Att blogga om sitt arbete
Jag började blogga 2006. Huvudsyftet var faktiskt att skapa en fotoblogg - populärt på den tiden - för att både dokumentera mitt arbetsliv för min egen skull, och för att kunna berätta för de tämligen ointresserade Arvtagarna vad deras fader pysslade med på dagarna. I en värld när arbete och fritid så skarpt avgränsas begrep jag att mina egna ungar faktiskt inte hade en aning om vad jag gjorde. En bidragande orsak var också att jag skaffat mig en ny mobiltelefon, en Siemens, som tog hyfsade bilder, och som tillät att man kunde överföra bilderna till en dator utan att ha kunskaper från teknisk högskola.
Men nu är jag ju som jag är - och med kameran i handen trampade jag omkring på bygget och upptäckte hisnande brister i säkerheten. Vilket jag också förde in på bloggen, som på den tiden hade sådär trettio besökare. Och jag visste inte mycket om vad jag ställt till med förrän jag blev uppkallad till platschefen och där möttes av ett antal allvarliga män i svarta kostymer, som ställde dumma frågor, och intrikata påståenden. Som att jag inte hade rätt att ta de där bilderna, eftersom jag inte bett om tillstånd, och att de ägde mina bilder. För att inte tala om att jag inte hade rätt att publicera dem i någon form, märk väl.
Jag bad dem dra åt helvete. Fixa riskerna så ska jag sluta fotografera. Jag fotograferar fortfarande.
Efter hand spred sig ryktet om att det fanns en blogg som skrevs av en byggnadsarbetare, och trafiken på bloggen ökade. Jag hamnade i tidningar, och i TV, och ett tag ringde det hela tiden, från folk och organisationer som ville att jag skulle både skriva om deras frågor - det jag kallar kommandobloggande . och också föreläsa om bloggar och sociala medier.
Det var inte det som var meningen. Jag är en politisk person påstår illasinnat folk i min absoluta omgivning, och det kanske är så, men framförallt har jag alltid uppmuntrats att säga vad jag tycker och driva mina åsikter. För detta var bloggen utmärkt.
I början var jag rätt okunnig om vad man faktiskt fick skriva eller lägga upp på nätet. Men jag var också försiktig med att skriva ut namn eller bilder utan medgivande - det hör till vanlig hyfs. Jag arbetar inte i en skyddad miljö, där jag hanterar känslig information, där man tangerar sekretess eller tvingande lagar - gudarna ska veta att Arbetsmiljölagen är hyfsat tandlös. Gjorde jag däremot det skulle bloggen antagligen vara rätt lam - ett bygge är en dekorativ plats för historier och ögonblick. Det kanske inte är så på ett kontor.
Värre är vad bloggandet och nät-tyckandet kan ställa till med senare i livet. När rekryteringsfirman Google får tag i en, när en potentiell arbetsgivare börjar leta efter ens namn på nätet. Heter man Calle Fridén är man rätt lätt att googla.
Jag råkade ut för detta. Helt plötsligt efter att ha blivit friställd igen - vanligt i mitt kluster av byggnadsarbetare - upptäckte jag att bloggandet låg i vägen. Med sedvanlig konservatism såg arbetsgivarna på mitt bloggande som en potentiell...ja, vadå? Obekvämlighet förmodligen. Det visade sig att ett politiskt och fackligt engagemang inte riktigt var vad de ville ha - alldeles oavsett att jag hade referenser om att jag skötte tider, gjorde ett hyfsat jobb och hade det mesta kvar av hår och tänder.
Jag la ner bloggandet under en period - och mötte en del förvånade utrop från bekanta som inte för sitt liv kunde ana att det var så här illa. För det är det. Att blogga om sitt arbete är ett risktagande, för hur gör man när man upptäcker orättvisor eller risker? Håller tyst? Eller tar man ett djupt andetag och använder bloggen?
Själv tror jag att om man bloggar är man också en människa som vill utrycka sig, tycka saker - och jag utgår från att man då, med ett glatt Banzai, skriver på sin blogg vad tycker. Sen får man ta smällarna vartefter de kommer.
Oroar man sig för mycket över vad chefen kommer tycka ska man nog inte blogga alls.
Juridiken är inte särskilt hotfull för den som bloggar - det finns ytterst lite som är applicerbart på bloggosfären. Ett hot om stämning för förtal - som jag själv råkade ut för av företaget Botrygg - är verkningslöst. Använder man bara sitt sunda förnuft kan man skriva nästan vad som helst - och det är inte där faran ligger.
Faran ligger i vad jag skrev ovan, att man spårar våra digitala tassavtryck idag. Är man så långt ner i det bloggologiska förfallsträsket som jag är - stiligt va? - spelar det nog ingen roll. Jag kan inte klämma in den här tandkrämen i tuben igen. Men är man ny i arbetslivet ska man nog ta reda på, lite försiktigt, vad som är acceptabelt, för den fortsatta karriären.
Å andra sidan gäller det den övriga nätvärlden också - det finns nog en och annan kommande karriär som kan strypas i sin lindo därför att det ligger genanta bilder på Facebook, för att kunna grävas fram av idoga murvlar så småningom.
Man behöver inte vara rädd för det här, men man ska vara medveten om det. Risken finns att ett framtida yrkesval kan påverkas av saker man sagt lite för högt, lite för offentligt. Man googlas ihjäl helt enkelt.
Men då ska man naturligtvis berätta det för omvärlden. På bloggen.
Gärna kvällsöppet men till vilket pris?
Nytt inlägg i Arbetarskydd. Om vilket pris vi borde betala för att kunna handla sent, och om vilka om får betala. Läs här och kommentera gärna.
Bilden? När tron på att det är sena öppettider är vad som lönar sig...behöver man bara åka till Kista Galleria efter åtta en söndagkväll för att se att det inte är så...
Om vår önskan att förstå ondskan. Utøya.
Nej, vi kommer inte att förstå vad som pågått i huvudet på Anders Bering Breivik. Nånsin. Men rättegången och de gravallvarliga som betonar vikten av att förstå hur han tänkte är ett symtom. Ett symtom på hur de goda - nu som alltid - inte kan sätta sig in i taankevärlden hos en riktig galning.
För det är naturligtvis det han är. En tillräknelig galning. En fullfungerande galning. Rätt mycket släkt med en officer i Främlingslegionen som jag en gång stötte på, en man med öststatsbakgrund som begick fullkomligt vidriga handlingar i både Indokina och i Algeriet, och förmodligen på andra ställen också. En karl som visserligen beordrades att utföra saker, men som tog sitt uppdrag långt över gränsen. Som sedan jagades av den franska rättvisan, och den algeriska.
Eller med de som begick vansinnesdåd i Srebrenica, eller i My Lai, eller i Babi Jar. Vanliga hederliga män, som i rus eller i skräck eller indoktrinering eller ledda av en inbultad kadaverdisciplin, slaktade, torterade, dödade andra människor. Som mördade och våldförde sig på små flickor i en källare i Belgien. Eller som flög flygplan rätt in i skyskrapor eller sprängde sig själva och elva andra människor på en buss i Tel Aviv.
Vanliga människor, goda människor, kan inte förstå det. Däremot är vi alla till mans livrädda för att vi skulle kunna förledas av pöbelvrål eller rädsla, och också trampa ihjäl någon, tända ett häxbål eller ingå i en exekutionspatrull.
Vi skulle däremot alla vilja vara den som inte lyfte handen till nazisthälsning i Nürnberg, eller den som sköt i luften istället för mot de darrande kropparna i Rwanda.
Det är väl därför vi är så fascinerade av Anders Bering Breivik. Vi vill inte vara som han, och det kommer vi inte heller att bli - och det är därför uppmärksamheten kring honom känns så bakvänd. Jag tror inte för ett ögonblick att det här skulle hjälpa offren - istället tvingas norska staten spela med i hans noggrant regisserade blodiga operett, med honom själv i nån slags mental fantasiuniform.
Han är en ynklig spillra av en människa. Låst i åratals av egenskapade fantasier, där han gång efter annan spelat upp sin egen skräckfilm för sig själv, lagt till detaljer, forskat och gjort inköp, Tills den dag han satte det i verket, precis som vilken seriemördare som helst före honom. Att inte kalla honom galen är att banalisera det hela - att han klarat av att skriva korrekt eller köpa mjölk eller köpa ingredienser till konstgödsel betyder inte att karln är galen. Bara att hans galenskap tagit sig ett oerhört hemskt uttryck.
Jag hör ju till de som tycker att norrmännen gör fel. Han ska inte behandlas som vilken annan brottsling som helst - hans attack på civilsamhället, på solidaritet och mänsklighet, gör att han borde straffats efter en egen norm, något norrmännen faktiskt gjorde med sin egen landsförrädare Vidkun Quisling, för vilken man införde en alldeles egen speciell lag - så man kunde avrätta honom efter världskriget. Och därefter avskaffades lagen. Det var absolut nödvändigt för att landet skulle kunna gå vidare.
Bering Breivik borde ha undgått domstol - han borde ha låsts in, utan minsta möjlighet att kommunicera politiskt med omvärlden. Det som händer nu kommer knappast att hjälpa de som överlevde, eller de som fått begrava sina barn - man kommer ändå inte att förstå ondskan. Vare sig med logik eller med olika teser om ämnesbrister i hjärnan. Istället kommer han att få friarbrev, olika andra knäppskallar - av den där sorten som skjuter ihjäl sina skolkamrater - kommer att skapa små altare till hans minne, och olika debattörer kommer lusläsa hans mischmasch till Manifest för att hitta de mest långsökta kopplingar man kan tänka sig.
Ondska är oförståeligt. Och i en värld där vi vill kunna begripa allt, där jakten på förståelse emellanåt går före allt annat är därför Ondska mer förhatligt än annat. Det finns inget att förstå - det handlar bara om att skydda oss från det.
Nån sa till mig, i ett annat liv, att endast onda människor till fullo förstår andra onda människor. Han som sa det borde veta, efter att ha sett åtskilligt av den varan. Människor som inte varit i närheten av det obegripliga står nästan alltid bara handfallna.
Nej, jag vill inte att Bering Breivik ska plågas så han skriker. Jag tycker han ska låsas in nånstans där han kan få läsa, äta hyfsat, motionera, kanske träffa släkt och bekanta (om de vill) och så småningom bara vara en fotnot som den som suttit längst inspärrad i Norges historia. Inte som något annat. Inte bli hågkommen som den som på allvar trodde att han skulle stoppa islamifieringen eller den marxistiska kulturimperialismen, och som därför dödade nästan hundra människor, de flesta på ett fullkomligt obegripligt grymt vis. Det skulle vara det slutgiltiga straffet - att bara bli betraktad som en fullständigt bindgalen mördare, där hans storvulna och förljugna idéer så småningom bara blir den rök de är.
Jo, han är galen. Och graden av hans galenskap ligger också i att han så kapitalt felbedömde sin insats - istället för att bli en hjälte, en föregångare, blev han precis lika avskydd av de vars uppskattning han ville ha, som av de han ville skada. Det finns inga tecken på att de främlingsfientliga skulle krympa som isbitar i vårvärmen efter hans dåd, det finns inget som tyder på att den farligaste rasismen, vardagsrasismen skulle ha minskat. Inte heller har de som bekämpar de främlingsfientliga ha skrämts av det skedde på Utøya - istället har de stärkts, och Norge reste sig inte mot Bering Breiviks förmodade islamifiering.
Det han lyckades med var att döda och skada många, många, många. För detta ska han enbart straffas med tystnad och, så småningom, en omärkt grav.
Sörjd av ingen.
+
Stefans farfar var guling
Gulingens tröst
musik: George Frederick Root (1820-1895)
Skynda till Josef, gulingarnas kung,
när som dig skammen kännes för tung.
Han skall dig hjälpa med goda råd,
till dina fula dåd.
Härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.
Och när som Bernström mönstrar sin kår,
kallar han oss för "himmelens får",
då man sig känner "dubbelt så bra",
sjungom halleluja,
härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.
På Separator kondis du får,
om uti gulings-förbundet du står,
inne hos Bernström mat skall du få,
"ut" får du inte gå.
Härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.
Bernström till Josef säger som så:
"In uti riksda´n du allt borde gå,
jag dig behövde till fotapall
när jag där sitta skall.
Härligt, härligt vorer det förvisst,
vi i riksda´n träffades till sist.
Åkarpalagar där stifta vi:
Skydd för strejkbryteri.
Stackars min Josef, stå ej och gråt,
för att i valet du föll och gick åt.
Kanske jag också får veta hut
när lockouten är slut.
Tråkigt, tråkigt bliver det till sist,
när till slut jag all min makt har mist,
då göra sällskap, vi båda två,
för att åt fanders gå.
Jag känner Stefans fru, det är därför jag känner till honom. Vi har träffats några gånger - det är allt. Jag vet egentligenbara att han är egenföretagare, i åkeribranschen. Härförleden när jag träffade henne berättade hon att deras dotter flyttat hemifrån, och att dottern hade gått med i facket. Och det vågade hon inte berätta för sin pappa.
- Han hatar facket förstår du, sa hon. Det är hans farfars fel. Han var guling.
Själv är hon med i Kommunal, men det var hon redan innan hon mötte Stefan, och hon har fortsatt vara det, trots makens grymtande.
För såhär var det:
Stefans farfar var torparpojke från Hälsingland, och verkar ha varit en sturig och obstinat karl. Vandrade ner till Mälardalen i början av seklet, tog småjobb, och hamnade så småningom på en större industri söder om Mälaren. Där kom han raskt i konflikt med arbetskamrater och grannar, och med kyrkan och nykterhetsrörelsen, enligt Stefans fru. Det slutade med att han lämnade fackföreningen och gick med i annan, konkurrerande fackförening.
Det var en av de gula fackföreningarna, Svenska arbetareförbundet - skapad för att slippa släktskapet mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen inom LO. Ledande var en karl som hette Josef Nilsson, kallad Gule Josef, som till sist hamnade hos Allmänna valmansförbundet, dvs föregångaren till De Nya Moderaterna....
Man kan nog säga att de där gula fackföreningarna inte sågs med blida ögon av de traditionella - och mycket större - fackföreningarna i industrin. Därav öknamnet "guling". Från första början använt om de som var medlemmar i Svenska Arbetareförbundet, men ganska snabbt kom det att beteckna folk som vägrar vara med i fackföreningen men som tacksamt drar nytta av de fördelar och den trygghet som fackförening och kollektivavtal innebär.
Till råga på allt kom de här Gula fackföreningarna att bli det bås ur vilket arbetsgivarna plockade strejkbrytare, och det här var ingen sällskapslek på den tiden. Där fanns till exempel Åkarpslagarna, som förbjöd en strejkvakt att ens tilltala en svartfot.
Gulingar ska inte automatiskt blandas ihop med svartfötter, som är strejkbrytare (eller "arbetsvilliga", som Svenska Dagbladet kallade dem i referaten kring Skotten i Ådalen). Namnet kommer - kanske - från den engelska gruvindustrin, där strejkbrytare hade kolsvarta ben under byxorna, när alla de som strejkade var rentvättade.
Fram till mitten av trettiotalet var det en fin liten affärsidé att hyra ut oorganiserad arbetskraft till arbetsgivarna, för att kliva förbi strejkvakterna. Redan på den tiden - fortfarande aktuellt! - fanns det också politiska grupper på högerkanten som gärna ställde upp med handkraft för att reta upp arbetarerörelsen, så till exempel påstods det länge att strejkbrytarna i Ådalentragedin skulle ha varit överklassynglingar från Stockholm. Det var de inte.
De var andra arbetslösa, som av olika skäl - ekonomiska, ideologiska, religiösa - valt att stå utanför fackföreningen. Precis som Stefans farfar.
Nu överlevde ju inte de här Gula fackföreningarna särskilt länge - de visade redan då, på 1910-talet, att en vettig facklig verksamhet utan en politisk dagordning var helt omöjlig. Alltför många av de fackliga kraven var - och är - beroende av politiska beslut, och utan den politiska huggtanden blir fackföreningen bara en sällskapsklubb.
Så varför väljer man att stå utanför?
Tja, det har alltid funnits människor som gör ställningstaganden som är tvärtemot vad de själva skulle ha nytta av. Det har alltid funnits rika och bildade människor som slagits som djur för ett samhälle som de själva rent ekonomiskt skulle förlora på - och det har alltid funnits till exempel religiösa människor som har en gudstro som är starkare än annat.
Jag känner som sagt inte Stefan - men arvet verkar ju vara starkt. Stefans pappa, nu i åttiofemårsåldern, var inte heller med i facket. Däremot scoutledare och kyrkvärd. Stefan, som inte var med i facket när han var anställd, är hockeytränare på sin fritid. Att inte vara med i facket behöver inte alls vara liktydigt med att man är en grym och oengagerad samhällsmedborgare. Däremot innebär det nästan alltid att man åker snålskjuts på de som är med.
Och på sikt försvagar de oss.
Ju fler som väljer att stå utanför, ju fler som är övertygade om att de minsann skulle ha det precis lika bra på sitt arbete (eller i resten av sitt liv, för oerhört många av de reformer som gör vårt liv bekvämt har kommit till genom fackligt arbete), ju svagare blir vi. Och kanske måste vi ända dit - att de allra svagaste börjar säga ifrån - för att det fackliga arbetet ska kunna leva upp igen.
Texten? En nidvisa om Gule Josef, och om hans besök i Borås kan ni läsa här