Norman Rockwell och hans Amerika

  Det här är "the Connoisseur", en målning av den amerikanske konstnären Norman Rockwell 1961. Det blev ett jävla liv om den. Den föreställer kort sagt en äldre man, uppenbart med pengar, och med stil, som betraktar en målning som avsiktligt påminner oerhört mycket om verk av den likaledes amerikanske konstnären Jackson Pollock, som hör till de som brukar kallas moderna. Och som retade upp de där som ofta och högljutt tycker att konst - "det ska vara något som föreställer något" samt att "det där hade en apa kunnat göra"

  Rockwell själv tyckte om Pollocks konst, och Pollock tyckte om den här målningen. Det är lite av Rockwells hemlighet att inte ge pekpinnar - målningen föreställer en man som betraktar en målning. Vi vet intet om vad mannen tycker - men den amerikanska menigheten, dvs de som "fortfarande får tycka något i det här jävla landet" hade sin uppfattning klar - den här sortens "konst" var förbehållet nån sorts rikare kulturelit



Men Rockwell var inte intresserad av en rik överklass, annat än som bollplank för humor. Bilden ovan, marinsoldatens hemkomst, föreställer jobbare. Blue-collar America. Mekaniker, en busschaufför. Den är oerhört rik på detaljer - är man lagd åt det hållet kan man säkert från släpbandet på soldatens skjorta lista ut vilka medaljer han fått. Att han slagits i Stilla Havet är uppenbart. Det fanns en oerhörd igenkänningsfaktor i det här...



Norman Rockwell kallade sig inte konstnär. Han var illustratör och tecknare, och häromveckan gick ett av hans verk, Saying Grace, för 299 miljoner kronor; den högsta summa som betalats på auktion för ett amerikanskt verk.

  Om Norman Rockwell kan det sägas mycket. Allt från att han målade beställd Hötorgskonst, till att han hittade den amerikanska själen. Och visst, han var illustratör med ett näranog fabriksmässigt tempo, och han målar och ritar sitt Amerika. Men precis som Carl Larsson fångar han något som gått på djupet hos alla amerikaner - de känner igen sig.
  Precis som med Carl Larssons idylliska interiörer från ett välbärgat hem, med bakning och jul. Stämningar som även gått hem hos svenskar som aldrig varit i närheten av en egen gård, eller haft hembiträden, eller gott om pengar. Och det är ju så Carl Larsson blir ihågkommen - för fryntliga romantiska skildringar, och hans andra akvareller har hamnat i skymundan.
  Så även med Norman Rockwell, som inte alls undvek kontroversiella ämnen, men som gjorde det med en slängig, lite karikatyraktig stil, full av humor och igenkännande. Visst, han tog inte öppet ställning, han tecknade så att "man begrep", men han var inte utan åsikter...

  Konstnär? Kanske inte. Men ohyggligt populär, och med mängder av efterföljare, i synnerhet i MAD (osökt tänker jag på Jack Davis) och de tidiga årgångarna av Playboy (där åtskilligt med hög kvalitet publicerades).

Nedan följer några av de bilder av Norman Rockwell jag gillar mest. Att han inspirerades av fotografier var ingen hemlighet, även om vissa i vanlig ordning försökt använda det som ett argument för att så att säga nedvärdera honom. Själv tog han det med ro...


Vad som händer när det flyttar in nya barn i området...

 Tidens tecken. Kvinnan i huset gör inte alls längre som mannen säger. Det här är den inflammerade presidentkampanjen mellan Thomas Dewey och Franklin Roosevelt 1944, och något har hänt.

 Titta på ansikten i bakgrunden. Titta på den unge killen som kallas ut för att slå - jag undrar vilken historia som ligger bakom.

 Just en av de bilder som inspirerades av ett fotografi. Och som också retade upp folk - såhär öppet fick man absolut inte visa sin kärlek. Och inte ha fötterna på sätet...

  En av mina favoritbilder. Hon har slagits, hon har fått spö, är inkallad till rektorn men det obehaget är en småsak jämfört med triumfen att ha stått på sig. Vi känner igen den här bilden i klanen, kan jag säga...

 Norman Rockwell anklagades ofta för att ha ett snävt medelklassperspektiv. Det kanske var så, han ritade vad han såg. Men det hindrade honom inte från att ta ställning.

 En av de mest klassiska. Skvallret går.

 En helt tidlös bild från femtiotalets Amerika. Rockwell tog här helt avstånd från den gängse normen om att svarta enbart skulle framställas som tjänare eller clowner. På väggen syns KKK och Nigger. En bild som idag betraktas som en av de mest betydelsefulla för att beskriva den framväxande medborgarrättsrörelsen. Och också för att Rockwell i nästan femtio år nästan varit synonym med konservatism och traditionella värderingar.

Polisen som lugnt och förståndigt pratar med den lille killen som är på rymmen. I en ûbermaerikansk miljö, the Diner. Kolla cigarretten i biträdes mun.



Klicka på bilderna för större detaljer....

Ny vänstertidning i Stockholm!!!

Det kryllar av tidningar i Stockholm. Rätt många är "koncepttidningar" - notera ordet koncept som ett som sänker folks trovärdighet - som aldrig kommer att distribueras utanför storstadens gränser. Man anser väl inte att landet utanför är tillräckligt intressant som marknad antar jag.
Många av dessa tidningar både representerar och marknadsför en livsstil och värderingar som enklast kan beskrivas som stockkonservativa, och de dyker också oftast bara upp i ett eller två nummer. Och sen avsomnar de - saknade kanske endast av några förhoppningsfulla reportrar, och någon luttrad förlagsekonom.
Men nu kommer det en riktig tidning i Stockholm. ETC ska ge ut en Stockholmsupplaga och första numret dyker upp i morgon i en kiosk nära dig, förhoppningsvis. Vid sidan av de här glättade koncepsttidningarna finns det faktiskt en växande marknad med engagerade, ofta diffust vänsterinriktade blad som tar upp aktuella frågor. Och den marknaden ska inte underskattas, liksom att man inte alls får tro att en framtida opinionsbildning enbart kommer ske via internet.
Det finns en alldeles speciell känsla i att ta med sig en nyköpt tidning, slå sig ner i soffan och läsa, eller lägga upp på bordet efter aväten matlåda. Bilder och text korresponderar mot varandra på ett sätt som hittills är överlägset; det är därför det finns folk som jobbar just med sånt. Och säga vad man vill om nätet, men vi är fortfarande rätt många som inte kan kånka med oss en laptop till omklädningsboden, för att kunna läsa en stund efter maten.
Därför är det oerhört välkommet att Ehrenberg vågar ta det här steget - och dessutom bjuder man på fest. Gå dit, och se till att nya ETC Stocholm sprids!


Bilden föreställer ett äldre nummer av Dagens ETC

Gomorra. Om att inte orka hela vägen...

Jo, jag har sett Gomorra. Filmen som löst baserar sig på Roberto Savianos bok om det kriminella Neapels strukturer. Det är populärt att kalla Camorran för maffia, men purist som jag är anser jag att det kan fortsätta beteckna de kriminella klanerna på Sicilien. Camorran är något annat.
Precis som Johanna beskriver det är Camorran en ytterligt affärsmässig sammanslutning som inte alls omfattas av de konservativa värderingar som hjälpt just maffian att överleva. I Neapel är man snabb att hitta nya marknader, nya produkter och målgrupper.
Filmen består av fem parallella historier, som alla kan vara tagna ur Savianos bok - där den mest tragiska är den om den trettonårige killen som är fast besluten att bli en camorrista. Och som också blir det - en nybörjare men fast besluten att ta sig upp. Och han kommer att klara sig, till skillnad från de två vildhjärnorna som vill göra sin egen grej, och som utmanar hierarkin.
Filmen har naturligtvis gjort succé överallt, och det är den värd. Det är en bild av ett samhälle där brottsligheten ersätter samhället, men där just kriminaliteten sedan så länge är så sammanblandad med det dagliga livet, att den knappast anses som brottslig. I de helt makabra förorter där Camorran har sin huvudsakliga bas, är det inte den italienska staten som står för tryggheten, utan den lokale bossen. Och som Saviano också säger det " är det en bild av ett idealt marknadsstyrt samhälle". Ja, minus våldet då naturligtvis, men för camorristen är det ett fullständigt normalt sätt att lösa affärsbekymmer. Man skjuter folk. För i Neapel, i Gomorra, handlar det sällan om hedersbegreppet. Här handlar det om pengar.
Vad jag kan sakna i filmen är kopplingen till det civila samhället. Camorran skulle aldrig kunna överleva i denna skala utan mycket starka band till politiken, eller till media. Och det är väl här man kan ana att producenterna fick kalla fötter. Rapporter säger att camorran är lite smickrad över att behandlas på det här viset - eftersom inget som är hemligt kommer ut. Allt som sker i filmen är redan känt för väldigt många utanför Neapel, inte minst genom Savianos böcker och artiklar - men i filmen namnges inga personer, här avslöjas inga företagsledare som camorristas, här kritiseras inte den italienska staten.
Roberto Saviano gjorde allt detta och därför lever han nu med ständiga hot - vilket jag skrivit om här - men filmen Gomorra kan, hur märkligt det än kan låta, också ses som nån slags reklamfilm för Camorran. Ungefär som när medlemmarna i Sopranosfamiljen satt och toktittade på Gudfadern - under glada skratt. Ta en kaka till och berätta om ditt senaste mord.
Ibland skadar det inte att titta på världen med ett par icke-svenska glasögon, och då upptäcker man att saker som i Sverige skulle betraktas som korruption knappt ses med annat än en axelryckning i större delen av världen. Att guvernören i Illinois skulle vara korrupt kan knappast komma som en överraskning - med tanke på hur tidigare guvernörer i Illinois burit sig skulle motsatsen vara häpnadsväckande. I Italien styr Berlusconi över ett okritiskt medieimperium, och ser noggrant till att lagstiftningen är på hans sida, och på samma sätt förhåller det sig i stora delar av världen.
Jag vill raskt påpeka att jag inte alls tror att Sverige skulle vara felfritt, utan tvärtom lite stillsamt påminna om att världen ser annorlunda ut. I stora delar av Europa ses snarast förmågan att berika sig själv som en merit - en driftig, smart, duglig person som också då borde kunna göra en massa nytta för samhället. Ungefär så.
Den aspekten berör man inte i Gomorra. Något säger mig att den vinkeln kanske hade kunnat uppröra bossarna lite mer. Å andra sidan sitter jag i ett land där jag rätt väl kan räkna med ett starkt personligt skydd, där jag kan utgå från att rättsväsendet är hyfsat opartiskt, och där ingen spränger mina kära och nära i luften om jag är obekväm.
Och med det perspektivet är naturligtvis Gomorra en storslagen film

Bilden från Aftonbladet.Sophanteringen är en av de traditionella inkomstkällorna för Camorran. Den napolitanska landsbygden är idag en av de mest förgiftade i hela Europa; här begravs industriavfall från hela världen, och nästan alltid med myndigheternas tysta medgivande. Och när den italienska staten försökte få kontroll över detta bröt allt samman och sopbergen växte rent astronomiskt på gatorna.
Hur det är idag? Man har lagt ner den kampanjen och camorristas kör sopbilarna. Punkt.

Studs Terkel är död. Om husgudar...

Det finns ett antal skribenter som är lite bättre än andra, som finner det lilla extra, som kan förmedla mer än bara ordet på pappret. Jag har precis som de flesta andra läsande människor några såna - de skriver nästan alltid bra, och även när de inte är bra är de intressanta. Jag kallar dem mina husgudar. Så småningom ska det bli fler såna drapor, det ska bara slipas lite mer.
Den amerikanske publicisten och journalisten Studs Terkel dog häromdagen, nittiofyra år gammal. Han var - förutom en massa andra saker - skaparen av det vi kanske kan kalla vardagsjournalistik, där han, beväpnad med en bandspelare, intervjuade långa rader med människor om deras liv, deras drömmar och åsikter. Helt vanligt folk i Chicago för det var där han höll till. En del hamnade också i hans radioprogram.
Jag är tveksam till om vi i Sverige haft någon som så direkt kunnat förknippas med den sorterns radiojournalistik, men Studs Terkel också hade en påverkan på politiken i Chicago som han visserligen försökte smita från, men som ändå fanns där. Det är en brist att i stort sett samma text går igen i alla nekrologer i svenska medier. Några undantag finnes dock - här I resten av världen har däremot medierna översvämmats av minnestexter - det är inte vem som helst som dött utan en man som påverkat journalistiken, och historien, mer än de flesta.
I mångt och mycket gjorde han den sortens reportage som svenska medier nu svämmar över av - berättelsen om Det Vanliga Amerika, och om Den Vanlige Amerikanske Väljaren, som är långt mer komplex än man kanske vill inse med sina svenska glasögon på sig. Berömda är Studs Terkels böcker om depressionen - Hårda tider: Amerikaner berättar om den stora depressionen - som han upplevde själv, och för sin fascination för muntlig historia.
I dessa dagar ger hans reportage många amerikaner bilder av en tid de är fötvivlat rädda att uppleva igen - depressionen i USA är en vattendelare som inte har någon motsvarighet i Europa, med sina brödköer, med fattigdom och en enda lång bild av svartvitt elände. Och minnet har hållits levande - mängder med klassisk litetratur skapades under de åren, böcker som fortfarande blir lästa dessutom
Det var nämligen så att han inte redigerade sina texter, annat än korrigerade syntax och ordföljd - i hans intervjuböcker är det den amerikanska själen som lyser fram, med allt vad det innebär av stolthet, fantasi och styrka, men också med fördonar och intolerans. Här finns exempel på fantastiska människor men också på svikare och småsinthet.
Uppvuxen i medelklassmiljö i Chicago, och egentligen med advokatdrömmar, höll han sig i delstaten Illinois under hela sitt liv, nära de människor han lät komma fram. Chicago var också den stad han likt Carl Sandburg både hatade och älskade - staden som länge var en symbol för både skriande korruption och gangstervälde, men också för framåtanda och uppkäftighet.
Naturligtvis retade han gallfeber på den amerikanska högern, och var också svartlistad från medier under McCarthyeran. Han förknippades med den vänster som annars egentligen aldrig funnits i USA, och som 94-åring tog han ställning mot den tyvärr i Sverige rätt ouppmärksammade lagstiftning som får den svenska FRA-lagen att framstå som en harmlös lek.
Jag hoppas att Studs Terkel gavs möjlighet att rösta innan han dog. Jag är säker på att han röstade på Obama.

Edit - måste lägga till följande intervju. Fick tipset via Gunillas travelogue

Också publicerad i Efter Arbetet.

Nobelpriserier. Om viktiga utmärkelser

Det finns en utbredd uppfattning om att Nobelpriset i litteratur alltid delas ut till konstiga, illa lästa och svårgenomträngliga författare. Just denna inställning, vanlig i Sverige, kom åter till tals när den franske författaren Jean-Marie Le Clézio fick 2008 års utmärkelse. Mer om honom här bland annat.
Man kan naturligtvis diskutera kriterierna för vem som ska få det, och det görs också hela tiden, och jag kan inte påstå att jag tycker att alla som fått det varit så där jättebra (jag har inte läst alla som fått det, men bra nära vid det här laget) och Elfriede Jelinek var en ren plåga att ta sig igenom. En plåga som dessutom inte gav nånting utom en lättnad över att det var slut.
Årets pristagare är inte ens särskilt stor nån annanstans än i Frankrike, vilket så att säga brer på den där myten om att ett år ska anglofilerna i Akademin ha sitt, ett annat år ska frankofilerna ha sitt, ett tredje arabisterna, det fjärde orientalisterna.... Och jag ska naturligtvis läsa minst en bok.
Det intressantaste med Nobelpriset är att det under en eller ett par veckor ger upphov till en kvalitetsdebatt om litteratur som vi saknar under resten av året. Det kommer nämligen ut en massa skit också, och man saknar de gammaldags sågningar som man sett under årens lopp. Istället är det alldeles för ofta frågan om rena anmälningar av nya böcker, där man kan undra om artikelförfattaren nöjt sig med att läsa förlagets presentation
Lite kan ju detta ha att göra med att litteratur-Sverige (och kultur-Sverige också för den delen; om man inte vill gå så långt som Göran Hägg och säga att den bildade klassen i Sverige inom alla intellektuella kategorier består av ungefär 1000 personer som dessutom är släkt med varandra) är så litet; skriver man nåt elakt lär man få försvara sig i baren efter bokmässan (har jag fått mig berättat). Men man kan ändå konstatera att bokintresset i Sverige är stort, vilket kan ge hopp för läsandet sjunker också i grupper som verkligen skulle behöva läsa...
Nu kunde man ju också hoppas på att det pris som delades ut idag skulle ge upphov till samma sorts kvalitetsdiskussioner. För en gångs skull ges priset till nån jag både läst och förstått. Det finns några till som jag kände till i förväg, av vilka Milton Friedman får ses som den mest hemske, i sin totala avsaknad av koppling mellan ekonomisk politik och mänskligt lidande.
Därför är det en välgärning att man nu belönar Paul Krugman. Det är naturligtvis ett val som kommer att få amerikanska och nyliberala tankesmedjor att formligen detonera, och det utskott inom Sveriges Riksbank som gjort valet, kommer få leva med att betraktas som socialistiska förrädare. Det är därför rätt skönt att Krugman redan tidigare erhållit flera andra mycket eftertraktade utmärkelser genom åren. Mer om honom här...
Krugman skriver regelbundet en kolumn i New York Times, han bloggar (läs!!!!) och föreläser. Dessutom är han rapp i truten och kan vara suveränt underhållande. Han representerar också en tidlös humanism inom den ekonomiska forskningen som inte sätter mänskligt lidande som en försumbar parameter, utan också som en viktig komponent för handel och kapitalbildning.

Kort sagt, Krugman vet och beskriver fördelen för industrier med att flytta produktion till låglöneländer är tillfällig. I systemets natur ligger att produktionsapparaten kommer att organisera sig, kräva bättre villkor, och därefter också, om det skulle behövas, också skapa ett politiskt tryck, där fackföreningar kommer att driva på demokratiprocessen. Till exempel.
Naturligtvis ser det ut som en tanke att man plockar Krugman just nu, men i själva verket torde valet ha varit klart ett tag, vilket är än mer spännande,eftersom han är en av de som förutspått en börskris, fast inte ens han kunde tro att det skulle bli så här. Och i takt med att den nyliberala idéen tynar bort, med det ena efter det andra misslyckade experimentet bakom sig, blir också Krugmans forskning än viktigare.
Det är därför man kunde hoppas på att det efter de här kaotiska dagarna skulle komma en mer sansad nivå i media kring vad som faktiskt hänt. Och glöm inte att kolla hur mycket av dessa miljarder som slutligen landade där de skulle....

Stael von Holstein tackade för sig. Det är tråkigt

Jag var en av de som hade kraftiga invändningar när regeringen utsåg Johan Staël von Holstein till ledamot i det statliga Kulturrådet. Om detta skrev jag och kan man tänka sig - av alla bloggar som noterade detta var det hos mig han valde att gå i svaromål. Läs mer om det här.
Nu gjorde han det lite grinigt, förfördelat och sårat, och utan att på minsta sätt kunna redogöra för varför han skulle kunna vara en tillgång för de offentligt finansierade kulturen. Det blev inte ens en rolig debatt.
Nu har han alltså meddelat att han avgår. Vissa säger att han petas, men det kanske är så helt enkelt att han inser att uppdraget inte var ett sånt som man kan hantera med vänsterhanden. Eller vad han nu hanterat det med.
Det är inte hans eventuella insikt i den introverta kulturelitens debatter som är det viktiga - vi är rätt många som inte har en jävla aning om att folk förolämpade varandra om boken Myggor och tigrar, och som inte brydde oss; det var en liten virvel i den snäva krets som råkade kunna ta heder och ära av varandra offentligt - eller att han kanske inte har en aning om kultursyn, om avant-garde och dess effekter.
Det intressanta var vilken kultursyn de hade som trodde att han skulle kunna tillföra något. I flera av de artiklar som kommenterar hans avgång ger han ytterligare uttryck för rent korkade åsikter. Ungefär samma sorts barnatro han emellanåt skriver om i sina kolumner i Metro - där man verkligen kan fundera på om det är en femtonåring eller en företagare med stort ansvar som skriver. Har man läst detta, eller hört karln, kan det inte vara nån hemlighet att han är mycket fördomsfull, djupt okunnig och ointresserad. Att han desutom trodde att Kultur-Sverige var samma sak som kulturskribenter på morgontidningarna bekräftade bara bilden av honom.
Ändå såg regeringen honom som den som skulle kunna tillföra nytt blod till en i och för sig rätt seg samling, dvs Kulturrådet.
Staël von Holstein kan som bäst ses som en av de som ska se kulturpolitiken som en slags förlängd socialpolitik - där delaktighet skall vara ledstjärnan. Även om han inte begrep det själv är i själva verket hans kultursyn identisk med den stalinistiska. Allt skulle vara figurativt, allt skulle vara begripligt, allt skulle vara rimmat, allt skulle kunna begripas. Man undrar hur han skulle reagera om han ställdes inför de förtvivlade ångesttavlor som Laure Ghorayeb skapar för att berätta om det blodiga kriget i Libanon.
Hans åsikter ligger fullt i linje med de som idag anser att kulturpolitik innebär att man satsar på hiphop (för att få bort ungarna från gatan), grafitti (för att få bort ungarna från gatan) eller på lättsmält och lättspydd underhållning. Man ska hur som helst undvika det svåra.
Svårast av allt är det som fodrar en smula förkunskaper, men varför ska allt vara så lätt för? Ja, det finns bottnar hos Norén och Bergman som kanske kräver en smula eftertanke, man kanske inte kan uppskatta naivism om man bara läst serietidningar, och det är svårt att ta till sig modern lyrik om man inte brukar läsa (alls). Men betyder det att den sortens kulturyttringar skulle vara elitistiska eller onödiga?
Knappast.
Idrottsmässigt skulle vi knappast se ner på de allra bästa bara för att de ligger på en nivå där motionären inte kan hävda sig. Inte inom näringslivet heller. Just därför är det så svårt att se hur regeringen kunde utse en så blek figur. Om det inte bara var så att de var rent ointresserade, eller faktiskt delade uppfattningen att 90% av alla som arbetar med kultur är socialister, och därför med automatik skulle vara dåliga människor.
Man funderar ju på vem de borgerliga tänker lansera efter Stael von Holstein? Stefan och Krister? Maria Abrahamsson? Eller varför inte Cecilia Stegö Chilo - det kunde väl vara kul? De namn som SvD lanserar kanske kan vara intressanta - det finns nog ingen som motsätter sig en "vitamininjektion", men man ska nog inte okritiskt köpa en lanserad image, vilket man gjorde när man presenterade Staël von Holstein som nån slags gossen Ruda - en bild han själv skapade...

Finns det ens en borgerlig kultursyn? Det lilla jag sett i Axess eller Neo är inte särskilt imponerande; nyliberaler är sällan kulturella. Om Per Gudmundson ska vara en av dess företrädare är de illa ute, milt sagt. Och om det bara ska vara figurativt och begripligt hela tiden är det inte ens särskilt liberalt....

Ettan eller Fyran. Om makten över medierna

Förmodligen är jag för gammal för att ens kunna lära mig att jag lever i ett reklamsamhälle. Jag har en "Reklam Nej Tack" på dörren och stackars den utdelare som missar detta, kan jag säga.
Jag är inte heller ensam om det - i min trapp har varannan en dekal eller handskriven lapp om att slippa reklam.

Jag kan få smärre utbrott vid reklamavbrotten och är också numer en mästare på att med fjärrkontrollen domptera Tv;n, de få tillfällen jag hinner se på den, och har en fingertoppskänsla för när reklamblocket tar slut. En egenskap jag tydligen delar med större delen av mänskligheten, efter vad jag kunnat utröna. Känner ni nån fullt frisk människa som frivilligt utsätter sig för sånt?
Det är ungefär lika illa med reklam-radio. Den är så pinsamt dålig att man skäms å deras vägnar. Vad är poängen med exakt samma morgonkoncept i alla reklamkanaler? Varför måste Metronyheter alltid innehålla mord och sex? Vad händer med de som kanske bara lyssnar på detta? Spontant säger jag att resultatet måste bli att man blir dum i huvudet.
En gång i världen startades medier för att det var någon som ville berätta någonting eller förändra världen. Idag startar man medier för att man vill tjäna pengar. Är det märkligt att den helt sanslöst dåliga .SE gick omkull? Jag tycker inte det. Den var, för att citera en arbetskamrat, en ny version av en Dingdingdingvärld, enbart skapad för att hugga för sig av de suktande annonsmiljoner som flyter omkring. Och det kanske kunde ha fungerat, om man gjort en riktig tidning istället för en skoltidning på valfritt mediagymnasial linje.
För visst skulle vi behöva fler tidningar och fler aktörer på mediebanan. Framförallt måste vi se till att skydda de icke-kommersiella ytor som fortfarande finns kvar. Om detta skriver Lena Andersson klokt i Svd, efter att under uppenbar plåga ha följt Tv4:as veckotablå. Och visst är det så - istället för att ha blivit en pigg uppstickare med kraftfulla egna produktioner och en genomarbetad nyhetssyn, har vi fått en slags bedrövlig hybrid, som dessutom - tack vare en viss borgerlig regering - alltså ska vara likaren för hur framgång ska se ut.
Det enda som ska räknas är hur många som glor. Inte vad de glor på eller det eventuella värdet i att tillfredsställa kanske bara ett par hundratusen intresserade.
Redan tidigare i år förlorade TV4 rättigheterna till Nobelfesten efter att ha böjt sig framåt för kinesiska påtryckningar. Det finns fler exempel. Än så länge är de övriga svenska reklamkanalerna inget annat än en förstärkt form av Annonsbladet som vi känenr det från olik landsändar, och de är vida från att skapa vare sig egen kvalitets-TV eller än mindre kontroversiell eller provokativa program, och just därför kommer det säkert dröja länge innan vi får höra att TV3 böjt sig för en mäktig annonsör.
Men det vet vi inte. Vi har bara insyn i hur verksamheten drivs i just Ettan, Tvåan och Fyran - det stadsbarnen med fasa i rösten kallar skogs-TV vid den årliga deportationen till sommarstället. Strängt taget skulle det redan ha kunnat förekomma annonsrelaterad programstyrning utan att vi vet om det. Känns det bra?
Den bildade borgerligheten har naturligtvis lessnat på den skriande dumheten i de "stora" reklamkanalerna, och därför finns nu också ett flertal mer verserade, mindre skräniga kanaler, som så småningom kommer kunna ge legitimitet åt att spara ännu mer pengar på SVT. Det skulle vara en välgärning om fackföreningsrörelsen kunde starta något liknande, ihop med sina tidningar kanske. Vi behöver så innerligt en bevakning av arbetslivet, nyheter om lönebildning, skyddsarbete, uppmärksamhet kring låglönebranscher. Och det lär knappast reklamkanalerna skapa åt oss.
Inom kooperationen finns det långt gående planerpå TV-sändningar. Man kunde ju önska att facket i såna fall kunde starta en radiokanal. jag har ju vsårt att tro att det skulle bli en oöverstigelig uppgift att överglänsa de mest frekventa reklamkanalerna
I bruset kring OS kan det ändå vara värt att fundera på vad SvD:s avgående kulturredaktör Carl-Otto Werkelid tyckte om ett alltmer kommersialiserat medieklimat: Vi är farligt nära en utveckling där allt reduceras till förströelsearenor, service och underhållning. Vi har ett ansvar att förvalta den publicistiska traditionen.
Den inställningen verkar ju tyvärr bli alltmer sällsynt hos de nya, yngre journalister som med friskt mod kastar sig in i både mord och våldtäkter. Och sex.
Nej, jag känner mig inte bitter eller gammal. Förvånad är ett bättre ord. Själv närde jag en dröm om att kanske, kanske, kanske bli journalist en gång (och det fanns andra i familjen som skrev), men det var då inte för att få frottera mig med kändisar, eller få skriva kolumner. Till vilket vi ska återkomma, tro mig - det finns en massa att säga om krönikörer i svensk media...

Det är när vi talar om arbete som arbetsmiljön blir bättre

I dagens Svd visar man mycket effektivt hur det kan se ut på våra arbetsplatser. Jag har egna bilder som visar ungefär samma sak. Senast i torsdags såg jag ställningsbyggare i Jakobsbergs centrum flänga omkring på bomlaget utan fallskydd - på ett av kommunens hus dessutom - men tyvärr var inte kameran tillräckligt alert vid det tillfället.
Jag kan förstå den upprördhet som drabbade PEAB:s ansvarige - idag faller ansvaret tungt på den som är samordningsansvarig, men tyvärr ser vi inte samma medvetande bland de som är underentreprenörer. I en allt hårdare konkurrens är de här sketna kronorna dyrbara för ett litet företag.
Överhuvudtaget uppmärksammas arbete och arbetsmiljö alltför lite i dagens medier. Och jag kan nog säga att fackförbunden låtit det gå dithän. Det börjar bli dags att marknadsföra arbete - inte bara de glamorösa drömyrkena, dit så många vill men så få kommer, och istället ge lite ljus åt de jobb där de flesta av oss hamnar.
På Arbetets Museum i Norrköping pågår det ständigt utställningar som borde ges mer uppmärksamhet, det skrivs forfarande vad vi kunde kalla arbetarlitteratur och det målas och fotograferas i en aldrig tidigare skådad omfattning - och ändå är så många av de unga och nyanlända så omedvetna om vad som gäller ute i arbetslivet.
Den som har vägarna förbi kan ju titta in till Arbejdermuseet i Köpenhamn, där man just nu har en utställning med bilder av Erik Styrbjörn Pedersen vilken också recenseras i svenska medier, för att inte tala om bloggen Arbetarkonst - tack för tipset, anonym!
Man behöver bara titta på Amelinverket till höger för att se hur det fortfarande kan se ut. Och det är en målning från fyrtiotalet...

Om man från början kan få byggelever att ha hjälm, använda skyddsglasögon och hörselskydd, och att vägra jobba utan vettiga säkerhetsanordningar, kanske vi kan få bukt med det här. Efter att ha varit ute i just byggklasser kan jag säga att omedvetenheten om regelverket - för att inte tala om facket! - är skräckinjagande.
För det handlar inte bara om just de oerfarna. Deras säkerhetstänkande är direkt livsavgörande för mitt och andra arbetskamraters liv - därför kan vi inte låta det här bli en fråga för ekonomerna...

Amelinmålningen fr amelin.se

Läsenärer. Om Världsbokdagen

Den 23 april var det Världsbokdagen. En händelse som borde ha uppmärksammats mer än den gjorde - alla duktiga bibliotekarier och bokälskare till trots. Det handlade nämligen om mer än bara tillgång till böcker och bibliotek - det handlar också om yttrandefrihet, upphovsrätt och människors fria tillgång till information. Till detta skulle jag nog personligen kunna lägga en hel del, saker man noterar när man läser mycket, saker som kanske går en ovan läsare förbi. Som att brogerliga tidningar nu senast undvikit att nämna den senaste Opinionsundersökningen. Eller att TV4 kanske inte får sända Nobelfesten eftersom man censurerade Marcus Storchs tal om yttrandefrihet.
Det finns mängder av nyheter som inte får bli nyheter. Och man funderar vem som värderar dessa. Hur kan det komma sig att nyheterna i våra vanligaste kommersiella kanaler skiljer sig så otroligt från de som sänds i den gemensamt ägda radion?
Om detta och annat kunde och borde och ska Världsbokdagen naturligtvis handla. Liksom om att nå nya grupper med litteratur. Jag vet naturligtvis att man gör detta - bibliotekarier är läskigt välutbildade och smarta. Läs gärna Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor av kulturchefen i Strängnäs, Christer Hermansson. Man måste respektera en man som vågar betitla en bok Ich bin ein Bibliothekar!
Mitt lokala bibliotek i Jakobsberg bjöd på mat och högläsning. Och sagostund på olika språk. Jag tittade in lite på eftermiddagen, för att läsa lite tidningar som jag bara läser där. Dessutom är jag pigg på att testa att lyssna på musik via datorn genom mitt bibliotekskort. Och jag vet att biblioteken nästan överallt är källor till information och demokrati.
Men precis som tidigare är jag orolig för hur lystna, eller bara jävligt klåfingriga personer, kommer att behandla tanken på biblioteken när de får makt över den. Exemplen förskräcker nämligen. När jag har kontakt med kamrater i andra delar av världen är de både avundsjuka på idén med bibliotek, och vill ha själva (Sydamerika), saknar de bibliotek de haft som bombats (Gaza), eller blir de förbannade över att det finns folk som inte ser nyttan med en veritabel godispåse med litteratur (USA).
Jag hör ju till de där som glatt botaniserar i beståndet, och hittar böcker jag aldrig skulle sett eller läst. Ibland i återlämnathyllan, ibland exponerat av personalen, eller oftast när jag går med huvudet på sniskan och läser på bokryggarna. Och därefter bär jag hem en kasse med ÄNNU fler böcker, att lägga i ett ostadigt berg bredvid sängen. Ovanpå det berg med andra böcker som jag köpt.
Egentligen är ju alla dagar bokens dag. Men till dess får man gratulera boken, de som skriver och de som läser.

Ung vårsalong 2008 på Liljevalchs

Liljevalchs vårsalong är ett återkommande klassiskt tecken på att vintern håller på att lägga ner. Och i anslutning till den avhålls också något man kallar UngVåsalong08, där en begåvad familjemedlem blev inbjuden att delta, vilket i vanlig ordning fick fadershjärtat att gå på högvarv.
Konstnärinnan framför verket, och med obligatoriskt pose.
Naturligtvis minglades det. Det är märkligt hur varmt det kan bli i en källarsalong
Men sen fick man också möjlighet att smita upp till den riktiga vårsalongen och fundera en smula, över både slagordskonst, nya tekniker och över vad talang faktiskt är. Den här är naturligtvis förutsägbar, men lyckas ändå vara både provokativ och tankeväckande
Medföljande publik hade i vissa fall mycket högljudda synpunkter på en del av verken - av typen "vad ska det vara bra för?" eller "det där skulle ju lika gärna jag ha kunnat göra!" Nå, men så gör det då!
Invigningen av UngVårsalong08 genomfördes traditionsenligt i trappan
Vissa saker för direkt tankarna till det riktiga Moderna Muséet. Och man behövde nog inte vara alltför beläst för att se att en del var farligt nära plagiat, trots att de hörde till den "riktiga"salongen
Jag tilltalas av den myckna blandningen i salongen, men man kan inte heller låta bli att känna att man genom att vilja ta med så mycket av allting också fick med en del som nog inte var så jävla bra!
Tyvärr ger inte mina bilder full rättvisa åt färgerna i den här - de skimrade. Och anteckningarna om vem som gjort vad är också borta
För även om det var en ostrukturerad blandning av former är det nog så att för de flesta av oss handlar konst främst om saker som hänger på väggarna. Och man kan inte låta bli att fundera på varför man inte lägger mer tid på personen, när man varit så omsorgsfull när det gäller träden
Visst är den tankeväckande. Och fin. Och ingen kan bortse från att det ligger arbete bakom. Men är det konst? Eller arkitektur? Eller är det Muminhuset, som en vernissagedeltagare i sexårsåldern klokt frågade?
Lite förvånad var jag över att man inte tagit med nån sån här ljud- och ljusshow. Det brukar vara sånt. Och det säger väl en del om den här sortens utställningar. Men det är ju också syftet. Att ha varit med på Liljevalchs är inte alls en garanti för vidare konstkarriär. Fast å andra sidan kan det lika gärna vara det.

Den smygande biblioteksdöden

I fredagens Svenska Dagbladet aktualiserar bibliotekarien Mats Myrstener den smygande kampanjen mot våra bibliotek. Det är en fråga som de borgerliga tassat runt som katter kring het gröt under ett par år, men nu börjar man kampanjen igen. I skräckexemplet Täby - skräckexempel där som inom så mycket annat! - lägger man ner filialer. Inte någonstans har jag sett en demokratitanke från de styrande i Täby, eller en funderare kring ålder eller kön eller etnicitet som faktorer för tankar kring biblioteksverksamhet. Nej, det handlade om pengar och att "renodla kommunens kärnverksamhet". Emellanåt handlade det om att inte konkurrera ut privat näringsverksamhet. Ursäkta, men kan man tänka sig något mer kärninriktat för en kommun än att tillgodose medborgarnas behov? Det må låta som en retorisk fråga men den kvarstår. Vän av nyliberalism menar då att det spelar ingen roll vem som driver ett bibliotek, bara det drivs. Ungefär som en skola. Fast det förutsätter ju att det finns något att driva.
Jag har starka invändningar mot det argumentet. Tvärtom mot vad diverse förespråkare för kapitalism överallt tycker är jag övertygad om att det finns saker som inte mår särskilt bra av kortsiktighet och profitkrav. Det är ungefär lika korkat som att hävda att bokens ställning som kunskapsbärare i Sverige är ohotad därför att det säljs fler böcker än tidigare, en tanke som, mycket populärt, bygger på att mer =bra, utan att fundera på vad som säljs. Eller lånas ut.
Med risk för att göra mig impopulär kan man ju konstatera att rätt mycket av det som säljs idag är rent skräp. Och då menar jag skräp i bemärkelsen att det enbart syftar till tillf'älligt nöje, och ger varken eftertanke eller lust att gå vidare till mer avancerade former.
Om man anser att precis allt som skrivs ska vara lättsmält, och följdaktligen också lättspytt, kan vi glädjas åt alla dessa kvinnor som skriver likartade deckare om utslitna eller dubbelarbetande kriminalinspektörer, eller om karriärkvinnor som lever livet på innekrogar, eller för den delen män som också skriver om utslitna, men inte dubbelarbetande kriminalisnpektörer, som istället har svårt med relationer, eller yngre män som skriver om yngre män som lever livets glada dagar med samma karriärkvinnor som andra kvinnor skrev om - så är allt perfekt. Det blev en lång mening det där, men lite ska man väl kunna kräva...
Tyvärr kan man ju också konstatera att den sortens litteratur blir överrepresenterad i biblioteksutlåningen, men med kunnig personal, generösa öppettider och goda lokaler kan man också skapa alternativ, eller visa på hur man kan komma vidare. God litteratur kan och ska inte bara vara tidsfördriv. I sina bästa stunder kan det skrivna ordet välta regimer och skapa nya världar - men då krävs det att någon kan få läsa det.
Det finns också en inte så lite eliminerande tanke i det nyliberala budskapet - och med dem menar jag alla de där som hävdar att kapitalismen är gooood (märkligt nog är det vansinnigt få av dem som själva är företagare eller kapitalister, utan många är anställda megafoner med direkt eller indirekt statlig lön...) - som faktiskt innebär att den som inte själv kan ta sig till budskapet, eller ta sig råd med budskapet, inte heller får ta del av det. Där kan man snacka om att hålla folk utanför.
Dessutom retar det mig en smula att den moderate ordförande för Kulturnämnden i Täby så enögt såg biblioteket enbart som ett ställe där man lånade ut böcker (och uppenbarligen en och annan CD-skiva också). Istället är ett modernt bibliotek ett rätt avancerat center för muiltimedia och informationsinhämtning, ofta kombinerat med kommunal information, konst, föredrag, utställningar och internetplatser. Att detta inte skulle ha någon plats i vilken kommun som helst är enbart nonsens. Eller avsiktligt.

Bilder fr Jakobsbergs Folkbibliotek

De överlevde och dog

Den moderna krigssjukvården har utvecklats enormt under de sista tjugo åren. De skador som under Vietnamkriget garanterat tog död på soldaterna kan idag genom en hypereffektiv kedja av insatser nästan betraktas som rutinmässiga. Det är något att komma ihåg när man imponeras av att dödstalen för US Army i Irak inte är särskilt höga, jämfört med tidigare krig.
Orsaken till detta är naturligtvis flera - i värvningskampanjer fram,hålls att om man skulle skadas kommer man att befinna sig under specialistvård inom tjugofyra timmar. Det finns alltid startklara C-130or eller motsvarande på Baghramflygplatsen eller i Baghdad. Det går skytteltrafik med flygplan byggda som supereffektiva akutsjukhus. Operationer genomförs på tiotusen meter. Enorma pengar läggs på detta, liksom på övrig logistik. Man skulle antagligen ha svårare att rekrytera manskap om man inte kunna utlova detta. Likaså skäms man inte för de pensioner och de ersättningar som utgår till de som skadats. Det finns prislistor för förlorade ögon eller ben. De kan också säkert betraktas som generösa.
Den officiella dödssiffran är nu uppe i nästan tretusen, vilket säkert kan låta överkomligt. Det kan också vara bra att komma ihåg detta när den officiella rapporteringen från Irak numer talar om tilltagande stabilitet och minskat våld. I själva verket förekommer strider dagligen i Irak, och hur många irakier som dör råder det stor osäkerhet kring. Siffrorna som nämns är allt från "ett par hundratusen" till över miljonen. Hur många som sårats är ett helt okänt område. Vi kan förvänta oss samma sorts blindhet för civilbefolkningens lidande när kriget i Afganistan börjar eskalera, för det kommer det med grym logik att göra - de militanta rörelserna kommer fortsätta slåss mot USA där det går. Inte där det passar USA.
Men kriget tar inte slut för att man kommer hem. Istället kan man konstatera att det finns en överdödlighet av självmord bland de hemvändande Irakveteranerna, för att översätta rakt av.

"Veterans aged 20 through 24, those who have served during the war on terror. They had the highest suicide rate among all veterans, estimated between two and four times higher than civilians the same age. (The suicide rate for non-veterans is 8.3 per 100,000, while the rate for veterans was found to be between 22.9 and 31.9 per 100,000.)" CBSNews 2007-11-13

Till detta kommer alla dessa som räddades till livet men med bestående skador.
Den amerikanske fotografen Timothy Greenfield-Sanders gjorde 2007 en mycket kontroversiell utställning om de som överlevde. Mycket avskalat fotograferade han lemlästade soldater och deras proteser, och lät en videoinstallation där James Gandolfini intervjuade den skadade löpa parallellt. Runt själva utställningen löpte en myt om att den skulle vara förbjuden i USA; så var det naturligtvis inte. Däremot ska man inte förvånas över att det finns en stor beredvillighet att även på hemmaplan göra sin del av krigsinsatsen - och att publicera såna här bilder kan säkerligen verka negativt för arméns rekryterare.
De här bilderna berör. Allvarliga unga män och kvinnor som aldrig kommer att kunna dölja vad de råkat ut för. Flera av dem är natruligtvis stolta över vad de gjorde i Irak; det här är ingen automatisk antikrigsutställning, och flera av dem skulle kunna åka tillbaka om de inte skadats. Lojaliteten med fosterlandet, och ännu mer med kamraterna, gör att de har svårt att vara anklagande, fast de egentligen skulle vilja vara det. Man är tacksam för att vårdkedjan fungerade, och funderar inte över om det var rätt eller fel att åka till Irak. Ett ställningstagande som verkar smått obegripligt för svensk med 200 års fred i bagaget.
Däremot har naturligtvis utställningen rört upp känslorna i USA. De som kom hem överlevde. Eller gjorde de det?

Måste kulturen må bra?

I vanliga fall kan jag ha överseende med inkompetens. Jag kan t o m leva med att folk är riktigt korkade, eller säger korkade saker. Jag kan bli rejält förbannad när jag märker att dumhet paras med ett syfte, eller när folk av olika orsaker vägrar se sammanhang.
Timbro har beställt en undersökning om kulturens villkor i Sverige, som sammanställts av en person som totalt missuppfattat eller medvetet sammanblandat sin roll. För även om uppdragsgivaren har ett uppenbart politiskt syfte ska en rapportförfattare inte dra sig för att framföra egna åsikter, även om de skulle på på skrå med de som rapporten förväntas ha.
I stort sett är hela pubblikationen en uppräkning i rent sovjetisk anda, över hur många besök som genomförts, hur många böcker som lästs och hur många filmer som setts. Det är nästan så man förväntar sig kolchozens majsskörd och traktorproduktionen i direktorat elva på nästa sida.
Detta är alltså min första invändning - att kulturens tillstånd i Sverige skulle kunna mätas i besökssiffror eller försäljningstal. Om det också för sjuttio år sen hade varit den förhärskande tesen hade massor av det vi ser idag aldrig nått längre än till skisstadiet. Anledningen till att jag skriver det är naturligtvis att det finns en rak linje från Kulturministerns provocerande utnämning av Johan Staël von Holstein till Kulturrådet, och de oerhört diplomatiska uttalanden han raskt producerade, och till ett kulturellt "nytänkande" inom nyliberala ungdomskretsar för tjugo år sen. Och gissa var de unga nyliberalerna sitter idag?
Nu vore det ju för väl om Johanna Nylander istället såg att det enorma ekonomiska översvallet från branscher som "går bra" hade kunnat halka över till branscher som inte "går så bra". Men se det gör hon inte. Det är min nästa invändning. Det hon ser är samma kulturvärld som den kände filantropen Per Gudmundson såg när han konsterade att eftersom det fanns massor av öppna gallerier där han flanerade i Stockholm så mådde också konsten bra....
Den tredje och mest allvarliga är att Johanna Nylander i sin rapport med automatik sätter likhetstecken mellan kulturkonsumtion och kulturens välbefinnande. Jag hittar inte någonstans en stavelse om vilken kvalitet det är på den litteratur som tokkonsumeras, vilka filmer som ses eller vilken musik som spelas. Nu kanske det är oväsentligt för Johanna Nylander, för jag anar att hon redan från början har åsikten att mycket = rätt, men det hade inte skadat att ta med själva kreerandet, skapandet som en del i sin beställda traktorrapport. Eftersom en stor del av de pengar som går åt till kulturen faktiskt går åt till att skapa. Och då ställs det minsann kvalitetskrav.
Det finns också en alltför stark tro på kulturpolitik som nån slags substitut för socialpolitik - jag har grälat om det här förr, men det är inte så enkelt att bara slänga upp en skateboardramp eller ordna replokaler i utsatta områden, och tro på underverk. Det är en åsikt som länge varit förhärskande även inom arbetarrörelsen, och som naturligtvis också delas av de som ska se allt i nettovinster.
En vettig kulturpolitisk analys måste alltid kompletteras med en vettig klassanalys - detta förhatliga ord - men det är precis vad som behövs. Även om kulturkonsumtionen säkert ökat i vissa hrupper, så har den garanterat inte rört sig en millimeter i gissavilkafolklager. Och ska man kunna dra slutsatsen att kulturen i sverige mår bra bör man nog ha med den fråpeställningen.
Det är uppenbart att en hel del av de konsumtionsökningar i kultursektorn vi ser är avhängigt att det finns goda och snälla människor som sprider sin smak. Grejen är att den kultur som inte nås av den goda smaken inte kommer ha en chans i ett genomkommersialiserat kulturlandskap. Kulturen är alltid hotad. Och allra oftast av folk som bara ska se att den lönar sig. Ingenstans kan jag heller läsa om hur mycket av pengarna till kultursektorn som går åt till fasta kostnader. Inte heller om det finns folkbildande kultursatsningar - ordet finns inte ens i rapporten.
Det är naturligtvis bra om det debatteras vad våra pengar går till, men då skulle jag nog säga att den här rapporten är ett alldeles för trubbigt instrument för att kunna stimulera den diskussionen. Den är för gymnasial och för förutsägbar - men det säger också en del om det borgerliga kulturintresset.
Nej, jag får ändra mig. Det är inte förbannad jag blir. Bara trött.