Tidsjakten eller får man spela Iron Maiden på hemmet?



  Man ska tydligen ha dåligt samvete för att man är stressad nuförtiden. Människor hinner inte med jobbet, övertiden, hämtandet och lämnandet av förskolebarn, utvecklingssamtal, läxläsning, föreningsliv, mammarollen, papparollen, de åldriga föräldrarna, de försummade skolkamraterna, tennisen, klarinettspelandet, schackklubben, Vasaloppsförberedelserna, fackföreningen, trädgården, sommarstugan, husvagnen, båten, motorcykeln och städningen. Samt partnern och lite tid för sig själv. 
   Bor man dessutom i ett villahelvete eller i en kultursurdegsslum tillkommer givetvis en hel del annat, som miljö, smarta val, en polska som städar och pensionsförsäkringar. Och städdagar, biltvätt på gatan, fruktträd och den sortens smått absurda grannsnack som Berglins är så duktiga på att beskriva.
  Ständigt denna stress.

   Själv trivs jag med att vara stressad. Det betyder att jag har saker att göra. Man har slutdatum på jobbet, tvättider att passa, mat som måste tillredas innan den måste slängas. Bor man med många kvinnor och en toalett är det också stressande, liksom att hinna till jobbet med allmänna färdmedel (alltid samma ska-jag-hinna-idag-känsla).

  För stress är nåt naturligt. Det kan vara bra att påminna om det ibland, och i ett längre perspektiv är nog stressen över fallfrukt i trädgården lättare att leva med än att jagas över en savann av hungriga lejon typ. Men lejonjakten fick människor att hitta på saker för att skydda sig, och så är nog fallet med väldigt många av alla dessa nöden-är-alla-uppfinningars-moder.

  Inte heller litar jag på människor som inte stressar. Latmaskar. För inte så länge sen försökte jag klämma mig mellan två män som i strid mot all storstadslogik stod i bredd i rulltrappan. När jag klämde mig mellan - inte helt lätt för medelålders man med ryggsäck - sa den ene "men så bråttom du har. Ta det lite lugnt..."
  Eftersom det var i en sorts trappa så kom jag givetvis på en massa smarta saker att säga efteråt, men framförallt kanske han inte alls tänkte ett eller två steg längre. Att jag kanske hade väldigt bråttom till ett tåg, för att kanske hämta ett barn, för att fritidshemspersonal skulle få gå hem i tid, till sina barn. Eller att jag kanske skulle på ett möte, kanske skulle hinna handla för att kunna laga mat, kanske precis kommit på den inledande meningen till Den Stora Romanen.
  Eftersom det nu var två medelålders män i Dressmankostymer, slipsen lossad, och besökarkort till nån mässa runt halsen, ropade jag bara:
  -Nä, jag måste ju hinna in på Systemet.
   Nu var det ju inte så, men det fick liv i dem. Och den ene ropade med hög röst:
- Flytta på er däruppe, den här killen har bråttom....

  Egentligen handlar det om prioriteringar, och om jämlikhet. Det var lättare för män, förr i tiden, att hinna med blåsorkestern och fackföreningen och fotbollslaget och tälja barkbåtar och tvätta bilen, därför att de inte brydde sig om resten. De som verkligen var stressade var deras hustrur, och i synnerhet de som både yrkesarbetade och tog ansvaret för hemmet med barn. De hann inte med nånting. Sa de i varje fall. För så var det för oss som växte upp på sjuttiotalet när den typiska hemmafrun gick upp i rök och arbetsmarknaden öppnades för kvinnor på riktigt. Våra morsor var avsevärt mer stressade än våra pappor kan jag lova.
  På det viset har stressen blivit mer jämlik. Idag är det väldigt många pappor som har lite gnagande dåligt samvete när de måste vara hemma med sjuka barn. Förr var det bara kvinnor som kände så.

  I själva verket har nog stress blivit en status- och klassfråga. Det är trots allt liiite fint att ha mycket att göra, vara tvungen att slänga fram en elektronisk almanacka för att hitta en lucka för samvaro med - jag höll på att skriva familjen, men jag menar vänner. Och på samma sätt har rejäl ledighet, minst sex veckor, också blivit det. För det finns inget som är stressande som människor som gärna berättar om ansvarslösa dagar i solen, sova hur länge man vill, gå till dukat bord (hos svärföräldrar antar jag), eller makalösa äventyr på savanner eller vid hajrev...

  Man har gjort en del forskning kring det här; och det visar sig att när människor får sköta sig helt själva så jobbar de som bävrar under en period, samlar i ladorna, och sen tar de helt enkelt ledigt. En tanke som nästan är oanständig i ett konsumtionssamhälle. Utom för vissa gynnade givetvis. Men en orsak till det här är också att produtionsapparaten faktiskt kräver, och måste reglera, ledigheter.

  Vilket i sig skapar stress. Många är vi som resignerat inser att semesterveckorna är minst lika inrutade och fyllda med måsten som vilken arbetsvecka som helst. Det är resor, badstränder, bygga om huset/köket/sommarstugan, brädgården, trängas i en husvagn med arga barn när regnet vräker ner. Vilket gör att det är rätt skönt när semestern är slut och man får återgå till den mer strukturerade stressen på jobbet.
 
  Det jag märker är en tilltagande ovilja hos ett uppväxande släkte att infoga sig i det här systemet. Man vill ha mycket ledigt. Punkt. Fast man vill ha mycket pengar också, hur nu det ska gå till. Och i slutet kommer det att handla om hur livet blir efter sextiofem (eller vilken ålder det kommer bli). De som går i pension nu, uppvuxna med Rolling Stones, gympadojor, färgTV och charterresor kommer knappast bli lika fogliga som tidigare generationer. För att inte tala om min egen generation, sextiotalisterna, som fortfarande hänger på uteställen, tränar på gym och äter spännande mat. Att vi skulle sitta tysta och stilla på äldreboendet och vänta i evigheter på personalen är knappast troligt.
  Vi kommer bli ännu jobbigare.

  Och så blir vi mer stressade. Igen.

  Jag hoppas det blir så.




Bilden? Klicka här, och kolla videon
 

 

 


 
 
 
 

De rödgröna misslyckades med samtalet

  Det handlar inte bara om vem som säger saker. Det handlar också om var man säger det.

  Just idag - i denna minut - håller en massa hyfsat skarpa människor på och tjafsar med varandra på twitter. Eller klurar på en valanalys, att publicera på sin blogg. Eller driver sina frågor till den milda grad att världen stänger av.

  Låt mig ta det mycket rudimentärt. Om vi i Byggnads har en fråga vi tycker är jävligt viktig är det absolut viktigaste att medlemmarna får veta det. Att tjafsa med motståndarsidan är kul men sekundärt. Har vi inte medlemmarna bakom oss är vi rökta. Det är en av orsakerna till att det kan tyckas vara dåligt med facklig närvaro i debatten. Det finns naturligtvis andra orsaker också men strängt taget är det ointressant vad centern eller kristdemokraterna tycker om Byggnads, vilket givetvis driver dem till vansinne; att få tjafsa en gång till om Laval eller kollektivavtal är rena drömmen för dem.
  För oss är det ointressant.

  Det kan vara lite skillnad om det handlar om Moderaterna, men fortfarande är det samtalet med medlemmen som är bärande. Inte att bemöta fundamentalistiska nyliberaler som på allvar tror att allt skulle bli bättre om facket hade "mindre att säga till om".

  Just nu känns det som om kunskap ska spridas uppifrån och därefter liksom rinna ner i väl valda portioner till oss fåkunniga, på golvet. För dörrknackning är inte att "prata med människor". Inte opinionsundersökningar heller.

  Med den militära termen avledningsmanöver menas att man hittar på något som förvirrar fienden, får honom att koncentrera sina resurser i ett område där de när det väl smäller kommer vara ur vägen. Upptagna med att ringa, leta på kartor och undra vad fan som pågår. Ungefär så upplever jag en hel del av valrörelsen.
  Motståndaren lyckades - oavsiktligt eller inte - få på tok för många att prata struntfrågor med varandra istället för att möta väljare.

  Det beror på två saker. Motståndaren är duktig. Vi är lättledda. Därför kan jag fortfarande få höra människor som på allvar tror att Nationalsången är förbjuden i skolorna, att vi har fri invandring, eller att kriminaliteten ökar. Eller att privata vårdföretag skickar alla pengar utomlands.

  Det jag är mest rädd för när det gäller eftervalsanalyser, som av nån anledning väldigt ofta skrivs av samma människor som låg bakom samma valrörelse, är att man inte vågar vara tillräckligt självkritisk. Det kommer handla om den där jävla "berättelsen" igen. Om att vi inte fick med tillräckligt många på "resan". Som om vi var ett charterbolag.
  När det egentligen handlar om att vi inte nått fram till de som kanske mest behövde träffa oss.

  Det handlar naturligtvis även om nätet. Jag tjatar fortfarande om att duktiga kunniga skribenter skulle kunna göra underverk på alla de nätforum som finns, och där borgarna är framgångsrika. De finns överallt, emellanåt med hemska åsikter, och de är snara till att göra allt till politik. Skriv en fråga om barnvagnar på ett familjeforum - två sidor senare talas det om RUT-avdraget. Skriv en fråga om ett TV-program på ett medieforum - två sidor senare är påstådd DDR-TV från 70-talet på tapeten.

  Det ÄR så här. Därför att kunniga människor inte vet, inte kan, eller vill vara där. De tjafsar på twitter istället (där man når extremt lite människor utanför sin egna zon, faktiskt).

  Min egen blogg är inte alls oskyldig (för man måste ju vara självkritisk också i det här jävla landet) och därför kommer det bli en hel del annat under hösten också. Kloka människor har sagt mig att ju mer splittrad en blogg är desto intressantare är den. Ju mer enkelspårig den är, desto mindre läsvärd blir den. Visst, folk tittar dit, blir reggade som besökare, men de suckar, konstaterar att det är samma gamla skällande på makten som vanligt, och sen drar de nån annanstans. Det ÄR så.

  Så förbered er på historia, indianer och vita, medelåldersnoja och matlagning. Det BLIR så.

När morgonen gick sönder.



- Du ser, du ser, säger han belåtet till mig. Det här är vad som händer när man inte röstar som folket.

  Vi har sett varandra rätt många år nu. Han jobbar med tillverkning nånstans, jag vet inte var. Har matlåda och förståndiga kläder. Han tar samma tåg, knegartåget som vi kallar första turen. Så småningom har vi börjat småprata. Om matchen, om semester. Han är skild har jag begripit. Vuxna barn.

  Och nej, jag förstår inte. Fast jag förstår ju vad han menar. Plötsligt förstår jag små gliringar om Byggnadsmärket på väskan, eller nån förflugen kommentar om högavlönade politiker och fackpampar. Som jag alltid låtit gå förbi, knegartåget är ingen plats att debattera på. Hittills.

  - Så tretton procent är folket? svarar jag, överraskad av min vassa ton. Han blir lika överraskad, och defensiv. Och lite osäker. Givetvis.

 
Tusen tankar far genom mitt huvud. Jag har ju hört allt förr - kriminalitet, islam, halshuggningar, pedofili, gängkrig, fattiga pensionärer, och det återkommande: om vi stoppade invandringen skulle vi ha råd med precis allt vi vill ha.

   - Nä, såklart inte. Men vi är många som tycker så.

   Jag funderar på hur jag ska gå in. Fortsätta tjata om fackföreningshat, förakt mot de svaga. Inte dra upp gamla synder eller järnrör eller att de aldrig vill prata bostadsförsörjningprogram eller investeringsstöd till industrin, eller bristen på personal inom vården. Det fungerar inte.

  När han säger:
  - Fast jag röstade på moderaterna.

  Vilket på knegartåget får en och annan att lyfta på ögonbrynet.
 
- Men vi kan ju inte ta emot fler innan vi tar hand om våra egna.

Jag vill inte vara elak. Vis av år i byggbodar vet jag att byggnadsarbetare inte är rasister mer än andra, de är förbannade på låglönekonkurrens från öst. Likadant med andra yrkesgrupper. Det hjälper inte att vara sarkastisk eller fördömande. Misstron mot överheten sitter djupt hos vissa. Liksom avskyn när man blir betraktad som obildad. Eller obildbar.

Han pratar på. De kommer hit och får bidrag. Jobbar inte. Får bostad hur lätt som helst - där kom den - och "politikerna" gör inget.

  Men så blir han tyst. Plötsligt upptäcker han att han nog bara är 13%. På sätet bredvid sitter en man med ursprung i, säg, Mellanöstern. Arbetsklädd. Som tittar tomt framför sig. Här sitter många, många som inte är ljusa och blåögda. Så kan det vara i Stockholm. En kvinna med sjal pratar tyst i sin mobil, kanske ringer en sömnig tonåring.

  För mig handlar det inte om vilken hudfärg man har, eller vilken gud man tillber. Definitivt inte om nån sorts kultur. Det handlar om jobb och bostäder, om att lära sig saker. Nånstans vill jag berätta att om byggföretagen anställde arbetslösa i miljonprogrammen istället för att slita ut ryssar med estniska pass så skulle väldigt mycket bli lättare att lösa. Att människor som klarar sig själva är lyckligare människor. Att vi inte alls riskerar nåt inbördeskrig - en av de mer fantasifulla teorierna hos de här människorna. Att de flesta som kommer hit faktiskt flyr från just de som de påstås vilja stödja.

  Men hjälper det att säga det? Han är ju snäll, håller plats åt en, har en tidning. Smårolig. Läskunnig är han. Hejar på Leksand.

  Jag säger:
 - Så för att du är missnöjd med facket och politiken så röstar du på partier - för jag är nog rätt övertygad om "hans röst på moderaterna" är osant - som vill försämra för facket och ge politiken mindre makt?

  Frågor är bra. Så mycket har jag lärt mig.

  Han är defensiv nu. Tittar på mannen från Mellanöstern, som inte rör en min. På oss andra som sitter med matlådeväskorna i knät. Nån läser för koncentrerat Metro.

  - Nä. Men. Något måste ju göras. Vi kan ju inte ha det så här. De andra måste ju skärpa sig.

  Precis.

  Nåt gick sönder här. Min respekt. Hans morgon. Att vara en av tretton procent.

  Vi får se om han sitter med oss i fortsättningen. Jag hoppas det.

 

När aktivismen åkte till sommarstugan

  Egentligen gillar jag valrörelser. Ja, inte fördumningen eller förenklingen, men att det pågår ett politiskt arbete som inte slutar klockan fem.
  För er som inte minns så var det så förr i världen. Vi gjorde inte skillnad på politik och familjeliv, ungarna var med redan i barnvagn, vi hade fest ihop, tränade eller lirade rock'n'roll ihop. Med samma människor som vi sedan gick på möten med, affischerade tillsammans med, knackade dörr med.

  Man kunde leva ett helt liv i samma rörelse. Inskriven i Unga Örnar, död i Fonus, och alla andra organisationer däremellan. Livslång vänskap skapades. Familjer påbörjades och avslutades.

  Det är inte så idag i arbetarrörelsen. Man skiljer på partiaktiviteter och privatliv, man umgås med fler än med grabbarna i Byggnads. Så även jag. Inget fel i det.

 Därmed inte sagt att den sortens politiska aktivism är död. Den finns kvar, men numera hos extremrörelser. Som samlas en lördag eftermiddag, laddar med väl valda drycker och hämtmat, har med sig sina bärbara datorer, och sen är det bara att påbörja ett evigt agiterande på nätet. Man söker stöd och argument hos varandra, lär sig debatteknik, lär sig att anonymisera sina inlägg.
  Man är drivna av en idé. Ibland religiös, ofta politisk. Ofta en smula avvikande.

  I varje sån här gruppering finns det en hård kärna, ofta omgiven av nån sorts mystik. De har nästan alltid känt varandra mycket länge, delar minnen och åsikter, och de har kommit att bli duktiga debattörer, snabba i repliken. De funkar som en sorts förebilder, en del av dem kan vara mycket pedagogiska.
 De är alltid snabba att ta till sig nya grepp och ny teknik. Så var det redan på romartiden - dåtidens grafitti är ofta skoningslös, riktad mot politiska motståndare. Inte sällan har de varit så framgångsrika att de faktiskt lyckats - vare sig rösträtt eller avskaffandet av slaveri eller koloniala frigörelser från stormakter hade lyckats utan den här här sortens undergroundarbete. Eller om de aktiva tackat för sig klockan fyra en eftermiddag för att de skulle åka till landet och äta kräftor.

I de här grupperna pågår den politiska kampen dygnet om. Alla dagar på året. De verkar outtröttliga, kan jag tänka, och sen minns jag min egen ungdom, där grabbarna visste att ett enda vänligt ord om Gösta Bohman räckte för att få igång mig. Och även andra, givetvis. När varje dag kunde vara en demonstration, tammefan. Ett klistermärke på varenda hjälm.

  Jag saknar det ibland. Funderar på om det är nån sorts ofrånkomlig baksida av politiska framgångar, av bekvämlighet eller nåt annat.

  Valrörelsen är för kort. Den skulle behöva pågå året om. Men nackdelen är att saker måste uträttas också, och det är väldigt ofta samma människor som sitter i byggnadsnämnden som också är de som är entusiasterna, de övertygade. Tiden, denna förbannade fiende, räcker inte till om man samtidigt vill vara farsa, partner, barn.

  Hos extremisterna kryllar det av de unga och ogifta. Det säger jag utan att egentligen veta, eftersom nåt annat är omöjligt. Några är det för att de har gjort valet - de väljer idén framför allt det där andra. Några kommer att lämna. Några kommer att - i takt med framgångar - försvinna in i en dimma av remissvar och möteskalendrar. Några kommer att förskjutas för att de är ideologiskt ifrågasatta. Några kommer att välja arvoden. Några kommer att byta åsikt helt och hållet.

  Men i takt med att politiken förskjuts till en jävla Idolomröstning kommer de här grupperna att kunna växa. När en slipsfärg blir viktigare än arbetslöshet, eller när arbetsmiljö drunknar i personangrepp. När den där sommarstugan blir viktigare än att ta en debatt med en politisk motståndare. När vi blir allt färre som vill arbeta politiskt.

  Somliga säger - triumferande - att det här är en komplott. Oftast från överheten. Jag är inte så säker på det. Fortfarande är det många tusen människor - enligt uppgift nånstans mellan 35000-40000 som väljer kvällsmöten utan vare sig vin eller sång för att diskutera cykelbanor, förskoleplatser eller snöröjning; till ersättningar som ofta får icke-politiska människor att skaka förundrat på huvudet.

  För aktivismen finns ju där, nånstans. Det är ytterligt få personer som idag i Sverige kan välja politik för att bli rika, vad än kvällstidningarna påstår.

 Ingenstans blir det tydligare än i valrörelser. Det finns ett politiskt intresse. Synd bara att det kommer att åka till fritidshuset efter söndagen.


 

 

Det är budbäraren det är fel på

   

Det finns viktiga saker jag skiter i. Därför att den som säger det oftast är dum i huvudet. Så är till exempel fallet med en del borgerliga ledarskribenter, folk som håller på Djurgården eller de där som vill bagatellisera kvinnoförtryck eller hatar bögar.
  Emellanåt kan de säga kloka saker också, men då har jag slutat lyssna.

  Så är till exempel fallet med vänstervåldet. Det finns en driva med välbildade - och skittråkiga - arbetarhatare på högersidan som skrivit kompetenta texter om fenomenet, som jag läser på fel sätt. Därför att jag minns deras andra åsikter, om fackliga organisationer, om Sydafrika, eller, för att gå riktigt långt tillbaka, vad de sa om Palme eller tyckte om bomberna över Hanoi.

  På samma sätt finns det en driva kloka vänstergökar, som emellanåt levererar smarta texter om välfärd och ofärd och samtid. När jag läser det minns jag att de var organiserade kommunister i en tid då Sovjet la en fet hand över demokrati, när afghanska barn sprängdes i luften. Jag behöver väl bara säga Myrdal, så förstår ni.

  Jag har nämligen inte råd att vara tolerant eller liberalt överseende. Det förstör en del av mitt läsande, och jag beundrar människor som lyfter sig över småaktigheten och lyfter fram en Wolodarski eller Arpi, eller för den delen Myrdal, utan att haka upp sig på sånt. Själv har jag lite svårt att läsa Svenska Dagbladets ledarsida i dagar som denna, eller människor på vänstersidan som vill debattera smala ämnen på twitter, istället för att snacka med folk.

  Men en hel del av det de skriver eller säger är viktigt. En gång under folkungatiden blev jag under en kongress ombedd av en av de mer intellektuella - nåja - SSUarna att föra fram hans förslag som mitt eget. Vad det handlade om är oväsentligt, poängen var var att jag - kroppsarbetare - kunde föra fram det utan att det reflexmässigt skulle röstas ner av den fackliga sidan. Det var förslaget som var viktigt, inte personen.
 Ibland önskar jag mer av det i debatten. För att såna som jag inte med en suck bara bläddrar förbi ett kanske genialt aktstycke, bara för att det är en fackföreningshatare som skrivit det.

  Det är säkert samma sak här. Människor som med en fnysning väljer bort mig, av olika orsaker. Vi drabbas nog av det lite till mans, vi som tycker saker lite väl ofta.

  Det jag mest är rädd för är att vi bara tar till oss saker som våra likasinnade skriver. Det kan vara viktigt att minnas det det, i dagar som dessa när pappersmedia dör ut, och människor inte lika ofta får kaffet i morgonstrupen när de slår upp tidningen. Därför är det naturligtvis bra att man fortfarande blir skitförbannad på rubriker eller artiklar eller intervjuer eller intervjuare; det är ett friskhetstecken. En hårt prövad redaktör på TV sa en gång att om både höger och vänster skällde på programmet lika mycket hade de gjort det bra. Nåt ligger det i det.

  För nästa problem är att vi lite för ofta numer bara läser vad nån annan tycker om vad som skrivits. Lite som att bara läsa recensionen men inte lyssna på skivan, se filmen, läsa boken. Andrahandsåsikter skulle man kunna kalla det. Jag har också sånt.

  Det här blir alldeles för tydligt i en valrörelse. Siffror hit och dit. Påståenden. Förment (googla!) opartiska organisationer som Villaägarna eller Ekonomifakta eller Hyresgästföreningen för den delen, som påstår saker som är mycket svåra att kontrollera för gemene man. Allra galnast blir det givetvis när vi möts av påståenden, "fakta", om invandringen. Så snart det blir sifferexercis så försvinner värderingarna, vilket trots allt är vad som håller ihop ett samhälle.

  Jag hade önskat en valrörelse med mer av värderingar och mindre av sifferhysteri. Men se er omkring för all del. Hur är skolan, finns det bostäder, plats i förskolan eller jobb för unga? Hur är det med järnvägen, med apoteken? Var tog "utanförskapet" vägen? Hur gör vi med havsutsikten från nybyggda lägenheter om vattnet börjar stiga? Var ska alla som behövs i äldrevården komma från? Vilka byggnadsarbetare ska bygga 100 000-tals nya bostäder?

  Jag vet vilka som har de bästa svaren på det här. Men jag tänker inte säga mer än så, för då slutar folk läsa.

Bilden? Från Jönköping 2013, där man inte hade nån beredskap för störtregn...