Hyresrätter is teh shit!

Jo, jag visste att PEAB skulle starta ett bolag för att bygga hyresrätter, och nu har tidningarna fått tag i det. Naturligtvis gör de helt rätt och sätter också fingret på något jag och fler tjatat om länge - det behövs en hyresmarknad för att skapa rörlighet på bostadsmarkaden.
Och egentligen visar det på bristerna i den nyliberala teorin, vilket inte är konstigt eftersom den teorin är femtio år gammal och samhället inte alls ser ut så längre. När samhället ser annorlunda ut kommer också människors värderingar och basala behov att förändras. Men några saker kommer att kvarstå - till exempel att unga människor vill flytta hemifrån även i dåliga tider, och att samma unga människor inte har lust att betala förmögenheter för sina första lägenheter.
Vi har en usel regering som medvetet kört bostadsbyggandet i botten, och det kommer att ta åratal att bygga bort det.
Jag har inga förhoppningar om att det nya bostadskonglomeratet kommer producera billiga lägenheter. Det kommer de inte att göra innan en politisk ledning skapar förutsättningar för det - och det måste ske. I ett nyliberalt samhälle får de fattiga nöja sig med smulorna från de rikas bord, och i synnerhet när det gäller var man ska bo.
Det ligger naturligtvis ingen altruism bakom skapandet av Tornet - sluga affärsmän ser att det är en nisch där man kan tjäna pengar, och det har de väl all rätt till. Men risken är ju enorm att vi bara får ytterligare Hammarby Sjöstad; områden med höga hyror och krav på hyresgästerna.
Därför är det ju viktigt att vänstern börjar tala bostadspolitik igen. Den har varit nerlagd i för många år nu, men det är hög tid att lyfta fram boendet som en mänsklig rättighet igen.
Jag stör mig oerhört på socialdemokrater som utan vidare lanserar boendet som en främst ekonomisk transaktion - där en lägenhet ungefär ska vara en extra pensionsförsäkring. I ett samhälle där vi stoltserar med fina ord vore det väl fan om vi inte kunde skaka fram anständiga bostäder åt de som behöver, istället för att låta det bli en privatsak.
Och jag kan inte nog sparka på nyliberalerna. Det jag kan se av länder där nyliberala idéer fått råda är att det är länder med enorma samhällsklyftor, med elände och tragedier bortom beskrivning.
Var och en av er som förespråkar sånt får ta ansvar för det - man kan inte sitta hemma i den svenska ankdammen och prata sig varm för avregleringar och fri marknad, och sen titta åt ett annat håll när eländet knackar på. Är man nyliberal får man ta ansvar för Latinamerika och Korea och Tyskland och Lettland också. Kapitalismen ser inga gränser och släpper man den fri är det inget tamt keldjur som gör som den blir tillsagd.
Mest av allt syns det i våra miljonprogram, där misären och hopplösheten emellanåt når bedövande nivåer. Det kan vara bra att tänka på det när man nu applåderar PEAB.
Det finns ett gigantiskt renoveringsbehov i förorterna, och varför det inte tas initiativ där är fullständigt obegripligt. I min värld ska det finnas ett färdigt paket som kan sättas i sjön efter valet 2010 - där resurser som används för renovering av husen blir renovering av själar.

Bilden? Miljonprogram i Riga. Läs mer om förorten här

Är det politik att tala demokrati?

På Världsmiljödagen skulle Byggettan besöka ett JM-bygge i Frösundavik i Solna. Tidigare under dagen hade vi tagit med oss Byggnads vice ordförande Thomas Gustavsson till PEABs stora bygge i Sollentuna, och där hälsats välkommen av platschefen. Målet har ju varit att prata om varför man ska rösta, och vilka frågor som är viktiga för oss byggarbetare. Att tala om hur viktigt det är för demokratin att vi deltar, att man inte gynnar någon med att avstå från att rösta.

Och på PEAB var det då inga problem.

Men det blev det på JM. Dit kommer vi med Byggettans ordförande Johan Lindholm och Solnas oppositionsråd Johanna Graf, men fick tvärnobben av platschefen. Detta trots att förhandsbeskedet varit att allt var klart - ta ett par minuter av grabbarnas rast, dela ut lite av Byggnads material, och uppmana alla att gå och rösta. Samma upplägg som vi haft på alla dessa arbetsplatser vi hunnit med under de här galna veckorna.

Det är inte utan att man funderar lite på hur man tänker hos byggföretagen - vad tror man att man uppnår genom att förbjuda oss att tala politik på arbetsplatsen? Tror man att man kommer tala mindre politik vid fikabordet, när man ser hur företaget bär sig åt? Vi talar om varför man ska rösta. Varför man ska utnyttja sin demokratiska rättighet att rösta. Att man har en skyldighet att rösta. Att demokrati inte alls är naturlag, utan något vi får slåss för hela tiden.

Som hos JM i Frösundavik. Att stå i regnet och lyssna på Mona Sahlin, Åsa Westlund och Jan Eliasson inne på PEABs bygge i Sundbyberg var uthärdligt. Att stå i snålblåst och regn utanför JM blev man bara förbannad av. Jag hoppas innerligt att det här inte är en korrekt bild av hur JM ser på demokrati och deltagande - då har de en del kvar att lära. Är det politik att tala om att utnyttja demokratiska rättigheter så hoppas jag verkligen att vi fortsätter prata politik!

Jag vet att man hävdar att man inte vill ta ställning för något parti - nå, men då kan ju JM bjuda in de andra partierna. Eller låta de bjuda in sig själva. Vi har då inget emot att de också kommer ut och ser hur det är på byggena. I den moderna världen har man begripit att man inte kan tysta demokrati och yttrandefrihet - det kan gärna JM också fundera på.

Bilden. Johan Lindholm, ordförande för Byggettan (le patron du syndicat, som han så klatschigt beskrevs i Le Monde häromdagen) uppflugen på fundamentet. Johanna Graf och grabbarna lyssnar