menar gemenskapen mellan en svart sjuksköterska i Louisiana och en gasborrare med Stetsonhatt i Montana.

 

Det är storleken som gör det, tror jag, på samma vis som med de nästa typ sju största länderna där de regionala skillnaderna är så stora att det är omöjligt att prata om en nationalkaraktär av typen John Bull eller Svensson. Därför letar man symboler som kan knyta ihop det, och ingen är större än cowboyfilmen.

Ni kommer inte hitta någon annan företeelse som så att säga ger Amerika en själ, än just Vilda Västern, alldeles oavsett var man bor i USA. Man kunde kanske prata om massbilismen, men den är långt bredare som företeelse - och just Västernmyten är något man vårdar i USA, och vårdar ömt.

 

Filmen The Magnificent Seven hade ju premiär 2016, i anslutning till valet, och den är intressant som tidsmarkör. Oj vad de dog, som Arvtagaren sa, och det är ett bra omdöme. Det sköts så ini helsicke, men alla nyanser som fanns i den ursprungliga filmen Sju Vågade Livet var ju borta.

 

Istället hade man gjort om historien till en politiskt tillrättalagd blockbuster, där alla minoriteter var på den goda sidan (man smög till och med in en smula homoerotik) och där ledaren var svart. Och så hade man ihjäl enorma mängder med folk - till det där irriterande dånet från vapen i det fria som bara existerar i filmer, i verkligheten låter det inte alls så (Det kommer bli en del konnässörresonemang här).

Den ursprungliga filmen - och jo, jag vet att det är en remake av Kurosawas De Sju Samurajerna, men å andra sidan hade Kurosawa sett massor med med västernfilmer innan han blev regissör, och idén med en ond bandit som terroriserar en by hör till formulär 1A i Västerngenren (kolla Shane, Silverado eller Heavens gate, det finns mängder) är en film om moral och ställningstagande. där karaktärerna inte är så stereotypa som i den här nya, där det finns en del humor och där historien innehåller alla dessa komponenter som vi vet ska finnas med i den sortens Västernfilm - den ensamma kampanilen i den lilla byn, den overkligt sköna lantarbeterskan, revolvermannen med svarta handskar, fyllot med ett hjärta av guld och den ambivalente hjälten som slits mellan sin vilja att leva ett vanligt liv och sin våldsamhet - vilket saknas i The Magificent Seven.

 

Istället för den mexikanske banditen som begär sin del av byns spannmål - det fanns gott om verkliga förlagor - har man en osedvanligt otrevlig gruvägare, som för säkerhets skull skjuter lite folk på egen hand också. Man byter ut den lilla mexikanska byn mot en liten stad, oerhört oklart vilken sorts stad det är, som också gränsar till en koncentrationslägerliknande gruva där gruvarbetarna tydligen är livegna, fast de inte vet om det (det är som sagt mycket som är förvirrande där...).

Och till sist är överspelet helt magnifikt - här har vi inga nyanser av svart eller vitt, utan antingen är folk omänskligt goda eller jävligt elaka, och det framför de med ett sånt patos att man måste hålla sig från att börja skratta i salongen. Jämför det med James Coburns återhållna psykopati i Sju Vågade Livet (Coburn är för övrigt min favoritvästernbandit tillsammans med Lee Marvin) där man hela tiden anar vansinnet.

 

Trumpväljarna hatade den nya The Magnificent Seven. Dels för att den var sådär liberalt politiskt korrekt, där de etniska minoriteterna var hjältar och amerikanen var skurken, dels för att den på något vis manifesterade den lystna kapitalism som inte håller något heligt utan där man helt krasst gör om gamla fina filmer till något hemskt och kommersiellt. Det finns som sagt en konservatism i USA som känns främmande för en europé, men som förmodligen baseras på att landet har en mycket kort historia, och den sammanfaller ofta med storkapitalismens framgångar och misslyckanden. Och det finns hur konstigt det än kan låta också ett drag av antikapitalism i de Trumpska kärnväljarkretsarna

 

Och varför valde man då Trump? Det gjorde man inte. Man valde INTE Hillary Clinton. Så enkelt är det. Hon representerade allt det onda i den här historieskrivningen. Etablissemanget. Eländet från Washington. Kvinnosaken. Bögarna. Minoriteterna.

 

För oerhört många amerikaner är det här röda skynken, på ett vis som är nästan makabert för tolerant svensk. Här vårdar man mansrollen, här hyllar man Den Ensamme Starke Mannen, som Robert Redford i Jeremiah Johnson, eller nån av alla dessa John Wayne-filmer där The Duke faktiskt är både drullig och obegriplig, men mest i The Searchers där han rätt fint är psykiskt labil eller i The Shootist där han, cancersjuk, symboliskt tar sig an både motståndare och den nya tiden. Här ska etniska minoriteter inte ta plats och kvinnans plats är i köket. Punkt.

 

Givet finns det undantag - välutbildade människor som vill se ett avreglerat samhälle där det är huggsexa och där den som inte kan ta hand om sig kan trilla ner i ett hål. Ungdomar som gillar Donald Trumps fuckit-attityd. Människor som är dörädda för muslimer (eller bögar, eller svarta). Visst finns de - men kärnan, the core, är männen som hyllar de påstådda idealen i en glest befolkad ödemark mellan 1865 och 1908 ungefär. Där lagen sitter på höften och en död indian är en bra indian. De som bildar militanta och välbeväpnade grupper som både säger, och framförallt tror, att de för Den Stora Massans talan.

 

Inte för inte har amerikanska soldater ofta jämfört sina uppdrag i Vietnam, Irak eller Afghanistan med de uppdrag som glesa kavalleristyrkor hade under indiankrigen - så stark och levande är den här traditionen, som ofta manifesteras i att olika högkvarter eller läger ges namn efter gamla indiankrigare, eller att kodordet för Usama Bin Laden var Geronimo, vilket givetvis retade upp chiricahuaapacherna.

De här människorna tänker inte så - de hyllar en livsstil där advokater, som är ett skällsord numera i amerikansk politik, och lobbyister inte sätter begränsningar på vapeninnehav eller hur snabbt bilar får köra.

 

Och man har inte alls samma förakt för mobbaren som vi har - tvärtom skulle jag vilja säga. Att vara sådär klassisk drullig mot den svagare är kanske avskyvärt och publiklockande på bio, men knappast i verkligheten. Företeelsen är ju så etablerad att vi alla idag vet vad nördarnas revansch innebär, när revanschen inte är kopplad till att den en gång mobbade återvänder och tar itu med sina mobbare. Krasch, bom, pang, kassasuccé.

 

Att Washington ska bestämma vem som ska ha sjukförsäkring ses som horribelt (även bland de som faktiskt skulle behöva det), att hävda att kvinnor kan ha egna liv likaså - och mycket av det här går igen i de västernserier som rullar dygnet om som utfyllnad i amerikansk TV. Stereotyperna manifesteras varje dygn, och kombinerar man det med ett påstått hot från kineser - man minns Korea här - och företag som flyttar utomlands har man en soppa med sprängkraft. I annat fall kan man alltid dra upp kommunismen, eller peka på att motståndaren minsann är minst lika skurkaktig.

Då längtar man, likt Big Bill Thompson, efter att få göra upp på gatan. Eller så röstar man på Donald Trump, oavsett om man riskerar sitt liv. För Donald är inte Joe Biden.

 


För övrigt är mina top tre Västernfilmer Ulzanas Raid, Den Onde, den Gode, den Fule och Den Siste Mohikanen. Som TV-serie är Lonesome Dove oöverträffad, medan Rawhide och Heck Ramsey borde kunna livas upp igen.

När Jormas mamma skulle ringa myndigheter

 Vi kom att prata om den här datoriseringen av samhällstjänster på knegartåget, och jag behöver berätta det här.

Jormas morsa var tvungen att ringa en myndighet häromdagen. Det gick inte bra. Hon pratar inte med myndigheter så ofta, kvinnor i åttioårsåldern gör sällan det, men problemen började när de ville att hon skulle legitimera sig.
  Efter ett yrkesliv vid offentliga tvättinrättningar har hon nedsatt känsel i händerna - kemikalierna var inte så snälla förr i världen - och hon hör inte så bra heller. Hon kan inte använda en smartphone, fingertopparna lyder inte. Och då blir det problem med att använda BankID, kunde Jorma berätta. Då krävs det en smartphone, inte en med vanliga knappar som det inte går att "suuuuurfa på".

  Han var förbannad redan 0528 på morgonen - vi andra nästan hukade - för när mor hans äntligen kom fram till en människa - det är tur att pensionärer har mycket tid, och hans mamma är ändå så uppdaterad att hon har en mobiltelefon med hörlurar, så hon kunde hämta kaffe, vattna blommorna, mata katten medan hon väntade sina 10 000 nummer före henne i kön, sa Jorma - fick hon till svar att "det kanske var bäst om hon satte sig vid en dator" av en beskäftig flicka.

  Dator? sa Jorma. Morsan har ingen jävla dator. Vad ska hon med det till? Hon har TV.
  Så flickan sa att det kanske var bäst om hon fick hjälp av nån närstående med dator. Som den där löjliga tv-reklamen för hur man beställer mediciner åt sina närstående. Sa Jorma.

  Jag kan inte hjälpa henne, sa Jorma. Jag kan ingenting om datorer. Brorsan bor i Uddevalla. Det är så små tangentbord numera - han har tummar stora som brännbollsträn. Det enda jag gör är att betala räkningar, och då får jag låna en dator på jobbet, och jag är alldeles svettig efteråt.

  Jorma sa till sin mamma att Petra, hans dotter, kan hjälpa dig. Men mamma är inte bekväm med det. Hon har klarat sig själv, fostrat två grabbar, aldrig legat nån till last sen hon skilde sig för fyrtio år sen.
  Hon vill jävlar klara sig själv så länge hon kan. Betala räkningar, åka buss, handla. Sa Jorma. Det här är kränkande. Det enda hans mamma vill är att göra rätt för sig, men det visade sig alltså vara jäkligt komplicerat.

  Det värsta är att hon skäms lite över att hon måste be barn och barnbarn om hjälp. Hon som hellre letar pantflaskor än ber sönerna om pengar, som ändå litat på att samhället skulle finnas där för henne.

  Jag slutar där, för sen hamnade vi i vad det här beror på, och trots mina idoga försök att få det att handla om kapitalism, högerpartierna och medelklassens ovilja att betala skatt ( du vill ju inte heller det Jorma, sa jag och blängde på honom) så kan ni säkert ana vart det tog vägen - att om hon haft en annan hudfärg hade hon genast fått hjälp och röda mattan utrullad (Rilles ordval), och att hennes pension är alldeles för låg, och gissa varför.

Kan vi prata om det här kanske? Om att klyftorna ökar också i ett datoriserat samhälle?






(Och Jorma heter givetvis nåt annat)

 

Den stackars mannen

   Kan vi vara överens om att arbetarkvinnor betalar sitt arbetsliv med sin hälsa? De kommer få ont, dålig pension - för att de ofta varit i förhållanden där det är kvinnan som stannar hemma, VAB-ar eller jobbar deltid - och dö tidigare än kvinnor med bättre utbildning.
  Så vad betalar män med?
  Just nu skulle jag vilja säga att de betalar med att bli konservativa, om övergången tillåts. Och de blir konservativa i samma takt som kvinnor tar plats. Jag skulle vilja säga att kvinnors ökade deltagande i det offentliga samtalet inte bara beror på att de knör sig fram, utan på att män i lite för stor utsträckning slutar ta del, blir passiva, eller i värsta fall reaktionära. För många män är lagspelare - man vill inte vara ensam, eller nästan ensam kvar; då slutar man helt istället. På jobbet, i föreningen, inom facket, i politiken.
  Och ingen annanstans är detta större än i den rätt formlösa grupp vi brukar kalla arbetare. Detta alldeles oavsett att Mattias Svensson precis nyss skrev en artikel om att socialdemokratin måste gå högerut för att kunna attrahera dessa tidigare trognaste. Jag skriver oavsett för vi är rätt många ändå som både diskuterat och beskrivit detta.
  Jag ser det ju själv - män vid fikabord som ivrigt propagerar för partier som i slutänden kommer sparka dem på pungen, med stålhätta, men som driver frågor som just män tycks ha särskild fäbless för. Det vill säga att skylla på nån annan. Slippa problematisera.

  Alltsomoftast möts jag ju av arga karlar, med sin älskade bil som bild på sociala medier, istället för barn eller barnbarn, som säger att de inte känner igen socialdemokratin, att de saknar Sträng och Palme, eller Erlander. Detta utan att egentligen ha en aning om vad dessa tre egentligen tyckte och tänkte. Det blir som när högern vill utmåla Palme som kommunistisk spion (han hatade Sovjet) och vänstern skulle ha honom till USA:s dräng (han hatade USA-imperialismen) - det blir ingen ordning alls. Det blir bara tyckande.

 Den svenske fackföreningsmannen, förr iförd träskor, rutig skjorta och skinnväst, har ersatts av kompetenta kvinnor, utan uniform klädsel, och på avstånd ser jag ju företrädare med annan etnisk bakgrund komma så smått. Kvar står myten om Den Svenske Fackföreningsmannen (och för säkerhets skull ska jag tillägga att nästan alla män som idag jobbar fackligt inte uppfyller myten, tvärtom). Fyrkantig, långsint och tondöv.
  Om detta kan man raljera, eller bara säga att "japp, så är det", och sen låter vi kompetensen avgöra.
 
  Jag har inget mot det, jag är fullständigt övertygad om att kompetensen i fackföreningarna, och socialdemokratiska partiet, höjts avsevärt vartefter kvinnorna och invandrarna fått ta plats.

  Men.
  Vad gör vi åt alla dessa män som nu inte känner sig hemma i organisationer med jämställdhetsplaner, genustänkande, där kollegor är föräldralediga, går i Pridetåg? För de är inte så få - om detta har Mattias Svensson rätt. Om vi struntar i dem blir de lätta offer för populismen - vi vet redan idag att vid varje företagsnedläggelse eller uppsägningar, ökar stödet för Sverigedemokraterna. Och som röstboskap kommer de vara en formidabel tillgång för Jimmie och Mattias. Vill vi det?

  Jag menar inte att socialdemokratin ska gå åt höger för att locka dem kvar, och jag tänker inte nappa på olika knäppa förslag om att kvotera in män där det behövs. Det jag vet är att många av dem saknar företrädare de kan identifiera sig med, de känner sig utpekade - som en sa, jag kan inte dra ett skämt idag utan att bli anmäld till personalavdelningen...

  Inte heller funkar det att säga - "japp, så här är det - rätta in sig i ledet nu, lille gubben". Eller att säga att "men tänk vad många män som bestämt allting förr..."  Det funkar inte så, jag kan lova er det.
  Inte heller har det med etnicitet att göra - här är invandrade män, som ser sina kvinnliga familjemedlemmar sekulariseras, lika förvirrade. För de vill ju gärna ha de här framstegen som en jämställd politik innebär. Deras problem är bara att de tycker att de skulle vara med fler män.

  De är inte få - de är en rejäl skock, många nog att ge de riktiga kvinnohatarna makten, ungefär som med de arbetarmän som hyllar Trump eller vilken reaktionär ledare ni vill. Och då blir det vådliga problem för oss alla.

  Så vad gör vi? Visst, vi borde prata med dem, men vem ska göra det? Det borde ha gjorts för länge sen naturligtvis - att komma nu med "samtal vid fikabordet" är som att köra ångradio. De vill ha sin bil, sin jakt, sitt kött, sin hockey, sina osmakliga skämt i fred - och skulle de få som de vill (även om det för de flesta av dem mest är en känsla, inte en uttalad politisk tanke) kommer vi få ett otrevligare samhälle än ni kan föreställa er.
  Eftersom det här nu är Facebook, där människor är känsliga som kattens morrhår. måste jag ju naturligtvis lägga till "inte alla män, inte alla bilägare, inte alla jägare, inte alla köttätare...." ja, ni fattar.
  Men något måste vi göra.

  Vad tycker ni?

Farbrödernas ganska gulliga självbild och deras ursinne över att alla inte delar den, eller, när Margot Wallström INTE läste vad skrivit

  Det var ju så här: en farbror, och jag skriver farbror emedan han var åtskilligt äldre än jag, skrev till mig och hade synpunkter på det mesta, men mest handlade det om hur jag hanterade det svenskaste av språk, för det tyckte han att jag gjorde illa. Till grund för det låg förmodligen hans studentuppsats från typ 1954, och därefter högläsning från Understreckare i Svenska Dagbladet (eller riksdagsprotokoll, jag vet inte), blandat med hyllningstal till Karl XII och argsinthet i största allmänhet över att ungdomen inte hade hatt och slips längre.
  Jo, det var faktiskt så.
  Det här var i bloggens barndom, och jag lyfte både ett och två ögonbryn åt det hela. Han formulerade sig mycket sirligt, med semikolon och grejor, och avstavning med bindestreck (han måste ju ha blivit rätt sur när han upptäckte att nätet liksom avstavade själv, vilket gjorde att hans bindestreck hamnade mitt i en annan fullt läsbar mening), och sedan avslutade han allt ytterst hövligt med namn och adress.
  Jag gillar såna farbröder i små doser. Det är något lite sött och rart över deras självuppfattning. Nu senast är det en äldre tomte som på nätet ofta återkommer till "...min kritik av Anders Tegnell", som om han, i egenskap av fd KTH-ingenjör, verkligen har en position att bedöma och kritisera statsepidemiologen. Men han gör det språkmässigt korrekt, vilket han ska ha heder av.

  Att debattera med honom, eller hans gelikar, är däremot rätt torftigt. De har en uppfattning om sig själva som nån sorts alfahanar i den debattmiljö där de så gärna vill vara. Men de är oftast artiga, sällan anonyma, och är säkert utmärkta som mor- och farföräldrar. Att de råkar ut för tankemässiga dikeskörningar är lätt att förstå, de är nästan alla fostrade i en tradition som på nån sorts märkligt vis innebar att högskolestudier, i vilket ämne som helst, automatiskt gav rätt att yttra sig i just vilket ämne som helst.
  Det där har man ju träffat på i kommunalpolitiken, där det inte var ovanligt att få debattera bemanning i hemtjänsten med nån från andra sidan som var jurist, och som hela tiden var tvungen att flika in "vi som har studerat" - ungefär som att de utbildningar som fackföreningsrörelsen ordnat i hundra år mest var grabbsnack bakom flickornas omklädningsrum.

  Vilket då aldrig har hindrat den här alfahannen att yttra sig i alla ämnen han finner intressanta, om än inte så sirligt och i överensstämmelse med svensk grammatik och skrivregler. På det viset är vi rätt lika.

  Men jag har aldrig strävat efter att makthavare ska läsa vad jag skriver. En smått paranoid fd partikamrat, oförtrutet produktiv på sin sida, med att kommentera det mesta han inte har kompetens för, var (och är) övertygad om att Margot Wallström, Stefan Löfven, Magdalena Andersson - ni fattar - lusläser allt han skriver, och det är den enda orsaken till att han inte fick bli statsråd en gång i världen (eller i varje fall statssekreterare). Och jag förstod liksom aldrig värdet i att bli läst av just den sortens människor - eller av partiledare på den högrare (nu skar det i nån farbrors maskineri) sidan.

  För mig är det viktigare att bli läst av kollegor, grannar, folk jag tränar med. Som kommer fram och lite eftertänksamt frågar om nåt jag skrev (eller skäller om att jag skriver för långa meningar, och vad fan är ett semikolon?).
  Jag tror också det blir allt viktigare att skriva, för nu - 2020 - känns det som det blivit viktigare att dela vad andra skriver än att skriva och tycka själv.

  Det finns nån sorts mekanik i oss som gör att vi tänker lite extra, lite mer, lite smartare, när vi måste skriva själva. Man tittar ju lite mer på bokstäverna liksom, och ser att nä, nu blev det alldeles galet, och så får man skriva om. Och tänka lite mer på vad den andre, de andra, sagt och tyckt. Man ser saker på fler sätt. Det tror jag inte man gör om man bara delar vidare saker - det blir som att läsa sammanfattningen av romanens innehåll, och sen hystar man över den till kompisen, med orden "den är bra"...
  Kan man leka lite med orden, hitta nån sorts egen rytm, är det alldeles underbart, oavsett vem som läser det.
  Så fortsätt skriva själva.

Samhällets misslyckande skylls på invandringen

Ögonblicksbild:
Gammal kollega, numera hemflyttad till landsorten, berättar att hans son och sonhustru med ett litet barn på väg, inte kan få hjälp av kommunen med boende, eftersom bostäderna ska gå till flyktingar.
Kollegans ursinne är hörbart, kan man säga. Svaret på hans ursinne har just nu nån sorts partidagar i Småland.
Vid kontroll visar det sig att de - givetvis - fattat fel, och att sonen med sonhustru nog kan få hjälp till bostad, för lägenheter finns och utflyttningskommunen vill förtvivlat gärna behålla småbarnsfamiljer, i synnerhet om de har jobb. Och riktigt varför det bolagiserade bostadsbolaget svarade uppåt väggarna kan ingen svara på, nån i "svarstjänst kanske var lite oklar"...
  Nå, skadan är skedd. Deras fjäder är nu en höna på bygden, raskt upplockad av olika lokala grupper på nätet, och kommentarsfälten fylls av "nämen, vafan" som raskt övergår till "ut med svartskallarna" och "det går åt helvete med Sverige".
  Svårare än så är inte storyn om SDs framgångar - att samhällets misslyckande skylls på invandringen. Och det behöver man inte vara rasist för att tro på. Men mest handlar det, som jag redan gått in på i en krönika i Aktuellt i Politiken, om raserandet av samhällets institutioner. Något som mest drabbar de som inte bor ett kvarter från kommunhuset eller är vana att söka information via nätet.
  Som min bekant - hade han duktig på Google, och en smula källkritisk, hade han kanske själv ganska snabbt kunnat få rätt svar, men istället blev han förbannad som fan. Och hellre än att erkänna att han nog var lite för snabb, fortsätter han vara förbannad, nu för att man "måste vara en jäkla hacker för att få reda på vad som verkligen gäller..."
  Och där kan man ju hålla med honom.
  Sen fortsätter han med posten, som inte finns längre. Apoteket, som inte finns längre. Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, högstadieskolan, som inte heller finns längre. Hemtjänsten som blir allt sämre, pensionen, bensinpriset...ja, ni fattar.

  Nå, har han fel?
  Ja, när han skyller allt på oreglerad invandring är han naturligtvis ute och cyklar, men han landar ändå rätt i att Sverige inte ser ut som förr. Alla de byråkrater som han en gång svor över - varav hans fru var en, märkligt nog, som handläggare på kommunen - finns inte längre, och då blev det då här.

  Jag håller med, hans logiska kullerbyttor är rätt roande. Gärna mindre skatt men inte sämre samhällsservice - en ekvation jag hört till leda i byggbodar genom åren. Gärna privata alternativ men det får ju inte bli sämre. Etc.

 Ni vet.

  Och så dyker det upp ett parti som nu lovar att återställa Sverige som vi minns det. Nu minns jag nog inte samma sak som mobbarna i SD, men jag saknar också ett samhälle och samhällsservice att lita på. I synnerhet när så oerhört mycket är privatiserat idag - till och med den allra innersta säkerheten kring regeringen ligger på ett privat företag idag, något som är otänkbart till och med i USA - och den som ramlat mellan de allt grövre maskorna i skyddsnätet råkar faktiskt illa ut idag. Vilket vi är många som vet, och är rädda för. Att byggnadsarbetare röstar SD idag har att göra med att vi blir arbetslösa mer eller mindre regelbundet, och a-kassan skrämmer mer än ni kan tro. Att ersättas av låglönejobbare från gudvetvart skrämmer minst lika mycket.

  Vi behöver inte knäcka nån SD-kod. Det är här den ligger. Att inte kunna lita på samhället - då blir svaret valfläsk från extremhögern.

  I fascismen ligger en enorm satsning på trygghet för "vanligt folk", så har de alltid gjort. Vräkt ut barnbidrag och bostadsbidrag och ersättningar. Tokbeskattat företag. Den fascistiska makten bygger på en oerhört centraliserad stat, där all - och då menar jag all - makt - samlas under ett riksparaply. Det betyder att om en kommun skulle vara lite uppkäftig mot Åkesson, och inte vilja vräka alla utrikes födda, skulle de dra in alla statsbidrag dit.

  Tror ni mig inte? Tja, ett parti som seriöst anser att man ska förstatliga Advokatsamfundet, en privat organisation, för att det inte gör som SD tycker kan man nog förvänta sig det mesta av. Likaså att de inte vill att fackliga organisationer ska bedriva politik - vara opolitiska.

  Tror ni mig inte? Följ med ut till fikaborden - lyssna på vad folk säger. De saknar tryggheten. De flesta av de som idag röstar SD vill nog inte deportera muslimer, men handlar det om deras egna ungar kontra flyktingarna blir det som min fd kollega sa: Ett "fett vad-i-helvete..."

  TCOs tankesmedja (detta vidriga ord) Futurion har visat att uppsägningar genast ökar SDs stöd på orten. Nedskärningar på kommunal service ger samma resultat. Utan att veta exakt kan jag säga att andelen SD-väljare som upplever klassklyftor och orättvisor hårdare än de flesta är större än hos de partier som traditionellt samlat dem. Det är också en potatis att ta i, för fack och partier. Vi borde ju rimligen vara de som kan ge dem svaret, genom att inte sälja ut vård och omsorg. För det är bara att konstatera att de som förlorade på den borgerliga politiken idag är många nog att ändra den politiska spelplanen.

  Att de sedan inte kommer kunna genomföra allt är en annan sak - tänk er Kristersson eller BuschThor säga ja till enorma välfärdssatsningar för den inhemska befolkningen (som i Ungern eller Polen) - nä, det kommer naturligtvis inte hända. Däremot kan säkert både Moderater och Kristdemokrater tänka sig moraliska råd för kultur och bildning. Lite Handmaids Tale sådär.
 
  Det är det lutande planet vi är på. Svaret på vad vi ska göra finns där, redan. Nu är bara frågan om vem som vågar göra det.
 
 
 

Den fria rörlighetens fula baksida

Jag skriver inte så mycket på bloggen längre, jag har andra arenor, och dessutom ett fungerande familjeliv som distraherar mig (till min stora lycka) men emellanåt behöver jag häva ur mig saker, som nu, om förslaget om att återinföra arbetskraftsprövningen, dvs att inte i onödan plocka hit folk från länder utanför EU för att utföra uppgifter som kan utföras av arbetslösa människor som redan finns här.

  Här har somliga med hög svansföring tagit till de vanliga brösttonerna om att fackföreningsrörelsen minsann kommer ställa klass mot klass, och herregud vad vi borde tänka på de stackars fattiga människorna från Indien och Peru som kommer hit för att plocka skräp eller diska på restaurang.

  Skitsnack. Kort sagt. Det här handlar om omoraliska företagare, nästintill kriminella, som exploaterar fattigt folk på samma sätt som fattigt folk exploaterats genom alla tider, och det löser vi inte genom att låta dem bli fortsatt exploaterade i Sverige. Tror man det är man oerhört långt från den smutsiga, tragiska, jävliga värld där jag framlevt alldeles för många år av mitt yrkesliv.

  1. Det här handlar också om att de här jobben är alldeles utmärkta redskap för att få in nyanlända i systemet. Ett jobb, en lön, rutiner, arbetskamrater, språk - eftersom samma människor som nu ylar om att det här minsann är socialism (med Tyko Jonssons röstläge)  också i nästa andetag vill sänka löner, men mest för de som redan har lägst, för att få in samma nyanlända i arbetslivet. Förstå det den som kan.

2. Det här kommer inte alls stoppa exklusiva yrken från att komma till Sverige. Behöver man en enbent programmerare som pratar flytande tutsi i trettioårsåldern och denne inte kan uppbringas i landet så är den som fyller mallen välkommen. Men finns det redan en enbent programmerare som pratar flytande tutsi i trettioårsåldern, som också är arbetslös, så vill man ju vet varför den som kommer betala skatt i Sverige inte kan ta jobbet.

3. Processen kommer bli byråkratisk, tydligen. Varför det? Redan idag lämnar fackförbund uppgifter om yrket till Migrationsverket; att lägga till att yrket ifråga inte är ett bristyrke i Sverige är ingen jätteuppgift. Huvudsaken är att företaget lämnar tillräcklig information.

4. Det finns de som tjoar om att det är promille av arbetslösheten, och därför är det larvigt att ta upp det här,  och de har fel av två skäl. Det här är inte jobb som kommer vara aktuella för trespråkiga akademiker med exklusiv inriktning, det här är jobb för de som har allra sämst förutsättningar och svårast att komma in i samhället, och då pratar vi en oerhört mycket mindre del arbetslösa där de här jobben skulle göra skillnad.
  Det här är jobb som gör skillnad för den som får det. Men för att begripa det ska man nog ha varit därnere, stått där med mössan i hand och svettigt hoppats på att få ett "ja, du kan börja på måndag". Man ska ha varit i den världen, man ska ha haft returflaskorna som matpengar. Då begriper man skillnaden. Klasskillnaden.
  Det här ger ringar på vattnet - barn kommer ha föräldrar som går till jobbet, har en lön, semester försäkringar, arbetskamrater, matlådor och saker att berätta. Växer man upp med föräldrar som bara är hemma kommer man själv att få svårt att ge sig ut och söka jobb - man permanentas i arbetslösheten (och bidragsberoendet).
  Det är snudd på hånfullt att hävda att det skulle vara mängden arbetstillfällen som kan frigöras som ska avgöra om det här är rätt eller fel - för den som får jobbet kommer vara stolt över det. Men gillar man att sparka på lågutbildade så lär man väl fortsätta med det.

5. Kopplingen till olagligheter. Nästintill överallt där vi hittar illegal arbetskraft, dvs folk som är här utan arbetstillstånd, är det på företag som har arbetskraft som är föranmäld som migrerad. Och det säger sig själv - tio uzbekiska städare som är här olagligt söker sig naturligtvis till andra uzbeker. De kommer jobba på företag som redan har migrerad arbetskraft. Eller lankeser. Eller indier. Eller burundier. Jag har mött dem alla. De söker sig till varandra. I alla branscher,
Vi kan inte göra mycket, de befogenheterna har vi inte (och inte tiden heller, herregud). Men vi ser ju saker och anmäler och därefter kan en underbemannad utlänningspolis knappt göra någonting. Enstaka tillslag. Några åker dit. De andra springer mot utgången och försvinner ett tag.
  Genom att få arbetskraftspröva kan vi faktiskt stoppa en del av de här företagen - vilket andra företag skulle jubla åt.
  Varje vecka ringer företag till mig och ber mig kolla upp arbetsplatser där de misstänker egentligheter. Inte av altruistiska skäl naturligtvis, utan för att de blir utkonkurrerade.

  En kille sa: "Jag har en liten firma, två gubbar anställda, den ene är min son, den andre är min måg. Det är jävligt magstarkt av stora arbetsgivarorganisationer (han sa namnet...) att säga att jag ska fimpa mina gubbar och plocka in folk som inte kan ett ord svenska."

  För så är det. När nu somliga borgare, och miljöpartister, med en mer än lovligt ljusblå bild av företagsamhet ylar om det_orättvisa_och_hemska i att pröva behovet av arbetskraft ska man vara medveten om att de själva nästan aldrig haft företag, eller anställda. De har aldrig stått i lorten, aldrig behövt bry sig, aldrig träffat de arbetslösa.

De ger kort och gott uttryck för en rätt vidrig människosyn, för de har aldrig förr brytt sig om de stackare som utnyttjas i arbetskraftsinvandringen, och de har ännu mindre brytt sig om de arbetslösa, och minst av allt om arbetslösa nyanlända.

  Att bli beskylld för att vara rasist när man vill återinföra arbetskraftsprövningen för att kunna integrera nyanlända, arbetslösa muslimer är så tramsigt att man bara skäms.

  Det här är ett bra förslag. Punkt.


Och den som nu tror att jag hoppar på en redan rullande vagn är välkommen att snoka på bloggen. Här till exempel: http://utsiktfranetttak.blogspot.se/2015/10/varfor-inte-ta-in-flyktingarna-pa.html