Den som ger trygghet kommer vinna val

  Människor är oroliga idag. Inte bara för världsfreden eller flyktingkrisen eller för Trump. Man är orolig för inbrott, överfall, våldtäkt, att bli av med jobbet, att inte få nån pension, att inte kunna ta hand om sig själv. För att inte tala om att inte kunna åka till Thailand, käka kött eller köpa ny bil. Man är orolig för att polarisarna krymper, för att ungarna inte kan nånting längre, för att man får cancer av allt. Mest av allt är man orolig för att alla andra är oroliga.

  Några njuter av det. En pervers sort som trots att alla siffror pekar uppåt är snabba att påpeka att snart vänder det, snart är det jävlar depression igen. Snart får vi baka barkbröd, bo i tält. Det kommer att gå åt helvete.

  Medierna spär på - därför att våldtäkter och olycka och mordbrand och ondsinta sätt att göra illa varandra på har en magisk lockelse på somliga. Dessa somliga har inte sällan också en nedsatt förmåga att värja sig mot sånt, och det går rakt in i dem, som en pil. Som de måste berätta om för varandra - och så blir fler oroliga.

  Visst, det finns en massa elände, men man måste som medborgare vara medveten om att elände säljer. Som fan. En nyligen pensionerad polis i min närhet berättade om sin tid i en förort på sjuttiotalet "att de kunde ringa från nån redaktion på natten och fråga om det vart nåt. Tja, sa man - vi har en dö alkis här. Åh fan, sa redaktionen, hur dog han då? Tja, naturligt, sa man. Ja, då skiter vi i det, hejdå, sa redaktionen. Idag kommer de med tre bilar, frågar ut grannar, lovar tipspengar, sänder internetTv..."

  Man ska inte underskatta den här vardagsoron. Det är inte skoj att bo i miljöer där kända gangsters dag efter dag går helt obehindrat på torget, och där barnen i en skola har storebröder som dör eller dödas. Trots att de här morden i kriminella miljöer angår en mikrodel av befolkningen blir de en stor del i praktiken, dels för att de hamnar på förstasidorna, dels för att de tar resurser från annat polisiärt arbete. De lär inte heller avta av sig själva, snarare tvärtom - det kan vi lära oss av kriminella uppgörelser i andra länder; de kommer att bli allt våldsammare och kommer att drabba oskyldiga.
  Det bara är så. Och det är människor förklarligt nog rädda för.

  Just kriminaliteten är en het potatis. Den minskar nämligen i realiteten - det är bara att se på försäkringspremier även i "utsatta områden" - men upptar orimligt mycket plats i samtalen.

  Jag skulle vilja se en snabbt införd lag som gav polisen och rättsväsendet nästintill gränslösa befogenheter mot de här gangstergängen. Lås in dem, helt enkelt. Länge. Blir de tagna på bar gärning med stöldgods eller skjutvapen eller liknande ska de in bakom lås och bom omedelbart och inte släppas ut under hela utredningstiden. Jag skiter i om det är mot svensk rättstradition, yadayada. Här handlar det om att människor i Rosengård, eller Hammarkullen eller på Järvafältet ska känna sig trygga, och det gör de inte idag. Företagare ska inte behöva få lokalen nedbränd för att nån liten typ inte fick vad han ansåg att han skulle ha av dagsförtjänsten, bostadsbolag ska inte få sina kontor sprängda för att de vräker en kriminell man.

  I de här områdena kan vi inte tillåta att lagen abdikerar. Kör de en dyr bil, beslagta bilen om de inte kan visa hur de haft råd med den. Har de en dyr klocka ska de kunna tala om hur de fick tag i den. På exakt samma sätt som polis och rättsväsende tagit luven av våldsamma kriminella på andra ställen.

  Det här handlar inte om statsskulden eller om arbetslöshet. Det här handlar om människors trygghet och om att vinna val. Det finns ungefär trehundra yrkeskriminella i Sverige - jag minns inte varifrån jag fått siffran - och det är fullt möjligt att vara dem i hälarna hela tiden. Den som stoppar morden i Malmö kommer att vinna val, tro mig. Oavsett hur det sker.

  Överhuvudtaget känns det som de ledande politiska strategerna tappat bort kompassen i hur man når väljarna - visst, jag vet att kriminaliteten kommer från ökade klyftor, och det tar tid att reparera dem, men under tiden behöver vi faktiskt ta itu med de akuta problemen, som vardagskriminaliteten. sen finns det en jämra massa andra vardagsnära saker som bara måste fungera, och som inte gör det - om inte bussarna går i tid spelar det ingen roll om arbetslösheten minskar, för att travestera en liten passus ur historien.

 

Nättrollet Haffo sprack när han kom ut i solen

 

Knappt någon av de politiskt intresserade kan ha missat att en kille som var anställd på det moderata partikansliet i veckan lyckades kliva i klaveret så det dånade om det, bli utskämd offentligt och dessutom bli av med jobbet (som förmodligen var välbetalt). Han kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora i tv-sändning och sen var det godnatt.

 Den moderata partiledningen agerade resolut, och inte nog med det - hans chef omplaceras och ett par av de som höhöade åt Haffo får reprimander.

  Jag tänker inte falla in i kören av överlyckliga socialdemokrater som nu triumfatoriskt kan klistra Trumpetiketten på moderaterna (det är samma sossar som i snart tio år konsekvent vägrat se SD som det stora hotet), inte heller tror jag att det är nån slags allmängiltig debattkultur inom moderaterna som nu avslöjats - jag har debatterat på nätet längre än de flesta partiaktiva sossar (och vänstefolk överhuvudtaget eftersom nätdebatt aldrig haft nån status på vänstersidan, och se vart det har lett), jag har också varit moderator på ett av de största forumen och därför vill jag bara tillägga ett kapitel till i den sorgliga berättelsen om Delmon Haffo.
 Han var - är - ett nättroll. Som glömde bort att han inte var anonym på nätet.

 Jag struntar i om han skulle dementera det här, han har alla, precis alla, kännetecken som den arketypiske anonyme näthataren har. Han är arrogant, småelak, använder nätvokabulär, känner inte av stämningar och gör det mesta för att få applåder. Nåt ideologiskt djup har jag inte hittat när jag snokat på nätet, och det är nog nåt man får leta efter.

  Jag tänker inte hänga honom för att han är ett nättroll, men han är intressant så tillvida att han är ett av de första öppna exemplen utanför SD på hur man vill göra nätaktivister till kommunikatörer. Inom SD är det däremot att se som en merit tydligen - ju otrevligare, dess bättre.

  Det behöver inte vara fel att vara nätaktivist men kommunikationsformen är så kapitalt annorlunda gentemot det traditionella politiska samtalet, där kroppsspråk och ögonkontakt kan leda debatter och diskussioner till spännande resultat, och se det är inte lika enkelt på nätet, i synnerhet inte om man är anonym. Där hamnar man istället ofta i mycket låsta positioner som inte sällan triggas av åskådare, och sen brakar det loss - oftast med en kaskad av tröttsamma angrepp från anonyma tyckare.

  En kvinna på nätföretaget Bahnhof skrev häromdagen en inskränkt artikel - den är riktigt usel faktiskt, här - där hon inte ser att Bahnhof har nåt ansvar för nätkränkningar utan istället går på aktörer som erbjuder förtvivlade människor nån slags skydd. Det finns alla anledning att fundera på om inte Bahnhof i sin ädla strävan efter att arbeta för människors yttrandefrihet_till_varje_pris (och tjäna pengar förstås, jävligt mycket pengar fast det tog hon ju inte upp) faktiskt bidrar mer till förfulningen av debatten än separata nättroll. Och jag är så jävla trött på bredbandsaktörer som piper om att de inte kan ta ansvar för vad enskilda skriver på nätet.

  Haffo kommer givetvis att fortsätta skriva på nätet, först under smurfnamn (smurf=ytterligare en användare, oftast anonym) men så småningom under eget namn igen, om han inte redan gjort det. Men även om han skriver under eget namn kommer han också ha flera andra konton där han skriver vad han egentligen tycker. För på det viset är ju internet som sprit - det låter människor bli som de faktiskt är, inte som de skulle vilja vara.

 Problemet är inte moderaternas debattmoral - ge er! - utan att de i sin iver att erövra nätet började rekrytera fel folk. Eller så var det fel folk som rekryterade - vissa positioner ska inte utan vidare hystas över till personer som inte har förankring i värderingarna, och ett nättroll klarar inte av att hålla isär en officiell roll i ett företag, organisation eller parti från sin andra personlighet. Doktor Jekyll kommer förr eller senare att förlora mot den närskrivande mr Hyde, tro mig.

  Det var vad som hände. Haffo förlorade mot mr Hyde.