Okey, dags att förklara vad ackordet i byggbranschen är

  Oduschad men hemkommen från ett skitbygge möts jag återigen av hur okunnigt folk säger saker om vårt ackordssystem som inte stämmer. Emellanåt är det de betalda megafonerna - typ Byggindustrin, Svenskt N'äringsliv (SAF) eller diverse borgare - och det kan jag leva med. Värre är det när jag får resa hårresande osanningar från människor i andra fackförbund. Nu är det ju avtalsrörelse och vi har en svinigare motpart än de flesta, men folk får för fan kamma sig innan de skriver saker på ledarplats i sina respektive fackförbundstidningar.

  Så medans kvällens matlådelagande pågår i bakgrunden - hemlagade köttbullar, recept här - så ska jag försöka skingra en del av fördomarna. Det kan behövas för, och jag kan inte nog understryka detta, den text - här -som ligger på Byggnads hemsida om ackordet är rent hemsk. Fullständigt obegriplig och inte det minsta till stöd för oss som vill ha ackordet kvar.

  Till att börja med - att det heter ackord betyder enbart att man ackorderar om det. Man förhandlar, kort sagt. Inget annat. Det innebär inte att människor med plågade ansikten kämpar sig fram i en vidrig arbetsmiljö, piskade av en obarmhärtig tidtagare som måttsätter varje skärv man lyckas pressa ur sin arma kropp (stiligt va?). Det kanske var så i det som människor i gemen förknippar med ackord, det som fanns i industrin eller lite varstans - ju mer man producerade och ju fortare det gick, desto mer tjänade man.

  Så är det inte i byggbranschen. I själva verket är det så att ackordsbyggen är mindre stressiga, mer välordnade och mindre riskfyllda än byggen som inte drivs som ackord.

1. Stressen. Jo, det är stressigt på byggen idag. Det beror inte på ackordet. Det är precis lika jävligt på byggen utan ackord, tro mig, för jag jobbar ofta utan ackord. Vi kan inte påverka tidplanen genom att stressa fram. Gjutningar och kranresningar och inflyttningar är bokade veckor, månader, år i förväg. Vi tjänar ingen tid på att ösa på, helt enkelt. Och det är inte där man räknar byggackordet.

2. Utslagningen. Nej, byggnadsarbetare mår inte sämre på ackordsbyggen än på andra byggen. Det är bara nys. Tvärtom, skulle jag vilja säga. För på ett ackordsbygge ser man till olika individers kapacitet och anpassar uppgifterna därefter. Unga och raska kan få flänga runt med plåtformen, har man lite ont eller inte är så spänstig längre finns det andra saker att göra, som är lika viktiga. Det kan man se i ett ackordslag, det ser man inte på en arbetsplats där man bara jobbar för tidlön.

3. Lagandan. Jo, man är ett gäng. Man utser sin egen plågoande, lagbasen, som sedan godkänns - viktigt - av den regionala avdelningen. Lagbasen är inte en extra arbetsledare eller förman - man är gubbarnas representant, och den som till sist ska se till att ackordet går ihop.

4. Trixen. För ett par år sen monterade jag en oherrans massa ytterdörrar på ett bygge. Vartefter hittade jag på förenklingar, hjälpmedel, lärde mig tekniken. Det kallas inarbetning. Till skillnad från, säg, ett industrijobb, där en montör är helt och hållet i händerna på tekniken, så är det jag som i kraft av mitt yrkeskunnande ser hur jag ska kunna göra en arbetsuppgift lite enklare lite smartare lite snabbare. Och det ska jag ha betalt för.
  På det här bygget, där företaget var ett gäng clowner, blev vi utbytta mot ett annat gäng. Då slog jag sönder alla mina mallar, kastade egensvetsade hjälpmedel i containern och gav inte ett dugg till grabbarna som skulle ta över.

  Och det är det här saken gäller - att jag äger min egen kunskap och jag påverkar och styr mitt arbete själv. Det driver givetvis arbetsgivaren till vansinne, eftersom han- det är alltid män - anser att han äger mig och därmed också min yrkeskunskap. I min värld, byggnadsarbetaren som jobbar med ackord och gillar det, köper han mitt yrkeskunnande men bara till den gräns jag bestämmer. Vi har alltid trix och knep som vi inte kommer att bjuda på, saker man inte lär sig i skolan men som man kanske kan få lära sig om man går i ett ackordslag.

  Det handlar om makten över sitt arbete, över planeringen, över resultatet. Det är likadant med de andra fackförbund som i byggbranschen jobbar med ackord - det ger oss en möjlighet att påverka vårt arbete. Men att det skulle vara slitigt eller stressigt just för att det är ackord är bara struntprat - den här branschen är slitig och stressig ändå, och det beror inte på ackordet.

  Ackordet ger oss möjlighet att påverka vår lön lite extra, ja. Samtidigt ger också ackordet fördelar för arbetsgivaren, det måste man vara klar över, för de tjänar pengar på att bygget går bra. Och när ackordet går bra höjs även alla andra löner i branschen. Ackordet är loket som drar tåget framåt.

  Nej, alla arbetsplatser kan inte ha ackord, men det ska byggnadsarbetarna själva avgöra i så fall. Alla företag kan inte ha ackord hela tiden, men det ska byggnadsarbetarna själva bestämma i så fall. Ibland hamnar man på jobb där det är omöjligt att räkna hem de olika variabler som ingår i ett fungerande ackord (och jo, jag ska skriva en begriplig förklaring om ackordets tekniska delar), ibland är det för lite timmar för att det ska löna sig och ibland skiter det sig i varje fall.

  Däremot är det så att ackord kräver en del av företaget, och det är väl där skon klämmer kan jag tänka mig, för om vi ska kunna ha ett fungerande ackord måste företaget ha en fungerande organisation på plats, och se det har de ytterst sällan numer. De har en sönderstressad arbetsledare som inte hinner med och sen blir de upprörda över att snickaren skriver extratid för att man inte får besked när man behöver det. För det får företaget betala. Alla i arbetet ingående moment som förlänger eller försvårar arbetets utförande får företaget stå för, och det vill företagen inte längre.

Så. Blev det klarare nu? För nu ska jag göra gräddsås till köttbullarna.

Den som slutar simma drunknar - om varför vi ska ha högre löner

  Nej, jag tänker inte vara pedagogisk och förklara hur man förhandlar fram ett nytt avtal. Jag nöjer mig med att konstatera att fackförbunden som finns i industrisektorn har förhandlat fram ett nytt avtal och sen tycker de att alla andra fackförbund ska hålla sig till den nivån. Det kallas märket.

  Vi ska vara samhällsansvariga och solidariska, heter det. I synnerhet fackförbunden som har folk på byggarbetsplatser för vi vill ha mer än det industrifacken fick. Och när vi säger det tycker industrifacken att vi är dumma. När jag säger att jag tycker att industrifacken gjorde en dålig uppgörelse tycker de - alltså, de är ombudsmän och funktionärer med höga löner inom fackförbunden hos industrisektorn - att jag är dum. Dumma, dumma byggnadsarbetare.

  Jag har fått reallönesänkning 2015 visade det sig när jag öppnade deklarationen. Jag tjänar alltså sämre pengar 2015 än jag gjorde 2014. Det har hänt nån gång förut men det var länge sen. Det har att göra med vårt lönesystem. Vi har nämligen inte månadslön utan tidlön, och sedan förhandlar vi fram en tillkommande summa för de olika byggen där vi är. Det kallas att ackordera. Vissa byggen kan ge mer, vissa ger sämre. Det är vi medvetna om.

  Men när man hela tiden numer bara hamnar på arbetsplatser där våra lönenivåer hålls nere av hotet om att ersättas av arbetskraft från andra sidan Östersjön - då är det inte som förr. För de stora byggföretagen fyller numer sina arbetsplatser med grabbar som bara är här för stålarna, som gärna kan jobba åttio timmar i veckan om de får, och som tycker att våra lägstalönnivåer ändå är bättre än vad de skulle kunna få i sina hemländer (där de själva för övrigt utkonkurreras av uzbeker och vitryssar). Det betyder att de stora byggföretagen - vi pratar om de största hundra byggföretagen i Sverige ungefär - tjänar rysliga stålar på att dumpa löner.  Därför kräver också Byggnads att det blir ordning och reda i byggbranschen, och det vette fan om det inte är det som fått byggarbetsgivarna att sätta champagnen och kaviarn i vrångstrupen. Mer här

  Ändå är det vi - jobbarna - som ska ta samhällsansvar. Säg mig, när sa ett svenskt företag senast att "nä. det går så illa för landet nu att vi inte delar ut nån vinst till aktieägarna." Säg mig, när sa ett svenskt byggföretag "visst, vi betalar sämre löner till de som bygger kåkarna och därför kommer hyresgästerna att få lägre hyra..." Samhällsansvar? Jo, tjena.

  Byggnads krav i avtalsrörelsen verkar säkert rätt obegripligt för industrifacken, det kan jag förstå. Trots hot om utflyttning av produktionen av hundmat eller knäckebröd eller rulltrappor till låglöneländer (i Baltikum givetvis) är det ändå kvar en fruktansvärd massa fabriker i Sverige. Men på byggsidan håller arbetskraften på att bytas ut. Utkonkurreras.

  Nyliberala personer vill givetvis detta. Och ingenstans är näringslivets hökar aggressivare än inom Sveriges Byggindustrier. Finge man bygga med slavar skulle man förmodligen göra det - att vi har anställningsgtrygghet och akassa och skyddsombud är liksom inget som vi, jobbarna, har fått av företagen. Det kan vara bra att komma ihåg det.

  På samma vis driver Byggnads småföretagarnas sak också, för i vår bransch är det ett mindre antal rikstäckande företag som sätter agendan för hur arbetsgivarna ser på avtalsrörelsen. De snackar ihop sig, lånar folk av varandra, rekommenderar varandra. Småföretagarna? De kan förmodligen ramla ner i ett hål som grävts av någon utan kollektivavtal.

  Vi har också låginkomsttagare i branschen. Jag har då aldrig sett att de har gynnats av att Byggnads drivit modesta krav. Det kanske funkar där man har månadslön men vi har alltså inte det - vår huvudlöneform är tidlön. Och när vi höjer med procent får alla, precis alla, samma procent. Här förekommer ingen skillnad på män eller kvinnor eller ålder. Procenten slår ut på alla. Det gynnar låglönegrupperna. Därför att vi har inte månadslön!!!!När industrifacken nu börjar hoa om - ja, de där högbetalda funktionärerna - att Byggnads och Målarna och SEKO ska kamma sig och falla in i ledet missar de totalt att vi driver våra medlemmars sak. Högre lön. Punkt. För kollektivet. Inga induividuella samtal, inga bonusar som företaget bestämmer över. Bara högre lön.


  Kvinnor i min omgivning arbetar i industribranschen. De tjänar inget vidare. De har aldrig känt att oj vilken låglönesatsning Metall gjorde den här gången, när de fick 110 spänn mer i plånkan efter skatt. De känner det inte den här gången heller. Och då börjar man ju fundera på vad som är fackföreningens uppgift.

  En fackförening måste alltid stå upp för de svagaste först. Gör man inte det är man i farozonen. De starkare klarar sig alltid, även om de grymtar. Jag kommer att klara mig, det gör jag alltid på nåt sätt, även om jag får reallönesänkningar, men en avtalsrörelse utan låglönesatsningar är rena skämtet - det ska alltid finnas där. Annars gör man fel, tammefan.

Byggnads avtalskrav

Byggindustrin klagosång