Messaure - folkhemshjältarna

 

Än så länge kan man se Olle Hägers underbara lilla dokumentär om Messaure, kraftsverksbygget i Stora Lule Älv, där tusentals människor levde, arbetade, älskade, dansade och dog under sex år. Och sen har skogen - ack denna skog - tagit tillbaka marken igen. Husen är borta, gatlyktorna är borta. Allt som minner om folkhemsbygget är skyltar i skogen, någon enstaka grund eller ett omotiverat avlopp nånstans.
  För några var det här hemma. Där man spelade bordtennis i Folkets Hus, lärde sig köra bil eller bara spelade ishockey - det finns en fin text om idrottens hjärta här



Nu är det borta. Ett annat Sverige. Jag undrar hur många av mina vänner och grannar som har rötter ett hus i Messaure eller Harsprånget eller i nån annan vattenrallarvilla? Förmodligen fler än jag tror, och inte bara åldriga byggnadsarbetare i Stockholm som började som pinnpojkar kring polcirkeln, och som aldrig kan sluta prata om myggen och supandet i ungkarlsbarackerna.


Det var deras barn som hamnade i storstäderna när vattenkraften var utbyggd. Det är deras barnbarn som drömmer om ett annat Sverige idag; som fortfarande kallar en by utanför Kalix för "hemma". Men som samtidigt också vill kunna bo i Hammarby Sjöstad, åka till Thailand en gång om året och ha fyrhjulsdriven BMW.

Sverige som växte, där solen aldrig gick ner, där framstegen var långt större än misstagen. Dit många längtar fortfarande.





  Titta här på dokumentären.

Bilden? En Mariongrävare, som schaktade ut kraftverksdammen, och som besjöngs av Pugh...

Den svenskaste av traditioner?



Ibland undrar jag om inte julstress är det svenskaste som finns? Allt från min egen mormor, sprungen ur sekelskiftets misär, fostrad i folkhemmet, som sparade ett helt år för att i varje fall kunna bjuda på hederligt julbord, till dagens kreditkortsinnehavare som skenar runt med nåt vilt i blicken kvällen den 23de, för att hitta nåt till svärföräldrarna, som har allt.
 Alla var de stressade, jag också.
 Inte blev heller stressen mindre av sataniska varelser i bekantskapskretsen som nöjt trumpetade ut att de minsann varit klara sen i augusti, bakat de jävla lussekatterna i november, vintertvättat mattor och gardiner, klätt gårdens alla granar och gjort små extrajulklappar till släkt och vänner.

  De har missuppfattat allt.

  Jag har skrivit en del om traditioner och historia tidigare, och var därför inte särskilt förvånad över att historier av facket till sist skulle yttra sig om  De Svenska Traditionerna. Så skedde också i DN. Även om han snor en del från Peter Englunds Ofredsår har Oskar Sjöström rätt många rätt. Problemet är att han inte fattat vad traditioner innebär idag.
  Idag handlar det inte om faktiska företeelser, som man antingen måste återuppväcka eller bara hitta på, som Götiska Förbundet och andra storsvenska galningar gjorde för 200 år sen. Det var då de kom på det där med vikingahjälmarna, hittade på vikingahjältar och drömde om att svensk trupp skulle invadera både till höger och vänster. Saker som därefter, tillsammans med annan historieförfalskning, kommit att prägla vår syn på VAD som är Sverige och VEM som är svensk.
  Men skillnaden mot då och nu, mina vänner, är att då var det en bildad konservativ elit som drog lasset, där biskopar och landshövdingar deltog. Så är det inte idag. Idag drivs historieförfallet, som man nog kan kalla det, av ett gäng hyfsat obildade män mellan tjugofem och fyrtio, som också har en annan, mer dold dagordning.
  Och den bildade eliten är mest besvärad.

  Nej, det hjälper inte att lite hånfullt hävda att hälften på julbordet har utländska anor, att Kalle Anka på julafton aldrig ser likadan ut år från år - för det är fortfarande inte det saken handlar om. Det handlar fortfarande om att orka prata med människor som inte förstår var de befinner sig i samhället.
  Oftast är det unga män. Och unga män är ofta arga män. Genom internet har de också fått en kanal för diverse mer eller mindre påhitt, där de alltid kan hitta en åsikt som stämmer överens med deras egen. Och tillsammans har de grundmurad känsla av att vara offer, utanförstående, jagade, utsatta.
  Då hjälper det inte med att lite hånflinande påpeka att de minsann borde gå i julottan, och allraminst slakta sin egen gris, om de nu är så förbannat patriotiska som de påstår sig vara.

  Icke.



 
  Traditioner skapar man nämligen själv. Det är bland det första människor skapar sig. Unga människor har egna traditioner, och traditioner är inte alls skyddade mot utrotning - i detta har Oskar Sjöström helt rätt. Det var länge sen nyckelharpa och julbock var typiskt svenskt, för de flesta.
  I grunden handlar det naturligtvis om trygghet. Själv är jag rätt övertygad om att ishockey har sett sina bästa dagar som angelägenhet för hela svenska folket - kommersialiseringen kommer ta död på det. Det finns fler företeelser än så. Jag undrar om jag kommer knalla i ett Första Maj-tåg om tjugo år. Eller drapera huset med ljusslingor i december?
  Det man kan säga är att det nog mer är en stämning vi söker. Som att titta på gulnade bilder från ett soligt 60-tal - solen sken alltid på sommaren - eller foton på uppsträckta allvarliga människor i gåbortskostymen. Saker som förmedlar en aning om lugn och ordning och pengar-på-banken.
  Det är väl där julbordet kommer in.

  För somliga vänner är det enda gången på året då de träffar sina syskon. Och de kommer inte prata dagsaktualiteter, sanna mina ord. De pratar minnen, gamla vänner, och vad hette hon som gick i din klass, den där rödhåriga? Man faller blixtsnabbt in i gamla roller - mödrar som trots sin höga ålder behandlar sina framgångsrika medelålders döttrar som flicksnärtor. Fädrer som envisas med att dra med ovilliga svärsöner ut i skogen för att hugga sig en skitful gran som kommer barra ihjäl sig på annandagen.
  Kusiner som blygt sitter stumma inför varandra. Och alla ska äta lutfisk, dopp-i-grytan, mammas köttbullar (och akta er för att ta med egenrullade köttbullar), eller en torr och träig Jansson. För att därefter gå in i en matdimma som bryts av med choklad och uppknäppta byxor.

  Kom igen, det är ju knappast julmaten som gör det. Det är lukten av mammas kök, att se pappas gigantiska stövlar, höra stövaren gläfsa i skogsbrynet. Och på gården framför det norrländska huset står två eller tre moderna bilar med DVD-spelare i baksätet.

  Det är det som är den här traditionsbundenheten. En generation bakåt skapar man sig sin egen tradition, och den ska JÄVLAR innehålla Kalle Anka klockan tre. För sextiotalisterna i varje fall; de yngre generationerna är ointresserade. Det är tryggheten, att i varje fall vid några tillfällen om året inte behöva gå med garden uppe och vänta på varsel eller kvarskatt.
  För det är ju välbefinnandet vi skapar med traditionen. Lycka. Minnen. I synnerhet i usla tider, då blir traditioner allt viktigare. En dröm om ett femtiotal, ett sextiotal. Då en man var en man, en kvinna en kvinna och fikus en krukväxt (ja, jag vet...). Alla hade råd med nya bilar, barnen var som tagna ur en reklam för SAAB. Ett land där framtidstron var oböjlig.

  Och sen spelar det ingen roll att vi som var med - för jag var där jag också, om än ung - vet att det var ett intolerant litet land, med övergrepp bakom låsta dörrar, kvinnoförakt, barnmisshandel, sexbrott, nepotism och ignorans. Där värdekonservatismen frodades.
  Men mot dagens värld framstår det ju som en idyll. Där enkla sanningar kunde bekräftas och inflation och budgetunderskott var okända saker. Där vi inte stressade - vilket med min mormor i åtanke bara är dösnack.

  Där har ni ert julbord. Idag är det resterna som gäller. Gnaga lite på julskinkan, kolla om den amerikanska importen kalkonen är ätbar (det är den inte - maken till trist mat...). Fundera på om inte kebab eller pasta kunde passa även på juldagen - hos mig är det så. Förnya sig lite. För att äta julbordet som det var på sextiotalet skulle vara... bra trist.







God fortsättning!


Bilden? En ovanligt osvensk gran






Skitliv, en bok om en tappad generation.



Två ögonblicksbilder från Sverige 2012.

Kvinna på tåget berättar för sin väninna att hennes son bara ligger hemma och spelar dataspel. Han går knappt ut. Nu hade han ringt henne och påpekat att det inte fanns nån mjölk hemma. Hon hade kontrat med att han hade lovat att söka jobb. Han var tydligen 21.
Hennes slutord ringer i mina öron: Egentligen borde man nog sparka ut honom, men han är ju så ung...

Manlig journalist som, mest på skoj, som en kommentar till neddragningarna i mediesektorn, frågar om inte jag har ett jobb åt honom på nåt bygge. Och när jag frågar vad han kan blir han häpen - du menar att det krävs utbildning för att spika?

  De där samtalen ekar när jag läser antologin Skitliv, redaktör Victor Bernhardtz, Atlas förlag (länk här), som handlar om ungas villkor på arbetsmarknaden. Jag var på releasen, och blev inte mycket imponerad tyvärr. Det är en rätt statisk uppstapling av likartade reportage om unga (om man nu är ung som trettioplusare) som har svårt att få lån, planera semester och familjeliv. Av alla kapitlen är ETT skrivet på egen hand av någon som faktiskt står mitt i timanställningarna. Alla andra är skrivna av journalister - och det kanske finns nån avsikt med det, journalister är helt uppenbart ett skråsläkte som det går utför med, där fasta anställningar är oerhört sällsynta och villkoren rätt usla.

 Det är med andra ord inte Vägen till Wiegan Pier det handlar om, om nån minns den. Det är inte ens återgång till klassisk proletärlitteratur. Det är knappt ett arbetsplatsreportage. Ändå ska ni naturligtvis läsa Skitliv, om inte annat för att fundera över hur vi förmedlar bilden av samhället.

  Det är Generation Y som berättar. Den första generationen som inte med automatik fick det bättre än sina föräldrar. Och då menar jag inte enbart rent materiellt, utan även som en Generation Y vad gäller inflytande. Det är en generation som inte sett nödvändigheten av att engagera sig vare politiskt eller fackligt, och som också kommer få ta konsekvenserna därav.
  I presentationen av boken ville flera av författarna, inkluderat samtalsledaren som var påfrestande upptagen med att presentera sig själv, berätta att nej, de var inte alls bortskämda. De ville bara ha vad generationerna före dem har - semester, pension, sjuklön.

  Och efter ett tag gled samtalet omärkligt in på att allt detta ville man då ha efter att man rest, partajat, pluggat och partajat lite mer. Som tidig sextiotalist i publiken fick jag då nåt oroligt i blicken. Inte så att jag ville ställa mig upp och skrika att panelen var bortskämd. Men jag ville ruska om dem och berätta vad min generation, X-generationen gjort fel. Vi har inte berättat för våra barn att varje generation måste slåss för sin rätt. För ingen annan kommer göra det.

  För det är det saken handlar om, och det är därför jag blir så deprimerad av att läsa Skitliv. Endast i kapitlet om lokföraren som också är den som trivs bäst, som har det bäst, förstår man att villkoren beror på en facklig sammanhållning. Så icke i de andra kapitlen. Det är rätt märkligt, i en antologi sponsrad av fackförbunden i 6F.
  Nej, generation Y är inte bortskämd, och vore den det skulle det hur som helst vara föräldrarnas fel. Det är vi som inte berättat för våra barn att ingen av de förmåner de betraktar som naturlagar - semester, föräldraledighet, fast anställning - tillkommit av sig själva.

  Tvärtom. Jävlar vad vi strejkat för detta. Som vi bråkat. Men tydligen berättade vi inte detta för våra barn.
  En kompis påpekade häromdagen att om Björn Borg vuxit upp idag, tillbringat timme efter timme med att slå en tennisboll mot en garagedörr, så hade han förmodligen blivit föremål för samhälleliga insatser. Om någon idag skulle hitta en ensam kille på en öde fotbollsplan klockan elva en vardagskväll, i färd med att för femhundrade gången slå en stramare vid stolproten, så hade det blivit samtal från socialen till familjen Ibrahimovic.
  Om någon idag skulle se pappa Holm köra fram bilen för att belysa höjdhoppsmattan efter att vaktmästaren gått hem, så att Stefan kunde göra sina sista hopp, skulle Stefan hamna i fosterhem.

 Ändå kräver vi världsrekord. Resultat. Både på idrottsplatserna och i arbetslivet. Men vem ger dem verktygen? När pappa Borg skulle betraktas som urtypen för en exploaterande idrottsfarsa idag? När mina egna ungar har föga lite koll på vare sig fackföreningar eller lägstalöner?

  Då är det inte så konstigt att det kommer böcker som Skitliv. Som alltså är mer intressant för vad den inte tar upp, än för det den tar upp. Läs recensionen i SvD här
Inte heller hinner man ta med den uppenbara risken för ytterligare försämringar som den ökade delen risigt utbildade kommer innebära. Generation Y kommer att utsättas för låglönekonkurrens av de som inte klarar av skolan. Förutom importerad arbetskraft.

  Nej, det är inte ett lätt arbetsliv därute. Det är en minimal, alldeles mikroskopisk del av det uppväxande släktet som på en gång kommer få sina drömyrken. Alldeles oerhört många av de som släpps ut nu är felutbildade för de yrken som behövs. På tok för många har fått leka genom hela gymnasiet, och ännu fler kan lämna skolan, med sämre kunskaper än jag hade på yngre bronsåldern.
  Om detta borde Skitliv ha handlat. Om en gryende självinsikt hos Generation Y om att det hade varit bättre med två år på högskolan istället för två år i Australien. Om att undersköterska strängt taget inte är nåt dumt jobb, och sen kan man showdansa på sin fritid istället för på en friskolas lockande gymnasieprogram.

Varje unge som inte klarar av skolan är ett misslyckande. Mest för sina föräldrar. Inte för samhället, inte för nån slags trend. Det är korkade föräldrar som låter sina barn ramla genom. Och de som ramlar mest är de som har sämst möjligheter att klara sig, eftersom även lågstatusjobb kräver utbildning idag. Jag vill inte ha outbildade byggnadsarbetare på mina byggen, man vill nog inte ha outbildat folk nånstans - en lektion föräldrarna glömde att lära sina barn. Vi lärde dem en massa andra saker, men missade hur man klarar sig själv - och då får man sitta där orolig för att 21-åringen inte har nåt att äta hemma i villan....

 Jag kan naturligtvis inte berätta något för Generation Y. De måste upptäcka det här själva. Berätta det för varandra. Slåss, försvara, slåss igen. Ta hand om de som ramlat ur skolan, resa de som fallit för djupt. Men jag borde ha berättat det från början.

Om detta borde Skitliv ha handlat. Nu gör den inte det, och jag får fortsätta vänta på den där boken, på den där texten som är skriven av de som står mitt i skiten, som inte gör ett tillfälligt besök där, som inte har fem års perspektiv bakåt (arbetslivserfarenhet är färskvara, hör ni det, alla folkvalda!!!!!).
 




  -

Ett annat Sverige - men vardå? Del tre



Bruno är död nu, men han var en av de där kloka männen som gjorde folk av mig. Betongarbetare, trägen deltagare på fackliga möten, fast mest var han vettig och eftertänksam. På slutet, han flyttade till fädernehuset i Västmanland, pratades vi vid i telefon emellanåt. Han var nyfiken, skaffade sig internet tidigt, läste tidningar, bildade sig. Hela sitt liv ville han lära sig saker. Han pratade om Folket i Bild, om Litteraturfrämjandet, om en Bok för Alla. Ibland ringde han för att skälla på mig för nåt jag skrivit; han tillhörde samtalsgenerationen.

  Han trodde på socialismen, men det stod en massa socialister i vägen, sa han nån gång. Och jag anade ett snett leende under mustaschen. Före valet 2010 pratade vi en del om hur landet drogs isär. Han, med perspektiv från hela uppbyggnaden av Folkhemmet, och jag, som stod mitt i det. Och bägge såg vi nedmonteringen.
  Han ville inte lägga hela skulden på borgarna. Inte ens på kapitalismen - och ingen kunde säga det som han. Vi är de enda som kan ta itu med våra problem, sa han.



  I hans värld hade det funnits, fanns, inte tre, utan fyra klasser. Överklass, medelklass, arbetarklass och underklass. Och utan en bildad och intresserad medel- och arbetarklass skulle underklassen börja röra på sig. Mot den som var lättast att förstå, som var bekvämast. Som gav ett enkelt budskap.
  Populism, förstår du, sa han. Det är värre än kapitalism.

  Jag vet inte. Idag vet jag absolut inte. Men jag tänker ofta på honom. Mina dagar fylls av förortsmöten med människor som inte är nöjda. Och som samtidigt gett upp hoppet om politiken som en möjlig väg. Jag träffar faktiskt ganska ofta människor som helt enkelt tycker det vore enklare med en stark ledare, som bestämde. Sånt skrämmer. Populism. Obildning.

  Just idag oroas jag av två opinionsmätningar, här och här  Dels för att de visar på trender, dels för att det visar att tillfälliga tendenser kanske inte är så tillfälliga
 
 Jag träffar många antirasister. Trevligt folk. De springer på möten, twittrar, bloggar, manifesterar. Ibland undrar jag hur många rasister de träffar. Jag träffar rädda, arga människor som vill kunna hissa sin flagga, äta negerbollar och sjunga Nationalsången. Jag träffar ytterst sällan rasister, om vi med det menar puckon som på allvar tror på rasskillnader eller rasåtskillnad. Jag träffar människor som ställer enkla frågor och som inte tycker de får svar. Och nånstans därute träffar jag också på människor som lärt sig att dra nytta av de här stämningarna.




Landet går sönder. Och vi har ingen plan för att sy ihop det. Ingen har det.

Caféägaren jag känner sa att det finns två sorters människor. De som åker utomlands på semester, och de som inte gör det. De som åker utomlands begriper inte varför inte de andra inte gör det. Man orkar knappt ge dem en ledtråd.

  Missnöjet är störst i underklassen. Det är där "folkviljan" syns. I obildningen spår. När felaktiga eller illa satta rubriker i en kvällstidning ger upphov till ännu en våg mot populismens strand (stiligt va?). När listorna över de mest kriminella bara innehåller utländska efternamn. När det genomförs ännu en "gruppvåldtäkt" på en liten ort. När, när, när....
  När den bildade arbetar- och medelklassen bara fortsätter prata med varandra.

  Jag är rädd för "folkviljan". Hängde det på den, och opinionsmätningar, hade vi inte haft allmän rösträtt, förbud mot barnaga eller registrerade partnerskap, och mycket annat. Det krävs politisk vilja, men det räcker inte. Några har kommit för långt på efterkälken, och nu vill de ha förändring. Då räcker det inte med femtio spänn mer i plånboken eller statliga apotek, eller arbetsmarknadsutbildningar som siktar på 2018.
  Det räcker inte ens med ett jobbskatteavdrag.

  Framförallt skräms jag av att folkvalda tror att de har en bild av tillståndet i landet. Jag skräms av antirasister som på allvar tror att människor inte både kan älska Zlatan och Darin och ändå vilja strypa invandringen. Jag skräms ännu mer av människor som, på allvar, tror att vi kommer att tvingas bli muslimer allihop.

Men mest skräms jag av att det är så svårt att hantera populism. När det politiska valet styrs av känslor och förenklingar, istället för moget övervägande. Vi har varit förskonade från sånt i landet, och det syns nu. Det kräver en hel del självkritik och omprövningar från de anständiga politiska partierna. Och jag skriver medvetet anständiga.

  I en alldeles fantastisk bok om Irakkriget, Fiasco av Thomas E Ricks, säger en intervjuad general att det stora strategiska felet under hela kriget var att politikerna i Vita Huset inte ville föra det krig som var. De tittade ut över slätterna i Irak, där de första civilisationerna växte fram, men de såg inte samma sak som fotfolket såg. Vita Huset ville se Tyskland 1945, Korea 1950, Grenada 1980. Alltså gick det åt helvete.

  Nånstans tror jag, och är rädd för, att det är här vårt fel ligger. Vi pratar inte längre med de som är de som är längst ner, som bor i halvslum, har osäkra anställningar, som inte har råd med semester. Som känner att de får betala och betala och betala. Där en ny bil är en dröm, där ett par borttappade gymnastikskor i skolan är en katastrof. Där resignationen snabbt kan bytas till intolerans och ursinne. Som inte orkar eller vill vänta på förbättringar om tre-fyra år.

De har väntat färdigt. Vad gör vi när de börjar röra på sig?







Det kommer mer....


Bilden? När den stora Saddamstatyn vräktes omkull i april 2003 var det många som trodde att kriget var över. Det var önsketänkande. Det var då kriget började.

Ett annat Sverige - men var då? Del två



Men landet är inte bara skog. Långt därifrån.

I högsommargrönskan åkte vi en gång från Stockholm till strax norr om Uppsala. Med i bilen var Mounir, från Somalia, bosatt i Rinkeby. Mil efter mil med bördig slätt, där säden vajade. Raka åkertegar, inga stenblock. Kullar alldeles prickiga av boskap. Hästhagar, vita staket. Ingen torka här inte.
  Himlen alldeles blå, några molntussar bara.

  - Ni har det här, sa Mounir till sist. Och ni väljer det här?

  Han menade norra Järvafältet, med rad på rad på rad av gråa betongbumlingar. Höga hus, lägenheter som kanske aldrig nånsin hade direkt solljus.

  Det är också ett Sverige. Ett Sverige som jag tänkt mycket om, men som en gång till bara blir ett besök, ett slags socialt nedslag i en misär som jag är evigt tacksam att jag kan åka från. Och nu menar jag inte Fattigdom som vi tänker oss den, med svältande barn, flugor i ansiktet och ändlösa mängder med arma tält och eländiga skjul av rostig plåt.
  Utan en misär som går ut på att man inte ens släpps in i en gemenskap. Där alla dörrar stängts från början. Jag är bara en turist där, och jag längtar och väntar på den som kommer kunna skriva om det sådär hjärtinnerligt. Eller bara berätta om det. Fast inte för mig, utan för alla de som bor där.

  Jag träffar tre goa gubbar vid ett fikabord i Tensta. De är i sjuttioårsåldern, två finnar, en svensk. De har bott där sen det byggdes. Nu är "kärringarna gamla och ungarna utflugna" och de är nästan de enda kvar. Heikki är den ende i sin trapp med ett nordiskt efternamn. Gunnar ser en äldre svensk kvinna på sin gård nån gång, men han vet inte vem hon är. Han har hemtjänst, en kvinna från...Albanien? Kanske. Han vet inte så noga, hon pratar på och är trevlig. Fast han förstår ingenting, hon pratar så rysligt dålig svenska förstår du, säger han på sin breda värmländska.
  Nej, de är inte riktigt nöjda. Gunnar är mer nöjd än Seppo och Heikki, för han hade ett bättre jobb, fick bättre lön och därmed bättre pension. Hans fru jobbade och drog in stålar, så han har kunnat spara en del.

  Men bra? Nä, bilen fick han sälja. Ungarna bor en bit ifrån, och barnbarnen ser han rätt sällan. Ska han åka nånstans tar han bussen - tunnelbanan är fortfarande otäck och skrämmande. Och ingen av dem säger nåt, men när jag går därifrån vet jag att de pratar om flyktingar som fått bilar av socialen, om räntefria lån till bohag. På samma vis som de en gång i världen sa svartingar och zigenare.
  De har alla gjort rätt för sig, och betalat med sina kroppar. De slet, som Heikki sa och visade sina ärriga smednävar. Och de menar att det är fel att "somliga" - här fnittrar de och hejdar sig, för de vet hur jag reagerar - kan komma hit och bara....få.

  Jag tänker mycket på det där. Hur farbröderna känner sig otrygga där de bor. Gunnar, som inte kommer bo kvar en sekund om benen slutar bära honom. Han har lite pengar, han ska nånstans "bättre", Heikki som rycker på axlarna: man blir väl nedslagen nån kväll.
  Så låter det inte i mitt medelklassområde på kvällen. Trots att det rent statistiskt är mer sannolikt att jag råkar illa ut.

  Min tandläkare är iranska. Jag sneglar på bemanningstavlan när hon leder in mig. Nånstans i mitten av namnen ser jag Ann-Sofie, och sen ett Anders. De andra namnen kan jag inte uttala sådär självklart. Vilket också känns märkligt för nån som är så förtjust i språk som jag är.Hon har vackra ögon över masken.
  Vi småpratar. Hon är arg på lokaltrafiken som är opålitlig. Jag förstår att hon bor i villa- och radhushelvetet i kommunen, och att hon antagligen lämnat barn på fritids på morgonen. Ett svenneliv. Mannen tar bilen till jobbet, hon får ta bussen efter att ha lämnat barn. Grannar som heter Olofsson och Lundberg. Häckar och utemöbler. Studsmattor om tomten är tillräckligt stor.
 
Hon har kommit nånstans. Hon är nog inte född i Sverige men jag hör ingen brytning. Är hon en av de där duktiga iranska tjejerna som hårdpresterat i skolan? Haft stöd hemifrån av välutbildade borgerliga föräldrar som flydde antingen shahen eller ayatollahn? Hur mycket känner hon att hon vill offra, för att Mounirs morföräldrar ska kunna komma hit, leva i trygghet, slippa dö?

  Jag vet fortfarande inte. Hon har ingen sjal. Hon kanske aldrig haft det. Men idag finns det unga somaliska tjejer som resignerat sätter på sig sjalen, byter skor, när de passerar sista tunnelbanestationerna innan de ska kliva av i Rinkeby, Tensta, Hjulsta. För att slippa påhoppen från unga somaliska män som sysslolösa lodar omkring runt affärerna, som anser att moralkodex från den somaliska landsbygden fortfarande är det som gäller.
  Och hur skulle livet i såna fall bli bättre för de här somaliska tjejerna - som precis som iranska tjejer är högpresterande - om de inte fick komma hit? Om de hänvisades till flyktinglägren? Att fostras, kuvas av män med medeltida värderingar? Frågan jag borde ställa till Gunnar, Seppo och Heikki. Som jag inte ställer.

  Jag träffade en trettiofyraårig afghansk farfar när vi byggde om i Tensta. Pashtun. Hans pappa var femtio. Tänk er - farfarsfar vid femtio. Och kommen till en värld där vi - uppvuxna i folkhemmet - oroar ihjäl oss för våra tjugoettåringar. Ska de klara sig? Kan de klara sig?
  Skillnaden var så hisklig. Ett bråddjup.

  Vem skriver deras historia? Och för vem? Är det ens nån som lyssnar?
 
  Alldeles jättemånga tycker att de inte får del av kakan. Min granne, som röker för mycket och skrattar så där hest, har då inte sett nåt av överskottet. Eller av inflytande. Egentligen missunnar hon inte att de som behöver får hjälp, men det får ju finnas gränser...
 
Farbröderna i Tensta? Jag antar att de knyter näven i fickan nästa gång de måste våndas över nån blankett, eller hänvisas till en webbtjänst. Och de flinar och säger att "man borde bara supa ner sig helt och hållet så man fick lite hjälp..."
 
  Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Det kanske bara är en sorts arg uppgivenhet över att så många, alltfler, inte känner att de får vara med. Att de är bortglömda. Att andra - och det är oerhört diffust vilka de där andra är - lyckas roffa åt sig. Hur de som bestämmer skiter i "vanligt folk".

  Jag attackeras en eftermiddag av en bekant. Vit i ansiktet över nån politikerskandal. Hur fan kan jag vara med i ett parti där sånt får föregå? Och en gång till ställer han snabba enkla frågor som det inte går att svara enkelt på. Det räcker inte med att jag säger att just den politikern är jag också förbannad på. Eller att jag också tycker det är för jävligt.
  Han stampar därifrån. Kanske lite lugnare, men förmodligen inte övertygad. Han kommer rösta på något annat nästa gång, lovar han. Gissa vad. Några som är....annorlunda. Som lyssnar på folk. Säger han.

  Det finns nån slags sorg i landet. Nån slags nostalgisk känsla och längtan efter skogsbyn. Folkdräkt och nyckelharpa. När alla fick sjunga nationalsången på skolavslutningen (vilket är en av de där återkommande lögnerna som ni kan läsa mer om här), eller när landslaget i fotboll bestod av Erikssöner, Anderssöner, Skoglundare och Hamriner. Det vi kan kalla lögnen om Folkhemmet - där övergrepp, översittarstyre och homofobi frodades. Men där solen alltid sken.

För det var ju så - på somrarna sken alltid solen. I ett annat Sverige.





Bilden? Fässberg.


Det blir säkert en tredje del också
 


 

 

 
 
 

Ett annat Sverige - men var då?



Landet består av skog. Sitter man på ett tåg blir det alldeles uppenbart. Det tar aldrig slut. Barrskog med inslag av öppna fält, en och annan liten by som tåget susar genom utan att stanna. Övergångar med dunkande varningssignal.
  Vi kanske är ett skogsfolk. Små samlingar av hus som kurar i brynet, enstaka människor som rör sig i grådasket. Kor och höns. Små smala tegar med växtlighet. Skogsbönder. Fortfarande, när vi ska illustrera svenskhet, är det röda stugor och människor i folkdräkt som är det svenskaste vi vet. Slokhattar, förkläden och folkmusik. Gärna duggregn, och det där alldeles speciella ljuset som uppstår de där galna sommarnätterna som är så korta.
  Och även om vi idag bor i städer, inte alls bär folkdräkt, så finns den där byn i det undermedvetna. Ibland med saknad, ofta som en resignerad påminnelse om en värld som var enklare, mindre komplicerad.
  Trots alla försäkringar om att svensken minsann är både nyfiken och tolerant kan vi inte komma från att det alltid kommer finnas de som är tvärtom. Trötta på framsteg, trötta på teknik, misstänksamma. Och ofta trötta på att som schabloner pressas in i nåt opinionsmässigt fackverk.

  Jag önskar att jag kunde skriva den där förlösande texten om när intoleransen fick ett ansikte i Sverige. Det kan jag inte. Jag undrar om nån kan det. De som försöker blir ofta tandlösa, avståndstagande, beskrivande. Ett reportage i radion om Det Delade Landet, en artikelserie i VI (eller Fönstret eller Filter eller Nån Annan Pretentiös Tidskrift) eller böcker om rotlösa människor i storstaden - visst, det har gjorts försök, men för vem?
  För den liberale bögen i storstaden, nöjd med att kunna hålla sin pojkvän i handen på Söders gator utan att behöva riskera glåpord eller värre? För den ROT-avdragsnyttjande läraren i Askim, som är med i Amnesty? För den skolade politruken i ett partihögkvarter? För den fackföreningsaktive kommunalaren, byggnadsarbetaren, metallarbetaren? För andra journalister, som drömmer att skaka om menigheten med vidriga bilder från en krigszon nånstans?
  Förmodligen.

  Vem skriver för de som bor i rostbältet, den drivved av nedlagda bruksorter i Bergslagen som bryter av skogen ibland? För de som är långtidsarbetslösa efter Norrlandskusten? För de som utkonkurreras i Skåne, av importerad baltisk arbetskraft?
  Antagligen ingen.

  Det jag framförallt känner när jag sitter och fikar, och tjuvlyssnar, är att avståndet har vuxit. Avståndet mellan de som "bestämmer" och de som drabbas, som de själva säger. Tre killar på ett fik med utsikt över hamnen nånstans i Skåne berättade att förr i världen var det helt annan fart, hur de gick dit och antecknade båtarnas namn och ritade av flaggorna, lyssnade på främmande språk.
  Nu? Några båtar i veckan. Mest containrar. Allt annat gick på "broajäveln". Ditkört av avmagrade män med östeuropeiskt utseende, som rökte för mycket. Bilarna var "bara skit, trafikfarliga, falskregistrerade" som den fd chauffören sa.
  Och de hade varit på möten med riksdagsmän, som lovat föra fram deras synpunkter i Stockholm. Men inte fan gjorde hon det, hon röstade efter partipiskan, fortsatte han. För honom spelade inte partifärgen roll längre, de var "politiker".

  En byggnadsarbetare som suckar högt och uppgivet över att pengar läggs på att införa ett nytt ord. Hen. Sällan har ett enda ord betytt så mycket för att gräva diket djupare mellan de som bestämmer, och de som betalar, som han sa. Han har försökt fostra sina ungar till självständigt tänkande, till rättvisa människor, och han tycker det är för jävligt med kvinnomisshandel och ojämlika löner - men hen?
  Vore det inte bättre att satsa de där pengarna på jobb och löner istället?
  
  Man kan käfta emot en eller två eller tre gånger, men jag undrar om nån egentligen förstår hur många gånger man behöver käfta emot på en dag? När frågan är kort och svaret måste bli långt, och gärna lite dumdrygt, för det kommer innehålla en del ord som "integration" eller "ojämlikhet" eller "befolkningsunderskott"? För det handlar om att käfta emot, ställa egna frågor, och ändå hitta just den där nivån som gör att människor fortsätta lyssna, och inte bara slår dövörat till.
 
  Det där andra Sverige finns absolut inte bara utanför storstaden, tvärtom.

  Jag kan känna det själv när jag passerar ett  gäng unga män som står alldeles för tysta, alldeles för passiva utanför tunnelbanestationen sent en kväll. Frimodigt försöker jag möta deras blick, men jag är alltför medveten om att det är en hårfin gräns mellan frimodig och kaxig, och de har haft det alldeles för tråkigt för att motstå en utmaning.
  Jag orkar inte. Jag drar ihop axlarna, spänner mig och är ytterligt vaksam tills jag kommit tillräckligt långt bort, eller när jag hör att nån av dem säger nåt - och jag förstår inte vad - och de andra skrattar. Spänningen släpper. De är säkert inte farliga, men de, precis som jag en gång i världen, har så mycket att bevisa, och så mycket att förlora. Det är bara den som riskerar något - polisen, åka på spö själv, bli ertappad - som får kamraternas beundran.
  Och de har utländsk bakgrund. Några är säkert bekanta med mina barn. Jag har sett dem förr. Eller andra unga killar, som alltid skakar hand när de träffas, som bara "hänger" utanför nån tobaksaffär som är sent öppen.

  På det viset skiljer de sig inte det minsta från grabbarna utanför korvkiosken i den fd bruksorten. Texten från Centrumhets av Magnus Uggla kommer inpå mig. Östermalmsgossen lyckas 1980, bisarrt nog, tala till generationer av mopedåkande grabbar och tjejer i landet: ett land som han bara passerade med buss. Men vem talar till dem idag? Grabbarna i bruksorten har mer gemensamt med de utländska killarna vid stationen än man kan tro.

  För ett par år sen hörde jag en intervju med nån kille som stannade kvar i den norrländska avfolkningsorten, trots att han både var ung och frisk. På frågan varför kvinnfolken flydde orten så snart de kunde svarade han "Ja, det är obegripligt. Det finns massor att göra här. Man kan jaga och fiska och åka skoter..."
  Han sa det så ärligt och naivt att det var svårt att bli arg eller uppgiven. För honom räckte det. Men inte för andra.

Jag funderar över det här andra Sverige. Det är så lätt att det blir patrask-turism. När folket i metropolerna, trots sina absoluta rötter i byn vid skogsbrynet, sitter och förfasar sig över gråtande barn-tavlor i olika påstådda realityserier i de värsta av TV-kanaler. När människor i Solsidan-områden fått i sig tillräckligt från boxen kommer historierna, om byfånar och tjyvjakt och dialekter, och de är egentligen hyfsat lika mycket trash som i nån Kanal5-såpa.
  Men de befinner sig i rätt Sverige, där man har haft råd att vara tolerant. Än så länge.

  Jag vägrar att förenkla sanningen, men jag måste bli bättre på att förmedla den. Och jag tror på att visa respekt. Nånstans hör även jag hemma i ett annat Sverige, fast i ett storstads-Sverige där man sköt på varandra istället för att slåss med träskor. Där olyckliga människor sitter fast i bostadsbrist och dyra liv. Men också i ett land som befolkas av pappor med barnvagnar, hockeymammor, scoutledare och underbara varelser som odlar vilt i en park för att glädja sina medmänniskor.

  Sorgen är ju att det är så svårt att kunna knyta ihop det här. Förmedla ett band mellan de som skäller på att Tintin är rasistisk och de som inte begriper vad de pratar om. Och nånstans en insikt om att det även finns en intolerans och en otålighet hos de allra mest toleranta, som de givetvis kommer att vara blinda inför.

På en grå betongbrovägg efter rälsen stod det en gång på 70-talet: "Nästa station Framtiden" Under det hade nån lagt till, med en annan penna: "Jag vill inte kliva av där."

 Ett annat Sverige, med en massa människor som inte vill kliva av där.




Bilden? Från Jan Jörnmarks bok "Övergivna platser".



Det kommer en del till, minst, om det här.







Förlåt, jag sprang





Jag råkade springa idag, det var ett misstag.

Jag har ett komplicerat förhållande till löpningen. Jag vet att det är rätt nyttigt och jag tycker det är jättetråkigt. Och aldrig mötas de två.
Dessutom är jag kommen ur en klan med långbenta gaseller, som efter flera års stillasittande och rökande ändå helt otränade kan dra iväg en mil eller två. Så icke jag, som varit byggd som en Chesterfieldfåtölj så länge jag minns. Dvs bred med korta ben.
Jag har full förståelse för dagens barn som väljer datorerna före uterännandet. Hade det funnits datorer på 60-talet hade de fått hota med pistol för att få mig ut i friska luften, sanna mina ord - vilket gör att min utomhusverksamma yrkesval blir mycket ologiskt. Nu fanns det inte datorer i hemmet, men det fanns serietidningar och böcker i överflöd, vilket räckte bra för att hålla mig inomhus.


  Strängt taget var jag som vilken annan sjuåring som helst - lat som fan, och ändå rask till sattyg och efterföljande flykt. Nån typ av snabbhet hade jag ju, eftersom tjocka Johan alltid var den som åkte fast, medan jag försvann som en vessla mellan radhusgaragen. Tyvärr hade jag ingen nytta av min snabbhet på mycket korta sträckor under De Desperata Fotbollsåren, eftersom fotboll också krävde bollsinne. Det hade inte jag. Jag sprang mest i vägen.
  Nånstans i mellanstadiet råkade jag springa fort på nån löparbana. Alla tyckte det var mycket märkligt, och jag också. Men jag inledde i varje fall en karriär som en Ganska Lovande Sprinterlöpare. Just korta löpsträckor tilltalade mig. Därför att då hade man nära hem.

 Så var det inte i elljusspåret. Elljusspåret var en plåga. Man blev alltid tröttast längst bort, ensam i väldigt ödslig skog, omsprungen av kalvbenta kamrater som dessutom hade mage att prata med varandra medan de lätt joggade förbi mig, som plågade mig fram på allt stummare ben. Vad var charmen med det?

  Gudskelov hittade jag därefter snabbt fram till skivstängerna, och därmed var min framtid räddad. Under högstadiet hade jag gymnastiklärare som förbarmade sig över mina kamraters väl och ve, och därför lät mig hålla till i skolans gym, istället för att sparka sönder nån under en handbollsmatch. Och med det var jag mycket nöjd.

I gymnasiet dock var gymnastikläraren kapten i kavallerireserven - det låter som ett skämt - som nån gång om året fick för sig att ta reda på vår lungkapacitet, och tvingade ut oss i vad som är Två Sjöar Runt. Han sprang gärna med längst fram, tillsammans med ett par friidrottande gaseller, och var därför helt omedveten om att ett antal ynglingar med dålig kondition och karaktär avvek efter den första sjön, tog en genväg, gömde sig i snåren, hann röka ett par cigaretter och diskutera livets väsentligheter, för att därefter inom rimlig tid haka på tätklungan när de stånkat förbi, och sålunda inleda sina framtida karriärer som ögontjänare. Det var ett oerhört bekvämt konditionstest.

  Tyvärr avslöjades det hela av avundsjuka varelser nån gång i sista ring, varpå reservkaptenen den enda gången valde att springa med oss genvägare, vilket inte var bra för någon. Borta var genvägen och cigaretterna. Jag minns sista metrarna upp till skolan i ett rosa töcken, och kompisens astmatiska andning, och reservkaptenens hurtiga hejarop, vilket slutade med att jag la krokben för honom, i brist på annat....

  Efter några förbifuskade lopp under värnplikten och ett vansinnigt deltagande i Tjurruset - tack, det gick över efter nåt år - har jag därefter sprungit så lite som möjligt. Dels för att kroppsvikten - eh, konditionen - inte uppmuntrat till det, men framförallt för att det varit för jävla trist.
  Jag tycker det är tråkigt. Punkt. Däremot går jag gärna och mycket. Att promenera är en civiliserad sysselsättning, värdigt en fet byggnadsarbetare med knäproblem. Man kan ha sällskap, man hinner se saker. Och skulle man behöva stanna för ett rödlyse behöver man inte hoppa upp och ner som en galen gnom för att inte tappa tempo.

  Därför var det mycket märkligt när jag idag fann mig själv springandes. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt sprang jag. Det var inte alls förberett - klädd i varselkläder och marschkängor - utan jag skulle bara gå en sväng. Och sen ville fötterna själva.
  Lite som när man plötsligt tar ett oförberett danssteg på krogen (avd. saker som får ens barn att vilja dö av skam), eller klappar otakt på en konsert.

  Inte för att jag sprang särskilt långt. Gudskelov satte konditionen och mjölksyran stopp för det, men det kändes inte helt...fel. Jag kanske till och med gör om det. Inte i dagsljus givetvis. Det är väl med löpningen som med stavgången - något man inte gärna vill bli ertappad med. Ska jag stavgå blir det mitt i natten med rånarluva, den saken är ju klar. Inte heller kommer jag att köpa blanka kläder och proffsskor.

Men det kanske händer igen....

 















 
 
 

Vem ska kliva åt sidan när politiken förnyas?

På vänsterkanten blir man aldrig gammal. Det är en gammal sanning, ungefär lika gammal som de som nu är gamla.
Under många år har jag hört att vi ska förnyas, föryngras. Visst, det har dykt upp enstaka stjärnskott som lyfts till skyarna, men ärligt talat - de var redan produkter av en rörelse, karriärister. Det ser ungefär lika illa ut inom fackföreningsrörelsen. Det är människor födda på sextiotalet och tidigare som bestämmer. Punkt slut.
  Vill ni tjafsa om saken? Det är bara att titta på valfritt partimöte eller fackmöte var som helst ute i landet - hur många människor under trettio år är det som kommer? Och hur många av dem sitter i ledningar eller styrelser, eller har heltidsanställningar? Medelåldern stiger.

  Därför är det givetvis bra att man vill föryngra sig. Moderaterna har satt upp en hög målsättning - att var femte namn på listorna 2014 ska vara ny i politiken. Ursäkta mig, men det är faktiskt för jävla dåligt - ren kosmetika. Det låter bra men gör ingen som helst skillnad mot hur representationen sett ut tidigare.
Lika illa är socialdemokraternas ambition om att ragga "unga" människor, dvs under 35. Eller hur. Som om 35 är ungt?

Och jag säger "eller hur" därför att förnyelse innebär att nån behöver flytta på sig. Vem är det som ska flytta på sig? I den här partiapparaten måste man ju använda dynamit för att få in nytt folk till partikongresserna, och gräva med spade för att hitta unga människor som vill förkvävas av mötesetikett, handlingar och sammanträdesprotokoll.
Det är inte så att folk står i kö för att få politiska eller fackliga uppdrag, och det är med fasa jag inser att jag ofta tillhör de yngre när min Byggnadssektion har möte.

Det här beror också på att apparaten är medelålders. Hehe.
De stamanställda i organsiationerna är medelålders i bästa fall, gamla i värsta fall, och ofta är de "unga" som rekryteras faktiskt medelålders i allt - åsikter, klädsel, språk - utom just i personbeviset. Och de rekryterar sina likar - precis som i vilket företag som helst ute på sin Titanicfärd.

Nä. vill man prata föryngring och förnyelse så sätter vi en gräns. Ingen ska ha politiska heltidsuppdrag längre än tre mandatperioder. Och då menar jag inte att landstingsråd ska gå till att vara kommunalråd istället. Därefter får man väl göra rätt för sig.
  Det är klart värre med facket - där har man en anknytning genom sitt yrke, men jag ska återkomma med nån upprörande åsikt om det också. För det är inte bra när de som arbetar heltid med antingen politik eller fackliga frågor kommer för långt från vardagen.

Arbetslivserfarenhet är färskvara. Efter fem år har man inte en jävla aning om hur det var att kliva upp 0430 på morgonen längre. Hur regnet piskade i ansiktet i november. Hur tunga patienterna är. Hur jävligt det är att köra postiljoncykel i snö. Hur en buss känns på isgata. Hur det är att snyta och snyta unge på unge i förskolan.
Dag efter dag efter dag efter dag. Arbete.

Man minns inte det. Lika lite som man minns hur det egentligen var att vara ung, när man själv fyllt femti.

Vill man förnya så måste några bort. Vem törs säga det?

Den riktiga listan över de som har Makt!


I slutet av året kommer det ett flertal listor. Det finns folk - som Johanna - som är galna i sånt. Jag är dålig på det, men jag läser dem gärna. Årets mest välklädda man och välklädda kvinna, årets mest korkade, årets skandal, årets mest inflytelserika.
  Just den sistnämnda, som skapas av Fokus (en tidning jag numera bara gratisläser), skapar en febril verksamhet bland folk som påstår att de inte bryr sig. I vanlig ordning var det en massa penisar i kostym i topp på den listan, vilket är ungefär vad den kan användas till.

Men just nu sker en viktigare uppdelning av samhället, där årstid, tradition och Det Svenskaste Av Allt spelar större roll. Nämligen det svenska julbordet. Om detta ska jag skriva en annan drapa, i serien om konstiga intressen jag har, och ta ett längre svenskt perspektiv på denna företeelse.
Den här gången ska vi dock bara ge en lathund till vilken position man har i samhället. Så fuck Fokus lista - hitta din egen position i samhällspyramiden!

1.Du måste göra ditt eget julbord:  betyder kort och gott att du inte har nån som helst position i samhället.  Det kommer inga inbjudningar. Förmodligen kommer du att äta ett egetkomponerat julbord, med för många tända ljus och farbror Arne som dricker för mycket av hemkryddat medhavt brännvin som alla måste smaka. Barnen tar sina korvar och köttbullar och avviker till datorerna, och efteråt samlas kvinnfolket i köket för att diska. Vickning på kvalmig Jansson på nattimmarna
Trevligt, traditionellt så Jimmie Åkesson skulle gråta, men det betyder att du är totalt utan inflytande.




2.Du blir bjuden på ett julbord - ett sniket ett, av firman. Du är löntagare, rätt långt ner i kedjan. Slussas in i en folkvandring till ett massproducerat bord med smak av Felix, Slotts och MammaScan. Dressman-slipsen är på, och det finns mängder med arga tanter som hojtar om att man "måste börja med sillen". Här gives dock en och annan rutinerad jul- och smörgåsbordsätare, som hoppar över enkla saker som potatis (sönderkokt), sallad (mörknad), och ostar som svettas.
Här kan upplevas snapsvisor, illa sjungna, och tjejerna på kontoret är lite för röda på kinderna efter snapsarna.

Men ditt inflytande är fortfarande litet.



3.Du blir bjuden på flera julbord. Nu börjar vi snacka position. Du sitter på en del makt, eller på inköp, och minst ett av dessa julbord kommer avätas på bättre krog, där man inte måste ha armbågarna i grannens tallrik. Här blir det också fler snapsar, tomma fat ersätts snabbare, och efterrättsbuffén innehåller mer än AfterEight och Nonstop. Den som bjuds på flera julbord brukar också träffa sina gelikar på flera av dessa julbord, och kan ofta jämföra värdshus för värdshus, slottskällare mot slottskällare.
  Menyn är ännu bättre - kanske kalkon, ofta spettekaka. Och du är nån att räkna med.





4.Du tackar nej till flera julbord "för det blir lite mycket mat".



Nu pratar vi folk med inflytande. Inte alltid känd utanför branschen, men på den årliga mässan tar du emot, och delar, mängder med visitkort. Du kanske till och med har ett eget representationskonto, och blir tillfrågad av flera företag och organisationer. Därför äter du strategiskt - krisbranscher går bort, men den som också bjuder på show till avecen kan förvänta sig ett samtal 2013.
  Här kommer maten ha egna namn. "Lögerödssill", "Rökt renklämma med Abiskopepparrot, "Askersunds Ekrullade Akvavit" i små flaskor. Har du tur och det är en tillräckligt kaxig kock, kanske från nåt av alla dessa kocklandslag, kan du få äta både spännande och gott...
  Nu är du nån. Skriver under brandartiklar på SvD Debatt. Alltid tillfrågad i branschenkäter. Skäms lite klädsamt när lönen avslöjas i Aftonbladet.




5.Du kan kosta på dig att tacka nej till julbord och vågar säga att du inte gillar julbord. Här finns det en härlig blandning av kulturextremister, historielösa modebloggare och affärsmän/makthavare som inte behöver använda Dopp-i-grytan för att svinga sig högre. Här kan man verkligen vara kräsen, förvänta sig att hustrun/maken får följa med. Servitriser i stärkta förkläden svävar ljudlöst runt, dryck serveras vid bordet. Stora bord, kristallkronor, ingen trängsel. Här har det aldrig kostat en krona att hänga in ulstern. Hit åker man i taxi, och det händer att Svensk Damtidnings fotograf dyker upp.
  De bästa mötena sker på toaletten. Det är mycket "käre bror", och dunka i ryggen och påminna varandra om Gotland Runt och Båstad. Nån kommer alltid att gratulera nån annan till "nåt jävligt bra" på DN Debatt tillsammans med fackförbundsordförande/Nobelpristagare/minister/utländsk potentat/industriimperieledare.
  Nu snackar vi makt.



6. Du bjuder en massa folk på julbord. Grundregeln är att om du kan bjuda de som ingår i 5. - så blir det knappt bättre. Visst, det kan finnas grader i överdådet. Övernattning på eget skånskt herresäte och stort julbord från gästgifverikock? Jo, det är svårslaget. När man också skrockande kan lägga upp egetskjutet vilt, eller fågel, och när råvarorna verkligen är närproducerade, dvs på plats - då har man inte bara en position i samhället. Då är man mäktig.

Och strängt taget är det allt ni behöver veta om vem som har makt i Sverige!

Sverigedemokraterna vinner på enkla sanningar

Länge har jag undvikit att skriva om Sverigedemokraterna på bloggen. Dels för att det brukar innebära att jag blixtsnabbt anmäls för rasism och antisemitism och guvetvad, dels för att det brukar dundra in anonyma - rent hemska! - kommentarer, med detaljerade beskrivningar av vad som kommer att ske med mig och mina kära. När den dagen kommer.

  Inom arbetarrörelsen tampas man just nu med hur man ska hantera detta - att människor som rimligen borde rösta efter sin "socioekonomiska position i samhället" inte gör det. Sossar kan, i opinionsundersökningar, tänka sig att rösta på ett parti som leds av män som i stor utsträckning driver högerkonservativ politik. Den illa klädde poeten från Dalarna gör en barnkammaraktig, smått marxistiska analys som är rätt typisk - människor har alltid röstat mot sin "socioekonomiska position". För det har alltid funnits lågavlönade och lågutbildade människor som baserar sina politiska val på till exempel religion eller familjevärderingar. För att inte tala om välutbildade och välavlönade medborgare som röstar icke-borgerligt.
Kollegan, som fått sin son söndersparkad av ett busgäng från da hood kommer inte övertygas om att det är hans "socioekonomiska position" som får honom att välja SD. Han vill se blod. Punkt.

 I min värld handlar det inte om att "avslöja Sverigedemokraterna". Idag har en ledande Sverigedemokrat beslagits med att både ljuga och försöka rädda sitt arsle, och dessutom väldigt tydligt burit sig sådär vardagsrasistiskt åt. Vilket i delar av mitt umgänge har mötts med en axelryckning, och det fullständigt horribla morarumentet om att han i varje fall inte lät riksdagen betala hans sambos boende...
  De har avslöjats nog. Jag är tveksam till om det finns nån läskunnig varelse i landet som inte vet att SD har mycket bruna kopplingar. Och ändå går de framåt. Varför är det så?

  Jag tror inte heller på det ständiga käbblet från vänster och höger om vem som bär skulden till SDs framgångar, eller vilken ideologi de står för. För under tiden man käbblar om saken växer SD.
  Visst, vi kan förklara det med omvärld och varsel och oro och kriminalitet, men bara för att vi vet varför SD växer så ger det inte minsta ledtråd om hur man ska få dem att sluta växa. För de måste motas tillbaka, ett främlingsfientligt parti med inflytande är på sikt fullständigt förödande för hela Sverige, med kaos och usel tillväxt som följd. I synnerhet när de uppenbarligen leds av ett gäng tomtar - jag misstänker att de haft någon eller några starka bidragsgivare som skaffat fram samvetslösa PR-experter, eller importerat den kunskapen.
 
  I själva verket blev internet den nya stencilapparaten, där extremistgrupper helt plötsligt kunde påverka på ett sätt som 60-talets radikala generation bara kunde drömma om. En kvarvarande naivitet och omtanke om yttrandefriheten gjorde också att tidningarnas kommentarsfält fylldes av diverse enkla påståenden, som nästan aldrig blev emotsagda.
  De etablerade partierna blev helt enkelt akterseglade, och högern och vänstern har sedan dess pysslat med att härleda SD's ideologi som höger eller vänster. När det enda man behöver veta är att de är ett populistiskt parti, som rider på en våg av förenklingar.

  Logiken ser ut som följer, häng med här nu: Sverige har dålig ekonomi. Sverige tar emot många flyktingar. Det kostar pengar. Om vi slutar ta emot flyktingar sparar vi pengar. Dessa pengar kan sedan läggas på arbetslösa/pensionärer/skolmat/bredband i glesbygden.

För de allra flesta väljare är detta en fullständigt godtagbar logik. Den är enkel, den är snabb, den kräver inga större kunskaper. För att bemöta detta påstående, som alltså inte är sant skyndar jag mig att tillägga, måste man formulera sig lika enkelt. Jag tänker inte ge mig på att göra det i den här bloggposten.

Nästa förenkling: Det är muslimer som kommer hit. De bombar folk. De är farliga. Om vi tar emot muslimer blir vi dödade/ockuperade av muslimer/kvinnor tvingas bära naqib.

  Den här är enklare att bemöta. Nästan alla muslimer som kommer hit flyr - FLYR - från bomber och granater. De vill INTE ha krig. Dessutom är inte alla muslimer likadana, det finns flera sorter. Det finns som bekant blonda kristna massmördare också, på nära håll.

Ytterligare: Alla muslimer har som uppgift att erövra världen. Om vi tar hit dom kommer vi att få sharia/sluta dricka brännvin/skaffa stora skägg.

  Faktum är att ras- och muslimbegreppet nog spelar mycket liten roll för de som väljer SD. Det handlar om annat, nämligen om det första påståendet, om Rikets Ekonomi.
  Människor vill gärna se statens plånbok som en hushållsbudget, det är en instinkt vi har - att förenkla saker så vi begriper. Och den förenklingen är alltid extremistpartier duktiga på - att problematisera saker är aldrig deras starka sida.
  Budskapet ska vara enkelt, slagkraftigt och gärna appellera till just enkelheten - det är därför alla byggnadsarbetare vid fikabordet alltid vet hur man ska styra Riket. Ända tills man börjar ställa krångliga frågor - vilket alltid kan bemötas med "du är en sån där stöddig studerad jävel". Och då får vi in nästa del i SDs budskap, nämligen att det finns en studerad elit som vill Folket illa.

  Jag kan fortsätta en stund men jag tror ni begriper nu, va? Det är jättebra med jobb-åt-alla-förslag eller utbildning-om-folkmord eller avslöja-SD-som-rassister/nazister, men det kommer inte stoppa dem.
Av den enkla anledningen att inget av dessa grepp kommer hinna ha nån effekt 2014.

  Vad vi behöver är att bemöta förenklingarna.

Nej, invandringen är nödvändig för att vi ska klara äldreomsorgen.
Nej, invandringen ger oss också intäkter.
Nej, de tar inte jobben från etniska svenskar.
Nej, med en lägre invandring får vi en större illegal invandring vilket ger oss ännu större problem.
Jo, det är nödvändigt med bistånd för att hjälpa människor så de inte behöver komma hit.
Nej, vi ser inte att den grova kriminaliteten har ökat på grund av invandringen.
Nej, nästan alla muslimska barn som kommer hit eller föds här blir precis lika ogudaktiga som oss andra.

Eller nåt liknande.

Dessutom skadar det ju inte att påpeka för människor att finge Jimmie Åkesson bestämma skulle vi ha kristendomsundervisning i skolan, det skulle var jävligt svårt att skilja sig, och aborter och samkönade äktenskap skulle vara stört omöjligt.

Men att fortsätta avslöja SD som nazister/rasister/fascister är inte konstruktivt, helt enkelt.

I nästa kapitel ska vi då ta upp hur man bemöter de angrepp som man - som ett brev på posten - kommer att få, när man skriver nåt sånt här. Och då vill jag också tillägga att jag inte accepterar anonyma kommentatorer på bloggen. Jag debatterar inte heller med folk med rånarluvor ute i verkliga livet. Vill ni kommentera är det bäst att ni finns i folkbokföringen - Erik Blodyx, du med adress stoltnationalist@ behöver inte höra av dig. Vill ni vara anonyma så mejlar ni mig så kan detta ordnas.


Bilden? Borde ha sänkt alla främlingsfientliga partier i Europa, men gjorde det inte. Säger inte det något?






 



 

Jag och fotbollen




Jag är medelålderns svensk man. Självklart har jag ett förhållande till fotboll. Uppvuxen på ett par leriga uppländska gärden tillsammans med en halv miljon andra ungar - hälften med finska efternamn. I miljonprogrammets spår var det vi som fick ta smällen av den strukturella bostadsbristen.
  Folk behövde lägenheter, kooperationen hade en fullständigt osläckbar törst efter folk för att skeppa ut lingonsylt, manchesterbyxor och motorolja från den gigantiska depån. Det fanns jobb, kort sagt.

  Det fanns hus, nån bushållplats för detta var i kollektivtrafikens barndom förstår ni, och det fanns EN bil i familjen och den var pappas. Sen fanns det en servicebutik. Jag kan inte tänka mig att det fanns barnomsorg, för morsorna var hemma.
  Det var slutet av 60-talet och ingen hade hört talas om fritidsverksamhet. Det var ett rysligt hallåande i tidningarna om att ungdomen bara glodde på TV och hade märkliga sexualvanor. Jag lärde mig ju läsa alldeles för tidigt, hade tråkigt i skolan i lågstadiet och irriterade andra istället, som med barndomens logik innebar att jag skulle ha spö på rasterna. Detta klarade jag mig från genom att kunna läsa högt för mindre försigkomna kamrater ur Svenska Folkets Sexäventyr ur nån gemensamt bevarad och heligt hållen FIB Aktuellt - vilket jag blygsamt så här efteråt kan säga förmodligen hjälpte minst en av dem att faktiskt se nödvändigheten i att lära sig läsa.

  Alltså spelade vi fotboll. Det fanns grusplaner överallt, och jag menar överallt. Eftersom mina föräldrar belånat sig själva över öronen och säkert låg sömnlösa därför i åratal, bodde vi i radhus, i ett radhusområde. Å andra sidan var vi många, och gatan fylldes av fotbollskickande gossar. För det här var gossarnas tid. Vi spelade på gatan, till stor förtret för planterande grannar, men till glädje för ortens glasmästare.
  För även om vi radhusbarn nu hade egna rum så fanns det fortfarande inte mycket annat att fylla dagarna med. Ja, skolan då, men inget viktigt eller riktigt. Och i miljonprogramslängorna var det ännu värre - knökfyllt med ungar, och en helt osannolik frekvens av fylla och bråk.
  Det kan vara bra att komma ihåg för nostalgiker - i de här snabbt uppförda lådorna fanns det också tragedier. Sånt man fått höra om som vuxen.
  Eftersom man inte kunde vara inne så var man ute. Och spelade fotboll. På vintern brukade papporna spola upp nån allmänning till en isig backe där vi alla kanade omkring på lädret, blev av med framtänderna och jag skaffade mig en livslång fiendeskap med pucken.
 
  Runt omkring oss frodades det svenska idrottsundret. Papporna, för det här var pappornas värld, köpte nya TV-apparater vid fotbolls-VM. Vi hade egna olympiska spel, där min mors skaft till skurborsten aldrig blev sig likt efter att ha varit stavhoppsstav. Vi löpte 100 meter, på en höft sådär. Vilket säkert kan förklara Björn Ranelids påstådda rekordtider på 100 meter. Han gjorde väl som vi - vi stegade upp 100 meter och tog tid med armbandsuret, Tror jag att det blev präktiga personliga rekord. Och vi läste Buster - präktig idrottsmoral där Rovers alltid låg under mot de usla konkurrentera som saboteras Roys dojjor, men de vann ändå...
  Sen blev det hela organiserat.

  Knattecuper. Själv hamnade jag i Leeds, för vi var inte Bro IK pojkar f 62-63. Någon resignerad människa med organisatorisk talang insåg att det var lättare att kalla lagen för utländska klubbnamn än att bara bli lag A, lag B etc. Och därefter utspelades gruvliga kamper mellan Real Madrid och Leeds, eller mellan Milan och Everton, där horder av sex- och sjuåringar sprang i klunga åt samma håll, medan papporna, fyllda av sina egna karriärer som centerhalvor i Enskede eller Hagalund, vrålade detta återkommande mantra:
- Jobba!!  Jobba nu gubbar!!!! (Gubbar?) Joooooooooobbaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!


  Min egen talang var ju, som jag redan berättat, mer åt det retsamma hållet, och jag lärde mig snabbt att hålla mig undan när nån mordisk sjuåring, uppvuxen i de finska längorna på de leriga gärdena - skägg och mustasch som fyraåring - kom dundrande på vänsterkanten. Eller så sprang jag bara lite förvirrat åt nåt annat håll, skyfflade oavsiktligt omkull nån annan oförberedd skäggig sjuåring, blev varnad och fick ett oförtjänt gott rykte som hårding. Och klapp på axeln av min egen pappa, lite i smyg sådär...

  Nu fanns det gudskelov andra med mer bolltalang i familjen, så efter att ha suttit på bänken i ett år, la jag ner denna min fotbollskarriär, besparade kommande fotbollsproffs tidiga och obotliga knäskador och övergick till att vara irriterande och misslyckad i andra sporter istället.
  Jag minns inte att det var särskilt kul. Några kompisar blev duktiga och med i klubbens A-lag, nån blev riktigt bra och hamnade i Allsvenskan. Några uppnådde smått herostratisk ryktbarhet i åldersgruppen, men ingenstans annars. I högstadiet var vi, i backspegeln såhär, med i en amerikansk highschoolfilm, där seger i Upplandsserien rankades långt högre än alla rätt på Nutidsorienteringen.

  Det var trångboddheten som gjorde det. Jag tänker på det när jag vallar mig själv där jag numera bor. I de välmående villaområdena ligger de små grusplanerna öde och ogräsbevuxna. Mellan höghusen i allmännyttan spelar de varje kväll. Jackorna som målstolpar, nåns lillebror intvingad som livrädd målvakt. Några är seriösa, med träningskläder och fotbollsskor, nån annan spelar i jeans, väl medveten om att hans arga morsa snart kommer ner och jävlar hämtar honom...
  Den lilla pytteplanen där jag bor har inte spolats på flera vintrar. Inte sen Idealisten fick ont i höften och flyttade. Nyinflyttade par med små barn tycker man kunde "göra nåt trevligare där". Och sen går de iväg till Järfälla FC:s träning för flickor f.06, som måste annonsera efter spelare på Konsum.

   Det handlar givetvis inte om att ungdomen är lat, som en korkad tennisspelare trodde. Det handlar om att de har andra möjligheter. De har ett smörgåsbord av aktiviteter, både idrottsliga och andra. Och de bor inte trångt. Det betyder att de kanske inte ens får reda på om de hade talang. I synnerhet som idrotten i sig, fångad i en nedåtgående spiral av kommersialism, sorterar ut ungarna vid allt lägre ålder.
 
  Fotboll är billigt. Det kommer alltid vara en sysselsättning för de som inte har en egen dator, som måste dela sovrum med syrran, som har svårt att ta sig in i samhället - därför att fotboll är universellt. Till skillnad från hockeyn, som utvecklats till en rikemanssport, och som också så smångom kommer ta död på den som nationellt engagemang.

  Jag är ännu mindre hockeyspelare än fotbollsspelare, och inte särskilt insatt, men utan att forska särskilt mycket törs jag nog säga att hockey är ett spel för folk med djupa rötter i landet. Och med gott om pengar - det går en reklamsnutt för bilar på TV just nu som är sååå självbeskrivande, förmodligen omedvetet. Ett antal vuxna som sitter i sina fina bilar och belyser ett gäng unga hockeyspelare.
  Det är inte en bild från Tensta, kan jag lova.

 

  För oss var det trångboddheten som fick fram idrottsundret. Och idag är det inte lika självklart. Inte för att idrotten ens har nån betydelse för folkhälsan längre - människor motionerar mer än någonsin idag, men man tävlar inte. Eller är detta borgarnas baktanke med att inte bygga bostäder - för att vi ska få fram nya världsstjärnor?

Nå, i såna fall är de på god väg. Tills dess får vi trösta oss med att vara världsbäst i datorspel


Bilden? Niklas Eriksson gjorde På Nedflyttningsplats, en av de mest sanna serier om idrott som finns. Och roligaste. Klicka på bilden för att se ordentligt - min scanner har ett eget begrepp om "läsbar storlek"
 

Vi dör inte så ofta 2012

En tilltagande lågkonjunktur gör att byggnadsarbetare inte dör så ofta 2012. Det är bra. Det har säkert inte bara med det att göra, utan också på att den under många år konstanta siffran med en död byggjobbare i månaden faktiskt fått både Arbetsmiljöverk och arbetsgivare att begripa att problemet finns där.
  Men det betyder inte att faran är över - inte alls. Just nu är det många byggen som är förbi den farliga fasen när husen ska upp. Inga byggen påbörjas - och sysslolösa byggnadsarbetare dör inte. Man dör mer sällan när man socklar eller knackar parkett än när man monterar gigantiska byggelement eller jobbar från ställning.
  Samtidigt är det främst på de stora företagen som skyddsarbetet fungerar bra, och knappt det. I våra stora produktionskedjor finns det mängder med underentreprenörer, som knappt har en aning om skyddet. Och, vad värre är, knappt bryr sig.
  Småföretag är helt enkelt usla på att rapportera eller åtgärda brister i säkerheten. Vi som emellanåt hjälper våra kamrater med olika försäkringsärenden kan bara intyga detta: Det är så många gånger man suttit med nån kille som har ont, och försökt spåra var skadan började, och till sist upptäcker att han ramlade från ett tak, eller klämde sig, eller fick nåt i ryggen när han jobbade på ett litet företag. Och det finns ingen dokumentation överhuvudtaget.
  Så många gånger.

  Och det är när tillbuden blir för många som dödsfallen kommer. När slarvet blir rutin.

  Idag ska jag sitta i en paneldebatt om just dödsfallen på byggen, tillsammans med representanter för byggsektorn. Arbetsmarknadsministern skulle titta in också. Jag tänker fråga om varför dödsfall på arbetsplatser ska hanteras av icke insatta domstolar, som vid Älandsfjärden, men också varför regeringen inte gör mer - en fråga jag också ställt till alla regeringar jag haft möjlighet att fråga.
  Dessutom ska jag fråga Sveriges Byggindustrier varför de är så inihelvete ointresserade av att förbättra arbetsmiljön. För uppenbarligen fungerar inte deras återkommande mantra om "frivillighet".

  I min värld ska det kosta pengar om arbetare dör. Mycket pengar. Miljoner. För jag har för mig att pengar är språket som företagen och kapitalisterna begriper.

Det handlar inte bara om oss - det är på tok för många som dör på jobbet. Och frågan man alltid måste ställa sig är - när blir vinsten viktigare än livet?

 

  Har ni vägarna förbi ABF-huset på Sveavägen i Stockholm klockan 1330 tycker jag ni ska titta in. Länk här

Den här dagen för 380 år sen...

Idag är det presidentval i USA. Det kan knappast ha undgått någon, inte ens om man vill. I enlighet med den kulturimperialistiska teorin är alltså Sverige idag långt mer intresserat av vad som händer i en personvalskampanj än eventuella olyckor, räntesänkningar och annat i Europa. Det är helt naturligt - vi vill ju så gärna ingå i en angloamerikansk sfär, trots att vi historiskt och kulturellt har långt mer nära band till Tyskland eller varför inte Frankrike?
  Vi har inte ens särskilt stora ekonomiska förhållanden med USA, annat än att vi också påverkas när den internationella vågskålen tippar åt endera hållet. Däremot kommer vi inte att påverkas mer eller mindre än världen i övrigt vare sig det är Obama eller Romney som segrar.
  Vi kanske inte ens får veta det idag; det kanske slutar i domstol. Och vi påverkas fortfarande inte, annat än att vår gemensamma avsky för fundamentalism kommer att bekraftas eller förnekas.

Men särskilt mycket betyder det inte.

  På dagen för trehundrasjuttio år sen, strax efter klockan tolv, skedde däremot något som skakade om ett annat Sverige, Svea Rike, och som skickade oss på en helt annan kurs. I ett annat land, i ett krig så jävligt att det satte en ouppnåelig måttstock för europeiska krig i nästan trehundra år, ända till 1914. Det Trettioåriga kriget, den Svenska Stormaktstiden

  På ett fält utanför den obetydliga orten Lützen red en tämligen fet och närsynt krigarkung vilse i en blandning av dimma och svartrökskrut. Han gjorde det för att han var en produkt av sin tid, för att han var krigare och för att han innehade ett icke oansenligt mått av personligt mod. Det var inte första gången han stormade fram med vapen mot fienden - det var 1600-tal och han var Gustav II Adolf (läs gärna Peter Englunds korta text om honom här)


  Han kom bort i den öronbedövande och oöverblickbara röran som skapades när två arméer brakade ihop likt noshörningar. Riktigt ensam var han inte, med honom red stallmästaren von der Schulenberg, kammarjunkaren Truchsess, den 18-årige pagen Leubelfing och livknekten, livvakten, Anders Jönsson. De talade tyska med varandra, givetvis. Eller vrålade.

Plötsligt omsvärmas de av tyska ryttare. En kula träffar kungen ovan vänster armbåge och krossar benpipan. Hans häst  Streiff träffas i manken, blir rädd och bångstyrig och är svår att styra. Gustav griper tömmen med höger hand, försöker få kontroll över Streiff men tappar då sin värja. Ett skott avfyrat av en överste Falkenberg smäller av och träffar kungen i ryggen under höger skulderblad. Efter en tidigare skottskada i slaget vid Dirschau kan kungen inte längre bära harnesk. Han bär ett älghudskyller, som en skinnjacka av älgskinn, som inte förmår stoppa kulan som slår in i hans högra lunga. Kungen är nu svårt sårad och sjunker samman i sadeln. Livknekten Jönsson försöker stötta den sårade kungen och skydda honom från kyrassiärernas hugg, kämpar desperat och tappert mot övermakten, men huggs själv ned och stupar. Gustav faller ur sadeln och blir liggande på marken, Streiff galopperar bort med tom och blodig sadel.
Den unge pagen Leubelfing har stannat vid Gustav Adolfs sida och försöker få upp honom på sin häst för att rädda honom, men det är svårt för Gustav är tung och har vid det här laget troligen tappat medvetandet.
Leubelfing träffas, såras allvarligt och faller till marken han med. Kejserliga ryttare, som helt säkert inte förstår vem det är de funnit, skjuter den hjälplöse kungen på nära håll genom huvudet. Kungen hade varit mer värd levande än död för dem. Men det är så här kung Gustav Adolf nu möter döden på slagfältet och klockan är strax före 13.00 på dagen. Det är en skoningslös och brutal affär.
När kungens kropp senare togs om hand, endast iförd en blodig vit skjorta,  kunde apotekaren som balsamerade Gustav II Adolf räkna till fem skottskador, två huggsår, ett värjstick och en krossad benpipa i vänster överarm.

  Det här är något som skapar en fullständig orkan i Europa. Den svenske kungen är död, katolikerna och De Kejserliga anar morgonluft. I Sverige, ett fyrkantigt land där Skåne, Blekinge och Halland, liksom Gotland och Jämtland och Härjedalen inte var med, men däremot Finland - var det nattsvart.



  Det här hände tolv år efter att ett gäng tjurskalliga engelsmän klivit i land vid Plymouth Rock på Amerikas östkust, ankomna med den mytomspunna Mayflower. Och att kunna räkna sina rötter tillbaka dit är väl ungefär så fin man kan bli i USA. Men när Gustav II Adolf dråsar i backen vid Lützen har de här religiösa flyktingarna jämnt göra med att överleva.

  Europa ser inte ut som vi förväntar oss - det finns inget Tyskland, det finns inget Frankrike, det finns inget Storbritannien. Vad som finns är en ohygglig mängd småstater, somliga inte större än en borg och en stad. Överlevnad och framgång berodde på hur duktig man var på att skaffa sig vänner.

  När Gustav II Adolf dör skakas allt om. Trots kriget, trots religiösa sammandrabbningar, fanns det en viss balans i Europa, knutet till ett antal starka personligheter. Alla var inte kungar, långtifrån. Somliga var vansinnigt rika affärsmän och bankirer, andra var legoknektar och rovriddare. Inte heller var freden det alla önskade - på den här tiden ansågs just kriget vara Den Enda Riktiga sysselsättningen, i synnerhet för en framväxande adel. Och mest av allt i Sverige, eller Svea Rike som det oftast kallades.


  Efter hans död utbryter ett kaos utan dess like. Det blir en huggsexa som varar i tio år, tills tillräckligt många dött, svultit eller flytt. Och under tiden växer en borgarklass fram, grunden för en medelklass. Men också nationella gränser skapas, anomaliteter som trehundra år senare leder fram till världskrigen.

  Det finns ju en viss sorts historiker som går igång på ordet "om". Vad hade hänt "om" Gustav II Adolf inte ridit vilse, utan tvärtom segrat vid Lützen?  Det finns två skolor här - dels de som drar på tok för stora växlar på hans inflytande över den europeiska scenen, dels de som vill tro att det mesta hade blivit som det blev ändå. Sakernas tillstånd, som det kallas.
  Och vad hade blivit av oss?

  Faktum är att i det här ganska kalla, glest bebodda landet i norr, (där befolkningstalet ansågs vara så strategiskt viktigt att det hölls hemligt) blev kriget det som utvecklade statsapparaten. Från den stillsamma centralisering som Gustav Vasa drog igång därför att han hade ett extremt kontrollbehov, skapades en central byråkrati och ett skattesystem som var absolut nödvändiga för att kunna bedriva den sorts storskaliga krig som Trettioåriga kriget var. Man skapade ett värnpliktssystem, indelningsverket, och mängder med mark delades ut till en klass av militära uppkomlingar, som i sin tur skulle ge folk och fä tillbaka till kronan.
  Döden vid Lützen påskyndade den här processen. Hade kungen överlevt hade nya allianser kunnat skapas och centralstaten hade dröjt. I synnerhet hade den tyska centralstaten blivit fördröjd - och hade kungen överlevt hade förmodligen den katolske kejsaren fått be om fred redan i början av 1630-talet.
  Det i sin tur hade besparat De Tyska Staterna ett fullständigt ofattbart lidande under många år, vilket i sin tur sopat bort mattan för det militäriska Preussen och galna härskare.

  Om detta vet vi inget. Men det som hände för 380 år sen i en galen röra på några åkrar i Tyskland var långt viktigare för Sverige än vem som blir president i USA idag....



Bilden? Ett utsnitt av Carl Wahlboms målning




 

 




 

Betalt för att tycka. Richelieu och jag.

                                                 

Åsikter har vi ju alla. Somliga av oss väldigt högljutt och ofta dessutom. Ingen skulle förmodligen komma på tanken att beskriva mig som en blyg viol i opinionsdiket. Jag tycker saker. Ofta på ren magkänsla, emellanåt lite mer eftertänksamt (faktiskt).  Och det finns massor med åsikter som jag aldrig ger luft åt på bloggen, utan nöjer mig med att utsätta omgivningen för det.
  Dessutom får jag numera tycka saker för betalning, jojomän. Jag får skriva krönikor för tidningen Arbetarskydd, och får betalt för det. Inte så jag kan leva på det, absolut inte, men ett trevligt litet tillskott. Framförallt är det ju ett kvitto och blommor till självkänslan.
  Krönikörer är ju inget nytt. Förr i världen kallades det kolumnister, och var ett hyfsat seriöst inslag hos dagstidningar, och mer kåserande hos veckobladen. Några kolumnister har blivit riktigt stora - Walter Winchell, för att han satte nån sorts egen standard som skvallerkolumnist, Damon Runyon för att en del av hans kolumnskrivande faktiskt tangerade god litteratur, George Orwell för att hans skrivande faktiskt var lysande och roligt. Vi har min favorit Jolo, Hr Ehrenmark, Allan Fagerström, som var både fruktad och älskad för sina texter, och en uppsjö andra, i Sverige ofta kopplat till de romantiserade tidningskvarteren i Klara. De var nästan alltid journalister, med god yrkeskunskap, och ändå det där lilla personliga uttrycket som gjorde att de lyfte ovanför annan text.
  Vissa hade en politisk inriktning - Gunnar Fredriksson i AB  - medan andra såg och fick en möjlighet att göra reportagetext utan att vara bundna av formen - Herman Lindqvist, innan han blev galen och militant monarkist.

  Jag gillar att läsa sånt. Förmodligen har det präglat mitt eget sätt att skriva. För det är mycket lite man är först med - redan på 1600-talet översvämmades storstäder av pamfletter, tryckta i lönndom, skrivna av samhällsomstörtande figurer, som ofta formulerade sig både roligt och drastiskt. I Paris sa kardinal Richelieu - ärkeskurken i De Tre Musketörerna, om nån minns den - att "hälften av Paris invånare skriver pamfletter, och den andra halvan läser dem..." Och därefter jagade han dem med samma iver som han jagade religiösa motståndare och adelns fiender.
  Så det är jag och Orwell och Jolo alltså....

  Svårigheten tycks vara att ha en jämn nivå. En bra lägstanivå, som en mig bekant journalist sa. Det måste vara ett helvete att behöva leva på sitt krönikerande (om nu det ordet finns). Det märks också när man läser genom olika samlingar. En del är bra, en del är bättre - men det riktigt usla finns nästan alltid i det som också upprörde folk mest.
  Orwell skrev nån hafsig text om folks sällskapsdjur, vilket gav floder av arga brev till redaktionen, långt fler än som kunde förväntas efter nån politisk text.  För mig är det uppenbart att den texten var brödskrivande och han var förmodligen inte särskilt nöjd - annat än med gensvaret.
  Hr Ehrenmark konstaterade nöjt att om en läsare hotade säga upp prenumerationen på DN efter nån av hans kolumner - så var det värt en middag på nån av Klarakrogarna. De allra värsta i det läget är förmodligen den förtorkade kärna som fortfarande har Svenska Dagbladet som husorgan.
  Vartefter har det här krönikerandet - tänk jag har så svårt för det ordet; det ger doft av isländska diktare och svensk historia - spridit sig i tidningarna. Numera är det svårt att undvika, helt enkelt. Den personliga touchen har blivit nåt slags nyhetsbegrepp.

  Just idag har jag i en papperstidning läst ett reportage om Stormen Sandy, där reportern konsekvent tittar ut "över förstörelsen", hon ser "människor som vadar". Hon har "uppdaterat sig via nätet"...
  Okey, det kanske är så det ska låta idag men hon är inte kolumnist. Hon är reporter, och förmågan att skilja på nyhetsjournalistik och kolumner var viktig för de som var först ute på banan som kolumnister. Som reporter skildrade man vad man såg, men det fick aldrig bli så personligt att det skymde det stora sammanhanget (vilket jag givetvis inte kommit på själv utan snott från Krigets första offer är sanningen av Philip Knightley).

  Den balansgången är förmodligen svår att gå. Men som läsare behöver jag inte så mycket förstahandsinformation om svältande barn i en krigszon för att begripa hur jävligt det är. Däremot vill jag ha en hyfsat neutral beskrivning av förhållandena, av maktspelarna. Precis som jag vill ha ett referat av en fotbollsmatch, inte reporterns personliga upplevelse av den. Det är väl det som är skillnaden mellan att göra en nyhetstext och en kolumn, antar jag.
  Inte heller är det så att alla som skriver kolumner - vi lämnar den där medeltida krönikan nu, tycker jag - behöver skriva böcker. Under hösten, så långt den nu har kommit, har jag läst ett antal mer eller mindre hemska böcker av svenska författare, eftersom jag fortfarande inte är på avvänjning för mitt läsmissbruk. Jag återkommer mer mer detaljerat avlivande senare, men det är alldeles uppenbart att somliga gör dig bättre i det korta formatet. Eller helst inte alls.

  Nackdelen med att ha betalt för att tycka är att tanketorkan kan slå till. Ännu värre är det att ha en deadline. Ändå har jag levt med deadlines i hela mitt yrkesliv - sista produktionsdag, inflyttning, slutbesiktning. Det här är annorlunda. Femtusen idéer som snurrar i huvudet och inget vill fastna som text. Det är då man ska vara rutinerad nog, kanske till och med skolad, att bara sätta sig ner och skriva. Så det blir klart. För man har ju betalt.

Förmodligen är det då de där mest provocerande texterna dyker upp. De där som får folk att sätta kaffet i halsen och skriva arga kommentarer. Numera är det knappast nån som hotar med att äsga upp prenumerationen, det skulle väl vara just Svenskans läsare då. Eller så blir det bara en text som ögnas igenom och glöms bort. Det är ju det som är faran med att ha betalt för att tycka.
 

Jag har 2800 tecken på mig för en kolumn. Det låter kanske mycket men alla mellanrum i texten räknas också. Fram hit har jag hittills gjort av med 5000 tecken, har man sett.
Det är dock inte alls dumt. Vi som är vana att få breda ut oss behöver lära oss begränsningens svåra konst, och jag har ändå bloggen att svälla ut på. Med åsikter och annat.
  Och nu är jag alltså nominerad till priset som Sveriges Bästa Krönikör. Stolt som en tupp är jag. I enlighet med den lutheranska arbetsfostran jag också genomgått i byggbodarna så är jag också lite generad. Beröm ska man skämmas för - vilket nog i sig är en klassmarkör som det ryker om.
  Konkurrensen är hård men jag är oerhört glad över att få vara med.

Och sen fortsätter jag väl ha åsikter om det mesta...




Bilden? Kardinal Richelieu. De hade lite stil på prästerna på den tiden. Bilden snodd från Wikipedia

 
 

 

Vänster eller höger eller mittemellan

När jag började blogga var jag nog plågsamt politisk. Skenade runt som en dålig poet som ska läsa sina senaste alster för en allt mer ovillig publik. Själv var jag rätt omedveten om det, ända tills en arbetskamrat lite stillsamt påpekade det - att jag tjatade rent tröttsamt om hur jävla usla borgarna var.

  Han visste det, sa han. Ändå hade han röstat på dem. Ganska mycket som protest, men också för att han var sig själv närmast. Ett uttryck jag tror att vi all känner till - när omsorgen om den egna plånboken, om ungarnas skola eller om jobbet blir viktigare än solidaritet med en osynlig mängd människor som far alltmer illa nånstans i ett utkants-Sverige, långt från de trygga uppfarterna i förorterna eller i planet till charterhelvetet.
  Han är inte alls ovanlig. Och för att kunna diskutera med honom var jag tvungen att vrida ner min ideologiska svada, lyssna på honom, och framförallt sluta behandla honom som en barnunge, som skulle fostras om vilket högersvin Reinfeldt är, hur vidriga kapitalisterna är och hur jävla fel han hade haft, fast lurad hade han ju blivit....

  Känner ni igen det där?

  Det är dags att bli lite politisk igen, med andra ord.

  Nå, på några ställen bland de lite mer än tusen blogginlägg jag skrivit kan det finnas texter som kanske vill ursäkta Reinfeldt en smula, som menar att Hennes&Mauritz ägare faktiskt tycker att föräldraledighet är bra, och att välfärd kräver att människor kan tjäna pengar.

  Det betyder - hos somliga - att jag är höger. Ungefär det fulaste som finns. Det finns inte vägs ände på vad man i det läget kan kalla mig. Blåsosse är ett ord jag numera kallas. Eller liberaldemokrat.

  Jag känner inte igen mig i det. Däremot känner jag igen tongångarna från  Kärnkraftsomröstningen 1980. Från ungefär samma människor faktiskt. Sen känner jag igen mig från en rätt hetsig SSU-tid. Från ungefär samma människor. Strängt taget känner jag igen dessa människor.

  Nå, vem bestämmer vem som är höger? Vem har sagt att det ens finns nån slags mall?

  Jag var för samkönade äktenskap och adoptioner långt innan övriga fackföreningsrörelsen ens ville ta i det. Jag har engagerat mig för flyktingar och papperslösa sen hedenhös. Jag är förbannat stolt över att bo i en kommun som var först i landet med Varannan Damernas på valsedlarna. Jag debatterar mot rasisterna på nätet och i verkliga livet så snart jag hittar dem. Min mejlbox fylls med dödshot och annan skit just därför. Jag har mist både jobb och blivit svartlistad för mina politiska och fackliga åsikter.
  Jag är faktiskt mot kärnkraft, mot israelisk aggression, mot amerikansk imperialism och mot gifter i både mat och jordbruk. Och monarki. Funderar jag närmare är jag inte så förtjust i sänkt restaurangmoms heller.

 Exakt vad är "höger" i detta?

  Och minns att jag skriver det inte för att jag vill ha beröm, jag skriver det för att det ska finnas nåt att prata om. För samtidigt är jag också mot svartklädda idioter som kastar sten på politiska motståndare, jag är emot Hamas (så det brakar om det), och jag är mot iransk imperialism. Däremot vill jag ha ett försvar värt namnet, att folk som bryter mot lagen i Sverige ska straffas oavsett ursprung och kulturell bakgrund, och att människor ska kunna starta företag inom vård och omsorg, och tjäna pengar på det.
 
  För en kategori människor - ungefär samma sorts människor som faktiskt höll på att göra mig till kärnkraftsförespråkare tack vare sitt fullkomligt rabiata och svartögda hat (jag kan inte hitta ett bättre ord) mot de som tycket annorlunda - är jag därmed på den svarta sidan.

  Skärp er.

  Det som irriterar mig mest är den här sortens dagislogik som dyker upp. Den finns i alla partier ska gudarna veta. Och yttrar sig i lättförståeliga teser av typen, på olika nivåer:

  - Kasta ut svartingarna så får pensionärerna mer att leva för.
  - Folk som begår brott ska straffas hårt, så de lär sig....
  - Ta bort alla parkeringsregler så blir det lättare att parkera
  - Förbjud vinster i privata vårdföretag så blir det mer pengar till den offentliga vården.

  Inget av ovanstående är sant. Verkligheten är alltid mer komplicerad än så. Det som är trist är att, i likhet med kärnkraftsomröstningen, övergår samtalet blixtsnabbt till verbalt handgemäng, där fakta inte spelar nån roll, utan det handlar om känslor. Och det är då politik kan bli farligt - därför att då ligger populismen nära till hands.

  Jag är inte intresserad av det. Jag vill kunna problematisera viktiga frågor utan att min politiska kompass ska ifrågasättas. Jag vill kunna föra ett politiskt samtal utan att bli utskälld för att jag stöder "utsugarna" Framförallt vill jag inte lämna över den politiska spelplanen till nån slags ideologiska talibaner, som anser sig satta av Gud (eller Marx då) att tala om vad som är demokratisk socialism eller inte.
  För det är inte socialdemokrati. I detta parti är kanske spännvidden större än inom hela det övriga politiska spektrat, och det måste vi förhålla oss till.

  Kompromisser och pragmatism. Intressegrupper och verklighet. Vad gynnar flest? Fördelningspolitik. Sånt ärt socialdemokrati. Inte en massa ideologiskt tjafs som numera tydligen ska vara bärande.

  Jag är fortfarande en förbannad sosse. Jag tror att allt för stora klyftor i samhället är det farligaste som finns. Att inte kämpa för att alla ska ha ett bra liv är en cynisk uppfattning - och de som tycker så har jag mycket lite till övers för. Och samtidigt vill jag ha ett Sverige där alla kan göra sin grej, där alla känner att de har alla möjligheter.

  Det är den balansgången som är viktig.