Samtidigt som vi kompletterar inomhus fortsätter några av grabbarna med parkeringsgaraget. Nu kommer mobilkranarna att sköta lyftandet. Det finns träd som måste sparas, genomfartsvägar som måste passas och hus runt omkring så även om saker skall lyftas en kort väg måste de lyftas högt emellanåt.
Parkeringshuset växer fram bit för bit. Den undre infarten kommer inte att bli högre än 190 cm, men precis som alla andra byggprojekt kommer den att få konsekvenser för runtomkringområdet, med ny utfart, trafik osv.
Fasaden kompletteras med isolering, som kommer bilda underlaget för fasadenputsen som murarna kommer lägga på. De klär hela fasaden med såna här skivor, och dra sedan också påett tunt metallnät som funkar som armering. Och de måste skära ur för varje fönstedörr och fönster.
Därefter lägger de på ett tunt lager grundputs, med stora slangar som de släpar runt på ställningen. Klickar man på bilden ser man lite av hur fasaden fått en rödare nyans.
Inne i garaget pågår formning och armering. Den övre parkeringsytan kommer att valvas på traditionellt vis, med luckor och stämp
Med tanke på omfånget på de där mobilkranarna är man en aning imponerad av deras manövreringskapacitet. Här syns också att vi tagit delar av gångbanan i anspråk, vilket både är en förutsättning för jobbet och dessutom överenskommet med kommunen. Men tror ni folk begriper att de ska gå på andra sidan? Inte då!
Arbetet inomhus...
Det kallas stomkomplettering på ett finare språk - vi kallar det gipsa. Det gör man mycket på byggen. Så mycket att andra elaka yrkesgrupper emellanåt kallar oss gips- och plåtregelmontörer. Fast vi kallar dem värre saker än så. Det betyder att vi reser innerväggar, skruvar dit kompletterande väggskivor på utfackningsväggarna, sätter undertak, petar dit kortlingar. Samt bär en och annan gipsskiva...
Först reglar man upp väggen med plåtreglar. I dörrhålen sätter man oftast träreglar - lättare att montera dit dörrkarmarna då. Det finns standardiserade mått att följa, liksom linjer dragna med snörslå och laser - inte alltid men just i det här huset finns det.
I vissa väggar sätter man virke först - oftast plyfa, eller som i det här huset OSB-skivor. Ett pressat elände av flis, även kallad ryssplyfa, med en del märkliga och obehagliga egenskaper. Bra redskap är handklinga och gipsvinkel.
I vissa väggar sätter man också isolering.
Måtten på materialet och centrumavståndet på reglingen bör korrespondera, annars blir det elände, men man måste nästan alltid avsluta med en passbit, mot väggslut. Plyfan ska också skruvas ordentligt, annars börjar den "klättra" när nästa lager skruv dras i.
Närbild på OSB-skivans struktur. Den är säkert billig och håller rätt sorts kvalitet men jag känner nog ingen snickare som skulle välja den före den traditionella plyfan. Bitvis är den stenhård och har fläckar som är stört omöjliga att skruva i.
I badrummen sätter vi våtrumsgips - som det varit rejäl debatt om på sistone. Stämmer skräckhistorierna kommer jag kunna försörja mig på att renovera badrum under de nästa tjugo åren
Bra hjälpmedel är skivlyft och skruvautomat med bandad skruv, i det här fallet en Hitachi som jag inte kommer överens med. Det är lite känsligt det där med vilken sorts maskiner man arbetar med. Väggarna kommer att innehålla tusentals skruvar, av olika längd och form, och då finns det tid, dvs pengar, att tjäna på snabba hjälpmedel. -På den här blå gipsen ska sedan kakelkillen - eller plattsättaren som det officiellt heter - montera sina väggar
Principen är alltså att jag reglar upp och sätter väggbeklädnaden i form av plyfa och gips på ena sidan. Det kallas enkling. Därefter dyker elektriker, rörmokare och andra installatörer upp och monterar vad som ska vara inne i väggarna. Och sedan kommer nästa gäng snickare och sätter igen samma väggar, i det moment som kallas dubbling. Det gör att jag som enklar måste tänka mig för en och två gånger när jag reglar upp, så att reglingen inte bara passar mig utan även ger dubblingskillen passande regelavstånd. Han blir inte glad om han måste sätta dit tvåcentimetersremsor. Han ska dessutom isolera i förekommande fall, och komplettera med akustik- eller annan mjukfog
Allt handlar om tid - bakom dubblingskillen, som också ska sätta igen trummor och schakt, kommer målare och golvläggare, och det kommer folk - också snickare - som ska sätta karmar. Byggprocessen är ungefär likadan vid både stora och små byggen, och det handlar hela tiden om att schemalägga och planera bemanning
Så här ser våtrummet ut halvfärdigt. Huvudsakliga anledningen till OSB-skivan i väggen är naturligtvis att här ska det sitta en massa saker uppsatta - inredning, handdukshållare etc.
Här synd ett bra exempel på enkling - man lämnar helt enkelt ena sidan öppen.
Skivlyften använder man för att dels pressa upp skivan tå tätt mot taket som möjligt - en tät anslutning mot takvinkeln helt enkelt. Dessutom står skivan låst vilket gör att man kan jobba ensam på ett effektivt sätt. Här syns olika eltåtar som väntar på att kopplas till dosor och uttag. Och min pirra som lastas med alla grejor man måste ha med sig.
Våningsplan med lägenhetsentréer. Också ett talande exempel på hur rörigt det kan bli med alla olika elkablar som dras kors och tvärs. Här finns det egentligen både tid och pengar att tjäna, på smartare lösningar
Först reglar man upp väggen med plåtreglar. I dörrhålen sätter man oftast träreglar - lättare att montera dit dörrkarmarna då. Det finns standardiserade mått att följa, liksom linjer dragna med snörslå och laser - inte alltid men just i det här huset finns det.
I vissa väggar sätter man virke först - oftast plyfa, eller som i det här huset OSB-skivor. Ett pressat elände av flis, även kallad ryssplyfa, med en del märkliga och obehagliga egenskaper. Bra redskap är handklinga och gipsvinkel.
I vissa väggar sätter man också isolering.
Måtten på materialet och centrumavståndet på reglingen bör korrespondera, annars blir det elände, men man måste nästan alltid avsluta med en passbit, mot väggslut. Plyfan ska också skruvas ordentligt, annars börjar den "klättra" när nästa lager skruv dras i.
Närbild på OSB-skivans struktur. Den är säkert billig och håller rätt sorts kvalitet men jag känner nog ingen snickare som skulle välja den före den traditionella plyfan. Bitvis är den stenhård och har fläckar som är stört omöjliga att skruva i.
I badrummen sätter vi våtrumsgips - som det varit rejäl debatt om på sistone. Stämmer skräckhistorierna kommer jag kunna försörja mig på att renovera badrum under de nästa tjugo åren
Bra hjälpmedel är skivlyft och skruvautomat med bandad skruv, i det här fallet en Hitachi som jag inte kommer överens med. Det är lite känsligt det där med vilken sorts maskiner man arbetar med. Väggarna kommer att innehålla tusentals skruvar, av olika längd och form, och då finns det tid, dvs pengar, att tjäna på snabba hjälpmedel. -På den här blå gipsen ska sedan kakelkillen - eller plattsättaren som det officiellt heter - montera sina väggar
Principen är alltså att jag reglar upp och sätter väggbeklädnaden i form av plyfa och gips på ena sidan. Det kallas enkling. Därefter dyker elektriker, rörmokare och andra installatörer upp och monterar vad som ska vara inne i väggarna. Och sedan kommer nästa gäng snickare och sätter igen samma väggar, i det moment som kallas dubbling. Det gör att jag som enklar måste tänka mig för en och två gånger när jag reglar upp, så att reglingen inte bara passar mig utan även ger dubblingskillen passande regelavstånd. Han blir inte glad om han måste sätta dit tvåcentimetersremsor. Han ska dessutom isolera i förekommande fall, och komplettera med akustik- eller annan mjukfog
Allt handlar om tid - bakom dubblingskillen, som också ska sätta igen trummor och schakt, kommer målare och golvläggare, och det kommer folk - också snickare - som ska sätta karmar. Byggprocessen är ungefär likadan vid både stora och små byggen, och det handlar hela tiden om att schemalägga och planera bemanning
Så här ser våtrummet ut halvfärdigt. Huvudsakliga anledningen till OSB-skivan i väggen är naturligtvis att här ska det sitta en massa saker uppsatta - inredning, handdukshållare etc.
Här synd ett bra exempel på enkling - man lämnar helt enkelt ena sidan öppen.
Skivlyften använder man för att dels pressa upp skivan tå tätt mot taket som möjligt - en tät anslutning mot takvinkeln helt enkelt. Dessutom står skivan låst vilket gör att man kan jobba ensam på ett effektivt sätt. Här syns olika eltåtar som väntar på att kopplas till dosor och uttag. Och min pirra som lastas med alla grejor man måste ha med sig.
Våningsplan med lägenhetsentréer. Också ett talande exempel på hur rörigt det kan bli med alla olika elkablar som dras kors och tvärs. Här finns det egentligen både tid och pengar att tjäna, på smartare lösningar
Dags för en timeout Reinfeldt?
Sådärja, nu är det fler som inte kan sitta i den borgerliga båten. Idag är det tre som yttrar sig, och får smisk på fingrarna. Och det har varit fler under sommaren. PJ Anders Linder har inte varit glad (nu råkar han vara en av de sämsta politiska analytiker som finns så det är väl inte hela världen), det har hamnat i Fokus och det syns bekymrade rynkor lite här och var på den borgerliga planhalvan. Så vad är det som har hänt?
De som följer den dagliga politiska debatten har säkerligen noterat några framträdande saker - Anders Borg, inte direkt nåt charmtroll, har fått ta över vid framträdanden som av tradition dragit partiledare. I takt med sjunkande opinionssiffror har oroliga folkpartister, deprimerade centerpartister och marginaliserade kd-are börjat köra sina egna politiska dagordningar.
Vore jag nu politisk analytiker utskickad av t ex Singapore News skulle jag direkt spekulera i om statsministern, partiledaren, har drabbats av depression. Eller om han helt enkelt nått sin kapacitetsgräns - han vore inte den första oppositionspolitiker som gör fiasko som regeringschef.
Det är också lite lustigt att se hur borgerliga ledarskribenter våndas över den uppkomna situationen, istället för att bara se nytert på det hela. Man kan ha hur många olika analytiska vinklar på det hela men man kan inte komma undan från följande: Reinfeldt är utsedd att regera och han gör inte det.
Inte är det fråga om sommarlov - istället skulle korrespondenten från Kigali Herald se alla tecken man behöver på ett politiskt sammanbrott - där ledarna för de mindre partierna tar ett ansvar som regeringschefen borde ta. Självklart gör de det - men så blir det ju så tokigt ibland. Eller hur, Maud, Cecilia, Lennart?
Kanske han är sjuk, kanske han är deprimerad, kanske han har problem - men om man kan sin historia, och läst litegrann om hur politik på nationell nivå i Sverige bedrivs tyder nog det mesta på att något omvälvande är på väg att hända.
Politik är inte bara att regera - det handlar också om att ta plats i mittfåran. Jag har då aldrig uppfattat regeringsförklaringen som en carte blanche för de andra partiledarna att driva sina egna frågor. Som en regering. Allt - ALLT - annat betraktas som svaghetstecken. Så skulle fallet vara med vilken regering som helst. Och opinionssiffrorna dalar, man får inte tillräckligt med förtjänst för de små framsteg man lyckats med - istället är mediebilden de sista veckorna fulkomligt massivt kritisk; och detta även från de egna.
Sitter Reinfeldt till jul? Tips mottages tacksamt
För ordningens skull vill jag också påpeka att de två tidningarna existerar. I min fantasi
De som följer den dagliga politiska debatten har säkerligen noterat några framträdande saker - Anders Borg, inte direkt nåt charmtroll, har fått ta över vid framträdanden som av tradition dragit partiledare. I takt med sjunkande opinionssiffror har oroliga folkpartister, deprimerade centerpartister och marginaliserade kd-are börjat köra sina egna politiska dagordningar.
Vore jag nu politisk analytiker utskickad av t ex Singapore News skulle jag direkt spekulera i om statsministern, partiledaren, har drabbats av depression. Eller om han helt enkelt nått sin kapacitetsgräns - han vore inte den första oppositionspolitiker som gör fiasko som regeringschef.
Det är också lite lustigt att se hur borgerliga ledarskribenter våndas över den uppkomna situationen, istället för att bara se nytert på det hela. Man kan ha hur många olika analytiska vinklar på det hela men man kan inte komma undan från följande: Reinfeldt är utsedd att regera och han gör inte det.
Inte är det fråga om sommarlov - istället skulle korrespondenten från Kigali Herald se alla tecken man behöver på ett politiskt sammanbrott - där ledarna för de mindre partierna tar ett ansvar som regeringschefen borde ta. Självklart gör de det - men så blir det ju så tokigt ibland. Eller hur, Maud, Cecilia, Lennart?
Kanske han är sjuk, kanske han är deprimerad, kanske han har problem - men om man kan sin historia, och läst litegrann om hur politik på nationell nivå i Sverige bedrivs tyder nog det mesta på att något omvälvande är på väg att hända.
Politik är inte bara att regera - det handlar också om att ta plats i mittfåran. Jag har då aldrig uppfattat regeringsförklaringen som en carte blanche för de andra partiledarna att driva sina egna frågor. Som en regering. Allt - ALLT - annat betraktas som svaghetstecken. Så skulle fallet vara med vilken regering som helst. Och opinionssiffrorna dalar, man får inte tillräckligt med förtjänst för de små framsteg man lyckats med - istället är mediebilden de sista veckorna fulkomligt massivt kritisk; och detta även från de egna.
Sitter Reinfeldt till jul? Tips mottages tacksamt
För ordningens skull vill jag också påpeka att de två tidningarna existerar. I min fantasi
Anslagstavlepoesi
Helt oförhappandes passerade jag förbi anslagstavlan vid min Konsumaffär ett par dagar före midsommarafton och råkade se det här. Det är säkert en organiserad grej men oh vad roligt det vore om det bara var en tjej - jag tror det är en tjej efter att ha sett handstilen - som så gärna vill att nån läser det hon skriver och sen satte hon upp det där...
Det är ju mycket möjligt att det där bara är avskrivna kända stycken, men de är nya eller främmande för mig, och de ger mig en stunds lugn och stillhet i sinnet åt att det fortfarande finns människor som anstränger sig för att smycka vår omgivning med annat än klotter eller reklam
Det är ju mycket möjligt att det där bara är avskrivna kända stycken, men de är nya eller främmande för mig, och de ger mig en stunds lugn och stillhet i sinnet åt att det fortfarande finns människor som anstränger sig för att smycka vår omgivning med annat än klotter eller reklam
Schyssta listan
Här finns ett litet index för de som faktiskt kan tänka sig stödja de som har schyssta villkor för sina anställda och i övrigt. Man hoppas ju verkligen att alla de matställen som frodas kring fackförbundskontoren kvalar in på den listan. Tyvärr är jag inte riktigt övertygad om det.
Tack till Frukostflingan för tipset!
Det vore ju annars en utmärkt idé att ställa samman en liknande lista för byggföretag eller andra branscher. Om kollektivavtalet kan ge bättre affärer för en företagare är det ju bara att applådera
Tack till Frukostflingan för tipset!
Det vore ju annars en utmärkt idé att ställa samman en liknande lista för byggföretag eller andra branscher. Om kollektivavtalet kan ge bättre affärer för en företagare är det ju bara att applådera
Restauratören Federley och den goda viljan...
Det var inte så lätt att driva rörelse som Frederick Federley trodde, uppenbarligen. Efter stora ord och trumpeter och glada hejarop slutade det med att ballongen sjönk till backen med ett besviket väsande.
Jag tänker inte gotta mig i hans misslyckande, men jag hängde upp mig på en sak i den här texten:
"---– Hyresvärden berättade om sina tidigare affärer, men jag lyssnade inte. Det var naivt av mig, säger Fredrick Federley."
Såpass. Nu ställer sig naturligtvis vän av ordning frågan om vad som hade hänt om Frederick Federley varit lika naiv när det gäller att sköta personal, anställningar och löner. Den frågan har han - givetvis - sluppit i media, trots att det var den frågan som hans ambitioner som salladsbarsägare uppstod som en reaktion på.
Nu lär inte det här vara en personlig katastrof för Frederick Federley, även om han kan lita på att vi nog är några stycken som kommer vara intresserade av om han gör rätt för sig eller inte. Men hoppas han inser att om han haft anställda i detta läge hade det varit personlig katastrof för dem. I det läget hade kollektivavtalet varit deras starkaste skydd
Man också förvånas över hur hans delägarpartner Dominika uttrycker sig på flera ställen. Och jag är vansinnigt intresserad av att veta vem den hemlige finansiären bakom projektet är. DET namnet vore det kul att höra. Nån som har kontakter kan gärna få berätta (det kanske är allmän kännedom). Men framförallt är ju naiviteten rent förskräckande - är detta mannen som sjungit egenföretagandets lov i alla tonarter så hade man ju kunnat hoppas på en aning mer realism....
Jag tänker inte gotta mig i hans misslyckande, men jag hängde upp mig på en sak i den här texten:
"---– Hyresvärden berättade om sina tidigare affärer, men jag lyssnade inte. Det var naivt av mig, säger Fredrick Federley."
Såpass. Nu ställer sig naturligtvis vän av ordning frågan om vad som hade hänt om Frederick Federley varit lika naiv när det gäller att sköta personal, anställningar och löner. Den frågan har han - givetvis - sluppit i media, trots att det var den frågan som hans ambitioner som salladsbarsägare uppstod som en reaktion på.
Nu lär inte det här vara en personlig katastrof för Frederick Federley, även om han kan lita på att vi nog är några stycken som kommer vara intresserade av om han gör rätt för sig eller inte. Men hoppas han inser att om han haft anställda i detta läge hade det varit personlig katastrof för dem. I det läget hade kollektivavtalet varit deras starkaste skydd
Man också förvånas över hur hans delägarpartner Dominika uttrycker sig på flera ställen. Och jag är vansinnigt intresserad av att veta vem den hemlige finansiären bakom projektet är. DET namnet vore det kul att höra. Nån som har kontakter kan gärna få berätta (det kanske är allmän kännedom). Men framförallt är ju naiviteten rent förskräckande - är detta mannen som sjungit egenföretagandets lov i alla tonarter så hade man ju kunnat hoppas på en aning mer realism....
Diverse huller om buller bilder
Ställningen kläs in med fall- och rasskydd. Numer i nätform, vilket tar oerhört mycket mindre vind men ändå är funtionellt.
Samtliga utfackningsväggar ska drevas och isoleras. Det är kilometer med drev som går åt...
För att göra det använder man lämpligast en drevbricka, som följer med i paketet. Isoleringen är viktig för ekonomin på bygget - det är rent fasaväckande hur dyrt det blir när det slarvats med att isolera. Tilläggsisolering är också en kostsam process att sätta igång med när huset väl är färdigt
Uppe på taket börjar takstolarna monteras. Bosse har lagt en rätskiva över för att kolla att de håller samma höjd; skiljer det för mycket kan råsponten slå sig och börja buckla till sig och annat elände.
Dessutom ska mängder med använd materiel transporteras bort - många bilar blir det.
Ytterligare en bild av borrstativet vi använder för att proppa fast utfackningsväggarna i överkant. Lägenheterna är nu också fulla med material för stomkompletteringen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)