Godisbloggen

Självklart! Underbart! Klicka här!

Nej, ni är inte unga - ni är medelålders. Och jag med!

Läser lite roat Peter Anderssons postning om hur viktigt det är att ha unga representanter inom socialdemokratin. Han har naturligtvis helt rätt, men det blir också lite parodiskt när man betraktar "under trettiofem" som ungt.
Lol, kunde man skriva....
Ungdomshysterin breder givetvis ut sig även i partihierarkierna - trots att vi alla vet att det sämsta man kan göra för att accepteras inom politiken är att komma i trasiga jeans och Converse. Och vara under tjugofem - för är man över trettiofem är det bara coolt, tycker de andra över trettiofem...
Tiderna förändras, och vi med dem, och det fulaste man kan vara idag är medelålders. Ja, och så infödd svensk man med varselkläder - sånt vill man bara ha i demonstrationstågen. Där duger det inte ens att vara ung.

För ung är man under trettio. Sen spelar det ingen roll vad partikongressen har sagt - en trettiofemåring som klarade halva sitt liv utan internet är inte ung. Han eller hon är lika medelålders som jag är.
Nu har jag inga förhoppningar om att kunna vända skutan, men man måste ändå sätta upp ett varningens finger. De rödgröna har idag ett lika massivt stöd bland de unga - under trettio!!!! -som högern har bland pensionärerna. Men minns då att det var de pensionärerna som i mitten av sjuttiotalet blev borgare, och har fortsatt vara borgare. Radhusägarna, utlandsresenärerna, de som protesterade mot sin äldre syskons vänsterval under 68-perioden. De som testade proggen litegrann.
Poängen är att den generationen fick ett politiskt genomslag - var har vi genomslaget från de som idag väljer rödgrönt bland de unga? Inte på listorna i varje fall. Man kan naturligtvis klappa sig på bröstet över hur många under trettiofem man har på listorna - men hur många är under trettio, under tjugofem???
I min egen kommun är det rent bedrövligt. På samma vis är det inom mitt eget fackförbund. Och den här diskussionen får aldrig tystna.
Partiet och fackföreningsrörelsen befolkas idag av män i Dressmankavajer och smårutiga skjortor, och kvinnor med etnosmycken i öronen och scarfar - VARFÖR dessa scarfar??? - som har ganska stora barn, eller till och med barnbarn. Och det är de som sätter agendan. De vill inte vara gamla - det finaste man kan säga till nån idag verkar vara "men så ung du ser ut!"

Inte heller förvaltar min egen SSU-generation sitt ideologiska arv. Varför är inte våra ungar med i SSU? För min egen del hade jag knappt nåt val - jag skulle med i ungdomsförbundet, vilket jag är innerligt glad för idag. Varför har jag och andra låtit våra egna barn smita undan? Är vi så jädra rädda för att prata politik på fritiden numer? Det kan vara ganska upplyftande med en hetsig frukostdiskussion om det moraliskt riktiga i att äta apelsinmarmelad med råvaror från Israel, kan jag meddela. Även om jag knappast vinner just då...
Jag umgås dagligen med unga yrkesarbetare - unga ogifta män med unga ogifta mäns intressen. Ja, de har ju varselkläder och äter matlådan klockan nio så de kommer ju inte in i politiken naturligtvis, men när jag hör de matbordsdiskussionerna kan jag meddela att att jag är på Mars när de cirkulerar kring Venus (en ovanligt bildad liknelse, om jag får säga det själv).
Frågan är om generationsklyftan varit större nånsin än den är idag, fast det är på ett annat sätt - killarna säger att de är avundsjuka på mig som hade föräldrar som inte ville vara mina kompisar (och som jag inte behövde riskera träffa på krogen...) Jag kan förstå det, även om de svider i själen att de tycker sjuttiotalet är lika avlägset som jag tyckte om min ömma moders femtiotal.
Man löser inte frågan om att få in nya generationer i politiken genom att döpa om medelålders män och kvinnor till unga.

Jag ska nog odla mustasch igen, för att verkligen betona att jag är medelålders. Och rätt tillfreds med det!

Ha en trevlig Valborg alla ni som råkar läsa det här!



Översta bilden: Ungdomskandidater valet 2018. Understa bilden: Gammalt tjänsteleg. Hånfflin accepteras!

Bättre Sverige men det får inte kosta?

Egentligen borde man skriva lite om nyspråket, och de värderingar som det medför, men egentligen är det väl rätt självklart hur det hänger ihop. Och det är precis lika väntat att det rödgröna förslaget skulle bemötas med kritik (fast att den skulle bli så jädra osaklig var ju tyvärr lite oväntat...)

Vill man ha bättre kvalitet i barnomsorgen är det antalet personer som jobbar där som det hänger på. Sätter man för många ungar på varje vuxen kommer det att sluta med att det kommer finnas ungar som inte blir sedda, som tappas bort, som får klara sig själva.

Vill man ha en bättre skola är det antalet personer som jobbar där som det hänger på. Och det är inte bara lärare det handlar om - de vuxna som fanns i skolan förr i världen finns inte där längre. I för stora klasser, i skolor där det inte finns tillräckligt många vuxna, kommer det finnas barn som faller emellan, som inte lär sig, som kanske kommer störa andra mer än de själva får i sig.

Vill man ha bättre sjukvård eller äldreomsorg är det personal det handlar om - man kan inte rationalisera bort mänsklig kontakt. I hemtjänsten behöver man kanske kunna sitta ner och prata en halvtimme med en ensam åldring som inte kommer ut så ofta - vilket man inte kan idag.

Människor kostar pengar. Vi kostar pengar. När mänsklig kontakt och omsorg blir marknadsmässigt värderat är det väldigt lätt att sätta en peng på det. Men hur värderar man en famn att krypa upp i? Nån som kan läsa ett vykort för ett par gamla grumliga ögon?

Välfärdens kärna kommer vara ett populärt uttryck 2010. Men i de orden finns inga extra händer på förskolan, sex minuter för skolfröken att lugna ner en upprörd åttaåring, ett parti skitgubbe på äldreboendet, eller kortare tid för att få träffa en sjukgymnast efter en höftledsoperation.
Det finns heller inga pengar till upprustning av skolor, sjukhus, järnvägar eller vägar. Och det är satsningar som ger jobb - och jobb har faktiskt inte skapats med de fyra sista årens politik. Istället har de här teoretiska modellerna som påstås visa att lägre skatter ger större tillväxt = mer jobb = mer välfärd för alla, fallit platt. Det funkar helt enkelt inte.

Jag har tjänat en massa pengar på jobbskatteavdraget. Men det är pengar som smakar illa och som jag kan tänka mig avstå från, när jag vet vilka som får betala det. Gamla, sjuka, arbetslösa. Mina ungar mår bättre i ett samhälle där klyftorna är mindre, och där vi inte uppgivet låter människor ramla ur skyddsnätet.
Vi behöver ett Sverige där vi bryr oss om varandra.

Bloggarna, hedern och Odell

Det ska bli spännande att se om Mats Odells chauvinistiska uttalande om den rödgröna politiken som "tobleronepolitik" får några borgerliga bloggare att fundera kring en snygg och prydlig valrörelse...

SvD går på Sverigedemokraternas bluff på Facebook

Idag har SvD börjat diskutera "sociala medier" igen. Precis som vanligt fastnar de i de här enkla formerna som alla pratar om - Twitter, Facebook, bloggar - som faktiskt i stor utsträckning är envägskommunikation. Man berör i vanlig ordning inte det som faktiskt är de sociala medierna - diskussionsforumen. Men det kan vi ta en annan gång.

Som jag skrivit förr är det de minsta rörelserna som drar nytta av tekniken. Så har det alltid varit, men de har också blivit duktiga på att dupera medierna. Svenskan går på samma sak. Just den här gången lyfter man fram att Sverigedemokraternas fan-sida på Facebook skulle vara så mycket större än alla andra partiers.
Det låter rent skrämmande tills man börjar granska samma sida.
Till att börja med kan jag som icke-fan inte se medlemslistan. Att den kan manipuleras har vi sett förr. Det man kan se är ett litet urval påstådda medlemmar i gruppen. Och det är nu det börjar bli intressant.
När jag slår första gången ser jag följande medlemmar i gruppen, ett urval som är slumpartat: Renilda Van de Abbeele, Stina Sydbrink, Claire-lise Sanchez, Greve Vón Bolin, Karstens Kompis, Bodjon von Grytstek, Das Fûnken, Jeny Ribas, Gissa Det Du, Frk Nonstop, Amina Magnifique, Albert Von Schnappis, Helmut Bjornstein, Farbror Oskar, Poek Igarde Rob, Greve Von Bögröff Berge, Krono Fogden, Ivan Cougar och Sd Stollar!
Sen finns där också en hel massa Persson, Larsson, Andersson, Bergström, Höglund och Stål. Vilket inte är förvånas över - det finns säkert en hel massa människor som faktiskt valt att vara med i den där gruppen - men emellanåt ser det ju ut som det är en slumpegenerator som valt ut alla dessa ordinära namn, som är omöjliga att kontrollera. Observera att jag inte skriver det här för att marginalisera frågan - den är illa nog som den är - utan för att påpeka att man ska ta allt sånt här med en nypa salt.

Däremot ser jag att en av SD's företrädare, Richard Jomshof, som givetvis är med i gruppen, också är medlem i Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack! och i Kan den här kebaben få fler fans än Sverigedemokraterna. Låter det illa? Det är det förmodligen också, men så fungerar internet guerilla warfare - någon illasinnad kapar en identitet och ansluter folk till grupper de knappast skulle vilja bli sedda i. Å andra sidan kanske Jomshof är medlem i just dessa grupper för att få kontinuerlig information. Vad vet jag?
Poängen är att Svenskans reporter inte heller har nån aning. Det är mycket lätt att blåsa upp medlemsantalet i en hata-grupp med hjälp av falska identiteter - och sen får man som i det här fallet en massa publicitet... Ett flertal av de jag hittat i gruppen är medlemmar i Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack, och liknande anti-rasistiska grupperingar.
Kontentan är att gruppen förmodligen innehåller en massa luft och fejkade medlemmar, men om syftet var att få uppmärksamhet har man naturligtvis lyckats. Och traditionell media har åter missat faktakollen...

Peter Andersson, Ann-Sofie Wågström och Mary X Jensen om samma sak.

Bilden? Apan ska gissa under vilken mugg som jordnöten ligger....

Postat under kategorin Jag kan ju inte hålla käften ändå :/

Lågvarv

Just nu händer det inte mycket här. Inspiration saknas inte, men tid. Och utrymme. Livet tar plats emellanåt. Jag ser med beundran hur mina kompisar formligen skjuter ur sig kloka, välformulerade inlägg. I mängder. Man blir rent matt av att se det. Hur hinner ni?

Jag hör inte heller till de som blir inspirerad av det - snarare väcks prestationsångesten, och så skiter man i att skriva själv. Hellre är jag tyst än drunknar i strömmen.
Istället ska jag försöka hitta tillbaka till bloggens rötter. Skriva om mitt arbete, lägga upp bilder. Jag har ju pausat förrut, för att hämta andan. Det är dags igen.
Men Utsikt från ett tak kommer tillbaka - lita på det

Byggavtalet klart!!!

Jajamän - nu är det klart... Läs här! Och här.
Och sen kan man läsa här och här . Däremot är jag mycket misstänksam över de positiva tongångarna från det här hållet. När de tycker det är bra ska man ana ugglor i mossen

Vem talar för alla de som inte vet?

Jag fick en kommentar på bloggen som väckte eftertanke. En arg, frustrerad människa som helt enkelt inte förstår att samhället ramlar sönder runt oss, bit för bit. En människa som - förmodligen -kommit i kläm när tryggheten rämnade; jag har inte snokat tillräckligt för att kunna säga det.
Men desperationen finns där - och en slags okunskap om hur det verkligen ser ut? Som rakt av kräver att fack och politiska partier ska göra rätt saker. Och som dessutom inte tycker att det finns tillräcklig skillnad mellan de politiska partierna.
Det skulle vara lätt att vara överlägsen och ha lite skoj på Inspireras bekostnad. Eller bara sådär påfrestande pedagogisk (ni vet - Reinfeldt har skapat den här situationen, borgarna slår sönder den generella tryggheten, försvagar facket blabla...) men...

Det är viktigare än så. Det här är den kunskap som finns i ett Ullareds-Sverige, där man inte läser politiska bloggar, eller ledarsidor, och kanske inte går på fackmöten (innan det är försent). Där man väljer lättsmält TV, där man tycker att det är bättre at jobba än att plugga. Där man fortfarande har en övertro på vilken hjälp man får av Försäkringskassan, eller tror att Arbetsförmedlingen faktiskt fixar fram ett jobb. Som det var förr.

Men förr finns inte längre.
Det är en allt kallare värld vi ser framför oss, baby.

Man kan ju hoppas att den ilska och frustration som växer faktiskt kan ge något bra tillbaka. Det var ju precis så den tidiga fackliga rörelsen växte; folk var förbannade på orättvisorna. Då på ett klassamhälle, idag på ett två-tredjedels-samhälle. Men jag är lika rädd för att frustrationen kan leda till ännu otäckare saker, och det är därför det är viktigt att lyssna till den ilska som finns.
Det är därför det är skit när politiker inte vill träffa de som drabbas av nedskärningar. Man döljer försämringarna bakom en anonym myndighet, trots att det är politiska beslut som ligger bakom - för då uppstår det helt makalösa: Det är Försäkringskassans fel att folk utförsäkras, inte regeringens! Det är Arbetsförmedlingens fel att arbetslösa inte får jobb, inte regeringens!

Och det är inte heller första gången jag träffar på människor som tycker att "vafan, facket får göra något!!!!" Ursäkta mig, men vad? Och varifrån har ni fått uppfattningen att facket skulle ha sån makt? Det här är ett återkommande tema när man träffar folk på byggena. Eller att de inte tycker att det "ger nåt" att vara med. Den debatten har jag varje dag.
Jag tycker synd om alla de som drabbats av försämringarna. Men jag tycker mindre synd om dem om de inte lyckats ta reda på vem som ligger bakom. Att bunta ihop politiker till en likadan klase är att lura sig själv - det är skillnad mellan partierna, och i politiken.
Frågan är ju vem som verkligen kan föra de utförsäkrades talan? För politik är inte logisk. Häromveckan berättade en kompis att hennes utförsäkrade mormor röstade på centern, för det hade hon alltid gjort. Tradition är ingen dålig partipiska.

Bröd och skådespel, sade redan den romerske skalden Juvenalis. Eller dokusåpor och jobbskatteavdrag. Mer pengar i plånboken och en Thailandsresa, och sen behöver man inte engagera sig mer. Faktum är att man idag kan titta på TV en hel vecka, lyssna på radio en hel vecka utan att behöva få veta vad som händer i världen.
Man kan välja bort att veta. Det måste ju vara valfrihet i sitt esse, eller hur?
Jag tänker inte heller vara alltför försiktig mot de här som idag ställer dessa omöjliga frågor, som är i chock över hur de blir behandlade, som aldrig kunde tro att de kunde bli uppsagda, avlagda, undanskuffade.
Var har ni varit? Vad har ni läst, sett, hört? Det här är inte ett tryggt land där vi tar hand om varandra längre.
Vänd er ilska mot rätt saker. Mot de som faktiskt tror att landet blir bättre genom att de som har det illa ska få det ännu sämre.
Jag vet inte hur vanlig jag är, men jag värjer mig mot att buntas ihop med heltidsavlönade politiska djur av olika kulörer. Jag har ett vanligt jobb, och jag tycker ändå att politik är viktigt nog för att engagera mig, tillbringa massor med obetald tid på möten och aktiviteter. Och i min värld är jag inte ovanlig - nästan alla jag träffar på alla dessa möten är undersköterskor, banktjänstemän, rockabillyfans, ensampappor och flerbarnsmammor, eller pensionärer eller kollektivtrafikanter.
Tro mig, vi vet hur verkligheten ser ut.
Däremot måste jag absolut erkänna att jag underskattat hur många som faktiskt inte vet saker. Hur långt Brödet och Skådespelet har nått in i folksjälen. Att vi på alla dessa möten ofta behöver berätta för varandra hur det verkligen är.
För den här klyftan växer - antingen den är avsiktligt skapad för att fördumma menigheten, eller om det bara är en bi-effekt av ett alldeles för bekvämt samhälle, där man ser att trygghetens väggar raseras, men man ser inte vem som håller i bilmaskinen....


Bilden? En rivningskula - ett sätt att riva som jag aldrig sett i levande livet. Den tunga stålkulan som hängde från en kran, slog med kraft in i huskroppen och demolerade den. Det är en gammaldags metod, eftersom den både är svår att kontrollera och ofta ger upphov till andra, helt oplanerade konsekvenser.... Känns det igen?

Jag vill ha en hearing om byggolyckorna!!!

Man är ju inte mer än människa. Därför puffar jag idag för att jag är intervjuad i LO-tidningen här. Lite stolt är man ju över att en del blogginlägg sprids mer än andra
Dessutom kan jag ju inte låta bli att beklaga Bo Antonis inställning, när han förkastar idén om en hearing. Jag är jävligt nyfiken på vad han tycker att vi ska göra istället? Och vad han tror att en hearing skulle innebära. Vi ska tydligen invänta utredningarna om de här senaste dödsfallen.

Ursäkta, men det där är ju där vi är. Och INGET händer!!!!


Vi VET vad som är fel. Frågan är VEM som ska se till att det blir bättring. VAR ligger systemfelet? Det är precis vad en hearing skulle handla om, inte nån slags folkdomstol. Man kan ju ha såna om det mesta.... Men om Bo Antoni och Sveriges Byggindustrier har en bättre idé, som är oprövad, så varsågoda! Kläm fram med det.


Bilden? Begrip det den som kan....

Besparingarna kommer att kosta liv

I takt med att arbetslivet anonymiseras och fritiden höjs till skyarna, faller också mediernas bevakning bort. Det var länge sen jag såg ett sånt monumentalt ointresse för avtalsrörelsen i dagspressen, och okunskapen flödar - helt plötsligt verkar det handla enbart om kronor och ören, när ändå andra viktiga saker ligger i potten. Vi pratar bemanningsföretag, kommande arbetstidsförkortningar, semestrar, pensioner; det mesta kommer upp när man förhandlar.
Hur vi arbetar är inte längre intressant.
Jag startade en gång i världen den här bloggen för att visa mina barn vad jag jobbade med. Våra jobb är inte längre så uppenbart konkreta som de en gång var, och då har jag ändå ett hyfsat påtagligt jobb, med bekanta verktyg och arbetskläder.
I den här anonyma påsen hamnar också arbetsmiljön. Jag jobbar på ställen, och byter om på platser som aldrig skulle accepteras av kontorspersonal. Jag har arbetstider som enbart är invanda, jag äter lunch på morgonen, jag kan förvänta mig att bli utskälld - fast jag är rätt bra på att skälla tillbaka - och jag är ständigt tvungen att vara på min vakt för att inte dö eller skada mig.
För arbetsmiljö handlar inte enbart om akuta risker; det handlar också om att slippa slita ut sig, eller om att trivas på jobbet. Det här var saker som det nerlagda Arbetslivsinstitutet pysslade med, och det lade regeringen ner så snart de kunde efter makttillträdet. Meningen var att de där sakerna skulle man hantera inom Arbetsmiljöverket, och dessutom i samarbete mellan fack och arbetsgivare...
Och sen skar man ner anslagen till Arbetsmiljöverket.
Att olyckorna och dödsfallen inte skulle minska med minskade resurser var väl rätt uppenbart. Ja, utom för ansvarig minister då.
Inom min sektor finns det ett intresse för att jobba med de här sakerna, på alla möjliga nivåer, men faktum är att det kostar pengar, och jag kan väl säga att arbetsgivarna visat måttligt intresse för att finansiera mer än de redan gör. Och pengar har man inte på Arbetsmiljöverket.

Generaldirektören talar klarspråk: Med mindre pengar blir det färre inspektioner. Och att ha råd med annat än akuta utryckningar med de resurserna är nog bara att glömma. Att man är stolt över att varje inspektör klarar av fler inspektioner än tidigare är knappt nån tröst - det genomförs färre inspektioner, och det förebyggande arbetet verkar ligga nere. Man kanske till och med kan fundera över vilken arbetsmiljö arbetsmiljöinspektörerna får - en trettioprocenting ökning av arbetsbelastningen kommer garanterat synas i sjukskrivningarna så småningom.

Som kamraten Byggblasket brukar påpeka - sluta utreda nu. Vi vet var felen ligger. Det är dags att ta reda på vems felet är. Jag är inte främmande för att bära upp ett antal likkistor till arbetsmarknadsministern och säga att: här har du resultatet av dina besparingar.

Ingen skulle bli förvånad om brottsligheten ökade om man minskade polisens resurser. Men när det gäller dödsfallen på jobbet är det uppenbarligen inte så.


Bilden? Redan som tjugoåring planerar byggnadsarbetaren för sin begravning.

Den politiska journalistikens död

En gång på världen var de som bevakade inrikespolitik maktfaktorer att räkna med. Det kunde vara rent livsfarligt att komma på kant med de tre O:na, som så att säga satte ribban för något som tidigare varit ett ganska devot förhållande mellan makten och den granskande journalistiken.
Under många år fanns det också en fungerande politisk journalistik, som både kunde vara irriterande och partisk, och som vartefter den misskötta a-pressen ramlade omkull, kom att i allt större utsträckning handla om person och skandaler. Vi som var med minns ju Hans Ericsons famösa resa till diktaturens Spanien, och en radda andra politiska "skandaler," främst inriktade på att misskreditera Olof Palme - och utan att vara alltför partisk kan man ju säga att det är rent märkligt hur få borgerliga politiker som skärskådats. Eller så är det inte så märkligt.
Märkligt är att Mona Sahlins Tobleroneaffär fortfarande ska dras upp som nåt slags exempel på hennes olämplighet (nåt som inte ens var olagligt utan på sin höjd slarv) medan landets nuvarande finansminister utan vidare kan ha haft svart arbetskraft anställd - vilket faktiskt är olagligt - utan att nånsin behöva huka för den frågan. Man kan ju undra vad det beror på?
Dagens politiska reportrar är bara bleka återsken av sina föregångare, och alltså kommer de alltmer att förfalla till politiskt skandalsnask. Det var länge sen ett politiskt parti läckte sina färskaste nyheter till nån Mats Knutsson, Anders Pihlblad, Lena Mellin, Henrik Brors eller ens K-G Bergström.
Istället har de kommit att bli politiska kommentatorer, och idag är de på väg att bli passé. Det enda som återstår för att fortsätta vara faktorer att räkna med är just...tramset.
När hörde ni senast en politisk reporter ifrågasätta värdet av opinionsundersökningar? Eller ta en funderare på varför de politiska partierna idag har mediestrateger som lägger upp planen - men det är klart, det kan ju inte vara lätt att behöva inse att man reducerats till en nyttig idiot.
Idag är det ju inte längre de politiska journalisterna som sätter dagordningen - med nätet till sitt förfogande klarar partierna av det själva. Och gör det också själva.
De ifrågasätts ju nämligen - och det är de ovana vid. Flera av dem har också nån slags snobbig von-oben-attityd till sina läsare, och verkar totalt ointresserade av att den politiska debatten idag förs som aldrig förr utanför tidningarnas sidor. Alltså reduceras nu den politiske journalisten till en analytiker, och ofta en rätt dålig sån också. Jag ska inte rangordna dem efter uselhet, men det är trist när det intressantaste politiska reportaget idag sker i några tidskrifter istället för i dagstidningarna. Man kan ju konstera att det var rätt länge sen Mats Knutsson sa nåt annat än självklarheter, vilket också är ett tecken på hur liten roll han kommer att spela under valet 2010. Liten i förhållande till sina föregångare, menar jag.
Ska man idag kunna berätta nyheter om politik måste man använda medier, bloggar, diskussionsforum. Det är vad all journalistik kommer att handla om i framtiden - för läsarna blir allt mer informerade. En tidningskrönika idag är rätt ointressant, och skulle behöva kompletteras med Second Opinion eller Newsmill, för partierna går i debatt på ett helt annat sätt idag än bara för fyra år sen.
Man kan spelet idag - att bli utsedd till Sveriges bäste politiska journalist av makthavarna, vilket K-G Bergström blivit, är i mina ögon en tveksam ära. Lättast att manipulera, är ett annat omdöme om honom, direkt från Stora Nygatan.
De politiska journalisterna har länge varit en liten elitgrupp inom medievärlden, men också den grupp som hårdast fått känna av den nya tekniken. Idag finns det åtskilliga bloggar och nyhetssidor där man kan läsa avsevärt klokare, smartare och mer initierade analyser än i DN eller SvD, och den nerförsbacken kommer att fortsätta, om inget görs.
Men uppenbarligen kommer intet att ske - se inget, hör inget, säg inget. Och detta trots att de själva förmodligen är rätt medvetna om hur pendeln långsamt ändrat takt. Vad det beror på kan man fråga sig, men att det kommer bli en allt starkare symbios mellan de som har makten och de som är satta att bevaka den ( och vem har satt dem där????) är helt uppenbart.
Antingen blir man då nån slags politisk Se och Hör, som Politikerbloggen, ett slags cynisk slaskhink för skvaller, eller så går man helt enkelt över till den andra sidan, och blir presschef eller liknande. Eller konsult, med inriktning på att just smörja politiska journalister. Och allra värst är när man bara blir en politisk megafon.

Det är här alla dessa popularitetsmätningar kommer in - att som Aftonbladet pressa fram en löpsedel om "Monas kris" är ett symtom på en döende del av journalistiken. Det är faktiskt bara usel journalistik. Det finns inget nyhetsvärde i saken, och Lena Mellins analys är riktigt kass. Men det är alltså det bästa som en påstådd toppreporter på Den Största Kvällstidningen kunde klämma ur sig. Och det är minst lika illa på de andra tidningarna.

Tyvärr ser jag ingen ljusning i tunneln - det kommer ta ett tag innan de som har i uppdrag att skriva om politik i de etablerade medierna begriper att de är hopplöst distanserade av smartare människor. Jag hoppas de kommer ikapp - det behövs sannerligen en bra bevakning av svensk inrikespolitik.


Bilden? En cykelbil. Nåt som var en marginalföreteelse på femtiotalet men som sedan kördes om av snabbare och bättre fordon. Det finns fortfarande cykelbilar, ömt vårdade av snälla människor. Ungefär som politiska journalister...

När nöjen blir farliga för oss alla

Eric Gandinis film Videocracy, som visades på SvT i tisdags, aspirerar nog på att vara en av de viktigaste tv-dokumentärer jag sett på länge. Jag visste i och för sig att den förorsakat rabalder i Italien (censurerade trailern här), men den lämnade en djup och beklämmande dålig smak i munnen.
Det var flera som såg den, trots att den (precis som vanligt) visades i stort sett mitt i natten. Vad är det med de där programplanerarna? De har inga problem med att lägga ex och våld på bästa sändningstid men viktiga program, som kunde ge en smula eftertanke - de hamnar alltid nånstans med starttid 2200 eller senare. Märkligt.
Vid fikabordet kom vi naturligtvis ihop oss om den - det var de som bara suckade och sa " det där händer bara i Italien, och aldrig här" och de som sa "det är redan här".
Nånstans tror jag det är så - vi har det redan här. Jag träffar dagligen unga människor som inte ser nyheter, som inte läser tidningar, som inte vet ett skit om den politiska debatten i Sverige. Men de glor på TV väldigt mycket. Det värsta är att det är inte bara unga människor - jag träffar också vuxna, till och med övervuxna, som belåtet konstaterar att de inte behöver veta nånting mer nu - de ser sporten och lite underhållning och sen är det bra.
Men de får ju välja själva, detta jävla fria val.
I Berlusconis Italien krymper valdeltagandet. För mig är det en hyfsad självklar konsekvens - egentligen undrar jag om det inte går att se ett direkt samband mellan TV-tittande och valdeltagande. I varje fall mellan mängden skräp-TV och framgångar för populistiska partier, och för de som ligger bakom.
Italien är en bananrepublik, där korruptionen är gigantisk, och där ekonomin skulle falla som ett korthus utan organiserad brottslighet. Man kan fråga sig varför de ska ha nån slags frisläng inom EU, när man sätter en jättetumme i ögat på långt mindre länder. Men det vet knappt italienarna om - jag har kompisar med italienska rötter som berättar att deras släktingar i södra Italien sitter förstummade när de får höra om hur deras hemland beskrivs i världen.

Nu handlar det ju kanske inte så mycket om Italien, som om att det är där slask-TV på allvar skapat ett gigantiskt demokratiskt underskott. Som kan vara deras nästa exportvara. Som vi inte redan hade tillräckligt av sånt - "vi bryter reklamen för lite nyheter", som någon träffande beskrev TV4. Där jag för övrigt häromdagen fick se en generad Bengt Magnusson presentera en köpt reklamfilm för Mads Mikkelsens vikingafilm - i Nyheterna!!!
Vi har en sanslös mediekoncentration även i Sverige, men den har ju än så länge legat i händerna på människor med liberala värderingar, vilket man får vara evigt tacksam för. Man kan ju om man vill vara elak, och det vill man ju, se sista tidens haussande av hur poppis Reinfeldt är gentemot Sahlin, som nån slags utslag av politiseringen av medierna (eftersom det är en skitfråga), men än har vi inte sett Tv3 upplåta plats för statsministern att fritt få breda ut sig om sin egen förträfflighet. Men det kommer säkert, sanna mina ord.

Det är inte tal om annat än att de fria medierna - Svt och SR - kommer att attackeras hårt av marknadsliberalerna om borgarna vinner valet. Och då försvinner de sista kritiska och opartiska rösterna. Där man kan ha kvar smala program som inte är ekonomiskt attraktiva för annonsörer, och knappt det, som bara har ett litet fåtal lyssnare eller tittare, men som kan vara oerhört viktiga för samhällsdebatten.
Vänner säger att de inte orkar med nyheterna längre, att de blir deprimerade, att det är tråkigt! Minns ni när man sa till ungarna "det är nyttigt att ha tråkigt" när de gnällde? Nå, idag får man säga det till sina vuxna vänner - måste de verkligen hända något hela tiden?
Jag vet inte. Vad som skrämmer mig är att nöjen och distraktions-TV tar allt mer plats, och att saker som faktiskt borde spela roll, blir marginaliserade.
Nu vet jag att jag kommer få mothugg - kanske av reklamare, för de är ena cyniska jävlar - och det finns säkert nån som kan visa på precis motsatsen, och att det som händer i Italien aldrig kommer hända här. Jag vet inte. Vad jag känner är att det man kan kalla Ullareds-Sverige inte alls är så långt borta som en bildad och engagerad samhällsklass tycks tro.

Peter Andersson skriver om hur märkligt det är att sjunkande siffror för Sahlin är en "sjunkbomb" men bara för henne - när det sjunker för de borgerliga partiledarna är det inte så. Que?

För er som inte sett Videocracy - titta här, den finns kvar till 30 april


Bilden? Liksom sinnebilden för hur omvärlden ser på Silvio. Och vad Silvio själva ser