Men sitt inte för länge Juholt!

Det är bara monarker och påvar som har sitt jobb på livstid. Och vissa socialdemokratiska ledare. Det är inte riktigt bra, för att uttrycka det milt.
Redan amerikanerna bestämde efter Franklin Roosevelts död att deras president bara kan sitta i två perioder - därefter ska det in nytt blod.

Visst, det låter säkert skitjobbigt för konservativa sossar, men det finns ett annat parti som redan gör så och det har gått rätt bra för dem. Vi skulle få en aktiv rörelse, det skulle kunna vaskas fram efterträdare att välja mellan eftersom det skulle bli naturligt, och vi skulle slippa höra att nån blivit gammal och trött.
Och det skulle bli modernt - för i ett modernt parti ska företrädarna kunna resa sig och säga att "nu ska jag göra något annat". Så Håkan Juholt - när du nu väljs i Partiledarfestivalen på lördag - tala om att du tänker sitta i tio år - och sen ska du göra något annat.


Bilden? Vad påven borde göra istället....

Den politiska faghagen och politiskt nörderi

Det finns ju de där som lever för politik, som lever. andas, pratar politik hela tiden. Och sen finns det politiker, och de där två behöver inte alltid vara samma sak.
Idag finns det rätt många, såna som jag, som faktiskt har det politiska skvallret som livsluft, som vill kunna spekulera, vara med, kanske t o m få känna att man haft betydelse. Men ytterst sällan behöver man ta de faktiska konsekvenserna av det politiska arbetet.
Jag vet inte vad man ska kalla såna människor. De är nån slags korsning mellan fanatiska kalenderbitare, faghags och de där som drog med Greatful Dead jorden runt - the Deadheads...

Väldigt ofta handlar det om namedropping - dvs vem som känner vem - och om att kunna redogöra för korridorspel. Veta hur de strategiska planerna lades upp, vem som la upp och när det skedde (inom socialdemokratin är ju myten ett rum på nån kursgård, med fickljummen whisky i tandborstglas). Och att de politiska bloggarna är nån slags ytterst essens av den här sortens kompis-med-kompisarna är självklart. Däremot kan man ju glädjas åt att det gudskepris inte finns nån politisk nörd-look. Eller finns det?

För de där som bestämmer är sällan inne i den här sortens politiska nörderi - Arvtagaren knäckte trött koden "du pratar om nördar, pappa". De håller på att förändra saker, och de tar också baksidorna, med debatter med levande människor, kvällssammanträden och tsunamis med handlingar som ska läsas in.

Politik är nämligen alltför ofta skvaller - ofta illasinnat, ibland bara naivt. Fast när information är otillgänglig återstår bara skvallret tyvärr. Vem sa vad, vem gjorde vad, vem fan åt lunch med vem - det är politiskt nörderi. När det också innefattar att springa på kongressfester, dricka öl med makthavare och hamna på bild med partiledare är det lite faghag över det hela (och jag är mycket medveten om att jag nu rör mig med begrepp som är främmande för avsevärda delar av bekantskapskretsen - jag ser framför mig pensionerad fackklubbsordförande som irriterat tänker "men pratar han om ombudsmän?")

Jag är en politisk nörd - hur många av er som läser det här vågar erkänna att ni också är det? Att ni faktiskt tittar på Youtubeklipp på Palme, eller ser om Obamas tal om och om igen? Eller att ni kommer betala dyra pengar för att få titta på Håkan Juholt på socialdemokraternas kongressfest på lördag?

Klockan är nu 0455 på morgonen och det säger en del om mig att jag skriver sånt här innan jag strax ska springa iväg till jobbet....

Rösta fram Juholt och åk hem.

Nästa fredag är det en sån där elitträff i Stockholm igen. Det är inget förolämpande i det hela - jag var också nominerad. Och jag hade nog åkt dit med min vanliga diplomatiska inställning och förmåga att pissa i garderober.

Vad ska man då göra i Stockholm? Förutom att genomföra en röstboskapsomröstning kring Håkan Juholt och Carin Jämtin? Aboslut ingenting.
Där ska inte fattas några beslut - istället ska ett antal av våra främsta företrädare få "prata politik".

I helvete heller.

De ska åka på kompiskalas, klia varandras ryggar, skylla på andra för valförlusten och missa två dagar då de kunde göra nytta på hemorten. Att de tyngsta företrädarna skulle ha behov av att få "prata av sig" är bara trams - de ska dit för att visa en enad fasad. Kulissbyggande helt enkelt. Och efteråt kommer alla att bita ihop och säga att "nu kan vi blicka framåt".

Skit i det där. Utlys en extrakongress i höst istället och ta itu med politiken. Då kommer det nog att visa sig om vi "lagt saker bakom oss."



Postat från min iPhone

Kollektivavtalets dag!!

Idag är det kollektivavtalets dag - något som tidigare år samlat en massa folk. Så icke i år. I Stockholm är en av orsakerna att Byggettan inte orkar vara motorn i det hela. Visst har det varit häftigt att se flera tusen byggnadsarbetare i arbetskläder samlas på Sergels torg för att visa hur viktigt vi tycker det är med kollektivavtal. Men varje år har vi frågat oss var de andra har varit?
På något sätt belyser det vad vi står framför. De traditionella metoderna är på väg bort, folk väljer sommarstället framför Första Maj, och det blir allt svårare att få medlemmar att ta uppdrag - men samtidigt tycker jag att man helt plötsligt diskuterar politik vid fikaborden igen. Och då finns det hopp.
Det är alltid tystnaden som är vår värsta fiende.

Annars är det också Irlands nationaldag - vilket fått delar av umgängeskretsen att få spader; de ska klä sig i grönt och vackla omkring på stan. Själv har jag ett ansträngt förhållande till irländare - de är katoliker, irländska författare skriver trista skrönor som alltid innefattar minst en originell gammal farfar som borde ha låsts in för länge sen (något de för all del delar med judiska författare), och de dricker äcklig öl.
Men ni som firar det kan ju alltid skänka en tanke åt personalen på puben där ni är - har de kollektivavtal, får de pension, är de försäkrade? Det är värt nån krona i varje fall den 17de mars...

Postat från min iPhone

Mitt råd till en ny partiledare!

Jag har bara ett enda: redan första dagen skall arbetet påbörjas med att hitta en efterträdare. Det är ett råd som verkar ha fallit i glömska; jag har fått det i min ungdom, andra har fått det, men det förtjänar att upprepas.

Det betyder inte att man ska utse en arvtagare, i nån slags successionsordning, men man ska sträva efter ett klimat där jordmånen är god. Under Göran Persson, och därefter under Mona Sahlin, har det rådet glömts bort. Därför har vi idag en rörig röra.

Det är våra olikheter som gör att vi utvecklas - och när valet tycks vara mellan tre identiska män (beskriv dem i text om ni kan) från en politikerfabrik, blir man en smula fundersam...

Den gröna milen - snart får vi veta vem det blir.

Idag får vi säkert veta vem valberedningen hos socialdemokraterna tycker ska bli partiledare. Spekulationerna valsar runt, och det är väl en och annan journalist som inte släpper telefonen just nu.
Vem det än blir - jag är hyfsat ointresserad - kan jag däremot lova att det inte kommer vara ett förslag som inte kommer kritiseras. Den tiden är förbi, när partiet och rörelsen slöt upp runt sin ledare och skyddade och bevakade.
Och tack och lov för det. Det får vara slut med valda kejsare inom arbetarrörelsen.



Postat från min iPhone

En ramträff av Pagrotsky och Nordmark om facklig förnyelse

Nä, Pagrotsky och Nordmark hade inte bara fel när de fick in en artikel om facklig förnyelse på DN Debatt. Det finns så mycket man kunde säga om det. Samtidigt är det en medelklassbekännelse - där utbildning blir något man slår i huvudet på de obildade LO-medlemmarna. Där en lönediskussion förs i civiliserad ton, där chefen inte har dekaler för Sverigedemokraterna på bilen, där unga tjejer får finna sig i att jobba ensamma i caféer, där sexuella anspelningar hör till vardagen.
SKTF:s medlemmar är medelklass. Bag-in-box i radhuset och Eurovisionen på fredagen. Som om vi inte visste det. Men det var ju skönt att Nordmark och Pagrotsky berättade det. Igen.

Men visst finns det anledning att fundera över facklig förnyelse och organisation. Vi jobbar ju på ett nytt sätt, ändå ändras inte organisationen. Fortfarande är det de traditionella strukturerna som dominerar - facket är för de flesta fortfarande liktydigt med SKF:s verkstadsklubb, eller med griniga lagbasar i byggsvängen. Och gudarna ska veta att de som sitter inne i strukturen inte är speciellt pigga på förändring.

I takt med att vi övergår till en service- och tjänstesektor borde ju det vara en central uppgift att organisera de allra yngsta, de som hamnar i café- och städtrossen och liknande. Men den uppgiften ligger idag på de svagaste förbunden, vilket är en ekvation som inte går ihop. Allt fler piskas dessutom till eget-företagande, som gott och väl kan ses som ett tilltagande proletariat idag. De jobbar under vad som bara kan ses som anställningsliknande förhållanden, men de har ingen som för deras talan.
Jag personligen tror att vi kommer få se ett ökat hoppande mellan att vara anställd och köra eget, och då måste det finnas enklare sätt att kliva ut och in ur facket. Idag är det en Kafkaprocess, vilket gör att folk helt sonika väljer att stanna utanför.

Folk rör sig på arbetsmarknaden också - man stannar inte på bruket i hela sitt liv, man gör annat, man kör eget, man pluggar, man kommer tillbaka. Hur gör man då? Jag känner en kille som är rätt luttrad nu, efter fackliga grundkurser inom FYRA olika fackförbund - utan att se större skillnader. Inte heller här finns det tydliga fackliga idéer om hur man ska bära sig åt.
Var finns mångfalden i den fackliga rörelsen? Det saknas onekligen några nationaliteter bland de som syns - facket ser ut som på femtiotalet fast Sverige inte gör det. Var finns den fackliga närvaron inom RUT-sektorn, där utrikes födda jobbar?
Varför måste man kunna korrekt svenska för att få fackliga uppdrag? Varför kan man inte ha flera olika yrken - det blir ju lite trassel för den som både jobbar i butik och extra på krogen...

Inom Byggnads ses ju folk tvärtom lite som förrädare om de väljer att gå in på kontoret ett tag (här blev det jargong; det betyder att någon väljer att testa på en tjänstemannaroll ett tag). Det säger en del om vilken status ens yrke har - kan man vidareutveckla sig? Och var finns facket i den diskussionen.
Det handlar inte om lönebildningen - där har Leif och Eva fel. Vänta bara tills SKTFs medlemmar också utsätts för låglöenkonkurrens så får ni se vad jag menar. Istället handlar det om att våga leva framåt, inte i historien (väl så aktuellt på Olof Palmes dödsdag). Det handlar om att våga prata om sitt arbete. Och slutligen handlar det inte ens om att hitta nya sätt att kommunicera på - för man måste ha något att berätta också...

Helen om den nya underklassen, Löntagarbloggen om ytterligare en säljsekt





Däremot har jag synpunkter på debattupplägget. Jag ser framför mig en fnissig stab som får in en mening om att "moderaterna har inspirerat", för att få till en "snackis".
Nå, jag kan meddela att rubriken som DN satte fick ungefär 98% av de LO-medlemmar som tjuvläser DN att sucka, och bläddra vidare. Ett bra exempel på hur illa det kan gå när man är lite för smart. Var inte så överlägsna mot oss om ni vill ha en fruktbar debatt, tack...

Idéerna är bra - men vem ska berätta det?

Man duckar fortfarande för personfrågan. Det är väl den största besvikelsen.

Under halva dagen har jag haft radiolurarna inställda på P1, och lyssnat på kloka människor som pratar om framtiden för socialdemokratin. Ja, alla är ju inte kloka - vissa, typ ledarskribenter och kommentatorer på högersidan, verkar önska livet ur allt vad arbetarrörelse innebär.
Mina egna snabba tankar är att kriskommissionen gjort ett jobb som egentligen varit rätt lätt. Att definiera problemet kan inte ha varit det svåraste. Kort och gott kan det sammanfattas med att socialdemokratin gått från att vara en reformrörelse till att bli en förvaltningsapparat, av typen "staten, det är jag!" Där en kader av egenproducerade byråkrater pysslat med att göra karriärer - om man ska vara elak.
Förslagen till lösningar är inte heller särskilt radikala.

Nä. problemet handlar om att få de som är problemet att inse det. Just nu hör jag ett antal cementhäckar - jag ska återkomma med namn om önskemäl finns - prata som om de inte fattat att DE är problemet. Visst. rekorderliga människor med goda intentioner, men så ihoplimmade med nidbilden av partiet att man bara önskar att de hölle käften.
Där ligger nog kriskommissionens största utmaning.

En hel massa människor som behöver titta sig i spegeln och säga "jag har passerat bäst-före-datumet och borde släppa fram yngre krafter" En hel massa människor borde titta på dessa människor och våga säga "du har passerat bäst-före-datumet". Fast det kommer knappast hända. Efter makt är det väl vänskap som korrumperar mest? Inom socialdemokratin är inte heller släktband särskilt ovanliga.

Under dagen hörde jag nån - Karin Pettersson kanske? - som sa att de bästa företrädarna för socialdemokraterna kanske inte ens var medlemmar. Glastaket, Gamlagosse-klubben, nomenklaturan - man får kalla det vad man vill, men det existerar. Om man vill påverka politik idag vette fan om man gör det bäst genom att bli medlem i socialdemokraterna. Enstaka, lokala protestaktioner verkar ge långt mer resultat än att harva i partiföreningar.

Jag hör redan trötta partikamrater muttra om att det var väl ett jävla tjat om personer. Ja, det är det. Men nödvändigt. I mitt jobb tar man personligt ansvar om det går åt helvete - kalvar formen är det mitt fel, välter takstolarna är det mitt fel, är det bakfall i badrummet är det mitt fel. Och så är det för de flesta av oss. Men det skulle vara kul att säga "nu tycker inte jag vi ska slösa tid på att leta syndabockar" och se vad basen säger då... Den enda som hittills har tagit det ansvaret är Mona Sahlin. Resten då? Landstingsråd? Kommunalråd? Ombudsmän? Strateger?

Hoppet ligger i att diskussionen helt plötsligt förs öppet - det finns inte samma möjlighet att rita ihop en politisk karta över ett par tandborstglas med whisky på nån kursgård längre. Idag har allt fler, både klarsynta och trångsynta (här skrev jag nåt först men det får finnas gränser), möjlighet att göra sig hörda - och gör det också. Jag tror faktiskt att den här valförlusten skakat om tillräckligt många för att nåt riktigt bra ska komma ur det. Det är inte 1976 längre....


Partistaten har fler länkar till intressanta texter om saken


Bilden? En kille som faktiskt fattat att man lägger av när man inte hänger med längre....

Partiledarsåpan. Igen

Jahaja, den där öppna processen för att välja ny partiledare för socialdemokraterna går...sådär. I dagens Aftonblaskan kan man läsa ett litet torftigt sammandrag. Jag, som egentligen vill ha delat ledarskap och sparka det gamla gardet in i garderoben, kan bara nicka förnumstigt med huvudet.
Däremot är det litet kul att korridormyglets mästare Stig Malm är en av dem som talar för en öppen process. Det hade varit JÄVLIGT kul med det på din tid också Stig!

För övrigt kandiderar jag som ombud till socialdemokraternas extrakongress, i konkurrens med annat folk från Järfälla, Solna och Norrtälje. Vi har alla namn på valsedeln, men ingen har nån ålder, eller sysselsättning. Vilket är uselt - eller taktik? Makten brukar vara duktig på att behålla just det - makten.


Hr Andersson om saken, hr Westerholm, hr Krassman

Jag erkänner - det var jag som förlorade valet

I stort sett är det bara Mona Sahlin som tagit sitt ansvar för valnederlaget. Om detta skrivs det en hel del. Det märkliga är att rätt många av de som nu vill vara med och diskutera framtiden är människor som jag nog anser har stort eller till och med mycket stort ansvar för eländet.

Men eftersom de inte vill, eller vågar, får väl jag börja då. Byggnadsarbetare som man är har man fått lära sig att stå för sina fel - det blir ett jävla liv på ett bygge om man skyller på nån annan...

Ja, jag tar ansvar för att vi inte lyckats skapa en skola som ger alla samma chans, eller att vi inte lyckats med bostadsbyggandet. Jag erkänner att vi gjorde gruvligt fel som slarvade bort jobbfrågan 2006, och jag vet att det var fel att utmåla moderaterna som Djävulens Avkomma 2010.

Jag skäms för att människor fortfarande misshandlas av Försäkringskassan, och jag ångrar djupt den politik som kommit att dela landet. Jag mår dåligt av att veta att jag bidragit till segregation genom en vansinnig politik.

För de gigantiska brister som samhället uppvisar har inte skapats bara under fyra år - och jag är villig att säga att jag har gjort fel. Inte för att jag vet hur jag ska kunna ta mitt ansvar, men om nån hittar på något lovar jag att överväga det.

Jag gjorde en tavla som inte ville debattera med Sverigedemokrater, på samma vis som jag underskattade den rädsla som finns därute. Jag mår dåligt av att se unga flickor exploateras 2010 på ett sätt som var helt oacceptabelt 1989.

Och till sist kan jag erkänna min del i att inte längre veta vad som sägs ute på arbetsplatserna, på tågen, i affärerna, på krogarna, på förskolorna, i plugget eller i simhallen.

Förlåt.

Peter Johanna Krassman Einerstam Moberg Westerholm Sjölander Högberg

Hoppas det hjälpte. Nån annan som vill dela med sig? Bilden? Alla vet ju att lessenvalp-utseendet är det bästa som finns för att slippa kritik. Kolla Reinfeldt...

Egenintresset och partiledningen

Mor min - salig i åtanke - bar med sig orden "egenintresset ljuger aldrig" i hela sitt liv. Och mot det var hon en svuren fiende. Hon skaffade sig en och annan ovän på vägen också, eftersom hon var rent magisk på att genomskåda skitsnack.
Det är många andra som skrivit jättebra om vem och hur och när och varför en ny partiledare för socialdemokraterna ska se ut. Så om det behövs kanske inte sägas mer än att en sån person finns inte - lev med de som finns istället.
Den eventuella kris som finns - finns den? - beror istället på trygghetsfolket. Man vill ha vad man känner igen. Ungefär som att gifta sig med barndomskamraten - inte mycket till överraskningar, och gu' så bekvämt det blev med alla gemensamma bekanta och samma minnen och minns du när vi satt vid Yngern till halvsex på morronen?

Det finns inga som är så konservativa som de som bevakar sin makt, och idag ligger den interna partimakten hos en näve personer som nått sitt politiska zenit, och de tänker inte släppa den. Det är samma personer som förtvivlat bekämpar nya sätt att kommunicera på, och som helt enkelt inte orkar erkänna att de håller på att tappa makten. Egenintresse.

Det här handlar om en ålderstigen organisation som styrs av sina komponenter, och som fått överleva lite för länge. Praktexemplet är ju den horribla organisationen i Stockholm där det existerar två partidistrikt, av tradition i luven på varandra. Där personliga motsättningar verkar vara viktigare än att diskutera framtiden.
Det här handlar om en rörelse där man fortfarande drömmer om papperstidningar, istället för att göra den där livsavgörande satsningen på nätet; ska vi kunna få ut vår politik MÅSTE vi ha en bra vänstertidning på nätet. Var är den satsningen?
Faktum är ju att de som skriver och spekulerar om den nya partiledningen är fler än någonsin,

Det här handlar om en rörelse som pratar om att prata med väljare. men som väljer bort att prata med väljare på nätet. En rörelse som fortfarande gnölar om ett medialt underläge, men som inte tar de chanser att bli jämspelta som finns. Varför skriva ett blogginlägg som blir läst av trehundra personer, när man kan gräla på ett nätforum och bli läst av femtontusen? Varför inte lämna sammanträdesrummen och träffa folk? Jag vet att det finns förtroendevalda som blir förbannade nu och väser "DET GÖR JAG VISST!". Nej, det gör ni INTE! För de få som gör det sticker ut.


När man väljer en ny partiledning - jag vägrar skriva partiledare för jag VILL verkligen ha ett delat ledarskap - måste det vara personer som fattar att vi har en ny tid. Som inte är främmande för äkta sociala medier, som faktiskt kan ta nätdebatter på egen hand, som inser att nu kommer det väljare som aldrig upplevt en värld utan datorer eller TV-reklam. Men som också vågar vara personliga och intima.

Man kan inte skilja mellan möten på nätet eller i verkliga livet (se där en gräns mellan de som fatta och de som inte fattat) - bägge är lika viktiga. Men då måste också de som finns i maktens bakgrund fatta det också. Idag är nog den kunskapen rätt usel i de innersta maktkretsarna. Av tradition naturligtvis - behärskar man inte ett medie vill man knappast ta det till sig, eller hur? Och det var länge sen det var nån pionjäranda bland de politiskt avlönade....
Jag är rädd för att hela partiledaraffären kommer bli en affär i samma krets som tidigare, där man väljer sina likar, Med samma manchesterkostym, samma skjorta, samma etnohalsband eller samma kjol. För annars skulle ju nån annan kunna få bestämma,...

Dags för delat ledarskap kanske?

Okey, så nu har valberedningen som ska rota fram Mona Sahlins efterträdare satts samman. Den ser...hyfsat väntad ut. Inte någon representant från de grupperingar som tydligast krävt nytt. Knappast några revolutionerande saker kommer rulla ut på den mattan. Jag är rätt övertygad om att alliansen kommer sova rätt lugnt. Naturligtvis kommer deras megafoner yla en del; för i vanlig ordning ser de helst en folkpartist i ledningen för sossarna.
Så varför inte chocka dem lite? Göra nåt oväntat.

Jag har nu hört till leda att efterträdaren måste vara någon som sitter i riksdagen.
Varför det? Dels kommer urvalet att vara minst sagt begränsat, dels lär det inte signalera något nytänkande. Står det i stadgarna att så ska vara fallet? Och är stadgar något man måste följa? Borde det inte stå en extrakongress fritt att välja - för överlevnadens skull? Att det inte fungerat tidigare behöver inte betyda att det inte skulle fungera nu - jag kan räkna upp drivor med saker som fungerar 2010 som inte var tänkbara 1982...
I det inre politiska skiktet finns det en jävla massa motsättningar - jag har sagt det förr, folk skulle bara veta hur mycket av politiken som bestäms av vem som låg med vem på Bommersvik 1984 - och det vore onekligen bra om man plockade fram nån som inte är belastad.
Varför inte en skådis? En poet? En idrottsman? Som kan ägna sig åt det som Fredrik Reinfeldt gör, nämligen att resa runt i landet, medan Anders Borg sköter regeringen. Moderaterna har de facto ett delat ledarskap, och dessutom en partisekreterare som på sin blogg anger politik och shopping som huvudsakliga intressen.
Riksdagen är inte ett skyltfönster för politiken längre - där fattar man beslut, men politiken måste synas på andra ställen. Det vore häftigt med en partiledare som faktiskt skriver poesi, eller som trashat ett hotellrum nån gång. Och som vet vem Steve Wynn är...

Det går inte, hör jag likadantklädda partifunktionärer yla. Nähä - och hade nån sagt 2007 att en färgad kille skulle bli USA:s nästa president blev man idiotförklarad. Nu har vi haft det här systemet i en miljon år - nån som ärligt tycker att det fungerat bra sista åren?
I grunden handlar det om makt naturligtvis - tror jag det att en massa folk skulle bli nervösa av att ha en partiledare som reste runt och träffade folk. Men villkoret för att kunna påverka är att man faktiskt vinner val.

Jag kan inte se att Miljöpartiets system med delat ledarskap skadat dem. Snarare tvärtom - de har haft två karismatiska ledarpersoner som lyft dem. Och om miljöpartister kan samarbeta vore det väl uselt om inte socialdemokrater kan göra det? Därför handlar naturligtvis inte valberedningens jobb bara om att skaka fram en galjonsfigur, utan man måste tänka längre än så. Vilka kommer kunna jobba ihop.
Det enda som är synd är att inte fler ledande socialdemokrater begriper att de spelat på övertid. Här kan man också fundera över partistrukturen - varför skulle man inte kunna kliva av sitt tunga uppdrag och göra något annat ett tag, och sedan komma tillbaka? Och det betyder inte att jag tycker att Per Nuder ska komma tillbaka som partiledare. Att han kommer tillbaka nån gång är jag övertygad om. Men inte nu tack.
Man kan inte bara tala om nytänkande - man måste göra något också. Så snälla valberedningen, chockera mig....

Johan om saken, liksom Peter och Alexandra och Högberg och en moderat!

Men vart tog facket vägen? Om framtidshoppen...

Makthavare.se har gjort en uppställning över framtidshoppen inom socialdemokratin. Den är inte särskilt överraskande. Alla mycket kompetenta, men knappast folk som sitter med armarna i kors idag, utan i stort sett alla är ju redan inkörda i systemet (det finns några undantag, folk som faktiskt tänker i nya banor) men det är inte det som oroar mig.

Var är de fackliga namnen? De finns ju faktiskt. Framtiden för ett förvirrat parti ska inte utformas av samma sorts människor som de som skapade förvirringen. Jag kan direkt säga att fackligt aktiva medlemmar inom LO inte kommer klappa händerna åt makthavares lista. Å andra sidan vet jag att några av de "heta" framtidsnamnen inte alls vill vara med på listan. Och några kommer bli förgrymmade av att inte vara med.

Den som satt samman listan har säkert goda kontakter i den inre partikretsen. Problemet är att om man vill diskutera förnyelse måste man titta utanför just den kretsen. Våga släppa in några hermeliner. De som nu dras fram är ju de som har högljudda supportrar. Utan att ge mig på den som skrivit listan kan jag ju istället ge mig på de som lämnat uppgifterna. Självklart lanserar de kandidater som de själva gillar - men det betyder inte att de är framtiden.

Politik handlar om identifikation. Det är lika viktigt att vi har hotellstäderskor som företrädare som att det finns folk som har svindyra handväskor eller som är födda med ett annat modersmål. För om man menar allvar med nytänkandet måste man nog gräva djupare än den här artikeln gör.

Är jag en gräsrot?

Efter mitt inlägg om att låta nån annan granska valrörelsen, kanske till och med folk som inte med automatik delar våra grunduppfattningar (men som jag ändå är övertygad om skulle kunna hålla isär sina politiska åsikter och sitt uppdrag) har det kommit en hel del kommentarer som inte vill publiceras. Och en del som vill publiceras.

Företrädesvis - jag måste sluta använda såna ord! - är det folk som har, lindrigt sagt, synpunkter på toppstyrning och elitpolitiker. Och ett inte så litet mått av Stockholmsförakt...

Jag måste ta mig en funderare på det där. I våras kallades jag för partimegafon av nån som borde veta bättre, och det är inte utan att man kallas politiker när man sitter i byggboden (jag sitter i en pytteliten Kultur- och Fritidsnämnd i min kommun Järfälla). För att inte tala om de som vill beteckna Byggnads medlemmar som "mina medlemmar", att de på nåt vis skulle vara Calle Fridéns medlemmar, och att jag därmed skulle båda vara ansvarig för deras åsikter, och dessutom den som ska skämmas för eventuella dumheter de säger. Nå, icke så kan jag meddela.

Men i likhet med Stig-Björn Ljunggren, vars åsikter jag emellanåt inte alls delar, blir jag en smula bekymrad över den här utedass-romantiken. Det finns ett stort mått av omvänt klassförakt bland många sympatisörer, vilket i sig förmodligen är en klassmarkör. För vad är en gräsrot?

I stort sett alla med framträdande roller i partiet har gedigen erfarenhet av det vi kan kalla fotarbetet. Politiken formas ju nämligen i organisationen, hur otymplig och trettiotalsmässig den än må vara, och oppositionsråd och ombudsmän och riksdagsledamöter är ju med där. Hela tiden dessutom - att de inte skulle träffa medlemmar eller väljare måste vara en av de mest seglivade myter som finns. En myt som dessutom skadar idéerna och debatten.

För vad är en gräsrot? Utan att framhäva mig själv särskilt mycket känner jag mig då rakt inte som nån toppfigur. Jag jobbar heltid, är singelpappa, tjänar en del pengar (vilket tycks vara fult) på kroppsarbete (vilket tycks vara bra) och ränner på möten till den grad att jag har dåligt samvete för det. För att jag tror på något. Visst är det knäppt?

Dessutom bor jag i Stockholm. Något som emellanåt läggs mig till last. OK, jag ber om ursäkt för att jag inte bor i ett rackligt hus i nån avkrok, men å andra sidan kan man knappast sin historia om man tror att det var där den tidiga arbetarerörelsen hade sina största avstamp.

Vi kan inte fortsätta se på framtiden med glasögon från sjuttiotalet. Vill vi ha företrädare som kan föra vår politik framåt får vi faktiskt också se till att de kan något. Det betyder att man inte måste ha haft pump på gården, slitit vid löpande bandet eller trängts i för små lägenheter för att kunna vara socialdemokrat. Man behöver faktiskt inte ha suttit i fängelse för att ha en åsikt om sånt heller.

Jag är rädd för att de här eftervalsanalyserna kommer få en slagsida just åt det hållet. Inte på "officiell" nivå - men nedåt. I bodsnacket, i affären, på gymet hör jag ungefär samma saker hela tiden, och jag är inte säker på att man kommer våga ta upp det i den så kallade kriskommissionens rapport.

För visst måste man våga ta upp Monas roll och betydelse. Dels att hon släpar på ett större följe där i stort sett alla har kopplingar till Göran Persson, dels för att jag alldeles för ofta mötte synpunkten att det var HON som var orsaken till att folk inte röstade på oss.

Jag kan bara konstatera att högern lyckades - de lyckades förtala henne såpass att det blev en belastning. Och tro inte annat än att jag försvarat henne - jag gillar henne, och vet vilken oerhört duktig människa hon är.

Men i en valanalys MÅSTE man våga ta upp saker som är tabu. Efter valet 2006 gjordes det en valanalys där man bara snuddade vid vilken roll Göran Persson hade i nederlaget - där vi gräsrötter fick ägna på tok för mycket tid åt att skademinimera. Och samma sak 2010. Dessutom är jag svårt nyfiken på hur de borgerliga partierna kommer behandla hennes roll för resultatet. Det är ju knappast så att de kan förbigå det, även om de lite skamset kommer att hymla om det - det kan ju vara så att de vann valet på våra svagheter och inte på sin egen styrka, vilket den raska ommöbleringen på den sidan faktiskt indikerar. De byter ett vinnande lag - varför då, borde man ju fråga sig.

Nu organiserar man om sig på socialdemokraternas högsta nivå. Men inte för att det är nödvändigt för politiken, utan för att det handlar om stålar. Då kan man ju fundera på hur effektivt det kommer att bli. Jag ser fortfarande inga tecken på att man kommer skapa nån slags motpol till den borgerliga mediadominansen - snälla, gör en BRA webbtidning och börja NU! - eller att man kommer att sprida den interna partimakten på ett bättre sätt.

Vad hände med sjövilda diskussioner med billigt rödvin? Utan protokoll eller dagordning? Vad hände med visionerna? Måste man alltid vara så jävla ansvarstagande? Måste man alltid vara sams? Måste varje intressant förslag alltid dräpas med en diskussion om finansieringen? Pappa min muttrar ibland om att det var roligare förr, och inte bara av nostalgiska skäl - jag tror han menar att man vågade saker på den tiden. Man vågade också vara osams.

Jag vill våga saker nu också. Slänga fram galna förslag som är bra. Tandvård för gamla. Gratis kollektivtrafik. Höjd a-kassa. Fler vuxna i skolan. Det finns ju ett helt skafferi med saker som fortfarande borde göras. Som måste göras.

Valet 2014 började den 20de september. För gräsrötterna också.

Bohman är död och begraven - om De Nya Moderaterna

Okey, så nu är det verklighet. Moderaterna är så stora nu i opinionsundersökningarna att de nosar på socialdemokraterna, eller till och med är större i nån undersökning. Vilket då givetvis ger till följd att en massa folk på vänstra planhalvan häver upp sina röster och vill att vi ännu mer ska berätta vad Reinfeldt egentligen vill.

Han vill: skapa ett klassamhälle med dramatiska klyftor, där omsorgen och solidariteten med varandra är avskaffad, där landsbygden dör och där varenda jävel ska vara egenföretagare. Och lite annat.

Det kanske är så. Jag vet inte. Men vad jag vet är att det uppenbarligen inte räcker med att tala om konsekvenserna av moderaternas politik för att få folk att sluta rösta på dem. Eller så måste man berätta det på ett annat sätt.
En s-riksdagsledamot jag känner besökte en barnstuga för ett par veckor sen och ägnade en stor del av sin tid åt att morra åt moderaterna. Det imponerade föga på personalen där, kan jag berätta. För Fredrik hade varit där veckan innan och sagt helt andra saker.
Det känns som vi kanske ska sluta lägga ord i munnen på moderaterna. Det sänker oss. Idag har jag väldigt svårt att tro att det finns så många människor i Riket som inte hört talas om försämringarna i sjukförsäkringen, i a-kassan, eller att pensionärerna fått det sämre. Och ändå kopplar man uppenbarligen inte ihop det med att regeringen faktiskt gör vad alliansen lovade att göra.

Jag kan som sagt inte säga vad man ska göra. Däremot känns det alltmer fel att utmåla Reinfeldt som en dubbelspelande demon, som egentligen vill lägga ner all gemensamt driven verksamhet och ersätta den med de ondaste av multinationella koncerner.
Det kanske är så att de traditionella moderata frågorna idag drivs av de tre slavpartierna, med växlande framgång. Centern är tokhöger, folkpartiet har blivit bestraffningspartiet och Kd är de som hyllar familjevärderingarna. Men jag kan faktiskt på fullt allvar fortfarande höra kamrater som inbillar sig att centern skulle kunna vara en samarbetspartner. Eeeeh, hur tänkte ni där??

I den lilla, lilla värld av blommor där jag bor är det rätt många som säger så. De ser inte längre moderaterna som det stora otäcka hotet, och då har ju Freddan och Borg lyckats. Idag är SvD förbannade på Borg för att han inte vill förändra arbetsrätten. Han kör alltså över sina allianskollegor med besked, vilket de naturligtvis kommer svälja utan större protester. De talar idag om en typ av allmän och generell a-kassa, som visserligen ligger långt från den a-kassa som fackföreningsrörelsen skapade - den som skulle se till att vi slapp sälja oss billigare vid arbetsbrist - men som nog är ändå längre från vad bunkerhögern ville ha.
Visst, det finns säkert enstaka exemplar av den traditionella sorten kvar, men frågan är hur framträdande de är. Och om det verkligen är de som vi ska inrikta oss på?
Jag vet att Moderaterna inte är det Nya Arbetarpartiet, och jag har ohyggligt svårt att se dem utföra mer beständiga gärningar tillsammans med vänstern. Men vi kan inte fortsätta titta på dem med glasögon från 70-talet. Faktum är att det skett en medelklassförvridning av det politiska spektrat, och Moderaterna har varit bättre på att att anpassa sig.
För givetvis handlar det om anpassning. Men jag hoppas ju innerligt att mitt eget parti också har ändrat sig, utan att det betraktas som nån slags politisk fint.
Jag vet att väljarna inte skräms av att enstaka högermegafoner kallar oss statssocialister och försöker koppla ihop oss med Sovjetunionen; det är ett av de larvigaste tricks som finns, men det är precis lika larvigt att påstå att Moderaterna bara väntar på att kasta oss ner i ett rent chilenskt helvete av Milton Friedman-politik. För det är inte så - det räcker så bra med att beskriva de konsekvenser vi ser, men det är uppenbarligen inte tillräckligt för att få väljarna att välja bort Reinfeldt.
Det handlar också om respekten för väljaren. Som jag skrev ovan - de allra flesta vet precis vad de röstar på, och varför. Det enda som kan få dem att byta sida är att de ser att det finns en bättre politik. Faran är att vi i vår iver istället får folk att sätta sig på tvären - vi kan ju vara ett väldigt tjurigt och HELT ologiskt folk ibland, för så där jävla roligt är det ju inte att krypa till korset och skamset erkänna att man röstade fel, friade fel, byggde fel, körde fel (man KAN visst köra den här vägen, älskling....)


För mig har ju skillnaderna inte varit så här tydliga på länge, men det räcker uppenbarligen inte. Vi kan inte titta ut över valet 2010 och se 1982. Så vi kanske ska börja tala med folk istället för till folk.


Bilden? Exakt som vänstern vill framställa moderaterna. Men är det rätt sätt att göra det på?

Nej, ni är inte unga - ni är medelålders. Och jag med!

Läser lite roat Peter Anderssons postning om hur viktigt det är att ha unga representanter inom socialdemokratin. Han har naturligtvis helt rätt, men det blir också lite parodiskt när man betraktar "under trettiofem" som ungt.
Lol, kunde man skriva....
Ungdomshysterin breder givetvis ut sig även i partihierarkierna - trots att vi alla vet att det sämsta man kan göra för att accepteras inom politiken är att komma i trasiga jeans och Converse. Och vara under tjugofem - för är man över trettiofem är det bara coolt, tycker de andra över trettiofem...
Tiderna förändras, och vi med dem, och det fulaste man kan vara idag är medelålders. Ja, och så infödd svensk man med varselkläder - sånt vill man bara ha i demonstrationstågen. Där duger det inte ens att vara ung.

För ung är man under trettio. Sen spelar det ingen roll vad partikongressen har sagt - en trettiofemåring som klarade halva sitt liv utan internet är inte ung. Han eller hon är lika medelålders som jag är.
Nu har jag inga förhoppningar om att kunna vända skutan, men man måste ändå sätta upp ett varningens finger. De rödgröna har idag ett lika massivt stöd bland de unga - under trettio!!!! -som högern har bland pensionärerna. Men minns då att det var de pensionärerna som i mitten av sjuttiotalet blev borgare, och har fortsatt vara borgare. Radhusägarna, utlandsresenärerna, de som protesterade mot sin äldre syskons vänsterval under 68-perioden. De som testade proggen litegrann.
Poängen är att den generationen fick ett politiskt genomslag - var har vi genomslaget från de som idag väljer rödgrönt bland de unga? Inte på listorna i varje fall. Man kan naturligtvis klappa sig på bröstet över hur många under trettiofem man har på listorna - men hur många är under trettio, under tjugofem???
I min egen kommun är det rent bedrövligt. På samma vis är det inom mitt eget fackförbund. Och den här diskussionen får aldrig tystna.
Partiet och fackföreningsrörelsen befolkas idag av män i Dressmankavajer och smårutiga skjortor, och kvinnor med etnosmycken i öronen och scarfar - VARFÖR dessa scarfar??? - som har ganska stora barn, eller till och med barnbarn. Och det är de som sätter agendan. De vill inte vara gamla - det finaste man kan säga till nån idag verkar vara "men så ung du ser ut!"

Inte heller förvaltar min egen SSU-generation sitt ideologiska arv. Varför är inte våra ungar med i SSU? För min egen del hade jag knappt nåt val - jag skulle med i ungdomsförbundet, vilket jag är innerligt glad för idag. Varför har jag och andra låtit våra egna barn smita undan? Är vi så jädra rädda för att prata politik på fritiden numer? Det kan vara ganska upplyftande med en hetsig frukostdiskussion om det moraliskt riktiga i att äta apelsinmarmelad med råvaror från Israel, kan jag meddela. Även om jag knappast vinner just då...
Jag umgås dagligen med unga yrkesarbetare - unga ogifta män med unga ogifta mäns intressen. Ja, de har ju varselkläder och äter matlådan klockan nio så de kommer ju inte in i politiken naturligtvis, men när jag hör de matbordsdiskussionerna kan jag meddela att att jag är på Mars när de cirkulerar kring Venus (en ovanligt bildad liknelse, om jag får säga det själv).
Frågan är om generationsklyftan varit större nånsin än den är idag, fast det är på ett annat sätt - killarna säger att de är avundsjuka på mig som hade föräldrar som inte ville vara mina kompisar (och som jag inte behövde riskera träffa på krogen...) Jag kan förstå det, även om de svider i själen att de tycker sjuttiotalet är lika avlägset som jag tyckte om min ömma moders femtiotal.
Man löser inte frågan om att få in nya generationer i politiken genom att döpa om medelålders män och kvinnor till unga.

Jag ska nog odla mustasch igen, för att verkligen betona att jag är medelålders. Och rätt tillfreds med det!

Ha en trevlig Valborg alla ni som råkar läsa det här!



Översta bilden: Ungdomskandidater valet 2018. Understa bilden: Gammalt tjänsteleg. Hånfflin accepteras!

Vem talar för alla de som inte vet?

Jag fick en kommentar på bloggen som väckte eftertanke. En arg, frustrerad människa som helt enkelt inte förstår att samhället ramlar sönder runt oss, bit för bit. En människa som - förmodligen -kommit i kläm när tryggheten rämnade; jag har inte snokat tillräckligt för att kunna säga det.
Men desperationen finns där - och en slags okunskap om hur det verkligen ser ut? Som rakt av kräver att fack och politiska partier ska göra rätt saker. Och som dessutom inte tycker att det finns tillräcklig skillnad mellan de politiska partierna.
Det skulle vara lätt att vara överlägsen och ha lite skoj på Inspireras bekostnad. Eller bara sådär påfrestande pedagogisk (ni vet - Reinfeldt har skapat den här situationen, borgarna slår sönder den generella tryggheten, försvagar facket blabla...) men...

Det är viktigare än så. Det här är den kunskap som finns i ett Ullareds-Sverige, där man inte läser politiska bloggar, eller ledarsidor, och kanske inte går på fackmöten (innan det är försent). Där man väljer lättsmält TV, där man tycker att det är bättre at jobba än att plugga. Där man fortfarande har en övertro på vilken hjälp man får av Försäkringskassan, eller tror att Arbetsförmedlingen faktiskt fixar fram ett jobb. Som det var förr.

Men förr finns inte längre.
Det är en allt kallare värld vi ser framför oss, baby.

Man kan ju hoppas att den ilska och frustration som växer faktiskt kan ge något bra tillbaka. Det var ju precis så den tidiga fackliga rörelsen växte; folk var förbannade på orättvisorna. Då på ett klassamhälle, idag på ett två-tredjedels-samhälle. Men jag är lika rädd för att frustrationen kan leda till ännu otäckare saker, och det är därför det är viktigt att lyssna till den ilska som finns.
Det är därför det är skit när politiker inte vill träffa de som drabbas av nedskärningar. Man döljer försämringarna bakom en anonym myndighet, trots att det är politiska beslut som ligger bakom - för då uppstår det helt makalösa: Det är Försäkringskassans fel att folk utförsäkras, inte regeringens! Det är Arbetsförmedlingens fel att arbetslösa inte får jobb, inte regeringens!

Och det är inte heller första gången jag träffar på människor som tycker att "vafan, facket får göra något!!!!" Ursäkta mig, men vad? Och varifrån har ni fått uppfattningen att facket skulle ha sån makt? Det här är ett återkommande tema när man träffar folk på byggena. Eller att de inte tycker att det "ger nåt" att vara med. Den debatten har jag varje dag.
Jag tycker synd om alla de som drabbats av försämringarna. Men jag tycker mindre synd om dem om de inte lyckats ta reda på vem som ligger bakom. Att bunta ihop politiker till en likadan klase är att lura sig själv - det är skillnad mellan partierna, och i politiken.
Frågan är ju vem som verkligen kan föra de utförsäkrades talan? För politik är inte logisk. Häromveckan berättade en kompis att hennes utförsäkrade mormor röstade på centern, för det hade hon alltid gjort. Tradition är ingen dålig partipiska.

Bröd och skådespel, sade redan den romerske skalden Juvenalis. Eller dokusåpor och jobbskatteavdrag. Mer pengar i plånboken och en Thailandsresa, och sen behöver man inte engagera sig mer. Faktum är att man idag kan titta på TV en hel vecka, lyssna på radio en hel vecka utan att behöva få veta vad som händer i världen.
Man kan välja bort att veta. Det måste ju vara valfrihet i sitt esse, eller hur?
Jag tänker inte heller vara alltför försiktig mot de här som idag ställer dessa omöjliga frågor, som är i chock över hur de blir behandlade, som aldrig kunde tro att de kunde bli uppsagda, avlagda, undanskuffade.
Var har ni varit? Vad har ni läst, sett, hört? Det här är inte ett tryggt land där vi tar hand om varandra längre.
Vänd er ilska mot rätt saker. Mot de som faktiskt tror att landet blir bättre genom att de som har det illa ska få det ännu sämre.
Jag vet inte hur vanlig jag är, men jag värjer mig mot att buntas ihop med heltidsavlönade politiska djur av olika kulörer. Jag har ett vanligt jobb, och jag tycker ändå att politik är viktigt nog för att engagera mig, tillbringa massor med obetald tid på möten och aktiviteter. Och i min värld är jag inte ovanlig - nästan alla jag träffar på alla dessa möten är undersköterskor, banktjänstemän, rockabillyfans, ensampappor och flerbarnsmammor, eller pensionärer eller kollektivtrafikanter.
Tro mig, vi vet hur verkligheten ser ut.
Däremot måste jag absolut erkänna att jag underskattat hur många som faktiskt inte vet saker. Hur långt Brödet och Skådespelet har nått in i folksjälen. Att vi på alla dessa möten ofta behöver berätta för varandra hur det verkligen är.
För den här klyftan växer - antingen den är avsiktligt skapad för att fördumma menigheten, eller om det bara är en bi-effekt av ett alldeles för bekvämt samhälle, där man ser att trygghetens väggar raseras, men man ser inte vem som håller i bilmaskinen....


Bilden? En rivningskula - ett sätt att riva som jag aldrig sett i levande livet. Den tunga stålkulan som hängde från en kran, slog med kraft in i huskroppen och demolerade den. Det är en gammaldags metod, eftersom den både är svår att kontrollera och ofta ger upphov till andra, helt oplanerade konsekvenser.... Känns det igen?

Avtal och val - rörelser 2010

Nånstans lite skymundan kan det vara dags att harkla sig och påminna om att under 2010 ska en mängd olika avtal på arbetsmarknaden omförhandlas. Med det menas inte bara att man ska komma överens om kronor och ören, utan även andra saker, som rätt till heltid och hur man ska förhålla sig till bemanningsföretag.

Byggnads och motparten Sveriges Byggindustrier har faktiskt kommit ganska långt i förhandlingarna redan nu, men bakom hörnet finns ju Svenska Arbetsgivarföreningen, som uppenbarligen drivs av ideologi, och som bryr sig föga om sina minsta medlemsföretag. Det är nog ingen dålig gissning att tro att de kommer att kasta in en glidmina, av samma typ som de ville hiva på Svensk Handel förra gången.

Att det kommer gnissla är väl rätt självklart - och när vi inte heller ser att det ljusnar nämnvärt, inom Byggnads kommer arbetslösheten öka, finns det väl orsak att tro att det kan bli rejäla bråk. Det är ju nämligen så att i dåliga tider visar arbetsgivarna huggtänderna. Läs gärna här vad som väntar om den här killen fick bestämma...

Jag kan tänka mig att man våndas på Blasieholmen just nu - eftersom det finns vad man skulle kunna kalla ett korsvis ägande mellan Svenskt Näringsliv och den borgerliga regeringen är det ju helt uppenbart att avtalsrörelsen kommer att ta mycket plats i valrörelsen.

Antingen får man en smidig avtalsrörelse med få konflikter, vilket arbetsgivarna kommer tycka är åt helvete för dyrt, men då kan Reinfeldt sitta tryggare, vilket på sikt är något Urban och hans gäng vill, eller så får man en sjövild period med massor med strejker och lockouter, vilket kommer drabba Reinfeldt och alliansen hårt. Och se det vill inte Urban. För det är få saker som ger arbetarrörelsen så mycket draghjälp som en rejäl konflikt.

Efter att ha varit lojala, tagit lönesänkningar och försämrade villkor under finanskrisen, är det inte alls omöjligt att förvänta sig rejäla krav.

Det här är naturligtvis en av orsakerna till det något förvirrade tonläget hos borgerliga skribenter för tillfället. I likhet med Ann-Marie Lindgren förvånas jag över att moderaterna, som så skickligt kommunicerat med väljarna tidigare, nu verkar yrvakna och överraskade. De vann ju valet 2006 på att verka sakliga, ha en enig syn på politiken, och passa sig för att upprepa föregångarnas misstag. Så icke nu alltså. Istället gnäller de om att budskapet inte gått fram, att statsministern synts för lite och att väljarna inte fatta vad det handlar om.

Och sen ska de naturligtvis skjuta lite på Mona och Maria - vilket på nåt vis illustrerar en tilltagande desperation (och tro mig, vi som hörde Persson mässa om att jobben kommer vet vad det handlar om) och ideologisk tomhet. Fan, det funkade inte, liksom....

Det finns all anledning att återkomma till det här, men tills dess fortsätter vi väl att utmana Urban och hans gäng på debatter. Slut huka er bakom de dystra väggarna - kom ut och ta debatten med oss! Om ni törs.

Andra om saken: In Your Face, Peter Andersson, Johan, Alexandra, Johanna

Hyresrätter is teh shit!

Jo, jag visste att PEAB skulle starta ett bolag för att bygga hyresrätter, och nu har tidningarna fått tag i det. Naturligtvis gör de helt rätt och sätter också fingret på något jag och fler tjatat om länge - det behövs en hyresmarknad för att skapa rörlighet på bostadsmarkaden.
Och egentligen visar det på bristerna i den nyliberala teorin, vilket inte är konstigt eftersom den teorin är femtio år gammal och samhället inte alls ser ut så längre. När samhället ser annorlunda ut kommer också människors värderingar och basala behov att förändras. Men några saker kommer att kvarstå - till exempel att unga människor vill flytta hemifrån även i dåliga tider, och att samma unga människor inte har lust att betala förmögenheter för sina första lägenheter.
Vi har en usel regering som medvetet kört bostadsbyggandet i botten, och det kommer att ta åratal att bygga bort det.
Jag har inga förhoppningar om att det nya bostadskonglomeratet kommer producera billiga lägenheter. Det kommer de inte att göra innan en politisk ledning skapar förutsättningar för det - och det måste ske. I ett nyliberalt samhälle får de fattiga nöja sig med smulorna från de rikas bord, och i synnerhet när det gäller var man ska bo.
Det ligger naturligtvis ingen altruism bakom skapandet av Tornet - sluga affärsmän ser att det är en nisch där man kan tjäna pengar, och det har de väl all rätt till. Men risken är ju enorm att vi bara får ytterligare Hammarby Sjöstad; områden med höga hyror och krav på hyresgästerna.
Därför är det ju viktigt att vänstern börjar tala bostadspolitik igen. Den har varit nerlagd i för många år nu, men det är hög tid att lyfta fram boendet som en mänsklig rättighet igen.
Jag stör mig oerhört på socialdemokrater som utan vidare lanserar boendet som en främst ekonomisk transaktion - där en lägenhet ungefär ska vara en extra pensionsförsäkring. I ett samhälle där vi stoltserar med fina ord vore det väl fan om vi inte kunde skaka fram anständiga bostäder åt de som behöver, istället för att låta det bli en privatsak.
Och jag kan inte nog sparka på nyliberalerna. Det jag kan se av länder där nyliberala idéer fått råda är att det är länder med enorma samhällsklyftor, med elände och tragedier bortom beskrivning.
Var och en av er som förespråkar sånt får ta ansvar för det - man kan inte sitta hemma i den svenska ankdammen och prata sig varm för avregleringar och fri marknad, och sen titta åt ett annat håll när eländet knackar på. Är man nyliberal får man ta ansvar för Latinamerika och Korea och Tyskland och Lettland också. Kapitalismen ser inga gränser och släpper man den fri är det inget tamt keldjur som gör som den blir tillsagd.
Mest av allt syns det i våra miljonprogram, där misären och hopplösheten emellanåt når bedövande nivåer. Det kan vara bra att tänka på det när man nu applåderar PEAB.
Det finns ett gigantiskt renoveringsbehov i förorterna, och varför det inte tas initiativ där är fullständigt obegripligt. I min värld ska det finnas ett färdigt paket som kan sättas i sjön efter valet 2010 - där resurser som används för renovering av husen blir renovering av själar.

Bilden? Miljonprogram i Riga. Läs mer om förorten här

Kanada och deras flyktingar...

Ibland blir man förvånad över att påstått bildat folk kan vara så korkade. Idag skriver någon som heter Mattias Johansson en artikel på Svt Debatt, som närmast kan beskrivas som Hjälp vi inte vill ha. Eller en snabb demonstration i hur man gör en mental dikeskörning. Och då har jag varit snäll.

Ämnet är att vi måste lyfta fram invandringens positiva effekter. Eftersom samme Johansson lyfter bidrag - lön kan det knappast vara tal om - från en centerpartistisk tankesmedja (som givetvis kallas liberal) handlar det om att vi måste ta vara på dräng- och pigmaterial. Här ska jobbmatchas!

Exemplet är Kanada - som alltid lyfts fram som ett föredöme. Jag har inget mot Kanada. Det är ett trevligt land där en stor grupp fransk-kanadensare inte alls vill vara en del, vilket inte alls nämns i artikeln, och de har i stor utsträckning lyckats med att ta hand om de invandrare de tar hand om. Jag skriver medvetet invandrare, för det är de som kommit till Kanada. Flyktingar av den typ som kommer till Europa är det ont om i den kanadensiska kvoten.

För det är det saken handlar om. Att ta hand om hyfsat välbeställda flyktingar med hög bildningsnivå i ett land som saknar naturlig gräns annat än mot USA, är inte jämförbart på något vis mot att möta en tsunami av humanitär katastrof, vare sig den kommer av krig eller natur. Men det är inte heller FORES' poäng.

Kanada är, enligt Johansson, "...en ung nation som i stora stycken byggts upp av främst europeiska immigranter." Man skulle till och med kunna säga att Kanada är ett land som byggt upp av europeiska immigranter. Den kanadensiska urbefolkningen har inte alls varit delaktig i nationsbyggandet - därför att även om de behandlats bättre än sina amerikanska släktingar har de ändå varit satta på undantag, i det som fortfarande är en brittisk koloni (vilket Johansson förbigår med tystnad).

Det handlar om att matcha immigranter. Japp, det kan vi hålla med om. Men immigranter är inte samma sak som flyktingar. Och naturligtvis kan inte Johansson låta bli att sparka lite på Byggnads och fortsätta gnölet om att vår blockad av det oanständiga bygget i Vaxholm skulle vara nån slags rasism.

Det är där han kör i diket, stackarn. Det är ju låglönemarknad och exploatering av de som inte kan försvara sig som är de verkliga grogrunderna för just det han vill varna för. Lönedumpning en masse = ökad främlingsfientlighet. Och Johnasson missar också att det finns en stark fackföreningsrörelse i Kanada som inte accepterar just lönedumpning. Samband någon?

Det finns mängder med positiva saker med invandringen, och man behöver inte flyga till andra sidan jordklotet för att hitta sånt. Och när man gör det skadar det ju inte om man tänker efter innan man skriver om det.

Det kunde varit värre skriver om samma sak!

Bilden? Kunde knappast vara mer på pricken...