Wanja och Bard om fördraget. Version femtielva

Jag vet inte vad det är med Wanja Lundby-Wedin och Per Bard, men det är uppenbart att de tolkar stämningar och beslut från LO-kongressen på ett helt annat sätt än Byggnads och Transport gör. I ytterligare en debattartikel i LO-tidningen skriver de om kampen för ett socialt protokoll som ska tillföras Lissabonfördraget, och hur den borgerliga regeringen är ointresserad av detta.
Och det är helt rätt. Problemet är att det är INTE detta saken handlar om.
Debatten på LO-kongressen handlade om beslutsordningen och om den s k Stråtutredningen, och hur LO och den socialdemokratiska riksdagsgruppen borde förhålla sig till detta. I debatten lovade dåvarande avtalssekreteraren Erland Olausson att LO skulle göra allt i sin makt för att förmå regeringen att skynda på Stråtutredningen, så att man kunde lägga den bredvid Lissabonfördraget och se vilka konsekvenser detta skulle medföra.
Hade han inte sagt detta hade han fått en sluten omröstning i frågan, och hur den gått kan man bara spekulera om. Det var en del harhjärtan uppe - Ulla Lindqvist om jag inte missminner mig - och mumlade om att om man krävde en sluten omröstning hade man föga respekt för kongressdeltagarnas omdöme.
På detta kan man ju svara att Byggnads hade mycket goda anledningar att tro att utfallet i sluten omröstning skulle bli annorlunda än en öppen allmän omröstning, vilket säger en del om den piska som viner över kongressledamöterna.

I artikeln skriver Wanja och Bard:Både LO och socialdemokraterna vill ha det nya fördraget. Att stoppa Lissabonfördraget var inte LO-kongressens beslut. Näpp, men det kunde ha blivit det. För att Wanja och Olausson skulle klara sig, gjorde man en samskrivning som kongressen sedan ställde sig bakom. Det urpsurngliga förslaget var ju nämligen att man skulle säga nej till fördraget innan man visste konsekvenserna av Stråtutredningen. Den samskrivning som sedan blev beslutet var inte alls öppen för tolkningar.
Nu kommer man då till det väsentliga - hur skulle LO-ledningen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen få regeringen Reinfeldt att ta sitt förnuft till fånga, och skynda på Clas Stråt ett par veckor????

Man skickade ett brev där man bad Fredrik Reinfeldt göra detta. På detta svarade Reinfeldt nej.

Vad göra man dååååå, som det sägs i Nalle Puh???? Tar man till det vapen man faktiskt har - nämligen att säga att "okey Fredrik, om du inte vill lyssna till löntagarnas önskemål som tänker vi inte rösta för ratificeringen." Näpp. Man nöjer sig med ett nej.
Översätt nu detta till en vanlig förhandling, en icke helt ovanlig företeelse i den fackliga världen. Vi har ett företag som inte vill teckna kollektivavtal. Om vi i det läget skulle nöja oss med ett Nej skulle hela vår trovärdighet, och lämplighet, ifrågasättas. I vilken förhandling som helst måste man vara beredd att sätta kraft bakom orden - det lär man sig mycket snabbt.
Nej, Wanja Lundby-Wedin har inte skött sitt uppdrag i den här frågan. Och eftersom frågan kom upp i ett annat inlägg - det skulle vara hedervärt om hon kunde komma till vårt repskap och förklara varför hon tycker att det kan vara OK att nöja sig med ett Nej, och inget annat. Det handlar om trovärdighet.
Och ja, eftersom jag får såna mejl - jag kommer fortsätta tjafsa om det här, och inte bara jag. Det här är icke en debatt som är avslutad och paketerad. Den kommer dessutom att få en följddebatt - om respekten för demokratiska beslut. Irland HAR röstat nej, och rimligen borde processen ha avbrutits - men icke då. Inte heller Wanja och Bard reflekterar över det häpnadsväckande i att de vill genomföra en process som faktiskt inte har juridisk bäring längre.
Fast det ordnar man väl på vägen. Som vanligt.


Bilden föreställer Helan och Halvan som hästhandlare....

Frågorna som kom bort. Om LO-kongressen

Det har skrivits mycket om LO-kongressen. Allt från förhoppningsfulla borgare som säger sig ha skådat fackföreningarnas stundande död, till glada optimister som tror att nedgången i medlemstal är en tillfällig svacka som kommer rätt till sig själv.
Jag tycker det är en brist att så lite på kongressen kom att handla om just hur vi utvecklar och förbättrar idén om det fackliga arbetet, hittar nya mötesformer och faktiskt också inser att det här tåget, det har ingen jämn hastighet som ger utrymme för långbänkar.
Istället är det en ständigt påegående acceleration som faktiskt kräver snabba omställningar, beredskap för aktualiteter och ett snabbare internt samarbete.
Jag vet att nästa kongress är något som man i stort sett börjar planera för direkt man packat undan den man avslutat, och att det är fråga om att vända en supertanker. Men problemet illustrerar också sig själv genom detta.
Det hade inte skadat att vika en stund för en debatt, eller en hearing om just det vikande medlemstalet. En eller ett par talare hade man säkert kunnat avvara, och de hade antagligen inte tyckt illa vara, just för att få ihop de minuterna. Om inte annat för att demonstrera att man tar saken på allvar. Men eftersom arbetsordningen redan var fastlagd var det omöjligt att ändra den. Och det räcker inte med att Wanja Lundby-Wedin talade om saken.
Byggnads medlemssiffror vänder nu sakta uppåt. Det är för tidigt att säga om raset är stoppat, men en sak är säker - om vi inte tillräckligt trycker på att i är en lönekartell tappar vi vår trovärdighet. Det måste vara lönsamt att vara med i facket.
Frågar man medlemmarna är de alltid less på att vara ansvarsfulla samhällsmedborgare, tydligt beskrivet av arga sköterskor efter slutresultatet i vårdkonfilkten. Medlemmarna ser till kronor och ören, och lyckas man inte med den debatten kan man glömma resterande fackliga uppgifter.
Våra medlemmar ska tjäna bättre än de som är icke-anslutna. Gulingarna.
Det tjänar inte mycket till att sockra medlemskapet med försäkringar, elköp, semesterbyar eller annat så länge vi inte klarar av huvuduppdraget - att höja våra löner. Och detta blir naturligtvis än mer uppnebart när borgerlighetens besparingar klämmer åt snaran.
Nu vore det lätt att peka på just Byggnads och stoltsera med att vi genom sammanhållning och tuffa representanter - och egen offervilja icke att förglömma! - klarat av att lyfta våra löner långt över vad som kan ses som en europeisk standard, men det är inte riktigt så lätt. Det finns en tradition inom just Byggnads som hållit oss högt, men även den är hotad. Av bekvämlighet, av bristande kunskap, men också för att vi så här långt också numer möter arbetsgivare som ser våra villkor och krav som berättigade, och vet att vi betalar oss.
Idag behöver vi inte strida för en massa saker - det finns nämligen ekonomisk vinning för en arbetsgivare att upprätthålla bra arbetsmiljö, jobba förebyggande, stimulera motion, fria arbetskläder och även anständiga löner. Och detta har gjort många byggjobbare en smula lata.
Jag minns den snickare i övre medelådern som tyckte att det var onödigt med fackligt medlemskap - vi fick ju vår löneförhöjning ändå, så det skulle nog gå bra, bara man bad snällt....
Nu är ju de flesta inte så naiva, men nog finns det en liknöjdhet hos den generation som har sitt på det torra. Plus 55, uflugna ungar, huset betalt och intjänad pension. Och det är i stor utsträckning de som också lämnar facket.
Man funderar ju på hur de hade sett på samma flykt av äldre kamrater, för tjugofem år sen när vi hade andra, stora arbetskonflikter.
Istället måste vi naturligtvis börja arbeta facköverskridande. Om Metall är svagt i ett område är det väl inte orimligt att man hämtar hjälp från andra. Vi tjänar alla på att så många som möjligt är med. Likaså finns det goda erfarenheter att ta till sig från andra delar av landet.
Och min egen erfarenhet säger mig att det bästa argumentet för att värva medlemmar, eller få dem att stanna kvar, är att visa på att de tjänar pengar på det. Sen kommer resten av sig själv.
För det är inte alls så att det finns en allmänt spridd okunskap av om vad facket pysslar med. Däremot finns det en aningslöshet och förlitan på samhälleliga åtgärder för att lösa konflikter i arbetslivet. Och de som lämnat facket blir alltid extremt förvånade över hur lite skydd de har så snart de slutat betala sin medlemsavgift.


Bild från Handels blockad av en videobutik i Landskrona

De fega och de arga. Om LO-kongressen

En kongress är en märklig tillställning egentligen. Man ska vara begåvad med gott sittfläsk, förmågan att ta omärkliga tupplurar, och dessutom måste man ha ett mycket gott öra för valörer och nyanser.
Så blev även fallet med debatten om Lavalmålet. Det har gett mer press än arga borgerliga skribenter skulle vilja, och arbetsmarknadsministern verkar tagen på sängen. DN har även en daglig blogg därifrån, vilket är alldeles utmärkt!
Litegrann kan jag förstå Littorin; har man enbart lyssnat på vad Erland Olausson och Wanja sagt kan man gärna fått intrycket av att det hela var klappat och klart. Detta ligger i och för sig i linje med vad borgarna tror - att det är en lydig rörelse som dompteras av en principfast ledning. Nå, så är det inte. Kongressen slog förbundsstyrelsen på fingrarna i flera ärenden.
Själv såg jag debatten direkt i webb-Tv (tack för det!) och enligt information ska vi kunna hitta inläggen på LO:s hemsida i nästa vecka. För, precis som Johan Lindholm sa, vilken härlig debatt det blev! Där Johan också dominerade!
Jag hade personligen gissat att förbundsstyrelsen - dvs LO;s ledning - skulle ge mig sig till en viss del, och därefter, till sist, förorda att det slutliga beslutet skulle bli en hopskrivning mellan olika förslag. Alla skulle kunna känna sig nöjda. Ja, utom då Littorin, socialdemokratiska partiets högkvarter, EU och lite andra obemärkta instanser. Och precis så blev det.
Inte för att vi ens den här gången fick svar på FRÅGAN! men det betyder ju inte att Byggettan, eller jag, kommer att ge oss. Frågan är fortfarande - hur i helvete kan det vara så att Lissabonfördraget ska kunna stärka oss som fackföreningsrörelse när Svenska Arbetsgivareföreningen samtidigt tycker att samma fördrag kommer att försvaga oss????
Min inbjudan till Erland Olausson står kvar - kom ut till Tensta på morronen och ta den debatten. Om du törs. Att arbetsgivarna inte vill kan jag leva med. Att mina egna företrädare fortfarande hukar för debatten är minst sagt illa. Och om Olausson vill åka och fiska istället kan han väl skicka sin efterträdare.

Men var det nu en enad rörelse som stod bakom det här? Inte direkt. Johan Lindholm yrkade under debatten på att beslutet skulle tas vid sluten omröstning, vilket fick olika koryféer (Googla!) att gå i taket. Det blev gråtmilda valser om att vi borde kunna ta det här beslutet i vanlig ordning, med öppna kort.
Ingen verkade reflektera över faktumet att vi visste att vi skulle få mer stöd vid en sluten omröstning än vid en öppen. Tyvärr. Det är nämligen så att inom IF Metall och Kommunal är man lydigare, och gör med vad man blivit tillsagd om. Isynnerhet som de ledande förespråkarna för Lissabonfördraget kommer därifrån - det verkar vara fjärran för Kommunal att gå i clinch med Wanja. Skräp det också! Men det fanns goda indikationer på att i de delegationerna kunde Byggnads få stöd för sitt yrkande, om de slapp stå för det.
Illa? Naturligtvis. Men inte lika illa som att förneka att problemet finns.
Det finns nämligen en löneavundsjuka inom LO. Lågavlönat folk har en smula svårt att dela Byggnads upprördhet över att högavlönade kanske får sämre villkor. Detta uttrycktes vid ett flertal tillfällen. Och man kan bara häpna över att folk som förväntas vara insatta har en så enkelspårig bild av hur lönebildning går till.
Likaledes kan man fundera över hur väl pro-Lissabon-sidan lyckats med att utmåla den här delen av fördraget som svårt och ogenomträngligt. För det är det inte - det finns översatt till svenska, det är ett par viktiga sidor, men det är inte hundratals sidor som angår oss och den här frågan.
Det allra märkligaste egentligen, är att vi helt plötsligt måste kämpa för att få med saker vi trodde vi var garanterade. Löften som skrevs i sten 1994, som också tydligen ska underställas de fyra friheterna.
Jag har som sagt lite svårt att förstå LO-ledningens inställning till EU. Det som skulle bli ett demokratiskt fredsprojekt har istället blivit en krigförande union, toppstyrt av tjänstemän, med allt större klyftor. Det har blivit precis det som det varnades för. En union där ett litet arktiskt land - beskrivning från EU-högkvarteret i Bryssel! - inte ska tro att de har nåt att säga till om.
Man får ju innerligt hoppas att Europafrågorna tas på större allvar av LO-ledningen i fortsättningen och att de inte nöjer sig med att göra som de blir tillsagda av de politiska tjänstemännen i socialdemokratiska partiet.


På bilden Jytte Guteland

Följ debatten direkt! Om LO-kongressen

Måndag kommer debatten om Lavaldomen och dess följdverkningar att tas på LO-kongressen i Folkets Hus i Stockholm. Vi är väl några stycken som är galet envisa nog för att faktiskt befinna oss där, men för er andra finns möjligheten att följa debatten direkt här.
Vill man också veta vad som händer under kongressen kan man med fördel kolla in både här och hos LO-tidningen som har en bred bevakning - fattas bara!
En utomstående betraktare kan säkert förvånas över spännvidden på frågorna som debatteras - men LO är alltså inte ett specifikt fackförbund, utan en paraplyorganisation för en rad fackliga organisationer, där förbundsgemensamma frågor drivs, men också ett organ som för fram de politiska krav som är viktiga för medlemmarna. Barnomsorg, kollektivtrafik, penninghantering etc (för att ta några aktuella ämnen). Det var just politiska frågor som en gång i världen fick just den tidiga arbetarerörelsen att bilda ett parti - socialdemokraterna.
Under de första tio åren fungerade också SAP som facklig centralorganisation, tills LO bildades 1898. Eftersom frågan ofta är uppe om varför LO har så starka band till just socialdemokraterna, även bland folk som borde veta, kan det vara bra att påminna om detta emellanåt.
Den fackliga kampen har ju förskjutits från elementära krav som rösträtt och reglerad arbetstid, till att handla om frågor om arbetets innehåll. Men ändå finn det alltid anledning att bevaka just frågor som man trodde var avförda från listan - alltför ofta dyker helt obegripliga anställningsförhållanden och arbetsmiljöer upp.
Andra aktuella frågor är naturligtvis regeringens försök att via nya direktiv till försäkringskassan (och nej, den förrra regeringen skötte inte heller den frågan särskilt bra) paketera om sjuka till arbetslösa, som föredömligt beskrevs i radions Kaliber, eller varför så många kommer att se fram mot en ålderdom med för lite pengar - läs mer hos alla

På bilden LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin