Den svenska överklassens desperata skrik. Om Lundsberg.

  Jag tänker inte säga så mycket om Lundsberg - det är en antikverad institution för att driva upp den sorts psykopater som så småningom kommer bli företagsledare och chefer (inte mitt påhitt - läs själva här)
  Men ta och lyssna på Pernilla Klingspor, ordförande för Lundsbergs skolas föräldraförening. Hur hon fullkomligt kokar av ursinne över den avundsjuka menigheten, som tar sig ton. Och som nu kommer tvinga de stackars eleverna att återgå till den kommunala skolan - hör vilket förakt hon lägger i orden "kommunal skola"...

Klicka här för att komma direkt till henne. Men lyssna gärna på hela klippet från Studio Ett. Och njut av hur Ann-Marie Begler generaldirektör för Skolinspektionen till sist faktiskt lessnar på den förbannade adelsdamen, och sätter henne på plats. Här.

  Visst, jag fnissade en del men visst är det skitsynd om de flesta av barnen på Lundsberg. Skolbyte är aldrig kul. Fråga de som gått i friskolor som lägger ner.

  Lundsberg är en symbol. Hoppas det aldrig öppnar igen.

 

Johan Westerholm och väderkvarnarna

  När jag stod uppe på rullställningen och svor över mina provisoriska väggar ringde Westerholm. Han och jag brukar pratas vid emellanåt - mest om politik, fast även om flickor och om fotboll och om livet med ibland, tralala.
  Han var lite i affekt - han som jag börjar vi inse, att hur gärna vi än vill så sorteras vi in i facket etniskt svensk man i medelåldern. Och då slås en massa dörrar igen. I varje fall när det handlar om möjlighet att synas eller påverka.

  Johan är en frenetiskt frekvent bloggare - läs honom här - och sprids långt in på redaktioner och partiexpeditioner. Kloka viktiga synpunkter, från ett liv utanför politiken. Och nu slår han i ett nytt glastak - det som finns när man inte har hundra år inom partiet, är släkt med partikoryféer och dessutom har för vana att säga vad man tycker. Då finns det en massa människor som känner sig hotade, och istället väljer nån som är som de själva.
  Som firar midsommar på Bommersvik, som har gått Brunnsvik, som har en pappa eller mamma som ledde ett numera nerlagt fackförbund. Och som har betald vecka på Almedalen, hehe...

  Byter man ut lite namn och platser så är det som Lundsberg och Wallenebergsfären.

  Själv har jag slutat söka de här jobben. även om snälla vänner tipsar och pushar. Man lessnar till sist. I synnerhet när man ser vilka som fick jobben istället. Jag tror nämligen bara på föryngring om det verkligen är yngre människor som kommer fram. När det är medelålders män och kvinnor i tjugoårsåldern blir jag misstänksam.
  De varken låter som, eller ser ut som Arvtagarna. De låter som landstingsråd eller generaldirektörer. Så vari låg föryngringen?

  Jag tänker inte gå ut med namn. Jag har sagt det direkt till dem istället. Det är möjligt att man inte får några supporters på det viset, men så fungerar det utanför politiken.

  Jag själv läser oerhört lite politiska bloggar. De suger. Däremot läser jag massor av ickepolitiska bloggar. Det är ofta inte mer än offentliga dagboksanteckningar, om hur det är att ha barn som börjar första klass, om en lyckad fest, om en resa till Ullared (jodå!) och mängder med foton på små feta barn och miljarder bilder av sol, blommor, träd och sjö.
  Sånt ger mig mer. Säger mig mer om tillståndet i riket än valfri-skälla-på-regeringen-blogg. För borgarna är ju nästan borta från blogg-banan.

  I synnerhet som jag känner mig allt längre från den skruvade, intriganta värld som är politiken. Och jag behöver inte vara där. Jag kan något, jag har ett yrke. För att vara intresserad av politik, är inte samma sak som att vara duktig på det. Jag vet knappt hur man marknadsför en blogg, och jag skriver vad jag vill här - det är min ventil. Vilket också retat upp en och annan - att jag tramsar på bloggen.

  Samtidigt är det synd att de räddhågsna får regera. Politiken behöver verkligen en Johan Westerholm. Eller en Alexandra Einerstam. Istället kommer vi få se fler avhopp från politiken under hösten, var så säkra. Människor som inte vill offra massor med vardagskvällar och helger, bara för att se strebrarna skena förbi. Då kan man lika gärna göra något annat.

  Nåt roligare.

 


 

Arne och jag. Om kollegor

  Fick en skrapa av en gammal fd arbetskamrat och kompis lite om sistens. Han petade mig i bröstet med ett finger som fortfarande är som en bowlingkägla och undrade vem Arne var? För han hade fått höra att jag höll på och larvade mig på det där Facebook - jag är kompis med hans son där - och nu var han nyfiken på vem Arne var. Du som är så jävla duktig på att beskriva folk, sa han, så jag sträckte lite på mig.

  Visst, han har ju rätt. Facebook är inte världen. Det är knappt att Utsikten är det. Därför ska jag berätta om Arne.

The World according to Arne -the best of a svensk byggnadsarbetare

Arne är en snart pensionsmässig byggnadsarbetare, med en sund misstänksamhet mot överhet, med en vass och rolig tunga mot folk som är dryga och med ett stort och varmt hjärta. Och visst finns han på riktigt - men han heter inte Arne. Under ett par månader förgyllde han mina dagar med drastiska och vansinnigt roliga anekdoter (många både chauvinistiska och oanständiga och roliga och givetvis helt otryckbara) och oneliners. En del var så underbara att jag skrev ner dem.

Här nedan följer några guldkorn.

Grabbarna vid fikabordet är trots allt lite småstolta över att Tranströmer fått Nobelpriset. Arne vet vem det är, och han är lite nyfiken: "Kan man läsa nåt av honom eller skriver han också om mens som den där kärringen för ett par år sen?"

 Arne, syrligt, till tafatt kollega som fumlar mer än vanligt: "Du jobbar med grytlapparna på idag ser jag..."

Arne ser målsnöret efter snart femti bast i byggsvängen: "Tänk bara att få kvarta till åtminstone sex en måndagmorgon! Ja, kanske till och med till kvart över..."

Arne om hur man behåller spänningen efter 43 år: "Man ska alltid gå i kalsipper så länge på söndagen att frugan blir förbannad. Och sen när man lyder och drar på sig brallorna blir hon glad. Enkelt va?"

Arne äter upp det sista av lasagnen. Den är äkta, säger han. Med sån där "mossa-ost gjord på tjurmjölk..."
Varpå högljutt gapskratt utbröt.

Arne brakar in i boden, blöt och glad: "Nu behöver jag sprit och ett dåligt fruntimmer! Ååååh, finns det sockerkaka? Då tar jag det istället!"

Arne är igång med terminens nya lärlingar: "Stick till förrådet och hämta två synvinklar. Och lera reda på ett ögonmått också"
Och pettringen ränner givetvis iväg. Han har varit borta ett tag nu...

Arne är tillbaka efter semestern:
Först hade vi sex två gånger. Sen blev jag impotent. Det var väl det vi gjorde på semestern. Just ja, vi var hos dottern på Öland också...

Arne bryter semestern för att ringa och berätta att det är Jularbo och Julia Caesar i Sommarprogrammet. "Så du inte glömmer bort mig..." Jo tack du

Arne gick på semester igår. Hans sista hälsning var: "jag ska inte lyssna på Kulturnytt en enda jävla gång."


Jag hittade min gerkap på fel ställe, snor tillbaka den bara för att upptäcka att det är jag som är på fel våning. Arne tröstar "jag tog fel barnvagn på EPA 1967 och körde runt fel unge i en halvtimme. Det vart fan rikslarm. Jag märkte inget förrän ungen vaknade, såg mig och illvrålade... Så jag gömde henne bakom en banantrave och smet. Det har jag aldrig vågat berätta för frugan..."


Arne konstaterar att jag drog i mig matlådan på fyra minuter. "Tuggar du inte, pojkjävel?"


Arne om romantik: "Jag fyllde badkaret, tände värmeljus, hoppade i och ropade på hustrun. Men så lyckades jag sopa ner två värmeljus och ni vet hur stearin ser ut i vatten va?
Hustrun bara vrålade när hon kom in och tyckte jag var ett svin - så det där att bada ihop är jävligt överdrivet... "


Arne sprudlar av odödligheter idag. Till yngre kollega: "Du ska inte säga kärring om din hustru. Du ska säga "kvinnan jag älskar". Det säger jag om min kärring"..

Arne om sönerna: "Vad de gör? Den äldste jobbar i byggbranschen med hållfasthetsberäkningar i bärande konstruktioner. Jävligt intressant. Den andre vet jag faktiskt inte - han sitter väl på nåt kontor... "

Arnes 63-årsperspektiv: "I helgen sa jag till tanten att jag måste ju få ha sex en gång till innan jag dör, OK, sa hon men då får du lova att dö sen.
Så jag funderade ett tag och sen gick jag upp och gjorde ägg och bacon. Det var fan nästan bättre.."

Dagens Arne, i sista sekunden: "Hörselskydd? Nä jag tycker man hör så dåligt då."
Sagt av mannen som alltid talar som om den han pratar med står fyrtio meter bort


De flesta arbetsplatser har en Arne. Vi också. Han delar frikostigt med sig av visdom och odödligheter. Här är ett exempel: "Du ska ha ordentliga kalsonger pojkjävel. Med resår som går över naveln..."

Eller den här: "Jag jagade upp kärringen för att göra frukost men jag fick göra den själv. Hon klev inte upp. Det är för att hon rakar benen, förstår du..."

Arne funderar framför en vägg: "Den här jävla gipsskivan ser ju ut som ett par lila gabardinbyxor. (paus) Med en banlonpolo från EPA till."

Fyra stendöva byggnadsarbetare vid samma matbord = 105 dB. Folk på andra sidan gatan måste veta nu att Arne ska till landet. Samt att hans kärring betalat 600 spänn hos frisören.

Arne tror för övrigt att han har talrör istället för telefon. Han frågar "var är du?" när det ringer, och sen talar han ÄNNU högre i mobilen. Kvarleva från förr i världen antagligen.

Arne, bedrövad en morgon: "Vi ska tydligen skaffa hund. Jag sa NEJ. Så nu ska vi göra det..."

Arne, om hustrun: "Det var tur att hon hittade mig. Jag vet inte om jag hade velat diska åt nån annan..."

Om musik: "Jag köpte ett dragspel och en sån där distanskurs. Alla kan spela, hette det. Fast det lät som jag trampat på katten. Sen upptäckte jag att jag höll det upp och ner..."

Om namn "Folk har ju inga smeknamn längre. Det var bättre förr. Fast han som kallades Skitkuken tyckte nog inte det..."

Om jobbet. "Jag har fan haft kul varenda dag. Fast det är nog värre för de som jobbat med mig..."



Eller hans ständiga morgonhälsning, när han dängde ner matväskan i bordet, med glada ögon: "Hav förtröstan arma människor - jag här här nu..."





....kommer mer....



Idag skulle mamma ha fyllt sjuttiofyra



 Och jag saknar henne.

 Inte bara för att hon var min morsa. Ibland undrar jag vad hon skulle tycka om samhället. Om världen.

 Mamma var arbetarflicka, född på Söder. Mormor var ensamstående, och slet som en bäver för att det skulle gå bra för barnen. Hade flera jobb samtidigt, och dog ändå som en "fattig gammal kärring" som hon själv sa. Men aldrig att hon klagade. Hon bodde i sin lilla, lilla lägenhet på Högbergsgatan, på den tiden Söder var ett ganska ruffigt ställe, med bilverkstäder, småbutiker, ölsjapp och spruckna fasader. När Södra Station var ett levande område och inte bara ett exempel på den hemska SimCity-arkitekturen som numer flödar.

 Min mamma gjorde klassresan. Från gratis-skor från barnavårdsnämnden till radhus i den förort jag kallar hemort.
Hon var hemmafru när jag var liten, men klev ut i ett långt mer spännande arbetsliv på 70-talet. Och hon var efterlängtad där. Gjorde karriär. En del berodde givetvis på att farsan var en klok karl, som nog gjorde mer än vad samtiden förväntade sig, eftersom han och hon var produkter av ett engagerat politiskt uppvaknande, 68-rörelsen och Vietnamfrågan. De, faktiskt som många andra ur samma generation, levde som de lärde. Försökte vara jämlika, visa respekt, visa solidaritet, på ett sätt som var nytt då. Uppmuntra varandra.

  Gudarna ska veta att det inte var så i alla hushåll på radhusgatan, och det fanns en och annan beskänkt manlig granne som på den återkommande kräftskivan, bittert fick ångra att han började prata politik eller kvinnoroll med mamma.

  Hon var besatt av att förbättra. Precis som alla andra som växte upp i vad vi idag skulle kalla armod. Aldrig! att hennes barn skulle få det så - med gratis skor från barnavårdsnämnden, eller växa upp hos alkoholister, eller inte kunna bli något för att familjens pengar inte räckte till. Aldrig. Vi skulle ha ett tryggt samhälle där alla fick plats.

  Idag kan vi nog inte förstå ilskan. Eller den benhårda övertygelsen om att ett annat samhälle var möjligt. Hon behöll den ilskan hela livet - ett kallt förakt för nyrikedom, en avsky för cynisk kapitalism. En önskan om en vänligare och ljusare värld, med plats för alla. Och hennes mantra var "egenintresset ljuger aldrig" - vilket både gällde politik och ekonomi. För det var en del strebrar i den egna rörelsen som också fick sina fiskar varma.

  Därför fylldes hennes dagar av arbete, och kvällar och helger av politik. Samt hemarbete - pappa jobbade borta periodvis - och läxläsning, barnuppfostran och hund och musik och trädgård. Där hon och mormor petade och påtade och pratade. Och så småningom som älskad farmor och mormor.

  Hon hade inte tid att dö, sa hon, vilket hon ändå gjorde 1998. Jag minns att hon satt uppallad mot kuddar i sängen, avtärd av den förbannade cancern, och skrev och rättade i promemorior och avtalstexter. Snygg sjalett om det lilla hår som var kvar. För om inte hon gjorde jobbet, vem skulle då göra det? Och hon tillät oss inte att sörja. Ta det när jag är borta.

  Nån av de sista gångerna var jag lite larvig och tyckte att hon skulle ta det lugnt istället för att irritera sig på dum byråkratsvenska. Och hon bara garvade och sa att "den dagen man slutar bry sig om saker kommer det att gå åt skogen. Gör aldrig det!"


  Idag skulle hon ha fyllt sjuttiofyra.


  Grattis mamma!







Bilden? Löjtnantshjärtan, som var en hennes favoriter.

 
 

 
 
 
 

Dags för en ny taktik mot rasisterna kanske?

Läser den senaste opinionsundersökningen från UnitedMinds. Förutom att DN har en ytterligt märklig rubrik förstasidan, "Rödgröna knappar in på Alliansen", när det i själva verket är så att Alliansen ligger hästlängder efter oppositionen,  stövlar Sverigedemokraterna iväg till nya, ännu mer oroväckande höjder.
  Samtidigt tappar Vänstern, det parti som mer än andra profilerat sig som antirasistiskt.

  Om detta kan man säga mycket. Men eftersom jag emellanåt får skäll för att jag skriver såååå långt, nöjer jag mig med att en gång till ställa frågan: Är det inte dags för de humanistiska partierna att byta taktik nu? För den nuvarande taktiken fungerar icke.

  Vad det beror på har jag också åsikter om, men jag nöjer mig med att påpeka att de flesta av SDs sympatisörer i en opinionsundersökning inte är rasister. De flesta är inte ens Sverigedemokrater. Men deras tysta protest mot de etablerade partierna ger otäckt folk vind i seglen.

  Det måste vara dags att fundera på ett nytt sätt att möta di bruna. Det här funkar inte.

 

 

 

Man måste få vara trött också

 

Det finns mycket man borde tycka om. Just ikväll borde jag givetvis skriva om lönedumpning och arbetsmiljö och vem som ska ha ansvar för att saker och ting sköts på ett mänskligt sätt. Idag är det ett kommunalt parkeringshus i Råcksta som satt anständigheten åt sidan, och bara gått på den heliga lägst-pris-vinner.
  Men det känns uttjatat, och kommer man hem sent har till och med Aftonbladet och en massa bloggare utan en aning om byggbranschen hunnit tycka om det.

  Jag har inget desperat behov av att vräka ur mig åsikter om samma sak som alla andra. I synnerhet inte när kroppen är sliten. För det är ju nackdelen med det fysiska arbetet - ibland tar bara energin slut, och man trivs bäst med att glida ner i soffan och zappa mellan kanalerna.
 

Just idag undviker jag nyheterna. Situationen i Egypten fyller mig med avsmak, och nog tycker jag saker om det. Men just ikväll vill jag bara ta ett fotbad och fnissa åt en amerikansk sitcom. Låt åsiktsmaskinerna ånga på.

  Jag orkar inte en tampas med vardagsrasisterna ikväll. Jobbet var tungt idag, regnet öste ner emellanåt och jag har ont i fötterna. Det stramar på märkliga ställen, ovana arbetsmoment. Lite orolig för en armbåge som väsnas. Den ska väl ikapp axlarna antar jag.

  Inte ens på regeringen tänker jag skälla. Inte ett ord om att moderaterna sa nej till allmän rösträtt och semester och barnbidrag, som om saker som skedde för hundra år sen har nån bäring idag. För de mest inbitna sossarna låter ju som om Reinfeldt skulle ta bort både semester och föräldraledighet.

  Jag orkar inte med sånt ikväll.

  Det finns en driva oläst på sängbordet. Tack Gud (om hon finns), för internetbokhandlar och gammaldags antikvariat. Ett bokpaket innanför dörren när man kommer hem är en tröst för en solkig själ. För det orkar jag i varje fall med.

  Inte heller tänker jag engagera mig i den lokala fotbollsklubben, som tydligen söker tränare till pojkar födda -08. Eller ta ansvar som scoutledare eller ta med mig saxofonen till blåsorkestern. Jag skulle bara lära dem gå vilse i svampskogen, och jag har ingen saxofon när jag tänker efter. Jag ska inte ens ringa syskon i förskingringen och störa dem i kvällssysslorna.

  Ikväll tänker jag bara vara trött.


Bilden? Delar av dagens arbetsmaterial...

 

Vart tog alla gråhåriga kvinnor vägen?


Häromveckan nämnde jag för ett par kompisar att jag funderade på att skriva en drapa om att det inte finns några gråhåriga kvinnor längre. Reaktionen blev en smula oväntad. Deras gemensamma åsikt var att det var att be om stryk.
  - Du menar att du tänker beskylla en blond femtiosexårig kvinna för att färga håret? sa Jonsson. Det är som att stoppa foten i ett getingbo. Jag är gift med en så jag vet. Men för all del, vi kommer på din begravning.

  Men så är det inte alls. Jag bara konstaterar att idag är det ytterst sällan jag ser gråhåriga kvinnor. Å andra sidan är det knappt jag ser gråhåriga män heller. I synnerhet inte i min egen ålder.
  Anledningen till det här är att jag av diverse olika anledningar - mest för att slippa dammsuga - fastnade framför en svensk film från 70-talet. Och där var massor med människor gråhåriga. Ja, och illa klädda och rökte hela tiden givetvis - men de var gråhåriga. Både män och kvinnor.

  Så är det inte idag. Jag funderar på varför. Jag har ju polare i min egen ålder som är oroväckande blonda fortfarande, när vi andra har både kala fläckar, tilltagande rimfrost i skägg och hår, och oönskad hårväxt både här och var. De tvärnekar ju när man frågar - nä, jag har bra anlag. Farsan du vet, han blev inte gråhårig förrän han var 65. Morsan gick från rött till vitt på en natt. När hon var 78.

  Skulle inte tro det. Och det blir lätt tragiskt när jag ser den mycket gamle mannen med rullator, i mitt bostadsområde, som har en precis korpsvart kalufs ovanför ett par kritvita ögonbryn. Han ser ut som en fattigare version av Silvio Berlusconi (om vilken det sägs att hans frisör är belagd med tystnadsplikt kombinerat med massor med pengar för att inte svara på frågor om hårfärg...) fast utan kostym och unga damer.

  Missförstå mig rätt - jag anklagar inte nån. Jag frågar för att inte missa en trend nu igen. Jag missade ju pudelfrisyrerna och servitörskavajer med extrabreda axelvaddar på 80-talet, platåsulor och extremfula slipsar på 70-talet och glansiga kostymer på 90-talet. Samt alla frisyrer däremellan. Alla försök att styla till det hela har spruckit med ett gapflabb ( NEJ, jag permanentade mig gudskelov aldrig) varpå jag återgick till svålklippning.

  Så jag är orolig för att missa något igen. Jag tänker inte vara den siste som börjar färga håret den här gången när jag nu insett att jag inte kommer att tatuera mig eller skaffa hästsvans.

  Min salig morsa sa alltid att hon skulle sitta blåhårig i kyrkan och gråta på barnbarnens bröllop, något hon tagit till sig efter amerikanska bekanta förmodligen. Och det är väl nästa steg antar jag. När 55-åringarna inte längre kan hävda att de är naturligt blonda så har de istället blivit alldeles fruktansvärt rödhåriga eller vad det nu är - givetvis naturligt.

  Men titta själva nästa gång  - det är inte många gråhåriga kvinnor därute. Och det beror självklart på att de har så bra anlag allihop...




Bilden? Jamie Lee Curtis. To die for....


Till alla barn som överlevde - om primitiv nymoralism



På Facebook kan man sedan ett par år läsa en drapa som lyder som följer:

Till alla barn som överlevde 50-, 60-, 70- och 80 talet
Först så överlevde vi att födas av Mammor som rökte och drack under graviditeten.
Dom tog magnecyl och alla möjliga läkemedel samt åt tonfisk direkt ur burken men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.
Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm!! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade. Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol. bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.
Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska.
Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och INGEN dog av detta.
Vi åt muffins, Mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i filen. Inte blev vi överviktiga för det! För att:
VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!!!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var
tända.
Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!!
I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna.
Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.
Vi hade inga Playstation, Nintendo, X-box, ingen video eller DVD, inga 150 kanaler på TV:n, inget surroundljud, CD-spelare, inga MOBILTELEFONER, DATORER inget Internet eller MSN Vi hade VÄNNER och dom fann vi UTOMHUS!!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder!! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.
Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen!!
Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, dom som
inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen OTROLIGT ELLER HUR!!??
Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte. Dom var faktiskt lagens högra arm!!
Denna generation har faktiskt fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin.
Dom senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya ideèr. Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!!
Om du är en av dem så:
GRATTIS!!
Du kanske vill dela med dig av detta till andra som har haft turen att få växa upp som barn den tiden innan ADVOKATER och MYNDIGHETER reglerade ditt liv för 'DITT EGET BÄSTA'??

TILL ER som tror att GUD vakar över er:
Släng detta i papperskorgen!!
TILL ER ANDRA:
Skicka detta vidare!!
Det här är den svenska folksjälen. Trångsynt och inskränkt. Med en dröm om ett bekymmersfritt 50-,60- och 70-tal när solen sken fast det regnade. Givetvis illa skrivet av någon som antagligen inte kom längre än till serietidningarna.
  Om detta kan man säga mycket. Men jag nöjer mig med att konstatera att JO - barn dog. Barn dog så inihelvete under 50-, 60- och 70-tal. Barn fick stryk, hamnade i fosterhem, utnyttjades och exploaterades. Barn var utomhus för att de bodde i trånga lägenheter. De lekte med pinnar och kottar för att det fortfarande var ett ojämlikt samhälle där inte alla fick en chans.  De växte upp i familjer där kvinnor var mindre värda, flickorna var förutbestämda till att bli mödrar och gunåde den pojke som drömde om mer än att följa i släktens spår.

  Jag kan förstå att såna här texter dyker upp, det är ett skri från människor som inte hinner med i världen. Alldeles jätteofta beror det på att de aldrig läst vidare; kanske aldrig ens fått veta hur viktigt det är att hela tiden - hela jävla livet! - fortsätta att lära sig saker.

  Istället sitter de arga och stumma av vrede och ser på ett samhälle som rinner ifrån dem. Och drömmer om ett samhälle som de inte ens kommer ihåg på rätt sätt. Framförallt minns de inte att de som förändrade det samhället faktiskt levde mitt i det.

Nej, det var inte jurister eller myndigheter som förvandlade Sverige till ett bättre land för barn. Det var folkvalda politiker, av olika partifärg, som inte ville se fler vanskapta eller misshandlade barn. Som inte ville att barn skulle vara mindre värda. Som ansåg att barnaga var fel, som inte tyckte att pedofili skulle tillåtas. Till exempel.

Aldrig att jag kommer skämmas för vad min föräldrageneration uppnådde när det gäller barns rättigheter. Inte för att målet är nått - fortfarande far barn illa varje dag. Kampen måste fortsätta. Och då blir det rätt patetiskt att läsa sånt här. Skicka det inte vidare. Var tacksamma för att vi bor i ett land där barns värde faktiskt betyder nånting.

Livet var inte Bullerbyn för barn förr i världen. Hur gärna man än vill minnas det så.



Länkar
Lägst barnadödlighet i Sverige

Att förlora ett litet barn - Statistiska centralbyrån

Barnadödlighet i världen - Studienet.se



 

Det är i den varma sommarnatten han saknar henne mest

 
På väg hem efter Pride och fotboll passerar jag Hasses balkong. Han sitter ute i den tilltagande skymningen, halvt dold bakom ett berg av blomster. Eftersom han bor på markplan har han, eller nån annan, byggt en rejäl uteplats av det hela, komplett med ett staket och grind. Grinden är vind. jag har lovat honom flera gånger att rikta upp den, men det blir ju aldrig av.
  Varför vet jag inte, men idag stannar jag till och pratar med honom. Och han tar sig upp ur sin stol med möda - jag ser rullatorn innanför balkongdörren - och hasar fram. Tar i hand. Ett stadigt gammelmansgrepp, från den tiden när ett handslag var ett handslag.
  Trots värmen har han en cardigan på sig. Men han ser pigg och glad ut. Vi pratar inte så mycket längre, det var bättre förr - när han hade världens lataste norwichterrier och jag hade en vit terrier som for omkring som en ovanligt energisk studsboll. Vi hade samma rutt för kvällspromenaden - då blir det så att man slår följe.
  Jag frågar inte men han måste ju vara drygt åttio nu. Ögonen är vattniga, och håret vitt.

  - Ja, Majvor fick ju gå hem i våras, säger han i förbifarten, på det där sättet som människor har ibland, när de tror att alla vet allt. Och jag beklagar sorgen. Men Hasse är rätt cool, berättar att hon bodde på hemmet sista två åren. Kände knappt igen honom eller döttrarna. Och små stråk av klarsyn när hon tog honom i handen, klappade hans kind. Och sen slutade hon bara andas - de hade ringt från boendet och berättat att det var nära, men när Hasse kom dit var det över.
  De här jävla benen, säger han. Bara för ett par år sen hade jag satt mig på cykeln och trampat dit.

  Jag hör syrsorna ikväll. Det gör inte Hasse. Det var länge sen. Men han och Majvor brukade sitta ute såna här kvällar, och vänta in mörkret. Det är såna här kvällar jag saknar henne mest, förstår du. Säger han, och följer upp med ett häpnadsväckande: "så ta vara på de dina medan du är ung" som jag knappt höll på att hämta mig ifrån.
  Livet? Tja, född i Sollefte, underofficersfamilj. Nedflyttad till Stockholm på sextiotalet. Televerkare hela sitt liv. Statens kaka, du vet. Majvor var värmländska. Tre flickor, tripp, trapp, trull. Alla födda här.

  Vi fick några bra år ihop, säger Hasse. Och man vänjer sig vid tanken. Men just sommarkvällarna... Majvor älskade det här.

  Vi pratar lite fotboll. Hasse har spelat själv, på sextiotalet.  I ett sånt där lag där de som var minst bakfulla fick vara med i startelvan, och de andra fick komma in efter pausen. Hehe. Pride känner han till, men det angår inte honom. Folk borde vara snälla mot varandra, är hans korta omdöme.

  Sen säger vi godnatt, sådär snabbt som bara vuxna män kan göra. Jag går hem i skymningsljuset och hör fortfarande syrsorna, känner blomdoft. Möter nya hundägare som vallar motvilliga djur runt samma slinga där jag och Hasse gick.

  Sommar. Semester.