Kom till Järfälla, AIK!!!

Får höra att AIK kan tänka sig bygga en alldeles egen arena, när deras interna arenagrupp nu beslutat sig för att säga nej tack till Swedbank arena (många arenor där). Gärna norr om stan. Annars förespråkar de numera Stockholmsarenan, trots uppgivet ylande från fansen. Men det vore kanske bra om fansen insåg att numer finns det gott om folk i Solna som inte är AIK-are, och som ärligt talat nog hellre ser klubben och dess anhängare nån annanstans.

Oavsett realismen i det hela, för det finns en del att säga om det, är de i såna fall varmt välkomna till Järfälla, en hyfsat obetydlig - jo, så är det kära grannar - kommun nordväst om Råsunda. Här finn mark, här finns kommunikationer. Behövs det kan jag riva några hus så ett nytt stadion får plats. Annars finns det en del av Barkarby Flygfält som mycket väl kunde passa - i anslutning till Akalla T-banestation, där man en gång ändå har funderat på en hockeylada...

Det må vara drömmar, men fortfarande är det rätt skönt att tron på idealismen och de galna idéerna får finnas nånstans. Och egentligen - hur galet är det? Varför samsas med Djurgården och Bajen på Stockholmsarenan, eller sitta själva på ett ödsligt Swedbank Arena, när man kanske kan dela verksamhet med BP och en driva norrortsklubbar?
På Gnagarforum har jag läst att den rapport som AIKs arenagrupp presenterat tydligen ska vara ett förhandlingsunderlag - och det verkar onekligen som en del folk med egenintresse i saken skriver där - men det vete fan. Sträcker man upp fingret i luften bland fansen finns det en djup motvilja mot att sätta sig på Swedbank Arena. En motvilja som AIKs styrelse nog ska passa sig för att nonchalera.
Dessutom - det pris AIK skulle få betala för att spela på Swedbank arena är ju definitivt. Medan eventuella intäkter, i bästa fall, är förhoppningsfulla. Om de skulle visa sig vara orealistiska faller ju klubben som en sten. Låter det kul nån?

Så välkomna till Järfälla - vi skulle behöva ett hemmalag!


Och rubriksättare på Aftonbladet - Stockholmsarenan ligger INTE på Södermalm. För helvete!!!!

Solna, Nationalarenan, rutten moral, kompisgänget och juridiken

Det drar ihop sig i härvan kring Nationalarenan i Solna, läser jag i Dagens Samhälle. Åklagaren ska snart bestämma sig för om han ska väcka åtal mot Solnas representant i gruppen som skulle driva frågan om Monumentet Över Männen - en grupp där Sune Reinhold, dåvarande stadsdirektör, hade nöjet att både avlönas av Arenagruppen och Solna kommun. Ett smärre konststycke i kategorin Sitta på två stolar....
Det saken handlar om nu är vilka som ska delges misstanke om mutbrott. Tyvärr ligger inte artikeln uppe på nätet än, men det handlar om flera personer.

Sune Reinhold har tagit emot 800 000 spänn i sitt egna lilla konsultbolag SuRe Konsult - pengar som kommit från bolagen bakom arenabygget. Samtidigt har han varit Sveriges näst högst betalde stadsdirektör, med en lön på nästan 120 000 i månaden. Själv säger naturligtvis Sune Reinhold att han inte gjort nåt fel - för han har fått OK av sin arbetsgivare. Arbetsgivaren Solna kommun- i det här fallet kommunstyrelsens ordförande Lars-Erik Salminen - kan under pistolhot gå med på att han kanske sett Sunes avtal, men inte reagerat eller protesterat, med en hel radda av konstiga ursäkter.

Man kan tycka det är märkligt att Salminen därför inte åkte rakt i papperskorgen vid valet, men orsakerna därtill finns det anledning att återkomma till. Faktum är att Solna numer befolkas av en massa folk som dels inte har nån känsla för AIK, eftersom de är inflyttade, dels fortfarande tror att AIK kommer att vika ner sig, dels faktiskt inte fattar att en tom arena kommer kosta en jävla massa pengar. Och dels för att många av de som bor i Solna inte tänker bo kvar där - precis som med resten av Stockholm. Det här är inte deras bekymmer, helt enkelt. Och moralen rycker de på axlarna åt....

Självklart stinker det här. Lika självklart är det nog att ingen kommer dömas. Jag är till och med tveksam till om det kommer att gå till domstol. Inte för att jag är jurist, utan för att min magkänsla säger mig det. Jag tror att det kommer avskrivas, brott kan inte styrkas - för klantig och godtrogen är ju inga brott, eller hur?
Under tiden kommer att fotbollens världsarv att rivas, mitt älskade AIK kommer att tvingas spela långt-bort-i-helvete eller för ödsliga läktare på just Nationalarenan, trafikeländet i Solna kommer nå nya nivåer. Och borgarna i Solna kan under stilla visslingar stoppa det pinsamma - men inte brottsliga, observera det! - resultatet i nåt arkivskåp.

Det här måste också ses i ljuset av att klubbarna onekligen verkar dras med andra kostnader - typ böter. Eller att idrotten kan få betala bevakningen av sina tävlingar i fortsättningen.
Fast i slutänden blir det som vanligt skattebetalarna som kommer få stå för fiolerna.

Johanna Graf om De Mäktiga Männens monument över sig själva, Svenska Dagbladet om arenadrömmar... Expressen om AIK:s jätteböter, DN om klubbarnas ansvar för bevakning, och att AIK Hockey äntligen fick rätt mot Solna kommun...

Bilden? Kända spelare ur de lag som bestämt sig för att ha Nationalarenan som hemmaplan...

Arbetsmiljön är en politisk fråga

Så var det dags igen - elektriker har i flera år arbetat på Karolinska i Huddinge, i lokaler som varit fullsmetade med asbest. De har exponerats - det är det fina ordet - för asbestfibrer. Jag träffar emellanåt folk som inte betraktar asbest som något märkvärdigt. De vet inte vad de talar om.

Man dör av asbest. Det finns inget som heter "det är bara lite asbest". Det finns strikta regler för hur det ska hanteras, men okunskapen är fortfarande stor.

Att stora företag fortfarande missar i projekteringen är tragiskt. Fast det är mer tragiskt att ett gäng människor nu ska vara oroliga i många år framåt. Fibrerna fastnar på kläderna, man drar in dem i hemmet, de hamnar i klädkorgen med ungarnas kläder. Och det går inte bort i tvätten.

Det finns mängder av dolda arbetsmilörisker - och idag har det blivit svårare att både upptäcka och förhindra sånt. Resurserna har krympt. Det är ett politiskt beslut från den nu sittande regeringen.

Tanken var att företagen skulle ta ett större ansvar i samarbete med facket. Såpass.

Istället har vi fått en situation där oseriösa företag utan vidare kan exponera sina anställda för kända risker, där Arbetsmiljöverket springer som förgiftade råttor för att åtgärda, och där fackets möjligheter att stoppa arbetet begränsats. Det finns inte tillräckliga resurser helt enkelt. Idag har Sverige skamligt lite pengar för att bedriva ett systematiskt arbetsmilöarbete - och med det menas att man inte bara rycker ut som brandkåren och stoppar akut livsfara, utan att man också kan skapa miljöer där man inte far illa och blir utsliten i onödan.

Den nu avgångne arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin tyckte man skulle sätta upp en GladSmiley på arbetsplatser som skötte sig. Undrar vilken smiley som de drabbade nu skulle tycka passa?

Stockholm 1 - Solna 0

Fullmäktige i Stockholm klubbade igår detaljplanen för området där den nya Stockholmsarenan ska ligga. Redan i höst kommer första spadtagen att tas, och invigningen kommer ske december 2012.
Jag kan tänka mig att det fanns en och annan borgare i Solna som ända in i det sista hoppades att något underverk skulle ske, att nån skandal - det är ju populärt när det gäller arenabyggen - skulle glida upp och i vart fall fördröja hanteringen.
Chanserna för att stackars Solna får en dyrbar kvarnsten om halsen ökade därmed dramatiskt. För det spelar ingen roll vem som äger en sån arena - dess skugga kastas långt längre än till tomtgränsen. I synnerhet när man tänkt sig skapa nån slags jättegalleria i anslutning till Nationalarenan ( och samtidigt ta död på nuvarande Solna Centrum).
Men stora arenor fordrar hemmalag. Stockholmsarenan kan få två, ja till och med tre om nu AIK envisas med att inte vilja betala jättehyror till Svenska Fotbollsförbundet. Nationalarenan kan få...noll? Och kanske får förlita sig på tio Madonnakonserter om året.....
Man funderar på vilka synvillor de som bestämde sig i Solna hade - att de skulle husera ett europeiskt topplag, och ett landslag med prenumeration på slutspel? När alla vet att den bästa svenska fotbollen spelas i andra ligor. Den bästa fotbollen i världen är bara en knapptryckning bort, och då känns knappast harvande i underkant av allsvenskan ett riktigt dragplåster.
Publiksiffrorna sjunker i allsvenskan, mitt eget älskade Gnaget har gjort en djupdykning som borde rendera avhandlingar om gruppdynamik och kollektivt misslyckande, landslaget får se VM på TV, och i Solna kan man nog se fram både mot ökad trafik och högre kostnader.

Den verkliga vinnaren är naturligtvis PEAB, som får bygga både Brödrosten i Solna, och Stockholmsarenan, och det är vi byggnadsarbetare glada för.

Grattis Stockholm, ni får en jättefin arena. Solna, det nog kvalspel där...

Johanna om Arenahärvan....


Bilden? Först kalldusch, och sen - halkar man på tvålen...

När nöjen blir farliga för oss alla

Eric Gandinis film Videocracy, som visades på SvT i tisdags, aspirerar nog på att vara en av de viktigaste tv-dokumentärer jag sett på länge. Jag visste i och för sig att den förorsakat rabalder i Italien (censurerade trailern här), men den lämnade en djup och beklämmande dålig smak i munnen.
Det var flera som såg den, trots att den (precis som vanligt) visades i stort sett mitt i natten. Vad är det med de där programplanerarna? De har inga problem med att lägga ex och våld på bästa sändningstid men viktiga program, som kunde ge en smula eftertanke - de hamnar alltid nånstans med starttid 2200 eller senare. Märkligt.
Vid fikabordet kom vi naturligtvis ihop oss om den - det var de som bara suckade och sa " det där händer bara i Italien, och aldrig här" och de som sa "det är redan här".
Nånstans tror jag det är så - vi har det redan här. Jag träffar dagligen unga människor som inte ser nyheter, som inte läser tidningar, som inte vet ett skit om den politiska debatten i Sverige. Men de glor på TV väldigt mycket. Det värsta är att det är inte bara unga människor - jag träffar också vuxna, till och med övervuxna, som belåtet konstaterar att de inte behöver veta nånting mer nu - de ser sporten och lite underhållning och sen är det bra.
Men de får ju välja själva, detta jävla fria val.
I Berlusconis Italien krymper valdeltagandet. För mig är det en hyfsad självklar konsekvens - egentligen undrar jag om det inte går att se ett direkt samband mellan TV-tittande och valdeltagande. I varje fall mellan mängden skräp-TV och framgångar för populistiska partier, och för de som ligger bakom.
Italien är en bananrepublik, där korruptionen är gigantisk, och där ekonomin skulle falla som ett korthus utan organiserad brottslighet. Man kan fråga sig varför de ska ha nån slags frisläng inom EU, när man sätter en jättetumme i ögat på långt mindre länder. Men det vet knappt italienarna om - jag har kompisar med italienska rötter som berättar att deras släktingar i södra Italien sitter förstummade när de får höra om hur deras hemland beskrivs i världen.

Nu handlar det ju kanske inte så mycket om Italien, som om att det är där slask-TV på allvar skapat ett gigantiskt demokratiskt underskott. Som kan vara deras nästa exportvara. Som vi inte redan hade tillräckligt av sånt - "vi bryter reklamen för lite nyheter", som någon träffande beskrev TV4. Där jag för övrigt häromdagen fick se en generad Bengt Magnusson presentera en köpt reklamfilm för Mads Mikkelsens vikingafilm - i Nyheterna!!!
Vi har en sanslös mediekoncentration även i Sverige, men den har ju än så länge legat i händerna på människor med liberala värderingar, vilket man får vara evigt tacksam för. Man kan ju om man vill vara elak, och det vill man ju, se sista tidens haussande av hur poppis Reinfeldt är gentemot Sahlin, som nån slags utslag av politiseringen av medierna (eftersom det är en skitfråga), men än har vi inte sett Tv3 upplåta plats för statsministern att fritt få breda ut sig om sin egen förträfflighet. Men det kommer säkert, sanna mina ord.

Det är inte tal om annat än att de fria medierna - Svt och SR - kommer att attackeras hårt av marknadsliberalerna om borgarna vinner valet. Och då försvinner de sista kritiska och opartiska rösterna. Där man kan ha kvar smala program som inte är ekonomiskt attraktiva för annonsörer, och knappt det, som bara har ett litet fåtal lyssnare eller tittare, men som kan vara oerhört viktiga för samhällsdebatten.
Vänner säger att de inte orkar med nyheterna längre, att de blir deprimerade, att det är tråkigt! Minns ni när man sa till ungarna "det är nyttigt att ha tråkigt" när de gnällde? Nå, idag får man säga det till sina vuxna vänner - måste de verkligen hända något hela tiden?
Jag vet inte. Vad som skrämmer mig är att nöjen och distraktions-TV tar allt mer plats, och att saker som faktiskt borde spela roll, blir marginaliserade.
Nu vet jag att jag kommer få mothugg - kanske av reklamare, för de är ena cyniska jävlar - och det finns säkert nån som kan visa på precis motsatsen, och att det som händer i Italien aldrig kommer hända här. Jag vet inte. Vad jag känner är att det man kan kalla Ullareds-Sverige inte alls är så långt borta som en bildad och engagerad samhällsklass tycks tro.

Peter Andersson skriver om hur märkligt det är att sjunkande siffror för Sahlin är en "sjunkbomb" men bara för henne - när det sjunker för de borgerliga partiledarna är det inte så. Que?

För er som inte sett Videocracy - titta här, den finns kvar till 30 april


Bilden? Liksom sinnebilden för hur omvärlden ser på Silvio. Och vad Silvio själva ser

The backside of arbetslöshet

Jag bodde på den tiden i hyreslägenhet i ett miljonprogramsområde, och hade rätt fri insyn till grannarna från mitt köksfönster. De hade samma sak till mig så man betedde sig därefter, men emellanåt hände det ju saker.
Tvärsöver, snett nedanför, bodde ett yngre par. De hade ett barn, och att döma av deras uppstigningstider - de klev upp ungefär samtidigt som jag - var de i varje fall inte tjänstemän.
De bråkade. De började när de klev upp och efter vad jag kunde se fortsatte de när de kom hem. Man kunde följa deras ljudlösa skrik åt varandra, hur de var fula och svarta i ansiktet av ilska- efter ett tag slutade jag titta. Det var så deprimerande. Man ville inte se det mer än ett par gånger och sen följde deras bråk en slentrian som kanske också var lika mycket trygghet för dem.
En morgon klev de inte upp. Persiennerna var nerdragna. Följdes av flera morgnar.
Man noterar det som granne, men herregud, vad hade jag med det att göra?

Sen, en lördag, stod flyttsällskapet där. Släkt, vänner antar jag. Det var hans släkt - han sprang där själv med TV-apparat och möbler som bara kunde haft sitt ursprung i ett pojkrum. Hon var inte där.
Hon bodde kvar - lägenhetens fönster som tidigare varit rena Dramatenscenen, blev bara vanliga fönster. Ingen dramatik - bara en ung mamma som stökade i ett kök, med en växande bebis runt fötterna.
En av mina grannar visste mer att berätta - ni vet, när man träffas vid sopnedkastet.
Han hade fått sparken, ekonomin var åt helvete, de hade risiga utbidlningar bägge två. Frustrationen formligen sken genom väggarna. Vad skulle de ta sig till?

Fattigdomsminnet är kort - jag vill knappt minnas mina egna torftiga år, när den uppväxande och växande familjen skulle försörjas på en hyfsat osäker inkomst. Jag vill inte minnas de sömnlösa nätterna, eller att man började planera vilka räkningar man skull betala en vecka innan a-kassan kom. Om den kom. Nån gång hade man ju satt en bokstav i fel ruta och då kom det inga pengar - man sprang omkring som en förgiftad råtta och försökte få kontakt, innan det kom ett förlösande brev med den ampra uppmaningen att fylla i Fält3a korrekt.

Det vore intressant att veta hur många relationer som kraschar för att otryggheten knackar på dörren. Undrar hur många barn som tvingas växa upp med ett ständigt pågående krig om pengar omkring sig?

Arbetslöshet kan inte få reduceras till att handla om pengar in eller pengar ut - det är för helvete människor vi talar om. Som nästan alltid är människor som kastas ut i arbetslöshet av människor med avsevärt högre inkomster, trygghet och ordnade förhållanden. Vad blir det av såna människor? Och svaret är tyvärr lika uppenbart nu som någonsin under andra ekonomiska nedgångar - det är en alldeles utmärkt grogrund för chauvinism, nationalism och förakt för svagare grupper...

Jag är inte särskilt imponerad av de som anser att en fattig studenttid, med fest på nudlar, skulle vara jämförbart med den situation som människor i Arvika eller Köping nu upplever. Det är ett sånt förakt i ett sånt förhållningssätt att det är rent oförskämt.

Jag blir skrämd av att se hur vår regering hanterar det här - allt går för långsamt, man är inte konsekvent, man vågar inte utmana - förlegade - ekonomiska teorier. Det är väl bra att man siktar på att behålla ekonomisk stabilitet, men är det bättre med politisk instabilitet? Tänk, det tror inte jag. Och tyvärr kan jag se en direkt koppling mellan regeringens hantering och de åsikter som samma ministrar gav uttryck för i sin ungdom - man föraktade svaghet då, och man föraktar det nu.
När nu krisen så smått klättrar upp från södra Sverige mot huvudstaden komemr det här att ge regeringen spö, sanna mina ord. Här har varslen inte slagit genom än, men vi är många som kommer få lämna före sommaren. Jag hoppas verkligen att vi alla fortsätter höras.

Slut på lugnet för bokstavsbarnen i Järfälla

Det hette OBS-klass på den tiden. Det var där man hamnade om man inte kunde uppföra sig i skolan. Oftast innebar det att man var bråkig, men det fanns ju killar som bara inte kunde sitta still, utan som gick omkring i klassrummet, och som både störde och stördes utan att nån begrep varför. Och det var bara killar som jag minns det.
Länge betraktades det här som nåt som kunde straffas bort; det tog rätt många år innan man började tala om det som DAMP eller MBD, och även kunde se att bråkigheten kunde kopplas till dyslexi eller annat. Idag talar vi om ADHD, Aspergers syndrom och en radda andra bokstavskombinationer.
Jag har det på nära håll, och vet vilket lidande det inneburit att varje morgon baxa iväg en motsträvig sexåring till en skola som han inte begriper, i en grupp där inge begriper honom. Jag vet hur det är att få åka och hämta sin gullunge för att att han slagits eller bara sprungit iväg, från en skola som inte passar honom. Och jag vet vilken oerhörd lättnad det inneburit för föräldrarna att till sist få hjälp i en verksamhet, där personalen vet vad de gör, och - framförallt - där det inte är så många barn.
I Järfälla drivs den här verksamheten inom ramen för ett Resurscentrum och nu ska den krympas.

Enligt Bo Winander (fp) är det pedagogiska skäl som ligger bakom, inte ekonomiska. Tro det den som vill. Man ska ta bort tio platser av fyrtio och de barnen ska flyttas in i vanliga klasser. Samma sorts klasser som de en gång flydde från - för det är en mycket gemensam nämnare för de här barnen.
En arg mamma, Christina Zetterström, tycker idén är förkastlig. Och att "en samlad skolforskning" skulle visa på att de här barnen skulle göra bättre ifrån sig i en vanlig klass ger hon inte mycket för. Inte jag heller. Istället är det ett stort mått av cynism som ligger bakom. Och pengar naturligtvis.
I en liten grupp finns en samlad kompetens, där pedagogerna kan stödja varandra. I en vanlig klass - med assistent (och tänk er det stigmatat!) - finns inte det stödet. Vad händer den dagen assistenten blir sjuk? Är det nån som kan tänka sig kaoset i huvudet på nån som har ADHD eller Aspergers? Det är som att ha en torktumlare i huvudet, sa en pojke till mig.

Och vem tror att det kommer finnas specialpedagoger som assistenter? Inte jag, jag ser åter framför mig outbildade ungdomar som kommer att göra sitt bästa, men som kommer misslyckas.
Det här ligger helt i linje med den extrema cynism och ignorans som idag präglar folkpartiet - det är helt enkelt de duktigas diktatur, där alla måste vara högpresterande, där barn med hinder ska jämföras med barn utan hinder. Där ingen får vara annorlunda.
Jag behöver ingen forskning för att kunna räkna ut hur framtiden ser ut för de här barnen, som nu ska pressas in i de stora klassernas helvete igen. Och sen kommer det att heta OBS-klass igen, och de här barnen blir märkta för livet. Igen.

Bilden föreställer Kalle. Som i Kalle och Hobbe. En liten kille som förkroppsligar många av de charmiga men också jobbiga sidor som de här barnen har.