Varför finns det inga bögar på byggena?





Den frågan har jag ställt förr. Svaren har alltid varit, lite veliga, att det är för hårt, för manligt, för jobbigt, för kallt, för tungt. Svar som alltid präglats av de räddas attityder.
  Nu tror inte jag på det, eftersom jag vet att det finns bögar som jobbar som elektriker eller målare, som plåtslagare och skogsarbetare, som yrkesmilitärer med stridsuppgifter eller som piketsnutar. Ingen kan tveka om "tuffheten" eller hårdheten där inte.
  Men inte hos oss.

  Det är märkligt.

  Visst, jag har hört så mycket homofoba bodsamtal att öronen borde ha trillat av, sett så mycket äckligt klotter och så mycket osmakliga skämt att det räcker med råge. Och just därför kan jag säga att det blivit bättre. Unga byggnadsarbetare idag är inte rädda för bögar, de reagerar inte nämnvärt när två män kysser varandra. Och vad bättre är - de fattar att två människor av samma kön som gifter sig och skaffar barn faktiskt blir precis lika bra eller dåliga föräldrar som två människor av olika kön som gör det. Och den toleransen har att göra med ett långsiktigt gott arbete ända från förskolan.

  Den äldsta generationen bryr jag mig inte om. De är bortom all räddning. Tyvärr.

  -Men bli bög durå, är en vanlig kommentar från nån besvärad kollega. Vilket säger en del om hur de uppfattar homosexualitet, Man blir inte bög. Det är inget val. Och egentligen tycker jag att det borde räcka med att hylla tolerans, utan att behöva peka ut särskilda grupper.

  För i länder där man förföljer homosexuella kommer man förr eller senare att förfölja andra också. Religiösa grupper kommer att förföljas. Politiska åsikter kommer att förtryckas. Fackföreningar kommer att kuvas.
  Det är därför det är viktigt att stödja bögarna. För att bekämpa de reaktionära.

  Sen att HBTQ inte alltid följer de gängse spåren för kamp är en annan sak - i slutänden handlar det om att ett tolerant samhälle är bättre för oss alla. Man kan vara gayaktivist utan att gå i parader, på samma vis som man kan vara en god medlem i facket utan att ha uppdrag eller springa på möten. Jag tycker att mitt eget fackförbund Byggnads har en bra attityd, men den går naturligtvis inte att jämföra med andra förbund. Hälsa gärna på hos facket i Pride Park.


  Jag kommer att få se öppet homosexuella poliser, sjuksköterskor, läkare, brandmän, militärer och en massa andra yrkesgrupper under veckans Pride i Stockholm. Var är de homosexuella byggnadsarbetarna?





Givetvis borde jag också undra var de lesbiska byggnadsarbetarna är - och de kanske finns. Men i en yrkeskår som är nästan larvigt mansdominerad är det ju till och med svårt att hitta tjejer överhuvudtaget.

När Svenska Dagbladet ljuger så de tror sig själva.

  Väldigt länge har borgerligheten gnölat om den vänstervridna pressen. Ja, egentligen är det ju vissa borgerliga debattörer som gnölat om det, eftersom de förmodligen längtar tillbaka till den tid då det BARA fanns borgerliga skribenter. Det vill säga aldrig. Att vara skrivande innebär nämligen nästan alltid att vara i opposition med makten. Men att det finns en myt om den vänstervridna medievärlden är helt klart. Om detta har jag skrivit förr, bland annat här.

  Det betyder att för unga borgerliga skribenter borde det finnas hur många öppna dörrar som helst. I det här fallet på Svenska Dagbladet, där en människa som heter Siri Steijer å det grövsta blandar ihop saker i en märklig ledare om konflikten i Vaxholm. Det som populärt har kommit att kallas Lex Laval, och som haft större påverkan på svensk arbetsmarknad än ni kan tro. Svaret på felaktigheterna kan ni, för femtioelfte gången, läsa hos Byggnads. Och Byggnads är mycket snällare än vad jag tänker vara.

  Det som händer är att Svenska Dagbladet dels på nyhetsplats publicerar vettiga artiklar om hur arbetskraft missbrukas och utnyttjas på svensk arbetsmarknad, av hjärtlösa människor, och dels på ledarplats påstår att det är facket som är orsaken. Helt och hållet baserat på en kvarlevande modern sägen som borgerlig media lyckats etablera som sanning. Eftersom media är borgerlig.

  Siri Steijer har skrivit en så dålig ledare att man blir rent generad, och det är en bedrift i sig eftersom SvD också låter Per Gudmundsson skriva ledare, vilket regelbundet brukar resultera i häpnadsväckande bottennapp. Men hon slår det. Och vore jag inte en så fin och jämställd människa skulle jag säga stackars barn, gå hem och lär dig nåt. Men det gör jag inte, för farbroderlig nedlåtenhet klär mig inte.

  Istället tänker jag behandla Siri Steijer som en vuxen människa och säga att det här var förväntat uselt. Illa skrivet, med en språklig förmåga som kanske tilltalar en läskunnig schnauzer, och med ideologiska glasögon från ett svunnet åttiotal, där allt skulle lösas med en fritt skenande kapitalism. Det vill säga, gårdagens dåliga idéer ihopklumpat med en inkompetent analys. Men vad kan man förvänta sig från ungmoderater, produkter av en friskolegeneration? I det här fallet en övertro på Den Goda Kapitalisten, när nästan alla vi andra begripit att Marknaden är en bra tjänare men en usel Herre.

  Ja, det finns en orsak till att högern alltid tjatar om att journalistkåren är vänstervriden - vilket den alltså inte är. De har bara odugliga egna skribenter, vilket Siri Steijer med besked bevisar. Och det är vi även i fortsättningen tacksamma för - för det här ska vi klippa ut och sätta upp på anslagstavlorna i byggbodarna, för att visa att De Nya Moderaterna inte är så nya som de vill att vi ska tro.


 
För övrigt är flera av de som arbetade på bygget i Waxholm numera medlemmar i Byggnads. Och stolta över det.


 

 

 

Gästarbetarnas villkor och den Fackliga Kampen!


 
Det här är inte ett litet mysigt inlägg om husvagnssemester. Det här är ett inlägg om gästarbetare och facklig kamp. Vilden visar hur de kan tvingas bo.


Under ett par dagar har jag läst en del om villkoren för utländsk arbetskraft i Sverige. Det är inte roligt. Det kan inte heller vara nån överraskning för någon, vilket gör att man blir lite förvånad över reaktionen från vissa håll. Nämen, kan det vara så... Ungefär.
  Och även om det är typiska sommartorkenyheter är det bra att det kommer upp.

  Billiga priser kommer inte gratis. Vare sig det är städtjänster, bostäder eller billiga TV-apparater. I slutänden är det någon som får betala med sitt slit, sin kropp, eller med att vara borta från familj och vänner i åratal.

  Som byggnadsarbetare är man inte förvånad. Vi har levt med lönedumpning i många år, där företag anställer i flera olika led, där man inte är intresserad av att veta om killarna får rätt lön eller inte. Där man, med den vanliga enögdheten, tycker att det är "en fråga för facket" eller "det är EUs fel"
 
  Ja, det finns en jämra massa nackdelar med EU. Om detta kan man läsa i rapporten Vinnare och förlorare, klicka här, som LO lagt fram. Vilket givetvis har fått en del byggnadsarbetare, med den vanliga enögdheten, att återigen börja yla om Den Hemska Unionen, och kräva utträde.
  OK. Säg mig hur många byggnadsarbetare som egentligen, när de får tänka lite, skulle vilja ha tillbaka gränskontroller, visumtvång, stopp för att fylla bilen med billig öl och sprit i Tyskland, eller att allt blev dyrare? För det måste man ha med i tankebanan innan man börjar kräva utträde ur unionen. Och det är bara några av de mest omedelbara konsekvenserna av ett EU-utträde.
    För mig är inte det realistiskt.

  Inte heller är jag förtjust i att den fackliga rörelsen hela tiden ska kräva juridik eller statliga ingripanden. Det vill säga, låta oppositionen driva det här - även om syftet är gott. Det här är jävlar i mig en facklig fråga, och den ska vi sköta själva. För när vi låter oss hamna i juridiken spelar vi genast på motpartens planhalva. Vad de tycker kan ni ju se här, i Sveriges Byggindustriers svar på LO:s rapport. Man blir mörkrädd.

  Det funkar ju så här - vi har idag kollektivavtal som reglerar saker på jobbet som inte styrs av lagar. Det kan röra löner eller försäkringar. Och vi har valt att ha normerande kollektivavtal. Det betyder att kollektivavtalet gäller alla på arbetsplatsen, oavsett om man är medlem i facket eller inte. Alla får fördelarna. Om företaget inte vill teckna kollektivavtal kan facket ta till stridsåtgärder.

  Det här är liksom facklig grundkurs, men rätt många som läser här har inte en aning om detta. Ursäkta ni ombudsmän som också läser här, men det här är inte allmänt känt. Alldeles förtvivlat många vet inte alls om skillnaden mellan att jobba med kollektivavtal eller inte. Det är knappt att alla politiker vet det.

  Anledningen till att vi ens har kollektivavtal är för att arbetsgivare inte drivs av en ädel strävan om att förbättra samhället. När man hör vissa nyliberaler kan man nämligen tro det. Att det skulle finnas en sorts ideologi som heter kapitalism, där vissa spelregler ska respekteras. Nå, så är det inte, kan man lugnt säga. Arbetsgivare vill tjäna pengar, och finns det inga regler kommer de att vilja tjäna pengar med alla till buds stående medel.
  Därför har vi avtal.

  Och det är den vägen vi måste gå för att hantera arbetsmiljö och villkor för utnyttjat folk. Därför att då visar vi värdet av det fackliga medlemskapet. Så ut och gör det fackliga grundjobbet. Som inte är att kräva att nån i ett arbetsmarknadsutskott ska kräva av regeringen att de skärper sig!! Tycker man det är man antingen lat, eller ointresserad, eller oinsatt. Eller alla tre.
  Det här är fackligt arbete. Inte bara för anställda eller arvoderade förtroendevalda, utan för alla som är med i facket. Och det kan handla om så små saker som att inte handla i butiker som vill teckna avtal, eller inte ta in en ROT-avdragare som inte kan visa schysta papper.

 
  I nästa ände måste vi däremot fråga oss hur vi ska ställa oss till den "fria rörligheten för varor och tjänster". Som idag innebär att det väller in lågavlönat och lågutbildat folk från jordens alla hörn, se rapport här. För det är inte raketforskare eller hjärnkirurger som kommer hit, vilket var ett underförstått påstående från den borgerliga regeringen. Det är byggnadsarbetare, städare, kioskbiträden och bärplockare.
  De kommer ofta från förtvivlade förhållanden, är helt okunniga om vilka rättigheter de har i Sverige, och nyttjas brutalt. Samtidigt anställs de, billigt, i branscher och yrken som rimligen vore första steget för arbetslösa infödda ungdomar, eller legalt komna flyktingar som vill söka sig ut i arbetslivet. För det är inte alls så att det är flyktingar som tar jobben för svenska ungdomar.
  Det är lågavlönade EU-medborgare som tar jobben.
  Frågan är om vi kan ha det så mycket längre till.

  Ingen vet idag hur mycket utländsk arbetskraft vi har i Sverige. Som EU-medborgare kan du jobba här rätt länge utan att hamna i något register. Vi har tusentals byggnadsarbetare från Baltikum och Polen som är här, länk här. Det finns anledning att tro att det är så i andra sektorer också - restaurang, städ, transport.
  Och de betalar inte här. De avlönas nån annanstans.

  Emellanåt exploateras de direkt, som här, eller så är exploateringen smartare och på längre sikt, när de efter ett helt yrkesliv blir ytterst fattiga pensionärer, därför att arbetsgivaren inte ens behövde - vi har ju olika lagstiftningar i EU - sätta av sociala avgifter i tillräcklig omfattning. Är man polack och anställd i ett bemanningsföretag med säte på Irland handlar det dels om många tusen kronor som arbetsgivaren tjänar på ett år, dels om att både pension och trygghet för polacken blir sämre på gamla dar.

  Och ska vi verkligen ha länder inom EU som har människor som främsta exportkälla? Det känns inte särskilt friskt ens i ett nationalekonomiskt perspektiv. Där kan och ska vi använda oss av politiken.

  Men främst är det här en facklig fråga, där facket måste agera. Inte sitta och vänta på en ointresserad och, i vissa fall, naiv regering. För hos motparten kommer i varje fall inte Byggnads att få nån hjälp - ni kan ju roa er med att glo i Sveriges Byggindustriers nyhetsarkiv om avtalsrätt. Det är inte mycket där som står på löntagarens sida.
  De är för övrigt inte på småföretagarnas sida heller - det är därför min kompis ventkillen, med eget företag och tre anställda. inte är med där. "De pratar bara om storfirmorna" säger han. Och sen pratar han skit om flyktingar. Enögt. Hans problem är ju inte om nån brud badar i slöja på stranden - när hans verkliga problem är att stora svenska byggföretag tar anbud från suspekta ventilationsfirmor som anställer folk på usla villkor.
  Eller att ROT-avdraget går till folk som inte ens pröjsar skatt i Sverige.

  Vi måste kunna förhålla oss till det här, och inte blanda ihop saker, inte minst för att hålla tillbaka extremhögern. Det här är inte en fråga om ras eller religion, kom ihåg det, och jag blir vansinnig när jag hör enkelspårigt folk försöka koppla ihop äppelplockare i Skåne med asyl- och flyktingfrågan. Det är är arbetsmarknadspolitik, och den som tror att extremhögern någonsin stått på knegarnas sida ska nog fundera både en och två gånger. I synnerhet om man tänker rösta på ett parti som leds av ett gäng fd medlemmar hos Moderaterna. Och då menar jag inte de Nya Moderaterna, utan de gamla Moderaterna. Arbetarhatarna.

Men framförallt måste vi kämpa fackligt för villkoren hos alla som arbetar i Sverige, och inte låta det glida över till politikerna.


Bilden?  Här








 
 

 

Varför städar man på semestern? Om stökiga bokhyllor

 
Jodå, jag känner några stycken som tycker det är kul att städa. I synnerhet de där som alltid ska stryka med fingret uppe på en dörrkarm, och syrligt påpeka att "du är ungkarl, va?". Som om det hade med saken att göra. Eller som kommer ut från toaletten så svettiga att man undrar vad de egentligen gjort därinne, men innan man hinner fråga berättar de glatt att "de passade på att städa lite grann när de ändå var där." Och mycket riktigt, gamla tomma toalettrullar är bortplockade, några halvfulla flaskor med innehåll som finns kvar sen Arvtagerskan flyttade är nu sammanförda i en flaska, någon har torkat bort nåt tandkrämsstänk från spegeln.
  Värre än så brukar det inte vara, men de får det att låta som om de just sanerat en soptipp fylld av radioaktivt bränsle. En kompis berättade att han en gång hittade sin egen morsa uppe på köksbordet, i färd med att dammtorka taklampan - vilket inte var till nytta för relationen mellan henne och hennes unga svärdotter. Vad är det med folk?
  Nu ska jag för säkerhets skull påpeka att det här antagligen inte har med kvinnligt och manligt att göra. Jag känner rätt många kvinnor som långt hellre slänger sig i TV-soffan med en pralinask och ett glas vin än rycker fram dammsugaren. Som har odiskat över hela köket och en diskmaskin som borde plockas ur. Där gamla ostar och resten av förrgårdagens middag inte är snyggt nedpackat i eleganta burkar (mer därom senare) utan bara inslängt i kylskåpet.
  Och jag känner män som lever i ett dockskåp, som irriterat tar fram sopborsten om man vågar ta ett steg längre in än hallmattan tillåter. Där man hör ett andetag som närmar sig infarkt när man ställer ett glas på ett - givetvis - väldigt dyrt och opraktiskt vardagsrumsbord. Män som sorterat sina rökiga whiskys efter år, med korsreferenser till skotska orter. Män som kan tillbringa en eftermiddag med att med små svindyra verktyg göra rent sina golfklubbor.

  Fast de flesta är nog rätt lika. Man städar när det ser för jävligt ut, och sen lovar man att hålla efter för att slippa saneringsutryckningar om en månad. För om vi städar lite varje dag, blir det ju inte så mycket varje gång. Och en månad senare är det dags för saneringsutryckning igen. De där som ska städa lite varje gång städar ju mycket istället. Hela tiden. de är förmodligen besläktade med de där som tvättar hela tiden och som också hela tiden har ett berg med osorterade rena strumpor och tröjor i en av fåtöljerna i vardagsrummet. Där hemmavarande barn förgäves letar efter den matchande strumpan...

Istället städar vi på semestern. I varje fall i mitt umgänge. Ingen kommer givetvis att erkänna detta - alla är så måna om att slå sig lösa och lediga och dricka minst en halvpanna rötjut varje kväll att man blir misstänksam. Jag tror inte alls på att ni sover ut i ljusa sovrum med sommarvindsfladdrande gardiner, där havet ligger som en spegel utanför.
  I själva verket väcks ni av hysteriska måsar, eller av sopbåten. Eller av att grannens unge ramlar och slår sig och illvrålar som en mistlur. Är ni hemma i radhusområdet vaknar ni av sopbilen, av två hundar som ryker ihop, eller av att nåns billarm drar igång. I lägenhet väcks man av barnaskrik i trapphuset, eller för att sommarjobbarna drar igång lövblåsar, gräsklippare och röjsågar samtidigt. Eller av att de egna barnen välter ut akvariet.

  Så ni går upp och städar. Påstå inget annat. Jag ser er nog. Även om ni kikar runt hörnet för att inte bli påkomna vet jag att ni dragit fram dammsugaren. Tvättat fönster. Beordrat sämre delar av familjen ut i garage och förråd för att slänga saker, nu igen. För ett par påsar till Återvinningscentralen eller Myrorna borde man ju kunna få ihop.

  Ha inte dåligt samvete för det. Det är mänskligt, med en liten övervikt för kvinnligt. Huvudsakligen beroende på att kvinnor inte kan se lika slöa ut som män. Nästan alla män kan inom tre sekunder förfalla likt en trött boxer, somna på golvet eller sittandes rakt upp och ner under ett samtal. Nästan inga kvinnor kan det, ni får skärpa er...
  Själv städar jag bokhyllor. Det är jag bra på. Det är också det som är min lilla hämnd på de som toalettstädar hemma hos mig. När jag kommer hem till dem brukar jag börja sortera deras bokhyllor. Jag avskyr när Wambaugh står till höger om Waugh, eller när jag mitt en Isfolket-svit hittar Årets Sport, julklappsboken 1979. Och jag markerar mitt missnöje med små muttranden.
  Jag har inte riktigt kommit till Hr Ehrenmarks stadie, där han rev ut en hel bokhylla, och satt i finkostymen och sorterade om alltihop, medan hans hustru skämdes så hon höll på att dö. Men jag har sympati för tanken...
  Därför sitter jag nu belåtet i ett tilltagande kaos av böcker som sakta sprider sig över sorteringsytan på golvet. Hittar sånt jag letat länge efter, hittar dubletter (med min bokköpartakt händer det alltsomoftast att jag redan har böcker jag får i present), fast bäst är när jag hittar oläst. Det händer nämligen. Dessutom hittar jag sånt som jag rimligen har snott av snälla människor, och lovar att snarast lämna tillbaka det. Tills nästa semester.
  För då måste jag städa bokhyllorna igen, sanna mina ord...
 

  

Näthatet två år efter Utøya...

 

Fick en fråga häromdagen, av en äldre kamrat, givetvis så där obevandrad i den digitala tidsåldern att han fortfarande skickar in sina räkningar med posten. Hur är det med det där näthatet? undrade han. Såhär två år efter Utøya?

  Och jag önskar att jag kunde säga att det blivit bättre, att galningarna krypit tillbaka under sina stenar.

  Men det är inte så.

  Inte heller kom Utøya att bli det grund på vilket den nationalistiska rörelsen i Skandinavien kantrade. Där deras anhängare, uppfödda på vulgärpropaganda och trötta på att inte ses, skulle vända sig från sina populistiska ledare, och återvända till sina likartade myspys-partier.
  På något alldeles otroligt sätt lyckades både Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna komma undan. Nån gång i framtiden kommer Norge kanske att kunna se på Utøya med nån sorts neutrala glasögon, och anklaga de som bör anklagas, men i det gigantiska trauma som uppstod var det väl helt enkelt inte läge att attackera nån. Inte minst för att marginalisera Breivik, inte ge honom och hans idéer det utrymme han sökte.
  Man återgick till status quo. Läget före Utøya.

  I Sverige gjorde Sverigedemokraterna allting rätt (jag hör rykten om att de har de bästa medierådgivare som kan köpas för bruna pengar) och slapp också undan. Inte nånstans gjorde svenska journalister sitt jobb och avslöjade vilka som låg bakom olika stödgrupper för Breivik, eller ansträngde sig för att hitta de som driver och finansierar drivor med nationalistiska och högerextremistiska hemsidor. Förmodligen också för att Utøya var ett trauma också för oss.

  Att två år efteråt sätta på sig en strikt analyserande min och utan att falla i gråt över hemskheterna låter sig fortfarande inte göras.

  Inte heller orkar jag lyssna till ännu en som tjatar om hedersmord, bilbomber, stening eller Usama bin Laden, ifrån en horisont så horribelt fylld av dumhet att sommarkvällen nästan kväver mig. Istället stänger jag ner diskussionsforumet - som alltid berömt sig om att yttrandefriheten är helig, men där inlägg som avslöjade den senaste SD-toppen, raskt raderades.

  Inte orkar jag säga till honom att det är såna som han som ligger bakom Breivik. Inte en gång till. Inte orkar jag höra eller läsa ännu fler trådar om den feministiska dominansen i Sverige, om att man borde återinföra dödsstraff (gärna både offentligt och blodigt), eller ännu nån knäppgök som ondgör sig över homosexualitet och damfotboll i samma andetag.

  Ikväll orkar jag inte. Och inte i morgon. I morgon ska jag försöka förstå hur saker hänger ihop. Hur trettonåringarna kände sig när den muskulöse mannen i sin fejkpoliströja började skjuta. Hur en vuxen man kan bedöva sig för mänsklig gråt. Hur man kan hata så förbannat att man dödar.

  Och jag ska försöka förstå varför Utøya inte blev viktigare. För demokratin, för yttrandefriheten, för mänskligheten. Istället är det sida upp och sida med näthat, skrivet av hundratals, läst av tusentals. Utøya nämns inte alls - extremhögerns traditionella sätt att hantera obehagligheter.

  Tänd ett ljus den 22 juli. Tänk en tanke.

När extremhögern tog över folkbildningen



Nåt man måste berömma avgrundshögern för är hur de nått sina framgångar. Det är ingen tillfällighet nämligen. I själva verket är det en kombination av målsättningar, planering, genomförande och tålamod. I nån framtid skulle jag tro att vi kommer få se åtminstone en ganska klarsynt analys av hur det gått till, men tills dess får vi väl nöja oss med Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna, som trots en del brister faktiskt är rätt läsvärd (vilket jag givetvis skrivit om tidigare).

  Redan för sju år sen började jag böla om vänsterns frånvaro på nätet, och sen dess har jag bölat vidare, som en ensam elefant. Under tiden har jag sett hur vänstern ägnat sig åt att bygga upp nätverk, bygga hemsidor, starta bloggar samt skrika om att rasisterna dominerar i tidningarnas kommentarsfält. Men vara där själva? Nä.

  Det är ju så att extremhögern helt enkelt använde de medel som stod till buds. Precis på samma vis som vänster- och anarkiströrelser gjort i alla tider. Man ser efter vilka resurser man har, och sen anpassar man sin agitation efter det.
  Det kräver dock att man har övertygade och väl skolade anhängare. Är de inte övertygade, så övertygas de. Är de inte skolade, så ser man till att de skolas. Det är inte särskilt dyrt. Det kostar tid och energi, vilket också gör att frontfigurerna i såna här rörelser nästan alltid är ensamstående, bor i armod eller ihop, och alltid hänger med varandra. Det blir en inre cirkel, där man känner varandra utan och innan, där man är medveten om sina olika brister och förtjänster. precis som vilken som helst valfri vänstergrupp på ytterkanten på sextio- eller sjuttiotalet.

  Sen börjar man agitera.

  Förr i världen var det stenciler, affischer, väggklotter. I helt obegriplig mängd. En professor i journalistik sa en gång att om man bara skulle ha bedömt yttersta vänsterns storlek i Sverige efter hur mycket de lät eller sågs, så borde ha haft 25% i valen.
  Samma sak gäller extremhögern idag. De ligger i som bävrar. Inga lediga kvällar eller dagar där inte. Det finns alltid dekaler att smeta fast på bussen, eller ytterligare en Facebooksida att kapa. Är de bara ett par hundra kan de med lätthet låta som flera tusen - som en tystad, allt argare majoritet. Det handlar bara om vilja, och skolning.
  De bedriver studiecirklar - både i rent klassisk folkbildningsform, men också via nåt som närmast kan betraktas som öppna universitet på nätet. De har utbildning i debatteknik, och skapar lättillgängliga "faktabanker" på nätet. De arbetar med sökmotoroptimering, och de känner till begrepp som "ringar-på-vattnet".

  Framförallt har de identifierat olika begrepp som appellerar till potentiella sympatisörer. Det handlar om att banka in en känsla av att vara-de-enda-som-sett-ljuset, och om vulgärpropaganda. För att kunna göra detta skapar man flera olika plattformar. Dels legitima, snygga, klappa-små-barn-på-huvudet. Dels otäcka, exponerande, i många fall hatiska.

  Man identifierar sina mål. Man måste ha reella fiender, men också tänkbara framtida partners. Dessutom skadar det inte om man känner till begreppet entrism, för att kunna påverka inom befintliga, och ofta långt mer rumsrena nätverk. Sen måste man också kunna beskriva faktorer som skapar det egna mervärdet, i ytterhögerns fall tankar om nationalism, symboler. Här har man lyckats när det gäller till exempel det påstådda förbudet mot Nationalsången (vilket jag skrev om här, och som föranledde en väldig massa otryckbara, och därför opublicerade kommentarer), eller att det skulle vara fult att hissa svenska flaggan, vilket också är en modern myt. 

  Man är också snar att hitta bra ställen att manifestera på. Facebook och andra sociala medier är idealiska. Dels för att de i så stor utsträckning bygger på att människor är snälla, att de ofta blir så stora att det blir svårt att ha kontroll över, och emellanåt också en naiv tro på att anonymitet och yttrandefrihet hör ihop. Dessutom når de med lätthet stora grupper människor, och rätt vad det är är det nån stackars norrman som känner att "ÄNTLIGEN är det några som förstår mig".
  Just anonymiteten har gynnat extremhögern. Vilket jag skrev om här, när Svenskan gick i rasisternas fälla. Försvaret för anonymiteten har också gynnat extremhögern. Trots att det är något som de själva raskt skulle slå ner på, om de bara fick chansen.
  I takt med att ytterkantsrörelser växer kommer de också behöva hitta partners. Gärna internationellt, där de har starkare systerorganisationer. Gärna i länder som har mindre transparens, eller där man har stora, eller i varje fall större partier. Det betyder att man emellanåt kan få märkliga sängkamrater, men man måste minnas att saken alltid är större än medlen. Det är exempelvis därför nazistiska grupperingar kan söka samarbete med islamiska extremister, där bägge sidor förenas i sitt hat mot judar.
  Det betyder också att de blir experter på att nyttja "nyttiga idioter", människor som i egenskap av sin samhällsposition eller kändisskap lyfts fram som sanningssägare, trots att de knappt är medvetna om det.
  Men framförallt ser man till att bilda sina medlemmar. Man lär dem att sortera bort nyckelord, undvika att läsa sammanhängande analyser - sån skit ska du inte läsa, skrev en SD-man på ett närforum, det är bara PK-tjafs. Man lär dem entrismens grundläggande verktyg, man lär dem att vara trevliga och artiga, och omhändertagande. Det är inte konstigt att extremhögern ville arrangera medborgargarden under stenkastningen i våras - inte för att de en sekund verkligen tänkte skydda invandrare från andra invandrare; signalen var istället till upprörda bilägare i grannförorter. Om inte PK-Sverige vill skydda era bilar så kan vi göra det. Taktik.

  Det enda man saknar för att bli rejält stora är ett stöd av stor gammelmedia, vilket de har i Norge och Danmark och Storbritannien, eller i andra hand, en repressiv stat.

  Man måste vara klar över att deras framgångar bara sekundärt beror på arbetslöshet eller den borgerliga regeringens nedskärningar. I större utsträckning beror det på passivitet och bekvämlighet från de etablerade partierna, men allra mest beror det på att de är välorganiserade och målmedvetna. Dessutom menar jag att de bemöts kontraproduktivt. Jag tror inte vi vinner tillbaka väljare -för en icke föraktlig del av deras väljare har tidigare sympatiserat med andra partier - av någon sort genom att påstå att de är lurade eller korkade. Moderaternas framgångar började när de slutade påstå att en röst på socialdemokraterna var en röst på ett framtida kommunistiskt maktövertagande. Den typen av vulgärpropaganda har också försvunnit från Sverigedemokraternas officiella sidor. Givetvis medvetet.

  Vi kan inte tiga ihjäl dem, det är en taktik som var döfödd från början, därför att de har den moderna tekniken att lita till. Inte heller kan vi skrämma dem. Inte heller ska vi ställa upp på deras beskrivningar av världen. Men vi måste lyfta på arslet och börja göra vad de gör - nämligen prata med folk, istället för att bara prata med varandra.

 

Om hur man skulle kunna bemöta det här tänker jag skriva om i del två. Snart på en Utsikt nära dig.


Kommentarer mottages givetvis varmt. Även från meningsmotståndare. Däremot inte anonyma eller fejkade. Vill du kommentera och vara anonym går det givetvis bra, men skicka då med ett mess om vem du är och hur du kan identifieras. Thomas Karlsson, Uppsala, räcker inte.

 

 

 

..och sen flyttar de hemifrån...

 

Ibland, när jag är i butiken där Arvtagerskan jobbar, gömmer jag mig litegrann en stund och tjuvtittar på henne, när hon filéar fisk, skär upp smakbitar åt kunder. Hur hon tipsar nån som inte är så nöjd om nån annan ost, hur hon visar upp de perfekt skurna fiskarna på pappret. Samtidigt som hon svarar nån kund, käftar kamratligt med en kollega, och spanar över skocken med nummerlappar.
  Precis som det ska vara.

  Och ändå inte.
  Just idag, när Arvtagaren fortfarande sover som bergatrollet efter att ha mosat utomjordingar halva natten, är det ganska tomt. Ingen som vacklar upp med täcket, dråsar ned i TV-soffan, håret som en ovanligt vildvuxen rhododendron, och kräver att få åtminstone kaffe. Och därefter frukost. Sen gärna frukost igen, för vi är förtjusta i att äta frukost i familjen. Kanske läsa morgontidningen, kolla av mobilen, för att så småningom försvinna in i badrummet i en evighet.
  Och Arvtagaren bara sover.

  Ibland tycker jag livet går för fort. I synnerhet under långa sommarkvällar, när grannarna gått och lagt sig och jag ger mig på att sortera gamla foton. Det är den enda syssla som jag vet sammanfattar Sisyfos trälande med sin sten i modern tappning. Det tar aldrig slut...
  Inte blev det bättre med datorerna och digitalkamerorna.

 
  För er som inte minns det, barn, så var det så att en gång i världen, på typ yngre stenåldern som de vanvördiga barnen brukar säga, hade vi andra kameror, med pappersbilder. Innan dess fanns det andra sorters bilder, hällristningar (barnen igen), men se det minns inte jag. Däremot minns jag mina egna föräldrar sittandes i bränningar av osorterade bilder och negativ, ivrigt klistrande in i album. Ibland var de konstnärliga, och beskar bilderna, och sen skrev de med kulspetspenna små notationer.

  Vissa var så konstnärliga att de smyckade sina album, med bokmärken, biljetter och annat (Barnen: Scrapbooking!!!), men i vårt residens räckte det med att man skulle försöka komma ihåg när olika bilder var tagna. För saker skulle hamna i rätt ordning i albumet.
  Ibland var det så rörigt med när och var att det krävdes samtal till andra släktingar, om när och var, och de där samtalen drog alltid ut på tiden, vilket kunde leda till att Stamfadern vid ett tillfälle var tvungen att ringa upp sin syster, min faster, igen för att fråga om just detta en gång till, när och var. Informationen hade väl försvunnit i tidvattenvågen av annan nödvändig information...
  Hos andra familjer gick man tydligen över till plastfickor, där man tryckte in bilderna, men det tyckte jag var fusk. Dels för att det gick snabbt, och inte alls var så trivsamt, dels för att de borde, men nästan aldrig gjorde, ha skrivit på baksidan av Instamaticbilden, om vem och var. Och sen satt man där med nån kompis och glodde på bilder från en oerhört ointressant Ölandsresa med husvagn, där det enda nöjet låg i att folk inte såg kloka ut.
  För med papperskopiorna kunde man inte sortera bort bilder där man såg galen ut. Eller om det nu var så man såg ut. I våra egna album finnes det rader med bilder av mig själv där jag ser ut som antingen en seriemördare, eller som nån som mor och far uppbar omsorgsbidrag för. Märkligt nog ser min mamma alltid ut som en dröm, vilket kan ha att göra med att det alltid var hon som hämtade ut bilderna från fotoaffären.
  En gång följde jag med en tjejkompis som skulle hämta semesterbilder, och redan i affären ryckte hon raskt bort de på henne själv som inte föll henne i smaken. Och dessutom nån ovanligt snygg bild på lillsyrran. Syskon...
  I dagens bildvärld får det ju inte finnas misslyckade bilder. Tar man en bild ska objektet genast recensera den, och sen får man ta om och om och om. Tills det finns en makalöst bra bild av nån ovanligt snygg och vältränad person, som inte alls liknar honom. Då är han nöjd. Jag har själv råkat ut för att ha lagt upp en bild nånstans på ett sällskap, och en kvinna i mogen ålder messade direkt: "INTE OK!"

  Men det är inget nytt. På en fest i min ungdom kom jag på en redaktör-som vill-vara-anonym, med att riva ut bilder ur ett av mina album. Hon såg inte klok ut, tyckte hon. Jag tyckte hon var söt, för just då var hon det sötaste jag visste, men vad viktigare var att alla andra på bilden såg bra ut. Det slutade med att hon letade efter en tuschpenna för att kryssa över sitt eget ansikte, medan jag gömde albumet. Det slutade med att jag la ner det i förrådet...
  Tyvärr hade jag inte skrivit vare sig namn eller plats i albumet, och idag är tre av personerna på just den bilden totalt okända för mig. Så kan det gå.

  Alltså sorterar jag bilder på datorn idag. Och det är mängder. Inte har jag sorterat dem i snygga mappar heller, utan jag har 4587 objekt liggande i en mapp som fantasirikt nog heter Bilder. Det är precis som när mina föräldrar skulle sätta in bilder. Var och när och vem???

  Men så fastnar man. Resor, jobb, ungarna. Det är när jag ser bilderna på di små som jag saknar dem. Det känns ju som det var igår, och det kan ju ha att göra med att bilderna är hyfsat bra. Om jag tittar på mina egna foton från Den Yngre Stenåldern är de gryniga, smått gulnade. Så är inte fallet med de där bilderna från 90-talet.
  Vissa foton är så påtagliga att jag kan känna dem. Lukter och ljud kommer tillbaka. Snabba barnfötter i vardagsrummet, leksaker överallt - inklusive legobitar; det ABSOLUT mest smärtsamma att trampa på när man ska upp nån natt - kvillrande skratt. Nån som inte kan prata rent, nån som pratar hela tiden.

  Det är långt från den glada bebisen som skrattade hela tiden, till den slanka blondinen i delikatessen. Hon som kan hålla tio beställningar i huvudet samtidigt, prata med fem kunder och ändå se ut som en solstråle. Eller från den bestämde gossen i barnstolen som INTE skulle äta upp, till den sjusovande monsterdödaren.

  Hon flyttade hemifrån lika självklart som med allt annat. Nu får jag ett sms ibland, och vi tränar ihop, men jag vet väldigt lite om hennes liv. Hon mår bra, säger hon. Hon är vuxen, jag litar på henne. Och hon berättar ju när hon ska åka utomlands eller gå på konsert i varje fall. Så man slipper se på Facebook att hon är i Japan, vilket en kompis drabbades av.
 
  Men det är när jag sorterar bilder som jag upptäcker att tiden går. Nån sa nån gång att när han tittade i fotoalbum "såg han hur barnen blev vackrare och vackrare, medan han själv kunde beskåda sitt tilltagande förfall ". För min generation har så svårt att hantera åldrandet - titta, nu är jag där igen, vafan är det med mig i år? Men det blir ju aldrig så påtagligt som när man sorterar bilder.

  Dessutom behöver jag nog hjälp med att sortera bilderna. Jag minns aldrig när Barnens Ömma Moder hade en annan frisyr, eller när vi reste till Grekland, eller om vi såg tigrarna eller gasellerna först på Kolmården. Eller vilken jävla födelsedag det var när kusinerna i flera falska stämmor sjöng en hyllningssång till nån matriark. Eller vem av lumparkompisarna som hade mustasch, eller vad den elake fanjunkaren egentligen hette. Eller vilka de tre trötta fetknopparna i en tidsenlig hörnsoffa var? Eller vem som satt innerst vid fönstret på det där bygget på Gärdet?

  Jag får nog väcka Arvtagaren så får han hjälpa mig. Sen ska jag låsa in honom, så han inte också flyttar hemifrån...





Mera:
 Fyra av tio svenskar skulle kunna tänka sig att springa in i ett brinnande hus för att rädda sina foton

Fotografin historia





   


 

 

Semesterångest

 


Jag minns min barndoms semesterveckor i ett soligt töcken. Hur föräldrarna packade kvällen innan, stora väskor, banankartonger med cornflakes och annat ätbart (efter flera års semestrande på medeltidsön visste de att priserna var hutlösa, och att ju mer man fick med sig av blöjor och snabbmakaroner, desto mer kunde man spendera på Storstrutar på stranden), letade sommarskor och provade badbyxor (alltid urvuxna) och höll isär syskonen som givetvis använde den uppskruvade stämningen till att slåss.
  Och därefter vältes vi ur våra sängar i svinottan, packades in i den knökfulla SAAB96Kombin - vadå säkerhetsbälten eller krockkuddar? - och därefter dammade vi iväg mot ett Nynäshamn, lika avlägset som utlandet. Vi skulle vara ute i god tid, vilket vi alltid var. Typ först på en mycket ödslig parkeringsplats vid färjan där det fanns ABSOLUT inget att göra, förutom att gå för nära kajkanten. Vilket alltid oroade en medhavd mormor, glömd under kuddar och täcken, och matsäckskorgar som skulle avätas på färjan. För det var dyrt att utspisa en stor barnfamilj på båten redan på den tiden..

  I efterhand såhär inser jag hur mycket planering de här återkommande resorna över ett soligt Östersjön måste ha inneburit. Allt från att leta ledig stuga eller rum, vilket innebar att övernyttja bekanta eller köpa särskilda tidningar (ty detta var före den digitala tidsåldern, barn), boka plats på färjan, ordna med blomvattning och att nån plockade undan ankommande post. Samt matinköp, tvättstuga, och allt det där andra som man pysslar med när man ska ta det lugnt.

  Allt detta för att under två, kanske tre veckor, njuta av en på den tiden hyfsat exklusiv ö, där det fanns lanthandlar och bondgårdar och folk som pratade ett utländskt språk. Dessutom fanns det möjlighet att via portabel TV få in sändningar på ryska, mycket gryniga, vilket innebar att Stamfadern under Dag I ägnade sig åt att klättra på tak och i träd med en antenn, till stor glädje för de som hyrde ut.
  Sen badade vi, mycket, och lärde oss att om man passerade det illaluktande stråket av sleke (tång) närmast stranden, behövde man bara gå sjuhundra meter innan vattnet gick över knäna. För så var det på Gotland. När regnet kom fanns det alltid ett öppet bybibliotek där vi lånade upp vad som fanns, även en del så rasistiskt och fördomsfullt att det bara kunde finnas på landsbygden. Vi hade medhavt lego, som di små kunde leka med. Samt givetvis bollar och tennisracketar för de i familjen som gillade sånt.

  Som barn till människor med ett genuint kulturhistoriskt intresse drogs vi också runt till alla avlägsna hörn av ön, för att bese kyrkor (nästan alla), raukar och fornlämningar. Samt badstränder.
  Detta pågick tills jag blev stor nog att försvara mig, och därefter tunnade resorna till ön av. Nu åker jag dit för att besöka en därstädes boende bror, och det är inte samma sak.



  Jag tänker på detta när folk frågar vad jag ska göra på semestern. Men innan man hinner svara har de själva, lite för ivrigt, berättat att de ska hyra stuga på Västkusten, eller segla, eller bilsemestra i Europa. Och DET SKA BLI SÅ HÄRLIGT!
  Instängda på minimal yta med familjen i två veckor? Skulle inte tro det. Men lev med er semesterångest, gör det bara.

  Själv ska jag inte göra nånting på semestern. Inte vad jag vet i varje fall. Jag har bara två primära mål - att vila och läsa. För att det där med att uppleva saker har jag lessnat på. Likaså sol. Kollegan sa, sista dagen, att nu skulle han stanna inne en vecka. Dra ner persiennerna och glo på mängder med TV. Bara för att han kunde. Sen - kanske - skulle han klippa gräsmattan.
  Jag får fyra sammanhängande veckor i år. Det hör inte till vanligheterna. Annars brukar det vara minst ett jobbavbrott i rutinen, precis sådär att jag återgår till att vakna übertidigt. Dessutom är det första året när jag inte behöver blanda in nån av Arvtagarna, ty de jobbar bägge två. Den ena far dessutom runt som en skottspole till exotiska platser, så hon behöver inte mer, och den andre är så sparsam att man undrar var han ärvt det ifrån?

  Vid några tillfällen har jag charterrest. Inklämd i en trång stol, med skrikande bebisar och minst ett redan-partajande-gäng, som springer fram och tillbaka och bråkar med besättningen när de ska in på toaletten, pojke och flicka... Och det är ungefär samma sak överallt. Likadana illa byggda hotell, samma blå poolvatten, samma snikna solstolsuthyrare, samma påträngande gatumånglare, och samma tyskar-ryssar-sönderbrända engelsmän. Läskedrycker med HELT otänkbara mängder kemikalier, och maträtter med tveksamt innehåll.
  Och då pratar vi bara de kända semestermålen. Jag är gudskelov för gammal för att drivas av den där desperata jakten på "orört". Vi hade tågluffningen till det - när folk kom bort i Asien eller blev rånade i Sydamerika. Att idag fräsa omkring som en galning i Egeiska övärlden på jakt efter en orörd strand är smått patetiskt - den där perfekta stranden visar sig alltid vara tillhåll för Feta Tyska Nudisters Orgieförening. Att leta äventyr i Amazonas djungler eller vid burmesiska gränsen är bara knäppt. Och en weekend i Kabul eller Baghdad kan bli längre än man tror.

  Nä, hemma är nog bäst. Våldsgästa nån stackars kamrat med egen stuga. Om inte kamraten ringer mig, och bjuder in till ett par dar med sol och bad och lite fiske; för att avsluta med "...och sen, om du har en cirkelsåg att ta med..."
  Då vet man varför folk tycker det är så bra att ha en byggnadsarbetare i bekantskapskretsen. Men inte ens det ska jag göra i sommar. Inte byta fönster, skruva trall eller "bara" bygga en altan.

  Nä, jag ska turista i min egen stad. Det finns mängder med intressanta små ställen att besöka, restauranger att äta sig genom, antikvariat och loppisar att snoka sig fram i. Jag kanske går på Vasamuséet - där jag som alla andra infödda inte varit sen mellanstadiet - eller besöker Skansen, som kan vara trevligt utan svettiga småbarn i släptåg. Dessutom är jag barnsligt förtjust i att åka buss och tåg, och då menar jag inte de där snabba som tar en dit man ska på nån halvtimme.

  Jag vill åka glesbygdståg och landsortsbuss. Lite grann minnas de där bussarna i min barndom där man hängde cyklarna på grillen, och lade koffertar på taket. Där tanterna på bussen ivrigt turades om att berätta var busstorget i Eskilstuna var, eftersom det kanske kunde undgå ett stackars barn från storstaden.
Eller se nån del av konungariket som jag inte besökt - och det är avsevärda delar som klarat sig hitintills. Området norr om Sveg - ungefär - är en nästan okänd del av Sverige, för mig och många andra. Men så är också fallet med Skåne. Från Skåne är dessutom inte steget långt till ett Danmark, där en av De Ohyggligt Begåvade Systrarna bor.

  Men först ska vi slöa en vecka.

 Utan semesterångest.


Läs mer om semestern här