De annorlunda. Om Peter, om Tuppen, om Piss-Nisse



De finns ju överallt, de där som inte är som andra. När jag springer på Peter, som vi kan kalla honom, är det flera år sen vi sågs. Han har fortfarande den där stirriga blicken, men håret är lite tunnare nu, kroppen inte lika stressad.
 Länge dök han upp lite här och var på orten. Alltid med, alltid åskådare, alltid lite tafatt och sen med att ta till flykten när det började osa hett. Alltid nyfiken och hur han än bar sig åt lät han alltid väldigt arg när han pratade. När dottern var liten och med i barnvagn dök han på mig för att prata, och efter ett tag började hon gråta. Han var otäck. Och Peter stod där, med armarna hängande, och fattade ingenting.
  Nu har han inget jobb längre. I och för sig visste jag inte ens att han hade jobb, jag har inte haft en tanke på honom. Men jodå, han var bortrationaliserad. Han sa det nästan lite stolt, som om det var ett kvitto på nån slags samhällelig normalitet. Mellan raderna förstod jag att hans anställning varit beroende av samhällets ekonomiska stöd, och av företagets goda vilja. Som det nu var slut med.

  Man småpratar. Män i min ålder har lite svårt med det. Dessutom vill Peter alltid prata sina intressen, som är bordtennis samt en stuga nånstans uppe i Ångermanland, dit han regelbundet åker med sin pappa. Så länge pappa nu orkar. Jag minns att när han virrade sig in på gymet där jag tränade hade han en rätt grandios uppfattning om vad han mäktade med - vilket gjorde att han först lyfte en jättelätt vikt, vilket gick bra. Nöjd med detta tog han en något större vikt, vilket också gick med visst besvär.
  Därefter la han på vikter motsvarande världselit innan vi hann stoppa honom från att försvinna ner till våningen under med stången på axlarna. En historia som återberättas emellanåt. Och gapskrattet fick ju givetvis Peter att undvika gymet.
  Nånstans ser jag i hans ögon historien om hans misslyckanden. För gammal för att ha fått den diagnos han så väl hade behövt, hunsad i OBS-klassen. Alltid lite hackkyckling, men precis som alla andra hackkycklingar snar till att själv hacka. Aldrig bjuden, bara åskådare. Undrar vad han själv tänker.

  Jag minns andra - Tuppen, Piss-Nisse, Magra Fredrik, Tolvan, Fattan (som inte ens kunde säga sitt namn, Staffan). Undrar hur det gick för dem - de var bara "ellers" som man så snällt säger i Norrland. Vi kallade dem byfånar, med den grymma överlevnadsjargongen i förorten. Men det fanns ändå nån plats för dem. De fick jobb på lagret eller som diversearbetare. Några var bara sena - är det nån som ens pratar om "omogna" idag?
  Nån tvättade kläder åt fotbollslaget, Peter har varit allt-i-allo åt sin bordtennisklubb under många år. men alltid ensam

  Vad händer med de barnen idag? Är det ens tillåtet att vara "ellers" idag? Eller är det så att vår desperata jakt på att förstå allt gör att vi måste diagnostisera allt? För vi pratar inte om belagda handikapp här - vi pratar om medelålders män som måste bo hemma hos åldrande föräldrar, eller ha god man, eller leva i ett gruppboende. De är annorlunda.

  Jag tror att vi alla har några såna där "annorlunda" långt bak i det dåliga samvetets garderob. När jag på nytt läser Lill-Tarzan å jag, av Johan Hedenberg slår det på - trots att han skriver rätt risigt är det rakt ur hjärtat, om att söka normalitet, att sky det annorlunda.

  Precis som vanligt förstår inte Peter när samtalet borde ta slut, och därför måste jag själv till sist säga "nä, hördudu, nu måste jag sticka" och börja titta bort med ögonen. Till sist släpper han iväg mig, allt ska ju ordna sig, det blir nog bra. Jobb finns det alltid, om man bara vill Och han vet nog att jag inte alltid orkat prata med honom. Han vet att jag ibland undvikit ögonkontakt, därför att ibland orkar man bara inte. Man har nog med sig själv.

  Det är just det - man har nog med sig själv. Emellanåt minns jag Piss-Nisse i högstadiet som var så oerhört kontaksökande att man vände när man såg honom. Han ville för mycket. Eller Micke som ringde omöjliga tider - maten brändes vid, ungarna skrek - och som bara försvann en sommarnatt vid havet. Och till sist reduceras de alla till att bli bleka minnen som kommer upp när di jämnåriga träffas, när någon alltid har ännu lite mer information om vad som egentligen hände.

  Men oftast har man nog med sig själv...

 

 

Hjälten är ju sällan doktorand. Ny krönika i Arbetarskydd

 

Har fått tycka igen. I Arbetarskydd.

  Tyck gärna till där - så jag får fortsätta tycka.

  Klicka här för att komma till krönikan


Bilden? Min egen låg- och mellanstadieskola. Men när vi gick där var det bara kala åkrar och asfalt...

ROT-avdraget skapar svartjobb

  Sedan ROT-avdraget infördes har jag tjatat med en dåres envishet om att det skapat nya marknader för oseriösa, rent kriminella personer i byggsvängen. Och tagit en del skit för det också. Dock har jag framhärdat, mest baserat på lite för många kontakter i den grå byggsektorn. Jag är nämligen en sån som man ringer till, när det gått åt helvete på riktigt, när även svartjobbarna och gulingarna vill ha hjälp av facket.

  Inte ens mitt eget fackförbund har alltid delat min åsikt, vilket jag tar med ro. Man kan inte vinna alla strider.

  Däremot är det oerhört intressant att Kaliber, P1:s program för undersökande journalistik, tagit tag i saken och rotat. Och kan man tänka sig, de drar samma slutsats som jag. Svartjobbandet är utbrett i ROT-avdragens Sverige.

  ROT-avdraget infördes som ett påstått branschsstöd, men var egentligen en tack-för-hjälpen-gåva till borgerliga väljare i villor och bostadsrätt. De har säkert tackat också, fast inte lika mycket som skumraskfirmorna, som plötsligt fick en legitim fasad och kom bort från Skatteverkets sökljus. Och det säger en del om moralen i den här sektorn när avdraget försvarare påstår att det "gjort 25 000 jobb lagliga..."

  Ursäkta mig, men vad är bra med det? Hur i helvete kan man veta om att det finns minst 25 000 svarta jobb i Bygg-Sverige, och det enda man gör är att införa ett avdrag, som gjorde det lättare att jobba svart? Skamligt, är vad det är.

  Inte heller är det här bara en kamp för exploaterad utländsk arbetskraft, som befinner sig nåt som är, eller i varje fall tangerar, jobbtrafficking. Inte heller bara för att folk med ärliga anställningar ska slippa lönedumpning.
 Det handlar precis lika mycket om att seriösa företag, med kollektivavtal och skyddsombud ska kunna konkurrera på lika villkor. Därför är det här inte alls bara en fråga för facket - vi vill gärna ha med arbetsgivarna på vagnen, men det lär väl vara som att klämma pengar ut gråberget. De har en märkligt naiv syn på "företagsamhet" hos arbetsgivarsidan nämligen.

I min värld behöver vi bra seriösa företag som sköter sig. Och de gynnas inte heller av svartjobbare.

  Men lyssna på Kaliber. Här. Ni kan få höra nån som pratar en hemsk stockholmska också. Det är jag.



Bilden? En liten illustration till vilka som nyttjar avdraget....

Välfärd kommer icke ur intet...

 

Jag har inte följt s-kongressen särskilt noga. Det känns rätt märkligt, men med åren har jag fått mer distans till den sortens skådespel. Inte alls så att jag förmenar ombuden deras rätt att tycka, skriva motioner, gå upp helt i onödan i talarstolen för att upprepa vad tidigare talare redan sagt (för det finns ett egenvärde i att ombudet från Knäckebröhult faktiskt får yttra sig), och inte alls så att jag tycker illa om att en massa medelålders människor, som nästan alla känt varandra väldigt länge, får busa loss lite till ofarlig musik.
  Utan det är det där med politiken.

  Eftersom vi har en borgerlig press i Sverige - säg inte emot! - har bevakningen varit sisådär. Men eftersom ombuden nu kan använda nätet och twitter har en hel del gått fram ändå. Och till skillnad från den förutsägbare Mats Knutson och den ännu mer förutsägbara Margit Silberstein ser jag politikens förändringar i vad som inte sagts.

  Man måste minnas att majoriteten av ombuden alldeles nyss satt och tokapplåderade åt den gemytlige men helt malplacerade Håkan Juholt, och att majoriteten av dem förra valet tog ställning för en idiotisk allians med Vänsterpartiet. Sådär jädra smarta var de ju inte då.

 Jag har min uppfattning klar i de flesta frågor, den betraktas av okunnigt folk som vill förlora riksdagsval som nån slags högerposition. Själv vill jag betrakta mig som Djävulens Advokat och ställa de där obekväma frågorna, ifrågasätta sanningar och säga att Kejsaren är Naken. Därför att politik är för viktigt för att reduceras till vulgärpropaganda av typen "Carema tjänar miljoner men de väger kissblöjor!", eller "Det finns muslimer som begår brott! Stoppa invandringen!".

  Inte heller är politiken betjänt av tokar som tror att samhället var bättre för trettio år sen. Det är att göra sig skyldig till något jag tjatat om tidigare, nämligen Kronologisk Imperialism (här och här), och politik och samtidshistoria kräver mer. Annars blir det farliga dikeskörningar igen. Man kan inte kräva av människor som levde 1983 att de skulle ha värderingar som vi har 2012. Punkt.
  Sverige var sämre 1983 när det gäller nästan allt...

  Istället för att ge mig på kepsbärande intellektuella och poeter utan klädsmak, som vill känna samhörighet med arbetarklassen, -suck- måste man ta upp frågan om hur denna välfärd som alla tjatar om ska skapas. För om detta sades mycket lite på s-kongressen.

  För någon måste betala. Man måste dessutom nästan vara vänsterpartist för att tro att privat företagsamhet blomstrar av sig själv, eller att en gigantisk vårdsektor skulle vara lönsam.
  Innan nu arga människor anklagar mig för liberalism eller nåt annat fult, vill jag påpeka att detta sade redan Wigforss och Sköld, detta sade redan Sträng. För att inte tala om Feldt och Persson. För det är också socialdemokrati - att se till att det faktiskt finns resurser att fördela.

  Om detta sades det mycket lite på s-kongressen. Det är signifikativt. Däremot var det ett rackarns upprepande av att jobbskatteavdraget motsvarade 21000 underskötersketjänster (ett exempel som i sig är ett hån eftersom det då förutsätter att deras låga löner fortsätter vara låga) och att de som nyttjade detta borde skämmas ögonen ur sig. Ett resonemang som tangerar det totalt misslyckade angreppet på icke-medlemmar i facket "att de åker snålskjuts" - det brukar vara jättebra att skälla ut folk man vill ha på sin sida. Not.

  För det är ju så att någon ska betala. Jag kan. Det är OK. Men jag undrar vad min kompis undersköterskan som hade råd att åka till Egypten skulle tycka om att få högre skatt. Även om det skulle gynna henne, nånstans i en dimmig framtid - och det är ju här socialdemokratins dilemma och De Nya Moderaternas slughet ligger: att människor faktiskt vill bestämma väldigt mycket själva, vilket är bra mycket lättare med mer pengar. Jag är kort sagt extremt tveksam till om kraftiga skattehöjningar är en valvinnare för socialdemokratin.

  Jag vet att det finns folk som påstår det. De har säkert gjort marknadsundersökningar om saken. Förmodligen av typen "90% vill ha samhällsvinst i vården" vilket är en så usel undersökning att jag inte vet om jag ska rodna eller bli arg eller bägge, men till det kan jag återkomma.

  Överhuvudtaget slås jag av något som jag knappt kan kalla annat än okunskap när jag läst och hört s-kongressen, förutom att alla är släkt eller kompisar. Om hur Sverige fungerar. Om att det är missnöje med en lamslagen borgerlig regering och en alltmer desillusionerad statsminister som ligger bakom högre opinionssiffror, och knappast den egna politiken. Den hanteras mest av en upprörd Vänster, vilket i och för sig är bra - om Vänstern vore nöjda med socialdemokraterna är något galet.
  Vänstern kan försöka göra politik av Vinst-i-välfärden-tramset; så håller de sig ur vägen.

  Under tiden måste socialdemokratin ta itu med hur välfärden ska finansieras, för det kan man inte göra utan privata företag. Människor måste betala skatt, företag ska också betala skatt. Och den frågan får man inte slingra sig ur - det räcker med att se hur talare efter talare "med drömmande och naiva ögon" beskrev de nedåtgående spiraler i Dantes inferno, som utsatta människor hamnat, i ditjagade av Anders Borg. Som om en s-regering skulle ha kunnat gjort saker annorlunda....

  Jag vill påminna om krisåren. Kung Göran fick låta yxan gå, Rosornas krig och allt det där. Politik är inte bara trevligt, att låta alla få mer av allt. Ibland får man lägga idealen på hyllan och dra åt svångremmen. Ta smällarna. Växa upp.

  Och där kommer vi åter tillbaka till Näringspolitik - ett område som på s-kongressen tydligen var ett perfekt tillfälle för de flesta ombud att ta en fika och mingla. För då blev det tråkigt och allvar och bytesbalans och underskott och exportkrediter och utrikeshandel.

  Vem ska betala? Vare sig ROT eller RUT eller restaurangmoms låter sig avskaffas i första taget, hur eländiga de än är. Förutom att de lär reta upp en massa människor och ta bort arbetstillfällen, och inte heller ger särskilt mycket stålar.
  Det är först när sossarna är trovärdiga om HUR välfärden ska finansieras som jag på allvar tror att Reinfeldt ryker. Skulle ha ryka ändå 2014 är det nog på egna misstag, eller att Moderaterna lyckats radera ut nåt stödparti.

  Dessutom kan det vara bra att minnas att det är väldigt många företagare som röstar på socialdemokraterna. Enmansföretagare, småföretagare. Skräm inte bort dem.

  Slutligen: jag har en del fackliga kamrater som morrar om RUT och ROT. Till er vill jag säga - gå ut och gör ert fackliga jobb för helvete. Värva medlemmar, förhandla fram högre löner och se till att ROT och RUT blir för kostsamt för staten. Men att bara vilja förbjuda det är så...1976. Och vi vet hur det gick då...


Hr Westerholm i Furusund har också kommenterat kongressen...


Bilden? En oerhört smart snubbe. Som också har hårda nypor. Det kommer somliga snart att bli varse...
 

 

 

När jag var liten 1968 lekte jag sammanträde...



...eller FörstaMaj-tåg; det kunde variera lite. Jag har ett bestämt minne av hur jag radade upp lekskolekamraterna på led, viftade med röda papper och gapade USA UT UR VIETNAM varvat med Känner Ni Stanken Från Enskilda Banken, till lekskolefrökens förfäran. Eller hur förgrymmad jag var över att de andra barnen efter ett tag inte alls tyckte det var roligt med protokoll och rösträkning.

  Ty jag var ett barn av min tid, uppvuxen med unga engagerade föräldrar som tog med sig ätteläggen både i demonstrationer och på möten. Och det var inte bara vi, alla andras ungar var också med, och de tidiga banden har i varje fall gjort några både till statsråd och välbetalda funktionärer i rörelsen. Men det skapade också en hälsosam brist på respekt för auktoriteter - vad var läraren i skolan mot kommunalnämndsordföranden? Jag minns fortfarande hur en elvaårig klasskamrat, son till tung - bokstavligt talat - lagbas i byggbranschen, efter att ha blivit hotad med extraläxor av läraren, sävligt svarade: Du, det där får vi förhandla om...

  På mötena grälade man. Det lät så i varje fall. Fast alla köade liksom upp, fick prata till punkt - fast emellanåt fick till exempel min egen dyra moder dunka med klubban i bordet och förmana de mest ivriga förespråkarna av införandet av socialismen, att hålla sig till ämnet, som oftast ändå var cykelställ eller systembolag till orten. Och emellanåt var man så osams att man måste rösta, räcka upp handen, och då gällde det att räkna FÖR eller EMOT.

  Det var mycket rösträkning på den tiden, ty det här var på sextiotalet, mina föräldrar hade varit med och vält omkull det otidsenliga patriarkatet av lantarbetare som inte märkt att landsbygden utanför Stockholm raskt förvandlades till en förort, och på TV var det både Kårhusockupation och strejk i Malmfälten. Ungefär så. Samt krig i Vietnam, förmedlat via flimrig svartvit TV.

  Jag var ju inte så gammal då, vissa saker glider ihop. Mitt i minnen av Palme i Almedalen poppar bilder från Biafrakriget upp, för mina föräldrar trodde gudskelov inte på att bädda in oss barn i bomull, vilket föranledde diskussioner med mer försagt lagda personer i släkten som inte kunde förstå varför en tioåring skulle veta något om Hanoibombningarna 1972.

  Allt detta påverkade givetvis mig. Att vara tyst och lydig var inte ett alternativ - för hur gärna dagens sossar vill tala om Klassiska Socialdemokratiska Värderingar så ska man minnas att det också var ett samhälle fyllt av könsförakt, homofobi, vänskapskorruption och elände. Vilket man raskt märkte när man halkade vidare, in i ett SSU som fylldes av besserwissers och påläggskalvar. Men fortfarande fanns ändå känslan av att saker inte var statiska, saker kunde förändras.

  Allt detta kommer mig till minnes inför den socialdemokratiska kongressen som börjar nästa vecka. För nu fylls, i vanlig ordning, sidorna av olika krav och nu jävlar ska vi vrida partiet hit eller dit... 

  Jag är inte så imponerad av det där. Mitt absoluta intryck är att valmanskåren inte vill ha ett socialdemokratiskt parti som drivs av ideologi. Av omsorg och rättvisa, visst, men inte dogmer. Jag fick, på ett ytterligt brutalt men ärligt sätt, lära mig i tidig ålder att vi är ett intresseparti. Till skillnad från att vara ett idéologiskt buret parti. Det finns ingen socialdemokratisk ideologi - det finns gemensamma intressen. Vi är pragmatiska - det är därför vi kommit låååååångt längre i utbyggnaden av Det Goda Samhället genom kompromisser, istället för att storstrejka hela tiden eller hälla ut gödsel eller mjölk på Champs Elysee.
 Just därför är det smart att sitta i båten - det vi upplevde som obegripligt fega strategier 1978 är realiteter idag - föräldraledighet, gymnasieskola, kollektivavtal. Man kan fråga sig hur det gått om man låtit hetsporrarna bestämma takten.

  På samma sätt kommer det bli med kongressen i Göteborg. Visst, det finns ett gäng gaphalsar - märkligt nog uppdelade i just samma fraktioner som för både trettio och sextio år sen - som kommer föra liv, kräva saker, dunka näven i bordet. Men ute bland kongressbuden sitter praktiska människor från Mark och Selånger och Kalmar - som tänker praktiskt. I slutänden är all framgångsrik politik lokal, och jag har svårt att tro att den rävsluge metallaren kommer kliva i De Högröstades fällor.

  För så har det varit genom åren - kongresserna har varit ganska städade tillställningar, som format god politik som kunnat genomföras. Alldeles oavsett att somliga försökt agitera för vansinniga formuleringar eller kratta i manegen för Svensk Näringslivs Tunga Artilleri - något som partiet fortfarande är märkligt värnlöst mot.

  Det betyder inte alls att det behöver vara tråkigt. Tvärtom. Det är väl kul att man har släktträff/firmafest ibland. Somliga får köpa nya snygga skor, andra en ny slips. Och däremellan kommer man att fatta en del beslut.

Jag har inga större förhoppningar eller krav på kongressen. Tvärtom är jag rätt nöjd med att inte längre vara mitt i smeten, veta förhandssnack, inte spela upp linjetal på YouTube. Och sen kan jag se gamla lekkamrater bland kongressombuden, för vilka detta är Årets Höjdpunkt.

 Det enda jag vill är att kongressen pratar om sånt som faktiskt betyder något. Jobb, Bostad. Skola.

 Sen kan de leka protokoll och rösträkning så mycket de vill, Men se till att ta med barnen.