Sista bloggposten


Det blev tusen poster - sen blev det inte mer. Verkligheten kommer ikapp.

Jag började blogga för att berätta om mitt yrkesliv, och så långt var allting frid och fröjd. Men eftersom jag är den jag är kom det mer och mer bli fackliga och politiska frågor. Jag fick beröm, upptäckte att jag tyckte det var roligt att skriva, och dessutom var jag duktig på det (något jag alltid velat vara men inte varit så säker på).

Mest har det varit beröm, alltid har det varit jättekul.

Men sen vände det. I samband med att jag blev arbetslös fick jag vid sidan höra att arbetsgivaren inte var så där jädra jättelycklig över mitt bloggande. När jag därefter har sökt arbeten har jag - faktiskt - i klartext fått veta att de googlat mitt namn och därefter tackar de nej till mig. Jag betraktas som en bråkstake - och såna vill man inte ha. Vare sig på ett privat företag eller inom arbetarerörelsen.
Jag kanske skulle varit smartare och bloggat under psuedonym, eller undvikit konflikter, eller bitit mig i tungan ibland men då hade ju Utsikt från ett tak inte varit jag.

Jag är inte dummare än att jag inte talar om vilka företag det handlar om, eftersom det är ett bra sätt att ännu mer stänga dörrarna till trevliga uppgifter. Att vara provanställd och skriva provocerande om arbetsgivare, skyddsfrågor eller inflytande, eller om bögar, invandrare eller jämställdhet - är inget som premieras i den värld där jag befinner mig 0630-16 må-to, samt 0630-1315 fr. Då blir man inte anställd.
Botrygg vinner, skulle man kunna säga med ett snett leende...

Jag mår inte särskilt bra av det här, tvärtom. Jag är fostrad att misstänka makten och avsky auktoriteter, men jag är snart femtio år och har inte råd att inte få de där jobben. Det är en ekvation som uppenbarligen inte funkar - jag vet inte om det är något unikt för mig; det finns säkert andra som tvingats göra samma val men som inte skriver om det. För mig handlar det om att blogga och kanske inte få jobb, eller att sluta blogga och få dem.
Enkel matematik alltså. Jag har ingen fallskärm, eller fast anställning att luta mig mot. Jag har bara en viss yrkesskicklighet och goda yrkesreferenser, och då har jag inte råd med Googlandet...

Tack för de här åren. Vi ses kanske i kommentarerna till andras bloggar.



Ni är ett par hundra som brukar titta in här emellanåt - kolla in mina blogglänkar, där finns det bra folk som skriver intressant

Ledarvalet och frikyrkan

För en massa år sen var jag och min familj i en liten baptistkyrka i förorten. Det skulle barnvälsignas, och vi var upprymda och glada. Allt gick bra tills man släppte fram en lekpredikant - som tog sats ända från Jerusalem.
När han sa: Jesus kommer snart, och sen tittade på klockan, så bröt jag och min yngre bror ihop. Vi fnissade så vi skakade - vilket fick systrar och annat att bli ytterligt upprörda, fast inte lekpredikanten som nog trodde vi fallit in i nån slags sfärisk upplevelse, och att vi säkert skulle börja tala i tungor snart. Vi skrattade inombords så vi höll på att omkomma, och det spred sig inom familjen - det som skulle bli en glädjens stund höll på att ta död på oss...
Ärligt talat var det nog en av de sämsta predikningar jag hört, han är säkert KD-politiker idag eller värre, men varje gång jag och familjen nalkas nån slags gemensam eufori tittar vi på varandra och påminner oss om galningen för trettio år sen (tjugoåtta för att vara exakt).

I eftermiddag ska Juholt koras till partiledare. Jag önskar honom lycka till - han kommer ha förväntningar motsvarande ett världsrekord i knäböj på sina axlar. Och jag kommer inte vara där - jag skulle förmodligen bara börja garva högst opassande under talet. Som jag dessutom inte kommer kunna undgå, ens om jag försöker. Det här talet kommer spridas riket över, och analyseras sönder av tråkiga människor. Och mitt politiska intresse ligger inte där, även om det finns ett antropologiskt intresse i att se varför vuxna människor så förtvivlat längtar efter en räddare.
Jag blir bara räddare, jag.
Är jag inte för trött efter veckans arbete kanske jag tittar till det hela på lördagen.

Återigen - jag tror Håkan Juholt kan bli bra. Det är folket som väljer honom jag är skraj för. Mona Sahlin fick aldrig chansen - tack för det socialdemokrater i Skåne och lite varstans - och deras förväntningar är tunga. Inte heller tror jag att "vi kan lägga saker bakom oss" - istället ska saker upp på bordet, och det kan bara inte vänta till 2013.

Men sitt inte för länge Juholt!


Det är bara monarker och påvar som har sitt jobb på livstid. Och vissa socialdemokratiska ledare. Det är inte riktigt bra, för att uttrycka det milt.
Redan amerikanerna bestämde efter Franklin Roosevelts död att deras president bara kan sitta i två perioder - därefter ska det in nytt blod.

Visst, det låter säkert skitjobbigt för konservativa sossar, men det finns ett annat parti som redan gör så och det har gått rätt bra för dem. Vi skulle få en aktiv rörelse, det skulle kunna vaskas fram efterträdare att välja mellan eftersom det skulle bli naturligt, och vi skulle slippa höra att nån blivit gammal och trött.
Och det skulle bli modernt - för i ett modernt parti ska företrädarna kunna resa sig och säga att "nu ska jag göra något annat". Så Håkan Juholt - när du nu väljs i Partiledarfestivalen på lördag - tala om att du tänker sitta i tio år - och sen ska du göra något annat.


Bilden? Vad påven borde göra istället....

Den politiska faghagen och politiskt nörderi

Det finns ju de där som lever för politik, som lever. andas, pratar politik hela tiden. Och sen finns det politiker, och de där två behöver inte alltid vara samma sak.
Idag finns det rätt många, såna som jag, som faktiskt har det politiska skvallret som livsluft, som vill kunna spekulera, vara med, kanske t o m få känna att man haft betydelse. Men ytterst sällan behöver man ta de faktiska konsekvenserna av det politiska arbetet.
Jag vet inte vad man ska kalla såna människor. De är nån slags korsning mellan fanatiska kalenderbitare, faghags och de där som drog med Greatful Dead jorden runt - the Deadheads...

Väldigt ofta handlar det om namedropping - dvs vem som känner vem - och om att kunna redogöra för korridorspel. Veta hur de strategiska planerna lades upp, vem som la upp och när det skedde (inom socialdemokratin är ju myten ett rum på nån kursgård, med fickljummen whisky i tandborstglas). Och att de politiska bloggarna är nån slags ytterst essens av den här sortens kompis-med-kompisarna är självklart. Däremot kan man ju glädjas åt att det gudskepris inte finns nån politisk nörd-look. Eller finns det?

För de där som bestämmer är sällan inne i den här sortens politiska nörderi - Arvtagaren knäckte trött koden "du pratar om nördar, pappa". De håller på att förändra saker, och de tar också baksidorna, med debatter med levande människor, kvällssammanträden och tsunamis med handlingar som ska läsas in.

Politik är nämligen alltför ofta skvaller - ofta illasinnat, ibland bara naivt. Fast när information är otillgänglig återstår bara skvallret tyvärr. Vem sa vad, vem gjorde vad, vem fan åt lunch med vem - det är politiskt nörderi. När det också innefattar att springa på kongressfester, dricka öl med makthavare och hamna på bild med partiledare är det lite faghag över det hela (och jag är mycket medveten om att jag nu rör mig med begrepp som är främmande för avsevärda delar av bekantskapskretsen - jag ser framför mig pensionerad fackklubbsordförande som irriterat tänker "men pratar han om ombudsmän?")

Jag är en politisk nörd - hur många av er som läser det här vågar erkänna att ni också är det? Att ni faktiskt tittar på Youtubeklipp på Palme, eller ser om Obamas tal om och om igen? Eller att ni kommer betala dyra pengar för att få titta på Håkan Juholt på socialdemokraternas kongressfest på lördag?

Klockan är nu 0455 på morgonen och det säger en del om mig att jag skriver sånt här innan jag strax ska springa iväg till jobbet....

Rösta fram Juholt och åk hem.

Nästa fredag är det en sån där elitträff i Stockholm igen. Det är inget förolämpande i det hela - jag var också nominerad. Och jag hade nog åkt dit med min vanliga diplomatiska inställning och förmåga att pissa i garderober.

Vad ska man då göra i Stockholm? Förutom att genomföra en röstboskapsomröstning kring Håkan Juholt och Carin Jämtin? Aboslut ingenting.
Där ska inte fattas några beslut - istället ska ett antal av våra främsta företrädare få "prata politik".

I helvete heller.

De ska åka på kompiskalas, klia varandras ryggar, skylla på andra för valförlusten och missa två dagar då de kunde göra nytta på hemorten. Att de tyngsta företrädarna skulle ha behov av att få "prata av sig" är bara trams - de ska dit för att visa en enad fasad. Kulissbyggande helt enkelt. Och efteråt kommer alla att bita ihop och säga att "nu kan vi blicka framåt".

Skit i det där. Utlys en extrakongress i höst istället och ta itu med politiken. Då kommer det nog att visa sig om vi "lagt saker bakom oss."



Postat från min iPhone

Kollektivavtalets dag!!

Idag är det kollektivavtalets dag - något som tidigare år samlat en massa folk. Så icke i år. I Stockholm är en av orsakerna att Byggettan inte orkar vara motorn i det hela. Visst har det varit häftigt att se flera tusen byggnadsarbetare i arbetskläder samlas på Sergels torg för att visa hur viktigt vi tycker det är med kollektivavtal. Men varje år har vi frågat oss var de andra har varit?
På något sätt belyser det vad vi står framför. De traditionella metoderna är på väg bort, folk väljer sommarstället framför Första Maj, och det blir allt svårare att få medlemmar att ta uppdrag - men samtidigt tycker jag att man helt plötsligt diskuterar politik vid fikaborden igen. Och då finns det hopp.
Det är alltid tystnaden som är vår värsta fiende.

Annars är det också Irlands nationaldag - vilket fått delar av umgängeskretsen att få spader; de ska klä sig i grönt och vackla omkring på stan. Själv har jag ett ansträngt förhållande till irländare - de är katoliker, irländska författare skriver trista skrönor som alltid innefattar minst en originell gammal farfar som borde ha låsts in för länge sen (något de för all del delar med judiska författare), och de dricker äcklig öl.
Men ni som firar det kan ju alltid skänka en tanke åt personalen på puben där ni är - har de kollektivavtal, får de pension, är de försäkrade? Det är värt nån krona i varje fall den 17de mars...

Postat från min iPhone

Mona och den omvända Juholteffekten

Ett av genierna jag måste äta lunch med glodde på nät-Aftonbladet och konstaterade att det tydligen var fler än han som skulle kunna rösta på sossarna igen "nu när det var en karl som skulle bestämma..."
Det var nära till handgemäng där kan jag säga, men efteråt funderade jag en smula. För även jag mötte under valrörelsen människor som bara ville diskutera Mona Sahlin - och faktum är att den negativa betydelsen av det knappast diskuterats alls. Vilket är ungefär samma sak som 2006, när det var tabu att prata om vilken roll Göran Perssons person spelat. För det var väl fler än jag som var tvungen att försvara herrgårdar och hemhjälp och svartbyggen med mera - men eftersom det inte dykt upp i debatten får vi väl vänta på en bok om saken, och under tiden har GP fortfarande inte fattat det utan tror att han har nån slags frisläng i allmänna tyckandet...
Det är mycket möjligt att nomineringen av Juholt gör att folk kommer trampande tillbaka. Men om det är en omvänd Juholteffekt som gör att de kommer tillbaka för att han är karl vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...


Postat från min iPhone

Neighbours help us!!! Here lives slaves.

Neighbours help us!!!

Here lives slaves.

We are hungry.

Our boss C Kjellberg



Grannarna i Sollentuna satte väl i halsen en smula när de såg den här skylten utanför bygget. Nån, med lite hjärta, ringde till Byggettan, som kom ut och undrade vad fan som pågick. Strax därefter dök en upprörd arbetsledare upp och rev ner den. Och gladare blev han inte när media strax efter tittade in. Se inslaget här
Det minsta man kan säga är att de lettiska byggnadsarbetarna utnyttjades. Via tolk förmedlade de en verklighet som deras arbetsledare knappast kunde försvara - usel betalning, bor på arbetsplatsen, och med anställningsavtal som gränsar till livegenskap.

Men Carl Kjellberg, Renovatis AB, tjänar en del pengar naturligtvis. I och för sig tjänar inte bolaget så mycket pengar men det är - i den här branschen - två helt skilda saker...

I intervjun med Tv4 säger
Carl Kjellberg, Renovatis AB:
”Han har fri bostad, han har fria hemresor, han har dagtraktamente.”

”……..3,1 EUR, enligt avtalet.”
”Är det skäligt?”

”Ja, tycker det är skäligt för den här insatsen som den här killen gör. Borde egentligen tjäna mindre.”



Renovatis är ett skämt naturligtvis, men ett bra exempel på hur oseriösa skuttar nyttjar
ROT-avdraget, för att konkurrera ut företag som sköter sig. De tar för sig på en marknad där folk inte vill vänta två månader på att få bygga om. I slutänden är det grabbar som får 27 spänn i timmen som ska stå för det färdiga resultatet. För Renovatis har säkert inga anställda - de bara "samarbetar" med något företag i Baltikum, och trixar undan skattepengar.
De - till skillnad från Botrygg - har däremot fattat det här med att göra en pudel. Nån begrep att man måste bemöta kritiken på ett konstruktivt sätt - de gör sitt bästa här. Fast det lämnar ju en hel del övrigt att önska.

Det är här facket behövs, det är här vi ska synas. De här grabbarna är också våra kamrater - deras öde nu kan vara vårt öde i morgon. Därför hoppas jag att Renovatis fattar galoppen och att de, eller deras baltiska partners tecknar svenska kollektivavtal så snart de bara kan - istället för att utmålas som slavägare. En uppfattning som består när man läser om hur de själva beskriver sina "tjänster". Sextiotimmars-veckor, Lettiska villkor. Ja, ni förstår...


Bilden? Ibland ger sig en rubrik själv....

Tv4 profiterar på döden.

Varför är det så jävla viktigt för Tv4 att det var svenska kulor som dödade de två stackarna i Afghanistan (här)? Två man dog i ett krig där vi inte har att göra, och nu ska journalisterna se till att de andra som var på plats ska må ännu pissigare i resten av sina liv? Varför?
Eller är bara Tv4 förvånade över att folk faktiskt dör i krig? Att det inte är ett TV-spel? Och nu ska de påpeka att NÅN inte skötte sitt jobb?

Eller ska de sätta nån i fängelse också?

Kadaver-journalister är det, och de bekräftar bara att TV4 är en avstjälpningsplats för snaskig och omdömeslös journalistik. Bojkotta skiten.


Postar från min iPhone

Mitt råd till en ny partiledare!


Jag har bara ett enda: redan första dagen skall arbetet påbörjas med att hitta en efterträdare. Det är ett råd som verkar ha fallit i glömska; jag har fått det i min ungdom, andra har fått det, men det förtjänar att upprepas.

Det betyder inte att man ska utse en arvtagare, i nån slags successionsordning, men man ska sträva efter ett klimat där jordmånen är god. Under Göran Persson, och därefter under Mona Sahlin, har det rådet glömts bort. Därför har vi idag en rörig röra.
Det är våra olikheter som gör att vi utvecklas - och när valet tycks vara mellan tre identiska män (beskriv dem i text om ni kan) från en politikerfabrik, blir man en smula fundersam...

Inte bara snack, utan en verktygslåda också


Ida Gabrielsson som leder Vänsterpartiets krisgrupp, får en smula på huden från olika håll för att hon tänker bredare än partifundamentalisterna gör (Svenskan här). Det är ju onekligen nåt jag känner igen från mitt eget parti, just nu paralyserat av vad som faktiskt kan kallas en ledarstrid.
Ida vill att Vänstern ska bli handgripliga, och några gör sig naturligtvis lustiga över det, och några fattar naturligtvis inte - men jag tror hon är något på spåret där.
Det är ju inte så att behovet av välfärd kommer att minska - och vem ska stå upp för de som inte kommer ha råd i framtiden? Den snåla medelklassen, som bara skänker till välgörenhet om det är gulligt? Knappast va.
I vanlig ordning får vi väl fixa det själva, och vi har resurserna. Det är därför det är bättre att vi startar egna bibliotek, producerar läromedel, driver skolor - än att bara sitta arga och se hur allt vittrar sönder. För vad ska vi ta oss till när alliansen rivit allt?

I min egen kommun visar det sig att ett antal föreningar har problem med hyrorna - medan min egen partilokal står tom ganska ofta. Varför inte bjuda in dem att husera där? Och få verksamhet i lokalerna? Det ligger helt i linje med vad jag skrev om tidigare, om att vi måste organisera oss för de Mordor-år som kommer. Tjejtaxi låter utmärkt, trygghetsvärdar är en annan grej - fylla i blanketter till Försäkringskassan låter som en annan bra sak.
Politik är ju inte bara att tycka, det är att göra också.
Verdandi har under många år drivit ett sommarfik i Jakobsberg, och haft allt svårare att få folk att ställa upp. Varför, kan man fråga sig?

Litegrann har vi - jag också - senaste tiden hakat upp oss på hur vi ska möta och prata med väljarna, när vi egentligen borde komma ihåg att socialdemokratin var starkast när vi fanns ute på rinkarna, hos motorklubben, i nåt vindskydd hos scouterna, i sångkören. Innan vi la över allt sånt på kommunal förvaltning, i nån barnatro om att det alltid skulle vara så. När fotbollstränaren också var medlem i facket, och sa det också. Partiet var sina väljare...
Politik är att göra, och gör ingen annan det får vi väl göra det själva - precis som vi alltid gjort.


Bilden? Från en plats där man kunde göra en insats. Till exempel.

Egojournalisterna....

Tänk, jag önskar jag slapp läsa eller höra världen beskrivas i Jag-form. Det är så trist att ännu en gång få höra vad en ointressant journalist har för "personlig uppfattning". Måste alla vara kolumnister idag?
Det heter inte "när jag tittar ut från mitt hotellfönster i Benghazi" - det heter "den libyske diktatorn Khadaffi uppges..."

I synnerhet gäller det sportjournalister, där det verkar vara ett vanligt sätt att kompensera egen bristande idrottstalang och framgång. Men det sprider sig till politiken, till ekonomin, till utrikesnyheterna. Sluta med det! Vad kommer näst - är det ännu fler usla musikrecensenter och nöjesreportrar som ska skriva om USA:s utrikespolitik? Ska det bli TV4 av alltihop?





Och när ni ändå slutar med det, kan ni väl lära er skriva ordentlig svenska också. Eller börja jobba med nåt annat.....

postat från min iPhone

Vilka ska bestämma? Medlemmarna eller makten?

Både Johan Westerholm och Johanna Graf har skrivit jättebra inlägg om den pågående jakten på en ny partiledare. Bägge två har ett relativt nytt perspektiv på arbetarrörelsen - de är alltså inte besudlade av den maktkorruption som ett långt regeringsinnehav ofelbart för med sig. De är inte heller kopplade till intrigernas barnkammare, dvs SSU.
Därför missar också bägge en viktig, odiskuterad fråga - nämligen var makten ligger.

I min värld, som den politiske cyniker jag formats till, finns det ett kabinett med maktspelare som kommer att vara de som bestämmer inriktningen, och som inte kommer att exponeras. Det är de som finns bakom respektive kandidat, det är de politiska tjänstemännen. Det är korridorhärskarna. De följer med sin kandidat in till målsnöret och förbi, och de kommer inte att väljas. Så har det ju alltid varit i statsbärande partier där man börjat blanda ihop administrationen med den egna organisationen.

Därför blir en debatt om vem som är bäst skickad att leda socialdemokraterna också en fråga om dem. Äntligen. Vilka är de grå eminenserna - hur har maktspelarna formerat sig? Vilka allianser är det fråga om?
Kom ihåg att om man satsar på fel häst i det här racet, kan det betyda en tynande framtid på nåt fackförbund. Satsar man rätt kan det betyda fet lön och generösa villkor - det är inget att hymla med. Och just därför måste vi öppna dörrarna till de stängda rummen och kolla vilka som blir ertappade - vad för tjänster utlovas, vad är det som krävs?

Högberg, Andersson, MinaModerataKarameller



Postat från min iPhone

När storstaden blir hembygd. Eller inte. Del 1.


En kille jag känner sa igår att han skulle "åka hem" över sportlovet. Han sa det helt naturligt och det var nästan att jag missade nyansen, men vi har bott i samma område i tjugofem år så det kändes helt naturligt att fråga vad som var "hem".
Östersund, visade det sig. Duved, närmare bestämt. Som han flytt 1981, men som fortfarande var "hem". Men innan jag han fråga vad då Jakobsberg var, hade han försvunnit med matkassar och sladdbarn (stackars fan).
Det finns anledning att fundera kring det där. När upphör födelseorten att vara hemma? Hur länge bär man med sig minnen av inihelvetelångt bort med vemod i hjärtat? Och vad betyder det för det nya stället man lägger sin hatt på? När blir liksom hemma verkligen hemma?
En hel del av problemen i storstaden beror säkert på att hyfsat många inte känner sig riktigt hemma här. Och i sin strävan att passa in i nån sorts mall tar de raskt avstånd från vad de betraktar som bonnighet och provinsialism. Vilket i sin tur får storstadsinfödingarna att himla med ögonen.
En reklamsnutt för NorrlandsGuld skriker "I wanna go home" på TV - illustrerat (här) med en massa statister som knallar iväg från storstadens konstlade stress, för att ta sig en bira i glada laxars lag i nåt roadhouse vid nåt vattendrag. Poängen är, förutom att man ska dricka bira, att storstaden inte är hemma. Hemma är nån annanstans - för evigt förknippat med hjortronmyrar och sus mellan furorna. Dessutom med en liten elak knorr om att "storstaden" inte kan vara hemma...
Detta oavsett att många som flyttat från skogslänen faktiskt är födda i hyfsat stora städer, och hostat minst lika mycket avgaser som vilket förortsbarn som helst.

Och jo, jag vet att det bara är reklam, men man kan ju fundera på vilken reaktion det skulle bli om man gjorde en reklamsnutt tvärtom, typ att unga idérika lämnar den inkrökta glesbygden, för att få vara sig själva, få utlopp för energi, lära sig saker... Gjorde man sånt blev det garanterat ramaskri i bygdeblaskorna, petitioner och uppvaktningar från kommunalråd.

Min poäng - sent omsider - är att det är svårt att vara infödd storstadsbo idag. Själv är jag i total avsaknad av hemortsromantik - jag är uppvuxen i Bro, och de får göra vad de vill med det stället. Och det kan jag säga om Bro, för jag kommer som sagt därifrån - med nån slags sjuk logik har jag rätt att säga det. Men om jag vore inflyttad dit är det en helt annan sak.

Det finns nån sorts tidshierarki här - åldrigt folk som sitter och berättar minnen för varandra, tittar på bilder, minns namn och uttryck. Och det är aldrig lättare att känna sig utanför än när andra har minnen gemensamt, och man själv ingenting. Man kan vara intresserad, till och med beläst - men man förblir en utböling. "Han stockholmarn" som en lumparkompis från Kramfors kallas, fast han bott där där sen 1974...
Ingenstans blir det här mer uppenbart än i nya bostadsområden - Hammarby Sjöstad, det jag kallar verklighetens SimCity, är ett bra exempel. Där är alla inflyttade, ingen har tolkningsföreträde. Tvärtomexempel kan vara centrala Sundbyberg eller Kungsholmen (inte Södermalm, där bor det bara inflyttade lantisar med skägg och bakvänd keps - kisarna och bönorna är bortforslade) där man alltid springer ihop med nån som minns sjöfart på Ulvsundasjön, eller när Fleminggatan var full med ölsjapp. Och som dessutom inte kan sluta prata om det.



Vill man höra riktig stockholmska får man ta sig till Vantör, som det sjungs om har ovan, eller till Solna eller Fruängen kanske. Och jag verkligen rös av stolthet när lärlingen sa "hooonom" senast - kulturpåverkan!

Nackdelen är att di inflyttade vill ha det som di alltid haft det - och de tar sig ton. I själva verket är den typiske storstockholmaren inte alls särskilt mån om Stockholm - det är inte "hemma". Faktum är att det säkert finns fler Leksands-fans i Stockholm än i Leksand, och Sveriges största sameby har nog riktnummer 08. De vill nånstans djupt ner i själen att Stureplan borde se lite mer ut som busstorget i Bollnäs, ungefär. Inte alla inflyttade naturligtvis - storstaden rymmer alla sorter, men många nog för att skapa en kritisk massa som man måste förhålla sig till.

Och sen åker de "hem" och blir förbannade över att de som stannade kvar har gjort förändringar....just för att kunna stanna kvar. Som han från Duved, som var irriterad på att nån styckat av nån granntomt och byggt stugor för uthyrning där.

Kopplar man det här till politik blir det då rätt uppenbart varför sossarna misslyckas i regionen.

Vad man behöver här är inte nån som "förstår och kan beskriva storstadens stress och krav" som det stod i nån analys - därför att den infödde har ett ointagligt försprång före den inflyttade. Sorry Damberg - men du är inte heller lösningen på socialdemokratins problem i storstaden, och de som driver ditt namn har tappat fotfästet helt...
Vad man behöver är nån som minns hur det kändes att stå ensam i storstaden. Som måste förlita sig på en bäddsoffa hos en ogift moster, och som tyckte tunnelbanan var skitläskig en fredagkväll. En person som förstår hur det är att ha en pinsam dialekt och inte hitta till Norra Stationsgatan, men som 2011 kan hållplatserna utantill, vet när man ska hålla andan i en nedpissad hiss och obarmhärtigt snor en taxi. Samt står till HÖGER i rulltrappan *fniss*

Därför var inte heller Mona Sahlin ett dragplåster i Stockholm. Därför är ytterst få infödda dragplåster här - de inflyttade kan inte identifiera sig med dem. Och inte så sällan spelar nostalgi-imperialismen en stor roll. De äldsta slår de yngsta i huvudet med det - och nu talar jag inte om ålder. Det är därför jag tycker så illa om saker som Stockholms skönhetsråd som slår vakt om saker som inte finns. Dessutom, de inflyttade tenderar att efter ett tag bli ännu mer konservativa än de infödda - men det är fortfarande inte "hemma"

Samtidigt måste man få gilla storstaden - jag gör det. Gudarna ska veta att man fått obegripliga gliringar av landsortsboende kamrater vid fackliga kurser och liknande - jag får klä skott för att regionen är borgerlig. Det är lika korkat som att be mig ta skott för Fuskbyggare eller att det förekommer svarta pengar i mitt yrke - men nånstans beror det på att jag är född i Stockholm, jag gillar det, och så snart jag sparkat ut Arvtagarna kommer jag ta mig mot mer asfalt och avgaser.

Det kommer en del två, där jag ska skriva vad jag tycker borde vara en vettig politik för Sveriges enda storstad. Och för att det inte ska bli för långt.

Bilden? Vasastan för böveln....

Den gröna milen - snart får vi veta vem det blir.

Idag får vi säkert veta vem valberedningen hos socialdemokraterna tycker ska bli partiledare. Spekulationerna valsar runt, och det är väl en och annan journalist som inte släpper telefonen just nu.
Vem det än blir - jag är hyfsat ointresserad - kan jag däremot lova att det inte kommer vara ett förslag som inte kommer kritiseras. Den tiden är förbi, när partiet och rörelsen slöt upp runt sin ledare och skyddade och bevakade.
Och tack och lov för det. Det får vara slut med valda kejsare inom arbetarrörelsen.



Postat från min iPhone