Kom in i Internetmatchen, Byggnads


Emellanåt kan man bli vansinnig på hur gammaldags den fackliga organisationen är, och hur långsamt den jobbar. Allra mest är det uppenbart i dessa dagar, när eftersvallet av domarna i Bryssel brusar som värst. När facket verkligen skulle behöva vara på tå, och pumpa ut relevant information, så tar man ledigt och stänger av datorerna.
Givetvis har detta att göra med en mängd olika saker, men jag blir mörkrädd när jag hör tunga företrädare för fackföreningsrörelsen tala om Internet som "den nya tekniken", eller "sånt där Internet". (Nej, jag skall inte avslöja vilka stjärnor som sa detta). Men det är lite samma sak som att kalla bilar eller telefoner för "den nya tekniken".
I dagens informationssamhälle kräver inflytande också att man är beredd, och förberedd på att agera när saker sker. Och ibland sker det inte på kontorstid. Efter att ha snorklat i bloggvärlden under rätt många månader har jag snabbt insett att det som krävs här är att man reagerar och agerar tidigt.
Media i 2000-talet har inte tid att vänta på ett långsamt hopkommet pressmeddelande som dyker upp när i stort sett alla nätsajter redan lagt den ursprungliga nyheten i arkivet. Så var fallet med Vaxholm, så var det med salladsbaren i Göteborg, och så kommer det att fortsätta.
Facket MÅSTE gå på offensiven - vill ni se exempel på otidsenliga hemsidor är det bara att välja valfritt fackförbund, istället för att få se ofta uppdaterade, aktuella och informativa sidor.

Idag den 30 december är den senaste texten på Byggettans hemsida nästan tio dagar gammal. Och det duger inte. Inte heller duger den information som Byggands ger om Vaxholmsfallet, eftersom den kom upp för sent, är träigt skriven och inte manar till kommentarer, eller länkar till andra ställen där debatten förs.

I samband med Byggettans repskap fördes det en längre diskussion om hur avdelningen ska utvecklas i framtiden. Tror ni det var stora diskussioner om "den nya tekniken?" Och detta trots att avdelningen måste spara en rackarns massa pengar - tack för det, regeringen!
Såna enkla saker som att införa autosvar på mejlen, eller att ha en enkel mejllista till ombudsmännen...
Så här ser det ut på hemsidan:
För att mejla till en anställd på Byggettan, ska man använda e-post till alla anställda: fornamn.efternamn@byggnads.se
Nå, om det nu skulle vara så att jag vill ha tag i Krister Jonsson - då måste jag ju veta exakt hur han stavar sitt namn. Och det finns några varianter på de där namnen. Emellanåt måste man börja med att ringa för att få reda på stavningen, och då faller ju hela grejen med att mejla - en synpunkt som irriterade medlemmar haft.
Se där, ett mycket handfast exempel på hur man skulle kunna göra hemsidan mer användarvänlig. Och det finns drivor med annan information som borde ligga där, lätt åtkomlig för medlemmarna.
Men tills dess får man väl bara konstatera att facket lämnar fältet fritt för de politiska motståndarna.

Så vad ska vi ha EU till?


Cecilia Malmström - hon är folkpartist, EU-minister och har en framtoning av kombinerad besserwisser och lågstadielärare, som gör att äldre män i ren protest (sant!) röstar på andra partier - var gäst hos den alltid lika oförutsägbare Selimovic i P3 den 6 december (lyssna gärna - det ligger kvar i SR:s trettiodagarsarkiv ett tag till), ett program jag kom att höra medan mörkret sänkte sig över taken i Tensta.
Hon är en sån där människa som nu, i skarven mellan 2007 och 2008, gärna vill slippa den där debatten om vi ska vara med i EU eller inte. Ungefär sådär att nu är vi med - lev med det.

Nå, beslut tagna i Bryssel den senaste tiden ställer i varje fall återigen frågan - vad ska vi med det till? Alla som kan räkna upp tio bra saker vi fått tack vare vårt medlemskap i EU, och som vi inte kunnat få ändå, kan ju skriva ner det och skicka nånstans. Eftersom det är det saken handlar om.

Vad Cecilia Malmström inte verkar förstå - liksom rejält med företrädare för industrin, socialdemokratiska partiet och fotbollförbundet - är att så länge man inte ser nån nytta med en sak kommer man att ifrågasätta. Vill jag få fram 100 saker som gjort mitt liv i Sverige krångligare, dyrare eller bara obegripligt tack vare vårt medlemskap i EU är det inga problem att hitta dem. Och då behöver man inte ens påpeka att "fredsprojektet" för närvarande är engagerat i två djupt orättfärdiga krig (om vilket jag skrivit en smula på annan plats)
Om ni minns det kära EU-valet - det var 1994 - så var det ingen måtta på de gröna skogar som uppmålades. Det skulle i stort sett bli medelhavsklimat vid polcirkeln, fred på jorden och bättre (mer och billigare) sprit. För rättvisans skull ska påpekas att motargumenten var lika svarta som förespråkarnas var ljusa. Och medelhavsklimatet verkar vi ju få vare sig vi är med i EU eller inte
Ingen fick väl rätt, eller dunderfel. Men det bristfälliga engagemanget för EU-frågorna i Sverige irriterar uppenbarligen i varje fall Cecilia Malmström, och kanske några till som inte ser riktigt tydligt. Det stora flertalet medborgare verkar faktiskt skita i det, vilket Junilistans framgångar förra EU-valet var en klar indikation om. Där kan man tala proteströstning. Och det kommer säkert att proteströstas hej vilt nästa gång också
Det kom nämligen ett mejl. Jag får rätt många såna, från folk som av olika orsaker inte vill posta direkt på bloggen. Jag får en del annat också, tyvärr. Det blir nog en egen post.
Skribenten, boende i Bryssel, skriver bl a följande:

Oavsett vad de glättiga broschyrerna säger så utvidgades EU en huvudanledning:
De gamla ländernas arbetsmarknad hade blivit för rigid och dyr, något som minskar tillväxten. Att det är så är fakta.
Då ingen politiker vågar stå upp och säga "Jag vill ge er mindre trygghet och lägre lön", så var det enda alternativet att dumpa billig och flexibel arbetskraft och företag på de gamla EU marknaderna och på så sätt slå sönder rigiditeten inifrån.
De nya EU länderna har lägre beskattning, ett minimalt behov av att efterleva lagar och förordningar på hemmaplan - de nya länderna har alla lagar som vi har, men de efterlevs inte. De har inte bara tillgång till egen arbetskraft och flexibelt lagrum men också till ryskt flyktkapital och rysk, ukrainsk och asiatisk arbetskraft som nu relativt fritt kan slussas in i gamla EU. Dessa konkurrensfördelar kommer snabbt att göra sig gällande och effektivt motverka att de nya ländernas inkomstfördelning och flexibilitet 'socialiseras' och meningsfullt närmar sig Svenska nivåer.
Detta kommer att öka tillväxten, vilket är bra om man tillhör de grupper som gynnas, m.a.o de övre 20%en . Att alla grupper inte får del av tillväxt är fakta.


Jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd, och därför är jag inte så säker på att detta skulle vara en huvudlinje. Vad jag däremot ser är att EU inte på långa vägar utvecklats till det som förespråkarna mer eller mindre utlovade. Vad vi istället har sett är byggandet av en fullkomligt monumental byråkratiapparat som lever sitt eget liv, med politiserade institutioner och ett smått obegripligt pedanteri i detaljer.
Grunden för att man ska känna delaktighet måste ju ändå vara att man känner att man kan påverka. Och hur mycket har Sverige kunnat påverka EU? Alla som kan nämna tio saker där resterande EU-länder infört svensk lagstiftning vinner...nåt? Och inte ens på
Europeiska kommissionens egen hemsida lyckas man klara ut det. Det är nämligen där min och stora delar av svenskarnas ambivalens ligger. Innan Cecilia Malmström - eller nån annan av de som är förespråkare - klarat av att förklara det här så får hon nog finna sig i att vi ser mycket tveksamt på flyttkarusellen i Bryssel.
Vår man i Bryssel tipsar också om en annan sak.

Memo 2 till EU: Vi brysselbor, hur många gånger har vi gjort ett vitt byggjobb? Memo 3 till EU: Vem asbestsanerade EUs högvarter i Berlaymont och åkte hem och dog i Polen och Ukraina, och betalades arbetsgivaravgifter av entreprenörerna?

Om det är sant är ju EU-domstolens utslag i utstationeringsfrågan inte särskilt oväntat. Och frågan om EU mår inte särskilt bra av att hela tiden kunna misstänkliggöras.

EU kan inte bara handla om att locka med billig sprit och att slippa passet. Om det är de bästa argumenten för att engagera sig EU så är det nog rätt många som kommer att göra något annat den 14 juni 2009


Det var alltså lönerna de var ute efter hela tiden...



Trots allt överlägset pikande i borgerliga blad om att domstolen i Bryssel slagit Byggnads på fingrarna för hur konflikten i Vaxholm sköttes var det alltså inte detta saken handlade om. Och jag är mycket medveten om att EU-domstolens yttrande bara är en riktlinje för den svenska Arbetsdomstolen när de så småningom ska avgöra saken. Om man sedan anser att EU-domstolen vägt in hur blockaden gick till hoppas jag verkligen att man läser in mer i domslutet än vad som finns där
I korthet betyder beslutet i realiteten, som jag oblygt kopierar från Jonas Morians blogg, följande:

1. Domen gäller bara situationer där gästande tjänsteföretag (som utövar friheten att tillhandahålla tjänster) vilka inte sökt tillfälligt medlemskap i en svensk arbetsgivarorganisation, vägrar att teckna hängavtal med ett svenskt fackförbund. Den påverkar inte relationen mellan svenska fackföreningar och svenska arbetsgivare eller mellan svenska fackföreningar och utländska företag som etablerar sig i Sverige (dvs utövar rätten till fri etablering). Den påverkar heller inte vad som gäller då utländska arbetstagare kommer till Sverige för att arbeta hos ett svenskt företag eller ett företag som är etablerat här (fri rörlighet för arbetskraft). Den svenska modellen är alltså inte hotad.

2. Domen ändrar inte de principer som domstolen slog fast i förra veckans Vikingdom. Domstolen konstaterar att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder för att skydda arbetstagarna i värdmedlemsstaten mot social dumpning ”kan utgöra tvingande hänsyn [...] som i princip kan motivera en inskränkning i en av de grundläggande friheterna som garanteras enligt fördraget” (de fyra friheterna). Domen innebär alltså inte ett förbud mot stridsåtgärder riktade mot utländska tjänsteföretag.

3. Lex Britannia, dvs den paragraf i MBL som innebär att förbudet mot att vidta stridsåtgärder för att tränga undan ett gällande kollektivavtal inte gäller utländska kollektivavtal, underkänns. Den diskriminerar pga nationalitet och diskrimineringen kan inte motiveras med hänsyn till allmän säkerhet och hälsa. Lex Britannia måste alltså ändras, vilket Sven Otto Littorin lovat ).

4. Domstolens beslut är väldigt snävt formulerat. Europaparlamentets och rådets direktiv om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster innebär att en facklig organisation i en EU-medlemsstat har möjlighet att genom stridsåtgärder i form av blockad av arbetsplatser, försöka förmå ett tjänsteföretag som är etablerat i en annan medlemsstat att inleda förhandlingar om lön och kollektivavtal.

5. Utstationeringsdirektivet innebär att gästande företag ska tillämpa värdlandets regler för arbetstid, semester, minimilön, bemanningsföretag, arbetsmiljö och diskriminering. Bestämmelserna kan finnas i lagstiftningen eller ”i kollektivavtal eller skiljedomar som förklarats ha allmän giltighet” (några sådana finns inte i Sverige, och det har varit ett medvetet val från arbetsmarknadens parter och regeringar av olika kulör att inte införa den möjligheten).

Nå, så långt var det inte särskilt oroande, men så hann ju lite fler fundera på saken och då hamnade saken i ett annat ljus. Naturligtvis har det hela tiden handlat om lönerna, om vårt lönesystem och om att framförallt arbetsgivarorganisationerna anser lönerna för höga. Till detta har då jag, en smula aningslöst antagligen, tillskrivit chefen för SAF (numera Svenskt Näringsliv) Urban Bäckström, och bett honom förklara för svenska småföretagare i byggbranschen varför han vill slå ut dem. På samma vis har jag frågat arbetsrättschefen på SAF, som heter Lars Gellner, om ett konkret fall.
Behöver jag berätta att de inte svarat?

Jag har massor med kompisar som är småföretagare i byggbranschen - det var en direkt effekt av hur byggkonjunkturerna har gått upp och ner. Många, många som fick sparklappen startade eget - som villabyggare, som ventare, men även som målare, elekriker eller varför inte chaffis eller kranmaskinist? Kollar man på ett normalt bygge är det en uppsjö av egna firmor - UE, som vi kallar dem, eller F-skattare, som är ett annat smeknamn.
I enlighet med det här utstationeringsdirektivet är det ju framförallt de här småföretagarna som kommer att drabbas av prisdumpningen. Och man ska också vara klar över att deras intäkter i stor utsträckning följt den lönekurva som Byggnads förhandlat fram - det är nära nog ett glasklart samband.
Men kan det verkligen vara så illa att de svenska byggarbetsgivarna vill sina minsta så illa? Vanliga killar med en bil och lite verktyg? Det känns som Bo Antoni borde få sig ett litet mejl han också.
För det är ju inte mig, med anställning på PEAB, som det här drabbar. Jag är på ett företag så stort att det inte kan anses annat än stationerat i Sverige, och de objekt som PEAB tar kommer inget utstationerat bolag från Baltikum att kunna ta. Men vad händer med de av Byggnads medlemmar som arbetar på fåmansföretagen? För att inte tala om de småföretagare som ringer till Byggnads olika jourer och frågar vafan de ska göra? För nån hjälp från sina organisationer kan de tydligen inte hoppas på.

God Jul på er!


Det som började som ett projekt för att visa mina barn vad jag jobbar med har svällt ut och tar mer tid nu än jag tänkt mig att avsätta, och med tanke på hur besöksfrekvensen ökat kommer det säkert att ta ännu mer tid. Vilket naturligtvis är jättekul!

Till alla som läser här vill jag önska en riktigt God Jul!

Vaxholmsmålet och Urban Bäckström

Jodå, mina skadeglada mejlare. Jag ska skriva om EU-målet, men först vill jag gärna läsa vad domen faktiskt innebär. Den kommer säkert få betydelse för framförallt byggbranschen, men också för övriga sektorer. Den kommer med största sannolikhet betyda elände och natt utan slut för en massa mindre hantverksföretag, vilket jag ytterst gärna skulle vilja höra Urban Bäckström ta en debatt om. Gärna på bygget i Tensta. Det finns en driva mindre företag där som inte tyckte den här domen var lika bra som Bäckström tyckte, av lätt begripliga skäl.
Så därför tänker jag bjuda in honom till morgonmöte på arbetsplatsen. Vi får se om han svarar på detta mejl:

Inbjudan att göra rätt för dig! Hej, eftersom du idag på ett flertal ställen uttryckt din glädje över dagens utslag i EU-domstolen i målet rörande Laval kontra Byggnads, vore det trevligt om du kunde komma ut till vårt bygge i Tensta, och möta de som din glädje kommer ha direkta konsekvenser för.
Några mindre hantverksföretag i byggbranschen bara, och ett gäng byggjobbare som blivit lite oroliga för framtiden.
Hittills har ju de som talat för Lavals sida konsekvent valt att undvika oss, men eftersom ni nu har vunnit en viktig seger, så vore det väl anständigt att möta oss som förlorat.

Jag vet att du är en upptagen man, men du har antagligen inget annat inbokat kl 0600 på morgonen valfri dag inom de närmaste tiden, eller strax efter helgerna. Annars kanske du kunde vidtala nån annan från Svenskr Näringsliv, fast roligast vore det ju om du kom! Jag ser fram mot ditt svar, och kommer också att distribuera det här mejlet till lite olika nyhetsredaktioner, så vi kan få lite press dit, om de orkar.

Med hopp om positivt svar,
Calle Fridén

Byggnadsarbetare

The empire strikes back....


Typiskt för en regim i motvind är att de efter ett tag kommer att få stöd från alla håll och kanter, både av såna som de nog vill ha stöd av, men också av diverse virrpannor som de helst skulle vilja slippa förknippas med. Det allra tydligaste exemplet är nog Svenska Arbetsgivareföreningens, numera Svenskt Näringsliv (som olika kriminella brukar presenteras i kvällstidningarna, för att man ska vara säker på att allmogen inte glömmer bort vilka_de_egentligen_är) som med sin samling sagor verkar ha missat en ytterligt väsentlig del i samhällsdebatten. Landet styrs nu av en borgerlig regering ledd av en moderat statsminister. Bara så PR-MUFfarna på Blasieholmen kommer ihåg det.
Dessutom kommer naturligtvis spärreld av sympatiyttringar från andra delar av ett politiskt etablissemang, som man kunde förvänta sig. Till detta kan också läggas att vare sig DN eller SvD gjort någon större affär av att fd försvarsministern Mikael Odenberg nogsamt sågade sin efterträdare, och även gav det tidigare regeringspartiet eloger. Någon som sett något nånstans?
Inte heller har Göran Hägglunds (who?) utspel om bevarandet av det tvekönade äktenskapet och en föreläsning från femtiotalet om barns utveckling renderat annat än förströdd uppmärksamhet från Expressens ledarsida. Vad hände med Birgitta Ohlsson? Fick hon talförbud?
Eftersom jag precis avslutat ett par böcker av den amerikanske humoristen Al Franken (text kommer!) är det rätt mycket som känns igen från den amerikanska debatten - dvs hur man lägger ut mattor av ovidkommande för att dölja något. Likaså hur förment opartiska medier - i det här fallet våra vanligaste tidningar - uppenbarligen besluta lägga locket på, när det gäller t ex väljarstödet, eller som alltid alerta Johanna Graf noterade, när DN plockade bort en text som kunde ses som kritisk mot Vårdval Stockholm. Och det finns fler exempel än så. För visst är det märkligt att på morgonen kunna läsa i Metro att det går bakåt för alliansen, men det står inte ett ord i Svenskan, trots att man misslynt letar t o m bland familjesidorna.
Men hr Adelsohn kanske har mer att säga till om på SvD än man kunde tro....

Jag ska inte tjata för mycket om det här, men förenklat innebär det att man har en plan för hur man ska vända trenden. Det kan gå, det ska gå, det måste gå. Det är därför Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv, lagt in en högre växel. Eftersom de här amerikaniserade politikstrategerna så gärna vill att det ska fungera gör de samma fel som tidigare - de tar folk för idioter. Vilket Al Franken också gör flera poänger av. Men eftersom folk inte är idioter måste man se till att marginalisera de möjligheter vanligt folk har att höras och synas.
För att göra detta är det viktigt att man alltid påpekar att gemensamt ägd radio och TV är onda. Och dåliga. De ska gärna betecknas som statsradio eller -tv. Reklamradio ska med fördel påpekas vara fria medier. Om nu någon ens hört en seriös privatägd radiokanal i Sverige. Dessutom måste man alltid påpeka att medier är vänstervridna med automatik. Att det journalistiska uppdraget emellanåt kan medföra att man stöter sig med makten, och detta utan att ta politiska hänsyn, missar gärna dessa människor. Men de är övertygade om det, och har det som utgångspunkt för sitt uppdrag.
Det trista är ju när "folket" inte vill inse det. Eller ens inse att EU är bra och euro är jättebra. Då är folket DÅLIGT. Men samma folk var JÄTTEBRA en söndag i september 2006. Begrip det den som kan!

Tak i Tumba blev Tak i Tensta

Ny arbetsplats - Elinsborg














Elinsborg är en del av Tensta, som i sin tur har blivit i stort sett synonymt med ghettoliknande miljonprogramsbostäder, fulla med kriminalitet, illa genomförd integration och kontroverser mellan svenskar och utlänningar. Lite stämmer, mycket är rena vandringssägnerna.
Dit har alltså jag förflyttat mig för att delta i en större renovering av det fastighetsbestånd Fabege har fått köpa av det allmännyttiga bostadsföretaget Familjebostäder
Ett projekt som kommer pågå i flera år, vilket dels är begripligt när man ser hur nerslitet området är, och dels kommer hålla PEAB med jobb under samma tid















Det är naturligtvis tak det är frågan om. Jag vet inte om arbetsledning läser här - omöjligt är det inte - men det har blitt många tak på sistone. Här skulle taket sättas igen efter olika ventilationsarbeten.
















I området valde man att bygga många gångbroar, vilket då fått till följd att genomfartsgator fått karaktären av ödsliga trafikstråk, som gjorda för stenkastning, och framförallt helt utan stadskänsla. Ett problem som dåtidens arkitekter tydligen var galna i.














Just själva stadsplanen lämnar en del övrigt att önska, med skarpa linjer mellan olika aktivitetsområden - dessutom ser det väldigt sterilt ut vintertid när grönskan inte syns.















Aktuellt tak med taksäkerhet. De här luckorna och huvarna ska alltså slaktas, och flyttas i olika riktningar för att synka med ny ventilation. Vi har ju ingen snö, men istället regnade det. Inte ett fint stilla sommarregn inte, utan rena filmskurarna, med vattendroppar som studsar, och rännilar som tar sig in överallt, och gör händerna skrynkliga och fulla med självsprickor





















Alltså klär man sig därefter. Först underställ i funktionsmaterial. Därefter arbetsbyxor och vinterpolo















Sedan är det flanellskjorta och regnbyxor av typen "holkar", dvs lösa ben som dras över brallorna och fästs i hällorna. Kallas även skorstenar















Och till sist arbetsjacka i varselfärgoch hjälm med pannlampa. Under taket är det becksvart















Den gamla luckan ska ersättas med den här ramen
















Efter att ha nött ner en handklinga bortom all igenkännlighet och avverkat kilovis med tigersågsblad fick jag ut en motorkap, som visade sig vara en effektivare apparat. Skar raskt upp en kvadrat















Sista skären fick dock tigersågen ta. Det gamla taket är belagt med en 15 mm tjock gummibeläggning som är ohyggligt segt att ta sig genom. Och skitig och blöt blev man. Och trött och arg. En helt vanlig dag på jobbet alltså - underbart!
















Färdigt hål där den nya ventilationen kikar fram















Sen ska den nya ramen kläs in med underlagspapp, och tätas med kallasfalt















Det är inte så självklart hur man pappar in huvar, men principen är alltså att ha en omlottläggning som gör att vatten rinner över vådkanten ner på nästa. Överlappande skarvar alltså. Och i förgrunden kallasfalten, som man blir ohyggligt skitig av, hur man än bär sig åt. Det fastnar överallt, kladdar ner och är svårt att få bort. Det går med lacknafta - som inte är sådär jätteskönt på de där självsprickorna jag skrev om högre upp















Varje våd ska också spikas med pappspik














Under taket ser det ut så här. Här ska det byggas landgångar och ramper, och till sist fyllas med lösull
















Under en del av dagen kunde faktiskt solen titta fram i några blyga minuter. Inte för att det påverkade temperaturen särskilt - uppe på taket är man obönhörligt exponerad för vindarna från Järvafältet















Och när det börjar skymma blir det mörkt fort. Uppe på taket har man ingen nytta av gatbelysningen
















När det ser ut såhär klättrar man ner.














För att kunna hoppa på pendeltåget i Spånga. Svära en aning över föreseningar men ändå gilla sitt jobb!

En armé utan soldater, ett krig utan slagfält...



Det var ungefär som om terroristerna i Irak hade läst vad de inbjudna reportrarna från Väst hade skrivit, eller sagt om att situationen hade lugnat ner sig. PÅ Ekot kunde jag höra om hur irakierna återvände i hundrtals varje dag, från exilen i Syrien eller Jordanien. I rättvisans namn kan sägas att FN:s sändebud Staffan di Mistura hade en mer balanserad bild av säkerhetsläget än den som en smula rosenrött presenterades av t ex Expressen.
För att läsa klokare analyser om hur läget egentligen var, eller hur det skulle komma att utveckla sig, fick man allt gå till Independent eller någon av de krigströtta och -kritiska amerikanska medierna. Samtidigt kan man inte låta bli att förundras över att svenska medier alltsomoftast sväljer den rena propagandan från Vita Huset eller Pentagon, eller om det är så att det mest orättfärdiga kriget för tillfället saknar nyhetsvärde i svenska medier.
För sen small det precis som vanligt i Irak.

Jag har också fått frågan varför jag intresserar mig för det här, och VAD I HELVETE det har att göra med en blogg om byggnadsarbetares vardag??? Svaret är ganska enkelt - Sverige tar emot fler Irakflyktingar än alla de länder som faktiskt för krig i Irak, och det finns alltid anledning att påminna om vilka villkor som ligger bakom att folk flyr till Sverige, och vilket liv de skulle ha om de inte fick komma hit. Den debatten förekommer vid våra fikabord, och alltför ofta får man höra populistiska köksargument som inte har mycket med verkligheten att göra.
Det vore skamligt om en av de av tradition mest radikala och solidariska yrkesgrupperna - Byggnads - inte kunde snygga till sina egna medlemmars åsikter. För tillåter man den sortens argument att ta överhanden kommer det raskt att devalvera vår egen självkänsla - det finns gott om grupper där en irakisk flykting och en grovhänt byggjobbare har ungefär samma status. Det kan vara bra att komma ihåg det..
Det small i Alger. En samordnad aktion som enligt medierna till allt yttre indikerar att det skulle vara al-Qaida som ligger bakom. Det skulle vara en med medveten taktik att slå till nära Europa, hävdar olika forskare inom det ytterst svårdefinierade området säkerhetspolitik.
Jag hakar upp mig på det där "medvetet".
I min värld, som är formad av amatörens tillochfrånintresse för de här frågorna, framstår inte al-Qaida som en organisation som har den sortens planer. Om det ens är en organisation. Somliga, som Robert Fisk, anser ju att det är att se som en intresseriktning eller rent av en religiös yttring istället för en formell struktur. Jag är nog villig att hålla med om det.
Västvärlden vill gärna gestalta de här militanta islamiska fraktionerna som påtagliga grupper, med hierarkier, ordergång och staber - därför att den traditionella västliga militära taktiken fordrar en fiende. Man vill se andra världskriget igen, man vill kunna identifiera en Giap eller varför inte en riktig usling, som Stalin. I den mest konservativa världen är al-Qaida en djävulsk konspiration som dirigeras i detalj av mulla Omar och Usama bin-Laden. Det är därför amerikansk media alltid trumfar ut att nu är al-Qaida slagna, nu har man dödat deras ledare...
Men är det inte så att om det bara handlade om att döda ledare skulle uppdraget kunna avslutas rätt fort (under den uppenbart ytterligt förenklade förutsättningen att man hittar dem! Det har ju inte fungerat med just Usama och mulla Omar)? Och borde inte då den palestinska intifadan ha kunnat kväsas fort? Israel hade ihjäl palestinska ledare på löpande band, och gör så fortfarande, men drabbas ständigt av hot och attacker. Borde inte alla länder kunna hantera oppositionella på det viset, om lösningen på problemet bara var att eliminera ledarskiktet?
al-Qaida visar istället på två saker. Dels att organisationen inte är en organisation, utan mer ett löst knutet nätverk med några personer som har ett symbolvärde; ett symbolvärde de innehar vare sig de är döda eller levande. Vi behöver bara gå till vår egen kristendom för att hitta ett uppenbart fall där en död ledare fortsätter vara framgångsrik, trots ett rykte som upprorsledare, och så småningom avrättad av en ockupationsmakt. Om liknelsen inte ses som alltför vanvördig.
Dels att al-Qaidas taktik och strategi inte fyller den gängse uppfattningen om strategi och taktik. Jag har läst en massa om varför just 11 september var det magiska datumet - årsdagar av vadsomhelst, och siochsåmånga dagar sedan en annan händelse. Även inom den amerikanska administrationen finns den sortens tänkande - man mobiliserar enorma resurser för att skydda sig just den 11 september, eller på årsdagen av attacken mot medicinfabriken i Sudan eller liknande. I själva verket är det ingen som alls kan förutsäga var och när en attack kommer - eller om den ens kan kopplas till det egentliga al-Qaida. Bilbomber är ju ingen nyhet i Algeriet, kan man ju säga med ett visst eftertryck.
Istället har kanske al-Qaida kommit att bli ett varumärke för olika sorters attacker mot mål som betraktas som fiender till islam, eller kanske bara som symboler för den förhatliga vätserländska kapitalismen. Det fenomenet är inte alls nytt - det utfördes mängder av sabotage mot tysk ockupation under andra världskriget, utan att man kan påstå att de samordnades någonstans ifrån. och det har också utförts mängder med mer eller mindre vidriga dåd i den socialistiska kampens namn. Vilket då i förlängningen, av korkade debattörer, måste sammanblandas med de som förespråkar samma tro eller ideologi men med grundläggande respekt för demokrati och fredliga reformer. Ett öde som drabbat och drabbar både islam och socialism.
I slutänden kan al-Qaida endast stoppas - och jag väljer medvetet att inte använda begreppet bekämpas - genom att skapa vettiga och drägliga förutsättningar för de människor som idag inte upplever att de har det. Jag tror inte heller att det enbart handlar om materiellt välstånd. Inom den rörelse som kallar sig al-Qaida finns alla sorter - de som sprängde sig själva i Londons tunnelbana var alla från relativt välbärgade förhållanden, medan de som spränger sig i Bagdad lika gärna kan vara de fattigaste av fattiga. Det handlar också om att inte ställa saker i motsats till varandra - jag är inte alls övertygad om att islam inte kan kombineras med demokrati och konsumtion, men jag är däremot övertygad om att det nuvarande kriget mot al-Qaida inte kommer att lyckas.

Kommer du att dö på jobbet idag?

Hur många behöver ställa sig den frågan när man kliver ur sängen på morgonen? Och hur många kommer att behöva dö, eller skada sig, för att företagen inte bara är slarviga, utan många gånger faktiskt helt enkelt skiter i skyddsanordningar?
I senaste Byggnadsarbetaren kommer årets dystra lista över arbetsplatser där inspektörer från Arbetsmiljöverket stoppat arbetet omedelbart för att det är överhängande risk för skador. I några fall kan det vara okunskap, men i alldeles för många fall handlar det inte om annat än ren nonchalans med de anställdas liv.
Under ett år har tretton byggnadsarbetare dött på sitt jobb. Inte av hjärtinfarkt, eller i en trafikolycka på väg till eller från jobbet. De har dött i arbetskläderna. och inte alltför sällan också en blodig, plågsam och jävlig död. Som om det inte räckte med att man själv alltid måste vara på sin vakt, mot hängande last, för gropar och skumt upplysta trappor - för det är man, tro mig. Man kan dessutom dö för att någon sparat trehundra spänn på att inte byta ut en defekt lyftstropp, eller för att att chefen inte tycket det behövdes taksäkerhet.
Chefredaktören Kenneth Petersson frågar i sin ledare mycket pricksäkert hur det skulle se ut om tretton poliser dog i tjänsten varje år. Eller tretton svenska journalister? Tretton jurister?
Varje år anmäls över 3 000 arbetsplatsolyckor eller tillbud på svenska byggen, men jag kan av egen erfarenhet försäkra att mörkertalet är stort - det är en förskräckligt grabbig jargong på svenska byggen fortfarande, och lite blod tål väl en karl?
Det slarvas med hjälmar, med skyddsglasögon och hörselskydd. Som om det inte räckte med att man kan skada sig ändå på ett bygge.

Till detta kommer vad som är ren politik. Den borgerliga regeringen har lagt ett sparkrav på Arbetsmiljöverket på 157 miljoner kronor under tre år. Det motsvarar var fjärde arbetsmiljöinspektör. Eftersom antalet förelägganden ökar, byggdöden inte minskar, och arbetskadorna blir allt fler måste man ju undra vad Sven-Otto Littorin tänker med. Han intervjuas i samma nummer, och det mest häpnadsväckande är att han inte ser något samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och antalet olyckor.
Han anser inte heller att den borgerliga regeringen kan göra någonting konkret för att minska antalet olyckor och dödsfall på svenska byggarbetsplatser. Men att strypa pengarna till den myndighet som har att skydda de som arbetar - det kunde man!

Kika gärna på historien bakom bilden!

Hyr en polack. 95 kronor. Allt ingår!




Så stod det på bilarna som brände runt i Stockholm. Till förargelse för både oss som jobbar, och för seriösa företagare som inte HAR EN CHANS att konkurrera med de priserna. Inte hade han kollektivavtal heller, den företagsamme naturläkaren Gert Hallengren. Han har sedan tidigare en del tveksamma klipp i arkivet, som när han skulle sälja virvlat vatten, eller när han intalade en kvinna att hon var döende om hon inte köpte hans undermedicin. Under tiden har han lyckats gå i konkurs tre gånger, vilket ändå inte stoppade honom från att starta byggföretag, vilket uppmärksammades i Södermanlands Nyheter, och sen var cirkusen igång.
Den gode Hallengren hade nämligen inga som helst planer på att betala sina arbetare. Och vad gjorde de då? Jo, de ringde sitt konsulat, som i sin tur rekommenderade dem att ringa Byggnads och hela den tragikomiska historien blev känd.
En EU-medborgare får vara i Sverige i tre månader och arbeta med hemlandets skattesats. Därefter ska han börja betala efter svensk skattesats och också erhålla pensionspoäng etc. Men hur håller man reda på hur länge folk varit i Sverige? Vi som någon gång gjort ett arbetsplatsbesök kan alla berätta om ödsliga arbetsplatser, där antalet verktyg vittnar om en mångdubbelt större styrka, som dock inte syns just då.
Polackerna har begripit det här, och organiserar sig i stor utsträckning. Idag finns det många polska medlemmar i Byggnads, och fler ska det bli. Men frågan kan ju inte drivas av facket ensamt - för nånstans är det naturligtvis helt vansinnigt att en människa med tre konkurser och dåligt rykte kan starta ett bolag och förmedla andra människors tjänster, och profitera på rättslösheten. Som den här firman, slumpvis funnen på nätet. Det blir rätt svårt att konkurrera med de priserna kan jag säga.

Eller som den här firman, som redan i inledningen lägger upp bildbevis på arbetsmiljöbrott. Förhoppningsvis av okunskap men är det verkligen en ursäkt? Man utför inte såna arbeten utan godkänd ställning. Inledningsbilden i det här inlägget säger väl allt. Säkerhet nån?

Och ingen ska få mig att tro att polska byggjobbare skulle vara mer benägna att riskera livet än andra. Men det är klart - om man struntar i att kosta på sig säkra arbetsplatser kan man säkert sänka priserna. Jag hoppas dock innerligen att de inte får fler kunder, och att nån gör ett oanmält besök där de bygger.

Folkpartiet och SD


I senaste numret av LO-tidningen gör Petter Larsson en genomgång av hur folkpartiet som etablerat parti oförblommerat flirtar med Sverigedemokraternas sympatisörer genom att föra fram förslag som tangerar vad just Sverigedemokraterna skulle gilla. Han tar upp exempel som språktest, gynundersökningar, litteraturkanon och hemspråksförbud, vilket sammantaget faktiskt får oss andra att fundera på vad i hela fridens namn fp håller på med.
Dessutom har han den goda smaken att nämna FRP-koden, som jag berörde här, men framförallt ger han en bra beskrivning av hur SD lyckas mota sig in på socialdemokratins väljarmark, genom att utmåla partiets och fackföreningsrörelsens företrädare som karriärister och elitister, mer intresserade av att gå egen goodwill av flyktingmottagande istället för att bry sig om pensionärer och sjukvård. På samma sätt som Fremskrittspartiet lyckats med i Norge.
Däremot gör Petter Larsson den kloka observationen att det som lyckas i Norge inte nödvändigtvis behöver lyckas i Sverige. Precis som i en rad andra frågor är det att göra det enkelt för sig genom att lägga karbonpapper mellan nationer. Att ett system för trygghet på arbetsmarknaden fungerar i Danmark behöver inte alls betyda att det funkar i Sverige.
Att vuxna människor i Frankrike kan dricka vin köpt i snabbköpet betyder inte att vuxna människor kan göra det i Finland. Eller hur det nu var.
Det finns också anledning att - som jag tjatat om det här! - betvivla att det är besvikna socialdemokrater som röstar på SD. Valundersökningar och valdata visar att det snarare är högersympatisörer än vänsterväljare som tenderar att välja SD.
Socialt verkar däremot SD rekrytera sina väljare bland arbetslösa, LO-anslutna, studenter, egn företagare och män. En skaplig balndning kan man säga.
Till detta kan man anföra att det inte finns en automatik i att LO-anslutna röstar vänster. Tvärtom har det alltid funnits en - ofta - lågutbildad konservativ grupp av LO-anslutna som alltid röstat höger, och som stått för både anti-fackliga och konservativa värderingar. Företrädesvis män som faktiskt tycker att världen var bättre 1958. Vilket också Magnus E Marsdal beskriver i FRP-koden där han kryssar bland raggare och knegare i Norge.
Det är ju nämligen aldrig någon som förvånas över att högre tjänstemän röstar vänster, vilket också råkar vara fallet. Att försöka dra slutsatser om hur man ska bemöta SD utifrån vilka människor de attraherar istället för att tala om den politik SD tänker föra är att göra det väldigt enkelt för sig.
Och precis som alltid lika kloke Johan Sjölander skriver pågår det redan ett flirtande med SD, för att konsolidera sig för 2010. Vilket inte torde förvåna men samtidigt knappast kommer att ge enorma applåder inom de mer vettiga delarna av alliansen. Jag hoppas verkligen vi kan få se kraftigt avståndstagande från detta.
Sverigedemokraterna är ett fackföreningsfientligt parti som ska hållas kort. Oavsett vad deras företrädare påstår är flyktingfrågan viktigast för deras väljare, och vi vinner inte den fajten genom att stå tysta

Sverigedemokraten som inte kan sitt eget partiprogram


Det är egentligen något tragiskt över de här männen i övre medelåldern i sina illasittande kostymer och med sina mossiga åsikter. De är sååå arga och de kan inte formulera sig. I Dagens Arbete låter sig partikassören och arbetsmarknadspolitiske talesmannen Per Björklund intervjuas, med ett egentligen förfärande resultat, som bör ges större uppmärksamhet.
Han är nämligen ytterligt glad i att ha åsikter om saker och ting på sin egen blogg men när det började handla om de frågor han uppenbarligen är vald att svara på - ja, då svävade han på målet. Och inte så lite heller...

Kan du sammanfatta sd:s arbetsmarknadspolitik? Nja, det vet jag inte Att utländska företag inte ska få konkurrensfördelar. Det står i ert program om Ekonomisk politik. Det har inte jag varit med och skrivit. Det får du ta med någon annan. Definiera vad det är att vara ”svensk”. Nej, det vill jag inte göra. Varför inte? Jag tycker inte att jag är så insatt att jag kan göra det. Det står i erat program att ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet” Vad ska den gemensamma identiteten vara? Jag vill inte ge mig in i det.

Läs själva. Det är en skrämmande intervju med en man som kan ha ett reellt inflytande på svensk politik om tre år.
Björklund hymlar däremot inte på sin egen blogg om vad han står för. Han tänker ta moderata och kristdemokratiska väljare, besvikna på alliansen. Och är det besvikna alliansväljare han är ute efter lär han ha rätt många att välja på

Vars är upproret? KD blir miljövänner


Åh, jag vill höra vad Bensinupproret och Motormännen och Skattebetalarnas förening säger. Snälla, låt mig få höra det. Gärna i direktsänd TV-debatt. Var är demonstrationerna? Namninsamlingarna? Läsarstormarna? Den folkliga vreden?
Är PJ Anders Linder informerad? Nerbrandt på Neo? Johan "det finns inget klimathot" Norberg? Var finns det folkliga raseriet när det kunde behövas?

Naturligtvis har kristdemokraterna rätt att ändra sig, i synnerhet som vi vet att priset är det enda helt effektiva sättet att minska utsläpp orsakade av fordon. Man kommer inte alls lika långt med miljöbilar - för tre mil i miljöbil är fortfarande mer skadligt för miljön än tre mil på tåg, eller i buss. Det enda som funkar är ökade kostnader.
Men att påstå att det skulle vara en nyhet, som hr Wijkman nyss påstod i TV, är lögn. Det har man vetat länge och det fanns det partier som sa före valet. Men se då sa inte KD så.

Riksdagsledamoten Sven-Gunnar Persson (kd) förklarar att vallöftena om momssänkning riktade sig mot befolkningen i glesbygd, som en del i regionalpolitiken.

- Det var valrörelse, kortfattat. Och det fanns en ganska omfattande landsbygdspolitisk diskussion i vårt och andra partier, säger han till TT.

- Jag tror att man i sin iver att lägga fram något som var landsbygds- och glesbygdspositivt, inte såg helheten, säger Anders Wijkman.

Kanske dags att döpa om Kristdemokraterna till Krisdemokraterna



Gerillakrigföring i islams namn


Nu kommer det bud om att kriget i Irak skulle vara avslutat. Minst en borgerlig ledarskribent har varit där och vandrat runt i Gröna Zonen och kan efteråt konstatera att de antiamerikanska stämningarna är avtagande. På samma sätt kan vi läsa det även i andra tidningar eller höra det i radion, och jag känner mig plötsligt väldigt gammal. I rättvisans namn ska erkännas att Expressen faktiskt försöker se förbi den amerikanska PR-muren
Krigets natur är inte så svårförståeligt, och hur man bedriver ett ytterligt effektivt gerillakrig med extremt små resurser kan väl inte heller vara obekant. Jag behöver bara gå tillbaka under min egen uppväxt, till FNL, till IRA eller bara till de palestinska grupperingarna. Frågan är varför det funnits ett sånt behov av att felanalysera det som skett i Irak och det som sker i Afghanistan (och som kommer att ske i Sudan, i Somalia och även i Pakistan och Indien, var så säkra).
Redan den legendariske Osmar White drar slutsatser i sin bok Segrarnas Väg som borde få de amerikanska strategerna att fundera en smula, Egentligen kan man säga att Osmar White redan 1945 förutsåg varför så många av de amerikanska krigsäventyren i framtiden skulle gå åt helvete.
Till detta kan läggas rent klassiskt motståndsideologi, formulerad under artonhundratalet, men även strategi, som den beskrevs redan under sextonhundratalet, eller av Clausewitz, som trots att han idag är utsatt för en rejäl omvärdering, ändå haft stor betydelse. Boerkriget är väl egentligen det första krig där irreguljära förband agerat med rena terrormetoder, och där civilbefolkningen haft en mer distinkt och preciserad roll som stöd och logistisk resurs.
Hur man bedriver ett gerillakrig blandad med stadsterror lyckades man ta reda på under Algerietkriget, och därefter har det naturligtvis förbättrats i takt med den tekniska framstegstakten. Vilket vi sett åtskilliga bevis på - både som lyckad stridsform med stort stöd av civilbefolkningen - Beirut, Alger - men också som ren skräck utövad av de sk stadsgerillagrupperna i Latinamerika, och av de statsfientliga grupperna RAF och Röda Brigaderna i Italien, där man aldrig nådde det folkliga stöd man var ute efter.
Nåväl.
I Irak har man dels använt det man kallar indirekt strategi, och dels och huvudsakligen inriktat sig på ren terror. Syftet har inte primärt varit att störa de amerikanska styrkornas logistik - den löser de ändå med en enorm inflygning av nödvändigt gods, och den kan knappast störas av annat än en annan armé. Syftet har hela tiden varit att påvisa hur illa USA klarar av sin uppgift - dvs att föra lag och ordning, rättvisa och demokrati till Irak. För att göra detta behöver inte en terrorkampanj pågå kontinuerligt.
Det klassiska upplägget är istället att ha perioder med hög aktivitet, varvat med perioder av bedrägligt lugn, där man kan ana sig till att gerillan konsoliderar sig och söker nya mål. Vilket verkar vara fallet nu.
Det andra syftet kan mycket väl vara att anstränga USA:s resurser till det yttersta, vilket man lyckas med. Precis som Osmar White skrev är det ytterst få arméer som klarar tvåfrontskrig, och än mindre på fler fronter. Och detta oavsett militär överlägsenhet. Genom att ge sig in i Afghanistan - ett omöjligt projekt enligt de flesta sansade bedömare - har USA skapat sig sin egen militära paradox där den egna överlägsenheten gör att man ger sig in i projekt som kommer att orsaka kollaps. Till detta kommer naturligtvis omvärldens allt större avståndstagande från hela eländet, vilket kommer att ge en allt större belastning på USA:s ekonomi.
Nu är inte motståndaren en Giap eller ens en Baader, utan den krigföring som kan verka organiserad från al-Qaidas sida är tvärtom inte alls särskilt formaliserad eller överlagd. Den följer helt enkelt lagen om hur man för gerillakrig. Vilket tycks vara en okänd faktor för de förband som förtvivlat söker efter en kommandocentral eller en överbefälhavare. Hur kriget bedrivs i Irak är väsensskilt från hur det sker i Afghanistan, och det kommer inte heller att upphöra. Det vi ser nu är hur en period av stillhet lockar människor tillbaka till mötesplatser, marknader, busstationer, där övervakning är nästintill omöjlig, och då kommer självmordsbombarna tillbaka.
Kriget i Afghanistan har istället stora likheter med det orättfärdiga kriget i Tjetjenien, och man kan nog vara rätt säker på att gerillarörelserna har ett gemensamt utbyte. Afghanerna har en månghundraårig tradition av att slåss mot utomstående, liksom tjetjenerna. Ryssarna försökte med bombterror och ohyggliga övergrepp i Afganistan, och upprepar det till ingen nytta i Tjetjenien (och för all del andra kaukasiska delrepubliker också). Och det fungerade inte.
USA försöker en annan strategi, men det går inget vidare. Av den enkla anledningen att de inte har folk nog att klara av det. Istället för att vara segertåg är det här i förlängningen två nya Vietnamkrig.
Så vad ser jag i kikaren då?
Jag är övertygad om att kriget i Afghanistan kommer att tillta i omfattning, och kräva än mer amerikanska resurser, vilket kommer att underminera vilken president som än väljs. Dessutom tror jag att det kommer att spridas över gränsen till Pakistan, och kanske längre än så. Det finns en rad kvasidemokratiska fd sovjetrepubliker som ligger nära utbrottets rand och som mycket väl kan komma att explodera.
Kriget i Irak kommer att eskalera igen, men mellan olika religiösa grupper. Jag tror kurderna kommer attackeras hårt av Turkiet, och därefter kommer den hittills lugnare delen av Irak att bli ett nytt inferno. Ett annat alternativ är att den kurdiska regeringen i Arbil tvingas börja jaga PKK själva för att slippa ett turkiskt anfall - vilket kommer skapa ett närmast inbördeskrigsliknande tillstånd i Kurdistan.
USA kommer inte att klara av att hantera två fronter - eller fler - med nuvarande taktik. Istället kommer vi få se fler robotattacker, men säkert också veritabla bombmattor över talibanterritorium, med ytterligare potentiella självmordsbombare som följd.
Som jag skrivit förrut - andra världskriget var en anomalitet så till vida att det slutade med ena sidans totala underkastelse, och dessutom raska uppslutande på segrarens sida. Just utvecklingen av gerillakriget har ju gett de dåliga förlorarna en möjlighet att inte lägga ner vapnen.
I det långa loppet måste det till en lösning på den eviga krisen om Palestina, en demokratisering av oljediktaturerna runt Saudi-Arabien, och i slutänden en acceptans av en modern islamisk rörelse som både kan vara religiös och demokratisk.

Utsikt från en kran...

I vanlig ordning tiggde jag mig då till att få riva taksäkerheten, eftersom det innebar att jag fick åka upp i manskapskorgen. Nå, det brukar ju inte vara nån rusning efter det, så jag och Danne fick sköta oss själva där.
Jag bad kranis att hissa upp oss så högt det gick men eftersom det är en liten kran blev det inte mer än tjugo meter. Dåligt väder var det också - vid god väderlek hade jag antagligen sett Igelstabron.
Men man får i varje fall en aning om hur belamrat med material en byggarbetsplats är

Dessutom drev regnet in i tunga sjok som sänkte både kroppstemperatur och arbetsglädje. Mörkt blev det också - skymningsreläet på belysningsmasten slog till kl 11.45.
I manskapskorgen samlar vi upp olika delar av taksäkerheten -allt naturligtvis ur Combisafes sortiment
Mobilkranen sedd från ovan. Åh, det var en gammal kran, som pös och ryckte och tjuvstannade. Inte alls särskilt trevlig att resa med.

Under tiden vi ockuperade kranen fortsatte grabbarna spika tak i godan ro.
Men helt plötsligt blev det omkastade planer i produktionen och då fick raskt fler gubbar rycka in, I förgrunden en del av den taksäkerhet vi rev - röda Combisafestolpar och tvåtumfyravirke

Lite mer tegel hann vi lägga upp också. Pannorna är emballerade i plast, trettioåtta stycken i en limpa

Sen lyfter man två limpor med den här saxen - som jag skrivit om tidigare. Det är ett jävla göra att bysta ut pannorna på traditionellt sätt så det här är ett steg framåt men det är fortfarande inte bra. En takpanna väger 4,4 kg och på de här taken var det nästan tusen stycken. Det blir inemot 4,5 ton att hantera under en dag. Och egentligen mer ändå eftersom man som sagt måste kånka runt en hel del. Är man inte van så vet man att man lever i slutet av dagen
Här lyfter vi en dubbellimpa. Eftersom den lyfts snett kommer egenvikten att pressa ihop käftarna. Smart och enkelt. Men ingen ska gå under vid lyften - det finns trasiga bitar som kan falla ur och orsaka rejäla märken
Till utrustningsparken vid ett villabygge hör också Gjerdesågen. Skall hanteras med försiktighet, men funkar oftast trots att regnet öser ner.