Nej, vi minns barndomen olika. Det var inte bättre förr.

  Jag avskyr egentligen nostalgi. I varje fall om det blir den där kladdiga, förljugna sorten. Man drabbas av dem emellanåt, och jag funderar på varför vi minns så olika. Barndomsvänner minns saker med ljus i sinnet, samtidigt som jag vet andra, likaledes barndomsvänner, som minns samma saker med avsky och ångest. Allt från skolan till semestrar.
  Man ljuger om man säger att det var bättre förr. Det var bättre förr för somliga, men inte alla. Den som drömmer sig tillbaka till ett femtiotal som ser ut som i Lotta på Bråkmakargatan, eller till Bullerbyn, om vi ska hålla fast vid Astrid Lindgrens minnen, gör oss alla en otjänst. Nej, det var inte bättre förr.
  Nån sa, apropå hushållsmaskiner, att han ville ha sextiotalets design med 2010-talets funktionalitet. Och visst, det kan ju vara så med saker, men knappast med livet. Det gäller för det mesta, vare sig det handlar om jämställdhet eller utbildning. Själv genomled jag en då utskälld period i skolan, med mängdlära, velourbyxor och mahjongjackor (fast det är givetvis en efterkonstruktion, för så var det naturligtvis inte) som ändå lärde oss att läsa och skriva så det skulle stänka i PISA-rapporter. Men samtidigt hade jag klasskamrater som slutade nionde klass utan att vare sig kunna läsa eller skriva ordentligt. Men på den tiden var det nåt man talade tyst om.
  Jag hade jämnåriga som hatade att gå till skolan. Som av en eller annan anledning åkte på spö varje dag, fick mössan stulen eller vatten i nacken. Varje dag. Som var vaksamma i korridoren varje dag. Som intuitivt vände när de mötte nåt litet kaxigt gäng, även om det innebar en omväg på en kilometer.
  Jag minns själv när jag blev osams med en brödratrio, och hade svårt att sova i flera dagar. Inte för att jag sa nåt till mina föräldrar, för de var ju moderna människor som tyckte att man skulle prata om allting, och de hade säkert bjudit in trions föräldrar till ett möte för att "lösa konflikten". Nu var det här neandertalare och med trettonåringens logik kunde jag inte för mitt liv begripa hur "ett samtal" skulle rädda mina framtänder. Alltså teg jag och led.
  I backspegeln begriper jag att många av dem inte hade det för fett. De hade inte råd att åka på semester, utan hamnade på dagkollo, där de lärde sig ännu mer om livets hårdare kunskaper av äldre. Om de inte sattes på en båt till Finland för att tillbringa hela lovet där, i byar där det faktiskt var femtiotal fortfarande. Sen kom de hem dagarna innan skolan började igen och hade inte pratat svenska alls på flera månader. För det bodde många finländare i Bro.
  Jag är lite nyfiken på varför vi minns saker så olika. Det är ett selektivt minne verkar det som. När jag emellanåt ränner på gamla kamrater är det ungefär hälften som minns allting i ett soligt skimmer, och den andra hälften minns precis tvärtom. Emellanåt mycket mörka dystra minnen, om de ens vill prata om det.
  Vi växte upp i slutet av folkhemmets blomstringsperiod, när det fortfarande fanns jobb för skoltrötta femtonåringar, men vi var antagligen långt mer pessimistiska om vår framtid än generationerna före oss. Det var inga strålande tider längre, helt enkelt. Att beskriva 1970-talet som nån sorts idyllisk lycka är bortom verkligheten, vare sig man ser det i det lilla perspektivet - som hos Jordbrobarnen - eller i det stora, historieböckerna.
  Men somliga av oss verkar ha ett behov av att poängtera hur jävla bra det var. Man undrar varför. Var det för att en del av oss hade en position då, som fotbollsspelare i pojklaget, som gitarrist i ett gudskelov självdött punkband, som Lucia i skoltåget? Hans lyckligaste tid, som det stod i en av de dödsrunor jag läst om en jämnårig bekant från en annan förort? Eller var de helt enkelt lyckligare än oss andra?
  Somliga stod inte ut med småskurenheten i förorten och tog sig därifrån fortast möjligt. Andra blev kvar. På det viset liknar naturligtvis förorten vilken avflyttningsort som helst. Några var fullt nöjda med att leva om sina föräldrars liv, andra ville inte nöja sig med det. Och bakom väldigt många dörrar lurade det - har jag fått veta senare - gruvliga hemligheter och stora sorger.

  Nostalgin blir naturligtvis som allra farligast när den plötsligt ska influera politiska beslut. När historieförvanskningen slår igenom. Som i debatten om kriminalitet - där mediernas sanslösa jakt på klick på nätet/lösnummerförsäljning blåser upp debatter som är helt irrelevanta. Eller när det handlar om skolan. Det är totalt ointressant om en massa femtiotalister lärde sig när freden i Brömsebro slöts om man inte samtidigt pratar om de som inte lärde sig någonting alls. Och vi kan inte - kan inte! - automatiskt jämföra saker eftersom mätmetoderna är annorlunda. Huruvida man har kepsen på sig klassrummet har inget med kunskap att göra, liksom.
  Mammorna var ju hemma på den tiden. Inte gjorde det skolvägen tryggare för henne som blivit grabbgängets byte, inte fick det någons pappa att supa mindre. Kompisar som kom till plugget med ett resolut blåöga efter att ha vågat säga emot mammas nya karl.

  Barndomen är ingen bra måttstock på livet. Förutom att ju tryggare man är planterad i den samhälleliga myllan desto mindre förstående verkar man vara mot den som inte har samma djupa rötter. Det är lätt att fnysa åt lagstiftning för att skydda utsatta när man inte är utsatt själv, eller ens i närheten av att vara utsatt. Det är lätt att fnissa åt och bagatellisera kamp mot nedsättande uttryck när man inte själv blivit kallad blatte eller bög. Förmodligen har man själv slentrianmässigt använt såna uttryck mot andra, utan att reflektera över det. Precis som man säkert gjorde när man var barn. När "det starka samhället" faktiskt bara var starkt åt de som ändå var starkast.
 
  Solen sken inte på oss alla när vi var små. Julafton var inte en Carl Larsson-jul med tindrande ögon och Kalle Anka klockan tre. Inte midsommar heller. Eller ens lördagar. För somliga var det bara tillfällen då man höll sig undan och hoppades att farsan skulle somna fort, har jag fått lära mig.

  Ändå utsätts ungar fortfarande för sånt här. Osedda av de som har det bra, eller som bara inte begriper att de har det bra.

  Jag hade en fantastisk barndom men mina minnen är just bara mina minnen. En ständigt närvarande mormor, med nybakta bullar, bilsemestrar och soliga dagar. Föräldrar som älskade oss, som ville att alla skulle få det bättre. Men alla hade det inte så. Andra minns det så annorlunda.

  Så låt mig slippa "det var bättre förr". För det sa man förr också. I vissa backspeglar finns det inga regniga somrar, läxor eller tristess. I andras backspeglar finns bara sånt.


Bilden? Tja...

Flytt-Hitler. Det är jag!

Blygsamt kan jag tillstå att jag är en fantastisk flyttkarl. Jag har till och med fuskat i det yrkesmässigt, men nu talar jag om den fina nationalsporten Flytt av bohag i ägo av privatpersoner, med i förekommande fall, sommarstugor samt saker som förvarats i grannens källare.
Man flyttar lite olika beroende på var i livet man befinner sig. Först anlitas man för att flytta runt kompisars andrahandsboende under bohemåren, då flyttlasset bestod av pojkrumsmöbler, backar med vinyl, en liten men helt oskattbar samling av porrtidningar, samt nån kastrull. Kamrater med tillgång till skåpbilar utnyttjades obarmhärtigt.
Därefter började folk flytta ihop. Och flickrummets rosa tyll skulle mixas ihop med ovan beskrivna pojkrumsmöblemang, kombinerat med otaliga besök på Ikea. Och på den tiden fanns det bara vid Kungens Kurva, där man utvecklade talang för säregna mordplaner för folk som också ville vara där en lördageftermiddag.
Det bars platta paket uppför trapporna, och in i alldeles för små hissar. Här uppstår också en mycket tidig senilitet, när folk vid en senare flytt hävdar att alla möbler går in i hissen, för de kom ju in den vägen, hoho.. Jajamän - men se då kom de in som de platta paketen, och inte som ett tre meter högt klädskåp.
Därefter flyttades det till större lägenheter, eller till och med till radhus, och möblerna blev större och dyrbarare. Och barnleksaker överallt. Här börjar också den luttrade flyttfamiljen kunna urskiljas - där modern - oftast - inte längre sorterar saker i flyttkartonger med prydlig text. Utan bara häller ner lego, kaffeskedar, körkortsboken, ett halvätet paket Mariekex och två dammiga nallar i en låda.
Det var nånstans där jag tog på mig rollen som flyttandets fältmarskalk. Det bor ett underbefäl i varje man. Nåja, i mig i varje fall, och när jag får nalkas en rad flyttkartonger gör jag det som Montogomery vid El Alamein (även om profilen numer påminner mer om Gustaf II Adolf). Varje flytt är ett Omaha Beach, och ni gör som jag säger.
Det går nämligen alltid åt helvete. Därför ska jag nu dela med mig av några visdomar jag insniffat i trapphus, trånga hissar, fastklämd mellan en Bösendorferflygel, stor som en badmintonplan och ett trappräcke på Östermalm, och hoptryckt under en stereobänk i en Golf, Bland annat.
1. Folk. Tacka ALDRIG nej till flytthjälp. Man kan inte vara för många. Ju fler som bär desto bättre. Detta gäller i synnerhet flyttar som inte innefattar hissar som kan ta last. Trappflyttar är fortfarande inte förbjudna.
3. Packa i kassar. Flyttkartonger ska bara användas av folk som fått särskild utbildning. I synnerhet gäller detta böcker. Böcker är fina saker, där jag i händelse av brand skulle få svårt att bestämma om jag skulle bära ut familjen eller böckerna först, men inte i flyttkartonger. Böcker i flyttkartong kan i fortsättningen endast accepteras om de a) finnes hiss på bägge flyttplatser, och b) om det finnes pirra. Böcker skall packas i papperskassar, vilket är vad Gud konstruerade dem för.
Jag föreslår också att överträdelse av ovan skrivna bestraffas med omedelbar avrättning. Det kan låta grymt men efter trettio vändor fyra spiraltrappor upp, med Nationalencyklopedin och andra praktverk i banankartong, är det att se som ett lindrigt straff.
4. När folk säger att "allt är klart" ljuger de. Utgå från det. När man väl kommer dit håller de på att packa tidningar i tidningspapper, eller har inte fått undan tvättkorgen. Dessutom har de räknat med att fem av de du räknat med om flytthjälp ska vara kvar och flyttstäda...
5. Det finns alltid mer. När man packat in det sista, och ser skåpbilen försvinna, kommer den som flyttar på att"just det ja, källaren (alternativt vindsförrådet, eller grannens förråd, eller 2000 böcker hemma hos nån irriterad släkting - och det är inte packat...) med minst tio kubik.
Dessa tio kubik omfattar alltid en massa saker som ingen vet vad fan man ska göra med - trasiga möbler, obegripliga tavlor, en barnvagn (men vad ska ni med en barnvagn till, ni är femtiosju...) och vintersportutrustning från 1975.
6. Fordon. Kan inte finnas för många. Och minst ett ska vara rejält. Inte en inlånad Hiace från nåns jobb - låna ett skåp med baklyft, och fästen för spännband. Se till att det finns packfiltar eller annat för att skydda de där Ikea-möblerna, som numer alltså är hopmonterade.
7. Bemanning. Numer nöjer jag mig inte med att höra att "..vi blir nog tie stycken". För två ska vara på sonens fotbollsmatch klockan ett, en är svårt bakfull och nöjer sig med att ta ansvaret medan vi tar pianot, och en har diskbråck. Se punkt 1.
8. Kaos är nödvändigt och naturligt. I en flytt kommer de olika flyttkaravanerna vid någon punkt att kollidera. Vid en mig närståendes Solnaflytt härförleden, var det fem olika bohag som skulle flyttas runt, i en operation som fick Schlieffenplanen att verka enkel. Och givetvis sket det sig.
Det är då det kan komma till kontroverser mellan de olika strategerna, det är då det vi kallar flytt-schack börjar. Här handlar det om att den erfarne - det vill säga jag - måste kämpa ner den dominanta på andra sidan. Oftast en kvinna, ännu oftare en svärmoder, som anser att hennes flyttkaravan går före. Det är då jag måste tillgripa den metod jag är minst stolt över - charmen...
Karlar är lättare - de kanske bjäbbar ett tag, men flyttandet är ett genuint karlgöra, och man brukar bara behöva fråga hur de packat, för att de ska bli osäkra och backa tillbaka. Så funkar inte svärmödrarna. Men om man säger att "vi kommer naturligtvis hjälpa er med era saker när det ändå kört ihop sig" smälter de.
Och gör de inte det får man ta fram det grova artilleriet - stryka med handen över en list, och säga "har ni en städfirma som kommer sen?" Trots att man ser att där står hinkar, trasor och skurmedel - det brukar få ner dem i brygga med andnöd...
9. Rast och vila. Flytta smart. Är det kallt ute, eller regnar, har man ett gäng med ytterkläder på som håller sig utomhus, och ett gäng som sköter logistiken inomhus. Se till att det finns dryck på plats - och inte alltid pilsner. Småplock att sätta tänderna i är utmärkt, men inte fler smörgåstårtor tack! Frukt är bra, men jag har avskaffat "nu ska vi bryta för att äta tillsammans". Nej, vi ska flytta; det är därför vi är här.
10. Barn och hundar. Ska arrenderas bort om de inte kan göra substantiell nytta. Liksom likstela äldre släktingar - och nej, man behöver inte ha tio personer som packar upp i det nya boendet. Om alla hjälper till att kånka upp så blir det klart mycket fortare.

Sen kan man säga en massa om emballage, om hur illa folk kan uppskatta lastvolymer och tidsåtgång, om att dörrstoppar är något man borde sälja på varje ställe som säljer flyttemballage, om att etiketter ska sitta stenhårt eller inte alls (ska den här till vinden eller till köket?), att två pappkassar kostar fyra spänn, och en flyttkartong trettio, och att man ska sätta upp taklampor på det nya stället på en gång, innan midvintermörkret faller....
Flyttandet är också en insikt om mekanismer i en relation - i synnerhet separationsflyttarna, men det tar vi i del två...



Tack till Lotta, Tingeling, älskade Cath, Henke och Anna....

Nej, ni är inte unga - ni är medelålders. Och jag med!

Läser lite roat Peter Anderssons postning om hur viktigt det är att ha unga representanter inom socialdemokratin. Han har naturligtvis helt rätt, men det blir också lite parodiskt när man betraktar "under trettiofem" som ungt.
Lol, kunde man skriva....
Ungdomshysterin breder givetvis ut sig även i partihierarkierna - trots att vi alla vet att det sämsta man kan göra för att accepteras inom politiken är att komma i trasiga jeans och Converse. Och vara under tjugofem - för är man över trettiofem är det bara coolt, tycker de andra över trettiofem...
Tiderna förändras, och vi med dem, och det fulaste man kan vara idag är medelålders. Ja, och så infödd svensk man med varselkläder - sånt vill man bara ha i demonstrationstågen. Där duger det inte ens att vara ung.

För ung är man under trettio. Sen spelar det ingen roll vad partikongressen har sagt - en trettiofemåring som klarade halva sitt liv utan internet är inte ung. Han eller hon är lika medelålders som jag är.
Nu har jag inga förhoppningar om att kunna vända skutan, men man måste ändå sätta upp ett varningens finger. De rödgröna har idag ett lika massivt stöd bland de unga - under trettio!!!! -som högern har bland pensionärerna. Men minns då att det var de pensionärerna som i mitten av sjuttiotalet blev borgare, och har fortsatt vara borgare. Radhusägarna, utlandsresenärerna, de som protesterade mot sin äldre syskons vänsterval under 68-perioden. De som testade proggen litegrann.
Poängen är att den generationen fick ett politiskt genomslag - var har vi genomslaget från de som idag väljer rödgrönt bland de unga? Inte på listorna i varje fall. Man kan naturligtvis klappa sig på bröstet över hur många under trettiofem man har på listorna - men hur många är under trettio, under tjugofem???
I min egen kommun är det rent bedrövligt. På samma vis är det inom mitt eget fackförbund. Och den här diskussionen får aldrig tystna.
Partiet och fackföreningsrörelsen befolkas idag av män i Dressmankavajer och smårutiga skjortor, och kvinnor med etnosmycken i öronen och scarfar - VARFÖR dessa scarfar??? - som har ganska stora barn, eller till och med barnbarn. Och det är de som sätter agendan. De vill inte vara gamla - det finaste man kan säga till nån idag verkar vara "men så ung du ser ut!"

Inte heller förvaltar min egen SSU-generation sitt ideologiska arv. Varför är inte våra ungar med i SSU? För min egen del hade jag knappt nåt val - jag skulle med i ungdomsförbundet, vilket jag är innerligt glad för idag. Varför har jag och andra låtit våra egna barn smita undan? Är vi så jädra rädda för att prata politik på fritiden numer? Det kan vara ganska upplyftande med en hetsig frukostdiskussion om det moraliskt riktiga i att äta apelsinmarmelad med råvaror från Israel, kan jag meddela. Även om jag knappast vinner just då...
Jag umgås dagligen med unga yrkesarbetare - unga ogifta män med unga ogifta mäns intressen. Ja, de har ju varselkläder och äter matlådan klockan nio så de kommer ju inte in i politiken naturligtvis, men när jag hör de matbordsdiskussionerna kan jag meddela att att jag är på Mars när de cirkulerar kring Venus (en ovanligt bildad liknelse, om jag får säga det själv).
Frågan är om generationsklyftan varit större nånsin än den är idag, fast det är på ett annat sätt - killarna säger att de är avundsjuka på mig som hade föräldrar som inte ville vara mina kompisar (och som jag inte behövde riskera träffa på krogen...) Jag kan förstå det, även om de svider i själen att de tycker sjuttiotalet är lika avlägset som jag tyckte om min ömma moders femtiotal.
Man löser inte frågan om att få in nya generationer i politiken genom att döpa om medelålders män och kvinnor till unga.

Jag ska nog odla mustasch igen, för att verkligen betona att jag är medelålders. Och rätt tillfreds med det!

Ha en trevlig Valborg alla ni som råkar läsa det här!



Översta bilden: Ungdomskandidater valet 2018. Understa bilden: Gammalt tjänsteleg. Hånfflin accepteras!

Skam och nyfattigdom på Konsum

Därhemma där jag bor har vi en utmärkt liten Konsumbutik, eller Coop Nära som det ska heta numer. Efter år av förfall kom det en ny handlare med idéer och energi och plötsligt har vi fått en fräsch affär, med bra utbud och moderna produkter. Vilket vi som bor i närområdet naturligtvis uppskattar - visst, det kostar en aning mer att handla där men jag kan betala det för att få ha affären kvar. Inte heller är jag ensam om att tycka det.

Igår kväll fick jag göra en räd dit ner - Det Uppväxande Släktet har en oanad kapacitet att tömma kylskåp, göra slut på toalettpapper och småäta riskakor och flingor (i enlighet med principen att hungrig tonårspojke äter vad som helst när behovet dyker upp, dvs hela tiden).

Framme vid kassan stod en olycklig tjej i nedre tonåren och viskade i sin mobil. Vid första anblicken kunde man kanske tro att hon blivit tagen för snatteri, men så var det inte. Hon hade ett par varor liggande på kassabandet, men inga pengar. Kassörskan, som bara är ett par år äldre, fortsatte expediera kunder, samtidigt som hon såg både irriterad och uppgiven ut. I kön bakom väntade tålmodigt grannar och andra.

Flickan tittade upp ibland, men utan att möta någons blick.

Plötsligt säger hon högt i mobilen:- Men då får du ringa morfar. Det här är så pinsamt.

Man fattar.

Hon är skickad att handla det nödvändigaste - på bandet låg: mjölk, Risifrutti, bindor - och får med sig ett betalkort av nåt slag. Och när hon ska betala står det "Köp medges inte". Och där står hon.

Det är en lavin av skam som ramlar över den tjejen. Hon kan inte betala ens de kanske femtio kronor som behövs. Och får ställa sig vid sidan och ringa mamma eller pappa med panik i rösten och viska att "det finns inga pengar på kortet"... Inför just grannar eller klasskamraters föräldrar - som alla snällt står kvar i kön, noga med att inte titta på henne, men med öronen på helspänn.

Det var nog fler än jag som kände att Herregud, låt henne ta det på kredit, men kassörskan ska inte behöva göra det - hon är den som sitter med en kassabrist vid sin redovisning. Eller att jag själv skulle kunna kasta fram femtio spänn åt henne. Eller att hon får nog snart hjälp, hon har ju uppenbarligen kontakt med någon via telefon...

Och plötsligt tyckte jag så synd om henne! Jag kunde känna hennes desperation, hennes önskan att bara få springa ut från affären, slippa stå där och få medlidande av folk som direkt såg vad det handlade om. Inga pengar. Kanske inte fattigdom, men absolut dålig ekonomi.

Det blir väldigt uppenbart att den nya fattigdomen syns på ett annat sätt. Här i min Konsumaffär var det en ung tjej som försökte hålla tillbaka tårarna bakom ett översminkat ansikte, samtidigt som hon väste i mobilen: "Men kom nu då...!"

Det där är en känsla som hon kommer få bära med sig hela sitt liv, på samma sätt som min egen mamma mindes hur hon fick tilldelade skor av fattigvården på fyrtiotalet. Och alla ungarna i barnrikeshuset hade samma sorts skor. Men att vara fattig i Sverige idag är inget man vill dela med andra. Ju mindre pengar man har desto mer medveten om det är man, sanna mina ord,

I slutänden handlar det bara om den lilla tjejen, och vi andra - som står brevid och tittar på henne, tills hennes mamma rusar in i butiken, slänger fram pengar utan att vänta på sin tur, och sen rusar ut ur butiken. Och jag vet att nattluften var sval mot henne. Kinder som bränner.

Läs också hos Claes Krantz som ofta skriver om de mest utsatta.

Karin Värld funderar kring just barnen

Bilden? Från LO-tidningen. Läs där om de fattiga barnen.

Hemska omslag

Via vännen Richard, som har en blogg som heter Ute ut klosetten (låt er inte skrämmas av vare sig namnet, eller av att man ska klicka på en innehållsvarning först) måste jag bara tipsa om bloggen Katastrofala Omslag. Klicka, läs och njut...
Svensk skivindustri hade en avsevärd påverkan på det järnvägssamhälle där jag deponerades under min skoltid. Där fanns AB Svensk Grammofonindustri i Bro, och där kunde man hitta saker, vill jag lova. Mer om det senare




Ni som inte fattar varför det här omslaget är extra katastrofalt får ställa er i hörnet.