Telefonnummer jag inte minns


Jag har en sån där ny telefon, som inte alls är en telefon utan en liten dator. I den har jag, hör och häpna, lyckats lagra 1623 telefonnummer. Hur nu det gått till - jag har haft samma telefonnummer sen 1994 och jag antar att de bara följt med när jag bytt telefon. Jag är inte heller särskilt oteknisk utan har lyckats föra över information från den ena luren till den andra, utan att tappa bort nåt. Vilket annars är en återkommande åkomma bland generationskamraterna - HJÄLP; jag har raderat hela adressboken...
Just nu funderar jag på att göra det. För när jag en gång på världen började spara telefonnummer var jag duktig och skrev in folk med efternamn och förnamn och i förekommande fall också företag eller organisation eller nåt liknande. Fast oftast inte. Så nu har jag ELVA Micke Andersson, varav fyra ska ha jobbat/jobbar på Skanska...
Och jag minns inte var jag träffat dem, varför jag har deras nummer eller om vad vi kan ha pratat. Känner ni igen det där? Lite som att det ramlar ut ett kvitto från festkavajen med ett telefonnummer på. Inget namn, bara ett nummer. Det är tydligt att en kvinna skrivit det (kvinnor kan skriva tydligt även efter ett par glas vin, vilket män inte kan. Oftast kan män inte skriva tydligt i nyktert tillstånd heller...) och det är ett hyfsat belopp på krogkvittot. Jo, jag minns en massa damer från kvällen, men inte att nån skulle gett mig deras nummer. Så läser du det här kan du väl höra av dig...
Och när jag tittar genom mina telefonnummer i telefonen hittar jag numret till en gammal vän. En sån där Dödspolare, en sån som skulle hjälpa mig i alla lägen. Som jag inte pratat med på sju år ungefär. Vi var som ler och långhalm under ett par rätt osnygga singelår, visste allt om varandra. Vi till och med planerade ett litet bankrån, för skojs skull. Innan ni blir oroliga nu vill jag berätta att det är sånt unga män gör tillsammans - nån slänger fram en galen idé, och rätt vad det är sitter man där med kartor över trakten, närmaste polisstation, flyktvägar. Och blir jättenervös när nån sedan faktiskt rånar just den banken exakt på det sättet. Det är sånt unga män gör. Eller ska gå in i Främlingslegionen eller resa jorden runt. Eller så var det bara vi...

Och en kväll sa vi hej efter en gemensam färd hem från nåt ställe och sen såg vi inte varandra på typ femton år.
Inte osams, inget sånt. Det bara rann ut i sanden. Sen har vi ju sprungit på varandra emellanåt, snackat lite, mest om andra gamla kompisar som vi inte heller träffar, men vi har givetvis deras nummer kvar. Fast vi kommer inte att ringa, utom i Absoluta Nödfall. För män i min ålder är det När Man Blir Singel Igen, och när man behöver ersätta svågern i helgens innebandymatch/flyttlass. Aldrig annars.
Sedan är det ju det där med att radera ur telefonen. Just min telefon, en iPhone, tycker inte om att man tar bort folk ur den. Så den lägger tillbaka vederbörande varje gång jag synkroniserar den med datorn (lite internjargong där). Detta gör att innehållet växer. Överhuvudtaget har iPhonen en egen vilja som kan driva mig till vansinne - som när jag ska SMSa något illa kvickt och den istället öppnar en Viktig Uppdatering som måste laddas färdigt innan jag gör nåt annat, underförstått att annars är alla telefonnummer borta i varje fall.
Idag minns man inte heller några telefonnummer. Det var annars en vardaglig minnesträning som höll en hjärna spänstig och alert för tjugo år sen. Oj, vad man mindes - sina kontonummer, inklusive claringnummer, portkoder, personnummer, postnummer, och hemtelefonnummer. Samt friidrottsresultat och Håtunaleken och de svenska placeringarna i herrarnas rodd i OS 1984. Idag behöver vi vanliga inte minnas nånting. Alt finns ju där - om man orkar.

Ja, förutom de allra mest kända människorna. Förra året hade jag anledning att träffa en av Sveriges mest bevakade och påpassade kvinnor. Hon skrev upp telefonnummer i en liten adressbok. Hon lärde sig aldrig sitt mobilnummer, varje månad måste hon byta, för då är det bekant hos illvilliga människor i landet, som smsar äckligheter eller ringer. Inte heller sparade hon nånting i telefonen, väl medveten om att skydda sitt privatliv. Det hade hon lärt sig efter att ha valsat runt i pressen i rätt många år. Det är rätt ironiskt att hon måste leva analogt när alla andra lever digitalt.
Men nu raderar jag en massa kontakter. Fast med största sannolikhet lägger telefonen tillbaka alltihop i korgon...




Bilden? En skämtteckning som var passé när den kom...

Efter politiken då? Del två



Min mamma dog för tretton år sen. Hon ligger begravd på en idyllisk liten kyrkogård utanför Stockholm. Jag åker dit då och då, funderar. När jag går omkring ser jag nya gravar, ibland med namn som är alldeles för bekanta. Ibland namn som i varje fall klingar till. Var det inte han som bodde på den gatan? Han med hunden?
Jag ser sällan människor där. Under vinterhalvåret är det vindpinat och öde, under sommaren lummigt och sommarvackert. Kyrkan är från urminnes tider, och givetvis ligger det ett par extremt fula och opassande hus för samling och teknisk service i blickfånget.

För att komma till kyrkogården behövde man förr köra bil. Bussen avgick med glesbygdstäthet, men sen pendeltåget kom är det gångavstånd, om man har hyfsat pigga ben. Mycket länge innebar promenaden att man fick gå efter en smal remsa av en illa upplyst väg, där bilarna passade på att öka farten. Mycket.

I tio år krigade min pappa och andra för att få en gångväg från stationen till kyrkan. Helt riktigt tänkte de att äldre människor ska kunna gå dit, utan att bli nermejade av en idiot i en trimmad Epatraktor (det här är Bro, en egen ort i Uppland, inte nån förort). Och de skrev motioner till den socialdemokratiska föreningen, stötte på kommunalråd, väckte frågan.
De gjorde som de blivit lärda. Och inte mycket hände. Men den generationen är en envis sort när de vill.

Idag finns vägen där. Efter tio år. Och jag funderar på om det är en framgångs- eller motgångssaga. Tio år?

Missförhållandena på Caremas boenden var kända långt innan Uppdrag Granskning slog till. Att usel bemanning ger usel omsorg är ingen nyhet alls; sånt har vi som är fritidspolitiker vetat om länge. Men vi har inte längre kanalerna för att få fram det. Idag är det långt mer effektivt att ringa en reporter än att ringa sin lokala politiker om man vill få något uträttat. Har man blivit blåst av Ruffel&Båg AB kan jag garantera att Plus i SvT är mer effektivt än Konsumentverket.

Om jag hade en idé förr i världen skrev jag en motion, som sedan antogs av en förening, av arbetarkommunen, av distriktet och sen, så jävla småningom, av en kongress så avlägsen att det bara inte fanns. Det var inte direkt de aktuellaste frågorna som dök upp på Byggnads/LO/Sossarnas kongress. Och är det inte nu heller.

Jag håller på att lära mig det där. Att någon idag faktiskt kan slänga upp en artikel på DN Debatt, helt utan nån förankring i en folkrörelse. Köra sitt eget race liksom. Mängder med åsikter raddas upp, utan att behöva stötas mot en massa griniga invändningar på lokalnivå. De som skriver sånt brukar kallas "oberoende". Som vi förutsägbara politiska bloggare ungefär (och ibland är det ju så att de som får skriva på DN Debatt också bloggar. Tänka sig.)

Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig. En del av mig tycker det är jättebra att saker händer fort. En del tycker att demokrati ska få ta tid. Men jag begriper naturligtvis frustrationen över att det tar tio år att få en rätt självklar trehundra meter lång gång- och cykelväg över ett gärde, och jag mer än inser att de flesta skulle gett upp.

Det stora problemet är ju när vi hamnar i otakt. Just nu är väldigt många - jag höll på att skriva alla, men det är inte sant - i upplösningstillstånd över hur äldreomsorgen blivit lekstuga för profitörer. De som skäms mest är de som mest talat för privatiseringen. Och genast ska partierna försöka ordna till det här - med lagstiftning eller principer. Moderaterna mest, eftersom de är de som har mest att förlora.
Men när väl insatserna kommer är frågan borta. Då har media hittat nåt annat att vara moraliskt indignerade över, och då måste man släcka den branden.

På sikt ser jag knappt nån orsak att vara medlem i ett politiskt parti om det är så här politik ska bedrivas. Tristast blir det när mina egna företrädare talar om saken, som de definitivt inte fattat .
Ännu tristare blir det att delta i totalt förutsägbart kommunalt politiskt arbete, där en grötmyndig majoritet sätter sig på minoriteten.

Alla framtidsprogram jag ser handlar om 2014. Ungefär. Varför då? Kan man inte få några smarta människor att skriva om hur de tror att världen kommer se ut 2050 - när jag är jävligt gammal och behöver kissblöja? Ett riktigt framtidsperspektiv. Vad jobbar vi med? Hur bor vi? Vad tjänar vi? Vilka leder Allsvenskan? Finns det politiska partier? Finns det en fackföreningsrörelse?

Finns det får och kor och vatten och luft? Får dom döttrar och söner? Har dom dragspel och vals? Har dom kvar bruna böner? Har dom någonting alls? Dricker dom ens öl?

I vanliga fall brukar jag vara rätt tvärsäker på vad jag vill men just nu är jag det inte.

mer på temat här

Bilden? Bro Kyrka från ovan. Till höger synes bilvägen ner mot station, fast utan gång- och cykelbana