En förlorad värld - den brittiska överklassen...

Jag fick en stund i TV-soffan framför Goodbye, Mr Chips, en film från 1969 som handlar om den rätt strame läraren Mr Chippings, förtjänstfullt spelad av Peter O'Toole och hur hans inrutade akademikerliv vid en mindre internatskola vänds fullkomligt upp och ner av hans kärlek till "subretten" Katherine, spelad av Petula Clarke. Förutom att vara en rätt udda film - i jämförelse med det ordinära TV-skvalet - kom den att genom sin miljö och ämne, förutom att de i enlighet med dåtidens filmidé behöll sextiotalsfrisyrerna, få mig att fundera en smula över den kvarlevande, och sedan länge som företeelse utdöende betraktad, engelska överklassen. Vi har alla genom både TV-serier, filmer och böcker förmodligen en rätt schabloniserad bild av den, och inte minst också alla en aning om att den är på tillbakagång, om inte försvunnen.
Nå, det är den inte men till detta ska jag återkomma.

Jag är mycket medveten om att det finns gott om anglofiler som har både mer och bättre insikt om den här världen, men för mig startade det med böckerna om Singleton av Louis de Geer, sju idag egentligen oläsliga böcker om hur en svensk grabb tar sig genom en fiktiv engelsk internatskola, som innehåller både en förskönad och med dagens mått mätt en inte ringa dos av accepterad pennalism och förtryck. Vi lånade dem - jag minns inte om det var på mammas eller pappas förslag (förmodligen pappas) - på ett gotländskt folkbibliotek en regnig sommar i början av sjuttiotalet. Det hörde till sommarens nöjen och fasor att leta upp det lokala biblioteket, skaffa ett sommargästlånekort och därefter hitta de mest underliga titlar. Jag slukade dem hur som helst.
Förmodligen hade jag redan innan dess kommit i kontakt med gossarna med slips, löjlig mössa och kortbyxor oavsett väderlek, men mest tagit det som utslag av nån sorts galenskap. Och alla hade vi sett de löjliga hattarna som deras lärare hade. Lördagsnöjet kunde ju emellanåt bestå av brittiska humorserier där just såna gubbar förekom.
Men sen kom En förlorad värld.... Jag både såg serien och läste boken av Evelyn Waugh, men begrep kanske inte så mycket av den underliggande stillsamma desperationen, eller kunde sätta mig in i begrepp som "ofantligt rik farbror" eller "låg i Verona en sommar". Inte heller insåg jag hur den engelska överklass som Sebastian tillhörde hellre lät honom förgås av sinnessjukdom och förödande livsstil än att öppet erkänna att han var just sjuk och se till att han kom under vård.
Bokens huvudperson är den konstnärlige Oxfordstudenten Charles Ryder, som till sin moraliska kusin Jaspers förfäran börjar umgås med universitetets mest suspekta individer. Bland dessa finns Sebastian Flyte; en förtjusande aristokrat som charmar alla i sin omgivning genom sina excentriska påhitt och sin klassiska skönhet. Charles drabbas av något som för läsaren ganska tydligt framstår som en förälskelse, även om Waugh bara antyder det i förbigående. Den förekommer också som ett underliggande tema i ett par kapitel.

Under sommarlovet bjuder Sebastian in Charles till Brideshead - det magnifika slott som tillhört hans förfäder i flera århundraden. Det är under vistelsen i slottet som Charles börjar märka att Sebastians glättiga yta döljer ett tomrum som ingen utomstående förmår att fylla med mening. Charles lär så småningom känna de övriga medlemmarna av familjen och blir djupt fascinerad av Sebastians syster Julia. Men han upptäcker också att familjen har en del dystra hemligheter.

Som tidsdokument är En förlorad värld rent lysande; det finns en längtan tillbaka till bättre tider, när en överklassynglings rätta sysslor var att rida räv, jaga, gå på visiter och uppehålla sig på klubben. Emellanåt handlade det också om slumming, dvs göra studiebesök bland de sämre lottade. Serien är också korad till Storbrittaniens bästa någonsin

Trots sina ansträngningar kommer Charles aldrig att bli annat än en uppkomling i den etablerade överklassens ögon; har man inte sitt namn i Doomsday Book kommer man aldrig att bli annat än en streber, vars framgång man trött noterar, och vars motgångar man stillsamt gillar. Bättre en bankrutt lord än en nyrik affärsman.
Den smått incestuösa kännedomen om vilka som ÄR av rätt sort, och vilka som inte är det återkommer i många böcker och filmer, även i modern tid. Rotar man lite bland de mest framgångsrika männen - tyvärr är kvinnorna oerhört få - finner man raskt att de alla har sin bakgrund i det engelska internatskolesystemet, eller att de i varje fall har nån sorts anknytning dit. Man kan kallt räkna med att alla är "old boy" med varandra, och att de har perfekt koll på vem som är släkt med vem och vem som senast fått öppna sitt medeltida slott för besökande turister.
Ur denna krets har man i Storbrittanien alltid hämtat sina styrande. För en svensk kan det verka märkligt att i stort sett hela den brittiska underrättelsetjänsten under fyrtio-, femtio- och sextiotalet hämtades ur samma internatskolegäng. För engelsmännen var det inte ett dugg märkligt, inte heller att man inte gjorde ens rudimentära säkerhetskonmtroller (som direkt hade avslöjat några av de mest flagranta spioner vi hört talas om).
Men de anställdes av sina likar, de hade gemensamma bekanta, bakgrund, och var myckety ofta dessutom släkt. När Kim Philby enrollerades till MI6 var det någon som dristade sig att påpeka att han hade haft kommunistiska kontakter undert sin studietid.
Tvivlaren tillrättavisades omedelbart med att Philby minsann legat vid samma elevhem i Cambridge som en av cheferna, vilket med automatik godkände honom. I samband med Philbys avhopp 1963 uppenbarades den bristande personkontrollen av de förtvivlade amerikanerna, men den åtgärdades naturligtvis inte.
De var så ohyggligt väluppfostrade; ett begrepp som Jan-Olof Olsson (Jolo) kommer nära i två av historierna i samlingen Slipsen i Krakow. Dels i titelnovellen där han tas för tidigare engelsk internatskolestudent av en jämnårig britt, dels när han tillsammans med en brittisk ädling letar efter en toalett på Harrods. Denna kombination av kallblodighet och avsaknad av temperament brukar sammanfattas som spleen, en egenskap som den brittiska överklassen visar upp i överdåd.
I Den Vassa Eggen av Somerset Maugham förekommer spleen rikligt. I den filmade versionen ges en rimligare förklaring till detta, eftersom inledningen är slaget vid Paschendale. När man sett hur britterna med vad vi egentligen skulle kalla galghumor försvarar sig mot de anfallande tyskarna begriper man kanske mer vad spleen kommer från. Huvudpersonen Larry söker annat än pengar och rikedom, vilket både förvirrar och förfärar omgivningen.
Överhuvudtaget spelade de båda världskrigen stor roll för omstöpningen av den brittiska överklassen. Inte bara för att man förlorade kolonierna, eller för att samhällsklimatet krävde en omdaning och demokratisering, utan lika mycket för att ädlingarna dog. Som flugor.
I Den okände soldaten skriver Jolo om hur Alla de unga lejonen dog vid Neuve Chapelle. De dog, slaktade i den tyska elden, när de orädda och upprättstående rusade fram i Ingemansland. De dog tillsammans med sina kalfaktorer, sina bröder och emellanåt med sina fädrer och onklar. Det var hela årsklasser av studenter, poeter, idrottsmän och forskare som strök med, vilket egentligen kom att bidra till en uppluckring av ett cementerat system som omöjliggjorde framgång, men inte en uppluckring som så småningom skulle erodera bort systemet.
Charles Ryder är ett utmärkt exempel på det - utan kriget hade han knappast kunnat få plats på universitetet. Nu är inte Charles en rebell - han ser att systemet finns där, men ifrågasätter det inte utan flyter bara med.
I ett flertal av dessa böcker om den brittiska överklassen finns en underliggande manlig vänskap som är inte så lite homosexuellt laddad - en analys som emellanåt blir rätt skrattretande. En cigarr är som bekant bara en cigarr ibland.
Varifrån detta kommer är onekligen intressant att spekulera i, men det är nog ingen högoddsare att tro att det kan ha att göra med den genuint manliga/grabbiga skolmiljön på internaten. I ett flertal böcker blir det helt uppenbart att Den Enda Rätta Vänskapen enbart finns mellan män, och då mellan män från ett visst skikt av samhället. Under ett antal sekler följde ju efter internatet ytterligare en form av manligt nätverk, nämligen regementet. Även där ser vi en klassificering av samhället - vissa regementen är mer värda än andra, och det fanns en sorts naturlig rekrytering till officersposterna som enbart grundade sig på - återigen - vilka skolor man gått i och vem man var släkt med.
Undantaget var om man visade särskild talang för t ex lönnmord eller sabotage; detta kunde till nöds accepteras men talades inte om.
Överhuvudtaget har det skrivits alldeles för lite om de geniala kvinnor som också drevs fram av detta system, för systemet var inte bara av ondo. Lärosätena skötte sig och spottade ut hyperstuderade ungdomar som var redo att både ta för sig av och förvalta imperiets rikedomar.
Den brittiska överklassen är inte nödvändigtvis adlig; det finns ett antal familjer som i kraft av sina förmögenheter är att betrakta som lika inflytelserika som de äldsta adelssläkterna, och deras barn går i samma skolor som adelns, vilket gör att de långsamt tvinnas ihop genom giftermål. Dessutom finns det en lågadel, som gärna och ivrigt vill få ihop sina släktband med de äldre familjerna.
Hur kan det då komma sig att denna Herrskap och Tjänstefolk- värld lever kvar? För det gör den, med sina vattentäta skott mot den vanartiga pöbeln, inom näringsliv, inom idrott och inom hela samhället i övrigt. Hur kan det komma sig att man trots det enorma tappet av överklass under bägge krigen inte kommit längre med att luckra upp de strukturer som bär systemet?
Svaret är förmodligen att man inte vill.
Politiska företrädare med även revolutionära eller radikala åsikter var själva bördiga från den härskande klassen. Det brittiska skolsystemet har heller inte utsatts för totala renoveringar av den typ man haft i t ex Sverige eller Tyskland - i Sverige av politiska jämlikhetsskäl, i Tyskland därför att det behövdes en omdaning efter världskriget. Men England vann kriget - trots sitt system kanske man kan säga.
Mycket av den politiska dagordningen i Storbrittanien sätts och diskuteras av överklassen, också för att medierna är så trogna systemet. Fortfarande har man ett auktoritativt statsskick där en degenererad kungafamilj - kanske sin egen största fiende - har rätt att adla, lägga in veto och också tillåter sig att dyrkas. Ett traditionellt engelskt talesätt innebär att man vrider gadden ur revolutionärerna genom att adla dem, vilket är en stor sak för engelsmän. Att tacka nej är i stort sett otänkbart - och genast har man om inte skaffat sig en anhängare, i vart fall eliminerat en motståndare till det bestående systemet.
Trots inslaget av utländskt blod bland överklassen - förr franskt, idag arabiskt - finns det också en nationalism som emellanåt gränsar till chauvinism. Det finns verkligen en tro på att England ÄR störst, att man bara lånar ut kronan som världsherrar till uppkomlingen USA, och att det finns en klass som är förutbestämd att härska. Storbrittanien är en kolonialmakt, det får man inte glömma bort, och brittiska soldater har stridit för Union Jack varje år efter 1945, även om Samväldet numer är en omskrivning för kolonialtänkandet.
Därför är det inte konstigt att Tony Blair delar George Bush åsikter i mycket. Det handlar inte om att göra som Bush säger; det handlar om hur den som har världsherraväldet skulle göra. Eftersom Blair inte alls ser Storbrittanien som lillebror - trogen den koloniala tanken - ser han nog snarare sig själv som lika mycket ledare som någonsin Bush.
På det viset går klasstänkandet igen även under 2000-talet - det är ingen förlorad värld.

God jul på er!

Jag är lite förvånad över besöksfrekvensen här. Jag har en dold besöksräknare som jag kanske ska lägga ut. Jag har medvetet dolt den för att inte behöva känna prestationsångest. Jag med flera har ju för länge sen konstaterat att de flesta bloggare är rätt ointressanta eller likartade, och därför var det ju med lite darriga ben jag satte Utsikt Från Ett Tak i sjön.
Nu kan jag konstatera att rätt många besöker bloggen. Det är inte så många som skriver men jag får ju kommentarer i min ordinarie epostkorrespondens. Tack till Gösta F som verkligen pushat för den!
Nu får ju också innehållet förändras. Precis som i den bloggdebatt som förs i t ex USA är det uppenbart att de intressantaste bloggarna är de som begränsar sig. Alla är vi tyvärr inte skapta för att lufta våra åsikter om precis allt.
Några av de bloggar jag puffar för skrivs ju faktiskt av folk som vet vad de håller på med, och på så sätt blir de också intressanta. Jag vill gärna sälla mig till den skaran.
Målsättningen var ju att skriva en del om friskvård och träning, men jag skriver ju kilovis i det ämnet på forumet Kolozzeum, och om andra saker på andra ställen. Istället får jag helt enkelt begränsa mig. Världen saknar inte intressanta ämnen att debattera om!

Till dess tillönskar jag er alla en

God Jul!!!

Utsikt från en...kran!

Idag passade jag på att klänga upp i vår tornkran och ta lite bilder i solen.



Från kranhytten har man full uppsikt över hur grabbarna på hotellet täcker en gjutning med presenningar (eftersom betongen brinner sämre vid kallgrader). Klicka på bilderna för att se bättre.

Nu är det här en rätt liten kran, eftersom bostadshuset "bara" blir sju våningar, men man har en rätt schysst vy över Hötorgsskraporna. Kranförarna, eller kranisarna som de givetvis kallas, får väl ta utsikten som en löneförmån, eftersom de sorterar under maskinföraravtalet, vilket ger lägre timpenning än oss som går på plattorna. De har ett rätt ensamt jobb, och den ofta rätt långa transportvägen gör att de ofta släpar på en saftdunk - tom på uppvägen men inte på nervägen om ni förstår vad jag menar...




Här ser man tydligt varför Torsgatan för närvarande är en följetong i trafiknyheterna. En trailer med pålar till pålkran har parkerat för lossning strax före vår gemensamma grind. På andra sidan gatan står två grusbilar och vill in. Precis nedanför kranfoten ser man delar av vår - Familjebostäders och Skanskas - etablering.

Den här kranhytten kommer förmodligen från sextiotalet. Hela riggen är ganska sjabbig och vi har haft rätt många störningar på den. Kent får trösta sig med utsikten, och att han numer har hiss upp till arbetsplattformen, istället för att klättra i kyla och blåst. I och för sig en utanpåliggande liten hisskorg som jag ska ta ett nytt kort på i morgon. Fast jag klättrade ner....

Här ser man den gröna maskinisthssen som löper på skenor utanpå tornkroppen. Kan lova att den sparar mycket kraft och minimerar risker; speciellt på vintern när stegarna blir kalla, isiga och jävliga.

Leva för att jobba eller jobba för att leva? Klicka här!

Det finns olika sätt att skada sig på under sitt arbetsliv. Några av de mest frekventa sätten är otäckt närvarande varje dag på en byggarbetsplats. Någon gång varje dag är man tvungen att tänka sig för - för att inte dö.
Och även om man inte skulle dö händer det saker på byggena i Sverige varje dag som kanske kan bidra till en trasig kropp, försämrad förmåga och i slutänden en vidrig smärtfylld ålderdom.
När man bryter ner det här till siffror blir det inte alls lika skräckinjagande, men jag kan lova att det inte vore något problem att fylla på med bilder av mosade, krossade kroppsdelar och gapande öppna sår.
Arbetsmiljöverket har ett övergripande tillsynsansvar, men på de flesta företag finns det också skyddsombud. Tyvärr inte i den omfattning som man kunde önska, och speciellt inte inom byggsektorn där majoriteten företag är små, och där ett engagerat skyddsombud garanterat kommer att komma i konflikt med ägarna.
Hur gärna nyliberalerna än vill så finns det en inbyggd konflikt mellan profithunger och en väl fungerande arbetsmiljö. Hur ofta man än försöker påvisa att det är precis tvärtom - att en väl fungerande arbetsmiljö faktiskt gynnar företagets utveckling - så kommer man precis lika ofta få stånga sig blodig mot företagsledare som anser en fallskyddssele är för dyr, eller att ett par skyddsskor är onödiga.
För den som vill kolla lite extra hittar man på Arbetsmiljöverket en sammanställning av de domar som fälldes under 2005. Och här ska man vara medveten om att man endast åtalar i de fall när uppenbart slarv förekommit från arbetsledande personal.
Här sägs inte ett ord om byggstress, om bristande kontroller och dålig utbildning. Här nämns inget om våra "engångspolacker", som är ett egentligen rätt bittert uttryck för hur arbetsgivare ser på låglönejobbare från Östeuropa. Det man kan vara överens om är att mörkertalet är jättelikt - för en stukad fot som tjugptreåring kan vara förödande tjugo år senare....

Fördelen med att jobba antingen som anställd av ett av de större byggföretagen, eller att vara inhyrd, är att de tar personskyddet på allvar. Det är därför jag har hjälm och varselkläder på jobbet
Det här är en gångbrygga som just vid det tillfället låg utanför belysningsradien....

En byggarbetsplats är också fylld av gapande hål, ställen där man kan ramla och saker man kan göra illa sig på. Olika schakt t ex... Här skulle jag visa hur jag sätter igen det med balkskor men det var bara första bilden som blev nåt. Jag ska lägga upp slutresultatet senare!



Nå, så här blev det. Stadigt och bra, och framförallt säkert. För att ytterligare förenkla jobbet sätter man ofta upp ställningar. De byggs av tradition antingen efter HAKI-systemet eller med något annat system

Uppdaterade takbilder!

Jag borde nog önska mig en bättre kameramobil i julklapp!

Arbetslivet är ojämlikt...

Som om vi inte redan visste det. Det blev alldeles uppenbart idag när beställaren trampade runt i området, och i släptåg hade de folk som garanterat aldrig varit inne på ett bygge. De stack in näsan i vår koja - byggbod - och grimaserade lite åt doften av sura regnkläder, av formolja och gammal betong. En av tjejerna frågade oroat: Sitter ni verkligen här och äter?
Japp.

Så här ser det ut. En Skanskabod av standardmodell för åtta gubbar.
Nu passade jag på att ta bilden i morse innan de snubblade in, och precis efter att städerskan varit där. Och städningen är viktig. Överhuvudtaget är etableringen, dvs boduppställning, viktig. Borta i hörnet ett torkskåp.


Det här är åt andra hållet. Matdelen är den gallrade delen... Det sitter väl där för att hålla objudet folk ute, men man får ju associationer till anstalter på vissa arbetsplatser...

Kylskåp, kaffebryggare, kaffe (i gammal glassburk), någons flingor och ovanför ett värmeskåp. Men nu är vi så lyckligt lottade här att vi fått en egen micro... Den är ett irritationsmoment. I värmeskåpet blit tio matlådor varma samtidigt. I micron tar det längre tid - häromveckan var det en av lärlingarna som inte kunde börja äta förrän tie i nie, eftersom det var sex andra som också skulle värma microburkar. Han blev inte glad när vi reste oss klockan nio....

Så här såg etableringen ut i Hässelby för ett år sen.Manskapsbodar i övervåningen, platskontor där nere. Mer snö var det också!





Så här kan det se ut på andra håll....




eller såhär....




Visst ser det mysigare ut än det vi har? Och visst skulle det vara trevligt att kunna ta med sig lilla kaffemuggen in till skrivbordet, och kunna fylla på den när man vill under dagen, och ta ett äpple ur fruktkorgen som företaget bjuder på... Det här är också arbetsmiljöfrågor.
Andra saker man kan råka ut för är att chefen - basen, verkarn - brakar in och slänger upp ritningar över matlådor, mjölkpaket och ketchupflaskor. Särskilt vanligt är det när chefen själv är gammal snickare. En annan - favorit! - är att någon lyckats slå av matskåpet så käket är kallt.

Nu råkar jag jobba på en firma som tar sånt här på allvar, och jag är förresten för gammal för att svälja och vara tyst, men branschen kryllar av firmor som INTE ens har en bod; där grabbarna får äta sittande på golvet i ett kallt pannrum, eller i bilen. Där det inte finns dusch eller ens tvättho. Tänk på det när ni ser folk som kommer arbetsklädda på kollektivtrafiken. Att kunna byta om på jobbet är en rättvisefråga.

Norra Bantorget fortskrider

Vi bygger alltså efter en ny metod som kallas VST, och som kort och gott innebär att istället för att sätta upp prefabväggar eller lägga filigran, så monterar man en tom form byggd av cementfiberskivor och med färdigmonterad armering inuti, och sedan fyller man upp den med betong. Då kan det se ut så här....


Här har vi det färdigmonterade VST-bjälklaget. Nu kunde man ju tro att det skulle räcka, men här måste på massor - MASSOR - med armering.


Så här ser det armerade bjälklaget ut. Mycket armering blir det....




Här gjuter vi bjälklaget. Man ser den vita pumpen som sträcks in över plattan...



Här är plattan färdiggjuten. Raskt monterar vi upp pelarformar, som numer kommer i form av jättestora rör med cellplast invändigt. Sen reser man upp dem och stoppar i armering - mycket armering som sagt - och därefter gjuter vi det här med en "baske", en betongtank med avlopp som fyller pelarformen.

Folk frågar hur farao den här cementfiberskivan kan hålla; det är ju inget håldäck direkt. Svaret är att man stämpar med DOKA-stämp och DOKA-balk. Det blir rena djungeln med stålrör där nere, och dessutom rätt blött eftersom snön har envisats med att komma som regn hittills.... Och ja, man tar bort de här stödbenen när stommen fått tillräcklig bärighet.






Under tiden passade jag på att spika ett lastdäck ovanpå våra verktygscontainrar. Rejält timrisjobb, med massor med plank och fyrtumsspik. Inne i city är man trångbodd så vi får möblera på höjden.


Det gula är DOKA-balk, som vi egentligen ska använda till valvform men det duger till det mesta. Det är säkert jättedyrt. Dessutom sätter vi - oftast jag - skyddsräcken och/eller "grindar" vid alla ställen där man kan trilla. Om skyddsfrågorna kommer jag att återkomma!

Numer har Stockholm Stad en egen webbplats för Norra Bantorget. Kolla in skyltauktionen!




På det gjutna valvet skall stå en platsgjuten vägg - av någon outgrundlig anledning. Då använder man stålform, dvs moduler man monterar ihop, armerar, dubblar och gjuter. Det låter enkelt men kräver kunnande.


Grabbarna gjuter första delen av väggen.

Och när allt är klart river man ner stålformen och då ser det ut så här. Ofta säger man att halva knepet med att sätta form är att se till att den går att riva på ett enkelt sätt. Stålformen här kräver att man har krankapacitet. I bakgrunden ses kranfundamentet till en av de stora tornkranarna.



Vartefter valvet blir klart fortsätter arbetet etappvis. Här placerar man ut ny stämp med DOKA-balk för nästa varv med valv. Här står också pappformarna med nästa omgång pelare. Och så pågår jobbet skift efter skift, våning efter våning.

Femton fackliga tidningar på ett ställe - klicka här!

Det finns alldeles för många som inte har en aning om hur den fackliga verksamheten ser ut i andra förbund. Ta en titt på hur olika förbundstidningar ser ut på nätet!

Kriget tog inte slut i Finland

Det är inte utan att man funderar på om det inte finns ett eller annat skelett kvar i den finska garderoben - 60 år efter krigsslutet blir man så upprörd över ett par stycken i boken Spelaren Christian Günther att det finska utrikesministeriet känner sig tvungen att gå i svaromål. Det känns lite som Kazakstan och Borat, och inte så lite heller. Det är lite tragikomiskt att läsa hur Harry Järv går i taket över att Henrik Arnstad ifrågasätter den officiella finska historien. Dessutom har nätet fyllts av indignerade personangrepp på Arnstad. Det känns ju inte som klimatet för historieforskning i Finland är särskilt gynnsamt.
Dessutom hade jag glömt att akademiker som bråkar med varandra är det grymmaste som finns. Totalt hänsynslösa. Det är inte konstigt att duellerna levde länge vid universiteten!
Vad värre är - tror jag - verkar ju vara att det var en svensk som kom med de här påståendena (Gudarna ska veta att jag knappast kan sägas vara insatt nog för att debattera sakfrågan) vilket knappast kan ha gynnat saken. Finlands sak verkar ju onekligen vara just - Finlands.
Nå, om man nu inte ger sig för den finska indignationen så kvarstår ju ett antal intrikata frågor som det verkar vara lögn att få svar på. Finland genomled ett blodigt inbördeskrig som lade djupa sår över nationen under mellankrigstiden; det fanns en nära nog fascistisk bondeorganisation som kallade sig Lapporörelsen; det fanns en stark - befogad också - rädsla för den sovjetiske grannen; det fanns en beundran för Tyskland....
Med det i bakhuvudet är det väl inte märkligt att man kan tänka sig att det fanns en grogrund för nazism i Finland. Mer än så berör nämligen inte Henrik Arnstad ämnet, men han får en reaktion som hade han publicerat karikatyrer av Muhammad. Så vad döljer finnarna?