Varenda dag rasar samhället ihop,,,,



Varenda dag rasar samhället ihop

Den bok som denna ytterst konstlösa dikt är ett förord till
är en av de värsta böcker jag läst: på varje sida något som gör ont och något som smakar vanmakt.
Man ska inte läsa den från pärm till pärm, eller så är det precis det man ska göra:
Då kommer den som läser att förändras. Kan man tvinga ministrar
eller Försäkringskassans ledningsstab
eller rentav journalister att läsa hela denna bok? Jag önskar att det vore möjligt,
för ingen vill egentligen höra
talas om det som står här.



Varje samhälle bygger ytterst på kroppsarbeten. Tunga saker måste lyftas, människor
böja sig, eller rotera på överkroppen
för att klassamhället ska bestå:
Ord som post-industrialism eller informationssamhälle är i slutändan bara bedrägerier.
Kött i en charkdisk är tungt,
precis som barn på ett daghem är tunga
eller till exempel en borrmaskin är tung för den som tvingas hålla den i en obekväm ställning. Visst finns det en kroppsarbetets oerhörda glädje, det är sant, till och med jag har känt den
fast det var underligt länge sen nu,
på industrierna, när järnet kokade vitt

och hela fabrikshallen lystes upp,
eller i vården, när den gamla kvinnan äntligen fick sjunka ner i sängen efter att vi
släpat henne till toaletten och tillbaka.
Men det är det lägst betalda kroppsarbetet, det ofriaste, som samhället vilar på:
Hus måste byggas, korridorer städas, maskiner användas och till och med flyttas.
Och maskiner vibrerar och gör till slut en hand alldeles stum.
Jag har släktingar i den här boken.
Ja, jag är fortfarande släkt med hela den stora arbetarklassen, männen och kvinnorna
som skrattar genom smärtan,
monotonin och den Stora vanmakten.
Det borde vara förbjudet att vara statsminister om man inte arbetat med kroppen
och med de sämst betalda jobben:
jag tror inte att man kan lita på en sådan människa. Kroppsarbetets stora hemlighet uppenbaras
till exempel i det som kallas försäkringsläkare (fastän de borde fråntas sin läkarlegitimation
bara på grund av att de ställer upp på det jobbet). De träffar ju aldrig den sjuke
men vet att hon eller han ljuger:
denna högsta kast rör inte ens vid de kastlösa. Kroppsarbetaren döms av en kroppslös makt.



Jag ser mig omkring och tänker att det verkligen är knappt,
bara med en ständig sista ansträngning, som detta samhälle håller ihop.
Kanske rasar det faktiskt samman, varje morgon, när några av dom som livslångt
bär allra tyngst till slut rasar samman, bokstavligt,
för det gör många av dem
och när de gör det blir de straffade en gång till: Med fattigdom.



De knän, leder och axlar som bär samhället går till slut sönder och nya människor måste sättas in medan de
som förbrukats alltså måste förnedras
ännu en gång så att varje upprors gnista släcks. Kring människor som lever med en daglig smärta ser man ibland ett slags dimma, kall,
fuktig, den tränger in i allt.
De gör allt för att dölja den där smärtan, för i samhällets ögon är smärtan
ett straff, bibliskt, grymt, effektivt.
Vem har makten över arbetslivet? Kroppsarbetaren är den som har minst makt över sitt arbetsliv och det beror på
att kroppsarbetet utgör grunden
för detta samhälle:
Hur skulle det se ut om grundstenarna plötsligt började röra på sig?
Hur skulle det se ut om målaren, kassörskan, biträdet, montören eller städaren
en dag samfällt bara går hem
för att sträcka på kroppen och ge den sin rättmätiga plats i världen?




Göran Greider, ur förordet till Utanförskap för vilka och varför av Carina Nilsson. En bok som verkligen handlar om det som är Utanförskapet, och de som nu pressas dit av en cynisk, eller bara obetänksam regering. Där man inte ens orkar ha roligt.
En inte så ovanlig syn i storstaden - de som drygar ut kassan med att rota i soporna

Skillnaden är att de här människorna, du, jag, vi inte längre är osynliga. Vi kan läsa hur mycket vi vill om det här - och det är svårt att blunda för både kollektiva och enskilda tragedier. Nånstans börjar väldigt många kunna formulera något (och läs vad SAF konstaterar i sin undersökning!!!) som blir ungefär så här:
Måttet på mänsklighet är hur vi tar hand om de som har det sämst. Inte hur man tar hand om de som har det bra.



Översta bilden? Gissa...

Maud och genus-kortet...


Som ett brev på posten kom det då - Maud Olofssons genus-kort. Att det är för att hon är kvinna som hon kritiseras. Inte för att hon är en rätt usel närings- och energiminister, eller för att hon är centerpartist. Icke.

Det är för att hon är kvinna. Bara så vi vet. Desperationen sprider sig alltså - allt från att beskylla journalistkåren för att vara partisk, till att vilja diktera vem man ska debattera med. Själv vill jag debattera som fan, men jag tycker nog att de flesta alliansföreträdare är så usla så det blir nog inget...



Andra om saken: Johan, Alexandra, Högberg



Bilden? På Maud, taget från centerns hemsida, för att vara säker på att det blev en bild som hon är nöjd med. Antar jag.


Men jaga dem gata upp och gata ner....


Ni vet att det svåraste som finns för ett vinnande lag är att ställa om till en fungerande defensiv. Det krävs både vana och geni för att lyckas med det. I vissa lägen kanske man till och med måste byta ut spelare. Alla passar inte för defensiven. Just nu pressas regeringen tillbaka på egen planhalva, och beter sig både förvirrat och sårat. De jävla väljarna fattar inte sitt eget bästa, skulle man kunna sammanfatta de borgerliga supportrarnas analys.

Och givet vill några byta lag - hur smart det nu kan vara när man nästan ser sidbytet? Som om det skulle hjälpa? Att dessutom som den här typen förorda att man skulle plocka bort en partiledare, visar ju att man knappast har nån högre analytisk förmåga. Fler såna rådgivare till regeringen tack!

Peter funderar kring det här - med all rätt. För precis som Jesper Bengtsson skriver i Aftonbladet idag är det naturligtvis skräp att medierna hittintills så devot (googla!) hållit sig på mattan för makten. Och jag tror att just bloggarna här har ett extra ansvar - se till att hålla grytan kokande. För även om den politiska bloggen i Sverige är ytterligt marginaliserad jämfört med hur det ser ut i USA så finns det ett stort värde i att berätta att regeringen är FEG. Och fortsätta med det - idag finns det ett nyhetsflöde som inte fanns för tio år sen, en separat bevakning som måste fortsätta berätta obehagligheter. Annars kan man ju befara att borgerlig media kommer att politiseras allt mer ju närmare valdagen vi kommer.
Det blir ju lätt larvigt när borgerliga skribenter insinuerar att enskilda journalister skulle kunna ha en politisk agenda, som i skulle innebära att de i lönndom bedrev kampanj mot borgerlig regering. Ännu knäppare blir det när man inser att detta tydligen skulle ske via just borgerlig media...
Överhuvudtaget är jag lite förvånad över hur illa man sköter defensiven. Och att man så
tydligt markerar att man redan ser slaget förlorat. Bästa exemplet är ju att fru Olofsson - och gu så deppig hon ser ut numer människan - inte bara kandiderar i Västerbotten utan också i vad som kan kallas för andra änden av centerpartiet, dvs Stockholm. Aldrig har väl det bevingade uttrycket "...tänkte inte på det" varit så användbart....

Man överanalyserar förmodligen inte om man tycker det luktar säkerhetsåtgärd för att försäkra sig om en riksdagsplats. Jag tror inte det räcker. Men först och främst vill jag se M&M få möta alliansen i en rejäl debatt.
Bilden? "Nu ska ni hoppa så här högt..."

Politometern och bloggande

Titta gärna in på Politometern. Där samlas just politiska eller i vart fall samhällsinriktade bloggar på samma ställe, och slipper drunkna i den veritabla tsunami av mode- eller livsbloggar som också finns. Dessutom är det ett hyfsat kul och klurigt söksystem, vilket gör att man kan sovra lite bland de värsta och bästa.

Annars har jag noterat att det verkar vara en heltidssyssla att marknadsföra sin blogg på alla dessa sökmotorer och sidor som bevakar bloggar. Och vem har tid med det?
Bilden? Medaljörerna från längdhoppet i OS 1968. Överst Bob Beamon, som satte ett helt makalöst världsrekord. Men vilka är de andra? För vem minns tvåan och trean?

Och en riktigt God Jul på er!!!


Till alla gamla och nya besökare, till meningsfränder och -motståndare vill jag framföra ett stort

GOD JUL!


Avtalsrörelsen Rond Ett


Har precis inletts. Megafonskribenten Rikard Westerberg tycker inte om det som företrädarna för 6F skrev igår på DN Debatt. Hans argument är rejält ihåliga naturligtvis. Och framkommenderade. Dessutom förväntade.

Rikard Westerberg vill sänka min lön. Det har varit arbetsgivarnas huvudinriktning i alla år - vilket egentligen är jävligt konstigt, för om jag ensam skulle kunna skaffa mig en hyfsad lön, skulle det antagligen mötas av applåder. Men så snart jag gör det tillsammans med några andra så är det alltså fara å färde.

Och trygghet är farligt. Personligen antar jag att hr Westerberg är anställd av Dagens Nyheter, och om han startar eget så är det av helt egen fri vilja, där han redan skaffat sig en kundkrets genom sin anställning. Just det är ju en alldeles förtvivlat underskattad metod hos de som startar eget, vilket de alla verkar ha glömt när de står där ett par år senare. Nån som hört en egenföretagare erkänna att han snodde en massa kunder av sin förra arbetsgivare?


Att han skulle hamna i ett bemanningsföretag är rätt otänkbart - jag kan inte tänka mig att det finns en marknad för att hyra ut skribenter.

Därför är det här också en fråga om klass. Hur man ser på yrken och de som har dessa jobb. Och det är märkligt att det är just i LO-yrkena som det finns mest bemanningsföretag. Och vi i byggbranschen är inte mer förtjusta i uslare anställningstrygghet eller sämre löner än någon annan.

Bemanningsföretagen finns, men det är när de startas bakvägen, för att spara pengar åt giriga företagare som man blir förbannad. Som Lagena, som Urban Outfitters, som Euromaint. För det är ju inte så att man får bättre villkor av att komma tillbaka som inhyrd till det företag där man nyss blivit sparkad. Tror man det tycker jag man borde ta ett jobb i bemanningsbranschen.
Bilden? Från smått geniale Robert Nyberg

Klara besked från Maud om Vattenfall


Man kan nog påstå att fru Olofsson börjar bli en belastning för regeringen. Idag har hon enligt bedömare kommit till korta i debatten om Vattenfall. Ni vet, det där hon inte skötte innan hon gick över till att inte sköta SAAB.

- Folkpartiet säger öppet att man ska sälja vissa delar av Vattenfall. I en frågestund här i riksdagen sa statsministern att staten ska stå kvar som majoritetsägare. I ett annat svar sades att de ska vara minoritetsägare. Vi vet inte vilket som gäller. Och det vet antagligen ingen utanför regeringskansliet heller, säger Alf Eriksson, som är socialdemokratisk ledamot,

Det här känns inte bra. Jag vill faktiskt att vi ska ha en regering som regerar, även om de har en agenda som jag tycker är heltokig. Men en minister som verkar helt ofokuserad känns...läskigt. Eller desperat. För när hon nu nomineras som riksdagskandidat från Stockholm så handlar det inte alls bara om att leka vallokomotiv. Det handlar om att få sitta i riksdagen, för det finns nog goda möjligheter att man tappar bort henne i Västerbotten.
Det är ju som bekant så att man inte kan åka nerför ett vattenfall i en tunna bara litegrann...
Bilden? Niagarafallen....


Avtalsrörelse 2.0


Som ett brev på posten drog då avtalsrörelsen igång på allvar, när företrädarna för 6F idag publicerar en debattartikel i DN. Och nej, jag visste inte om att de skulle göra det - jag är definitivt ingen megafon - när jag själv skrev om just detta igår.
Eftersom nu DN är som den är kan man ju förvänta sig ett magsurt mothugg från Jonas Milton - som jag gärna slår lite på - eller från nån av de andra drängarna inom Arbetsgivarföreningen.
Men det finns en mening som jag gärna citerar, eftersom den är så bra:


"...Almega vill inte ha någon reglerad lägstalön i de centrala avtalen. Självfallet är allt detta helt oacceptabla utgångspunkter för våra medlemmar."


Eftersom jag gärna ser en smutsigare debatt, där det är främmande att sätta sig och fika med motståndaren i pausen, tycker jag det här är bra. Det handlar om att skillnaderna måste synas - för det är skillnad, och det syns åt helvete i den här nya lösningen där man sparkar folk för att sedan i nästa andetag ta tillbaka dem, men nu under ny flagga. Att arbetsgivarna sedan vill strypa våra pengar är ju inte att förvånas över.

Jobb handlar aldrig bara om lön och arbetstider - det handlar om trygghet. Om att kunna säga att man har en arbetsgivare om man vill ta ett lån, om att veta att pensionen betalas in. Man har rätt att sova gott om natten, helt enkelt.
Bilden? Beskjutningen har bara börjat...

Men hur mycket ska man kämpa?


Jaha, så ska ytterligare ett par i bekantskapskretsen gå skilda vägar. Medelålders - vad nu det är idag? - ordnad ekonomi, ungarna självgående och helt plötsligt kändes det väl lite trist och invant. I likhet med många andra ser de främst tryggheten. Man vet vad man har, inga överraskningar och lådvin och Idol på fredag.
Nu ska de i varje fall kämpa. Åka bort, ägna sig åt varandra, skaka fram lite romantik. Tända ljus i badrummet och massera med dyra oljor. Sånt där som olika veckotidningar ständigt profilerar sig kring.
Jag vet inte om jag tror på det där - de har oddsen emot sig. Det är i och för sig naturligt att de vill kämpa, för det har vi ju blivit skedmatade med sen länge. Man ska kämpa, man ska gå i familjeterapi, man ska verkligen inte sära på sig. Frågan är ju varför?
Det är ju ingen som skulle drömma om att kämpa för att lära sig älska sitt arbete, eller en hobby. Fungerar det inte så fungerar det inte - man byter jobb, eller lägger ner judon eller frimärkssamlandet (det är svårt att skaka fram nån entusiasm för Magyar Posta). Vad är det som säger att man måste lära sig att stå ut med icke-kastade soppåsar, urdruckna mjölkförpackningar som ställts tillbaka i kylen, eller en total ovilja att lära sig fjärrkontrollens menyer?
För det är väl där våra relationsmässiga tillkortakommanden manifesteras. I detaljer, oviktiga saker, men som ändå är så vansinnigt irriterande. Istället för att faktiskt orka eller våga säga att "nä, din personlighet är inte trevlig" eller "du har stannat i tonårsstadiet". Man utvecklas ju åt olika håll.
Om man då kopplar ihop det med den etablerade parrelationen har man nåt att bita i, och ingenstans blir det tydligare än nu på 2000-talet, när vi faktiskt i Sverige inte behöver hänga upp våra liv på en försörjare, när den sociala skammen över en skilsmässa är minimal (utom i vissa kretsar, vilket man kan läsa om här). Det är ju inte ens säkert att man behöver vara monogam. Ömhet och närhet kan man uppenbarligen få av flera (har jag hört, skyndar jag mig att tillägga).
Så mycket socialt liv man kan ha idag är det väl tveksamt om man kunnat haft nånsin, vilket också lägger sig som en brandfilt över en trist relation. Hallå, det finns ett roligt och utvecklande liv bara ett par klickningar bort. Vi behöver inte sitta kvar hemma, om vi inte vill.
Så varför kämpa? Oftast handlar det om att småbarnsföräldrar behöver avlastning. Vilken småbarnspappa har inte mött sin hemmavarande maka i dörren, när hon flyr hemmet väsandes: Nu är det din tur! Jag kommer tillbaka ikväll! Luft!

Men så många jag känner som klarar det. Som löser det. Och som egentligen utvecklas långt mer av att ta ensamlivets ansvar, än att stanna kvar i den där bekväma men trista relationen, där nån annan kan vara hemma med snorigt barn, där den andre tar hand om tvätten.
Mina kompisar oroar sig för sina barn. Och om de frågar sina halvgamla ungar vad de tycker så är jag övertygad om att de kommer vilja att mor och far fortsätter bo ihop. För ungar är bekväma. Men samtidigt måste man ju fråga sig om barnen mår bra av att bo i ett hem som saknar skratt, där gnället är den vanligaste tonarten. Det tror inte jag. Och med det menar jag inte att barn kan ta illa vid sig vid en skilsmässa, men den vanligaste orsaken till det är säkert för att föräldrar inte skäms för att kasta in barnen för att såra varandra

Det är ingen som sagt att livet ska bli lättare, det blir bara mer annorlunda. Allra mest nu - vilket jag tjatat om tidigare - när vi kan leva ett helt annat liv än vår egen föräldrageneration kunde; där man kan ha både en och två och tre kullar barn, där man kanske byter sexuell preferens mitt i medelådern (och det kan ställa till problem, tro mig), där man kanske upptäcker att idealet är att vara tillsammans men inte bo tillsammans.

Att vi har möjlighet att skaffa fler sociala kontakter i vuxen ålder idag (för det gör vi till skillnad från tidigare generationer som i stort sett haft en krympande bekantskapskrets efter fyrtio) betyder ju också att vi kan välja bort. Man behöver inte längre stå ut med hans gamla lumparkompisar och deras jävla jargong, eller med hennes jobbarkompis som alltid blir för packad - man kan faktiskt välja.
De flesta jag känner - och jag själv också - kanske skulle ha skilt sig tidigare. Istället kämpade de in till målsnöret - och de kan låta rätt belåtna när de berättar det. Frågan är varför? Är det för att visa att man verkligen var en god människa? Jag vet inte. Frågan är ju om man kan rädda det sjunkande Titanic med ett terapeutiskt ös-kar?
Eller om man istället skulle lägga den tiden på att vara en bra och lycklig pappa eller mamma, fast på varsitt håll?

Avtal och val - rörelser 2010


Nånstans lite skymundan kan det vara dags att harkla sig och påminna om att under 2010 ska en mängd olika avtal på arbetsmarknaden omförhandlas. Med det menas inte bara att man ska komma överens om kronor och ören, utan även andra saker, som rätt till heltid och hur man ska förhålla sig till bemanningsföretag.

Byggnads och motparten Sveriges Byggindustrier har faktiskt kommit ganska långt i förhandlingarna redan nu, men bakom hörnet finns ju Svenska Arbetsgivarföreningen, som uppenbarligen drivs av ideologi, och som bryr sig föga om sina minsta medlemsföretag. Det är nog ingen dålig gissning att tro att de kommer att kasta in en glidmina, av samma typ som de ville hiva på Svensk Handel förra gången.

Att det kommer gnissla är väl rätt självklart - och när vi inte heller ser att det ljusnar nämnvärt, inom Byggnads kommer arbetslösheten öka, finns det väl orsak att tro att det kan bli rejäla bråk. Det är ju nämligen så att i dåliga tider visar arbetsgivarna huggtänderna. Läs gärna här vad som väntar om den här killen fick bestämma...

Jag kan tänka mig att man våndas på Blasieholmen just nu - eftersom det finns vad man skulle kunna kalla ett korsvis ägande mellan Svenskt Näringsliv och den borgerliga regeringen är det ju helt uppenbart att avtalsrörelsen kommer att ta mycket plats i valrörelsen.

Antingen får man en smidig avtalsrörelse med få konflikter, vilket arbetsgivarna kommer tycka är åt helvete för dyrt, men då kan Reinfeldt sitta tryggare, vilket på sikt är något Urban och hans gäng vill, eller så får man en sjövild period med massor med strejker och lockouter, vilket kommer drabba Reinfeldt och alliansen hårt. Och se det vill inte Urban. För det är få saker som ger arbetarrörelsen så mycket draghjälp som en rejäl konflikt.

Efter att ha varit lojala, tagit lönesänkningar och försämrade villkor under finanskrisen, är det inte alls omöjligt att förvänta sig rejäla krav.

Det här är naturligtvis en av orsakerna till det något förvirrade tonläget hos borgerliga skribenter för tillfället. I likhet med Ann-Marie Lindgren förvånas jag över att moderaterna, som så skickligt kommunicerat med väljarna tidigare, nu verkar yrvakna och överraskade. De vann ju valet 2006 på att verka sakliga, ha en enig syn på politiken, och passa sig för att upprepa föregångarnas misstag. Så icke nu alltså. Istället gnäller de om att budskapet inte gått fram, att statsministern synts för lite och att väljarna inte fatta vad det handlar om.

Och sen ska de naturligtvis skjuta lite på Mona och Maria - vilket på nåt vis illustrerar en tilltagande desperation (och tro mig, vi som hörde Persson mässa om att jobben kommer vet vad det handlar om) och ideologisk tomhet. Fan, det funkade inte, liksom....

Det finns all anledning att återkomma till det här, men tills dess fortsätter vi väl att utmana Urban och hans gäng på debatter. Slut huka er bakom de dystra väggarna - kom ut och ta debatten med oss! Om ni törs.






Vi måste fortsätta prata om Råsunda och Nationalarenan

Precis som Johanna skriver är det viktigt att fortsätta ifrågasätta byggandet av arenorna. Och anledningen till att jag tycker i frågan beror ju på att jag tycker om AIK. Den sista tidens händelser innebär ju med största sannolikhet att den Nya Nationalarenan - där jag igår träffade grabbarna som bygger - kommer att bli en dyr historia. Hur nån kan påstå att det finns en stabil ekonomisk kalkyl är för mig en gåta.

Men förutom detta handlar det här om respekt för kultur och tradition, och hittills har borgarna i Solna visat mycket liten respekt för AIK. Och favoritlaget är en känslig sak - en av de svåraste sakerna för spioner i alla tider har varit att dölja sina idrottsliga sympatier. Eller som en grekisk motståndsman sa: man kan byta fru, religion, politisk uppfattning och bil, men man byter inte favoritlag. Och just nu visar borgarna i Solna ingen som helst respekt för AIK. Läs själva här

Eftersom Svenska Fotbollförbundet har sålt Råsunda till PEAB tyder ju det mesta på att AIK kommer att tvingas bort. Och jag menar tvingas bort - jag känner få supportrar som ser fram mot matcher på en ännu större arena, där åskådarplatserna kommer gapa ännu tommare, i matcher mot publikdragare som Gefle eller Mjällby. Oh så spännande det skulle vara med femtusen personer på Den Nya Arenan...

Visst, man kan säkert fylla upp mer i derbyn, men det förutsätter ju också att man faktiskt kan spela derbyn, och det finns ingen naturlag som bestämmer att det ska finnas många allsvenska fotbollslag i Stockholm. Verkligen inte, kan man säga lite skadeglatt. Man räknar naturligtvis med att AIK ska vara hyresgäst på Nya Nationalarenan, och betala rejält - men då måste också AIK ha intäkter.

Globen är ett exempel som förskräcker - där ekonomerna gjorde en mental kullerbytta, vilket sedan kostat skattebetalarna i Stockholm massor med pengar. Det känns ju som det finns förutsättningar för samma sak i Solna. Och glesbesökta evenemang i ett ödsligt Globen är bland det mest deprimerande man kan tänka sig. Känns det bra, ni som bor i Solna?

Jag har ju en anonym följeslagare - som påstår sig vara en riktig person men som tidigare postat från IP-adresser i kommunhuset - som postar ungefär samma inlägg överallt, där han försvarar det här. Men så är han från Göteborg också... Jag har av misstag raderat en av hans kommentarer så han får gärna posta den igen - eller höra av sig på annat sätt. Så jag tror på att han verkligen är en arbetslös knegare från Solna.

Man ska inte underskatta kraften i en arg supporter. Och just nu är AIK-arna förbannade. Vi kommer fortsätta prata om det här, lita på det



Andra om AIK, Nationalarenan, och här. För att inte tala om här





Bilden? En rörsångare som föder upp en gökunge. I överförd bemärkelse betyder det att göken tar för sig, och nån annan betalar. Som i Solna...

Skriver man inte om saker har det inte hänt. Om Dagens Pravda...


Det kan säkert finnas andra orsaker till att Dagens Nyheter just nu, klockan 0935, på Lucia-söndagen, inte med ett ord nämner dagens Stora Inrikespolitiska nyhet: att regeringen kört i diket i senaste opinionsmätningen.
Det kommer kanske. Just nu är det en stor grej i Svenska Dagbladet, hos Ekot, Aftonbladet, Svt och i Expressen. Och jag kanske är paranoid - men det finns alltid anledning att fundera över hur nyheter framställs och rapporteras. Framförallt kan man ju undra varför vi - jag också - så okritiskt sväljer så mycket som borde sovras bort.
Men villkoret är ju att man faktiskt får se vad som händer. Just i fallet Dagens Nyheter är det rätt uppenbart att det förvandlats från en oberoende tidning till en regeringsmegafon. Skriver man inte om saker har det inte hänt.
Förr brukade vi skämta om hur tidningar satt i knät på makten - och det är inte fel. Bara till för tjugo år sen, och kanske fortfarande, startades tidningar för att utgivaren ville nånting mer än att tjäna pengar. Det kunde handla om att föra ut en politisk uppfattning - läs gärna om hur Lars Johan Hierta startade om och om sitt Aftonblad - eller för att man faktiskt ville föra ut nyheter.
Idag blir det allt fler medier som istället startas och drivs i syfte att ragga så mycket annonsintäkter som möjligt. Ett praktexempel är Stockholms City, som i stort sett är en massa annonser där man tappat lite annan text. En tidning som inte ens när den utkom alla vardagar innehöll annat än snartheter, vilket är nån slags anomali som innebär att man ska skriva om saker som ska hända....
Ingenstans blir det så tydligt som när det gäller politik. Den som tror att man ska få läsa en fri och obunden analys av dagspolitiken i en tidning som ägs av någon som har ett politiskt intresse är naturligtvis vansinnigt. Istället måste man nog läsa lite från alla håll och kanter för att kunna forma sig en bild av hur det ser ut.
Det här är viktigt, därför att det är det första vi läser om nånting som fastnar mest. Rena osanningar kan vara helt hopplösa att ta itu med om de fått sätta sig. Alltså pågår det ett smärre krig om vem som får beskriva verkligheten - inte minst på Wikipedia, som allt oftare anges som källa för viktiga saker (av mig också)
Dagens Pravda ser allt oftare ut som en blek kopia av Meddelanden från Rosenbad. Det kommer att straffa dem. Tidningar ska vara uppkäftiga och egensinniga, gå sin egen väg. Inte minst för att det faktiskt finns ett odiskutabelt nyhetsvärde i att De Rödgröna idag tydligen har
52,2 % av valmanskåren, och regeringen kan stödja sig på 42,2.
42,2% frågar sig då vän av ordning. Men det står ju 40,8 i undersökningen? Japp, men då innehåller regeringen ett parti som stadigt har visat sig inte klara spärren till riksdagen. Men åker KD ur kan man slå sig i backen på att Sverigedemokraterna kommer visa sig vara ett borgerligt parti. Som tyvärr blivit så stort att de kommer ta plats i parlamentet...

Gratis valfråga i Solna - nu kommer Råsunda rivas.


Konstaterar att det idag är officiellt att PEAB köper Råsunda Fotbollstadion från Svenska Fotbollförbundet. Precis det som vi sagt hela tiden ska hända - och därigenom kommer man att göra AIK - i mitt hjärta - hemlöst och sen, pang, har man tvingat in dem på en ny arena, som i varje fall är för liten. Men man kommer få bygga en massa nya dyra bostadsrätter istället!


Jag tror makten i Solna underskattar sin lokala opinion. Även om de importerat en massa lantisar som håller på lag man inte är intresserad av - Göteborg, Malmö, Gefle - ska man inte alls tro att AIK är något man tar lätt på i Solna. I synnerhet som makten i Solna också bakbundit sig själva och kommunens ekonomi i avtalet om SwedBank Arena och en nya galleriastad, som redan från början känns lite som Vällingby centrum eller Nacka Forum, dvs felsatsade. Ungefär som Svenska Fotbollförbundet som nu kör över AIK, och dess möjlighet att få vara med och buda.

Nånstans känns det som högern bjudit in oppositionen i Solna i matchen, och med besked också. När man möter Solnafolk, och inbitna AIK-are i synnerhet, så är de svarta i synen och NU JÄVLAR FÅR DET VARA NOG.

Men man kan ju hoppas att makten i Solna nu slutar tramsa och erkänner att planeringen hela tiden gick ut på att få ett allsvenskt hemmalag till den nya arenan, som ingen vill ha. AIK. Och det alldeles oavsett vad AIK och AIK-arna tycker. Bra jobbat!

Bilden? Yankee Stadium i New York, som flyttades och sen gick det åt helvete. En av de minst populäta arenorna, och så dyra biljetter att vanligt folk slutade gå. Precis som Globen - ett annat skrytbygge som börjat närma sig fiasko

Live från ABF-repskap

Trehundrafyrtionånting motioner. Och en hel´del annat



Men oj - blir alliansen missgynnad i media?


Sanna Rayman som skriver i Svenska Dagbladet fäller några krokodiltårar över att Korseld inte behandlar Andreas Carlgren med silkesvantar under klimatmötet i Köpenhamn (samma klimatmöte dit Maria Wetterstramd inte fick följa med, på grund av platsbrist - och sen skickade man praktikanter...) Hon gillar inte heller hur Ekot beskriver Maud Olofssons besök i Trollhättan (men pleeeeeeease....!!!!)

Sanna Rayman får tycka vad hon vill - i synnerhet om programmet Korseld eftersom hon själv satt med och intervjuade. Men man kunde ju förvänta sig lite mer av en ledartyckare i en stor, statligt finansierad (dessutom!) tidning. Som att inte få det att låta som om regeringen blir misshandlad i media, eller missförstådda av väljarna av nån outgrundlig anledning. Man kan ju tänka sig vad Sanna kommer att skriva om SCB:s väljarundersökning där det inte går så bra för regeringen.

Regeringen får stryk just nu för att de gör dumma saker, för att beskriva det på mycket enkelt sätt. Litegrann som när lillebror vill baka för att göra folk glada men istället bränner ner huset. Skillnaden är att regeringen bränner ner med flit. Men det är väl därför moderata riksdagsmän vill börja kontrollera vad som skrivs och sägs i våra gemensamma medier...



Bilden är på Sanna, som också har en blogg som är mycket roligare och bättre än det hon skriver i Svenskan. Och sen pratar hon dialekt...

Byggettans repskap! Live-bloggning


Idag avhåller Byggettan representantskap i ABF-huset i Stockholm. Som en del i min kamp för att få in lite 2000-tal i den fackliga verksamheten ska jag ta med mig datorn och blogga från tillställningen. Som för övrigt kommer bli nåt i hästväg, med trehundafemtio motioner som ska behandlas på fyra timmar.

Titta in från klockan fem för uppdateringar!!!

Tidig morgon i Sundbyberg


Tidig decembermorgon i Sundbyberg. Vid nya Pressbyrån huttrar de i snålblåsten, med en pappmugg kaffe i handen. Några i varselkläder, några i egna varma jackor. Alla har de arbetsbyxor av skiftande kvalitet (och renhet). De flesta har billigaste sorten arbetsskor, men många får nöja sig med gymnastikskor. Det är de här grabbarna som åker tåg och tunnelbana i arbetskläder, och ger branschen rykte som skitgrisar.

Trötta ansikten. Yrvakna. De pratar knappt med varandra, men många röker. Säger de nåt är det på språk jag inte kan. Baltspråk, polska, arabiska - några är antagligen somalier eller eriteaner. Två män har pashtunernas klassiska huvudbonad.

Vartefter svänger bilar in i taxislingan, och en eller ett par killar kliver in. Bakom ratten uttryckslösa svenska ansikten. De säger inte hej eller godmorgon. Bara kör därifrån. Genom rutorna kan man skymta verktyg, hinkar, regnkläder.

Det här är vår osynliga svans - de som jobbar längst ner i min bransch. De som inte kommer i närheten av våra löner, eller vår trygghet. De har faktiskt ungefär samma betalning idag som för tio år sen - medan den som förmedlar deras tjänster har ökat priset med trettio procent, och mer. Här kommer de som bär och städar, de som bygger om villor i fashionabla förorten, de som ramlar och slår sig men som inte får berätta att det hände på en arbetsplats.

Säg att du blev rånad, fick Ali höra när han ramlat i ett mörkt trapphus, och blev avsläppt framför akutintaget. Säg för fan inte att du jobbade hos mig.

Många har också "skadat" sig i fotbollsmatcher. Vi har till och med sett de som fått sätta på sig en fotbollströja för att inte dra uppmärksamheten till företaget där han jobbade. För han jobbade svart naturligtvis. Åt en på pappret mycket hederlig firma med många år i branschen och oklanderligt yttre.

De är papperslösa, ibland asylsökande - de behöver mat på bordet, de behöver pengar för att kunna betala sina människosmugglare (för det är ju inte så att de hade råd att betala sin resa till Sverige - de har tagit den på kredit, och nu ska det betalas). De är rädda och gör alltid ett mycket blygt intryck när man vill prata med dem. Man ser att de söker ögonkontakt med landsmannen bakom min rygg "snälla, ställ inte till det för mig"...

Att säga att de exploateras är en underdrift - de tjänar skitdåligt, och måste dessutom från samma usla lön betala både sin smugglare och arbetsförmedlare (inte sällan samma person). Och de har alla tänkt sig att kunna skicka hem pengar. Vart det nu är, och hur ska man kunna vara säker på att pengarna kommer dit.

Den som säger att de har ett fritt val är välkommen att välja deras liv - i samma sekund man kliver över gränsen till deras värld är valet inte så frivilligt längre. Pest eller kolera, och myndigheter och fack är inte att lita på - den ende som kan hjälpa dig är fixaren. Smugglaren. Förmedlaren. Kom ihåg det.

Någon tappar en fimp på sin gymnastiksko. Inte för att det lär göra skon mindre snygg, den var billig och usel från början. Man ger inte sina svartjobbare arbetsskor - ett par slitna blåbrallor kan man alltid langa på honom, men ett par bra skyddsskor kostar onödiga pengar.

Vi vet ungefär var de finns, när de dyker fram i den tidiga morgonen. Vid mackar, kiosker, busshållplatser. Vi ser dem när vi själva åker förbi, på väg till våra ombonade - och framförhandlade under hårt motstånd - bodar och etableringar. De har alltid funnits - förr i världen i form av tandlösa alkisar som gärna tog ett påhugg med att städa eller bära inredning. Men idag är det unga killar, som gömmer ansiktet under kepsen när man går förbi.

Ris och ros och lögner om ROT-avdraget


Det finns ett ROT-avdrag inom byggbranschen. Det var en julklapp från Anders Borg till sina kärntrupper, de allra trognaste villaägarna. De skulle få dra av kostnaden för att bygga om hemma. För den skulle nån annan betala.

I likhet med skattereduktionen för hushållsnära tjänster (jag får inte skriva pigavdrag längre eftersom det visst skulle var kränkande för de kvinnor som jobbar i den sektorn) skulle det hela motiveras med att man motverkade svartjobben. Och nu har det kommit en undersökning som man vill pumpa fram för att rättfärdiga det hela. Där har man intervjuat 1857 företag som till sjuttioåtta procent intygar att jodå, det har blivit mindre svartjobb.

Vän av ordning frågar sig då - hur fan vet de sånt? Den enda rimliga orsaken måste ju vara att dessa sjuttioåtta procent (noga räknat 1448 företag) faktiskt har suttit med fingrarna i syltburken i nån form. Känns det bra?

Dessutom, vilket jag tjatat om tidigare, så upplever inte svartjobbskonstnärerna att ROT-avdraget saboterat deras verksamhet. Det är alldeles tvärtom - men om detta vill vare sig regering eller skatteverket eller nån annan tala. Det har blitt lättare att jobba svart med de nya reglerna, eftersom man nu kan legitimera sin närvaro och verksamhet på ett enkelt och smidigt sätt, och sedan fortsätta dra in rostfria stålar.

Jag tycker inte alls att siffrorna i undersökningen är särskilt muntra - i själva verket är det naturligtvis så att det enda raka, och det som vore både nationalekonomiskt och moraliskt rätt, är att införa ett ROT-avdrag för flerfamiljshus. Inte bara för att det skulle skapa avsevärt fler jobb, utan också för att behovet av att rusta upp i Hallunda eller Hammarkullen faktiskt är större än att kunna byta klinkers i badrummet i Äppelviken eller Vellinge.

Det handlar om bostadspolitisk hygien i fler än ett avseende. Och det skulle inte bara röra det vi kallar miljonprogrammet - det finns ett jätterenoveringsbehov av bostadsrättsföreningar, där kostnaden för stambyten och energianpassning kommer att vara ett dråpslag för de som bor där.

Men nu råkar vi ha en regering som i sann liberal anda belönar de sina, och det är sällan så uppenbart som med ROT-avdraget.
Bilden? Jo men ta ett ROT-avdrag, så kommer det nån med en hammare med träskaft och gör jobbet....

Klimatet goes bärsärk

Som av en ren händelse påmindes vi idag om hur det kanske kommer se ut inom en alldeles förskräckligt nära framtid - när klimatet ger tillbaka. Om det är en naturlig effekt eller om den är framprovocerad av mänskligheten tycker jag personligen är rätt ointressant. Något måste göras - för den katarakt som idag drabbade Skytteholmsvägen är en tunn, tunn rännil jämfört med vad som kommer drabba Burma, eller Bangladesh eller Seychellerna.....



Det är därför klimatmötet i Köpenhamn - som tillräckligt många skriver om utan att jag behöver göra det - är så viktigt. Och som egentligen borde vara en långt mer angelägen fråga vid fikaborden än den är...


Bilderna? Tagna på plats - en färskvattenledning stack när anläggarna grävde runt den. Avdelningen shit happens...

Nationalarenan i Solna - för vem?


Idag ska kronprinsessan ta första spadtaget för den Nya Arenan i Solna. Den som ska vara till för hela landet. Tro det. Just nu känns det mest som första spadtaget på ett enormt riskabelt projekt. Känner ni nån som vill ha den där arenan? Förutom en del affärsmän och byggbolagsdirektörer? Kanske nån gök på Svenska Fotbollförbundet?

Jag är AIKare, av födsel och ohejdad god vana. Planeringen är att AIK förväntas flytta sig från nuvarande anrika Råsunda till Den Nya Arenan. Men inget är klart. AIK-are, liksom andra som är engagerade i föreningslivet kan vara märkligt tjuriga ibland. Överhuvudtaget verkar mycket lite vara klart - förutom att olika experter redan dömt ut projektet. Vi har ju redan Globen som avskräckande exempel i Stockholm - där en kalkyl förutsatte att jättemånga människor skulle betala jättemycket pengar för att lyssna på jättekända artister och se jättespännande idrott.

Det bidde inte så med Globen. Det finns alla anledning att tro att det kommer bli samma sak med Nya Nationalarenan. Och i slutänden blir det Solnaborna som kommer få betala kalaset. Dessutom regnar det....

Johanna skriver naturligtvis om det här
Bilden? Nej, det är ingen brödrost. Det är den nya arenan...

M&M - Mona och Maria

Mona och Maria. M och M. En röd och en grön, som arvtagaren sa. Och de kompletterade varandra så bra att TV4 kände sig pressade att genast tala om att väljarna - de tusen som de fick tag i - minsann hellre skulle se Maria Wetterstrand som statsminister istället för den person som leder det största partiet. Vinklingen av undersökningen placerar sig som en av de uslaste jag sett på mången god dag - frågan "vem tror du skulle bli den bästa statsministern?" ger rubriken "Wetterstrand skulle bli en bättre statsminister än Mona Sahlin..."

Om det inte vore pinsamt usel och dålig journalistik skulle man ju kunna fundera på hur TV4 vet det? Spåkula?

Det ligger naturligtvis strategi i det här - det här valet kommer att handla om person, och därför kan man ju ana sig till att det gnisslas tänder på de borgerliga ledarredaktionerna över att M&M passar så bra ihop. Det blir väl nästintill krismöte nu i de borgerliga kampanjstaberna.
Precis som Nisha Beshara skriver i Aftonbladet är det naturligt att Maria Wetterstrand får en trevligare roll - det vore faktiskt märkligt om man inte fann just de rollerna i det rödgröna ledargarnityret. Har man orkat intressera sig för hur kampanjer organiseras är det rätt uppenbart att det är så det ligger till. Men det är inte ofta det funkar så bra som mellan M&M...
Det är svårt att skapa radarpar och i det lilla syndikat - krympande syndikat! - som idag utgör regeringen är det svårare ändå att se vilka som skulle passa ihop. Jag tror Göran, Jan och Maud kommer passa sig för att sätta sig i badtunnan en gång till - för alldeles oavsett borgerlig skadeglädje över Lavaldomens slutkläm i Arbetsdomstolen, finns det stor risk att både centern och kd blir dränkta av moderaterna.
Till dess har vi fått en grön och en röd M&M att njuta av. En hel påse faktiskt!
Andra om saken Peter Andersson, Intressant

Kostråd från coachen...

Klicka för att se bättre...



Avdelningen: antingen fattar man eller inte....

Nu är det personligt, Urban Bäckström. Om Lavaldomen


Idag kom Arbetsdomstolens beslut i ärendet kring Lavaldomen. Jag kan tänka mig att belåtna direktörer nu lägger in drivan papper i en låda och tänker att jaha, så var det med den saken. Och jävlar vad fel de har.

Det är nu det börjar, och nu är det slut med den artiga tonen. Nu går vi på person. Byggettan hade inte fel när vi blockerade skolan i Vaxholm - det här är en rent politisk dom.

Det här är en attack på svensk fackföreningsrörelse som inte kommer att kunna smygas undan. Och bakom alltihop ligger Svenska Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de envisas med att kalla sig. Det är de som drivit Lavalfrågan i EG-domstolen, trots att Laval inte ens var medlemmar i SAF/SN. Syftet har hela tiden varit att komma åt kollektivavtalen. Inget annat. Den som påstår annat ljuger.

Urban Bäckström som basar för SAF - vågar du komma ut och ta en debatt om saken? Hittills har du och dina gelikar passat er noga för att dyka upp. Det här kommer att slå mot svenska byggjobbare och svenska småföretagare - vågar ni stå för det?

Eller ska ni gömma er bakom Littorin den här gången också? Mannen som påstår sig gilla svenska kollektivavtal för att det ger en stabil arbetsmarknad.

Nå, vi kan väl konstatera att domen i AD var en smäll i ansiktet på facket, och det kommer att höras i nästa års avtalsrörelse. Här är det bäst att man ser till att man tar hand om sig själv, för svenska staten är inte mycket att lita på längre.

Och du Urban, om inte du törs kan du väl skicka nån annan av slipsnissarna. Eller skicka Gellner eller Duker eller nån annan hantlangare Jag har rader med byggen där ni kan få förklara för ventilationsfirmor och rörskuttar varför de ska konkurreras ut av låglöneföretag. I debatten har det ju låtit - från SAF:s sida - som om det här är en kamp mot facket.

Vilket är skitsnack naturligtvis. Det här är en kamp mot småföretag och deras anställda, en kamp som långsamt förloras i södra Sverige just nu (med en ökande främlingsfientlighet som ett brev på posten). Men om det vill naturligtvis inte SAF och deras anhängare tala - för här är det den heliga konkurrensen som ska gynnas, och de som vågar ta kampen för lågavlönade och exploaterade kan ramla ner i ett hål. Och resten får klara sig själva.

Vi tänker inte skylla på SAF. Det är dags att ge skammen ett ansikte. Det är Urban Bäckström som ska svara för det här - han är ansvarig, han får ta debatten. Vilket han inte törs naturligtvis.
Men en sak kan ni vara säkra på - det här kommer bli en valfråga 2010. I byggjobbarvärlden finns det inget som heter att det är för sent eller omöjligt. Vi kommer aldrig att sätta oss ner och låta makten vinna utan strid - och striden har bara börjat!
Är du karl nog att stå för vad du tycker Urban, så hör av dig. Annars ses vi avtalsrörelsen

Vi borde vara mer sjuka...


Nu har vi under lång tid - evigheter! - hört att folk sjukskriver sig för ofta, vab:ar av ren snålhet och pressar systemet till gränsen för vad det tål. Och vill man så kan man säkert se det så. Då kan man införa intyg på förskolan för att se till att de otäcka föräldrarna verkligen är hemma med de sjuka glina, eller jaga sjukskrivna för att de ska börja jobba fortast möjligt. Lite cancer kan man ju uppenbarligen jobba med, eller så kan man återgå till jobbet som brevbärare efter underbensamputationen.

Ungefär så.

Det är det som socialförsäkringsminister Husmark-Persson kallar överutnyttjande av trygghetssystemen.

Därför ska vi istället tala om underutnyttjandet av samma system. När man faktiskt knallar iväg till jobbet med feber och darriga ben, eller laddar sina ungar fulla med Alvedon och förbjuder dem att berätta att de var uppe och spydde på natten. "Ser hängig ut? Jaaa, det vart kanske lite sent..." är vi nog många som sagt till vaksam förskolepersonal, och sen flyr man fältet och hoppas, hoppas, HOPPAS att nästa telefonsamtal inte är från dagis. "Du, Elin kräks och har 39° -kom och hämta henne NU!!!"

Detta är det ingen som är intresserad av att tala om - för här handlar det ju om att folk är bättre än systemets kritiker vill erkänna. Ta en titt på jobbet på morgonen - det är nog en eller annan som hade mått bättre av att ha varit hemma. För i min värld är det så - jag känner ingen som slentrianmässigt, i den nyliberales fasansfulla mardrömmar, ringer sig sjuk för att få sämre lön, eller ringer sjukkassan för att gnida till sig extra pengar genom att påstå att man är hemma med sitt sjuka barn, medan ungen glatt skuttar omkring med trolldeg och galonkläder på dagis.

Naturligtvis kan det finnas såna personer, men jag skulle kunna satsa rätt mycket på att arbetsinsatsen för att sätta dit dem är vida dyrare än de sketna kronor man kanske får in. Och i jämförelsen med hur mycket det sparas på att folk släpar sig till jobbet måste det vara en piss i Atlanten.

I synnerhet när vi nu fått siffror på vad vi länge misstänkt - att man faktiskt blir sjukare av att jobba när man är sjuk, istället för att ligga hemma och kurera sig. Vilket inte torde vara en överraskning för någon, utom en och annan allianspolitiker.

Nä, i själva verket skulle vi behöva en motsatt inspektion. Det behövs helt enkelt folk som går runt på arbetsplatserna och jagar hem de som är sjuka. Nej du Hansson, det här går inte längre - inte sitta och hosta ner arbetskamraterna. Hem med dig, ta en whisky och kryp ner och kurera dig. Och visa dig inte här innan du är frisk.

Jag ger mig sjutton på att det skulle löna sig i slutänden - för folk som får bli friska både jobbar bättre och mår bättre. Och eftersom det har funnits en Delegation mot felaktiga utbetalningar - för övrigt ett jobb som jag kanppast skulle vilja ha med i min meritförteckning, så borde det ju i rimlighetens namn också skapas en Delegation som såg över de utbetalningar som aldrig togs ut.

Den siffran är långt mer intressant
Bilden? Självillustrerande...

Om att jobba när man är sjuk...


Anders var en av mina första basar. Han hade slokmustasch, rökte som en skorsten och kändes urgammal. Han var väl trettiofem. Stor och stark, och jättehygglig bakom en barsk fasad. Och aldrig sjuk. Legendarisk för att alltid vara på jobbet. Jag har sett honom jobba med bruten hand, efter att ha ramlat, och han hade inte mycket förståelse för folk som gick hem när de var lite förkylda. En klassisk ackordsjägare också - det fanns inga minusgrader som stoppade honom och hans gäng. Formen måste gå...
Idag är han ett par år från pensionen och helt utsliten. Klipper han gräsmattan i tio minuter måste han vila i två timmar. Att flytt ut permanent till fritidshuset är inte att tänka på - efter så mycket hårt jobb med feber i kroppen har han dragit på sig en karta av kroppsligt elände, och som grädde på moset de klassiska förslitningsskadorna.
Han är inte ensam. Bakom honom finns skogar av andra byggjobbare, oceaner av sjukvårdsbiträden, skolkökspersonal, busschaufförer, kontorister, arkitekter, journalister, lärare och förskollärare - som alla går till jobbet för att de är sjuka.
De flesta går dit för att de inte har råd att förlora pengar - det svider nämligen rätt rejält för lågavlönat folk att vara hemma, för den som inte vet om det. Andra går dit för att inte svika arbetskamrater eller barn och kunder. Rätt många tar mer ansvar än de har betalt för.
Nu har man konstaterat att de som går till jobbet när de är sjuka blir sjukare. Varför man var tvungen att göra en sån undersökning kan man ju undra? Det är väl rätt självklart. Och man är i undersökningen uppenbarligen förundrad över detta samband, och sen vill man ta reda på varför det är så. Man kanske kan anta att det är livsstilen i övrigt som bidrar...
Japp. Därför att en hälsosam livsstil är en klassfråga - de som inte har råd att vara hemma när de är sjuka är oftast de som inte har råd eller kunskap nog, att välja ett sunt liv. Det kostar pengar att vara hälsosam nämligen.
Men mest är det en fråga om hur vi ser på människor - att vara sjuk idag är absolut något som är svårast för de som har det sämst. I synnerhet om det är mer svårdefinierade sjukdomar som pågår länge - för idag lever vi allt mer i ett samhälle där man inte får vara vare sig gammal, ful eller sjuk. Där det kostar mer pengar att vara sjuk än någonsin tidigare. Gamla, sjuka och arbetslösa betalar mer skatt än unga, friska och de som har arbete...
Anders är inte ensam om att vara inte ens gammal men ha ont ändå. Han har slitit för sin rätt att vara pensionär, men mest har han slitit för de företag där han jobbat, men så ser han det naturligtvis inte. Han småskäms istället för att han inte orkar jobba, och för att han nu sitter där han lovat sig själv att aldrig hamna - som sjuk och orkeslös. Men i det samhälle som nu växer fram blir det allt vanligare att man går till jobbet när man är risig, och se vad det för med sig. Och visst, vi vet alla att man ska vara hemma när man är sjuk men hur gör man om man inte har råd???
Hur gör vi andra? Vill jag verkligen ha nån bredvid mig som snörvlar och hostar ochj ser ut som de ska trilla omkull när som helst? Hur många gånger ska jag behöva säga till någon att gå hem, och hur ofta ska jag själv bli tillsagd?
Undersökningen har pågått i tre år - jag har inte läst den men jag kan slå vad om att den är skapad av ett tvärsnitt av befolkningen. Här finns lika många direktörer som lokalvårdare, och ändå får man ett sånt utfall. Det vore intressant att se hur en sån här undersökning skulle se ut om man bara inriktade sig på de som verkligen drabbas ekonomiskt av karensdagen och låg sjukersättning - något säger mig att det skulle se mycket värre ut...



Bilden? Alltid lika geniale Robert Nyberg

Ryan Air och konsumenterna


Chefen för Ryan Air meddelar att han skiter fullkomligt i vad Allmänna Reklamationsnämnden säger om hur de hanterar sina passagerare. Det skulle kunna få mig att flina en smula men han kan säga det, trygg i sin förvissning om att folk kommer fortsätta åka i sardinburken - därför att alternativen inte finns!

Flygmarknaden är ju så stelt konstruerad att det inte finns utrymme för uppstickarna, i synnerhet när nu Ryan Air ser till att ingen annan kommer in på banan. Inte för att jag flyger i nån större utsträckning, men det känns ju inte så bra att vara hänvisad till svinpälsarna när man nån gång behöver göra det. Tyvärr hamnar jag nog i en sardinburk nästa gång, jag också...
Bilden? Den är rätt elak, men läs mer här...

FP går åt höger. Var går socialliberalerna?


Jag tänker inte tjata så mycket om Jan Björklund och hans anhang. Överlåter det till Johan Westerholm som gör det så mycket bättre här. Men jag har en magkänsla av att det är hyfsat många som, precis som Johan och andra, snart kommer kalla sig fd folkpartister....

Hyresrätter is teh shit!


Jo, jag visste att PEAB skulle starta ett bolag för att bygga hyresrätter, och nu har tidningarna fått tag i det. Naturligtvis gör de helt rätt och sätter också fingret på något jag och fler tjatat om länge - det behövs en hyresmarknad för att skapa rörlighet på bostadsmarkaden.
Och egentligen visar det på bristerna i den nyliberala teorin, vilket inte är konstigt eftersom den teorin är femtio år gammal och samhället inte alls ser ut så längre. När samhället ser annorlunda ut kommer också människors värderingar och basala behov att förändras. Men några saker kommer att kvarstå - till exempel att unga människor vill flytta hemifrån även i dåliga tider, och att samma unga människor inte har lust att betala förmögenheter för sina första lägenheter.
Vi har en usel regering som medvetet kört bostadsbyggandet i botten, och det kommer att ta åratal att bygga bort det.
Jag har inga förhoppningar om att det nya bostadskonglomeratet kommer producera billiga lägenheter. Det kommer de inte att göra innan en politisk ledning skapar förutsättningar för det - och det måste ske. I ett nyliberalt samhälle får de fattiga nöja sig med smulorna från de rikas bord, och i synnerhet när det gäller var man ska bo.
Det ligger naturligtvis ingen altruism bakom skapandet av Tornet - sluga affärsmän ser att det är en nisch där man kan tjäna pengar, och det har de väl all rätt till. Men risken är ju enorm att vi bara får ytterligare Hammarby Sjöstad; områden med höga hyror och krav på hyresgästerna.
Därför är det ju viktigt att vänstern börjar tala bostadspolitik igen. Den har varit nerlagd i för många år nu, men det är hög tid att lyfta fram boendet som en mänsklig rättighet igen.
Jag stör mig oerhört på socialdemokrater som utan vidare lanserar boendet som en främst ekonomisk transaktion - där en lägenhet ungefär ska vara en extra pensionsförsäkring. I ett samhälle där vi stoltserar med fina ord vore det väl fan om vi inte kunde skaka fram anständiga bostäder åt de som behöver, istället för att låta det bli en privatsak.
Och jag kan inte nog sparka på nyliberalerna. Det jag kan se av länder där nyliberala idéer fått råda är att det är länder med enorma samhällsklyftor, med elände och tragedier bortom beskrivning.
Var och en av er som förespråkar sånt får ta ansvar för det - man kan inte sitta hemma i den svenska ankdammen och prata sig varm för avregleringar och fri marknad, och sen titta åt ett annat håll när eländet knackar på. Är man nyliberal får man ta ansvar för Latinamerika och Korea och Tyskland och Lettland också. Kapitalismen ser inga gränser och släpper man den fri är det inget tamt keldjur som gör som den blir tillsagd.
Mest av allt syns det i våra miljonprogram, där misären och hopplösheten emellanåt når bedövande nivåer. Det kan vara bra att tänka på det när man nu applåderar PEAB.
Det finns ett gigantiskt renoveringsbehov i förorterna, och varför det inte tas initiativ där är fullständigt obegripligt. I min värld ska det finnas ett färdigt paket som kan sättas i sjön efter valet 2010 - där resurser som används för renovering av husen blir renovering av själar.

Bilden? Miljonprogram i Riga. Läs mer om förorten här

Skam och nyfattigdom på Konsum


Därhemma där jag bor har vi en utmärkt liten Konsumbutik, eller Coop Nära som det ska heta numer. Efter år av förfall kom det en ny handlare med idéer och energi och plötsligt har vi fått en fräsch affär, med bra utbud och moderna produkter. Vilket vi som bor i närområdet naturligtvis uppskattar - visst, det kostar en aning mer att handla där men jag kan betala det för att få ha affären kvar. Inte heller är jag ensam om att tycka det.

Igår kväll fick jag göra en räd dit ner - Det Uppväxande Släktet har en oanad kapacitet att tömma kylskåp, göra slut på toalettpapper och småäta riskakor och flingor (i enlighet med principen att hungrig tonårspojke äter vad som helst när behovet dyker upp, dvs hela tiden).

Framme vid kassan stod en olycklig tjej i nedre tonåren och viskade i sin mobil. Vid första anblicken kunde man kanske tro att hon blivit tagen för snatteri, men så var det inte. Hon hade ett par varor liggande på kassabandet, men inga pengar. Kassörskan, som bara är ett par år äldre, fortsatte expediera kunder, samtidigt som hon såg både irriterad och uppgiven ut. I kön bakom väntade tålmodigt grannar och andra.

Flickan tittade upp ibland, men utan att möta någons blick.
Plötsligt säger hon högt i mobilen:- Men då får du ringa morfar. Det här är så pinsamt.

Man fattar.

Hon är skickad att handla det nödvändigaste - på bandet låg: mjölk, Risifrutti, bindor - och får med sig ett betalkort av nåt slag. Och när hon ska betala står det "Köp medges inte". Och där står hon.
Det är en lavin av skam som ramlar över den tjejen. Hon kan inte betala ens de kanske femtio kronor som behövs. Och får ställa sig vid sidan och ringa mamma eller pappa med panik i rösten och viska att "det finns inga pengar på kortet"... Inför just grannar eller klasskamraters föräldrar - som alla snällt står kvar i kön, noga med att inte titta på henne, men med öronen på helspänn.

Det var nog fler än jag som kände att Herregud, låt henne ta det på kredit, men kassörskan ska inte behöva göra det - hon är den som sitter med en kassabrist vid sin redovisning. Eller att jag själv skulle kunna kasta fram femtio spänn åt henne. Eller att hon får nog snart hjälp, hon har ju uppenbarligen kontakt med någon via telefon...

Och plötsligt tyckte jag så synd om henne! Jag kunde känna hennes desperation, hennes önskan att bara få springa ut från affären, slippa stå där och få medlidande av folk som direkt såg vad det handlade om. Inga pengar. Kanske inte fattigdom, men absolut dålig ekonomi.

Det blir väldigt uppenbart att den nya fattigdomen syns på ett annat sätt. Här i min Konsumaffär var det en ung tjej som försökte hålla tillbaka tårarna bakom ett översminkat ansikte, samtidigt som hon väste i mobilen: "Men kom nu då...!"

Det där är en känsla som hon kommer få bära med sig hela sitt liv, på samma sätt som min egen mamma mindes hur hon fick tilldelade skor av fattigvården på fyrtiotalet. Och alla ungarna i barnrikeshuset hade samma sorts skor. Men att vara fattig i Sverige idag är inget man vill dela med andra. Ju mindre pengar man har desto mer medveten om det är man, sanna mina ord,

I slutänden handlar det bara om den lilla tjejen, och vi andra - som står brevid och tittar på henne, tills hennes mamma rusar in i butiken, slänger fram pengar utan att vänta på sin tur, och sen rusar ut ur butiken. Och jag vet att nattluften var sval mot henne. Kinder som bränner.
Läs också hos Claes Krantz som ofta skriver om de mest utsatta.
Karin Värld funderar kring just barnen


Bilden? Från LO-tidningen. Läs där om de fattiga barnen.

Men steppa lite då, direktörn...


Den lilla nätta idén med att ha audition för att få tag i lämplig personal på tågen borde ju genomföras på andra ställen också. Inte alls bara för att få tag i cheferna, för det är ju en självklarhet - klart man vill ha en chef som kan dra en fräckis på julfesten, eller som ser skillnad på Galne Gunnar och Tiger. Det borde genomföras på andra ställen också...

Det är på tok för lite provsjungning för att hamna på riksdagslistor, och det minsta man kan kräva av oppositionsråd är ju att de är snyggare än sina motståndare (fast det finns några som garanterat är det). Bankdirektörer borde kunna gå på lina och fan ta den fackförbundsordförande som inte kan sina snapsvisor. För det får ju inte vara så att man bara ska kunna anställas för att man är ren och hel och kan sitt jobb?
I min bransch är man ju stolt över att ha eget hår och egna tänder, så länge det varar, men om det där proveriet får sprida sig ska man väl vara glad på jobbet också, som en vresig timris sa klockan 0625 innan han gick ut i höstregnet. Det man är mest fundersam över är ju vilka som ska sitta och göra bedömningen.
Enligt samstämmiga uppgifter räcker det inte längre med att vara duktig. Man ska vara snygg också - inte i alla yrken förstås, vilket vi i skitiga-händer-yrkena tackar för.
Hur snygga är de? Och varför är det bara de som är längst ner, med sämst löner och sämst villkor som ska bedömas? Jag funderar på hur de som ska sitta där och bedöma tänker - tänker de alls att "här sitter jag, med bra betalt, och kan göra tumme ner eller upp, för någon som har sämre betalt, för att jag inte gillar hur de ser ut?"
Men är det sorterings-Sverige vi ska ha, så bara längtar jag efter att få var den som sitter där och har synpunkter. Då ska de få sjunga och dansa, direktörerna och PR-folket....
Bilden? Gå in och läs på SEKO:s hemsida


Byggnads slåss för småföretagen


I Dagens Nyheter tar ytterligare en nyliberal för sig av mediautrymmet och passar på att sparka lite på Byggettan. Han gör det för att socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen tydligen ska vara rädda för utländsk konkurrens. Han har givetvis helt rätt - för i den riktiga världen, inte i den där fantasibubblan där Milton Friedmans idéer fungerar, är lönedumpning något hemskt. Nu råkar det vara byggnadsarbetarnas löner han ger sig på, eftersom vi är stora, starka och inte rädda för att säga vad vi tycker.


Dessutom tjänar vi ju mycket pengar - fast vi blir ju inga rika pensionärer; hårt kroppsarbete har sitt pris - och därför retar vi naturligtvis avundsjukt folk. Och Rikard Westerbergs lilla påhopp tar vi med ro - han kommer få svårt att få folk upprörda över att vi tyckte att de som jobbade i Vaxholm skulle tjäna bättre pengar, eftersom det var det saken handlade om.

Dessutom känns det ju lite futtigt att det bästa exemplet han kan leta upp både är gammalt, och felaktigt. Kom igen Rickard - jag debatterar gärna min lön, eftersom du vill sänka den, men då måste du ge mig nåt att bita i.

Jag undrar ändå - varför nöja sig med att ta hit letter som jobbar för hundra spänn i timmen? I Rikard Westerbergs värld vore det väl smartare - och mer rationellt - att ta hit en container med burmeser som kan jobba för tio kronor i timmen. Om det bara var fråga om att acceptera låglönekonkurrens, menar jag.

Och varför nöja sig med att konkurrensutsätta byggnadsarbetare? Varför inte ge sig på redan underbetalda tjejer i vården och handeln? Eller spärrvakter? Där finns det massor med pengar att spara. Men precis som alla andra vill ju inte Rikard Westerberg dra slutsatsen riktigt färdig - för den naturliga frågan är ju vem som skulle tjäna på att våra löner sänktes? Att kunden skulle tjäna på det är bara trams; våra löner är en liten del av byggkostnaderna. Så i själva verket går Rikard Westerberg bara företagarnas ärenden. De stora företagen.

För Byggnads för även småföretagarnas kamp - byggsektorn är ju översvämmad med småföretag som långsamt konkurreras ut nu, av lönedumpning som Byggnads inte har med att göra. Pengar som inte stannar här. ROT-avdrag som inte ger jobb åt oss som ändå ska bo här och betala skatt och bidra till välfärden. Det är de som är de stora förlorarna när konkurrensen inte sker på samma villkor.

Den där byggfirman med tre anställda i Tallkrogen, där chefen också har töj, står och faller med Byggnads kamp för anständiga villkor för de som kommer hit och jobbar. Och man hoppas verkligen att såna som Rikard Westerberg fortsätter visa vad de egentligen tycker om småföretagen


Bilden? Gästarbetare i Dubai - de som verkligen blev finanskrisens förlorare. En verklighet som redan är verklighet för många av de som kommer hit och jobbar utan avtal