Betalt för att tycka. Richelieu och jag.

                                                 

Åsikter har vi ju alla. Somliga av oss väldigt högljutt och ofta dessutom. Ingen skulle förmodligen komma på tanken att beskriva mig som en blyg viol i opinionsdiket. Jag tycker saker. Ofta på ren magkänsla, emellanåt lite mer eftertänksamt (faktiskt).  Och det finns massor med åsikter som jag aldrig ger luft åt på bloggen, utan nöjer mig med att utsätta omgivningen för det.
  Dessutom får jag numera tycka saker för betalning, jojomän. Jag får skriva krönikor för tidningen Arbetarskydd, och får betalt för det. Inte så jag kan leva på det, absolut inte, men ett trevligt litet tillskott. Framförallt är det ju ett kvitto och blommor till självkänslan.
  Krönikörer är ju inget nytt. Förr i världen kallades det kolumnister, och var ett hyfsat seriöst inslag hos dagstidningar, och mer kåserande hos veckobladen. Några kolumnister har blivit riktigt stora - Walter Winchell, för att han satte nån sorts egen standard som skvallerkolumnist, Damon Runyon för att en del av hans kolumnskrivande faktiskt tangerade god litteratur, George Orwell för att hans skrivande faktiskt var lysande och roligt. Vi har min favorit Jolo, Hr Ehrenmark, Allan Fagerström, som var både fruktad och älskad för sina texter, och en uppsjö andra, i Sverige ofta kopplat till de romantiserade tidningskvarteren i Klara. De var nästan alltid journalister, med god yrkeskunskap, och ändå det där lilla personliga uttrycket som gjorde att de lyfte ovanför annan text.
  Vissa hade en politisk inriktning - Gunnar Fredriksson i AB  - medan andra såg och fick en möjlighet att göra reportagetext utan att vara bundna av formen - Herman Lindqvist, innan han blev galen och militant monarkist.

  Jag gillar att läsa sånt. Förmodligen har det präglat mitt eget sätt att skriva. För det är mycket lite man är först med - redan på 1600-talet översvämmades storstäder av pamfletter, tryckta i lönndom, skrivna av samhällsomstörtande figurer, som ofta formulerade sig både roligt och drastiskt. I Paris sa kardinal Richelieu - ärkeskurken i De Tre Musketörerna, om nån minns den - att "hälften av Paris invånare skriver pamfletter, och den andra halvan läser dem..." Och därefter jagade han dem med samma iver som han jagade religiösa motståndare och adelns fiender.
  Så det är jag och Orwell och Jolo alltså....

  Svårigheten tycks vara att ha en jämn nivå. En bra lägstanivå, som en mig bekant journalist sa. Det måste vara ett helvete att behöva leva på sitt krönikerande (om nu det ordet finns). Det märks också när man läser genom olika samlingar. En del är bra, en del är bättre - men det riktigt usla finns nästan alltid i det som också upprörde folk mest.
  Orwell skrev nån hafsig text om folks sällskapsdjur, vilket gav floder av arga brev till redaktionen, långt fler än som kunde förväntas efter nån politisk text.  För mig är det uppenbart att den texten var brödskrivande och han var förmodligen inte särskilt nöjd - annat än med gensvaret.
  Hr Ehrenmark konstaterade nöjt att om en läsare hotade säga upp prenumerationen på DN efter nån av hans kolumner - så var det värt en middag på nån av Klarakrogarna. De allra värsta i det läget är förmodligen den förtorkade kärna som fortfarande har Svenska Dagbladet som husorgan.
  Vartefter har det här krönikerandet - tänk jag har så svårt för det ordet; det ger doft av isländska diktare och svensk historia - spridit sig i tidningarna. Numera är det svårt att undvika, helt enkelt. Den personliga touchen har blivit nåt slags nyhetsbegrepp.

  Just idag har jag i en papperstidning läst ett reportage om Stormen Sandy, där reportern konsekvent tittar ut "över förstörelsen", hon ser "människor som vadar". Hon har "uppdaterat sig via nätet"...
  Okey, det kanske är så det ska låta idag men hon är inte kolumnist. Hon är reporter, och förmågan att skilja på nyhetsjournalistik och kolumner var viktig för de som var först ute på banan som kolumnister. Som reporter skildrade man vad man såg, men det fick aldrig bli så personligt att det skymde det stora sammanhanget (vilket jag givetvis inte kommit på själv utan snott från Krigets första offer är sanningen av Philip Knightley).

  Den balansgången är förmodligen svår att gå. Men som läsare behöver jag inte så mycket förstahandsinformation om svältande barn i en krigszon för att begripa hur jävligt det är. Däremot vill jag ha en hyfsat neutral beskrivning av förhållandena, av maktspelarna. Precis som jag vill ha ett referat av en fotbollsmatch, inte reporterns personliga upplevelse av den. Det är väl det som är skillnaden mellan att göra en nyhetstext och en kolumn, antar jag.
  Inte heller är det så att alla som skriver kolumner - vi lämnar den där medeltida krönikan nu, tycker jag - behöver skriva böcker. Under hösten, så långt den nu har kommit, har jag läst ett antal mer eller mindre hemska böcker av svenska författare, eftersom jag fortfarande inte är på avvänjning för mitt läsmissbruk. Jag återkommer mer mer detaljerat avlivande senare, men det är alldeles uppenbart att somliga gör dig bättre i det korta formatet. Eller helst inte alls.

  Nackdelen med att ha betalt för att tycka är att tanketorkan kan slå till. Ännu värre är det att ha en deadline. Ändå har jag levt med deadlines i hela mitt yrkesliv - sista produktionsdag, inflyttning, slutbesiktning. Det här är annorlunda. Femtusen idéer som snurrar i huvudet och inget vill fastna som text. Det är då man ska vara rutinerad nog, kanske till och med skolad, att bara sätta sig ner och skriva. Så det blir klart. För man har ju betalt.

Förmodligen är det då de där mest provocerande texterna dyker upp. De där som får folk att sätta kaffet i halsen och skriva arga kommentarer. Numera är det knappast nån som hotar med att äsga upp prenumerationen, det skulle väl vara just Svenskans läsare då. Eller så blir det bara en text som ögnas igenom och glöms bort. Det är ju det som är faran med att ha betalt för att tycka.
 

Jag har 2800 tecken på mig för en kolumn. Det låter kanske mycket men alla mellanrum i texten räknas också. Fram hit har jag hittills gjort av med 5000 tecken, har man sett.
Det är dock inte alls dumt. Vi som är vana att få breda ut oss behöver lära oss begränsningens svåra konst, och jag har ändå bloggen att svälla ut på. Med åsikter och annat.
  Och nu är jag alltså nominerad till priset som Sveriges Bästa Krönikör. Stolt som en tupp är jag. I enlighet med den lutheranska arbetsfostran jag också genomgått i byggbodarna så är jag också lite generad. Beröm ska man skämmas för - vilket nog i sig är en klassmarkör som det ryker om.
  Konkurrensen är hård men jag är oerhört glad över att få vara med.

Och sen fortsätter jag väl ha åsikter om det mesta...




Bilden? Kardinal Richelieu. De hade lite stil på prästerna på den tiden. Bilden snodd från Wikipedia

 
 

 

Vänster eller höger eller mittemellan

När jag började blogga var jag nog plågsamt politisk. Skenade runt som en dålig poet som ska läsa sina senaste alster för en allt mer ovillig publik. Själv var jag rätt omedveten om det, ända tills en arbetskamrat lite stillsamt påpekade det - att jag tjatade rent tröttsamt om hur jävla usla borgarna var.

  Han visste det, sa han. Ändå hade han röstat på dem. Ganska mycket som protest, men också för att han var sig själv närmast. Ett uttryck jag tror att vi all känner till - när omsorgen om den egna plånboken, om ungarnas skola eller om jobbet blir viktigare än solidaritet med en osynlig mängd människor som far alltmer illa nånstans i ett utkants-Sverige, långt från de trygga uppfarterna i förorterna eller i planet till charterhelvetet.
  Han är inte alls ovanlig. Och för att kunna diskutera med honom var jag tvungen att vrida ner min ideologiska svada, lyssna på honom, och framförallt sluta behandla honom som en barnunge, som skulle fostras om vilket högersvin Reinfeldt är, hur vidriga kapitalisterna är och hur jävla fel han hade haft, fast lurad hade han ju blivit....

  Känner ni igen det där?

  Det är dags att bli lite politisk igen, med andra ord.

  Nå, på några ställen bland de lite mer än tusen blogginlägg jag skrivit kan det finnas texter som kanske vill ursäkta Reinfeldt en smula, som menar att Hennes&Mauritz ägare faktiskt tycker att föräldraledighet är bra, och att välfärd kräver att människor kan tjäna pengar.

  Det betyder - hos somliga - att jag är höger. Ungefär det fulaste som finns. Det finns inte vägs ände på vad man i det läget kan kalla mig. Blåsosse är ett ord jag numera kallas. Eller liberaldemokrat.

  Jag känner inte igen mig i det. Däremot känner jag igen tongångarna från  Kärnkraftsomröstningen 1980. Från ungefär samma människor faktiskt. Sen känner jag igen mig från en rätt hetsig SSU-tid. Från ungefär samma människor. Strängt taget känner jag igen dessa människor.

  Nå, vem bestämmer vem som är höger? Vem har sagt att det ens finns nån slags mall?

  Jag var för samkönade äktenskap och adoptioner långt innan övriga fackföreningsrörelsen ens ville ta i det. Jag har engagerat mig för flyktingar och papperslösa sen hedenhös. Jag är förbannat stolt över att bo i en kommun som var först i landet med Varannan Damernas på valsedlarna. Jag debatterar mot rasisterna på nätet och i verkliga livet så snart jag hittar dem. Min mejlbox fylls med dödshot och annan skit just därför. Jag har mist både jobb och blivit svartlistad för mina politiska och fackliga åsikter.
  Jag är faktiskt mot kärnkraft, mot israelisk aggression, mot amerikansk imperialism och mot gifter i både mat och jordbruk. Och monarki. Funderar jag närmare är jag inte så förtjust i sänkt restaurangmoms heller.

 Exakt vad är "höger" i detta?

  Och minns att jag skriver det inte för att jag vill ha beröm, jag skriver det för att det ska finnas nåt att prata om. För samtidigt är jag också mot svartklädda idioter som kastar sten på politiska motståndare, jag är emot Hamas (så det brakar om det), och jag är mot iransk imperialism. Däremot vill jag ha ett försvar värt namnet, att folk som bryter mot lagen i Sverige ska straffas oavsett ursprung och kulturell bakgrund, och att människor ska kunna starta företag inom vård och omsorg, och tjäna pengar på det.
 
  För en kategori människor - ungefär samma sorts människor som faktiskt höll på att göra mig till kärnkraftsförespråkare tack vare sitt fullkomligt rabiata och svartögda hat (jag kan inte hitta ett bättre ord) mot de som tycket annorlunda - är jag därmed på den svarta sidan.

  Skärp er.

  Det som irriterar mig mest är den här sortens dagislogik som dyker upp. Den finns i alla partier ska gudarna veta. Och yttrar sig i lättförståeliga teser av typen, på olika nivåer:

  - Kasta ut svartingarna så får pensionärerna mer att leva för.
  - Folk som begår brott ska straffas hårt, så de lär sig....
  - Ta bort alla parkeringsregler så blir det lättare att parkera
  - Förbjud vinster i privata vårdföretag så blir det mer pengar till den offentliga vården.

  Inget av ovanstående är sant. Verkligheten är alltid mer komplicerad än så. Det som är trist är att, i likhet med kärnkraftsomröstningen, övergår samtalet blixtsnabbt till verbalt handgemäng, där fakta inte spelar nån roll, utan det handlar om känslor. Och det är då politik kan bli farligt - därför att då ligger populismen nära till hands.

  Jag är inte intresserad av det. Jag vill kunna problematisera viktiga frågor utan att min politiska kompass ska ifrågasättas. Jag vill kunna föra ett politiskt samtal utan att bli utskälld för att jag stöder "utsugarna" Framförallt vill jag inte lämna över den politiska spelplanen till nån slags ideologiska talibaner, som anser sig satta av Gud (eller Marx då) att tala om vad som är demokratisk socialism eller inte.
  För det är inte socialdemokrati. I detta parti är kanske spännvidden större än inom hela det övriga politiska spektrat, och det måste vi förhålla oss till.

  Kompromisser och pragmatism. Intressegrupper och verklighet. Vad gynnar flest? Fördelningspolitik. Sånt ärt socialdemokrati. Inte en massa ideologiskt tjafs som numera tydligen ska vara bärande.

  Jag är fortfarande en förbannad sosse. Jag tror att allt för stora klyftor i samhället är det farligaste som finns. Att inte kämpa för att alla ska ha ett bra liv är en cynisk uppfattning - och de som tycker så har jag mycket lite till övers för. Och samtidigt vill jag ha ett Sverige där alla kan göra sin grej, där alla känner att de har alla möjligheter.

  Det är den balansgången som är viktig.

 





 

En miljon saker att göra innan man dör

  Jag har flera bekanta som är upplevelsemissbrukare. Far världen runt, badar med hajar, liftar i laglösa trakter, tappar bort passet i länder där man inte ska göra det, upptäcker tropiska stränder där inga tyskar varit än - kort sagt, de tittar på saker. Kliar den där adrenalinnerven. Fast givetvis bara lite lagom - det finns alltid en livlina, även om det bara är ett telefonnummer till en svensk ambassad.
  Vi pratar inte rådigt folk som bryter lite eget land i ödemark, hämtar sin mat i skogen och syr sina kläder av björnfällar. Vi pratar upplevelsemissbruk.
  Sen kommer de hem och tar ett påhugg på krogen eller sjukhus i ett par månader, pratar om hur litet Sverige blivit - i synnerhet de där som bott sex veckor i New York - och sen drar de iväg igen. Killarna tatuerar sig och får blodförgiftning, tjejerna förälskar sig i nån exotisk man.

  Vi andra får ju genomlida berättandet, varenda en har en egen liten sida där de lägger upp solskensbilder som skär i hjärtat på en när man skådar Det Svenska Höstrusket. Förmodligen är väl det halva nöjet - jag hörde om en tjej som på flygplanet enbart tjatade om att hon och hennes kille fort som fan måste få upp bilderna, så hennes kompisar kunde bli riktigt avundsjuka.

  Det finns TV-program, av den där mer hjärndöda sorten, som handlar om saker man måste göra innan man dör. Hoppa fallskärm, skjuta med ksp, sniffa helium. Eller ligga med en porrstjärna; det var tydligen aktuellt i nåt av de utländska programmen. BerlusconiTV.

  Och jag funderar på varför ingen tycker det känns viktigt att jobba i ett soppkök, i varje fall en vecka innan man dör? Eller göra volontärarbete i ett flyktingläger? Det behöver inte ens vara så exotiskt - varför inte ställa upp som kontaktperson för nån ensam människa, inskriven i omsorgen? Promenera med nån gamling som vill ha promenadsällskap? Varför är inte det nåt att göra innan man dör?

  Minnen är färskvara, tro mig. Jag har också riskerat livet mer eller mindre organiserat ett flertal gånger, tuggat järn, haft adrenalinkickar som fan - men inte har jag nån större nytta av det nu. Det är inte det som jag minns mest eller bäst. Det jag minns bäst är när man hjälpt någon. Mänsklig tacksamhet är något man bär med sig långt mer än ett par gallskrikande sekunder i fria luften. Vare sig det är ett par mörka ögon över en vattenflaska i ett flugigt värmeinferno, eller en uteliggares hesa "tassaruha" när man ger honom extratröjan.
 
  Visst, det finns några som gör båda delarna. I varje fall hoppas jag det. Trampar runt i pittoreska - ett ord som betyder att det är fattigt och jävligt men vackert - miljöer, och kanske också rycker in med dikesgrävning eller vaccinationer i favelhan. Och kanske får ett minne att ta med sig på gamla dagar.

  För minnen är färskvaror. Man kan inte suga på en resa till Ibiza 1984 i all evighet - vi fungerar inte så.  Exakt vilka sinnen som triggas vet jag inte, men jag är bergsäker på att ingen blir lyckligare idag av en resa de gjorde då. Vi har också en förmåga att slipa ner kanterna på våra minnen - solen sker även när det regnade när vi var små, eller hur?

Åh, det finns ohyggliga mängder saker jag vill göra innan jag dör. Böcker att läsa, människor att möta, sånger att sjunga (med risk för att bli som Ranelid; för övrigt en författare som jag hoppas slippa innan jag dör).
Och i dagens samhälle kan vi göra, kanske inte allt vi vill göra, men långt mer än generationerna före oss. Om jag jämför med min mormors modesta drömmar lever jag i ett paradis; jämför jag mig med Arvtagarnas drömmar är jag rent fantasilös.
  Faran jag ser med det här är att bara vissa kan få uppfylla sina drömmar, och jag är inte så dum eller cynisk att jag tycker att det minsann är upp till var och en. Vi vaggar olika i livets bassäng, och det finns ganska många som får stå vid sidan av och se andra glida i en egen körbana, förbi köer och otrygghet. Inte heller känner jag nån tröst i att det alltid har varit så - det är ett argument som höll på femtiotalet, men idag är inte människor villiga att tiga stilla, bita ihop och vara nöjda med en enstaka Ålandsresa, när grannen åker till Medelhavet på sommaren och till fjällen på vintern. I synnerhet inte när glappet mellan de som har det ganska bra och de som har det alldeles förtvivlat faktiskt växer.

  Orättvisa är inte en norm, helt enkelt. Och i min lilla lilla värld är det viktigt att alla försöker göra skillnad. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så klia ditt ego litegranna, och ta ett pass i soppköket, eller föräldravandra, eller städa föreningslokalen eller stå i fotbollskiosken. Så har du en sak mindre att göra, på den där listan över viktiga saker....


















 

Det är i höstmörkret man behöver nån

Häromveckan hjälpte jag en granne att flytta. Det var inte alls planerat, men jag mötte honom i trappan när han försökte släpa ner möblerna. Alldeles ensam var han, lördagkväll. I soffan satt hon som skulle bo kvar, och sa ingenting. Han var tillkämpat och överdrivet pigg och vitsig, hon sa ingenting.
  Han hade inte mycket - det var delar av ett pojkrum som nu skulle tillbaka till föräldrahemmet för lagring, lite kartonger, kläder, CD-skivor, affischer. Inte ens en släpkärra full.
  I hallen stod en barnvagn för ett ganska litet barn, som jag vare sig hörde eller såg. Hon i soffan hade ett vinglas framför sig, som hon inte rörde, och stirrade på TVn. Hon sa ingenting.

Det var hemskt.

Jag var helt slut när jag hjälpt honom färdigt. Inte för att det var jobbigt att kånka i trapporna; sånt orkar den arma kroppen fortfarande med. Utan för att det var jobbigt att befinna sig i en oartikulerad istid, mitt emellan två människor som förmodligen vid något tillfälle sagt att de älskade varandra, och som nu uppenbart inte gjorde det längre. Som hade sagt saker färdigt.

 Så jag satte mig i min egen soffa, i mitt trygga hem, lyssnade till vrålen från Arvtagarens rum där utomjordingarna föll som käglor för olika dödsstrålar, och tänkte: Herregud, hoppas man slipper det där. Aldrig mer. Ja, inte utomjordingarna. Separationen.

Fast ändå inte.

Ikväll är det höstmörker ute på riktigt. Jag är ensam. Arvtagerskan har flyttat till eget, jojomän, och brakar bara förbi i snabba räder för att kolla av läget. Arvtagaren bestämde sig för att bo hos sin Ömma Moder en vecka. Så du får vara ifred ett tag, fnös han.

Men jag vill ju inte vara ifred. Det har jag aldrig velat. Och ibland funderar jag på om det är det som gör att jag lever ensam. För när man är ensam funderar man alldeles förtvivlat mycket på varför man är ensam. Jag känner ingen i en relation som funderar särskilt mycket på varför just de är i ett förhållande. Vilket är märkligt. En vacker dag kan man, som mina grannar eller som jag själv, bara stå där och undra vad som hände...

Så man letar fel. Man pratar för mycket, man pratar för lite (fast då om viktiga saker, som känslor). Man är för försiktig, för artig, för bufflig, för trevlig (jodå). Man är för flexibel, man är för stelbent. Och som femtioårig byggnadsarbetare känner man emellanåt ett stort behov av att gå ut på gatan och skrika: Men hur fan ska man vara då???

Sen tränar jag litegrann, får ner pulsen, och blir snäll och trevlig igen. Livet är ju rätt bra. Förutom alldeles uppenbara ålderstecken, som att jag stup i kvarten måste säga "när jag började jobba för trettio år sen.." eller att "...på den tiden..." har jag inga problem med att vara femtio heller. Runt hörnet kanske, kanske en ny karriär finns - där kroppen inte tar lika mycket stryk. Jag har kvar det mesta av håret och tänderna, och vaknar inte halv fem på helgerna. Jag har roliga vänner, det finns människor jag kan ringa mitt i natten om det kniper.

Men det är bara det att när höstmörkret kryper på en....så känns lägenheten lite för stor och lite för tom. Det finns inga tända ljus i världen som hjälper mot det. Inte ens en katt som lindar sig runt benen. För det måste nog vara en katt. Jag har haft hund och en sån här kväll var det ingen tröst att behöva klä på sig för en evighetspromenad i grannskapet, trots morska utfall mot papperskorgar och kvarglömda cyklar.

  För vad är det man söker? Det kanske är viktigare att fråga sig det än att bara rota i sitt egna bottenlösa inre, för där har väl de flesta av oss rotat i hela våra liv. Och svaret på detta är naturligtvis att det vet man inte - förrän det står framför en. När saker liksom klickar till, när man skrattar åt totalt humorbefriade skämt, när man har överseende med saker som kunde ha förvandlat en till seriemördare i en annan tid. När man vet.

  Men tills man vet, så får man njuta av höstmörkret.