Den fackföreningsfientliga borgerligheten

  Häromdagen träffade jag en kille som var förbannad på facket. De gjorde för lite, kom aldrig ut på hans arbetsplats och skällde ut arbetsledningen, för det var ju vad det handlade om. När jag lite milt frågade varför han inte gjorde det själv (vilket på vårt språk blir "du har väl för fan hår i arslet nog att ryta ifrån på egen hand?") så blev svaret: Men jag betalar ju för det här?

  Med lite darr på underläppen.

  Svar nej. Man betalar inte för tjänster. Man är medlem i en förening som driver gemensamma mål. Tror man att man är kund hos ett försäkringsbolag har man hamnat i galen tunna. Även om det är ett slitet uttryck så gäller följande fortfarande - facket är vi tillsammans. Alla för en. Och man kan inte köpa sig fri genom att hysta in medlemsavgiften. Vill man ha action får man minsann ta i själv också.

  Byggnads har lyckats rätt bra med det, vi drev kravet på huvudentreprenörsansvar i avtalsrörelsen, och fick genom det. Vi har en hel del annat som borde drivas, men det är då vi kommer till den andra biten. Den politiska.

  Nu och då får jag höra att vi borde vara opolitiska, söka partners bland de politiska partier som kan tänka sig att stödja oss. Inte ta ställning för något speciellt parti.

  Well, I've got news for you. Det är precis det Byggnads gör. Vi tittar på vilka politiska partier som driver de frågor som är viktiga för Byggnads medlemmar, och kan man tänka sig - då blir det sossarna. Så enkelt är det. Och så är det för andra LO-förbund också. Det är de fega opolitiska fackförbunden som åker snålskjuts på förbund som tar politisk ställning, fast utan att säga tack.

  Den här regeringen har varit förödande för oss, både när det gäller arbetsmiljö, anställningstrygghet, sjukskrivningar, arbetslöshet, och i vårt fall, en tyst import av lönedumpande rädda arbetare, som inte gett billigare hyror, men däremot jättevinster för bygg- och fastighetsbolag. Vilket givetvis får korkat folk på högerkanten att hoa om främlingsfientlighet - när främlingsfientligheten faktiskt är att betala utländsk arbetskraft sämre pengar än till infödda.
   
  Vill man så kan man kika på den här bilden, där man ser hur regeringen med stödpartiet SD, röstat. Och det här är bara ett axplock, det finns mer att ta av, klicka på bilden så får ni se.
 


  Valet måste handla om det här. Om rätten att organisera sig, ta till stridsåtgärder - minns att folkpartiet började hoa om inskränkningar i strejkrätten i samband med SEKO-strejken - ha en a-kassa som ÄR en a-kassa (dvs en möjlighet att slippa sälja sig för småslantar). Det måste handla om skyddsombud, om låglönekonkurrens ( som för övrigt inte bara drabbar de anställda - det finns massor med småföretag som lider svårt av just priskonkurrensen ), om arbetsmiljö, och framförallt, rätten att kunna säga vad man vill på arbetsplatsen utan att man åker på arslet därifrån.
  Så fundera på det - vilka partier som står löntagarna närmast. Är det Nya Moderaterna, som har en valfilm föreställande byggjobbare i en bygghiss utan hjälmar? Är det Sverigedemokraterna som är så missnöjda med svensk fackföreningsrörelse att de startar gula fackföreningar (klicka här) , för att inte tala om alla gånger de röstat MED regeringen MOT facket. Eller är det ett omoget Miljöparti som inte förrän nu hajat vilket ben de ska stå på?


  Jag vill kunna säga ifrån om taskig arbetsmiljö utan att riskera att bli förbisprungen av lydigare folk om det blir uppsägningar. Jag vill slippa stå med mössan i hand när lönen kommer. Jag vill kunna vara medlem i en fackförening utan att behöva smyga med det.

  Allt det här står på spel nu. Igen.

  Fundera på. Och kom ihåg att en fackförening består av sina medlemmar. Det är inte ett bolag eller en bank eller ett försäkringsbolag. Man måste höja sin röst, säga sin åsikt. Vi tar inte skit mer.

 

Betalt för att skriva. Igen.




  I fortsättningen kommer ni också att kunna läsa saker jag skriver i Dagens Samhälle. Med start i september. Jag får betalt, en rejäl läsekrets och en rejäl dos tillfredsställelse. Men jag kommer naturligtvis fortsätta plita på bloggen, om sånt som kanske inte platsar i Dagens Samhälle, eller hos Arbetarskydd, där jag också  får skriva krönikor.

  Det kan bli en spännande höst.




  Och anledningen till att jag skriver det här är givetvis att det finns folk som undrar...

Att inte kunna skriva "Mitt Sommarlov!" när skolan börjar

 
Vi kan kalla henne Ellinor. Hon är elva. I helgen, när hon kom tillbaka till sin pappa efter att ha varit ett par veckor med sin mamma och syskon, fick han klart för sig att hon var rädd att skämmas för sin fattiga semester när hon kom tillbaka till skolan. Fattig, för att hon bara varit hemma.
  Det här ska inte bli nåt om barnfattigdom. Däremot lite om barndom.

  De är ett rätt vanligt par. Lägre medelklass. Men rätt mycket av världens jävelskap ramlade över dem på samma gång. För ett och ett halvt år sen - ungefär - insåg de att de inte skulle leva samman längre. De bröt inte upp under stora scener. De var överens. Försökte lösa saker. Samtidigt blev han arbetslös, vilket effektivt käkade upp besparingarna. Visst, han fick nytt jobb efter ett par månader, men då fanns det ingen inarbetad semester.

 De gjorde upp om att han skulle bo kvar. Hon skulle skaffa nåt eget. Tre barn. Elva, fem och tre. Det skulle väl funka. Samhället finns ju där. Tryggheten. Ordning. Rättvisa.

  Icke så. Hon tjänar för lite, och är sjuk en del. Lån till bostadsrätt var helt uteslutet. Alltså bodde hon kvar, i en lätt absurd tillvaro, där han dessutom ganska snart skaffade sig en ny kvinna. Som också hade barn. Givetvis.

  I år fick hon äntligen en hyreslägenhet. För stor, för dyr. Men flyttade gjorde hon. Och som den hyfsat moderne man han är, och som dessutom tjänar mer, har han hjälpt till långt mer än man kanske kunde tro. Med hyra, bil, mat ibland. Med förhoppningen att hon ska kunna byta till en rimligare lägenhet snart.

  Det betyder att man måste hålla på slantarna. Det betyder att Ellinor inte kommer att kunna skriva något annat än att hon varit på stranden med mamma, eller hemma hos farmor. Inget illa i det. Om det inte vore så att detta flickebarn är omgivet av andra flickebarn, som varit utomlands, på landet, hunnit med både Liseberg och Gröna Lund, Allsång på Skansen och Öland. Som kommer skriva dessa underbara elvaårsuppsatser om kossor och cykelturer och smultronplock och skärgårdsbåtar och lånehundar och spökkvällar och grillning och att bada i havet i timmar. Om att ha fått en ny cykel eller en ny mobil eller en jättefin klänning.

 För Ellinor är rädd att hennes uppsats inte kommer vara lika fin. Som hon viskade till sin pappa när de satt nära ihop i soffan, sådär nära som döttrar bara sitter precis innan de slutar sitta nära.

  Ellinor är inte avundsjuk; hon vet att hennes mamma inte tjänar så bra. Hon vet att pengarna inte räcker till. Hon vet att pappa var tvungen att jobba hela sommaren för att vuxna bara måste det ibland. Det är inte det saken handlar om. Hon är bara rädd att hennes upplevelser hemma på hyreshusgården i förorten inte ska vara lika fina. På det där viset som bara elvaåringar kan oroa sig.
 
  Ellinor kommer att fixa det där. Naturligtvis. Hon kommer lära sig att det alltid finns de där som ska svassa runt och visa hur fint de har det. Lära sig att det finns de som alltid kommer vilja gnugga andras ansikten i sin egna framgång. Vi har alla fått lära oss det. Några kommer aldrig över det, de flesta lär sig att leva med det. Det kommer alltid att finnas de som inte har något att skriva, i höstens första uppsats: Mitt sommarlov!

Och nej, det kommer ingen moralkaka här. Jag bara skriver om ett barn jag känner. Jag tänker inte säga åt någon att be sina barn vara lite dämpade med sina underbara sommaräventyr, för naturligtvis måste alla barn få berätta vad de gjort. Det är inte vad det här handlar om.

  Det här var om Ellinor, som inte har något särskilt att berätta.

















Bilden har inget med Ellinor att göra, eller med hennes mamma eller pappa.

 






















Och vem talar man med?

  Ända sedan 2010 har jag irriterat mig på att oppositionen lägger så mycket tid på att prata med varandra. Det är evenemang och demonstrationer och möten och manifestationer till höger och vänster. Gärna med inslag av Pride och elitdagar i nån gudsförgäten håla.

Med samma människor.

Idag har jag lyssnat på Stefan Löfvén i Vasaparken. Han höll ett väldigt bra tal. Han kommer givetvis inte få stilpoäng av den där ohyran som livnär sig på ett recensera politik från ett utseende- och ytlighetsperspektiv, men han hade gått hem hos ett gäng tveksamma jobbare, stående i solen på en lastkaj under rasten, när företaget inte släpper in politiker....

  Men det var en skara av redan frälsta som stod där. Vi applåderade, vi nickade instämmande, samtidigt som romska tiggare trängde sig fram i leden och skramlade med växelmynt i en kaffemugg. Och det var synd att det bara var redan frälsta där, för Stefans tal hade gått hem där det behövs mest.

  Här har vi ett stort problem, som också bekräftas av att andelen osäkra väljare är väldigt högt - att det finns för många människor som kommer undan politiken. Jag vet inte hur många gånger jag sett människor som undanber sig politik, som inte tycker att politiska partier har i Prideparaden att göra (meh!), eller när värdinnan på en fest genast hon ser mig väser "du behöver inte prata så mycket politik ikväll va?"
  Det brukar skita sig direkt när hennes småpackade granne börjar tjoa om muslimska barnäktenskap eller om zigenska tjuvar. För uppenbarligen får puckot tycka vad han vill, men det blir trist när nån säger emot.

  Väldigt många är konflikträdda nämligen. En bekant har en svärfar som säger dumma och korkade saker mest hela tiden. På en tillställning var en duktiga ombudskvinna med, och hon tvålade givetvis till honom så det var en ren njutning att se. Men se det var inte OK.

  Dumheter måste bemötas. I synnerhet dumheter av typen "det finns en elitkonspiration mot folket" eller "det kommer tidningarna aldrig att skriva om". Det är också åsikter som nästan alltid kan kopplas till låg utbildning, av nån anledning. Självlärda internetkonspiratörer som ser rasföroreningar, kvinnomakt och ett begynnande muslimskt världsherravälde i varje buske - när valet SKA handla om jobb och utbildning. Och bostäder.

  Jag tror inte att det går att övertyga så många fler borgerliga väljare att byta sida. Framåt kommer väljarrörelserna mest att vara inom blocken. Däremot finns det en ruskig massa människor som för det första knappt vet att det är val, och om de vet det knappast tänker rösta. Valdeltagandet är alltid lägst i de områden där politik kan göra mest skillnad. Så därför undrar man ju varför så mycket energi läggs på medelklassen?

  Det finns säkert kloka svar på det. Framanalyserade av den där skocken som gärna pysslar med politik om de slipper bestämma. Nån har väl varit på studieresa till USA eller England, antar jag. Eller sett på TV - jag vet inte...

  I Vasaparken idag var vi en bedövande majoritet infödda medelklassmänniskor. Alla med ett stort engagemang givetvis, och villiga till uppoffringar för andras skull. Men jag såg inte så många av de som faktiskt kunde behöva lite socialdemokratisk politik.

Förutom tiggarna....

 


Vem ska man skriva för?

  Det är möjligt att man blir snällare ju äldre man blir, men när ska det komma då? Jag är arg mest hela tiden, och det verkar aldrig gå över. Det finns för mycket att vara arg på helt enkelt.

  Idag sa en byggnadsarbetare att han numera aldrig läste vad jag skrev. Det var för krångligt och för långt, och för besserwissrigt. Hans ord.

  Det sved. Han saknar byggbilderna - som jag valt bort med hänsyn till företag och kollegor. Men jag saknar också det.

  Och hans och andra kollegors åsikt är viktig. Kan inte jag klämma ur mig vad jag vill berätta på ett par rader så har jag hamnat fel. För hittills har aldrig nån kollega sagt att det är underbart med texter på 7000 tecken (det är jävligt långt).
 
  I augusti ska jag delta, dvs lyssna, på såna där proffs på nätkommunikation. Hur fackliga människor ska kunna använda bloggar och twitter för att övertyga osäkra väljare. Oerhört förväntade föreläsare.
  Jag är tveksam, minst sagt. Det är inte på twitter man vinner människors hjärtan. Det är inte med en blogg man övertygar någon.

  Lätt för mig att säga, givetvis. Jag kanske är för gammal hund för att lära mig sitta. Jag kanske är förbannad på för mycket. Men min erfarenhet av fackliga nätsatsningar är att det oftast bara blir skit. Liksom fackliga bokprojekt eller medlemssatsningar. Beundrat av den inre kretsen, ovidkommande för de som borde ta del.

  Faktum är att jag hellre har tie byggnadsarbetare som läser min blogg än hundra ledarskribenter.

Bara så ni vet.