Är det vår jakt på lycka som ger oss olyckliga barn?
Barnombudsmannen la för ett par veckor sen fram en rapport om den ökande ohälsan bland svenska barn och unga. Det kan vara värt att stanna upp en stund och tänka över att vi i Sverige - faktiskt - har en Barnombudsman. Någon som har i uppdrag att se till barnens bästa. Vi har i Sverige ett antal såna organisationer - BRIS, Rädda Barnen, Friends.
Ändå mår våra barn sämre än någonsin. Lyssna här och läs här
Man kan naturligtvis sitta i radio och bråka med varandra, klokt folk kommer att rynka pannorna och tanter med konstiga glasögon yttrar sig, eftersom det är flest kvinnor som yttrar sig om barn i gemen, och sen kastar vi in några professorer eller överläkare, som då råkar vara män. Detta sagt som en parentes, men en viktig en som det finns anledning att återkomma till i en annan drapa.
Och jag, precis som så många andra, undrar naturligtvis vad det är som gått fel. jag gjort det många gånger förrut, som här Jag har kontakt med människor i andra världsdelar, och när jag berättar att vi har unga som lider av något vi kanske kan kalla för livsleda, blir de nästintill bestörta. Ni har ju ALLT, blev en av kommentarerna. Era barn kan ägna sig åt skola, att leka, ha saker, leva i ett överflöd som faktiskt är nästan en fantasi för stora delar av världens barn. Vad har de att vara deprimerade över?
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Inte tänker jag morra om bortskämda ungar - det är aldrig hos ungarna felet ligger. Istället måste vi, givetvis, titta på oss själva. För vad är föräldrar idag sysselsatta med, förutom att dra hem livets nödtorft, glo på Mello och fortplanta sig? Jo, att bli lyckliga och se unga ut.
Man kan fundera mycket på när det här ändrades - för det har inte alltid varit såhär. Vi behöver bara gå ett par generationer bakåt, när ungarna resolut sparkades ur boet när de antingen var giftasvuxna, eller hade börjat raka sig. När allt liksom inte var fix och färdigt.
Vi ska inte heller bortse från att det vuxit upp en industri kring det här. Det finns mängder med människor som tar betalt för att rota i ungas känsloliv, alldeles väldigt långt från "en cigarr är bara en cigarr ibland" som Sigmund Freud påstås ha sagt. De producerar rapporter, som nästan alltid är "alarmerande" och väldigt sällan "upplyftande". Jag kan inte låta bli att tycka att en del av det här blir som självuppfyllande profetior. Tioåringar som svarar att de "mår ganska dåligt" på enkätfrågor.
I själva verket lever vi ett av världens allra tryggaste samhällen. Visst, även här luckras skyddsnäten upp, och klyftorna ökar, men barnadödligheten är minimal och nästan alla i beslutande positioner vet att man ska anlägga ett barnperspektiv på i stort sett allting.
De materiella tillgångarna är också enorma - våra barn har tillgång till nöjen och förströelse som ingen annan före dem. Nästan alla har också mer kontakt med bägge sina föräldrar än utarbetade generationer före oss har kunnat erbjuda.
Så varför mår barnen dåligt? Om det nu ens är barnen. En afghansk flykting jag träffade, gift vid femton, pappa vid sexton, gevärsskytt vid sjutton, är fortfarande alldeles häpen över att vi i Sverige betraktar män med skägg och kvinnor med jobb som barn. Han har förgäves försökt hitta ett arbete åt sin egen lillebror, som är sjutton, men det verkar vara hopplöst. Lillebror är ju "barn"...
Utan att vara alltför akademisk funderar jag på om det inte är den vansinniga ungdomskulten som skapar en del av det här. För när jag måste acceptera att mina barn är vuxna så är jag själv inte ung längre. Och då verkar världen utanför väldigt hård och våldsam. Fast den är inte det. Det var mycket värre för tjugo, trettio, fyrtio år sen. Men vi vill inte gärna minnas det så, kan jag säga efter ovetenskapliga undersökningar i en stor bekantskapskrets. Man minns sin ungdom genom mycket rosa solglasögon kan jag säga. Och med ett ökat ekonomiskt välstånd har allt fler fått möjlighet att leva ut sina ungdomsdrömmar, även om det onekligen är snett fördelat.
Nånstans tror jag att olyckan blir ungarnas sista revoltmöjlighet. För det är svårt att vara punkigare än sin fyrtioåriga morsa som röjer på Finlandsbåtar och Sweden Rock. Det är svårt att provocera mer än sin femtioåriga pappa som åker HD, gaddar sig och låter skägget växa. Att protestera mot barnsliga vuxna är inihelvete svårare än att revoltera mot mammar och pappor som lämnade ungdomen till ungdomen, om ni förstår vad jag menar. Det är väl därför tjugoåringarna sitter hemma och tittar på På Spåret medan deras föräldrar är ute och rullar hatt.
Kvar blir att må dåligt. Att karva sig i armarna, att blir deprimerad. Det finns inget som kan vara effektivare för att straffa sina föräldrar än att må dåligt, och dessutom inte vilja prata om det. Göra sig onåbar för de närmaste. Jag märker det bland jämnåriga, när vi delar erfarenheter över ett glas vin (jojomän...) Och jag minns killen på gymet som ringde upp sitt barns förskola och påstod att han satt i bilkö men att han snart skulle komma och hämta sin fyraåring. Hans kompis skällde på honom, men han bara flinade och sa att han behövde "egen tid"... Man undrar om han kommer ha tid för läxläsning och föräldramöten, eller om innebandyn med grabbarna kommer vara viktigare.
Egentligen vet jag inte. Men det är märkligt att barnen mår så jävla dåligt i ett av världens bästa länder.
Bilderna? Guess why...
Ja, jag vet att jag provocerar genom att skriva "världens bästa land". Lev med det....
Socialdemokratiska partiet fyller år! Hurra!
Idag för 125 år sen samlades ett 50-tal personer i en lokal på Tunnelgatan i Stockholm för att bilda ett politiskt parti, ett parti man gav namnet Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Det var inte en lugn och stillsam process, utan det hela avbröts av instormande polis, eftersom en av organisatörerna, Fredrik Sterky, inte hade betalt erfoderlig avgift för mötet. Dessutom var själva bildandet inte heller en självklarhet - de drivande personerna var titt som tätt i luven på varandra, när de inte satt i fängelse för att ha retat upp kapitalet, kungen eller kyrkan.
I själva verket präglades den tidiga socialdemokratin av samma sorts intrigerande som inom vilka andra nystartade partier som helst, där unioner slöts och bröts, och där pendeln inte alls så självklart var reformistisk. Egentligen inträder lugnet inom partiet först 1917 när man sparkar ut vad som sedan blev kommunisterna, och därefter kan det egentliga samhällsbyggandet påbörjas; en ohelig allians mellan starka industrialister och en allt starkare fackföreningsrörelse skapar förutsättningar för Det Bästa Av Samhällen.
Det här är naturligtvis min alldeles egna tolkning, men oroa er inte, jag har några meter referenser bakom mig. Just idag känns det dessutom bra att få skriva om det här, eftersom jag fortfarande är smått matt av otäcka påhopp och mejl som, givetvis, alltid är efterbörden av att ha skrivit om Sverigedemokraterna. Det tar mer eller mindre musten ur en, inte minst för att det är obehagligt att de tar reda på var man bor och jobbar (vilket inte är särskilt hemligt i och för sig). Dock lär jag mig inte från gång till gång, hur det känns att stå i en fors av hat. För det är vad det är. Att ens försöka bemöta eventuella galenskaper på ett sakligt sätt - att ta debatten! - känns nästintill lönlöst, eftersom minsta avvikelse från islamofobin, bögfobin, socialismhatet, våldsförhärligandet, kvinnoföraktet genast renderar nya hatmejl, nya fullständigt otryckbara kommentarer på bloggen.
Nej, jag är inte det minsta rädd för Sverigedemokraterna. De är ett populistiskt parti med starka drag av neofascism. Däremot skrämmer deras anhängare, med sitt totala förakt för demokrati, för att inte tala om deras bildningsförakt. I sinom tid ska jag fortsätta granskningen av Sverigedemokraterna och deras fackföreningsmotstånd.
I det perspektivet känns det mer aktuellt än någonsin att prata om ett parti - i fortsättningen partiet i den här texten - som stått för precis motsatsen, med alla sina fel och brister.
Partiets historia är inte dess främsta företrädares, om ni förstår vad jag menar. Och gör ni inte det ska jag vara ännu tydligare - partiets ledare har inte haft sånt jädra inflytande på politiken som människor utanför politiken tycks tro (eller vilja få det till, av sina egna politiska skäl). I själva verket har det varit ohyggligt svårt för enskilda människor att påverka partiets inriktning, om nu nån skulle ha trott det.
Dels finns det i det resonemanget en skriande okunskap om hur det rent organisatoriskt fungerar, dels finns det i resonemanget en ganska rejäl portion förakt för Den Vanlige Medlemmen. Det kan vara bra att påminna om det i dagar som dessa, när jag i Dagens Arena (här) kan läsa nån slags nekrolog över partiet, baserad på en kökkenmödding av de sämsta politiska reportrarnas åsikter. Tack för den födelsedagspresenten!
Nu är jag inte så förvånad - i takt med att tidskriften Fokus fått allt starkare fäste i den politiska medialen är det givet att allt mer eller mindre ska handla om personer. För i stort sett alla deras politiska reportage numer handlar om hur enskilda personer ringer varandra, och därefter dompterar sina respektive partigrupper eller fackförbund.
Nå, den som tror att en riksdagsgrupp eller ett fackförbundsfullmäktige är en snäll och foglig församling kan inte särskilt mycket om politik. Eller om fackföreningsarbete. Och det gäller nog vilket parti som helst (utom Sverigedemokraterna, där centralstyrningen är unik).
Under partiets första nio år var det också fackföreningsrörelsens centralorganisation. Därefter bildades LO. Det kan vara bra att komma ihåg det - partiet bildades av fackföreningsmänniskor tillsammans med liberalt fostrade idealister och humanister. Och nu pratar vi inte Reinfeldt- eller Neo-liberaler. Nu pratar vi äkta liberaler, som faktiskt själva tog en kula för demokrati och yttrandefrihet.
Ändå small det bra i debatterna där. Där fanns de riktigt sjövilda revolutionärerna tillsammans med eftertänksamma nykterister, där fanns de redigt våldsamma tillsammans tillsammans med pacifisterna. Ni kan ju tänka er vad som skulle hända om en socialdemokrat idag skulle säga vad Hinke Bergegren sa 1891:
"Hvarför vara så rädda för revolutioner och våld, när vi ändå måste tillgripa våldet som medel att genomdrifva våra fordringar? Nej, låt oss reflektera öfver och öfverlägga om hvad slags våld vi måste tillgripa samt lära arbetarna tillverka och nyttja både dynamit och dolk. För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi bli mogna för hvilket våld som hälst."
Att han var i luven på Branting är inte att bli förvånad över, inte heller denna blodtörst, som brukar vara störst hos de som aldrig kommer hålla i kniven.
Det man måste minnas när det gäller partiet är att utvecklingen varit demokratisk. Kupperna är få, och även om vissa personstrider varit uppslitande är det inte alls säkert att utvecklingen varit annorlunda. Vi är ett intresseparti, och människor som pratar om "den socialdemokratiska ideologin" får mig alltid att börja tugga fradga. De partiprogram som lagts fram har antagits av kongresser, i god ordning, och nästan alla medlemmar accepterar fattade beslut, även om man inte nödvändigtvis vänder sig mot 68an i vördnad. Om man så säger.
Visst, det finns tomtar ute i bygderna. Så även i huvudstaden. Vill man kan man säkert leta upp nån som har rent odemokratiska åsikter och ändå är medlem. Eller islamofob eller böghatare. Men så är det i ett stort parti - här måste det finnas plats för alla. Att stå utanför och skälla om att socialdemokratin förlorat sin själ är givetvis bara trams. Det är ett parti, inte en person. Att drömma om, eller frukta en socialdemokrati som förstatligar allt och klär alla i DDR-overaller är också trams. Den sortens parti har det här aldrig varit, trots allt en hätsk borgerlig press velat få det till.
På samma vis har det alltid funnits en stark bildningstradition inom partiet. Studiecirklar och kurser. Och detta inte minst för att på alla nivåer kunna bemöta upp-i-det-blå-fantaster som vill ha ALLT åt ALLA på EN GÅNG. Fast just den sorten brukar inte vara kvar i partiet, de har ju så rysligt svårt att kompromissa.
Vi är ett intresseparti. Ett pragmatiskt parti. Själv tycker jag att Stefan Löfvén formulerar socialdemokratins uppdrag i framtiden alldeles utmärkt när han säger att "när du är som svagast ska samhället vara som starkast". Och därefter kan vi tjafsa om vargjakt eller plastpåsar eller etanolbussar eller skolavslutningar hur mycket som helst - det är inga splittringar, det är levande demokrati. Vi ska inte ens vara alltför överens. Det är ingen frikyrka, det här.
Detta syns också i partiprogrammen - som på något vis ändå måste vara nåt slags kvitto på var partiet var vid den tiden, och var man ville gå. Det är inte särskilt revolutionerande. Däremot är de nästan alltid speglar av sin samtid. Det var inte mycket tal om jämlikhet och barnperspektiv i partiprogrammet 1928, däremot en hel del om statarsystemet och allmän folkskola, och ändå finns redan 1928 formuleringar som mycket väl hade kunnat finnas med 2013. Allt detta givetvis under heta debatter, med hårda formuleringar och angrepp - för det finns en olydighet inom socialdemokratin som ofta förvånar de som står utanför. Fast min absoluta övertygelse är att de flesta av de som står utanför och skäller ändå inte är människor som skulle passa i ett parti.
De är av den där typen som i vrede kan riva sin partibok (som inte finns längre för övrigt) över en utebliven cykelbana eller ett nej till vargjakt. De borde starta sina egna politiska partier, så får de se hur det går.
Visst, det finns enorma utmaningar i framtiden. En av dem är att återuppliva det politiska partiet. En av den kapitalistiska högerns, hårdfört manifesterad av SAF, till skillnad från en drömmande frittfallande frihetshöger som vill se ett minimalt samhälle, främsta insatser är misskrediteringen av politiken. Där politik blir enmansshower dirigerade av spinndoktorer och PR-byråer. Där enskilda individer blir viktigare än partiet.
Det skrämmer mig. Det är så ofantligt långt från en sorlande lokal där arga tanter i basker skäller om äldreomsorgen medan vi dricker termoskaffe och tuggar torra bullar. Det är så fruktansvärt långt från tonåringar som målar plakat eller delar ut flygblad på sin skola. Det är så extremt långt från rösträkning på ett fackligt representantskap när klockan är halv elva en torsdagskväll. Det är så jävla avlägset från en partistyrelseledamot som känner tammefan alla i sin hemort.
Så visst finns det saker att ta itu med. Under nästa hundratjugofem år.
Grattis partiet!
Den som är intresserad av en mer historiematerialistisk analys av varför socialdemokratin inte attraherar så många idag som förr kan med fördel klicka här, därför att Erik Bengtsson är en klok karl, som vet att politik inte är House of Cards....
Bilden? Årets FörstaMajmärke
Tvätten, kvinnorna och jag
Jag tvättar själv. Det har jag gjort ända sen min mormor barskt dresserade mig i konsten att tvätta rent, vika tvätt, stryka samt mangla. För det behöver du, var hennes enda kommentar. Därefter tvättade hon och andra kvinnor i familjen i varje fall mina kläder, när de ändå håll på, som de sa.
Men sen jag fick mitt första osäkra andrahandsboende har jag tvättat alldeles själv. Emellanåt till applåder - avmätta såna - från kvinnor i bekantskapskretsen. För det har ju hänt att kvinnor velat hjälpa mig med tvätten, eller rättare sagt, visa mig hur man gör.
Det finns mycket man kan säga åt en svensk man. Att han är ful, obegåvad, att hans yrke suger, att hans fru och barn är sopor, och han kommer att svälja det. Men om du säger att han inte kan köra bil har du skaffat dig en dödsfiende. Jag funderar på om det är ungefär samma sak om man skulle säga åt en kvinna att hon inte kan tvätta. De brukar bli alldeles oerhört irriterade när jag, milt, tackar nej till erbjudandet om tvätthjälp, eller ännu värre, förkastar deras råd om hur man ska hänga saker i torkskåpet.
Det är möjligt att jag nu befinner mig på minerad mark, att jag kommer att hyllas av reaktionärer och förkastas av radikaler, men jag vill nog hävda att efter trettiofem års tvättande brukar jag få saker rena alldeles på egen hand. Och blir det inte rent så blir det inte det, vilket är en av sidoeffekterna av att sporta hårt, och vara byggnadsarbetare. Men såna kläder fyller sin plats i byrålådskarriären.
Vet ni inte vad det är? Det är den fallande skala som män använder för att få ut största möjliga nytta av kläder. Ett snyggplagg blir fritidsplagg blir träningskläder blir arbetskläder blir trasor för fönstertvätt. En byrålådskarriär. Efter viss samlevnad har jag dock begripit att den kvinnliga byrålådskarriären tydligen mer omfattar snyggplagg blir fritidsplagg blir sålt på Blocket/överlåtet till smalare kompis...
I den manliga byrålådskarriären finns också en slags inbyggd balans mellan plagg som kan torktumlas och plagg som måste torkas i torkskåp. För de flesta män hamnar ration, bland egenhändigt inköpta plagg, typ på 9 mot ett i torktumlingsfavören. Vilket torde ha att göra med att kvinnor i gemen köper mer eleganta plagg än män. Och här har det också uppstått många och långa debatter med medtvättande kvinnor - om det står att ett plagg ska kunna torktumlas så torktumlar jag det.
Så gör inte dessa kvinnor. För "då förstör man plagget".
I samband med att vi renoverade tvättstugorna i bostadsrättsföreningen kom det tvättexperter på besök. Män som kunde förbrukning och maskinlivslängd, men som också hade studerat tvättande på en rent vetenskaplig basis i många år. På mötet var det företrädesvis kvinnor, som bistert satt med korsade armar, och lyssnade med avsmak på hans garantier om hur man visst kunde torktumla det mesta, eller att överdosering av tvättmedel knappast var optimalt. Eller att vi inte behövde ha separata centrifuger i fortsättningen eftersom de nya maskinerna hur som helst centrifugerade lika bra. Säg det till en sextiotreårig änka som tvättat sen barnsben....
Min mormor tvättade tillsammans med en granntant. De bokade tiderna intill varandra och sen satt de i tvättstugan och drack kaffe och hade hur trevligt som helst. Sen manglade de, och berättade hemska historier om små barn som krossats av mangelrullarna, vilket fick mig att trycka mig mot väggen. Vilket förmodligen var avsikten. Dessutom hade de väldigt ofta med sig galgar ner i tvättstugan, och hängde upp kläder direkt i det torkrum de hade till sitt förfogande - vilket minskade det strykberg som numera alltid ligger i en soffa hemma hos människor jag känner. Jag hänger också saker på direkt på galge om så behövs, och dessutom viker och packar jag ner allting i god ordning redan i tvättstugan.
Nästan alla ungkarlar jag känner tvättar själva numera. Bra där, mammor! Problemet uppstår istället när de flyttar ihop med någon - för då, alldeles oavsett, börjar kvinnorna ta hand om tvätten. Även kvinnor som annars är både radikala och medvetna tar hand om tvätten. Förmodligen av nån sorts praktisk handfasthet - nu måste vi tvätta! Givetvis då inte några av de män och kvinnor som läser detta, oavsett de har ett tvättberg i soffan eller just nu tvättar underkläder. Men min poäng är att alla män kan tvätta. Försök inte med annat.
Inte heller tror jag att det har att göra med vad man tvättar. Första gången man måste hantera kvinnors onämnbara, emellanåt så diminutiva att man funderar på om de är gjorde av änglahår, är man naturligtvis extra försiktig, men det är ju inget skäl till varför bara ena parten ska kunna tvätta. Jag känner mödrar som lär sina döttrar tvätta men gossarna får lära sig på egen hand. Själv har jag lärt både Arvtagerskan och Arvtagaren att tvätta, och de har fått ta både blod och bromsspår i underkläderna, för emellanåt är inte tvätt nån trevlig historia. Men så är det ju.
Det finns mängder av tvättråd på nätet. För män, verkar det som. För konsten att tvätta tycks vara en sån där mystisk sak som överförs i hemliga samtal mellan mor och döttrar. Ungefär som konsten att svepa en handduksturban runt huvudet, eller fatta vilka tröjor som passar ihop med vilka byxor. Eller när man ska använda en tvättpåse eller inte
Strykning ska vi ju bara inte prata om, det är som ett nedärvt gift hos kvinnor. Jag känner inga män som stryker underkläder, om jag så säger. Eller sortering av tvätt - där jag som den rationelle ackordsslav jag är alltid sorterar allting i mörkt, ljust, fyrtio grader eller sextio grader innan jag trampar ner i tvättstugan. Därefter följer jag doseringarna på maskinerna, och eftersom jag kan välja långa eller korta tvättprogram på de här maskinerna, så blir det nästan alltid korta program. Som den man jag är har jag väldigt lite sidenunderkläder eller annan handtvätt, vilket är djävulens påfund hur snyggt det än är. Och därefter är jag mycket rask med att skjutsa in saker i torktumlaren - det mesta - eller hängas på galge i torkskåpet.
Svårare än så är det ju inte. Därför är det så larvigt när kvinnor envisas med att alltid ta tvätten.
Men sen jag fick mitt första osäkra andrahandsboende har jag tvättat alldeles själv. Emellanåt till applåder - avmätta såna - från kvinnor i bekantskapskretsen. För det har ju hänt att kvinnor velat hjälpa mig med tvätten, eller rättare sagt, visa mig hur man gör.
Det finns mycket man kan säga åt en svensk man. Att han är ful, obegåvad, att hans yrke suger, att hans fru och barn är sopor, och han kommer att svälja det. Men om du säger att han inte kan köra bil har du skaffat dig en dödsfiende. Jag funderar på om det är ungefär samma sak om man skulle säga åt en kvinna att hon inte kan tvätta. De brukar bli alldeles oerhört irriterade när jag, milt, tackar nej till erbjudandet om tvätthjälp, eller ännu värre, förkastar deras råd om hur man ska hänga saker i torkskåpet.
Det är möjligt att jag nu befinner mig på minerad mark, att jag kommer att hyllas av reaktionärer och förkastas av radikaler, men jag vill nog hävda att efter trettiofem års tvättande brukar jag få saker rena alldeles på egen hand. Och blir det inte rent så blir det inte det, vilket är en av sidoeffekterna av att sporta hårt, och vara byggnadsarbetare. Men såna kläder fyller sin plats i byrålådskarriären.
Vet ni inte vad det är? Det är den fallande skala som män använder för att få ut största möjliga nytta av kläder. Ett snyggplagg blir fritidsplagg blir träningskläder blir arbetskläder blir trasor för fönstertvätt. En byrålådskarriär. Efter viss samlevnad har jag dock begripit att den kvinnliga byrålådskarriären tydligen mer omfattar snyggplagg blir fritidsplagg blir sålt på Blocket/överlåtet till smalare kompis...
I den manliga byrålådskarriären finns också en slags inbyggd balans mellan plagg som kan torktumlas och plagg som måste torkas i torkskåp. För de flesta män hamnar ration, bland egenhändigt inköpta plagg, typ på 9 mot ett i torktumlingsfavören. Vilket torde ha att göra med att kvinnor i gemen köper mer eleganta plagg än män. Och här har det också uppstått många och långa debatter med medtvättande kvinnor - om det står att ett plagg ska kunna torktumlas så torktumlar jag det.
Så gör inte dessa kvinnor. För "då förstör man plagget".
I samband med att vi renoverade tvättstugorna i bostadsrättsföreningen kom det tvättexperter på besök. Män som kunde förbrukning och maskinlivslängd, men som också hade studerat tvättande på en rent vetenskaplig basis i många år. På mötet var det företrädesvis kvinnor, som bistert satt med korsade armar, och lyssnade med avsmak på hans garantier om hur man visst kunde torktumla det mesta, eller att överdosering av tvättmedel knappast var optimalt. Eller att vi inte behövde ha separata centrifuger i fortsättningen eftersom de nya maskinerna hur som helst centrifugerade lika bra. Säg det till en sextiotreårig änka som tvättat sen barnsben....
Min mormor tvättade tillsammans med en granntant. De bokade tiderna intill varandra och sen satt de i tvättstugan och drack kaffe och hade hur trevligt som helst. Sen manglade de, och berättade hemska historier om små barn som krossats av mangelrullarna, vilket fick mig att trycka mig mot väggen. Vilket förmodligen var avsikten. Dessutom hade de väldigt ofta med sig galgar ner i tvättstugan, och hängde upp kläder direkt i det torkrum de hade till sitt förfogande - vilket minskade det strykberg som numera alltid ligger i en soffa hemma hos människor jag känner. Jag hänger också saker på direkt på galge om så behövs, och dessutom viker och packar jag ner allting i god ordning redan i tvättstugan.
Nästan alla ungkarlar jag känner tvättar själva numera. Bra där, mammor! Problemet uppstår istället när de flyttar ihop med någon - för då, alldeles oavsett, börjar kvinnorna ta hand om tvätten. Även kvinnor som annars är både radikala och medvetna tar hand om tvätten. Förmodligen av nån sorts praktisk handfasthet - nu måste vi tvätta! Givetvis då inte några av de män och kvinnor som läser detta, oavsett de har ett tvättberg i soffan eller just nu tvättar underkläder. Men min poäng är att alla män kan tvätta. Försök inte med annat.
Inte heller tror jag att det har att göra med vad man tvättar. Första gången man måste hantera kvinnors onämnbara, emellanåt så diminutiva att man funderar på om de är gjorde av änglahår, är man naturligtvis extra försiktig, men det är ju inget skäl till varför bara ena parten ska kunna tvätta. Jag känner mödrar som lär sina döttrar tvätta men gossarna får lära sig på egen hand. Själv har jag lärt både Arvtagerskan och Arvtagaren att tvätta, och de har fått ta både blod och bromsspår i underkläderna, för emellanåt är inte tvätt nån trevlig historia. Men så är det ju.
Det finns mängder av tvättråd på nätet. För män, verkar det som. För konsten att tvätta tycks vara en sån där mystisk sak som överförs i hemliga samtal mellan mor och döttrar. Ungefär som konsten att svepa en handduksturban runt huvudet, eller fatta vilka tröjor som passar ihop med vilka byxor. Eller när man ska använda en tvättpåse eller inte
Strykning ska vi ju bara inte prata om, det är som ett nedärvt gift hos kvinnor. Jag känner inga män som stryker underkläder, om jag så säger. Eller sortering av tvätt - där jag som den rationelle ackordsslav jag är alltid sorterar allting i mörkt, ljust, fyrtio grader eller sextio grader innan jag trampar ner i tvättstugan. Därefter följer jag doseringarna på maskinerna, och eftersom jag kan välja långa eller korta tvättprogram på de här maskinerna, så blir det nästan alltid korta program. Som den man jag är har jag väldigt lite sidenunderkläder eller annan handtvätt, vilket är djävulens påfund hur snyggt det än är. Och därefter är jag mycket rask med att skjutsa in saker i torktumlaren - det mesta - eller hängas på galge i torkskåpet.
Svårare än så är det ju inte. Därför är det så larvigt när kvinnor envisas med att alltid ta tvätten.
När slutade vi vara snälla mot varandra?
Dottern i den familjen hade en liten blogg. En sån där väldigt vanlig fotosida, som de yngsta tonårstjejerna har, där de lägger upp lite bilder på kläder, söta djur och lite tankar om Sitt Alldeles Egna lilla Liv.
Hennes mamma visste om det, bevakade hyfsat noga att inga alltför dumma saker lades upp. Familjen tyckte de hade bra koll. Hon var glad, fick glada tillrop av andra tjejer. Nån gång länkades hon av nån av de "stora" bloggarna, och nästan stammade när hon berättade hur många tusen klick hon hade haft den dagen ( vilket fick mig, vuxna karln, att gräma mig över mina sketna besökare på min egen alldeles-jätteviktiga-blogg-om-allvarliga saker).
Sen kom kommentarerna. Från en klar himmel.
"Måste varenda fet jävla brud lägga upp bilder på sig?" "Du, det finns tusenmiljarder såna som dig. Som är roligare å snyggare." "Kan du inte visa lite pattar" "Din moder borde förhindra dig att dela med dig av dina vedervärdiga bilder på nätet. Om du vet vem hon är, horunge."
Och värre saker än så.
Den lilla dottern var inte så glad längre. Hennes mamma, och pappa, var ursinniga. De la in spärrar så kommentarer måste granskas innan de hamnade på bloggen, men det hjälper liksom inte. En ung tjej får ett mycket bastant kvitto på att någon/några därute tycker att hon är ful. Att hon är dum och äcklig.
Jag och familjen pratade en del. Vis av skadan var mitt enda råd till dem att stänga ner, inte fortsätta. Man kan inte vara hårdhudad i det här läget. Jag läste en del av kommentarerna och förundrades - visst, en del var uppenbarligen pubertalt, skrivet av rasande tonårsgossar, såna som plågar små djur. Men annat... Det var helt uppenbart att här var det vuxna män, med åtminstone rudimentär bildning, som trakasserade en liten flicka. Av orsaker som ingen, fortfarande, har begripit. Vi har spårat länkar till hennes blogg till minst ett av de mest frekventa av de forum där människor missbrukar begreppet "yttrandefrihet" men trådarna är borttagna.
Det kan vara så illa att nån retade sig på något hos henne. Nån skitsak. Och därefter drog han igång ett drev. Inte ett gigantiskt drev, som andra råkat ut för, utan bara ett tjogtal dumma och elaka kommentarer. Och jag skriver "han" därför att det är män. Det är inga kvinnor eller tjejer som skrivit det här.
Lagen kunde inte göra något. Det går inte att spåra. Eller, rättare sagt, det här är inte tillräckligt prioriterat för att spåras.
När blev det OK att vara så här elaka mot varandra? Eller bara vara elak mot någon? Börja inte tjafsa om att "hennes föräldrar borde ha tänkt sig för, jojo" för det är inte det saken handlar om. Det handlar om att människor utan vett och sans plötsligt fått öppna dammluckor att a) håna andra utan att riskera konsekvenser, b) snoka i andras privatliv och förflutna på ett vis som aldrig tidigare varit tillåtet, och c) det har flyttat spärren även för normalbegåvade personer.
Det här kan faktiskt vara mycket större än man tror. För yttrandefrihet och anonymitet är känsliga saker. Jag personligen vet inte om jag tycker att nån som skriver en massa skit om kändisar på nätet förtjänar samma skydd som en undergroundaktivist i Syrien. Jag är inte särskilt förtjust i den sorts buffeljournalistik som Robert Aschberg bedriver i programmet Trolljägarna, eftersom Aschberg och de kvällstidningar där han skolats varit föregångare i att luckra upp respekten för privatlivet. Men jag förstår tanken - att faktiskt ställa folk till svars. Precis som Researchgruppen gjorde med nätrasisterna.
Familjen med dottern vill utkräva ansvar. Att det - i Sverige! - faktiskt inte går att hitta den som skrivit elakheterna, än mindre ställa till svars, är för dem obegripligt. Precis som för alla runt omkring. Även för mig. Jag har faktiskt inte lust att kämpa för vare sig yttrandefrihet eller anonymitet för nättrollen.
När blev det så här, för elaka insändare till tidningarna har det alltid funnits. Lokalredaktörer har alltid med en suck slängt O.Larssons senaste epistel där han tagit heder och ära av kommunledningen, i papperskorgen, och när det nån gång smitit genom granskningen har det varit underskrivet av "Arg skattebetalare" eller liknande.
Det kanske var så att med internet kom en störtflod av möjligheter att trakassera, håna, hota, förfölja. En ren guldgruva för de där stackars dårarna som fram till dess blivit bortsorterade av lokalredaktören. För jag tror inte att det bara har med ett hårdare och kallare samhälle skulle vara enda orsaken - det är naturligtvis mer komplext än så.
I ett längre perspektiv kan det få otäckare konsekvenser. I ett längre perspektiv kanske beräknande människor ställer en trakasserad ung flicka mot anonymiteten. Mot yttrandefriheten. Mot möjligheten att anonymt kunna berätta om elände och ren kriminalitet på arbetsplatsen. I en värld där galenskapen firar dagliga triumfer ska ni inte alls vara säkra på att fri surf skulle vara en självklarhet ( vi behöver bara tänka på NSA och annan nätövervakning för att förstå att de rent tekniska möjligheterna för att övervaka nätet redan finns).
Jag har inga förslag på vad man ska göra. Jag vet inte. Visst, jag kan som den gråsosse jag är givetvis prata om förbud och statliga myndigheter, men den avtagsvägen har vi testat förr, eller hur? Det jag önskar är att män, karlar, pappor nån gång begriper att vad man gör idag kommer märkas i morgon. Att de själva kanske får barn en dag och funderar på hur de skulle må om deras barn attackeras av anonyma elaka människor.
Inte heller tänker jag, i den politiska korrekthetens högerextremistiska namn, påpeka att näthat och påhopp och blabla minsann sker kvinnor emellan, invandrare emellan, bögar emellan. Det största näthatet bedrivs av män, och alldeles förtvivlat ofta också män som är vuxna. De är vuxna män som ger sig på andra med vidrigheter, och fullt medvetna om hur illa de beter sig, tro mig.
Och kanske, kanske kan vi ändra på det om vi i varje fall börjar prata om det. Om allt fler slutar kalla sig Snuttan58 eller HerrBertBeer på nätet. För yttrandefrihet kräver faktiskt att det finns människor som står för vad de säger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)