Men VAD ska vi ha internet till? Om att tappa bort frågan...


Efteratt ha läst ett antal olika valprogram, politiska manifest, framtidsvisioner och annat slås man av hur många som numer stoppar in Internet som en av de saker som ska prioriteras inom arbetarrörelsen. Vi ska "besöka arbetsplatser, skriva insändare, arbeta med internet, uppvakta..." eller "brev, mejl eller telefonsamtal" finns det på ett otal olika ställen.
Ingen verkar ha funderat på HUR man ska använda internet.
Jo, jag vet att det finns bloggare, och sen har de olika fackförbunden egna hemsidor, och en och annan driver andra projekt inom ramen för det vi kallar nätet. Men hittills verkar den huvudsakliga nyttan med internet ha varit att förenkla adminstration, och minska pappersåtgång.
Man kan numer ladda ner olika pdf-filer med information, eller få sina handlingar i mejlen, och det är vi mycket glada för. Eller skapa separata informationssidor eller t o m en och annan community (oftast med kass säkerhet). Mycket längre än så kommer vi inte.
Internet handlar om kommunikation. Att möta människor och åsikter, att föra fram sina egna och bemöta andras. Hittills kan man konstatera att arbetarrörelsen lyckats med att föra fram sina egna åsikter genom att ha fått fram välfungerande bloggar, men det räcker inte.
Framtiden kommer att kräva ett annat tänkande, och det går fort nu.
En av dessa anledningar är att traditionell media upptäckt bloggarna, men kan ni tänka er - borgerliga tidningar skriver om borgerliga bloggar, och så hamnar vi på undantag igen.
Den stora debatten förs numer på olika forum och DÄR MÅSTE VI OCKSÅ FINNAS. Alla upptänkliga signaler talar om för oss att den framtida debatten kommer att föras via dessa "elektroniska anslagstavlor" som en partikoryfée beskrev det som för bara ett par veckor sen. Hans namn må vara dolt för hans egen skull, men det är inte utan att man känner att det finns en vånda inom rörelsen för det här. Och den här debatten, som inte finns dessutom, är knappast ny. Bara en sån sak som att det beskrivs som "den nya tekniken" hos ett flertal partidistrikt är beklämmande. Nytt? Har ni vevgrammofon fortfarande?
Jag blir vansinnig när jag läser inlägg på inlägg av duktiga fackliga och socialdemokratiska bloggskribenter, inlägg de slitit med, lagt länkar och bilder (jag vet hur det är) och sen kommer de vara jätteglada för de trehundra som läser det, och för de tre som lämnade kommentarer.
Laakso, Morian, Jytte, Johan och Johan och Johan och Krassman - vi behöver er ute i debatten. Inte i era skrivarstugor. Ta en titt här, eller här, eller här
På våra bloggar når vi en bråkdel av de som vi behöver nå - men på forumen när vi så många fler. Så vad håller ni på med? Vad ska vi använda Internet till? Det är helt uppenbart att det är annorlunda att debattera med folk på nätet - det krävs helt andra taktiker, tonart och ordval. Men våra motståndare är redan där - och vi har inte tid att halka efter.
Det är därför det är så viktigt att arbetarrörelsen bestämmer sig för hur man ska bete sig med teh Internet - och tammefanken starta cirklar i ämnet, på samma sätt som vi haft torgmötesutbildningar eller förhandlingskurser. Det här nätet ska vi också använda.
Vi har inte råd att stå handfallna mot nästa blogguppror, för det kommer. Garanterat.
Jag vet att många inte gillar att debattera på nätet, men det beror, precis som jag skrev här, på att man är fast i den klassiska debattekniken - att bemöta den man svarar. Efter ett tag lär man sig att skriva för alla de som inte hörs i debatten, alla de som faktiskt delar våra idéer och inte den hånfulle motdebattören.
Vi gillar inte heller att vara anonyma. Nå, var inte det då. Men sluta huka i buskarna. Sprid det - det finns massor med insatt folk i rörelsen som MÅSTE börja synas i debatten. Om inte annat för att reda ut saker och ting. Något som jag vet att vissa Moderata Flaggskepp har börjat fatta.
När det gäller internet var framtiden här igår. Det är dags att börja begripa det.

Sverigedemokraterna gynnas av alliansens magplask. Om opportunism





Häromdagen kom ytterligare en opinionsundersökning som bekräftar det vi varit rädda för - Sverigedemokraterna är på väg att befästa sin position som ett parti på väg in i riksdagen. I svallet runt FRA-debatt och annat har den diskussionen kommit bort en smula. Sådär i förbifarten hörde jag någon analytiker som hävdade att det kunde bero på uppmärksamheten kring deras riksting.
Såpass.
Jag tror inte det. Istället är jag rädd för att det jag profeterat om under lång tid kommer att hända, att de konservativa högerväljare som hellre skulle ta livet av sig än rösta på ett vänsterparti - faktiskt kommer att slira över till Sverigedemokraterna. Ett scenario som givetvis förnekas av borgare. För så kan det ju inte vara.
Men faktum är att ett politiskt vakuum tenderar att fyllas av något. I det här fallet av ett populistiskt parti, som lika mycket styrs av marknadsundersökningar (kanske mer än andra) när det gäller att anpassa sig i nästan alla politiska frågor. Utom en. En stor en.
Att försöka definiera Sverigedemokraterna som höger eller vänster är bara larvigt. Och djupt okunnigt. De är populister. De sätter upp fingret i luften och smilar in sig.
Andra partier, som kanske mer drivs av ideologi både vågar och kan driva politiska frågor där de är marginaliserade eller utopiska. Så gör inte populister - och det är rätt irriterande att folk som utger sig för att vara insatta går i den fällan. Som Fredrik Malm.
De är duktiga på nätet, de här Sverigedemokraterna. Det måste man erkänna. De har en närvaro i olika diskussionsforum som är avsevärt bättre än den från de etablerade partierna; allt i enlighet med den taktik och teknik som undergroundrörelser alltid tvingats till. Och just nu har de en medvind, skapad av en regering som gör precis allt åt skogen, ledda av en trevlig kille som håller på att bevisa den gamla tesen om att man inte blir en bra regeringschef bara för att man var en duktig oppositionspolitiker.
Istället för att som regering ta krafttag mot odemokratiska rörelser - för är det något politiskt parti som vill inskränka olika friheter så är det SD -ägnar man sig med liv och lust åt att göra precis alla sina kärngrupper förbannade.
Olika nyliberaler - och tokhöger också för den delen - vrider sig i vånda just nu. Uppgivenheten är enorm, bland de som skriver på nätet. Riktigt lika illa är det inte ute i landet, hos kommunalpolitiker och andra, kan jag meddela. Men även där tvingas nu en alltmer lamslagen borgerlighet ägna alltför mycket tid åt att rättfärdiga och ursäkta den förda politiken, vilket också öppnar för ytterlighetspartier.
Sverigedemokraterna legitimerar sig i stor utsträckning genom att appellera till "vanligt folk". En tidigare kartläggning av deras företrädare visade på en förskräcklig överrepresentation av folk som definitivt inte var särskilt vanligt förekommande.
Deras anhängare är i stor utsträckning lågutbildade män på mindre orter, och företrädesvis i södra Sverige. Vilket jag har en teori om.
I resten av Europa - i hela världen - är förekomsten av en låglönemarknad en av de viktigaste grogrunderna för främlingsfientlighet. Just i södra Sverige, mest i Skåne, har det under många år funnits lågavlönade, okvalificerade säsongsjobb, som i allt större utsträckning tagits över av billigare utländsk arbetskraft.
Ofta i samarbete med arbetskraftsförmedlare av olika gråhetsgrad har potatisplockning, jordgubbar och äpplen kommit att totalt domineras av icke-svenskar. Vid sidan har allt argare infödingar stått och sett extrajobb och sommarjobb säljas bort till utlänningar. Till detta kommer naturligtvis alla andra strukturomvandlingar som städer som Landskrona eller Malmö drabbats av under de senaste åren.
Och då blir det naturligtvis väldigt enkelt att skylla på den där som ser annorlunda ut, talar annorlunda.
Det är den här debatten vi måste våga ta. Fackföreningsrörelsen har ett mycket större ansvar för att debattera det här än man hittills gjort. Orsaken till det kan också sägas ligga i en inte så liten inomgruppskonservatism - om vi inte talar om det finns det inte. Så är det naturligtvis inte - istället ligger en av nycklarna till en starkare facklig rörelse just i att vi lyckas mobilisera de papperslösa (läs om Sofia som jobbar illegalt här) och de som är här på jobbvisum.
Till detta kommer en allt fegare regering, där man inte ens nu vill ta ställning mot främlingsfientligheten.
Ett flertal borgerliga tyckare förutspår att kärnväljarna kommer att lägga sig på soffan. Det tror inte jag. Dels tror jag att den här FRA-lagen faktiskt inte alls retar upp de omhuldade konservativa bastrupperna i den omfattning som bloggarna tycks tro. I själva verket finns det i konservativa och försvarsvänliga kretsar - dvs kärnan hos moderaterna - en stark övertro på geniala tjänstemän och snabb teknik. En dos med terroristskräck är säkert inte heller i vägen.
Dels är det INTE vad en kärnväljare gör. Röstskolkar. Man går och röstar. Punkt. Man kan byta parti, men man stannar inte hemma. Just i de skikt där vi kan identifiera kärnväljaren - på Lidingö, i Danderyd eller Vellinge, eller för den delen i Pajala - har man mycket högt valdeltagande alldeles oavsett vad som sker.
Jag är övertygad om att SD kommer sätta ett flertal kampanjer i sjön, organiserade av PR-proffs (som gör ett jobb utan att lukta på pengarna), man kommer att satsa på att själva skapa sig en kärna som är mycket lik den som beskrivs i FRP-koden, och man kommer förtvivlat att försöka tvätta bort en del genant skräp som hängt med. Typ folk med öppet rasistiska åsikter.
Runt allt detta raglar en förvirrad radda borgare runt och letar förtvivlat något att samlas kring. Det är nog en lågoddsare att tro att det kommer att bli Sahlin de samlas runt. Den AVSKY man kan utläsa hos både förtroendevalda högermänniskor och framförallt hos anonyma skribenter är rent skrämmande. De skäller som bandhundar på Mona Sahlin för att i nästa sekund mana till besinning när det gäller drevet mot de som svek i FRA-debatten.
De borde lägga sin energi på att ta debatten med de främlingsfientliga istället. Om de nu menar allvar med sin "liberalism". Det är nämligen förtvivlat ont om den sortens inlägg på den kanten...


Bilden är tagen från Hans Lindströms Skurkstreck.... Kolla gärna efter fler roliga bilder där

Grisjobb och finjobb. Del 2. Om kraftig dagg...

Det finns faktiskt en charm i att jobba utomhus även när det regnar. Förutsättningen är ju naturligtvis att man har bra grejor, och att man vet att man kan styra jobbet en smula. I det här läget hade vi oroligt kikat uppåt ett bra tag, och tänkt: "Nä, vi hinner nog..."
Det gjorde vi inte. Men eftersom jag var den som envisats hävdat att det inte skulle hinna börja regna, var jag ju tvungen att vidhålla att det på sin höjd var att betrakta som kraftig dagg...
Jag kan ju nämna att när man slaktat en gammal ventilationshuv och det ser ut såhär - då blir man en smula misstänksam. För att inte tala om hur det luktar. Och det luktar på alla tak. Det är inte alls så att det skulle lukta speciellt bara för att det råkar vara i Tensta, dumskallar.
Härsket, ingrott fett som suttit i rören i många, många år - det luktar inte särskilt trevligt nej...
Vi hade ju monterat den där tuppen, och nu var det dags att använda den, för att få upp grejor som är en smula för stora för uppstigningsluckan. Alltså laddade vi en BigBag (i bakgrunden), och sen vidtog en av mina paradgrenar. Sittande rodd!!!
Såhär i halvlek finns det alltid anledning att sätta sig ner och fundera på vad vi skulle ha gjort annorlunda. Det är bara att konstatera att den lilla, lilla latmasken i en har gjort avsevärt mer skada än nytta. Självklart ska man ha bra arbetsställning även häruppe, det ska finnas upplagsbockar, tillräckligt med strömkällor och belysning.

Sista taket före semestern. Om återkommande jobb

Det finns grisjobb och så finns det finjobb. Grisjobb är trista, enkla, återkommande jobb där man kan stänga av skallen och bara gå på autopilot. Det behöver inte alls vara smutsigt, eller tungt, även om det alltför ofta är just så - men det är inte arbetsuppgifter man springer till med lätt hjärta.
De här takjobben jag envisas med att fotografera, är emellanåt både tunga och skitiga, men i varje fall finjobb.
Att sätta spånstopp mot kanten kan är dock inte ett av favoritmomenten. Det känns i knäna efter en hel dag utan att kunna stå rak.
Att försöka ta sig fram i den här hinderbanan är också en utmaning. Så här kan det se ut efter tjugo år provisoriska lösningar. Der sitter naror och avväxlingar på otänkbara ställen, och en ny lösning har sällan inneburit att man plockat bort den tidigare. Iboland funderar man "hur faen tänkte dom här???"
Eftersom alla hisstoppar också ska isoleras har vi fått en ny proppmaskin. En lätt en, med bra stötdämpning. Tyvärr inbjuder inte ljuset under taket till större fotoorgier.
Kollegan Kalle (jajamän!) skär upp taket med motorkapen. Vartefter har vi ju lärt oss att ju mer exakta vi är vid kapningen, desto snabbare och bättre går det att sätta igen hålen.
Som här, där den nya venthuven skruvats dit till vänster om det stora montagehål vi nu sätter igen med råspont, underlagspapp och en massa kladdig takmassa...

För att få upp grejor har vi dessutom monterat dit en tupp, och sen blir det pråmdragarvisan för att få upp material eller virke. Och rasvakt nedanför naturligtvis

Vädret har inte alls hållit de tropiska kavliteterna på sistone, men ett par rätt häftiga regn har det kommit. Himlen blir alldeles svart, fåglarna tystnar och spänningen stiger i luften. Sen kommer en eller två tunga droppar och sen brakar det loss
Eftersom gården mellan husen är taket till ett stort garageutrymme finns det inte bärighet för att ta in fordon i så stor utsträckning. Alltså byggdes det en intagsbrygga, dit inredning och annat kommer lyftas upp
Sedd från ovan. Solen lyser, men uppe på taket finns det inte lä nånstans.


Texten kan innehålla en del yrkesjargong

Inte kommer de emigrera. Om FRA-lagen



Det är bara konstatera att debatten kring FRA-lagen inte står i proportion med vad som faktiskt hände. Nu kan jag läsa på olika ställen att man ska emigrera, man ska starta folkkampanj (lycka till säger jag, blir ni tvåhundra kommer det att överraska oerhört), det ska röstas bort folk, och en massa annat högrött upprört. Lol, som mina ungar skulle ha sagt.
Nej, jag gillar inte FRA-lagen. Jag gillade den inte ens i den förra versionen som presenterades av socialdemokraterna (det finns rätt många harmsna borgare som argt påminner oss om att det var justitieminister Thomas Bodström som presenterade de förra versionen, fast de glömmer berätta att det redan då fanns ett massivt borgerligt stöd för lagen). Min främsta invändning är att den inte kan motiveras. Behövs det krigstida lagar kan jag till nöds stå ut med detta, men då vill jag gärna att det kan motiveras. Vilka hot? Vilket skydd?
Det mesta tyder på att både organiserad brottslighet och terrornätverk (och ofta går de in i varandra ) redan slutat använda den sorts elektroniska kommunikation som FRA-lagen avser att övervaka, eller så är de smarta nog att använda kod, vilket redan PKK på åttiotalet gjorde (när man kallade mord för "bröllop" och liknande, efter vad dåvarande amatörpolisen Hans Holmér påstod). I det senaste Libanonkriget avstod Hizbollah från avlyssningsbar kommunikation, väl medvetna om att världens mest avancerade öron noga spanade. Man använde t o m bredvduvor. Uppenbarligen fungerade det.
De som istället kunde tas fast med den breddade FRA-lagen är vanliga brottslingar, och den informationen ska man tydligen inte få använda. Begrip detta den som kan. Om man nu behöver begripa det - jag har då aldrig hört talas om underättelseverksamhet där man förkastat spaningsmaterial för att det varit lagstridigt. Hos den "vanliga" polisen vet jag att det förekommer, men hos säkerhetspolisen???
Det finns alltså ett rejält missnöje med utfallet i omröstningen, och mest skäller man på de stackare som förmodat stått på barrikaderna, men som vek ner sig, vilket vi trots allt var rätt många som förutspådde. Det finns ett antal olika ordspråk om detta, och jag vet inte vilket av "deras fall blev stort" eller "tomma tunnor skramlar mest" som är mest talande. Och nu vill deras tillskyndare ha deras blod.
Som jag redan skrivit på annan plats - bloggarna är en rätt liten grupp i samhället, och deras påverkan är milsvida från vad den var för att lyfta fram t ex Barrack Obama. Det har att göra med att så många av dem bara är tyckare, men vet alldeles för lite om hur man bedriver politisk opinion. Man sitter i sin lilla bloggstuga och väntar på besök. kanske man tar en fika i en annan liten bloggstuga, men sen springer men tillbaka till sin skyddade verkstad och skriver ett inlägg som ett par hundra personer läser.
Det är därför det är märkligt att centerns kommunikationschef skjuter sig rejält i foten när hon ifrågasätter en annars rätt insnöad bloggare och tror att detta skulle höja centerns aktier. Man kan lugnt säga att det inte gick bra.
Jag har i ett par dagar grälat en del på andra bloggar. Hos några gick det inte bra; deras bloggversion accepterar inte min mejladress, och det känns ju som en bra idé för att slippa debatt. Fixa! Om ni nu läser detta.
Kollegan Fridén har en längre genomgång av riksdagsprotokllet, och givetvis är det här ett bakslag för regeringen. Och åter visar statsministern att han inte klarar sitt jobb. Men det är inget att förvånas över.
Nu kan man ju fundera på vilken långsiktig effekt denna debatt har på opinionen. Och jag säger "inte ett dugg". Jag tror att regeringens väljarstöd är nere i kärntrupperna, och även om det mullrar en del där, kommer man näppeligen att falla djupare. Inte kommer bloggarna att emigrera heller. Vart då om man får fråga? Till nåt land som inte ens reglerar sin omfattande övervakning i lag kanske? Det skulle väl kännas bra... För rösta på vänstern är det väl aldrig frågan om???
Vi har sett andra hastigt uppblommande rörelser som fått abnormt med uppbackning och sedan i hög hastighet körde i diket. Politik är en långsam process, och att etbalera nya prtier kräver resurser som liberaler knappast är villiga att spendera, i varje fall inte om det är fråga om tid. Jag tror knappast de som idag kritiserar de som röstade för FRA kommer lägga sin röst där, och än mindre på SD, som förmodligen applåderar förslaget.
Även om jag tycker det är kul att vissa får rejält med stryk i debatten nu (eftersom de bett om det länge...), ska man ha klart för sig att mycket få av just samma bloggare, hade nån större åsikt om att det applåderades i kammaren sedan man beslutat försämra sjukförsäkringen, vilket Katrine Kielos syrligt kommenterar. Inte heller har jag sett särskilt många bloggare som kommenterat faktumet att regeringen å ena sidan sågar bort miljarder i försvaret med hänvisning till att det saknas ett hot mot Sverige, men man ska lägga till miljarder för övervakning för att det finns ett hot mot Sverige (ja, jag vet att FRA inte får riktigt en miljard men upplysningsvis finns det andra delar av försvaret och samhället som också avlyssnar).
Begrip det den som kan.
Och varför går drevet enbart mot de som ändrade sig i sista sekunden? Det vore ju en poäng i att ge sig på de som faktiskt var för förslaget hela tiden. Om inte annat för att de var för så mycket att de kunde tänka sig att rösta för även utan dessa förbehåll som annars var avsedda att ytterligare trygga integriteten.
Att sedan en rad framträdande borgare gör dumma saker är väl knappast att förvånas över. Deras dumhet gör det dock inte lättare att stå ut med egen dumhet. Bättre kan du, Stjernkvist! Och det är lätt att sitta vid sidan och förnöjt skåda kaoset just nu, men snart kommer Wolodarski och SvD börja hoa om bristen på opposition igen. De har naturligtvis en poäng där, men det är svårt att spela mot nån, som precis som PJ Anders Linder skriver, hela tiden gör självmål.

Titta vilka stora öron jag har - det är bara för att jag ska kunna höra precis allt du tänker, baby!

Guerillablogging. Om FRA-lagen och påverkan


Själv tror jag att bloggvärlden överskattar sin betydelse i sitt raseri över en dum lagstiftning. Det handlar naturligtvis om den lag som kommer att ge myndigheter möjlighet att rota i privatliv, om det bedöms vara nödvändigt. Jag tror att de som är strateger inom de olika borgerliga partierna har mer känsla för vad som är ett äkta folkligt raseri, och vad som mer kan sägas vara ett marginellt tutande. Därför kommer lagen att införas.
Inte heller kommer de borgerliga väljarna att straffa de tvehågsna som påstått sig vara ambivalenta i frågan. Möjligen kommer en eller ett par av dem bli lite av driftkucku under resten av perioden, men mer kommer inte att hända.
Problemet hos bloggarna är att de sitter i sina stugor och väntar på att enstaka passerande ska titta förbi och läsa vad de skriver. Emellanåt skriver de hos varandra - jag också, ska erkännas - men oftast drar de sig sedan tillbaka till sin egen skrubb och fortsätter debatten där, på egen planhalva, istället för att våga föra en lång debatt hos en meningsmotståndare.
Man ska vara medveten om att bloggen som primärt anfallsmål på nätet haft en avsevärt jämnare politisk fördelning än medier i övrigt, men att det snart kommer att falla tillbaka, om den inte redan gjort det, för communities.
Och självklart är det så - om jag tar upp en fråga på min egen blogg är det i bästa fall ett par hundra som läser det. Tar jag upp samma fråga på en av de stora svenska communities som finns kan samma fråga läsas av flera tusen människor på en gång, och debatten kan bli många hundra inlägg lång.
I vanlig ordning är det de marginaliserade grupperna som insett detta först - alltså är extremister av olika slag snabba med att hitta ut på dessa communities, och det är de som satt reglerna. Och jag måste säga att jag verkligen saknar de här duktiga bitska skribenterna från arbetarrörelsen som sitter och knåpar på sina bloggar - varför är ni inte ute på forumen och visar att ett par hundra SD-skribenter faktiskt inte är en folkvilja?
Många av de här forumen är inte heller alls ointressanta i övrigt - för vi springer, tränar, seglar, lagar mat och påtar i trädgården, precis som alla andra. Och vi gillar att tala politik - men inte utanför våra bloggar tydligen.
Jag har tidigare fått propåer om mina funderingar kring bloggandet, och det här är en del - att vi kanske ska se bloggandet som en del, men att forumen, communities, är en spelplan där vi måste komma ikapp.
Man ska komma ihåg att debatt på internet inte alls på långa vägar liknar vanlig debatt - det krävs rätt tuffa nypor för att överleva där, och en smula kunskap om HUR man debatterar eller bemöts. Har man nån gång talat på ett torgmöte är man rätt bra förberedd kan jag säga - för oftast handlar inte nätdebatten om att övertyga sin motståndare, utan om att övertyga de som ser på. En vanlig teknik är att fyra av ett batteri standardfrågor, vilket ofta tvingar den oerfarne forumdebattören att formulera ett jätteinlägg, fyllt med hänvisningar, som tar tid att skriva. Enbart för att upptäcka att opponenten redan hunnit med fjorton andra inlägg under tiden, och att han egentligen struntar blankt i din insats.
Dessutom är opponenten anonym - oftast. Det betyder att det lika gärna kan sitta en politruk på Timbro, och vräka ur sig vedervärdigheter som han officiellt inte vill vara i närheten av, eller varför inte en klumpig sosse som vidarebefordrar skvaller. Man vet inte vem man debatterar mot, vilket kan vara både frustrerande och spännande.
Och det är på de här forumen som debatten förs - det som sägs och tycks i bloggvärlden är marginellt, om man inte är Blondinbella eller halvkändis. Må vara att Obama var bloggvärldens gunstling, men redan nu kan man ana att presidentvalet kommer att föras just på forumarenan.
Extremiströrelserna dammsuger nätet efter nyckelord, och hittar de sina trumfkort stormar de dit. Jag har mycket konkreta exempel, där en partisympatiomröstning på forumet - extremt populärt med omröstningar kan jag säga - alltid genererar nya medlemmar som enbart registrerar sig, röstar, och därefter aldrig hörs av igen. Och dessa personer röstar nästan alltid på invandrarfientliga strömningar
Eftersom allt man gör på nätet förses med ett digitalt fingeravtryck, ett IP-nummer, kan man ju också spåra en del av dessa nyregistrerade medlemmar. Jag kan säga att det är märkligt ofta det slutar vid en anonym server, dvs en låst dörr bortom vilken man är just anonym. En del av detta vi kallar guerillablogging innebär ju att man falskeligen registrerar sig, om och om igen, för att ge sken av en folkstorm, en opinion. Och mot detta har forumen naturligtvis inga spärrar - forumen är enbart arenor, där medlemmarna ska komma till tals.
Det finns naturligtvis taktik i detta. Principen är att starta trådar om ämnen som gynnar ens politiska agenda om och om igen. Eller att kapa trådar, dvs föra fokus till nåt annat - oftast det som gynnar den egna politiska agendan.
Det enda sättet att bemöta det här på är att faktiskt skriva tillbaka. På forumet. Det är patetiskt att skriva "läs gärna mer på min blogg". Debatten ska tas, men vi måste ta den där den förs - vi kan inte låta andra ta över de nya arenorna.

Bilden föreställer August Palm, en kortväxt skräddare som höjde sin röst och debatterade där han måste. Och som sattes i fängelse för sin övertygelses skull.

Forts. följer

Takt eller otakt. Omröstningen på Irland


Efter en viss vånda, och några påstötningar, kanske det skulle vara dags att fundera kring vad den avhållna folkomröstningen på Irland faktiskt betyder. En genomläsning av mer eller mindre balanserade analyser under helgen ger ju vid handen att det nog inte betyder så mycket. I vart fall inte om man ska dra några slutsatser av vad olika EU-vänner anser, och redan här kan det vara dags att stoppa ett tag och fundera.
Det är ju nämligen så att de som å andra sidan är mot EU drar vissa växlar på det här, och de som gillar EU drar andra växlar. Sen har vi all de andra - däribland jag - som inte är riktigt säker på om det ens går att dra några växlar på det.
Så här blev det - irländarna röstade nej till fördraget. Drygt fyrtio procent, en löjligt låg siffra i mina ögon, men tydligen rätt hyfsad för att vara Irland, deltog och Nej-till-Lissabon vann. Och tyvärr, kära tveksamma till EU - det var nog så att det var just Nej-till-Lissabonfördraget som vann. Det var inte Nej till EU som vann.
Och återigen fick vi en handfast demonstration av en centralbyråkrati i Bryssel som inte dansar samma dans som medborgarna. Nä förresten, de dansar inte alls.
Irländare gillar EU. De har via en massa spex och trix och tack vare en start som ett i det närmaste U-land i Europakollektivet, haft en mängd olika förbehåll och fördelar tidigare. Av samma sort som olika nya EU-medlemmar i Östeuropa också har. Det har pumpats in miljarder i Irland, och de har haft status som lågskatteland. I det nya förslaget till fördrag fanns det uppenbarligen risk för att en hel radda av dessa fördelar skulle få stryka på foten. Jag skriver uppenbarligen därför att i de textmassor som presenterats är det svårt att utläsa VAD som faktiskt avses.
En hel massa olika pampar inom EU, och rätt många EU-finansierade lobbyorganisationer, jobbade frenetiskt för att irländarna skulle rösta Ja, men detta sprack alltså. I förbifarten kan man ställa sig ytterst frågande om det verkligen är meningen att organisationer finansierade av EU ska kunna driva valkampanjer - det känns lite som om arbetarrörelsen i nästa val skulle ställas mot svenska staten.
Ändå misslyckas detta.
Att inte betrakta detta som ett demokratiunderskott är att skjuta sig i foten. Det fanns en förödande samsyn i den politiska hierarkin om att rösta Ja. Ändå blir det Nej. Och det är nu det egentliga arbetet börjar - det som borde ha påbörjats innan man beslöt sig för att sätta Lissabonfördraget i sjön - nämligen att ta reda på vad folk vill. Och sedan förklara detta på ett bra sätt. Om detta skriver Petter Larsson bra i EfterArbetet
Irländare jag haft kontakt med är ohyggligt irriterade på EU.s klåfingrighet. Allt från storleken på pints till enormt kostsamma processer för att kunna få ut bidrag för att bygga om en skola. Känns detta igen? Jag tycker mig ha hört saken förr, fast i Sverige. För DET VAR INTE DETTA som den europeiska gemenskapen skulle handla om.
Det jag har läst av Lissabonfördraget, företrädesvis om arbetsrätt, ger mig en krypande känsla av fler ansiktslösa byråkrater. Av folk som kommer att besluta om saker, om regioner, om länder de inte har en aning om. Allt mer av de dagliga besluten skulle läggas på tjänstemän - i en sann europieisk byråkratitradition som är mycket främmande för många av oss.
Till skillnad från den gängse uppfattningen är svensk byråkrati vare sig massiv eller snårig - om man jämför med just denna europeiska, och då kan ni ju tänka er själva.
Irländare har en sund inställning till byråkrati, och en hög nationell självkänsla. Just denna nationella självkänsla både skrämmer och fascinerar. För i det EU vi en gång tog ställning till var det inte tal om att nationalism och chauvinism skulle växa. Men det blev precis så - enligt min åsikt framprovocerat av alltför skyndsamma förändringar, försämringar och bristande lyhördhet för regionala åsikter.
Idag vet vi att de fyra friheterna är heliga. Och av dessa är den om det fria kapitalet den allra friaste. Men för de flesta av oss har detta kommit att göras synonymt med industridöd, flytt till låglöneländer, arbetslöshet och en massa problem. Nu vet jag att jag kommer att bli beskylld för det ena och det andra, och jag kan frankt säga att nej, jag tror inte på en oreglerad marknad - sånt blir det bara elände av.
Vilket förmodligen irländarna också visste och tog med i beräkningen.
Nu ska man ha klart för sig att det redan dyker upp olika förklaringsmodeller till Nejsidans vinst. Och i vanlig ordning kan inte Ja-sidan orka med att erkänna sina brister - istället låter analysen som att det var inrikespolitik som avgjorde, ett allmänt missnöje med politiker, missuppfattningar och Nejsidans lögner. Ungefär.
Man kan ju hoppas på att en seriös analys faktiskt tar in andra saker. Till exempel att kloka människor på Irland visste vad de röstade på, att de inte gillade vad de såg, att de inte ansåg att Lissabonfördraget var tillräckligt bra.
Att som EU-parlamentarikern Jan Andersson försöka sälja in saker med att "det är inte bra men det är i vart fall bättre än det vi har" är en ovanligt kass marknadsföring. Skulle jag gå ut till medlemmar och säga "ta arbetsgivarbudet, det är i varje fall bättre än det vi har" skulle jag få på huden.
Man ska ALDRIG nöja sig med mindre än det bästa.
Det har tagit en jävla tid att böka fram detta fördrag. Nå, då kunde man kanske ha skapat nåt som var bättre. Istället för att skapa nåt som ett par miljoner väljare på en liten ö kunde kasta i Irländska sjön.
På samma vis kan jag återföra detta till mitt ständiga tjatande om Lavaldomen. Varför ska jag rösta för något som är sämre än det jag har? Kan ni se framför er hur engelsmän helt plötsligt ska börja köra på höger sida, eller fransmän inte kunna köpa vin hos handlaren på hörnet? Det är här förespråkarna för EU gör ett av de stora felen - jag minns med glädje när Cecilia Malmström med sin gälla stämma frammanade synen av en svensk gruvarbetare i Kiruna som med intresse följde lokalpolitiken i Provence, eller hur den tjeckiska mamman kände samhörighet med mamman i Portugal. Det var kul att läsa det - men totalt verklighetsfrämmande. Vi må alla vara europeer men vi är inte samma folk, har inte samma bakgrund eller samma möjligheter.
Om man vill kan man naturligtvis klumpa ihop oss till konsumenter - populärt i dessa dagar - men inte ens där är vi likadana. Man säljer inte bilar på samma vis i Sverige som i Frankrike, vilket är en gammal sanning bland just bilnasare. Man säljer uppenbarligen inte heller politik på samma sätt heller.
Ett annat stort fel EU-förespråkarna drabbats av är insikten om vad EU faktiskt kommit att bli. Det håller på att bli ett Europas Förenta Stater, med gemensam politik inom långt fler områden än vi kunde tänka oss 1994, och i det imperiet ligger Sverige mycket långt bort.
Fortsätter den nuvarande politiseringen av EU betyder det att makten kommer att finnas i ett segment från London till Rom ungefär. Det är så uppenbart att man måste vara blind för att inte se det - och det är vad som skrämmer mig. Och det händer saker i detta Europa som inte alls påverkas av ett fördrag...
I den slutliga analysen om varför Irland sa nej kommer det nog att visa sig att det var det som skrämde också irländarna.


Kolla in bilden och ta en funderare på varför irländarna kan känna sig en smula utanför det europeiska centrumet

Sveriges nya underklass. Om jobbtrafficking


Precis som Byggnads ordförande Hans Tilly idag skriver i Aftonbladet (fast jag önskar han valde en annan tidning att göra det i - Aftonbladet av idag är något fackföreningsrörelsen borde hålla sig kilometer ifrån) är jobbtrafficking en företeelse vi redan har här. Jag har skrivit om dt tidigare, vår förbundstidning Byggnadsarbetaren innehåller varje nummer artiklar om utnyttjad utländsk arbetskraft, och frågan har även varit uppe i andra medier.
Vad som dock sällan påtalas är att det förekommer så många andra branscher, mycket ofta kopplat till mycket skumma ekonomiska intressen, och i företag där lojaliteten är köpt med rena utpressningsmetoder. Inom byggsektorn, med dess höga tempo och ofrånkomliga utslagning, finns alltid efterfrågan på friska händer och raska ben, men samma sorts efterfrågan syns också dagligen bakom lagerdörrarna i butiker, hos städfirmor, mindre verkstäder, åkerier. För att inte tala om i de nya företag som erbjuder hushållsnära tjänster.
Om detta har alltså Hans Tilly och tidigare chefredaktören för Byggnadsarbetaren, Håkan Olander, skrivit en debattbok. Jag måste säga att jag uppmuntrar initiativet - däremot kan man ju fundera på om man fortfarande är kvar i femtiotalet när det gäller marknadsföringen. Det hade ju inte SKADAT med en smula förhandpublicitet, kanske ett eller annat ytterligare debattinlägg - så man hade kunnat vänta och kanske t o m förhandsboka ett ex. Man kan bara lite fint jämföra med hur efterlängtad och smått hypad Katrine Kielos utmärkta bok Våldtäkt och Romantik var när den väl kom (om den ska jag så småningom skriva något, om inte annat för att alla andra recensioner skrivits av kvinnor...).
Man undrar kanske också vad som skall komma efteråt. Jag skulle gärna se en internetbaserad faktabank om jobbtrafficking, gärna kopplad med listor över vilka som har avtal inom olika branscher. Okunskapen - denna naivitet - är rent skriande emellanåt, och man önskar att fler kunde få se dessa eländiga garage och källare, med skitiga sängar och sopor, som är hemvist för de som sitter fast i en modern livegenskap.
Nå, jag ska naturligtvis inte morra för mycket åt Byggnads senfärdighet i den moderna världen, - jag ska genast införskaffa boken.
Tills dess kan man gott fundera över vad den borgerliga regeringen egentligen menar med den arbetskraftsinvandring de talar om. För precis som Johan Lindholm så exakt beskrev det på LO-kongressen - vi kan inte vänta flera år, då är vi borta, och byggnadsarbetarekåren i Sverige förvandlad till ett lågutbildat och underbetalt slit-och-släng-gäng.

Frågorna som kom bort. Om LO-kongressen


Det har skrivits mycket om LO-kongressen. Allt från förhoppningsfulla borgare som säger sig ha skådat fackföreningarnas stundande död, till glada optimister som tror att nedgången i medlemstal är en tillfällig svacka som kommer rätt till sig själv.
Jag tycker det är en brist att så lite på kongressen kom att handla om just hur vi utvecklar och förbättrar idén om det fackliga arbetet, hittar nya mötesformer och faktiskt också inser att det här tåget, det har ingen jämn hastighet som ger utrymme för långbänkar.
Istället är det en ständigt påegående acceleration som faktiskt kräver snabba omställningar, beredskap för aktualiteter och ett snabbare internt samarbete.
Jag vet att nästa kongress är något som man i stort sett börjar planera för direkt man packat undan den man avslutat, och att det är fråga om att vända en supertanker. Men problemet illustrerar också sig själv genom detta.
Det hade inte skadat att vika en stund för en debatt, eller en hearing om just det vikande medlemstalet. En eller ett par talare hade man säkert kunnat avvara, och de hade antagligen inte tyckt illa vara, just för att få ihop de minuterna. Om inte annat för att demonstrera att man tar saken på allvar. Men eftersom arbetsordningen redan var fastlagd var det omöjligt att ändra den. Och det räcker inte med att Wanja Lundby-Wedin talade om saken.
Byggnads medlemssiffror vänder nu sakta uppåt. Det är för tidigt att säga om raset är stoppat, men en sak är säker - om vi inte tillräckligt trycker på att i är en lönekartell tappar vi vår trovärdighet. Det måste vara lönsamt att vara med i facket.
Frågar man medlemmarna är de alltid less på att vara ansvarsfulla samhällsmedborgare, tydligt beskrivet av arga sköterskor efter slutresultatet i vårdkonfilkten. Medlemmarna ser till kronor och ören, och lyckas man inte med den debatten kan man glömma resterande fackliga uppgifter.
Våra medlemmar ska tjäna bättre än de som är icke-anslutna. Gulingarna.
Det tjänar inte mycket till att sockra medlemskapet med försäkringar, elköp, semesterbyar eller annat så länge vi inte klarar av huvuduppdraget - att höja våra löner. Och detta blir naturligtvis än mer uppnebart när borgerlighetens besparingar klämmer åt snaran.
Nu vore det lätt att peka på just Byggnads och stoltsera med att vi genom sammanhållning och tuffa representanter - och egen offervilja icke att förglömma! - klarat av att lyfta våra löner långt över vad som kan ses som en europeisk standard, men det är inte riktigt så lätt. Det finns en tradition inom just Byggnads som hållit oss högt, men även den är hotad. Av bekvämlighet, av bristande kunskap, men också för att vi så här långt också numer möter arbetsgivare som ser våra villkor och krav som berättigade, och vet att vi betalar oss.
Idag behöver vi inte strida för en massa saker - det finns nämligen ekonomisk vinning för en arbetsgivare att upprätthålla bra arbetsmiljö, jobba förebyggande, stimulera motion, fria arbetskläder och även anständiga löner. Och detta har gjort många byggjobbare en smula lata.
Jag minns den snickare i övre medelådern som tyckte att det var onödigt med fackligt medlemskap - vi fick ju vår löneförhöjning ändå, så det skulle nog gå bra, bara man bad snällt....
Nu är ju de flesta inte så naiva, men nog finns det en liknöjdhet hos den generation som har sitt på det torra. Plus 55, uflugna ungar, huset betalt och intjänad pension. Och det är i stor utsträckning de som också lämnar facket.
Man funderar ju på hur de hade sett på samma flykt av äldre kamrater, för tjugofem år sen när vi hade andra, stora arbetskonflikter.
Istället måste vi naturligtvis börja arbeta facköverskridande. Om Metall är svagt i ett område är det väl inte orimligt att man hämtar hjälp från andra. Vi tjänar alla på att så många som möjligt är med. Likaså finns det goda erfarenheter att ta till sig från andra delar av landet.
Och min egen erfarenhet säger mig att det bästa argumentet för att värva medlemmar, eller få dem att stanna kvar, är att visa på att de tjänar pengar på det. Sen kommer resten av sig själv.
För det är inte alls så att det finns en allmänt spridd okunskap av om vad facket pysslar med. Däremot finns det en aningslöshet och förlitan på samhälleliga åtgärder för att lösa konflikter i arbetslivet. Och de som lämnat facket blir alltid extremt förvånade över hur lite skydd de har så snart de slutat betala sin medlemsavgift.


Bild från Handels blockad av en videobutik i Landskrona

Hur äter du? Om Schysta listan...


Jag har länge högljutt ansett att man ska börja marknadsföra kollektivavtal, inte bara som en bra sak för de som jobbar som anställda, utan också som ett konkurrensmedel för de företag som skriver under. I den bästa av världar kan nämligen ett underskrivet avtal också vara en fördel för en seriös företagare.
Därför är Schysta listan , där man kan hitta restauranger och näringsställen som skrivit avtal, ett bra initiativ av Hotell- och Restaurangfacket. Det blev märkligt nog en stridsfråga på LO-kongressen men också ett exempel på när ledamöterna röstar emot den fegare linje som förbundsstyrelsen drev. Den strategiska försiktighet som ledningen förordade är bara ett exempel på hur lite folk på högre fackliga poster vet om hur den dagliga debatten låter ute på arbetsplatserna.
Det här är ju ett alldeles utmärkt sätt att marknadsföra den fackliga kampen på!
Jag ser fram emot samma sorts listor från Handels, ett förbund som verkligen kämpar med märkliga anställningsförhållanden och företag som dör och återuppstår över en natt. Själv tycker jag att Byggnads gärna kunde redovisa vilka företag man har avtal med - senast i veckan upptäckte jag ett tämligen stort företag i byggsvängen som lyckats krångla sig undan avtalsskrivande, trots att de stora firmorna förbundit sig att rapportera in vilka de har som underentreprenörer.
Det är också helt uppenbart att organiserad brottslighet - ett icke helt okänt begrepp i byggbranschen eller här på bloggen - missgynnas av kollektivavtalen, en åtgärd som är enkel att genomföra, kontrollera och följa upp, för polis och skattemyndighet. Men det skulle förmodligen få rent förödande konsekvenser för borgerliga politiker att börja tala sig varma för avtalsskrivande, även om syftet vore att komma åt den grå och svarta marknaden...
Jag, precis som många andra, väljer faktiskt att gynna företag som skriver avtal. Det motsatta förhållandet - väl beskrivet genom riksdagsmannen för centerpartiet, hr Federleys, agerande både vad gäller Wild'n'Fresh och hans eget äventyr i restaurangbranschen - är tackochlov en sällsynthet.
Men det är svårt att veta vilka som erbjuder reglerade förhållanden för sina anställda. Denna lista, och förhoppningsvis de andra man snart kan få se, eller märket, kommer att göra det åtskilligt enklare att välja de som erbjuder Schysta Villkor...

De fega och de arga. Om LO-kongressen


En kongress är en märklig tillställning egentligen. Man ska vara begåvad med gott sittfläsk, förmågan att ta omärkliga tupplurar, och dessutom måste man ha ett mycket gott öra för valörer och nyanser.
Så blev även fallet med debatten om Lavalmålet. Det har gett mer press än arga borgerliga skribenter skulle vilja, och arbetsmarknadsministern verkar tagen på sängen. DN har även en daglig blogg därifrån, vilket är alldeles utmärkt!
Litegrann kan jag förstå Littorin; har man enbart lyssnat på vad Erland Olausson och Wanja sagt kan man gärna fått intrycket av att det hela var klappat och klart. Detta ligger i och för sig i linje med vad borgarna tror - att det är en lydig rörelse som dompteras av en principfast ledning. Nå, så är det inte. Kongressen slog förbundsstyrelsen på fingrarna i flera ärenden.
Själv såg jag debatten direkt i webb-Tv (tack för det!) och enligt information ska vi kunna hitta inläggen på LO:s hemsida i nästa vecka. För, precis som Johan Lindholm sa, vilken härlig debatt det blev! Där Johan också dominerade!
Jag hade personligen gissat att förbundsstyrelsen - dvs LO;s ledning - skulle ge mig sig till en viss del, och därefter, till sist, förorda att det slutliga beslutet skulle bli en hopskrivning mellan olika förslag. Alla skulle kunna känna sig nöjda. Ja, utom då Littorin, socialdemokratiska partiets högkvarter, EU och lite andra obemärkta instanser. Och precis så blev det.
Inte för att vi ens den här gången fick svar på FRÅGAN! men det betyder ju inte att Byggettan, eller jag, kommer att ge oss. Frågan är fortfarande - hur i helvete kan det vara så att Lissabonfördraget ska kunna stärka oss som fackföreningsrörelse när Svenska Arbetsgivareföreningen samtidigt tycker att samma fördrag kommer att försvaga oss????
Min inbjudan till Erland Olausson står kvar - kom ut till Tensta på morronen och ta den debatten. Om du törs. Att arbetsgivarna inte vill kan jag leva med. Att mina egna företrädare fortfarande hukar för debatten är minst sagt illa. Och om Olausson vill åka och fiska istället kan han väl skicka sin efterträdare.

Men var det nu en enad rörelse som stod bakom det här? Inte direkt. Johan Lindholm yrkade under debatten på att beslutet skulle tas vid sluten omröstning, vilket fick olika koryféer (Googla!) att gå i taket. Det blev gråtmilda valser om att vi borde kunna ta det här beslutet i vanlig ordning, med öppna kort.
Ingen verkade reflektera över faktumet att vi visste att vi skulle få mer stöd vid en sluten omröstning än vid en öppen. Tyvärr. Det är nämligen så att inom IF Metall och Kommunal är man lydigare, och gör med vad man blivit tillsagd om. Isynnerhet som de ledande förespråkarna för Lissabonfördraget kommer därifrån - det verkar vara fjärran för Kommunal att gå i clinch med Wanja. Skräp det också! Men det fanns goda indikationer på att i de delegationerna kunde Byggnads få stöd för sitt yrkande, om de slapp stå för det.
Illa? Naturligtvis. Men inte lika illa som att förneka att problemet finns.
Det finns nämligen en löneavundsjuka inom LO. Lågavlönat folk har en smula svårt att dela Byggnads upprördhet över att högavlönade kanske får sämre villkor. Detta uttrycktes vid ett flertal tillfällen. Och man kan bara häpna över att folk som förväntas vara insatta har en så enkelspårig bild av hur lönebildning går till.
Likaledes kan man fundera över hur väl pro-Lissabon-sidan lyckats med att utmåla den här delen av fördraget som svårt och ogenomträngligt. För det är det inte - det finns översatt till svenska, det är ett par viktiga sidor, men det är inte hundratals sidor som angår oss och den här frågan.
Det allra märkligaste egentligen, är att vi helt plötsligt måste kämpa för att få med saker vi trodde vi var garanterade. Löften som skrevs i sten 1994, som också tydligen ska underställas de fyra friheterna.
Jag har som sagt lite svårt att förstå LO-ledningens inställning till EU. Det som skulle bli ett demokratiskt fredsprojekt har istället blivit en krigförande union, toppstyrt av tjänstemän, med allt större klyftor. Det har blivit precis det som det varnades för. En union där ett litet arktiskt land - beskrivning från EU-högkvarteret i Bryssel! - inte ska tro att de har nåt att säga till om.
Man får ju innerligt hoppas att Europafrågorna tas på större allvar av LO-ledningen i fortsättningen och att de inte nöjer sig med att göra som de blir tillsagda av de politiska tjänstemännen i socialdemokratiska partiet.


På bilden Jytte Guteland

Newsflash! De giftiga skivorna försvinner från vår arbetsplats!


Ah, strålande nyheter! De här våtrumsskivorna jag morrade om förra veckan kommer nu att försvinna från vår arbetsplats. Ett alldeles utmärkt initiativ, tycker alla inblandade. Även Jonas, som bar skivor utan friskluftsmask, och som sedan raskt började störtblöda ur näsan.
Bra jobbat där, PEAB!

Följ debatten direkt! Om LO-kongressen


Måndag kommer debatten om Lavaldomen och dess följdverkningar att tas på LO-kongressen i Folkets Hus i Stockholm. Vi är väl några stycken som är galet envisa nog för att faktiskt befinna oss där, men för er andra finns möjligheten att följa debatten direkt här.
Vill man också veta vad som händer under kongressen kan man med fördel kolla in både här och hos LO-tidningen som har en bred bevakning - fattas bara!
En utomstående betraktare kan säkert förvånas över spännvidden på frågorna som debatteras - men LO är alltså inte ett specifikt fackförbund, utan en paraplyorganisation för en rad fackliga organisationer, där förbundsgemensamma frågor drivs, men också ett organ som för fram de politiska krav som är viktiga för medlemmarna. Barnomsorg, kollektivtrafik, penninghantering etc (för att ta några aktuella ämnen). Det var just politiska frågor som en gång i världen fick just den tidiga arbetarerörelsen att bilda ett parti - socialdemokraterna.
Under de första tio åren fungerade också SAP som facklig centralorganisation, tills LO bildades 1898. Eftersom frågan ofta är uppe om varför LO har så starka band till just socialdemokraterna, även bland folk som borde veta, kan det vara bra att påminna om detta emellanåt.
Den fackliga kampen har ju förskjutits från elementära krav som rösträtt och reglerad arbetstid, till att handla om frågor om arbetets innehåll. Men ändå finn det alltid anledning att bevaka just frågor som man trodde var avförda från listan - alltför ofta dyker helt obegripliga anställningsförhållanden och arbetsmiljöer upp.
Andra aktuella frågor är naturligtvis regeringens försök att via nya direktiv till försäkringskassan (och nej, den förrra regeringen skötte inte heller den frågan särskilt bra) paketera om sjuka till arbetslösa, som föredömligt beskrevs i radions Kaliber, eller varför så många kommer att se fram mot en ålderdom med för lite pengar - läs mer hos alla

På bilden LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin