Det har skrivits mycket om LO-kongressen. Allt från förhoppningsfulla borgare som säger sig ha skådat fackföreningarnas stundande död, till glada optimister som tror att nedgången i medlemstal är en tillfällig svacka som kommer rätt till sig själv.
Jag tycker det är en brist att så lite på kongressen kom att handla om just hur vi utvecklar och förbättrar idén om det fackliga arbetet, hittar nya mötesformer och faktiskt också inser att det här tåget, det har ingen jämn hastighet som ger utrymme för långbänkar.
Istället är det en ständigt påegående acceleration som faktiskt kräver snabba omställningar, beredskap för aktualiteter och ett snabbare internt samarbete.
Jag vet att nästa kongress är något som man i stort sett börjar planera för direkt man packat undan den man avslutat, och att det är fråga om att vända en supertanker. Men problemet illustrerar också sig själv genom detta.
Det hade inte skadat att vika en stund för en debatt, eller en hearing om just det vikande medlemstalet. En eller ett par talare hade man säkert kunnat avvara, och de hade antagligen inte tyckt illa vara, just för att få ihop de minuterna. Om inte annat för att demonstrera att man tar saken på allvar. Men eftersom arbetsordningen redan var fastlagd var det omöjligt att ändra den. Och det räcker inte med att Wanja Lundby-Wedin talade om saken.
Byggnads medlemssiffror vänder nu sakta uppåt. Det är för tidigt att säga om raset är stoppat, men en sak är säker - om vi inte tillräckligt trycker på att i är en lönekartell tappar vi vår trovärdighet. Det måste vara lönsamt att vara med i facket.
Frågar man medlemmarna är de alltid less på att vara ansvarsfulla samhällsmedborgare, tydligt beskrivet av arga sköterskor efter slutresultatet i vårdkonfilkten. Medlemmarna ser till kronor och ören, och lyckas man inte med den debatten kan man glömma resterande fackliga uppgifter.
Våra medlemmar ska tjäna bättre än de som är icke-anslutna. Gulingarna.
Det tjänar inte mycket till att sockra medlemskapet med försäkringar, elköp, semesterbyar eller annat så länge vi inte klarar av huvuduppdraget - att höja våra löner. Och detta blir naturligtvis än mer uppnebart när borgerlighetens besparingar klämmer åt snaran.
Nu vore det lätt att peka på just Byggnads och stoltsera med att vi genom sammanhållning och tuffa representanter - och egen offervilja icke att förglömma! - klarat av att lyfta våra löner långt över vad som kan ses som en europeisk standard, men det är inte riktigt så lätt. Det finns en tradition inom just Byggnads som hållit oss högt, men även den är hotad. Av bekvämlighet, av bristande kunskap, men också för att vi så här långt också numer möter arbetsgivare som ser våra villkor och krav som berättigade, och vet att vi betalar oss.
Idag behöver vi inte strida för en massa saker - det finns nämligen ekonomisk vinning för en arbetsgivare att upprätthålla bra arbetsmiljö, jobba förebyggande, stimulera motion, fria arbetskläder och även anständiga löner. Och detta har gjort många byggjobbare en smula lata.
Jag minns den snickare i övre medelådern som tyckte att det var onödigt med fackligt medlemskap - vi fick ju vår löneförhöjning ändå, så det skulle nog gå bra, bara man bad snällt....
Nu är ju de flesta inte så naiva, men nog finns det en liknöjdhet hos den generation som har sitt på det torra. Plus 55, uflugna ungar, huset betalt och intjänad pension. Och det är i stor utsträckning de som också lämnar facket.
Man funderar ju på hur de hade sett på samma flykt av äldre kamrater, för tjugofem år sen när vi hade andra, stora arbetskonflikter.
Istället måste vi naturligtvis börja arbeta facköverskridande. Om Metall är svagt i ett område är det väl inte orimligt att man hämtar hjälp från andra. Vi tjänar alla på att så många som möjligt är med. Likaså finns det goda erfarenheter att ta till sig från andra delar av landet.
Och min egen erfarenhet säger mig att det bästa argumentet för att värva medlemmar, eller få dem att stanna kvar, är att visa på att de tjänar pengar på det. Sen kommer resten av sig själv.
För det är inte alls så att det finns en allmänt spridd okunskap av om vad facket pysslar med. Däremot finns det en aningslöshet och förlitan på samhälleliga åtgärder för att lösa konflikter i arbetslivet. Och de som lämnat facket blir alltid extremt förvånade över hur lite skydd de har så snart de slutat betala sin medlemsavgift.
Bild från Handels blockad av en videobutik i Landskrona
0 kommentarer:
Skicka en kommentar