Ometablering!

För att få upp gipsen i lägenheterna använder man en lull, dvs teleskoplastare. Det är en balansakt att hålla den här 900-kgsbunten på rätt köl 18 meter upp i luften, så att bärarna- en mycket speciell yrkeskategori - kan hala in skiva efter skiva genom ett fönster, och därefter placera dem på upplagsbockar
Det började bli dags för ometablering. Det här garaget, där all vår bråte och material samlats, ska tömmas och allt ska köras hundra meter till ett nytt garage
Av ren slentrian har ju material hamnat på golvet - det här var ett stort garage och ytorna oändliga. Det nya garaget är avsevärt mindre och kommer att kräva att vi förvarar saker mer snålt Bara en sån sak som sophanteringen.....
Gåsmarsch till lunchen klockan nio.
Eftersom jag inte kan börja med nästa tak än - kunnigt folk måste fundera över visa konstruktioner - blev det mitt jobb att dels bräda in ett par stålburar, och dels att ordna upplagsmöjligheter för allt virke etc.
Jo, vi vet att man inte ska bära skivor så här. Men det är så här man bär dem. Morgan förevisar
Långsamt täcks gallren över
Dessutom var det skyddsrond som jag följde med på. Det börjar nog bli dags att skaffa sig den där formella kompetensen snart. Såhär ser golvet ut efter rivningen. Kopparrör noggrant separerade från övrigt skrot. Gissa varför? Kvar blir genomföringar från de gamla systemen samt nya hål.
Allt detta ska ju rimligen täckas, men se det skedde inte. Det betydde att vi i en kolsvart lägenhet hade en radda hål, stora nog att köra ner foten i. Alltså blev det snabbutryckning och övertäckning. HELA tiden handlar det om att tänka ett steg till - hålen som var väl synliga och ofarliga i dagsljus finns ju kvar när solen gått ner

Såhär ser det ut framför de nya portarna. Hyresgästerna evakueras och sedan demolerar man lägenheterna in på skalet, så att det är så nära råskick som möjligt. Och man blir så förbannad över den enorma kapitalförstöring som pågått här under många år. De som har varit satta att förvalta de här områdena är minst lika medskyldiga till det dåliga ryktet som de som bott här
Ett nytt förråd/verkstad skulle inredas. Det här är det närmaste jag kommer möbelsnickeri kan jag säga. Hyllor, arbetsbänkar, avlastningsytor - utfört i prima virke med fyrtumsspik och bågsåg. Det kanske inte kan säljas på IKEA men det kommer att hålla för rätt många kilon.
Det finns ju många som tror att byggnadsarbete är det som Jonny och Mattias håller på med i Roomservice. Det är det faktiskt inte. De är snickare/målare. Vi är byggnadsträarbetare
I arbetet ingår också att städa efter sig. Ni skulle bara veta hur mycket man städar på ett bygge, och hur olika det värderas. Själv har jag fått inpiskat i mig att duktigt folk håller rent efter sig, både med sopborstar och dammsugare. Men i ett underjordiskt garage är det ingen bra idé att sopa med piassavakvast kan jag meddela. Det ryker en smula, om man så säger


Fler virkesstick blev det också. I det här garaget ska inte virket ligga på golvet

Byggnads efterfrågar medlemmarnas nätvanor...



sektionens årsmöte delade man ut en enkät där vi skulle fylla i våra internetvanor. Detta ska kunna bilda underlaget för en - eventuell - "internetsatsning". Jag blev jätteglad eftersom jag i ett antal poster grälat på Byggnads om att upptäcka att det finns nåt som heter datorer. Och sen upptäckte jag att undersökningen inte finns på nätet....

Bra jobbat, grabbar!







Den som vill läsa mer om Barna Hedenhös och deras anakronistiska äventyr kan göra det här

Men vad har Svenskt Näringsliv mot svenska företag?


I Dagens Arena har Björn Elmbrandt funderat en del över SAF:s stöd till det lettiska företaget Laval, om vilka den sk Vaxholmsdomen kom att handla. Jag har tidigare redogjort för de farhågor jag tror kommer besannas om utstationeringsdirektivet kommer att följas till punkt och pricka.
I samband med att den domen föll skrev jag till Urban Bäckström och bjöd in honom att på vårt bygge i Tensta redogöra för hur svenska småföretag i byggbranschen skulle överleva. På detta har han icke svarat, naturligtvis. De har väl mycket att göra på Blasieholmen.
Dessutom fick jag tillfälle att fråga SAF:s arbetsrättspolitiske chef Lars Gellner ungefär samma sak. På detta har han icke svarat.
Vid den tidpunkten påbörjade också vuxna centerpolitiker - de kan inte komma undan med ungdom en gång - en hatkampanj där de jämställde facket med maffian. Skojsiga killar. Påminner inte så lite om de där som stod i ring och spottade på en övergiven stackare på skolgården. Nå, han som dev den kampanjen ville inte heller komma.
Vad är det med de där lirarna? Jag är stor och stark, och har väl slagits för min övertygelse emellanåt, men jag gör inte det så ofta längre. Eller är det bara för att de är fulla med luft??
Inte nån av ovan nämnda herrar verkar ha funderat tvågånger på villkoren för svenska småföretagare. I de modeller jag sett är det alltid fråga om högutbildat folk som har sitt kunnande fördelat i hjärnan och i laptopen. Men en kille med en grävmaskin eller taxirörelse eller en tjej med damfrisering eller budbil är väl inte lika glamoröst.
Nu kan säkert en del av det här bero på att jag är mycket restriktiv med att tillåta anonyma inlägg här. Särskilt som flera varit mer än lovligt otidiga. Ändå tycker man ju att den debatten, som just Björn Elmbrandt tar upp, och som också har stöd av t ex Svante Nycander (av alla människor!!!), och andra mer eller mindre kända borgerliga koryféer, faktiskt borde kunna få någon i SAF-borgen att fundera till.
Är det så att de här ständiga nålsticken mot facket är viktigare än överlevnad för svenska småföretag? Blev principen att stå på andra sidan det primära målet?
Jag hoppas verkligen inte det. Men inom vår sektor ser vi ju definitivt att F-skattarna är såååå less på sin arbetsgivareorganisation. En tanke kunde ju vara att släppa in dem i Byggnads, precis som Målarna gjort med sina F-skattare. För själva verkar de ju inte ha någon som talat för deras sak längre.

”Helst ska hon vara renlig och se välvårdad ut...."



Via LO-tidningen får jag ögonen på en avhandling om de tvåkarriärfamiljer (bra ord!) som idag köper hushållsnära tjänster. Naturligtvis är det en vidräkning med de som som hade en idealistisk bild av att om man bara subventionerade de här tjänsterna via skattsedeln, skulle dels en mängd svarta jobb helt plötsligt bli vita, och dels skulle en massa andra människor börja köpa fönsterputs, städning, lövkrattning och vad det nu var.
Men naturligtvis handlar det här om ett annat fenomen, som bara marginellt berördes i debatten, nämligen hur man ska kunna bryta traditionella könsrollsmönster. I en artikel i Smålandsposten (tack för att det finns landsortstidningar!) pekar Ellinor Platzer på att man fortfarande inte kommit åt grundproblemet:
"- I min forskning syns det tydligt att det är mannens arbete som är norm. I barnfamiljer där båda arbetar mycket utanför hemmet uppstår behovet av hjälp med barnpassning och ibland också hushållsarbete."
Det finns också en tradition av hembiträden i Sverige, vilket många tycks ha glömt. Även i lägre medelklassfamiljer var det inte ovanligt med en jungfru, eller flicka, som det också kallades. Den skriande bristen på barnomsorg och ett ökat behov av kvinnorna i produktionen tvingade ju fram den lösningen.
Men det finns ju också en baksida av detta - en mycket mörk historia, fylld av övegrepp och utnyttjande, nära nog livegenskapsliknande förhållanden. Att arbeta som inneboende i hemmen, som barnflicka eller hembiträde, var inte alls en enkel sysselsättning.
Ellinor Platzer väjer inte för att koppla ihop de olika tidsåldrarna:
"Fram till mitten på 1950-talet hade många välbärgade familjer hushållerska eller hembiträde. Det fanns anställda som visste sitt värde och kunde ställa krav men många befann sig i en utsatt position. Kom hon - för det var alltid en hon - på kant med familjen fanns inget skyddsnät som fångade upp henne.
- Skillnaden mot svarta anställningar och utländsk arbetskraft som kommer till Sverige i dag är inte så stor. Utan anställningskontrakt och uppehållstillstånd kan man inte ställa några krav."

I grunden handlar det om hur man ser på arbetets värde - det är bara vissa typer av arbeten som anses vara legitima att betala svart för. Jag har tangerat det i en annan post - här - och Ellinor Platzers avhandling verkar bara stärka min uppfattning. För, som framgår i flera referat, är det inte alls första gången man ger en generell skattelättnad som primärt kommer att gynna en enda grupp. Gissa vilka? För en ensamstående farsa som älskar sina barn är det däremot obegripligt varför man vill snåla på pengarna till den som ska ta hand om ens ungar???
Det vi vill se nu, och det kommer så småningom, är en rapport om vilka det är som betalar svart. Är det den gängse borgerliga uppfattningen om att det är folk med låg inkomst som hittar en glidarväg till saker de inte har råd med, eller är det välavlönat folk som bara håller ett omoraliskt system under armarna?

Men ta fram kameran då!


Nu sitter jag här igen, med fotografier som måste klistras in i album, och sen ska det skrivas små klatschiga texter till det. Det är lika bra att erkänna - jag är jättedålig på det. Vilket gör att nu - igen - är det ungefär en miljon (nåja...) bilder som ska kategoriseras. Det borde vara en dröm för en systematiseringsfetischist som jag, men icke. Det är bara trist.
Det värsta är att jag inte kommer ihåg när vissa kort är tagna (hej medelåldern!) utan måste rådfråga misslynta barn, som är mycket stötta av att jag inte kommer ihåg när de hade rött hår, eller när de hade tröjan med Spindelmannen. Herregud, det här var inte min grej som förälder..
Dessutom påminns man ju också om hur ens barn bara blir vackrare och vackrare, samtidigt som man kan beskåda sitt eget förfall. Annars är det ju bara avlägsna vänner som blivit äldre när man träffas på Systemet var femte år ungefär.
Jag har inte ens varit road av att fotografera utan levt på mitt minne. Men det blev andra bullar av när jag fick min första mobiltelefon med kamera. Men vad ska jag med den till och blev det dyrare så, var väl ungefär vad jag sa till den tekniskt överlägsne odågan som sålde den. Nå, det blev det inte. Och sen började jag ta kort.
Inte nog med det - jag både laddade över korten till datorn illa kvickt, och katalogiserade minsann. Man ska INTE ha plats för jättemycket bilder - då kommer det att bli samma sak igen, fast man sitter framför datorn och funderar på vad den killen hette, och när och var det var.. Nä, små minneskort is teh shit (som jag lärt mig att det heter!)
Jag började dokumentera mitt eget privata arbetsliv. Och det var jätteroligt. Det vill säga, det mesta var roligt, annat blev man förbannad av att se igen. Och efter omfattande tjat drog jag igång min blogg, där bilderna ligger.
Men jag är inte ensam - det finns mängder med människor som släpat med sig kameran till jobbet under många år. Hos Järfälla kommun finns det mängder med bilder lagrade i Bildbanken, och inte alls bara bilder på godsägare och prosten, utan på bygglag, industribyggnader, gamla hus. Och de flesta bilderna togs nog bara av en stundens ingivelse.
Det är därför det är så viktigt att vi fortsätter fotografera vår vardag - dagliga bekymmer och företeelser som vi tar för naturliga är snart borta - om vi inte har bilder. Det kan vara arbetskamrater, mjölkpaket, tidningar (vem minns Stockholm News idag?)
Det har ju heller knappast varit enklare att fotografera än idag. Idag kan man ju köpa telefoner som har bättre kamera än jag faktiskt ens ägt tidigare i mitt liv (jag har haft nån, av typen Instamatic, som jag tog bilder med, som jag svor över sex år senare när de skulle in i ett album). Jag skulle gärna äga en sån kamera, om det inte vore så att byggmiljön och högteknologiska telefoner inte går så bra ihop. man kan ha telefonen i en strumpa eller plastpåse, för att undvika dammet (vanlig syn på ett bygge). Värre är att rätt många bra telefoner inte alls gillar vare sig kyla eller fukt, och byggnadsarbetaren har vanligen den ena av de två typerna, om inte båda.
Men det kan också vara ett sätt att berätta om försvinnande miljöer. Via vännen Mats Hammarlund har jag fått ett häfte som i bild och ord avhandlar ombyggnaden av Riksdagshuset i början av 1980-talet - en fantastisk berättelse, om inte annat ett bevis på hur man kan använda kameran. Dessutom en berättelse som borde vara tillgänglig för alla via nätet- vi får se hur det blir med den saken. Och visst finns det anledning att begrunda de där bilderna tagna med lådkamera i början av förra seklet, med allvarliga män och kvinnor, uppsträckta framför fotografen.
De ser ju så allvarliga ut därför att slutartiden var så lång - de som försökt flina upp sig på såna gamla bilder ser med rätta helt galna ut. Men om man kikar närmare på bildtexter ser man ju likheter mellan Evald och Börje Andersson - är det bröder månne? Och Karin Lindström kan säkert vara dotter till Nora Lindström på ett annat kort.
Så ta nu kort - på era kontor, i rulltrappan, lunchrestaurangen. Om tio år blir man förvånad över hur mycket man kan minnas med de där vardagsbilderna

Jag pendlar en och en halv månad om året....


Att åka kollektivt i rusningstrafik har många likheter med att ligga i bilkö på Essingeleden. Jag är medveten om att det här är ett Stockholmsperspektiv men jag är inte riktigt uppdaterad när det gäller kollektivtrafikåkande i Malmö eller Göteborg, men jag kan inte tänka mig att det är annorlunda där än här. Det är i varje fall inte annorlunda i Tokyo eller London.
Om lite fler kunde se den där likheten med Essingleden skulle säkert pendlandet vara mer drägligt. Vi har ju en hel del avarter - som mannen i övre medelåldern som kliver av tåget/tunnelbanevagnen och stannar tvärt. Folk bakom ramlar i drivor medan mannen ser sig om efter vart han ska gå. Inte ta ett steg till så folkströmmen kan smita förbi, inte. Nej, vi stannar bums.
En annan favorit är kvinnan - företrädesvis kvinnor - som måste tala i mobilen hela tiden, samtidigt som hon ska trassla portfölj, axelremsväska och tre NK-kassar genom spärren. För henne är inget omöjligt - allt går, även om det innebär att man sopar en av kassarna i ansiktet på intet ont anande betongare påväg hem från jobbet. Oförberedd för att han läser travtipset i Aftonbladet, medan han går genom spärren.
Och man undrar ju hur extremt viktiga sms det är frågan om, när man måste skriva ett medan man drar en barnvagn uppför en barnvagnsramp. Nästan lika illa som den där mamman som talade oupphörligen i sin telefon medan tvååriga flickan i barnvagnen under hela vägen till Jakobsberg förtvivlat sökte hennes uppmärksamhet.
Om ni inte sett ett pendeltåg spy ut sin last vid någon av våra vanligaste matatstationer kan jag rekommendera ett besök. Ta med en kamera. Det är en kombination av studentutrusning och renrajd. Gå inte i vägen bara.
Jag åker företrädesvis mycket tidigt. Det är en lugn, tillbakadragen stämning där folk nära nog har bestämda platser och glor mycket irriterat på utsocknes som ovetande tränger sig ner. Man läser tidningen, nickar åt bekanta, några löser korsord. Numer är det jättemånga som lyssnar i plugins - radio, musik, talböcker. Rätt många gosar in sig i ett hörn, puffar ihop jackan och slocknar som om man släckt ett ljus. Jag har sett många som missat sin station genom åren, med gapet öppet. Men det är stillsamt. Mycket varselkläder, byxor med sidfickor och förståndiga skor.
Trafiken är ju inte så tät på morgonen, så emellanåt får man sno sig på om man har ett byte på väg till jobbet. Första pendeltåget kunde gärna få gå tidigare, om man så säger. På mitt tåg, från Kungsängen, börjar förberedelserna redan när vi lämnat Karlberg, som är stationen före. Folk knyter skorna, drar igen fickor, stänger ryggsäckar. Därefter ställer man sig i färdigställning.
De riktiga proffsen vet exakt var de ska stå för att passa in en av trapporna, och dörrarna hinner knappt öppnas innan sprinterloppet börjar. En röris från Sumpan påstår att han gjort sträckan pendeltågsperrongerna - t-banan Ropsten på två minuter blankt, men det tror jag inte på. Men nog har man sett rusningar värdiga amerikanska fotbollsspelare - och då duger det inte att gå där och småsnacka i mobilen och ta upp hela gången....
Överhuvudtaget behöver pendlarens historia skrivas. I våra gratistidningar - som alltså är beroende av lokaltrafiken - finns inga kolumnister som pendlar. Att åka T-banan tre hållplatser räknas inte, tycker jag
Löst räknat tillbringar jag minst en timme per arbetsdag i kollektiva färdmedel. Det blir mer än sex veckor om året - och då vill det till att man gör nåt av den där tiden. Man hinner ju onekligen fundera över saker och ting de där timmarna. Som varför rulltrappan i Spånga aldrig funkar, eller varför stationsklockan där stannat på kvart i sex. Eller varför tvärförbindelserna är så värdelösa. Eller varför det är så många som istället sätter sig i sin bil? Det är ju rätt trevligt att pendla faktiskt


Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Tunga lyft är det största problemet

I en ny studie visas att tunga lyft är det LO:s medlemmar ser som mest ansträngande. När det gäller byggnadsarbetare stämmer det. Bara på den här bloggen finns det massor med bilder och dokumentation av mängder med lyftande - ett tegeltak fodrar att man flyttar omkring över fyra ton på en dag. Med händerna. En ordinär gipsskiva, 900x2500 mm, väger ca 20 kg, vilket av nån lustig anledning inte framgår av t ex den här specifikationen, där måtten är angivna men inte vikten. Sen finns det mängder av andra sorters skivor, av vilka minerit och protect kan nämnas. I fullbredden 1200 mm är det rejäla bestar som borde förbjudas. eftersom de väger över trettio kilo styck.
Just bredden har länge varit en källa till irritation bland byggjobbare - de här som är 1200 mm breda må vara mer ekonomiska men det man tjänar i skivkostnad kommer ju att försvinna i spill och längre monteringstid. Bort med dem. Dels når man inte runt dem, dels når normallånga människor inte över dem för att t ex skära, och de är för jävla tunga att lyfta kring.
Det finns mycket teknik kring bärandet, och nästan alla är fel. I de flesta miljöer på bygget går det inte att lyfta annat än fel, och därefter kompensera till det när man har skivan på plats. Och tro mig, när det gäller lyftande vet jag en del, med trettio år i styrketräningsbranschen. Det finns underhandsgrepp, stöd på axeln och vad det nu är. Gör man det inte för ofta, och är en smula uppvärmd är det säkert ingen fara.
Problemet är ju att man är stel, och ska lyfta i en mörk lägenhet där det står en massa stegar, badkar och mattrullar. Och sen går det som det går.
I rapporten Den hälsosamma arbetsplatsen finns ett antal lätt genomförbara åtgärder för att förenkla och skademinimera det industriella byggjobbet. Den rapporten togs emot med glädje på ett fåtal lite större företag med stark facklig organisationsgrad. På mindre företag struntade man i den, eller kände inte ens till den - och det är där lite av problemets natur ligger.
I rapporten gör man en sammanställning av vissa rent bedrövliga fakta, som kommer här...
  • Den inneboende komplexiteten i byggbranschen påverkar byggarbetarnas hälsa och säkerhet.
  • Många byggarbetsuppgifter är väldigt fysiskt krävande och förekomsten av arbetsrelaterade skador och olyckor bland byggarbetare är högre än inom de flesta andra yrken.
  • Byggbranschen har haft ungefär 50 procent högre arbetsskadefrekvens och ungefär 60 procent fler anmälda arbetssjukdomar på grund av belastningsskador jämfört med andra branscher i Sverige.
  • I Sverige stannar mindre än 5 procent av byggarbetarna i branschen till pensionsåldern, majoriteten går till fysiskt mindre krävande jobb eller förtids-pension.
  • Förtidspensionering är dubbelt så vanlig i byggbranschen som i andra industribranscher. Ungefär hälften av förtidspensioneringarna beror på belastningsskador.
  • Dessa skador orsakar stort fysiskt, psykiskt och ekonomiskt lidande för individer, deras familjer, arbetskollegor och byggföretag.
Jag har tidigare sagt att vi skulle få problem om tolv advokater eller tolv lärare eller tolv reklamare dog av jobbet under ett år. De som dör är en tragedi i sig men förhoppningsvis dör de inte för att jobbet i sig är en fara. Eller att bara fem procent av alla journalister stannade till pensionen. Jag vet inte hur många som hoppar av men jag tror inte att det är för att arbetsmiljön och smärtorna tvingar dem till det.
Det finns alltså en organisatorisk skuld i det här - de stora seriösa byggföretagen använder numer underentreprenörer som får sköta skitgörat. Och även om alla VET att dessa företag åsidosätter arbetsmiljön är det sällan en arbetschef går in och tar en UE i örat och kräver skärpning.

Det borde se ut som på bilden ovan. Det gör det inte. Det ser ut så här, även om det här är en plyfaskiva. Men det är så man bär gips. Och det kan bli rejält slitigt.






Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Viktor blev tjugo...


Den 29 mars 2007 klämdes den 20-årige anläggarlärlingen Viktor Rönnberg mellan två tiotons betongblock vid ett kajbygge i Holmsund utanför Umeå. Han blev liggande i iskallt vatten och avled senare av skadorna.
Förutom att vara ett ovanligt jävligt sätt att dö på måste vi komma ihåg Viktors död. Inte bara han dog på svenska byggen 2007, utan minst elva till. I flera fall pågår förundersökningar om eventuellt ansvar, men många fall har redan kunnat avskrivas. Brott kan ej styrkas.
Betyder det att det inte var någons fel? Att ingen bar skulden? I hela den långa rad av förment kunniga och ambitiösa hantverkare och tjänstemän som la ut kartan för hur de där blocken i Holmsund skulle monteras så var det ingen som tänkte på att en tjugoåring kunde stå på fel ställe?

Jag känner inte till olyckan i Umeå närmre, men jag har sett tillräckligt många olyckor för att veta att riskanalys inte bara innebär att att se vad som troligtvis kan gå snett. Det handlar om att förbipasserande skiter i avspärrningar, att man blir attackerad av måsar när man svävar i manskapskorg uppe i det blå, eller att strömmen bryts i fel läge. Det handlar alltid om att tänka det otänkbara och att inte tillåta sig att göra saker på rutin.
När någon säger "det här har vi gjort hundra gånger" är det helt enkelt dags att vara extra uppmärksam. Vare sig det handlar om att stroppa en last från en åkare, eller om det handlar om att riva taksäkerhet.
Lika mycket handlar det om att vi alla måste vara varandras skyddsombud - det är INTE var och ens ensak om de vill ha hjälm, skyddsglasögon eller livlina, Och vill de inte fatta det har de inte på arbetsplatserna att göra. En tappad rulle najtråd från ett valv tjugo meter upp väger flera kilo när den slår i marken - alltså ska vi minimera risken. På samma vis måste det bli självklart att använda de vardagliga skydd vi har.
Var rädda om varandra på arbetsplatsen - vare sig man kör buss, står i Pressbyrån eller river dokastämp. Det finns inget tufft eller effektivt i att strunta i säkerheten - och väldigt ofta slutar inte tragedierna med just en persons död. Alla runt omkring drabbas - familj, vänner, arbetskamrater. Jag kan lova att det finns anledning till svidande självkritik efter en olycka - vare sig man varit vållande eller inte. Och olyckor kommer att hända även i framtiden - men det vore ju för väl att ändå veta att man gjorde allt som gick för att undvika det.


Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Med vem byter städerskan jobb??



I helgens DN kunde vi åter läsa om människor som bytt jobb. Och alltsomoftast handlar det om högutbildade människor som väljer att gå ner i lön, ta i med kroppen och faktiskt producera något verkligt. Jag ska försöka låta bli att vara sarkastisk, men de invändningar Johanna Graf hade i samma sorts ärende för ett par veckor sen, är mycket träffsäkra...

"....då jag läser i morgontidningen om kvinnan som förverkligat sin livsdröm och börjat sy kuddar. Förut var hon chef, nu lever hon ut sin passion och frossar i sammet, korsstygn och sidenband.

Hur fan kan man leva på att sälja kuddar på homeparties??? Varje gång jag läser nånting sådant blir jag lika misstänksam. "Jag hade alltid drömt om att föda upp får på landet/driva islandshästläger/ha ett litet café. Och en vacker dag tänkte jag: varför inte göra slag i saken?"

Jojo. Sedan, på någon rad längre ner i artikeln kommer ofta förklaringen: "Min man, som har mångårig näringslivsvana från den koncern han leder, uppmuntrade mig när jag tvekade: Älskling, jag backar upp dig!"

Ni kan lita på att jag känner folk som skulle kunna tänka sig att sitta i en VD-stol ett tag, klä sig snyggt, slippa ligga på knä, och känna hur maten smakar, utan att käften är full med damm. Och detta utan att i övrigt lägga värderingar på vad man faktiskt gör i styrelserummen. Det jag vet är att man uppenbarligen har en del fritid, som får kosta, och att man reser mycket, som får kosta ännu mer.
Det må vara dem väl unt - jag utgår från att de gör rätt för sina pengar. Men de här personerna väljer sällan att ge sig in i ren produktion; det finns alltid en liten konstnärlig ådra nånstans som ska få utlopp. Den har tjejen i skolköket också, men hon har ingen ekonomisk buffert som livlina för att förverkliga den drömmen. Däremot skulle hon säkert vilja gå ner i tid, som också tas upp i DN. Vem skulle inte det?
Men i vanlig ordning sker en sån betraktelse ur ett väletablerat medelklassperspektiv. Man utgår från de som har möjlighet att välja. De som har dubbla, höga inkomster.
Ensamstående farsor och morsor med flera ungar, heltid och långa resvägar var det ingen som tänkte på. Personligen skulle jag hellre ta kortare arbetstid än högre lön (sug på den, arbetsgivareföreningen) och hinna med mina barn medan de vill umgås med mig. Fortfarande är det så att de som har sämst inkomster är de som jobbar mest, hårdast och är tröttast.
Och precis som förr diskuterar man lösningar som gynnar de som tjänar mest, har mest möjlighet att påverka sin arbetstid, och som orkar med ett rikt fritidsutbud.
I den långa raden är ju möjligheten för välbesuttna människor att få dra av kostnaden för hushållsarbetet ett exempel. Det vill säga man hyr in nån som gör det, så man hinner med sitt privatliv, sina intressen och sina vänner. Inte underlätta för hon som ska städa den där kåken, inte.
Jag är fullt övertygad om att frågan om sextimmars arbetsdag kommer att komma tillbaka. Det mesta tyder tyvärr på att enda sättet att ge tid åt de som verkligen behöver det är via lagar.






Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

Världens högsta tak...

Klicka på bilden!
...sitter på Burj Dubai, som färdigt kommer bli makalösa 808 meter. I Byggnadsarbetaren har det varit ett flertal bilder av det, och det ska erkännas att det nog skulle vara rätt häftigt att åka upp där. Trots att de som byggt kåken naturligtvis varit underbetalda och haft vettlösa förhållanden.
Som t ex bilden av den här killen, på 350 meters höjd
Inte ett skyddsräcke, inga linor. Vill man vara cynisk kan man säga att han i varje fall hinner njuta av utsikten lääänge på väg ner om olyckan skulle vara framme
På en översiktsbild ser de omkringliggande husen på dryga tvåhundra meter ut som lekstugor

Och i Dubai - som är ett rätt tvivelaktigt litet emirat - pumpar man naturligtvis ut information om denna byggnad. Som nedanstående bild
Och det enda man kan vänta på nu är att kineserna sätter sin tusenmeters skrapa i produktion.Men tills dess är Burj Dubai, som ser ut som rekvisita från Sagan om Ringen, högst!

Jag gästbloggar hos Du&Jobbet!


Jag kommer under veckan att skriva en gästblogg på Arbetsmiljöforums tidning Du&Jobbet. I efterhand kommer de inläggen att komma tillbaka hit! Kika gärna in där!

Panik i drömfabriken...


Regissören Blake Edwards gjorde 1981 den ironiska S.O.B (som är en förkortning för Standard Operational Bullshit) som handlar om hur man försöker stoppa tillbaka tandkrämen i tuben igen, enligt metoden räddas det som räddas kan. Man kan säga att någon har en plan, saker går inte enligt planen och då försöker man beskriva saker annorlunda för att inte se ut som en idiot.
Ungefär vad som nu sker inom regeringens största parti, där det länge mullrat missnöjt i partileden, och där ångorna från frusterade företrädare börjar synas.
Man är missnöjda med den framtoning partiet har, man vill hitta tillbaka till sin själ, och alltihop utmynnar i en kritik mot partiledningen, även om det är inlindat i lovikkavantar. Men alla revolutioner börjar nånstans.
Järfällas starka kvinna, Eva Lennström, är en av de lokala företrädare som bereds möjlighet att yttra sig. Vilket hon gjorde i Sveriges Radio i morse

– Om det inte vänder relativt snart, åtminstone inför sommaren så tror jag att vi får en jobbig valrörelse. Jag tycker att det är ganska bråttom, säger hon.

Opinionsläget måste vändas
Eva Lennström, kommunstyrelsens ordförande i Järfälla, är en av de tiotalet moderater som Ekot talat med. Moderater som var med och tog över makten i sina respektive kommuner valet 2006.

Och det är en någorlunda samstämmig bild av regeringen Reinfeldt de återger. Det dåliga opinionsläget måste vändas, förklaringen till varför är bland annat att regeringen redan från start tappade i förtroende i och med ministeravgångarna; ett förtroende som grusades igen i och med skandalen med statssekretare Schenström, och så förstås när försvarsminister Mikael Odenberg hoppade av.

Vad är ovanstående om inte kritik av ett dåligt ledarskap? Eftersom jag också emellanåt glor in på diverse sidor hopsnickrade av högerns tankesmedjor - senaste tiden också för att gotta mig i deras elände, ska villigt erkännas - märker man ett markant missnöje över frånvaron av traditionell moderatpolitik. Inte bara jag har noterat detta. Frågan är vilken moderat som vågar ge sig på ärlig självkritik.
Den omsvängning som Schlingmann och de inhyrda konsulterna låg bakom - Det Nya Arbetarpartiet - visar sig vara rätt illa förankrad i den moderata valmanskåren. Istället tycks det som man accepterade denna omsvängning enbart för att kunna få makten, men att tonvikten därefter skulle förskjutas tillbaka till nyliberala värderingar. Av detta kan man lära att det som fungerar i andra länder inte alls måste fungera i Sverige. De flesta moderata kärnväljare uppskattar inte facket, kollektivavtal, U-hjälp, skatter etc.

Det finns fler bekymrade moderater:

Försvaret är en känslig fråga säger moderaten Mikael Rosén - kommunstyrelsens ordförande i Falun.

– Det är klart att det finns en ganska stark försvarsvänlighet inom moderaterna.

Har det irriterat dig?

– Jag fick känslan av att den frågan kunde hanterats smidigare, säger han.

Och det är fler frågor som kunde ha hanterats smidigare och mer pedagogiskt, menar de moderata kommunpolitikerna. Såsom fastighetsskatten, valvinnaren som många kommuninvånare nu uppfattar som orättvis. Sen behövs klara besked när det gäller infrastruktur, och de höga energikostnaderna för industrin.

Tuffa beslut
Sen finns en förståelse att det dåliga stödet kan bero på att många tuffa beslut fattats i början av mandatperioden, och en del tror att det snart vänder. Men det finns också tillfrågade som tycker att moderaterna i regeringsställning tappat bort sin profil. En som tycker så är Gilbert Dewendel, kommunstyrelsens ordförande i Haninge, och han kräver samling.

– Vi har tappat bort vissa bitar som, näringslivet, försvaret, säkerhetspolitiken. Inom skolan skulle vi kunna ha mer moderat profil och även inom trygghet och polisen.

Hur får man tillbaka en moderat profil?

– Vi måste sätta oss ned och gå igen om hur vi ska marknadsföra oss och hur vi ska gå ut i samhället.

När behöver ni göra det?

– Det behöver vi göra nu, säger han.


Det finns en grundmurad rättvisekänsla som går genom alla samhällslager i Sverige, vilket skulle kunna förklara varför välavlönade personer faktiskt kan stödja partier som kommer att beskatta dem. Och detta oavsett parti. Även moderater anser att många av de vidtagna åtgärderna är orättvisa, men de hoppas förstås att samma människor som drabbas också ska kunna kompenseras. Senare.
På samma vis kan man aldrig komma från att det finns stockkonservativa medlemmar av LO-kollektivet som aldrig kommer rösta vänster.
Detta är ett typiskt svenskt fenomen som gett minst en amerikansk valstrateg gråa hår - jag har träffat en i hela mitt liv, och han fick inte ihop ekvationen.
Nå, det är bara en tidsfråga innan det stora artilleriet kommer att knuffas igång för att vända tsunamin. Jag hör till de där som inte tror jättemycket på opinionsundersökningar - på valdagen är det en annan sak, helt enkelt. Vi kommer få se ännu fler kampanjer från SAF, men förmodligen också från en del andra "oberoende" ställen. Debattartiklar kommer att produceras - för nu handlar det om att flytta fokus.
Och man kommer angripa facket, enligt principen anfall är bästa försvar. Men tills dess kommer KD att permanent ha hamnat under 4%-spärren och då kommer arga medlemmar i det partiet att börja kräva återgång till Den Enda Rätta Läran. Vilket i sin tur kommer att ge fler angrepp på socialdemokraterna och facket.
Men man vinner inga val på missnöje - vi ska klara det av egen kraft!

Upptäck Josefsson!



Hittade ytterligare en blogg som har ett fackligt perspektiv. Det är studieledige informatören på IF Metall Mattias Josefsson, som har kloka åsikter och skriver på ett sansat sätt. Hans yrkesmässiga huvudspår som informatör och skribent går igenom, vilket är sällsynt. Han hinner också ofta skriva om saker jag själv reagerat för, vilket gör att han kommer bli en återkommande källa på den här bloggen.
Överhuvudtaget saknar jag bloggar med ett arbetslivsfokus - visst är det märkligt att så många ägnar tid åt skvaller, smink och mode, men ytterst sällan ens berör HUR de drar ihop till brödfödan. Det kan säkert ha att göra med att det finns en annan typ av glamour i att skriva om glamour istället för om barn på förskolan, bussförarplatsen eller jobbet på Ericssons reskontraavdelning. Men efter att ha läst drivor av likartade bloggar, många som bara lever som en slända, funderar man ju på om inte folk överskattar sin betydelse. Själv gömmer jag mig ju bakom en fasad av att vilja låta mina barn se vad jag gör på jobbet, men jag tror inte heller att jag skriver nog bra eller intressant för att ha åsikter om precis allting. Det finns andra som är bättre på det.
Författaren Jolo, en av mina husgudar, skrev bedårande och kunnigt om i stort sett allt mellan himmel och jord. Han fick en gång av en grym och legendarisk chefredaktör uppdraget att ta en bild av nykläckta kycklingar, frambringade i en av de första äggkläckningsmaskinerna, och åka med den till den då upphöjde skådespelaren Hasse Ekman, för att be denne "säga nåt roligt..." Vilket Jolo gjorde efter vissa lama protester. Med döden i sinnet lämnade han fram bilden till den inte ens avsminkade Ekman, och bad Hr Ekman säga något klokt och vist. Vilket Ekman gjorde, för chefredaktören kände sina kändisar.
Jolos poäng var inte alls att det bara var kända människor som kunde säga kloka saker, utan att även triviala ting kunde skapa spännande och intressanta berättelser. Som en äggkläckningsmaskin.
Har ni fler tips på bloggar som behandlar arbete och vardag får ni gärna vidarebefordra dem till mig. Numer är det lite krångligare att ge kommentarer här, men jag har inte datortillgång på dagarna och blev alldeles ifrån mig när det visade sig att bloggen under en hel dag bombats med rasistiska och kränkande tillmälen. Inte för att så många läste det, men det slutade med att en klok bekant ringde upp och berättade och via telefon fick instruktioner för att kunna rensa bortt eländet. Och så vill jag inte ha det!

Formsättning och Stefan Fölster

Det här är då fortsättningen på fredagens övningar - nu sitter formdelar uppe i taket, sammanbundna med småbitar som jag skruvat dit för att hela eländet ska hålla sig still. Just skruvarna har ingen funktion för den vidare gjutningen - det kommer ett par hundra kilon ovanpå så det måste till rejälare doningar...
Just nu är jag utan partner. Det gör att det blir lite ensammare men det betyder också att jag kan lyssna på radion. I hörsnäcka. Medan jag bökade med tvåtumfyrorna som stämpar - pressar upp - formen mot valvet kom jag att lyssna på den liten debatt mellan en skrämmande typ som heter Stefan Fölster och Handels ordförande Lars Anders Häggström. Kan säga att det behövdes lite energi och ilska där, virket var tjurigt och då blev jag också det.
Ytterligare en småform som ska göras. Inne på en mugg (toalett för utsocknes). Det betyder att avsevärda delar av golvytan är upptagen av porslinstronen, så då får man ta sig en funderare på hur det ska gå till.
Enligt Stefan Fölster, som är chefsekonom på SAF (numera Svenskt Näringsliv) berodde den höjda inflationstakten i landet på att de lågavlönade fått för stora lönelyft. Det finns många såna inom Handels
Jag har förgäves försökt hitta substantiella texter om att det enbart är de lågavlönades lönehöjningar som skapat inflationen. Det lät fint när Fölster sa att fackets krav egentligen hade gjort löneökningarna mindre. Trots att de låg inom de ramar som man kom överens om...
Lyssna själva
Under tiden snidade jag till ytterligare en form - ovan syns den lilla provisoriska passare jag använde för att få till cirklarna. Där syns också de rutor jag utgår från. Undrar om Fölster skulle klara det?
Dessutom skulle det göras en - ytterligare en! - provisorisk dörr för att hålla obehöriga borta. Hann också höra hur Häggström frågade varför inte högre tjänstemäns eller direktörers lönelyft kunde påverka inflationen. På detta svarade Fölster att det var en fråga för styrelser och aktieägare, så det hade han inga synpunkter på! Men lönelyft för underbetalda i butik, det kunde han säga massor om.
Sen blev klockan äntligen nio så jag fick äta!

Jobb i tio år framåt....

Alla dessa motfallstak som byggdes under sextio- och sjuttiotalen kommer ju att kunna hålla byggbranschen med jobb i många år. Förmodligen var det nån stjärna som tänkte att man skulle slippa jobbet med att snö- eller lövrensa hängrännor och stuprör, och att vattnet skulle kunna rinna ner i slitsar inne i huset. Nå, med facit i hand är det bara konstatera att det inte var nån jättebra idé

Lågtak i januari, med igenmoddade brunnar och åtta centimeters vattendjup. Kraftig algblomning på takbeläggningen och groende vegetation.
Man funderar ju på om det inte vore smidigare att erbjuda hyresgästerna fritt kanalval via TV-uttaget istället för denna skog av paraboler, mer eller mindre (oftast mindre) säkert fastsatta.
Trots att det är extremt varmt ute är det kallt på taken. Vi skulle egentligen ha satt igång att riva taksäkerheten, men dels saknades säkerhetsselar, och dels var den nya takbeläggningen hal som såpa med en smula isskorpa.
Här uppe smälter inte snön undan. Och innan vi river måste hur som helst all gammal bråte forslas ner. En stor del av arbetsdagen går åt till att transportera fram material eller transportera bort sopor och avfall - om man tog sig en funderare över logistiken inom byggbranschen skulle man säkert kunna hitta på smartare sätt än de vi har idag.
Alla dessa betongklumpar - femton kilo styck - ska samlas ihop, läggas på pall och kranas ned. Så det behövs rejält med underslag, dvs tryckfördelande klossar som placeras under lasten
På eftermiddagen blev det en smula formsättning. Ett stort hål ska sättas igen. Det hör annars till ovanligheterna inom ROT-jobben

Alltså gör man en primitiv skiss av hur den täckande luckan ska se ut.
Därefter ritar man upp luckans mått på det som ska täcka hålet underfrån
Hål och kanter utgår från en baslinje, som snickaren bestämmer själv. Man tar till lite olika, och sen kapar man av luckan för att den ska kunna träs på plats
Förekommande hål eller passningar kapas ner och sågas ur med sticksåg (på golvet). Och sen ska förhoppningsvis luckan passa - vilket vi ska kolla på måndag! Fortsättning följer...



Orkar du bli gammal?


För de flesta i aktiv ålder verkar medelåldern komma som en överraskning. Helt plöstligt börjar man låta när man sätter sig och reser sig, det knakar på märkliga ställen, det växer hår där man inte vill ha det (och istället blir man av med hår där man vill ha det) och ens barn är helt plötsligt självständiga individer som bestämmer det mesta själv. Och det är bara de mer komiska sidorna av att passera krönet - det finns massor med omskrivningar för det där.
En annan sak är att ens egna föräldrar helt plötsligt blivit gamla. Inte för att 40-talisterna nånsin kommer att erkänna att de blir gamla - men de får trots allt en del åkommor som förr i tiden förknippades med ålderdom.
Jag skulle nu kunna fortsätta i en mycket raljerande ton - jag är rätt duktig på det - och få lite smockor från yngre bekanta som gärna påpekar just det - att de är yngre. Men det är inte för att sörja min förlorade ungdom - herregud, dit vill jag inte igen! - som jag skriver det här.
Det handlar om att få ha en värdig ålderdom - något som är en verklig klassfråga. Jag ser också de här reklamfilmerna med vackra - det kanske heter stiliga när det handlar om 60-plussare - rentierer som med ett glas Muscat i handen ser ut över den franska medelhavskusten, i motljus vid solnedgången. Vitklädda, med allt hår kvar.
Han är inte byggnadsarbetare, och hon har inte jobbat i skolkök. Så mycket kan jag säga.
För folk med kroppsarbete kommer smärtorna senare, är ett känt talesätt. Man gnäller inte medan man jobbar. Man får ont när man blir gammal. Och många kommer inte att jobba in till pensionsdagen. Operationer, sjukdom, sjukfrånvaro och sämre prestationsförmåga kommer att tvinga många att lägga av i förtid.
Naturligtvis är det så att alla inskränkningar och försämringar som skett inom trygghetssystemen kommer att drabba de här människorna värst. Har man jobbat utomhus i femtio år kommer det att sätta sina spår, sanna mina ord. Har man burit tungt varje dag, burit småbarn varje dag, bytt sängkläder varje dag eller ordnat med bäcken varje dag kommer det att sätta sina spår.
Trötta fötter. Komma hem och bara få sätta sig ner och vila. Och veta - för det vet alla - att det kommer inte att bli lättare, utan tvärtom. Man har sett arbetskamrater och släkt och vänner gå genom samma sak - till sist tar ett helt livs kroppsarbete ut sin rätt. Fortfarande under 2000-talet är det inom de tyngsta arbetena man gör minst för att förbättra arbetsmiljön.
Arbetsmiljö handlar inte bara om de där uppenbara bristerna i säkerhet, där nån kan ramla och dö, utan även om att se till att man eliminerar dumma och korkade moment i arbetet. Framförallt måste arbetsgivarna se att det finns en ekonomisk vinst i att kunna behålla trotjänarna länge - särskilt idag när just erfarenhet är en skriande brist inom många yrken.
Inom byggsektorn tappade man hela generationer vid byggkrisen i början av nittiotalet - då blir det ju extra viktigt att ta hand om de som är kvar, vilket byggbranschen är helt sanslöst dålig på.