Välkomna till mitt eget jävla Agenda!
Som ikväll sänds föga direkt från köket i Jakobsberg. Ikväll ska vi ta upp decemberöverenskommelsen, varför det här kommer gynna sverigedemokraterna, varför Stefan Löfvén väljer att undvika ett katastrofval. Dessutom kommer vi ikväll också att intervjua minst femton sverigedemokrater, tre arga moderater, och två före detta vänsterpartister som är sååå besvikna på Stefan Löfvén. På slutet kanske vi petar in nån miljöpartist, klappar Göran Hägglund på axeln. Vi kommer också att höra vad den socialdemokratiske fritänkaren Daniel Suhonen har att säga om Löfvéns strategispel, i en debatt med Lena Mellin och Annie Lööf.
Men först över till Mats Knutsson, som ska ge er en helt opartisk bakgrund....
Känns det igen?
För det är så här det kommer att beskrivas när socialdemokratiska medelklasspolitruker nu dundrar iväg till exotiska resmål, i och för sig sedan länge inplanerade, och lämnar arenan fri för de där som aldrig tar semester. Det vill säga de outtröttliga nättrollen, de skvallrande politiska kommentatorerna och de andra frihjularna i åsiktsindustrins köksingång.
Dit hör jag väl också själv, på något vis, så i avsaknad av både Lena Mellin och Qvartoft får jag väl nöja mig med en egen, alldeles väldigt partisk inlaga.
Det var alltså ingen som ville ha nyval, utom SD. Det var knappt nån som trodde det skulle bli nyval (och jag skiter i att det ska kallas extraval) utom SD. De satsade stenhårt på det, och blev blåsta. Nånstans visar det också på den politiska omognad som finns i det partiet, att de inte fattat att det alltid finns en annan utväg för att plocka bort dem. Att ingen faktiskt vill ta i dem med tång. I synnerhet inte nu, när ledare Åkesson är sjukskriven, och det nya ledargarnityret visar huggtänderna...
I sociala medier visar också deras sympatisörer prov på precis den okunskap om hur politiken fungerar som man befarade; när de mer eller mindre kräver att man ska lyssna på dem, för de har ju minsann fått 800 000 röster, jojo. Och opinionsundersökningar är ju lika mycket värda som ett valresultat, eller hur?
Well, jag har nåt att berätta för dem. Så länge man inte har mer än 50% av rösterna är man så illa tvungen att söka samarbete med andra partier för att få nåt som helst inflytande. Och allra oftast räcker inte det heller. I Sverige har vi flera partier som haft mer än 13%, ända upp till en bit över 30%, och de har i varje fall blivit överkörda. Så var det för sossarna mellan 2006 och 2010. Så har det varit för moderaterna, folkpartiet och centern i perioder. Det är det som är det politiska systemet. Det är kanske inte perfekt, men än så länge är det bättre än det mesta.
Att få 13% är ingen som helst garanti för att andra partier ska lyssna på en. Politik fungerar inte så, annat än för de obildade som fått för sig att vi har nån slags proportionerlig fördelning av makten i de styrande församlingarna. Och är man inte villig att förhandla om saker kommer man att hamna utanför. Det är inte en amerikansk TV-serie det här.
Nej, jag är inte särskilt skraj för att SD skulle öka lavinartat fram till 2018. Deras chans var nu. Men det kräver en del saker. Inte bara i realpolitiken, utan också i hur man hanterar de här frågorna i media, och hur man debatterar. Inte för att det bara handlar om SD, det finns goda chanser att det dyker upp andra enfrågepartier, som är villiga att sälja sitt mandat för minsta medhåll. Ett pensionärsparti med lite vassare framtoning skulle säkert kunna störa mönstret. Dagens pensionärer ,och de som snart ska bli det, är inte alls så obekanta med internet som spinndoktorer tycks tro.
De har snart också lärt sig hur man haussar upp artiklar i den ängsliga kvällspressen, vilket också som ett brev på posten kommer få samma press att skriva nya artiklar om samma ämne, för klickandet är viktigt. Ju fler klick desto bättre. Att avkräva vinstdrivande företag nån slags moral är sååå 1970-tal. Fast man blir glad när man läser Viralgranskaren i Metro. Mer sånt. In med ämnet "kritisk granskning" i schemat!
Partierna måste få ännu bättre insikt i hur nätet fungerar, lära sig sånt som sökmotoroptimering, hur man bygger nätverk mellan olika debattforum, hur man skapar drev, hur lång tid man har för att reagera på ett utspel eller händelse innan tåget har gått. Man måste bli bättre på att berätta hur politiken gör skillnad, eller hur den inte gör det. Men framförallt måste man inse att tiden när politisk debatt bara bedrevs under ordnade former mellan vissa klockslag är över. Debatten åker inte till landet utan internet över lördag söndag längre.
Man ska vara klar över att jag och många andra, drygt 6,5 miljoner, inte heller i framtiden tänker "ta debatten" med människor som bygger sitt politiska ställningstagande på orimligheter och lögner, som utan att blinka sväljer myter om den hotande islamiseringen, om att jultomten skulle förbjudas eller att det finns nåt särskilt svenskt som måste vårdas ömt. Jag är fullt villig att ta en icke-anonym debatt om arbetskraftsinvandring, om kapitalets globalisering, om orimligheter inom EUs regelverk. Det är viktiga saker för fackföreningsrörelsen att prata om, och den debatten har inte alls varit tyst, vilket är ytterligare en av de orimligheter som påstås.
Det som nu sker är att politikens föga glamorösa vardagsgnetande kan fortsätta, där samsynen på radiomaster och anslag till vägbyggen är total, för så är politiken mest. Där vi kan sätta konfliktytan mellan arbete och kapital, mellan misär och välfärd, för utmaningarna är många ska gudarna veta. Landet hade faktiskt inte vare sig tid eller råd med ännu en valrörelse, som hur som helst hade slutat med en överenskommelse liknande den som nu slutits.
Så strängt taget skiter jag i vem som ligger bakom överenskommelsen. Huvudsaken var att det kom till.
Sluta tipsa om hur man ska debattera! Debattera själva!
Häromdagen frågade en välmenande själ om jag sett vad Mauricio Rojas skrivit i Svenska Dagbladet, och det hade jag inte. Av den enkla anledningen att jag hunnit gå till jobbet när tidningarna kommer, och att min dag inte ger utrymme för så mycket surfande som jag skulle vilja. Jag äter och snackar skit med kollegor på rasten, och sen tar liksom livet över när töjet hängts in.
Det han skrev var säkert jätteintressant men frågan är ju för vem. Inte för mig.
Just nu är det ohyggligt många som har synpunkter på hur man ska debattera, vilka frågor som ska lyftas, vilka ämne som är brännbara, och sen pratar de, i bästa fall, med varandra. Lika barn leka bäst. Det är en gruppering som kanske omfattar tiotusen människor, där ytterligt få faktiskt kommer i kontakt med de som ska övertygas, och där de som debatterar sedan länge har vad man kan kalla fastlåsta positioner.
Debatten har blivit en klassfråga helt enkelt. Välutbildat folk grälar med varandra, och verkar inte orka ta en debatt där den behövs, därför att där måste man börja på grundnivå, med basala begrepp. Alltså inriktar man sig på att liksom coacha de där andra, de som till sist måste ta diskussionen vid fikabordet eller i snabbköpskön.
Eller så coachar man varandra.
Det finns en satans massa duktiga debattörer av olika partifärg men ytterst få av dem verkar intresserade av att ta snacket med den vanlige väljaren, om man nu kunde bestämma sig för vem det är. Det är väl roligare att klia egot på Twitter, antar jag.
Man kanske har tröttnat på att alltid få börja på grundnivån, vad vet jag. Visst, det är trist att för hundrafemtioelfte gången behöva berätta hur politik fungerar, hur pengar och skatter fördelas, hur pensioner fungerar, men det är faktiskt nödvändigt. Problemet är att de som kan frågorna bäst inte finns där de behövs bäst. För de snackar bara med varandra.
Sen är det ju alltid trevligt att få klappar på huvudet av folk som har position. Att nån som betyder något har läst eller hört vad man säger. Mest syns det på nätdebatten, där även ett anonymt troll drivs framåt av glada tillrop och quotes, och inte alls bara av nån slags ideologisk glöd.
Nej, jag behöver inte fler tips om vad som ska debatteras, eller hur det ska göras. Vad jag behöver är fler som debatterar, och det är min själ inte på debattsidorna i papperstidningarna, och absolut inte i Agenda; det är ställen för de som redan är i smeten, med - som jag redan skrivit - bestämda politiska åsikter. De som ingår i en politisk cirkus där man är Mats och Lena och Peter med de man debatterar mot, eller i vart fall har åsikter om.
Nånstans kanske man är rädd. Det är inte särskilt civiliserat därute, och det är väl fler om jag som sett potentater springa genom en arbetsplats, omgivna av livvakter eller pressekreterare vars främsta uppgift varit att hålla undan obehagliga rakt-på-sak-frågor. Gärna med ett svassande följe av företagsfolk som bara vill prata "stora" frågor.
Nej, jag tycker inte att olika debattprogram är lösningen. Såna program existerar bara för att vi som är längst ut på debattkedjan inte räcker till, inte har tillräckligt bra svar, inte kan tillräckligt mycket. Och när vi inte räcker till skapas nån slags argt tryck där människor - på tok för många - kan säga att ingen lyssnar.
Jag har inte stora förhoppningar om nån förändring. Valrörelsen fram till extravalet kommer se ut såhär - klokt folk som pratar med varandra på debattsidor, som kommer tala om hur man ska debattera, hur man "ska ta debatten". Och sen gör de inte mer.
Kvar blir de som kanske inte kan så jävla mycket, som måste bita ihop, som faktiskt inte kan välja bort kollegor eller dumma kommentarer på nätet. Som inte har läst Svenska Dagbladet eller sett Rapport eller bloggar eller Twitter.
Det han skrev var säkert jätteintressant men frågan är ju för vem. Inte för mig.
Just nu är det ohyggligt många som har synpunkter på hur man ska debattera, vilka frågor som ska lyftas, vilka ämne som är brännbara, och sen pratar de, i bästa fall, med varandra. Lika barn leka bäst. Det är en gruppering som kanske omfattar tiotusen människor, där ytterligt få faktiskt kommer i kontakt med de som ska övertygas, och där de som debatterar sedan länge har vad man kan kalla fastlåsta positioner.
Debatten har blivit en klassfråga helt enkelt. Välutbildat folk grälar med varandra, och verkar inte orka ta en debatt där den behövs, därför att där måste man börja på grundnivå, med basala begrepp. Alltså inriktar man sig på att liksom coacha de där andra, de som till sist måste ta diskussionen vid fikabordet eller i snabbköpskön.
Eller så coachar man varandra.
Det finns en satans massa duktiga debattörer av olika partifärg men ytterst få av dem verkar intresserade av att ta snacket med den vanlige väljaren, om man nu kunde bestämma sig för vem det är. Det är väl roligare att klia egot på Twitter, antar jag.
Man kanske har tröttnat på att alltid få börja på grundnivån, vad vet jag. Visst, det är trist att för hundrafemtioelfte gången behöva berätta hur politik fungerar, hur pengar och skatter fördelas, hur pensioner fungerar, men det är faktiskt nödvändigt. Problemet är att de som kan frågorna bäst inte finns där de behövs bäst. För de snackar bara med varandra.
Sen är det ju alltid trevligt att få klappar på huvudet av folk som har position. Att nån som betyder något har läst eller hört vad man säger. Mest syns det på nätdebatten, där även ett anonymt troll drivs framåt av glada tillrop och quotes, och inte alls bara av nån slags ideologisk glöd.
Nej, jag behöver inte fler tips om vad som ska debatteras, eller hur det ska göras. Vad jag behöver är fler som debatterar, och det är min själ inte på debattsidorna i papperstidningarna, och absolut inte i Agenda; det är ställen för de som redan är i smeten, med - som jag redan skrivit - bestämda politiska åsikter. De som ingår i en politisk cirkus där man är Mats och Lena och Peter med de man debatterar mot, eller i vart fall har åsikter om.
Nånstans kanske man är rädd. Det är inte särskilt civiliserat därute, och det är väl fler om jag som sett potentater springa genom en arbetsplats, omgivna av livvakter eller pressekreterare vars främsta uppgift varit att hålla undan obehagliga rakt-på-sak-frågor. Gärna med ett svassande följe av företagsfolk som bara vill prata "stora" frågor.
Nej, jag tycker inte att olika debattprogram är lösningen. Såna program existerar bara för att vi som är längst ut på debattkedjan inte räcker till, inte har tillräckligt bra svar, inte kan tillräckligt mycket. Och när vi inte räcker till skapas nån slags argt tryck där människor - på tok för många - kan säga att ingen lyssnar.
Jag har inte stora förhoppningar om nån förändring. Valrörelsen fram till extravalet kommer se ut såhär - klokt folk som pratar med varandra på debattsidor, som kommer tala om hur man ska debattera, hur man "ska ta debatten". Och sen gör de inte mer.
Kvar blir de som kanske inte kan så jävla mycket, som måste bita ihop, som faktiskt inte kan välja bort kollegor eller dumma kommentarer på nätet. Som inte har läst Svenska Dagbladet eller sett Rapport eller bloggar eller Twitter.
De missade möjligheterna - om socialdemokratins nedgång
Det socialdemokratiska partiets tillbakagång är inget som skett över en natt. Istället är det en process som gradvis pågått sedan ungefär 1972, och som kantats av en rad missade möjligheter. Jag ska helt kort beröra några av dem (fast det finns fler). och jag förväntar mig inte alls att alla ska dela min uppfattning. Böcker kommer skrivas, och man får hoppas att åtminstone några av dem är självkritiska och inte enbart egna försvarstal. Den här texten har inga ambitioner om att vara vare sig heltäckande eller extremt underbyggd (för jag har lärt mig the hard way att i dagens debattklimat gör man bäst i att vara antingen professor eller centralt placerad, eller helst båda, för att få yttra sig).
Man missade i tur och ordning miljörörelsen, hbtq-revolutionen, globaliseringen och nu senast feminismen. Miljöfrågan sögs raskt upp av ett överraskat centerparti, som slarvade bort den; hbtq-revolutionen visade sig vara en ickepartiskiljande fråga; handfallenheten inför globaliseringen var stor - när kapitalet blev internationellt förblev arbetarrörelsen nationell, vilket öppnade för nytvättade populistiska partier i slips och kostym; feminismen ska vi inte prata om, där ursinnet över de långsamma reformerna skapade grogrund för minst ett parti (vilket tog både socialdemokratin och Vänsterpartiet på sängen).
Partiet hade stampat på samma opinionssiffror i mer än trettio år, man hade en hyfsat jämn tillströmning av nya medlemmar, men något hände i början av 70-talet. Europa hade repat sig efter världskriget, asiaterna kom med stormsteg, våra råvaror och teknikutveckling höll inte längre måttet, vare sig när det gällde pris eller kvalitet. Kommunikationerna utvecklades, liksom system för att flytta pengar från land till land. Mitt i detta stod en rad handfallna socialdemokrater ock kunde knappt tro sina ögon, inför företagsflyttar, nedläggningar, samtidigt som man skulle hantera ökade krav på till exempel barnomsorg och bostäder.
Till detta kom missnöjet från en växande medelklass - en medelklass som tack vare just socialdemokratisk reformpolitik inte som i Europa bestod av tjänstemän med lite mer utbildning. I Sverige kunde byggnadsarbetaren och vårdbiträdet faktiskt köpa sig ett hus 1976, åka på chartersemester och ha bil, en omöjlighet i Storbritannien eller Spanien. Men det krävde också stora personliga risker i form av skuldsättning, vilket ändå fick "vanligt folk" att gnälla över ett högt skattetryck.
Socialdemokratin har under fyrtio år varit oförmögna att pedagogiskt visa att man inte både kan ha låga skatter och en väl fungerande samhällsnytta. Istället skapades en hyfsat ineffektiv offentlig sektor, alltför ofta överlastad med personal, vilket i början av 90-talet öppnade upp för privata aktörer, som lovade, och ofta också levererade, minst lika effektiva lösningar i skola och vård, fast till lägre kostnad.
Sånt märks.
Miljön var den första stora knäckfrågan, där Centerpartiet profiterade. Inte så mycket av egen kraft utan på en växande misstro mot evighetssittande socialdemokratiska kommunalråd, och minstrar, med en obändig tro på tillväxt, och också ofta en djup misstro mot vad de kallade katastrofscenarier. Man vägrade ta till sig de första varningarna om den globala befolkningstillväxten, om att resurser faktiskt kunde ta slut. För många av dessa förtroendevalda var jorden pojken med guldbyxorna, där allt fanns utan slut.
Till det kom naturligtvis och en något skamsen insikt om att man kanske gjort fel i sin hysteriska framtidstro under femtio- och sextiotal, vilket man hanterade med att helt enkelt förneka alltihop. Man ska ha klart för sig att det fanns framträdande sossar, Sträng, Aspling, som med bakgrund i trettiotalets armod faktiskt tyckte, och sa att "nu, 1978, är samhället så bra det kommer att kunna bli".
Och sen fortsatte man att samtala med storindustrin bakom lyckta dörrar och i retoriken förtala den. Allt inom ramen för, att om det går bra för storfinansen går det bra för Sverige.
Man togs på sängen av kärnkraftsfrågan, och av människors utledhet vid skatterna. Man måste minnas att pensionärerna då inte var en grupp som växte nästan hotfullt fort, och att företagen hade begripit att det var dags att bli offensiva, vilket ledde till skapandet av olika opinionsorgan var främsta syfte var att misskreditera makten, i form av socialdemokratin. Det fanns några symbolplatser i landet där man totalt missade lokalbefolkningens oro över uranbrytning, eller lagring av avfall, och det lyftes givetvis fram av en alltmer politiserad borgerlig press. Samma sak gällde andra aspekter av Det Starka Samhällets misslyckanden.
Unga människor, som på sextiotalet anslutit sig till socialdemokratin, valde istället andra partier. Det hörde också ihop med den allt snårigare beslutsgången i partiet. Politiken blev allt krångligare, och det räckte inte längre med folkskola för att kunna hantera ärenden. Man hamnade i en märklig situation där partiet beskylldes för att vara en elitgruppering, trots att nästan alla i denna gruppering var sprungna ur just trettiotalsgenerationen och deras önskan om att deras barn skulle få studera. Kort sagt - arbetarnas barn blev akademiker och föraktades därför av arbetarna.
Inom arbetarrörelsen fanns länge ett solitt motstånd mot homosexualitet. Det fanns för övrigt en hel massa förakt mot massor av saker, men det var mest kopplat till samhällets värderingar i övrigt. Socialdemokratin var i mångt och mycket en spegel av det svenska majoritetssamhället, och man delade åsikter. Här fanns sexism, xenofobi, fylleromantik, avundsjuka och strebermentalitet - saker som partiledningen fick hantera, och också gjorde hyfsat framgångsrikt. Men framtidsvisionen blev allt suddigare - de klara reformfrågorna blev färre, och när man parade ihop det med en allt liberalare borgerlighet blev också konfliktytorna smalare. Väljarna såg inte skillnad på partierna, påstods det.
Den starka centralstyrning av partiet gjorde att tiden för att reagera, eller agera, blev för lång när medierna drog upp skandaler och folkligt ursinne. Och i den tidningsläsande människans ögon blev samma parti en långsam, trött jätte, där nya idéer begravdes, och med en ganska drumlig syn på det mänskliga elände som tidningarna frossade i. Vi hade fler tidningar, vi hade fler läsare, men den gradvisa politiseringen av nyhetsmaterialet i pressen gick den vanlige läsaren förbi.
HBTQ-frågan var inte stor i partiet. Snarare tvärtom. Några modiga partister gick med i Pridetåget, men det tog evigheter innan fackföreningsrörelsen fick ändan ur vagnen - det finns fortfarande fackförbund som inte är särskilt aktiva - trots att frågan är basal för socialdemokratin, med vår stolthet över att stå för allas lika rättigheter. Som symbolfråga ska den inte underskattas, i synnerhet som HBTQ-aktivisterna visade sig finnas i alla partier.
Under 90-talet kom globaliseringen, som alla pratade om men knappt nån gjorde något åt. Tillsammans med ett brutalt europeiskt inbördeskrig skapade det en gryta som man knappt vill hålla i idag, där rädslan för att bli utkonkurrerad av lågavlönad importerad arbetskraft kopplats ihop med ren rasism och fascism. Som sådan har den också exploaterats av mörka krafter, på ett mycket skickligt vis. Där alltför många människor faktiskt tror att vi står på randen av en muslimskt maktövertagande, där man tydligen tror att det svenska samhällsbygget på allvar skulle kunna hotas av våldsamma fundamentalister.
Man underskattade den här rädslan, fast det var man inte ensamma om. Det har borgerligheten också gjort. För vid sidan av dessa socialdemokratiska tillkortakommanden har samtidigt borgerligheten blivit alltmer marknadsorienterad, fast på ett snällt sätt, i deras egna ögon. Att avregleringar och privat företagsamhet inte lyfte oss ett snäpp till verkar ha varit en överraskning, och att människor farit illa under borgerliga regeringar är inget man vill tala om. Den konsekvensen verkar höra hemma under fliken "vill man laga en omelett får man knäcka några ägg". Man pratar ibland om "globaliseringens förlorare", men utan särskilda idéer om hur den skulle kunna räddas.
Borgerligheten beskyller också hela tiden arbetarrörelsen för protektionism, om man inte till och med tar i med "rasism", och sen yrar man om uppkomsten av nya jobb. Av vilka dessa människor inte sett mycket. Men det finns hela tiden människor som trots att de själva helt och hållet är produkten av ett socialdemokratiskt samhälle, misstror arbetslösa, föraktar sjuka och därför röstar borgerligt.
Den här debatten har varit långvarig inom partiet, där mer marknadsvänliga grupper hamnat i konflikt med de som förespråkat mer småskalighet. Med den starka centralstyrning som fanns var det inte oväntat att fraktioner skulle uppstå. En fraktion kallade sig "vänster" - vad de ville uppnå var oklart - och de kallade alla andra "höger". Konflikter grundlades i ett ostyrigt SSU, och bibehölls livet ut. Det gjorde att partiledningen fick bli lite försiktigare, och långsammare, och väljarna blev vindögda av begripa om den röstade "höger" eller "vänster". Samtidigt som informationssamhället tvärtom ökade kravet på snabba utspel, reaktion och tydlighet.
Längre vänsterut hade Vänsterpartiet, kamrat 4%, hamnat i blåsväder när muren föll, och avskyvärdheterna, den riktiga omfattningen av den kommunistiska maktapparatens övergrepp avslöjades. Högst skrek naturligtvis borgerligheten, men det har de alltid gjort. Här fanns behov av att skapa om VPK. Omformandet av ett litet Moskvatroget parti till en sorts sossarna light är egentligen en större bedrift än när man satte de Nya Moderaterna i sjön. Fortfarande idag finns ledande vänsterpartister som blev medlemmar under Sovjettiden, och från dem har jag inte hört nån avbön. Eller ursäkt. Orkar man plöja genom partiprogrammen är det också förvånansvärt mycket som finns kvar från tiden före 1989.
Den starka förbindelsen mellan fackföreningsrörelsen och partiet är inte lika stark idag, dels för att karriärvägarna emellan har blivit smalare och färre, man får leta med ljus och lykta efter människor med LO-bakgrund i riksdagen eller kanslierna, dels för att medlemmarna i allt större utsträckning inte är socialdemokrater. Under vissa perioder har LOs ledning varit kraftigt i luven på partiledningen, emellanåt rentav kopplat till bristande personkemi, men här finns också en högljudd fraktion inom fackföreningarna som har kopplingar till Vänsterpartiet, och som kan vara ganska oförsonliga. Det trista är att tjänstemannafacken idag helt och hållet seglat från den fackliga-politiska bryggan, och i mångt och mycket bara agerar vindflöjlar och försäkringsbolag.
När kvinnorna kom ut i arbetslivet var det under förhållanden som idag kan ses som helt overkliga. Sämre löner, sämre villkor, sämre arbetsmiljö och kan du hämta kaffe, lilla stumpan. Den nästintill helt och hållet mansdominerade fackföreningsrörelsen, och partiet, togs på sängen. De kunde helt enkelt inte fullt ut företräda kvinnorna, men de tänkte inte flytta på sig. Kvinnodominerade yrken halkade efter lönemässigt. Inom partiet stred de däremot framgångsrikt för representation, och jag vill påminna om att dagens ylande från näringslivet, om att det är "kompetens och inte kön som ska styra" också alltför länge fanns inom socialdemokratin.
Nånstans i förlängningen ligger här uppkomsten av FI. Unga kvinnor, företrädesvis, som inte har lust att vänta på att partier som haft massor av år på sig att driva frågorna, ska få fler år på sig. Det är en generationsklyfta som heter duga. Lika lön för lika arbete har varit en av socialdemokratins paradfrågor, men just här har den heliga överenskommelsen om att arbetsmarknadens parter ska lösa det hela inte fungerat. Alltså behövs det politiska beslut, modiga beslut, som kommer vara ytterligt impopulära hos reaktionärare delar av valmanskåren, och hos näringslivet.
Överhuvudtaget behöver socialdemokratin bli modigare, våga utmana. Men också bli bättre på att föra ut analysen och förklara. Fortfarande har partiet fler medlemmar än något annat, och det är en jätteresurs som nyttjas för dåligt. I synnerhet när det gäller modern kommunikation. Trots nya rekord i dörrknackningar och samtal var valresultatet blekt (för att vara snäll). Här behövs nytänkande, och det fort.
Inte heller har man råd med fler missade möjligheter. Strängt taget är stigande havsnivåer inihelvete farligare än flyktingar, och att vi inte satsar mer på framtidens miljöteknik är helt obegripligt. En snöfri vinter eller två är inget konstigt. Att länder översvämmas är det, men det är det märkligt tyst om. Dessutom, klimatfrågan kommer leda till folkförflyttningar som får dagens strömmar att vara små bäckar.
Man kan naturligtvis inte tjata om den nedåtgående trenden utan att också väga in uppkomsten av nya partier. Både inom miljöpartiet och SD finns det människor som tidigare funnits i den socialdemokratiska sfären. Samma sak gäller FI. Men man ska ha klart för sig att de vuxit fram i ett vakuum av missade möjligheter.
Det kommer mer....
När timmarna inte räcker till
Jag var väl drygt trettio när jag upptäckte att tiden började ta slut. Ja, inte så att jag fick nån sorts slutdatum, utan mer att jag inte hade tid med lika mycket saker som tidigare. Livet, som det såg ut, kom ikapp. Plötsligt hade man försörjningen för fler än sig själv att tänka på, påtagna uppdrag som tog mer tid än man kunnat föreställa sig, och högarna med ospelad musik, olästa böcker och otittade filmer bara växte i ett hörn; kritiskt blängande på mig, som varit deras bäste vän.
Nånstans där gav jag först upp musiken. Från att ha varit konsument i stor skala gick jag till att knappt lyssna på ny musik. Jag som läst musiktidningar - Schlager, NME, fanzines - och vetat allt om de mest obskyra band, tappade helt kontakten med det. Och fort gick det. När jag tänker efter passar det bra ihop med en expressväxande kommersialisering av musiken, utan att dra närmare växlar på det. Det kan helt enkelt ha varit så att jag bara lessnade på att höra samma ackordsslinga hela tiden, parat med irritation över industriellt skapad massmusik. Inte för att jag vände tillbaka till rötterna heller - jag slutade helt enkelt lyssna. Spela själv hade legat i träda sedan länge.
Därefter kom turen till filmerna. Det var avsevärt lättare. Man kunde upplägget, det slutade helt enkelt locka mig med fler nergångna snutar som skulle dras med en totalt annorlunda, ny kollega, i ständig konflikt med en lydig och hopplös chef, i jakten på ännu en av dessa oerhört sluga gangstrar, som alltid slutade med att samme smarte gangster slutade vara smart och pratade på tok för länge när han skulle fimpa hjälten/hjältarna när de hängde i fingertopparna från en skyskrapa, och istället själv dog på ett orealistiskt sätt. Formulär 1a, följt av andra formulärfilmer i alla olika genrer.
Ju fler biljakter, ju fler explosioner desto mindre intressant. Specialeffekter fick mig bara att gäspa. Det fungerade inte ens som tidsfördriv eftersom jag bara blev irriterad av orealistiska hopp i intrigen (typ att hjälten kunde skjuta enorma skurar utan att ladda om, eller att människor utan vana alltid skulle hoppa tio meter ner i en - av en händelse - perfekt placerad sopcontainer, som dessutom alltid var fylld med mjukt material, långt från gamla lastpallar och trasigt glas som alltid fyller andra containrar jag träffar på).
Det jag inte gav upp var böckerna, vilket jag i mer vuxen ålder har stor glädje av när jag plötsligt hittar böcker jag inte ens visste att jag hade. Eller åtminstone inte minns att jag läst, hur det nu skulle ha gått till.
Jag beundrar människor som hinner med precis allt fortfarande. Snyta ungar, ha politiska uppdrag, vara klassförälder, ta hand om sina egna föräldrar, jobba och jobba över, gå linjedomare, och som ändå alltid har full koll på senaste Nobelpristagaren, rollistan i en ny italiensk film, premiärerna på de små teatrarna och kvalitén på nån nyöppnad krog.
Min egen dag är fylld av skitigt jobb och laga matlådor. Samtidigt har jag förstått att jag har nån sorts varumärke att ta hand om, eftersom jag skriver. Det ramlar in tips och uppslag från snälla människor mest hela tiden, nästan alltid viktigt, nästan alltid aktuellt. Och jag stirrar i minnet på högen av ospelade skivor och osedda filmer.
Egentligen borde vi ha en veckodag till. Ledigdag. Kan man ordna det? Eller är hela vår kalender så låst till naturvetenskapen att det skulle ställa allt på ända? Så man hann ha en dag helt ledig? Eller ta hand om nästintill obestigbart berg av tvätt i ett hörn? Fika med en kompis?
Vi som har jobb jobbar för mycket. Det kan man fundera kring. Min egna produktion, i reda siffror, är mångdubbelt högre idag än för, säg, tjugo år sen. Och då har jag ändå inte tvånget att vara tillgänglig hela tiden, vilket andra har.
Äldre kompisar håller med. Tiden går fortare. Hux flux är det jul igen, och två veckor senare är det påsk ungefär. Jag minns min barndoms dagar - de tog aldrig slut, fyllda med intryck. I backspegeln var inte ens tonåren särskilt stressiga, oansvariga, sena nätter, det fanns alltid mat i kylskåpet och tvätten tvättade sig själv tydligen...
I synnerhet känns det när jag ser på barnen. Unga vuxna som vill stå på egna ben, och som fortfarande har stenkoll på allt nytt, medan jag känner mig som en dinosaurie. Ungefär som när kompisens farsa kom i pojkrummet där vi avnjöt nån stenhård punkdänga, och sa att "är det här nån ny Rolling Stones-låt..." Och vi lovade varandra att såna skulle vi aldrig bli.
Sen blir jag ju irriterad när reklamen alltid ska ha det till att gamla människor inte har en aning om ny teknik. Herregud, jag har haft dator och mobil i över tjugo år, men reklamen skapas väl av människor som fortfarande har stenkoll. Tror de. Men vänta bara, tiden kommer nog ikapp er också.
Om de ensammaste av de ensamma
Jag minns en präst som berättade om det svåraste i sitt yrke. Hon - för det var en hon - hade hanterat allt. Levererat dödsbesked. Tröstat vid mord. Begravt barn. Lett minnesstunder för såna som bara försvunnit. Hon hade varit på de mest osannolika platser, sett elände i en omfattning vi vanliga bara kan drömma mardrömmar om. Massgravar. Tortyr.
Ändå var det de ensamma hon mindes mest.
Begravning utan en annan människa i lokalen. Inga blommor, inga kort, inga kondoleanser, inte begravningskaffe. Ofta människor på samhällets baksida, men också, allför ofta, vanliga hederliga skattebetalare som dött utan någon släkt eller vänner. Ensamma.
Man undrar hur de levde.
Hon gjorde alltid sitt bästa. Läste sin text för tomheten. Kanske en obekväm vaktmästare, kanske nån nyfiken. Lade sin själ i det, med samma övertygelse som för de döda och sörjda barnen eller havets offer. Efteråt undrade hon emellanåt varför det blev så här. Den döde kunde ha ordnat det hela själv, med val av psalmer, ordnat med pengar. Saker kunde ha ändrats under resans gång - familjer försvinner, folk flyttar. Kvar blev bara ett testamente där begravningen var ordnad.
Jag är inte ensam om att uppskatta kyrkogårdar. Jag kan vandra omkring länge och läsa på gravstenar. Somliga slitna av tidens tand, knappt läsbara, övervuxna. Andra fejade och putsade. "Hemmansägaren A.K. Thorvall och hans hustru Aina" "Dottern Sigrid" "Wannerfeldtska familjegraven"
Och mitt i alltihop "Sten Olsson 1936-2012" En platta på marken. Inte en blomma, inget ljus. Längre bort håller kyrkogårdsfövaltningens gubbar på att gräva upp gamla kistor. De är utgångna, säger en av killarna. Han är lugn, som man kanske blir när man umgås med de döda och de sörjande, med utomhusarbetarens friska hud. De har platsen i, säg tjufem år, och sen tar man kontakt med de efterlevande. Om det finns några. Annars måste vi göra plats, flytta.
Folk dör ju hela tiden, säger han.
"Yrkesarbetaren Viljo Salminen" "Skorstensfejarmästaren O. Andersson" "Älskad, sörjd, saknad" "Ständigt ihågkommen" "Vi ses igen"
Och sen, igen, "M. Kronberg, 1944-2013" Inget mer. Enklaste stenen.
Vilka var de? Killen från kyrkogårdsförvaltningen - du kan kalla mig dödgrävare, säger han och garvar - vet inte han heller. De flesta ensamma begravs på socialens bekostnad, man plockar pengar ur dödsboet, om det finns några. Men alla har rätt att jordfästas. Ja, begravas, alltså.
Vi har ju hemlösa som dör, säger han. Men de är sällan ensamma, det brukar komma ett gäng trashankar. Med lite blommor. Fast de kan ju begravas i en omärkt grav ändå, en gravsten kostar ju stålar. Då hamnar de lite varstans härinne, säger han och sveper med handen mot resten av den rätt ansenliga kyrkogården.
Men de här som dör ensamma, med lite pengar på banken, de får en sten. De får en begravning om de efterfrågat det. Och där står en präst och lägger ner sin själ i det, för att alla människor är lika i döden, får man hoppas.
Män är ensammare än kvinnor. Det är det jag menar med att vara ensammast bland de ensammaste. Självklart kan det finnas kvinnor som också är sådär plågsamt ensamma, men det är nog fler män. Och värre lär det bli, med det ökade antalet människor som faktiskt väljer att leva ensamma. I början för att de inte träffar den rätte, för att sedan passera ett desperat kontaktsökande stadie där de kastar sig över allt i närheten, till att så småningom finna sig i att de är just det. Ensamma. Med en eller flera katter.
Män är sämre på att bygga sociala nätverk, och att hålla liv i dem. Det ser jag hos mig själv. Adresssboken - eller telefonlistan - innehåller massor med gamla telefonnummer, som jag inte ringt på femton år. De är säkert inaktiva vid det här laget. Man möts i helt oväntade sammanhang, pratar skit ett tag, lovar att höras av och sen går det fem år igen.
Kvinnor i min närhet vårdar sina vänner, sina nätverk, på ett annat sätt. Utan att trassla in mig för mycket i spekulationer om könsroller känns det som kvinnor redan från början är mer sociala, tvingas vara mer sociala - samhällets norm kräver det. Det räcker med att jag går till min egen föräldrageneration, där mammorna tog i stort sett allt ansvar för att komma ihåg bemärkelsedagar, bröllop och hela logistiken vid större tillställningar.
Det har blivit bättre, visst har det, men vissa saker tar evigheter att ändra på. Om det sedan beror på att i tidernas begynnelse sprang männen till skogs för att ordna mat, medan kvinnorna och barnen blev kvar vid boplatsen, vet jag inte. För det handlar definitivt inte om innebörden av någon sorts arbete eller kamp för överlevnad.
Ensamma män dör tidigare än sina jämnåriga män som har ett socialt kapital, de är oftare sjuka (eller besöker i varje fall oftare läkare, kanske för att få nån sorts kontakt), de är också sämre på att bryta sitt mönster, även om de ofta är medvetna om det.
Vill man vara krass kan man säga att ensamhet idag är ett socialt handikapp, men det har inte alltid varit så. Under långa perioder har ensamhet och avskildhet varit saker att sträva efter, närhet till natur och enkla vanor - som till exempel i den vansinnigt trista Walden, av Henry David Thoreau, en av de där böckerna som ger pluspoäng om man läst - och att kunna välja bort bråkiga städer och sällskap. Men det här handlar inte om det. Det handlar inte om att nån enstaka gång stänga dörren om sig och slippa krav och telefoner och mejl och jobb.
Hur kan man gå genom ett helt liv, utan att vara förfallen åt samhällets baksida, och ändå dö helt allena? Inga barn, inga vänner. Upptäckas efter två år när man ligger död på badrumsgolvet, när det moderna samhällets funktioner med autogiron och pensionsinbetalningar på konton sett till att ingen saknar en. Ingen som ringer, inga räkningar som förfaller.
Är det ett självvalt eremitliv, eller är det framtvingat? Är det resultatet av en lång rad av besvikelser, som gör att människor - i synnerhet äldre, fostrade i en anda av att inte vara till besvär - bara slutar ha ett umgänge? Eller har de aldrig haft nåt?
Jag vet inte. Jag kan gissa, läsa om det. Det är ett ämne som skrämmer och fascinerar. När man jobbat ideellt med till exempel Alternativ jul träffar man en del såna människor. Inte alls samhällets olycksbarn, utan bara redigt folk, som är så förtvivlat ensamma att det skär i hjärtat. Ibland är de - sanningen att säga - inte särskilt charmiga, men oftast bara desperat kontaktsökande, som inte respekterar eller förstår sociala regler. Där ett snällt ord kan leda till ren stalking. Fast oftast är det bara ett skyfall av prat, där man verkligen känner just...ensamheten.
Det här skrämmer oss, idag kanske mer än nånsin, eftersom social kompetens, nätverk, vänner är sociala markörer som är lika viktiga som hög lön och utbildning. Samtidigt som traditionella släktband rivs upp, folk flyttar kors och tvärs genom Europa, och den som inte hinner anpassa sig blir på efterkälken.
Våra sociala mönster har förändrats långt mer än vi tror, eller vill tro. Aldrig nånsin har glappet mellan de som vill och kan förstå de nya sätten att umgås varit större. Det räcker inte med internet, fortfarande saknar - om de ens saknar - många datorer. De naturliga mötesplatserna har blivit allt färre. I framtiden, som alltid kommer fortare än vi tror, finns det knappt plats för de som är ensamma. Jag minns en kille som inte angav någon närmast anhörig på den obligatoriska telefonlistan. Inte frågade jag heller, han var inte typen man närmade sig, och så kan det naturligtvis vara.
Tvånget att vara social har utan tvekan ökat, och kommer att öka alltmer ju fler som lever ensamma. För den som har vänner är tanken på att inte ha några rent förlamande, fullkomligt overklig. Vi blir ju överösta av schabloner som alltid beskriver ensamhet som något förkastligt, nästan fult.
På kyrkogården funderar jag över det här. De ensammastes sista viloplats. De flesta ligger naturligtvis i minneslunden, kremerade, utan gravplats, säger killen med varselkläderna. De tog inte plats när de levde, de tar ännu mindre plats när de är döda. Fjärran från släktmiddagar eller afterwork. De kom inte på återträffen med skolklassen, de finns inte med i kamratföreningen. På ett gammalt gruppfoto känns de inte igen.
"M. Kronberg, 1944-2013" Vem var han eller hon? Lika okänd som de som emigrerade, som bara finns på en rad i församlingsböckerna. De som bara försvann, kom bort, bleknade bort. Kvar blev bara en präst som tog sitt uppdrag på allvar.
Mer om ensamhet
http://www.samtal.nu/psykologi/ensamhet.htm
http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=683&area=1,2,3,6,7,10,16&typ=pm&na=&lang=sv
http://www.frilansreporter.se/artikel_landetensam.asp
http://svenska.yle.fi/artikel/2014/11/22/ensamhet-sitter-mellan-oronen
Svenskarna, engelskan och svengelskan
Visst, vi kan nog slå oss för bröstet och säga att vi är vansinnigt duktiga på engelska, men emellanåt undrar man hur det egentligen står till med kunskaperna. För länge sen, på medeltiden, råkade jag påstå att jag pratade engelska flytande - det verkar varenda människa boende i Sverige kunna numera - men blev blixtsnabbt nedtagen på jorden av en äldre kompis, som är tvåspråkig, som stillsamt frågade mig vad brödkavel då hette. På engelska. Eller vad skyddsräcke heter.
För det är skillnad på att tala det obehindrat och att tala det flytande.
Dessutom låter det annorlunda. I dagarna har statsministern fått en del påskrivet för att han skulle tala engelska "stapplande", och dessutom låta så förbannat bonnig (populärt uttryck). Och svaret på det är att han låter som en svensk.
För tvärtom vad artiga amerikaner och engelsmän än säger till oss, så är det oerhört få av oss som skulle kunna tolkas som annat än nordeuropéer, som talar god engelska. I bästa fall.
Vi har alla sett, eller hört, svenske kocken i Mupparna. Hur han låter är inte alls taget från vilsna turister på Manhattan, utan så lät, och låter det, i svenskbygderna i USA. En sjungande dialekt, vilket inte är konstigt. Andra invandrade etniska grupper har också sin egen satsmelodi - tyskar, italienare, ryska judar - som ofta blir parodierade. Det är inte så konstigt, fram till tiden för första världskriget var det helt i sin ordning för byskolor i USA att bedriva undervisningen på valfritt språk. I stater med nordisk inflyttning behövde man inte lära sig engelska, och det man lärde sig lärde man sig av andra nordbor...
Göran Persson blev också ansatt av det här - trots att han pratade en god, grammatiskt riktig engelska. Men han lät ju bevars inte som i de amerikanska TV-serierna. Fast det gör ju inte amerikanerna heller. I Storbritannien däremot kan nordbor emellanåt tas för skottar, eftersom skottarna har ett rikt inflöde av nordiska ord och satsmelodi. I brittisk TV finns gott om sketcher om hur cocknys och walesare inte begriper varandra, men eftersom de är nästan omöjliga att översätta har vi knappt sett det.
Det finns faktiskt ingen riktig mall för hur engelska ska talas - och fanns det skulle det förmodligen vara nån sorts Oxbridge - utan i Indien talar professorer som är att betrakta som tvåspråkiga något som inte har många likheter med vad en infödd Louisianabo låter som. Något kan ordförråden skilja sig, för att inte tala om slangen och fackspråk, men det blir lätt töntigt när en jamaican blir beskylld för att inte kunna engelska, av en svensk som - kanske - läst tre år på gymnasiet. Sånt har hänt.
Vissa lär sig helt enkelt aldrig att låta som de förväntas. Arnold Schwarzenegger har lagt ut hundratusentals dollar på att slipa bort sin österrikiska dialekt, men det enda det lett till är att han - kanske - får spela sydafrikan, för där har man en liknande dialekt. Att han behärskar engelska behöver nog ingen tveka om, men inte ens han själv påstår att han kan det flytande.
Ännu märkligare är ju att det är just engelskan det handlar om. Numera hör man aldrig förnärmad överklass som häcklar någons tyska, eller franska. Det är snarare tvärtom - kan man franska eller tyska, eller något än mer exotiskt språk, som kinesiska eller arabiska, faller människor på knä, i vördnad över att nån lyckats lära sig det. Medan tyskarna eller fransmännen artigt berömmer språket, men aldrig skulle kunna luras tro att det är en landsman som pratar.
En översättarvän sa bistert en gång att dålig engelska är Sveriges näst största språk, och då menade hon bara hur man pratade. Att skriva det är ännu värre, där vi går alldeles vilse i ett skriftspråk som inte alls, som svenskan, utvecklats till "skriv som du talar", you know.
Det enda sättet att lära sig ett språk är att tala det, och mycket, och man kan fundera över varför just engelskan idag har en sån särställning över andra språk. I Afrika lär man sig idag kinesiska på bred front, och arabiska är inte heller dumt att snudda vid.
Men oftast blir det ju engelska. Själv har jag beundrat en man från Bangladesh som talade synnerligen fritt på engelska med en man från Nigeria, som inte heller var bortkommen. Men det lät då rakt inte som en amerikansk TV-serie, och skulle kanske inte göra det eftersom det handlade om radikal islam, med forskningshänvisningar till höger och vänster. Sen brakade en australiensare in, tätt följd av en kanadensare. Alla med sin egen satsmelodi, trots att de alla varit minst professorer vid amerikanska och brittiska lärosäten.
Det mest intressanta är ju att sånt här bara händer i Sverige, där vi gärna vill tro att vi har en direktkanal till USA, trots att vi egentligen är tyskar. Och varför vi är så ointresserade av Tyskland är nog värt en egen post i en dimmig framtid. I resten av världen struntar man faktiskt i hur vi låter, och inte minst i de engelskspråkiga länderna, där man har nog med sina egna språkliga avarter.
Sedan blir människor gamla, och tappar bort det nyaste språket, även om de talat det i femtio år. Sånt ställer till det. En framtidsnisch är att vara tvåspråkig i hemtjänsten där det kommer råda brist på människor som kan "det gamla språket". Vi ser det redan idag, när de som kom som arbetskraftsinvandring på 60-talet börjar bli gamla och måste få hjälp på finska, italienska, grekiska, turkiska eller nåt av språken från Balkan.
Djupare än så satt inte svenskan, även om de talat det dagligen och obehindrat.
Att hävda att nån pratar dålig engelska för att det låter på ett visst vis är faktiskt bara okunnigt. Det är förakt, av den billigaste sorten. Det här vet ju människor som satt sig in i ämnet, det är därför det finns tolkar som är ett kunnigt filter emellan. När Frankrikes president Chirac talade om allvarliga saker med nån amerikansk president hade han alltid en tolk med, därför att han, som en produkt av ett elitskolesystem, var mycket duktig på engelska, inte ville att minsta sak skulle kunna missförstås.
Då tar man det hellre försiktigt, tänker sig för. Kallar inte den lilla människan för "the little people", och använder inte Googletranslate för mycket.
För de flesta av oss räcker den engelska vi kan väldigt långt. Vi kan beställa på krogen, vi kan betala taxin, vi kommer att bli "shortchanged" men vi får ta det, och fortsätta imponera på tyskar och japaner med vår engelska när vi beställer av den turkiske servitören.
Dessutom utvecklas språken, dialekter trimmas ner och försvinner. Häromdagen blev jag ytterst förtörnad när en tjej bakom mig frågade var jag kom ifrån. Stockholm, sa jag. Nääää, sa hon. Det låter inte sådär....
Generationer av Söderkisar stönade i sin himmel, över oceaner med hoo-nom, reker, eta och tjena...
Den eviga dödsdansen - ännu fler byggnadsarbetare har dött
Jag får ett samtal från en kompis. Stor olycka i Värtan. Fortums bygge. Vägg har rasat. Ingen vet hur många som dött. Och den eviga frågan - känner du nån som är där?
Visst gör jag det. Samtidigt som magen drar ihop sig ringer jag och ringer och ringer. Måtte det inte vara nån jag känner. Måtte de ha klarat sig. Under en gigantisk skrothög av trasig betong, förvridet stål, spräckta massor. Stoftet har inte ens lagt sig när grabbar börja klättra i resterna, förtvivlat letande efter nån. En fot. En hjälm.
Ni kan inte föreställa er. Det är som efter ett raketanfall. Och man rör sig som i trans. Stänger av samtidigt som man sätter på sökblicken, lyssnar. Vrålar till varandra. Folk kommer springande, alla vill hjälpa till, några kommer mest vara i vägen. Hugg i här, vi behöver en lastmaskin...
På avstånd hör man sirener. Det är som på film. Efteråt minns man detaljer. Man minns lukten, skräcken. Nån som hela tiden gapar om att det inte är säkert än, gå inte dit. Nån annan vrålar tillbaka att det ligger för fan folk härunder. Nån kommer med en FörstaHjälpenväska, vad man nu ska med den till när nån hamnat under en betongvägg. Absurda saker sägs. Nån skämtar till det, ingen blir förbannad - man reagerar olika.
Folk pratar i telefon, i radio. Utanför grindarna samlas nyfikna.
Det ser likadant ut jämt. Som en jävla krigszon. En gång till och en gång till och en gång till.
Jag började blogga för åtta år sen. Under den tiden har jag fler gånger än jag orkar tänka på skrivit om olyckor. Jag har hunnit uppleva några själv också. Gudskelov utan dödsfall, men det har varit nära. Sådär nära att man efteråt skickar ett sms till nära och kära - jag är OK, älskar er!!! Man kramar ungarna lite extra när man kommer hem. Den här gången klarade sig de jag känner.
Jag vet inte mer än nån annan. Inte ringer jag folk heller för att få veta mer - de har annat att göra på arbetsplatsen. Bygget stänger, folk åker hem. Erbjuds stödsamtal, telefonnummer att ringa. Allting efter olyckan går som på räls. Men mardrömmarna kan ingen göra något åt. Man pratar med varandra på det där viset som män gör. Hur mår du? Jorå...
Inte orkar jag tjata om bristande säkerhet, om kollektivavtal, om ett överbelastat Arbetsmiljöverk, om skyddsombud. Inte idag. Inte om att dödsfallen kommer bli fler ju fler byggen som startas. Inte om tidsplaner som är viktigare än liv och lem. Inte idag. Eller om att om de döda saknade kollektivavtal kommer de efterlevande inte få många kronor.
Idag är det bara den desperata skräcken det handlar om. Sorgen. Rädslan. Har nån slarvat? Har nån följt anvisningarna?
Och man går lite försiktigare ett par dar. Stämningen är inte lika uppsluppen. Nåns kaffekopp står kvar, får stå kvar. Man flyttar den inte utan vidare. Det finns regler runt sånt.
Vi är ett brödraskap nånstans. Vi lever tillsammans i trånga utrymmen, på farliga platser. Varje dag går man på ställen där saker kan hända, hanterar maskiner som kan ta livet av en, vinglar med materiel mellan kollegor och ställningar. Is och snö, halka, saker som kan komma rasande från flera våningar upp. Man riskerar livet ihop, hur töntigt och gammeldags det än kan låta. Hans smärta kan bli min smärta.
Och om det ska jag också skriva. Men inte idag.
Idag är det dagen när ännu fler byggnadsarbetare dog.
Företaget saknade kollektivavtalet här
Arbetsmiljöverket saknar resurser att kontrollera här
Byggen hårdast drabbade här
Bloggat fr min iPhone
Etiketter:
Arbetsmiljö
,
Arbetsmiljöbrott
,
Arbetsmiljöverket
,
Dödsolycka
,
Fortum
,
Hjorthagen
,
kollektivavtal
Stressen ger dåliga hus
Hur märkligt det än kan låta för dem som alltid står och väntar på en hantverkare – den sortens historier kan jag massor av – så är det emellanåt mycket bråttom på mitt arbete.
Det beror säkert på flera
saker men nästan mest på mycket optimistiska tidplaner, och för lite
folk. Förr i världen, när jag gjorde min jämställda plikt och stannade
hemma med sjuka barn, kunde jag nästan se framför mig hur en
arbetsledare eller lagbas skar tänder när man ringde och berättade att
lilleman kräktes, och det var min tur att vara hemma. Jävla jämlikhet,
som en lagbas som vill vara anonym uttryckte det.
Jobbar man på en liten arbetsplats finns det sällan nån som täcker upp. Inte heller är det så att jobbet lagras upp på skrivbordet i en hög innan ledningen måste gripa in; saker måste göras ändå, och hur vi fått ihop det emellanåt övergår mänskligt vetande.
Det är då det blir övertid, helgjobb och pengar på kontot. Eller borde bli. På en del av småfirmorna har man förväntats ställa upp hela tiden, alldeles oavsett att man faktiskt har den där familjen, eller fotbollsträning eller sånglektion. Och när man sedan ska räkna ut vad det blir ser chefen ut som han utsatts för svår tortyr.
Nu är min kropp inställd på att slita, och hårt om det behövs, mellan halv sju och halv fyra. Sen byter liksom hjärnan om och går hem, så det är bäst att det inte är så mycket huvudräkning halv nio en onsdagkväll. Man lär sig hantera det, givetvis. Planera.
Varje hus besiktigas. En man med protokoll går runt och hittar fel, kort sagt. Där glipar det, där kärvar det, där lutar det. Och sen ska en hord in och fixa det, medelst trix som överförs man till man.
Oftast är det tidplanen som är för klen. Ett bygge är som ett långt tåg där alla vagnar måste köra lika fort. Om nån vagn – en leverans, felritning, oväder – hamnar i otakt blir hela tåget i otakt. Vanligast då är att man kastar in fler folk. Vilket gör att vi står på varandra, medan ledningen röker för många cigaretter, tittar på klockan och ryter om skadestånd och böter.
Medan vi gör vad vi ska, medvetna om att det inte hjälper att stressa.
Vi har en tidsfaktor i branschen som är rent skadlig. Helst ska folk flytta in så snart taket är på, så man står med gips och betong mellan barnvagnar, schäfrar och mormors ärvda soffa. Låter gör vi också.
Tiden är en konkurrensfaktor i dag. Inte kvalitet, det var länge sen. Ju snabbare man kan bygga desto mer ekonomi. Det gör att vi ofta inte väntar på beställda hjälpmedel, man drar i gång ändå. Lyfter och släpar.
Kropparna mår inte så bra av det. På kontoret mår inte tjänstemännen bra av det. De måste vara lite av trollkarlar – saknas det handtag måste det lösas, om de så ska köpa grejorna kontant i affär. Ingen mår bra.
Så fortsätter det. För snart är det besiktning igen.
Bilden? Det kallas bakfall, när vattnet rinner bort från brunnen. Antingen ligger brunnen för högt, eller så har man inte "kammat" till flytspacklet så det lutar mot brunnen. Oerhört vanligt och irriterande...
Tidigare utlagd som krönika i Arbetarskydd (här) Jag har fått på huden av några läsare för att jag inte berättar när jag skrivit på andra ställen. Bättring lovas härmed.
Jobbar man på en liten arbetsplats finns det sällan nån som täcker upp. Inte heller är det så att jobbet lagras upp på skrivbordet i en hög innan ledningen måste gripa in; saker måste göras ändå, och hur vi fått ihop det emellanåt övergår mänskligt vetande.
Det är då det blir övertid, helgjobb och pengar på kontot. Eller borde bli. På en del av småfirmorna har man förväntats ställa upp hela tiden, alldeles oavsett att man faktiskt har den där familjen, eller fotbollsträning eller sånglektion. Och när man sedan ska räkna ut vad det blir ser chefen ut som han utsatts för svår tortyr.
Nu är min kropp inställd på att slita, och hårt om det behövs, mellan halv sju och halv fyra. Sen byter liksom hjärnan om och går hem, så det är bäst att det inte är så mycket huvudräkning halv nio en onsdagkväll. Man lär sig hantera det, givetvis. Planera.
Varje hus besiktigas. En man med protokoll går runt och hittar fel, kort sagt. Där glipar det, där kärvar det, där lutar det. Och sen ska en hord in och fixa det, medelst trix som överförs man till man.
Oftast är det tidplanen som är för klen. Ett bygge är som ett långt tåg där alla vagnar måste köra lika fort. Om nån vagn – en leverans, felritning, oväder – hamnar i otakt blir hela tåget i otakt. Vanligast då är att man kastar in fler folk. Vilket gör att vi står på varandra, medan ledningen röker för många cigaretter, tittar på klockan och ryter om skadestånd och böter.
Medan vi gör vad vi ska, medvetna om att det inte hjälper att stressa.
Vi har en tidsfaktor i branschen som är rent skadlig. Helst ska folk flytta in så snart taket är på, så man står med gips och betong mellan barnvagnar, schäfrar och mormors ärvda soffa. Låter gör vi också.
Tiden är en konkurrensfaktor i dag. Inte kvalitet, det var länge sen. Ju snabbare man kan bygga desto mer ekonomi. Det gör att vi ofta inte väntar på beställda hjälpmedel, man drar i gång ändå. Lyfter och släpar.
Kropparna mår inte så bra av det. På kontoret mår inte tjänstemännen bra av det. De måste vara lite av trollkarlar – saknas det handtag måste det lösas, om de så ska köpa grejorna kontant i affär. Ingen mår bra.
Så fortsätter det. För snart är det besiktning igen.
Bilden? Det kallas bakfall, när vattnet rinner bort från brunnen. Antingen ligger brunnen för högt, eller så har man inte "kammat" till flytspacklet så det lutar mot brunnen. Oerhört vanligt och irriterande...
Tidigare utlagd som krönika i Arbetarskydd (här) Jag har fått på huden av några läsare för att jag inte berättar när jag skrivit på andra ställen. Bättring lovas härmed.
Nej, du sparar inte till din egen pension.
Häromdagen gick en polare i pension. Vi har känt varandra i trettio år. Jag var en mycket uppkäftig ung man, han var - tyckte jag - en gammal gubbe med mustasch. Han var väl trettiotre kanske. Rolig, alert, sportig. Med den där tryggheten som bara somliga utstrålar.
Han har blivit äldre, och det är när jag inser det som jag inser att jag inte heller är ung. Jag är en gubbe, som di yngre säger. Fast egentligen är jag givetvis en ung gosse fångad i en åldrande kropp, med gråare hår, leder som protesterar på morgonen, och en förbränning som krymper mina byxor istället för midjan.
Han ska ta det lugnt säger han. Snickra lite på stugan, ta hand om barnbarn. Samt gå på en massa rockkonserter, spela gubbhockey, åka motorcykel, resa. Man blir inte gammal på samma sätt längre som förr.
Vi tittade på hans pensionsbesked. Han är missnöjd, givetvis. Hur fan ska det här räcka? Jodå, det gör det - för hans generation. Nästan inga lån, utflugna barn, hustrun tjänar också pengar. Men det var när han sa "efter allt jag betalat in" som jag en gång till begrep att det här med pensioner, det är svårt.
För man har inte sina egna pensionsmedel stående på ett konto till den dagen man behöver dem. De har redan gått åt då. Det är nämligen så här:
Större delen av den allmänna pensionen tjänas fortfarande in i vad som kallas ett fördelningssystem. Till detta system går avgifter som motsvarar 16 procent av lönen. Ett fördelningssystem fungerar så att pensionsavgifterna som kommer in löpande används för att betala ut pensioner till dagens pensionärer.
Fördelningssystem i allmän pension är en sorts generationskontrakt. Vi som är yrkesverksamma idag betalar pensionärernas pensioner idag, och imorgon när vi gått i pension, är det den tidens aktiva generationer som betalar våra pensioner.
Det som man läser i det orange kuvertet om inkomstpensionen, och eventuell tilläggspension, är uppgifter om pengar som inte ”finns” idag. Pensionsrätten är en fordran man har på staten.
Ett annat sätt att uttrycka det på är att man har en fordran på kommande generationers yrkesverksamma människor.
Det är därför pensionerna är så viktiga, och det är därför det är så krångligt. Att höja pensionerna är inte något som bara har effekt ett par år framåt; det påverkar hela systemet i generationer framåt. Det är därför det finns så ohyggligt med pengar, många miljarder, lagrade i systemet.(Här)
Problemet som uppstår är om kommande generationer inte kan betala in till systemet. Det är därför hög arbetslöshet är förödande, för arbetslösa kan inte betala in tillräckligt till systemet. Det är därför det är oerhört riskabelt att "låna" ur pensionssystemet för att, till exempel, sänka skatter.
Och det är därför pigga pensionärer som blir allt äldre är ett mer intrikat problem än man kan tro. Det finska, eller grekiska, eller franska dilemmat kan också vara vårt - snabbare än vi kan tro.
I Finland i fjol var antalet personer som pensionerades för första gången större än den grupp som träder in på arbetsmarknaden. Och så lär det fortsätta ett tag. Kurvan över andelen finska medborgare i arbetsför ålder, 20-64 år, viker kraftigt nedåt de närmaste tio åren.Pensionerna behöver kort sagt ett nettotillskott av människor, och givetvis inte bara i Sverige och Finland. Att lösa det med att stimulera barnafödande, hur nu det ska gå till, räcker inte, för det tar för lång tid. Förstagångsföräldrar i Sverige blir allt äldre, vilket kan ses som baksidan av ungdomshysterin (ni vet, resa, leva, uppleva, studera etc). Och då har vi inte ens snuddat vid ett alarmerande behov av alla de som måste jobba med dessa allt äldre. För det är liksom ingen rush till de utbildningarna, och har inte varit på alltför många år.
SvD 7 sept.
Min polare kommer klara sig, och klara sig bra. Han hör till vinnarna. Men vad händer med alla de som kommer efteråt? Alla kommer inte kunna jobba längre än till sextiofem, och knappt det, hur pigga och krya vi än kommer vara. Alla har inte haft råd att ha privata lösningar. Herregud så många som jobbar utan det kollektivavtal som gett dem avtalspension. Egenföretagare kommer få det rätt bekymmersamt om man så säger, eftersom de egna pensionsinbetalnihgarna på tok för ofta får stå tillbaka för att ta ut lön så man kan leva.
Alltför många har varit tvungna att ta i från tårna för att bara klara av att ha nånstans att bo. Och hur många har bara iskallt förträngt saken, ända tills de nästan får slag när de ser i orangea kuvertet hur mycket - lite - de kommer få.
Om de nu ens får det.
Det finns en uppbyggd ilska kring det här, som strategiskt förvaltas av en del (inte bara de uppenbara). Där man ställer saker mot varandra på ett horribelt sätt, där man också spelar på okunskapen om hur systemet fungerar. Det finska exemplet är talande, liksom kopplingen mellan arbetslöshet och lägre pensioner. Jobbar man inte så betalar man vare sig in till sig själv eller till systemet. Inte ens om man lyckas spara på egen hand kan man känna sig säker, för om det inte finns personal så kommer de sparade slantarna att gå åt illa kvickt.
Jag ser de här reklamfilmerna från pensionsförvaltare - som faktiskt vill tjäna stålar på pensionerna - där sexiga gamlingar, i vitt - varför alltid vitt? - sitter eller flanerar vid ett hav i varmare trakter - varför alltid hav och värme? - med lyckliga leenden. Inte ett ord om burksamlare eller bingo i PRO-lokalen. Inte ett ord om Alzheimers eller dåliga knän eller mediciner i kiloförpackningar. Inte ett ord om dåligt samvete eller ursinne och besvikelse. Eller fattigdom.
Vi måste prata om det här, inte bara låta trista människor mala om teknikaliteter, medan vi andra är sysselsatta med roligare saker. För det räcker inte med att ha arbetat i hela sitt liv.
För dig som vill läsa mer: Pensionsboken från LO.
Gamingvärlden är inte ett parallellt samhälle.
Det var länge sen dataspelen var barnleksaker. Idag är det orgier i grafik och ljud och upplevelser, som engagerar människor - de som spelar kallas gamers, ett ord som språkpuristen i mig har extremt svårt för - långt mer än de som står utanför kan föreställa sig. Branschen omsätter i världen fler miljarder än BNP för mindre länder, och många, många tusen människor arbetar där. I Sverige är utvecklingen likadan.
Men det är också en bransch som vuxit okontrollerat, där anständighetsnormer och vettiga ideal tycks lysa med sin frånvaro. Själv har jag tagit del av konversationer mellan Arvtagaren och andra spelare, och nackhåren reser sig på mig.
Det är en så föraktfull ton, så fylld av mobbning och maktbegär att jag fylls av ursinne, och vill ha de där jävla mupparna framför mig. IRL. Här handlar det om att trycka ner, förtala, konspirera - en miljö som är förfärande, när man ändå trodde att humanistiska ideal gjort sitt avtryck nånstans på jordklotet.
- Äh, det är sådär, säger Arvtagaren och rycker på axlarna. Bara att acceptera. Annars får man inte vara med.
Jag får bilder av feta små män, som bor kvar hemma i källaren, upptagna med att förtala, håna, intrigera, men det kan säkert vara en antik beskrivning. Hatet kan vara besinningslöst emellanåt. Och då har vi inte ens nämnt den extremt kvinnoförnedrande synen, som svämmar över ibland. Där tjejer som står upp för nån slags jämlikhet förföljs. Där sexistiska schabloner är mer regel än undantag hos tillverkarna. Grabbarna. Som förföljer och förnedrar och jävlas med de som vågar säga emot.
Det här är ingen liten fråga - många hundratusen spelar i Sverige, några för jämnan, andra sporadiskt. Varför kan man ju naturligtvis fråga sig, och tyvärr hamnar vi där lite för ofta; när vi hela tiden fastnar i varför det är så avkopplande att få mörda utomjordingar, troll, terrorister eller varandra, istället för att ta itu med själva fenomenet. Det handlar om att skjuta ihjäl saker - det finns stora turneringar med rejäla priser, människor kan leva på sitt spelande - och vi får förhålla sig till det.
Inte heller är det en "ungdomsfråga". Många som spelar har passerat trettio, de har skaffat barn, har karriärer, och slappar litegrann från dagens stress med att bli marinsoldat på Okinawa, eller idka gängkrig i nån amerikansk storstad. Eller liknande.
Gamingvärlden - och jag vet inte ens om det är ett korrekt ord, men jag lär säkert bli tillrättavisad - är inte längre något som ett gäng udda snubbar som inte fick vara med i fotbollslaget ägnar sig åt. Jag känner familjer som spelar tillsammans, jag känner morföräldrar som köar för att köpa de senaste spelen åt sig sig själva.
Samtidigt är det för rätt många också en såpass viktig del att den formar deras världsbild. Man kan fnissa åt det, men samtidigt sörja över bristen på motbilder. Bögar, kvinnor, etniska minoriteter göre sig icke besvär liksom. Inte heller de som inte är superbra, har laggande uppkopplingar eller griniga partners som inte tänker anpassa middagen för att det ska passa med medspelare på Hawaii.
Då är man en pussy, en MF, en bitch. En faggott.
Inte för att jag har några svar, herregud. Jag står utanför, jag är inte insatt. Jag tänker inte börja hoa om att det var bättre när barnen var ute och lekte, eller fick frisk luft. Det är ovidkommande - en bransch som omsätter så många miljarder är inget tidsfördriv längre. Det är en nästan verklighet för ganska många, ganska harmlöst för många.
Nånstans är det också här, exakt här, som gränsen går mellan oss som fortfarande vill vara unga, och de som faktiskt är det. De rör sig med termer som - faktiskt - är ren gallimattias för mig, de nämner namn som vore de världsartister (vilket de är i den världen), de har egna TV-kanaler, och rätt mycket av teknikexplosionen kring datorer kommer just av spelarnas krav. Saker som jag inte nämnvärt brytt mig om. Innan elakheterna blev påtagliga, innan jag insåg hur tröstlöst det är att bli utsatt för mobbningen och påhoppen.
Vi måste inse att spelandet är här för att stanna, att det är en del av samhället och världen som vi inte kan strunta i, att det inte är en ungdomsfråga, och att det är på tiden att spelare, spelföretag och utvecklare inser att deras värld också är alla andras värld.
Sossarna har alltid bråkat, tro inget annat
För många år sen råkade jag skriva att "...De flesta skulle tappa hakan om de visste hur mycket av dagens politik som beror på vem som låg med vem på Bommersvik 1983..". Vilket gav en del reaktioner, de flesta av typen"vilka var det?" men också harmsna blickar från de där som på allvar inte tyckte det.
Jag står för det. För så har det varit, och så är det. Om man är utanförstående, gått med i partiet som vuxen med nån slags övervägd politisk analys i bagaget kan man vara rätt oförstående - häpen - över det här. Att människor på förmodat olika poster eller orter har ett närmare band än en ickeinitierad betraktare kan tro. För att inte tala om när män i femtioårsåldern vrider sig i avsmak över ett namn på en lista, eller förkastar ett förslag direkt efter att ha sett vem som står bakom.
Politik i unga år är farliga grejor, kan man säga.
För det handlar om så mycket mer än bara politik. Det är sång och dans i Folkets Hus, första kyssen, första svartsjukan, rejält med spänning och adrenalin, och stämningen när en ledande - kanske den mest ledande - koryféen kommer på besök påminner om när en landslagsback eller filmstjärna kommer på besök. Förr i världen skrevs det autografer. Idag tar man wefies. Det tjoas och trängs
Såna här väckelsemöten har funnits så länge politik funnits. Senatorer i Rom föraktade varandra för saker som skett i deras ungdom, och inte sällan gick det till handgripligheter. Dueller med politiskt inslag är inte alls ovanliga i historien, för även om man säger att det inte finns nåt mer blodigt och obarmhärtigt än två akademiker som kommer ihop sig över en avhandling, så ligger säkert inte politiska konflikter särskilt långt efter. Och att rivaler i samma parti slåss med varandra, fast i modern tid i talarstolen, är inte heller särskilt sällsynt.
Allt detta i skuggan av politik.
Oförsonlighet är ett ord jag gillar. Det är fult, och mänskligt. Det låter lite bättre än hämndlysten eller omedgörlig, men det gränsar till dessa, var så säkra. Genom åren har jag sett många gräva ner en stridsyxa, skaka hand med stela leenden, och ändå vet jag att det här är inte slut nu.
Inom SSU har vi en rad såna fejder. Inte alltid snyggt, inte alltid strategiskt, nästan aldrig konstruktivt, men som sport kan det vara rätt nöjsamt. Och man har lite för ofta tagit med sig sina strider in i partiet, i den offentliga förvaltningen, i beslut som påverkar oss många år framåt. Nästan alltid har saker skett i det fördolda, nästan alltid har anklagelserna haglat
1917 kastade partiledningen ut ett halstarrigt ungdomsförbund, som raskt bildade vad som idag är Vänsterpartiet, och ett nytt ungdomsförbund bildades. Åtskilliga personer i den här konflikten ägnade därefter alltför stora delar av sina liv åt att smutskasta varandra, sätta käppar hjulet. Memoarer från den tiden är inte särskilt smickrande för de inblandade, stötvis kan också - givetvis - personliga gräl anas, som handlar om flickor och avlönade arbeten.
Under femtiotalet rök man ihop runt atombomben. Men i bakgrunden fanns - givetvis - redan då en konflikt mellan stad och land. Närheten till de lukrativa köttgrytorna i den evigt växande staden ställdes mot hotet om utarmning och avfolkning av resten av Sverige. Samt flickor, och pojkar också, minsann, eftersom kvinnorna gör sitt intåg, tro inte annat.
På sjuttiotalet kom Offensivdebatten, där missnöjda SSU-are som kallade sig vänster, förstås, slöt sig samman i en sluten grupp med "organisatoriska inslag" för att "ta över". De var missnöjda med den högervridning - hoppsan! - som partiet och ungdomsförbundet gjorde. Intressant är att denna "högervridning" sker under den tid som idag, av de som kallar sig vänstersossar, brukar betraktas som en vänsterperiod. Intet nytt under solen...
Här hade jag kommit med, och kunde, som nyfrälst i en gemenskap, se eländet. Här kunde jag höra ramsor som anspelade på yxor i huvudet - de betecknades ju som trotskister. Jag sjöng dem säkert själv, ung och omogen.
Det var inte snyggt. Men roligt. Men inte snyggt.
Folk uteslöts. Som jag minns det uteslöts sju. De som idag cirkulerar kring Offensiv säger att det var "omfattande", vilket ligger i avartsrörelsernas tradition. Flera av de som uteslöts återkom dessutom till partiet, och har gjort ett gott arbete, medan några ur den hårda kärnan, glödande ögon, klasskampsretorik, ofta syns vid manifestationer, säljandes sin tidning. Jag brukar köpa den.
Därefter kom självförvaltningsdebatten, där somliga som idag betraktas som högersossar fanns på vänstersidan, fyllda med nån sorts lokaldemokratiideal som vi i Stockholms län kallade "kottplockeri". Vi sjöng sånger då också, påhittade av idag höga partifunktionärer, som nog gärna vill vara anonyma.
Så här har det fortsatt. Ständiga konflikter mellan pragmatism och ideal. Konflikter mellan stad och land. Konflikter mellan miljövänner och industrivänner. Vinst mot välfärd. Strejk mot förhandlingar. I slutänden har redaktionsutskott - viktiga människor på alla kongresser - lyckats sy ihop något som parterna missnöjt kunnat enas kring.
Som satelliter runt dessa konflikter seglade de som ledde förbundet. Oftast pragmatiska, ofta framkompromissade, kompis med så många som möjligt. Inte så sällan valda efter konfererande med partiledningen, som emellanåt kunde uttrycka sitt missnöje när ungdomsförbundet blev alltför yvigt. Vilket framgår av flertalet politiska memoarer (och emellanåt nästan det enda som är läsvärt däri, ingen nämnd eller glömd).
Själv lämnade jag SSU när jag var 27, och övergick till facklig verksamhet, där "vi inte har tid med sånt där ideologiskt skit" som en bister förhandlare uttryckte det. Jag hamnade i en meritokrati där just praktiska saker värderades högre än ideologisk renlärighet. Där det faktiskt inte var jätteviktigt att vara en glimrande talare - spark på retorikexperter som solkar ner det politiska samtalet - och där människor med talfel och svåra utslag fick positioner där de gjorde nytta.
Så var det för många av oss. Vi lämnade ungdomsförbundet och tog plats i den politiska vardagen, med ett halvt öga på kidzen, som fortsatte bråka inför öppen ridå. Emellanåt oerhört våldsamt och ärekränkande, emellanåt en lågintensiv konflikt som bara pyrde.
Det heter ju att historien tillhör segraren. Det vete fan. Det krävs ju i såna fall att nån erkänner att de förlorat. Annars kan man ju skriva böcker om saken, det brukar vara förlorarens lott. De flesta av oss är annars villiga att ge upp en hopplös strid, men så fungerar inte politik. Och det kanske är bra - vi behöver de där som slåss mot väderkvarnar, om inte annat för att minnas vad som är viktigt, för att inte slå oss till ro.
Om detta skulle det behöva skrivas naturligtvis. Det finns en del men det är oftast ganska urvattnat; deltagarna lever fortfarande i högönskelig välmåga och känner de sig förorättade kommer de att ge tillbaka på nån stackare. Tro mig.
För politik är inte fotboll eller simning, där nån vinner, punkt, och sen är det klart. Ibland tror jag att den som segrar måste segra lite ödmjukt sådär, för att kunna läka ihop såren. Det har varit dåligt med det inom SSU. Vilket kan ses idag, utan att ta itu med dagens aktualiteter.
För de flesta av oss "som var med" bleknar det här med åren. Man kan häpna, och skämmas litegrann, när man påminns om saker man sagt eller skrivit. Man kan framförallt häpna över vilka som kom ner på fötterna, och välbetalt också. Men också se självsäkra, enormt kompetenta människor som man knappt minns från den tiden.
Vi var unga, herregud. Men det är inte längre tillbaka än att vi som var med faktiskt måste berätta hur det gick till, så att ingen blir förvånad över Rosornas krig, om konflikterna. Eller att väldigt mycket av det vi ser idag faktiskt är gammalt groll.
Jesper Bengtsson om aktuell bok
Bilden är från nåt saloonbråk i turkiska parlamentet, är det väl bäst att lägga till. Det är i varje fall inte Pär Nuder...
Om att lösa världsproblemen vid fikabordet
Ju äldre jag blir desto mer komplicerad blir världen. Vissa saker har naturligtvis, med årens rätt, blivit enklare - att masa sig ur sängen på morgonen, ha en smula blick för vilka kläder som kan passa ihop, att se en millimeterstor glipa i ett köksmontage och rätta till det.
Det som har blivit svårare är de stora frågorna. Fred på jorden, rädda klimatet, intolerans, finns Gud. Varför spelar AIK alltid bort sig på höstkanten.
För ett tag gjorde jag mig impopulär på ett ställe, genom att ställa "taskiga frågor" (deras ord). Jag nöjde mig nämligen inte med att vi ska utrota arbetslösheten, ordna bostadsbristen och ordna fred överallt. Jag blev helt enkelt lite av Djävulens Advokat.
Jag ville nämligen veta vilka som ska bygga alla dessa bostäder som tydligen ska byggas i ett huj. Eftersom de givetvis i denna yrkesanonyma tid inte hade en aning om hur kvalificerat mitt jobb är, tyckte de att det kunde vi ju ha de unga arbetslösa till. Svaret på det är nej. Inte utan vidare i varje fall.
På samma vis vill jag veta hur alla dessa nya arbetstillfällen ska ordnas, hur vi ska kunna sänka antalet barn i barngrupperna i förskolan om det samtidigt då - självklart - innebär att det måste byggas en ryslig massa nya förskolor, som också ska bemannas, hur vi ska ha råd att bli pensionärer när det föds för lite barn; samma barn som dels måste betala gamlingarnas pensioner, och dels jobba i äldreomsorgen.
För att inte tala om pensionssystemet som har alla förutsättningar att kantra relativt snart. Fast givetvis inte förrän dagens pigga sextiofemåringar har dränerat det tillräckligt (jag vet att det där kommer reta upp somliga).
Det där får väl nån annan ordna, blev svaret. Ja, inte ordagrant. Någon tyckte "frågan var komplex", en annan "kunde inte det där ordentligt", en tredje började svamla om lägstalöner och lärlingssystem. Om miljön, denna ödesfråga som borde varit ett jätteämne i valrörelsen, hade de inga åsikter alls. Inte ens om risken med att köpa strandnära hus och lägenheter, som har goda förutsättningar att bli både blöta och obeboeliga till och med under min livstid.
De tittade ut på sina nya, bensinsnåla bilar, lite oroliga för att hinna hem till fredagsmyset.
Det finns en för stor okunskap om den hårda kärnan i våra trätoämnen. Å ena sidan finns det människor som har som jobb att konstruera finansieringsmodeller, å andra sidan finns det långt fler som faktiskt inte kan mer om pensioner än att de känner några som gått i pension. På samma sätt finns det glädjekalkyler, önskedrömmar och också emellanåt en benhård, nästintill jesuitisk tro på sanningar som visat sig vara osanna för länge sen.
Jag saknar lekmannakunskapen, som den manifesterades för länge sen när en garvad lagbas satte en professor på plats om lönebildning. När kunskap var något som man skulle vara stolt över, och längta efter.
Vi blir dummare av att saker framstår som enkla. Bomba ISIS. Stoppa invandringen. Jobba längre. Höj lönerna. Sänk skatterna.
Nästan allting har en baksida, eller i vart fall en konsekvens. Stoppa svält och folkmord. Även om det kan betyda att nån annan kommer svälta, att nån annan kommer att dö. Att förbjuda tiggeri löser inte tiggarnas problem, och inte våra heller. Vi får det i knät ändå, lite senare.
Jag är trött på förenklandet, även om jag också gör mig skyldig till det. Att ändra de här stora problemen är som att vända ett hangarfartyg - det tar en jävla tid, och svallvågorna kan spola bort hela samhällen om det blir bara lite fel. Men tid - min tid! - är viktigare idag än nånsin. Vi slänger upp bostäder på rekordtid idag, med garanterade problem som följd. Vi ska tjäna tre minuter till jobbet, alltså bygger vi en ny väg. Vi ska kunna handla när vi vill tammefan, så butikerna ska ha öppet när vi vill.
Det jag inte är trött på är problematiserandet. Men där är problemet att det är för få som är med. Det är lättare att säga saker än att genomföra det. För det är för jävla trist att grotta ner sig i bygglovsprocesser, utsläppsnivåer, straffsatser eller pensionsavkastning. Det finns det sämre folk till, som jag har hört sägas. Tjänstemän.
Och sen sitter jag med ett tjänsteutlåtande i handen, totalt i utredarnas händer.
Jag tänker inte dra fler exempel. Det känns onödigt. Inte heller har jag några konkreta förslag, annat än att fler borde lära sig mer om de här "detaljerna". I varje fall mer än vi kan idag. Att förändra världen kommer säkert även i fortsättningen vara målet för entusiaster. Men det skadar inte att ha en aning om hur det ska göras.
Det som har blivit svårare är de stora frågorna. Fred på jorden, rädda klimatet, intolerans, finns Gud. Varför spelar AIK alltid bort sig på höstkanten.
För ett tag gjorde jag mig impopulär på ett ställe, genom att ställa "taskiga frågor" (deras ord). Jag nöjde mig nämligen inte med att vi ska utrota arbetslösheten, ordna bostadsbristen och ordna fred överallt. Jag blev helt enkelt lite av Djävulens Advokat.
Jag ville nämligen veta vilka som ska bygga alla dessa bostäder som tydligen ska byggas i ett huj. Eftersom de givetvis i denna yrkesanonyma tid inte hade en aning om hur kvalificerat mitt jobb är, tyckte de att det kunde vi ju ha de unga arbetslösa till. Svaret på det är nej. Inte utan vidare i varje fall.
På samma vis vill jag veta hur alla dessa nya arbetstillfällen ska ordnas, hur vi ska kunna sänka antalet barn i barngrupperna i förskolan om det samtidigt då - självklart - innebär att det måste byggas en ryslig massa nya förskolor, som också ska bemannas, hur vi ska ha råd att bli pensionärer när det föds för lite barn; samma barn som dels måste betala gamlingarnas pensioner, och dels jobba i äldreomsorgen.
För att inte tala om pensionssystemet som har alla förutsättningar att kantra relativt snart. Fast givetvis inte förrän dagens pigga sextiofemåringar har dränerat det tillräckligt (jag vet att det där kommer reta upp somliga).
Det där får väl nån annan ordna, blev svaret. Ja, inte ordagrant. Någon tyckte "frågan var komplex", en annan "kunde inte det där ordentligt", en tredje började svamla om lägstalöner och lärlingssystem. Om miljön, denna ödesfråga som borde varit ett jätteämne i valrörelsen, hade de inga åsikter alls. Inte ens om risken med att köpa strandnära hus och lägenheter, som har goda förutsättningar att bli både blöta och obeboeliga till och med under min livstid.
De tittade ut på sina nya, bensinsnåla bilar, lite oroliga för att hinna hem till fredagsmyset.
Det finns en för stor okunskap om den hårda kärnan i våra trätoämnen. Å ena sidan finns det människor som har som jobb att konstruera finansieringsmodeller, å andra sidan finns det långt fler som faktiskt inte kan mer om pensioner än att de känner några som gått i pension. På samma sätt finns det glädjekalkyler, önskedrömmar och också emellanåt en benhård, nästintill jesuitisk tro på sanningar som visat sig vara osanna för länge sen.
Jag saknar lekmannakunskapen, som den manifesterades för länge sen när en garvad lagbas satte en professor på plats om lönebildning. När kunskap var något som man skulle vara stolt över, och längta efter.
Vi blir dummare av att saker framstår som enkla. Bomba ISIS. Stoppa invandringen. Jobba längre. Höj lönerna. Sänk skatterna.
Nästan allting har en baksida, eller i vart fall en konsekvens. Stoppa svält och folkmord. Även om det kan betyda att nån annan kommer svälta, att nån annan kommer att dö. Att förbjuda tiggeri löser inte tiggarnas problem, och inte våra heller. Vi får det i knät ändå, lite senare.
Jag är trött på förenklandet, även om jag också gör mig skyldig till det. Att ändra de här stora problemen är som att vända ett hangarfartyg - det tar en jävla tid, och svallvågorna kan spola bort hela samhällen om det blir bara lite fel. Men tid - min tid! - är viktigare idag än nånsin. Vi slänger upp bostäder på rekordtid idag, med garanterade problem som följd. Vi ska tjäna tre minuter till jobbet, alltså bygger vi en ny väg. Vi ska kunna handla när vi vill tammefan, så butikerna ska ha öppet när vi vill.
Det jag inte är trött på är problematiserandet. Men där är problemet att det är för få som är med. Det är lättare att säga saker än att genomföra det. För det är för jävla trist att grotta ner sig i bygglovsprocesser, utsläppsnivåer, straffsatser eller pensionsavkastning. Det finns det sämre folk till, som jag har hört sägas. Tjänstemän.
Och sen sitter jag med ett tjänsteutlåtande i handen, totalt i utredarnas händer.
Jag tänker inte dra fler exempel. Det känns onödigt. Inte heller har jag några konkreta förslag, annat än att fler borde lära sig mer om de här "detaljerna". I varje fall mer än vi kan idag. Att förändra världen kommer säkert även i fortsättningen vara målet för entusiaster. Men det skadar inte att ha en aning om hur det ska göras.
Självklart organiserar sig tiggarna.
Jag har svårt att förstå upprördheten över att det nu kommer uppgifter om att tiggeriet i Sverige har antagit organiserade former. Det var ju bara en fråga om tid.
Alla inkomstbringande sysselsättningar tenderar att organisera sig, alternativt exploateras. Att gathörn utarrenderas, att man mäter upp sträckor sinsemellan är inget nytt. Att mänskligt elände visas upp för pengar är inte heller nytt. Vi har kort sagt fått en kontinental tiggarkultur. Välkomna till EU.
Inte heller är det så många år sen vi hade inhemskt tiggeri, till följd av missväxt, utvandring eller krig. Mest tänker vi på trashankar som släpade sig efter vindpinade landsvägar, erbarmligt klädda, kanske med en blind åldring eller ett par utmärglade barn i släptåg, och knackade på i välbeställda gårdar och bad om en skärv, eller ett mål mat. Mer sällan tänker vi på den klassiske luffaren, trots att han också ofta var just detta - tiggare.
Men det fanns också ett tiggeri städerna, där en och samma tiggare, kanske en enbent krympling från ett avlägset krig, satt på samma plats i många år, vädjade till de bättre bemedlade om ett bidrag. Fick kanske en slant från den gardesofficer som han varit regementskamrat med. Eftersom tiggeriet var så oerhört utbrett är det tveksamt om föraktet var det - att tiggaren själv var bedrövad över sin plats i livet är klarlagt, men föraktet var antagligen mindre än det är idag.
De överlevde knapp då heller. I vågskvalpet av De Stora Krigen var fattigdomen hursomhelst det ett naturligt tillstånd. Många gick säkerligen mellan tillfälliga påhugg och att tigga. Det handlar om att tjäna pengar. Och vad är smartare än att organisera sig? Det är ju oerhört kostnadsineffektivt att tigga alldeles på egen hand.
Man pratar nu om att tiggare kan få betala flera hundra kronor i månaden för att få tillgång till en lukrativ plats. Ja? Och? Ingen av oss vet vad de där pengarna används till.
I Paris brukade tiggarna lägga pengar i en pyts för att göra gemensamma inköp, få lagad mat eller tak över huvudet. Ofta hanterades det av några av de allra mest utslitna, de som inte längre orkade stå på knä på marken. I Indien slår man sig samman i olika kluster; familjen är det vanligaste,men etnicitet, hemort, sjukdomar etc är också gemensamma nämnare för att få ut så mycket pengar som möjligt. Det är ett mönster som går igen i hela världen, genom historien, så varför inte här?
I Sverige måste nån fixa nattläger, transporter, mat. Det betyder inte nödvändigtvis att det är en elak sutenör som med kniven mot strupen tvingar oskyldigt folk att förnedra sig (för även om tiggeri inte är lika skamfullt överallt som det är i Sverige, så är det i varje fall inte hedervärt). Dessutom, om de här ihopsamlade pengarna faktiskt ska hamna hos fattiga släktingar i hemlandet så måste nån ordna det - utan att veta kan jag inte tänka mig att ett internationellt transfereringssystem via PayPal är tillgängligt för mottagarna. Med största sannolikhet förs pengarna med kurir genom Europa, instoppade i en kudde eller liknande.
I dagarna har jag fått klart för mig att mycket pengar förs in i Rumänien och andra länder med lastbilschaufförer, som mot en avgift (givetvis) ser till att pengarna kommer till rätt plats. Att girera, eller ens skicka pengarna med post är helt otänkbart; de stjäls eller bara "kommer bort". Flera har berättat om hur personer med "romskt" utseende stoppas vid tullstationerna, trots löftet om fri rörlighet inom Europa, och visiteras. Eventuella pengar som tullpersonalen hittar konfiskeras omedelbart, som bevis för påstådd brottslighet.
Att man då hittar nya vägar för att få hem pengarna är rätt naturligt, men allt sånt kostar också pengar.
Tiggare är dessutom duktiga på att hitta rätta vägen till hjärtat. På många platser i världen är det små barn som står för tiggandet. Vi är nog många som börjat flacka med blicken när den lilla flickan i trasiga kläder och med stora ögon kommer fram till vårt dignande middagsbord på turistorten. Och vi är lika många som mått dåligt av att se personalen på hotellet eller restaurangen köra bort henne med våld.
I Sverige fungerar det inte så. Får vi se en tioåring sitta på gatan och tigga kommer myndigheter vara där illa kvickt. Likadant om det är människor med grava handikapp. Där går liksom vår gräns, och där finns det ett trygghetssystem. Det är därför vi också, hittills, har sluppit den grövsta formen, som också helt riktigt faller under lagar som berör trafficking. Fattiga människor lär sig spelreglerna mycket fort, så har det alltid varit. Däremot belastar de inte vare sig vård eller socialtjänst i nån större utsträckning; precis som alla andra som vant sig vid ett liv i utanförskap är de mycket försiktiga och vaksamma i sina kontakter med myndigheter, i synnerhet med polisen. De är oftast mycket rädda och undergivna, berättar poliser, nästan livrädda. Och därför tar de inte kontakt med myndigheter, utan sånt sker via landsmän som bor här, eller hjälporganisationer.
De säljer skräp, de spelar dragspel, de pantar burkar. De lämnar lappar på allmänna färdmedel, emellanåt med hjärtskärande bilder av just små barn eller barn med ohyggliga handikapp. Och ber om ett bidrag. Somliga är ytterst ödmjuka, andra nästan påflugna eller smått hotfulla.
Alla vill de ha pengar. De är inte ute efter ett skrovmål, de har familj som lever i en sån misär i sina hemländer att vi knappt kan föreställa oss det. Familjer som behöver varje slant. Om de kan förlänga sina pass vid snabbköpet genom att gå ihop för att ordna det praktiska betyder det ytterligare en slant att skicka hem.
Det är flera saker med tiggeriet som vi har svårt att förhålla oss till. Dels att det påminner oss om en fattigdom vi trodde vi skulle slippa se igen. Dels tror jag att insikten om hur desperata människor kan bli, att de faktiskt bara har tiggeri som sista utväg, skrämmer oss. Därför vill vi - kanske - tro att det måste finnas kriminella som likt vita slavhandlare baxar runt en karavan med utslitna människor för att därefter girigt sätta tänderna i deras ihopsamlade medel. För en medelklassmänniska är det nästintill omöjligt att begripa att nån frivilligt skulle utsätta sig för detta. I Sverige dessutom.
Det finns kanske inga fackföreningar för tiggare, jag hittar inga uppgifter om det, men de har på många platser genom historien slagit sig samman i nästintill skråliknande grupper. I Frankrike samlades de under många år runt Invalidomen, och hade valda ledare som konfererade med ordningsmakten (och förmodligen fick dela med sig av eventuella vinster). Allt för att det ska bli så rationellt och inkomstbringande som möjligt. Men med inkomster kommer också konkurrens, och det finns många exempel på konflikter mellan olika grupper av tiggare, emellanåt rena gatukrigen.
De dog också, och lades i massgravar som inte förslöts, och som därför fylldes av allsköns skräp, råttor och vildhundar. Gravarna förorenade vattendrag i närheten och bidrog ytterligare till fattigdomen. Och till tiggeriet.
Människor som tigger förtjänar inte att bli spottade på eller föraktade. De är resultatet av månghundraåriga samhällsproblem som nu sprids över länder som många gånger bidragit till just samma samhällsproblem. Att de organiserar sig, samlar gemensamma pengar är kort sagt inte märkligt. Människor gör så.
I botten har det att göra med vårt förakt för fattigdom, vår okunskap kring fattigdom. Nånstans i folksjälen finns det en djup skräck för att ramla tillbaka i den träldom som var vardag för bara ett par generationer sen, och som emellanåt bara tycks vara ett par procents räntehöjning bort. Därför intalar vi oss själva rätt ofta att "man behöver inte vara fattig i Sverige idag", eller "det finns alltid jobb..."
Ungefär som att fattigdom skulle vara det egna valet. Att se sina barn växa upp i en slum i Rumänien som får en att tro att det är medeltid. Där lekplatsen är en soptipp och där skolan består i att, just det, lära sig se ömkansvärd ut.
Man kan reglera det, man kan förbjuda det. Det löser inte kärnproblemet. Människor i delar av Europa är så fattiga och utsatta att det faktiskt är bättre att förnedra sig på en snöig trottoar i Stockholm framför människor som går förbi med oseende ögon. Samma sorts människor som kanske kan namnet på en stad i Rumänien, men inte har en jävla aning om trakasserande myndigheter eller nedbrända skjul. Men som gärna åker till solen vid Medelhavet och letar efter en kall öl för tie spänn, men alltid är irriterade över att inte få vara ifred för försäljare och tiggare på stränderna
Det finns absolut ingen trygghet. Är man inte i gathörnet blir det inga pengar. Man bor nästan aldrig människovärdigt. Under sommarhalvåret kan man säkert hålla tillgodo med tältläger, men på vintern då? Har ni sett bilderna av människor som likt feta pingviner klamrar sig samman under lager av filtar under en bro eller i en port?
Det finns inga pengar i att tigga. De kanske får ihop ett par hundra om dagen, om de sitter i ett medelklassområde vid en mataffär vid löningsdags. Av det ska det mesta tillbaka till familjen, var så säkra. En del måste gå till mutor och annat på vägen hem. De lägger tie kronor i en gemensam kassa, som förvaltas av nån som ordnar nattlogi och kanske en tallrik soppa. Det är för lite pengar för kriminella, och för mycket jobb. Visst, det kan säkert förekomma nånstans men då är det knappast en storgangster det är fråga om. Att hantera sånt här är tidskrävande och besvärligt, och belagt med ganska tuffa straff, och kriminella är ju knappast särskilt benägna att arbeta hårt. Det finns långt mer lätta pengar att göra på droger och prostitution, till mindre risk.
Den undersökningar som gjorts visar på samma sak - att det är mycket lite pengar det handlar om, men ett gigantiskt ansvar mot familjerna i hemlandet. – Det var viktigt att dokumentera att de som kommer är en extremt fattig del av befolkningen i Rumänien och inte utgör en elit bland romerna där, som det ibland påstås i debatten, säger Anne Britt Djuve, forskningschef vid institutet Fafo i Oslo. Samt givetvis att om de skulle erbjudas annat arbete så tar de nästan vilka jobb som helst, till vilka löner som helst tyvärr, vilket också visar på hur skamfyllt tiggeriet ändå är.
Att sluta ge pengar för att "det bara går i fickorna på kriminella" är så dumt att man tappar andan. Det hjälper inte de som tigger. De kostar oss mycket lite, annat än det dåliga samvetet.
Vill man komma åt tiggeriet får man ta itu med fattigdomen. Så enkelt är det.
Källor:
Peter Englund, Förflutenhetens historia, 1991
Peter Englund, Ofredsår, 1993
PubMed "Income and spending patterns among panhandlers" 2002
John Chrispinsson, Sekelskiften, 1999
Eric Hobsbwam (red), Pre-Capitalist Economic Formations, 1965
Eric Hobsbawm, Kapitalets tidsålder. 1981
Organiserat tigger i Indien
Faforapporten om tiggeri i Norden, 2014
Tidsjakten eller får man spela Iron Maiden på hemmet?
Man ska tydligen ha dåligt samvete för att man är stressad nuförtiden. Människor hinner inte med jobbet, övertiden, hämtandet och lämnandet av förskolebarn, utvecklingssamtal, läxläsning, föreningsliv, mammarollen, papparollen, de åldriga föräldrarna, de försummade skolkamraterna, tennisen, klarinettspelandet, schackklubben, Vasaloppsförberedelserna, fackföreningen, trädgården, sommarstugan, husvagnen, båten, motorcykeln och städningen. Samt partnern och lite tid för sig själv.
Bor man dessutom i ett villahelvete eller i en kultursurdegsslum tillkommer givetvis en hel del annat, som miljö, smarta val, en polska som städar och pensionsförsäkringar. Och städdagar, biltvätt på gatan, fruktträd och den sortens smått absurda grannsnack som Berglins är så duktiga på att beskriva.
Ständigt denna stress.
Själv trivs jag med att vara stressad. Det betyder att jag har saker att göra. Man har slutdatum på jobbet, tvättider att passa, mat som måste tillredas innan den måste slängas. Bor man med många kvinnor och en toalett är det också stressande, liksom att hinna till jobbet med allmänna färdmedel (alltid samma ska-jag-hinna-idag-känsla).
För stress är nåt naturligt. Det kan vara bra att påminna om det ibland, och i ett längre perspektiv är nog stressen över fallfrukt i trädgården lättare att leva med än att jagas över en savann av hungriga lejon typ. Men lejonjakten fick människor att hitta på saker för att skydda sig, och så är nog fallet med väldigt många av alla dessa nöden-är-alla-uppfinningars-moder.
Inte heller litar jag på människor som inte stressar. Latmaskar. För inte så länge sen försökte jag klämma mig mellan två män som i strid mot all storstadslogik stod i bredd i rulltrappan. När jag klämde mig mellan - inte helt lätt för medelålders man med ryggsäck - sa den ene "men så bråttom du har. Ta det lite lugnt..."
Eftersom det var i en sorts trappa så kom jag givetvis på en massa smarta saker att säga efteråt, men framförallt kanske han inte alls tänkte ett eller två steg längre. Att jag kanske hade väldigt bråttom till ett tåg, för att kanske hämta ett barn, för att fritidshemspersonal skulle få gå hem i tid, till sina barn. Eller att jag kanske skulle på ett möte, kanske skulle hinna handla för att kunna laga mat, kanske precis kommit på den inledande meningen till Den Stora Romanen.
Eftersom det nu var två medelålders män i Dressmankostymer, slipsen lossad, och besökarkort till nån mässa runt halsen, ropade jag bara:
-Nä, jag måste ju hinna in på Systemet.
Nu var det ju inte så, men det fick liv i dem. Och den ene ropade med hög röst:
- Flytta på er däruppe, den här killen har bråttom....
Egentligen handlar det om prioriteringar, och om jämlikhet. Det var lättare för män, förr i tiden, att hinna med blåsorkestern och fackföreningen och fotbollslaget och tälja barkbåtar och tvätta bilen, därför att de inte brydde sig om resten. De som verkligen var stressade var deras hustrur, och i synnerhet de som både yrkesarbetade och tog ansvaret för hemmet med barn. De hann inte med nånting. Sa de i varje fall. För så var det för oss som växte upp på sjuttiotalet när den typiska hemmafrun gick upp i rök och arbetsmarknaden öppnades för kvinnor på riktigt. Våra morsor var avsevärt mer stressade än våra pappor kan jag lova.
På det viset har stressen blivit mer jämlik. Idag är det väldigt många pappor som har lite gnagande dåligt samvete när de måste vara hemma med sjuka barn. Förr var det bara kvinnor som kände så.
I själva verket har nog stress blivit en status- och klassfråga. Det är trots allt liiite fint att ha mycket att göra, vara tvungen att slänga fram en elektronisk almanacka för att hitta en lucka för samvaro med - jag höll på att skriva familjen, men jag menar vänner. Och på samma sätt har rejäl ledighet, minst sex veckor, också blivit det. För det finns inget som är stressande som människor som gärna berättar om ansvarslösa dagar i solen, sova hur länge man vill, gå till dukat bord (hos svärföräldrar antar jag), eller makalösa äventyr på savanner eller vid hajrev...
Man har gjort en del forskning kring det här; och det visar sig att när människor får sköta sig helt själva så jobbar de som bävrar under en period, samlar i ladorna, och sen tar de helt enkelt ledigt. En tanke som nästan är oanständig i ett konsumtionssamhälle. Utom för vissa gynnade givetvis. Men en orsak till det här är också att produtionsapparaten faktiskt kräver, och måste reglera, ledigheter.
Vilket i sig skapar stress. Många är vi som resignerat inser att semesterveckorna är minst lika inrutade och fyllda med måsten som vilken arbetsvecka som helst. Det är resor, badstränder, bygga om huset/köket/sommarstugan, brädgården, trängas i en husvagn med arga barn när regnet vräker ner. Vilket gör att det är rätt skönt när semestern är slut och man får återgå till den mer strukturerade stressen på jobbet.
Det jag märker är en tilltagande ovilja hos ett uppväxande släkte att infoga sig i det här systemet. Man vill ha mycket ledigt. Punkt. Fast man vill ha mycket pengar också, hur nu det ska gå till. Och i slutet kommer det att handla om hur livet blir efter sextiofem (eller vilken ålder det kommer bli). De som går i pension nu, uppvuxna med Rolling Stones, gympadojor, färgTV och charterresor kommer knappast bli lika fogliga som tidigare generationer. För att inte tala om min egen generation, sextiotalisterna, som fortfarande hänger på uteställen, tränar på gym och äter spännande mat. Att vi skulle sitta tysta och stilla på äldreboendet och vänta i evigheter på personalen är knappast troligt.
Vi kommer bli ännu jobbigare.
Och så blir vi mer stressade. Igen.
Jag hoppas det blir så.
Bilden? Klicka här, och kolla videon
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)