Som varandes medlem i Byggnads och en ivrig läsare av Byggnadsarbetaren kan jag nog säga att det inte är något fel på den fackliga kampviljan. Efter att ha följt debatten kring restaurangen i Göreborg är jag än mer övertygad - det finns ett så djupt stöd för den fackliga idén i Sverige att man måste vara centerpartist för att inte inse det. Medlemmarna efterfrågar inte mer samsyn och återhållsamhet.
Tvärtom finns det idag ett starkt tryck på tuffa tag i avtalsrörelsen. Företagen gör skriande vinster men Svenskt Näringsliv anser att lönekraven måste bli modesta. Just vår motpart - Byggindustrierna - har under flera år tagit täten när det gäller arbetsgivarnas tuffa tag mot löntagarna..
Inte minst märktes det i domen rörande granskningsarvodena - ingen som funderade på varför Byggindustrierna företrädde de fem byggnadsarbetare som inte ville betala granskningsavgift? Det stora missnöjet bland medlemmarna i facket rör inte alls eventuell toppstyrning, politisering eller att man kräver schyssta villkor för anställda i småföretag.
Man tycker helt enkelt att facket inte tar tillräcklig strid, driver frågor tillräckligt hårt och är inte tillräckligt tuffa. Hängde det bara på medlemmarna skulle Saltsjöbadsandan vara död och begraven för länge sen - och vi skulle strejka lika mycket som i Frankrike.
Detta är också av tradition en mentalitet som frodas inom fackföreningsrörelsen, och som ställer stora krav på de som väljs att företräda oss. Om de skulle väljas efter samma principer som moderaterna valde ny partiledning skulle kaoset drabba oss omedelbart.
På samma vis skjuter sig Jonas Morian i foten när han återigen kritiserar den socialdemokratiska processen för att välja ny partiledare. Det finns inga gränser för hur han och och några till - bloggare naturligtvis, men det är deras enda merit också - ondgör sig över att deras åsikter inte väger mer än partidistrikt eller andra organisationer inom rörelsen. Nej, Jonas du ska inte ha insyn i valprocessen.
Den här oppositionen - numer från höger helt uppenbart - är också traditionsbunden. Förr kunde det vara stad mot land, förnyare mot traditionalister, planekonomer mot frihandelsivarre, miljövänner mot expansionister - vårt parti har upplevt åtskilligt av sekterism. Vi kan gå igenom det ända tillbaka till partisplittringen - och den "angripande" falangen har alltid hävdat sig vara framtiden. Och det har inte varit bra.
Bara tanken på en Blairifiering av partiet får mig att kanske inte ladda revolvern, men i varje fall fundera på det. Det finns för stora djupa skillnader mellan länderna i Europa för att man ska kunna kopiera framgångsrika koncept rakt av. Det fungerar nån gång, men oftast går det åt helvete. Jag ska återkomma till vårt behov av ett splittrat Europa i en annan drapa.
Jag irriterar mig mer och mer på den här rätt akademiska och von-oben-attityd som präglar den här fraktionen - liten men röststark, eftersom den borgerliga pressen naturligtvis kommer löpande villigt så snart de hör en antydan av intern kritik. Jag kommer garanterat inte att intervjuas av vare sig Annika Lantz eller citeras i Expressen, men så råkar jag ju tycka att partiets sätt att välja partiordförande faktiskt funkar. Man kan ha synpunkter inpå mållinjen, och därefter också.
Den som tror att Göran Persson - eller för all del hans företrädare - skulle ha haft ett inpiskat stöd vet i vanlig ordning väldigt lite om hur processen fungerar. Det finns också en strategi i det - lanserad redan på trettiotalet. Ta inga strider som vi inte kan vinna.
Man måste vara rätt naiv om man tror att den här debatten skulle framställas sakligt och opartiskt i en press som är så bedövande borgerlig att det är tveksamt om man kan tala om mångfald. Och framförallt, ta debatten där den ska tas - i föreningarna, i klubbarna, på tunnelbanan eller på jobbet. Att sitta på nätet och bjuda borgarna på lite socialdemokratisk splittring är inte att föra en konstruktiv debatt.
Utan städare stannar Sverige....
Bloggaren Frukostflingan tar upp flera viktiga och undervärderade yrkesgrupper på sin blogg. Vad vore vi utan de som tar undan, röjer och också plockar fram , jobbar när vi andra är lediga, vars arbetsmiljö är samma ställe där vi andra ska koppla av eller äta?
Överhuvudtaget har dokumentationen av vårt arbetsliv kommit på skam, vilket är mycket märkligt eftersom vi lever i en tid när det är lättare än någonsin att både fotografera och skriva om sin egen arbetsmiljö. Jag har alltid en kamera med mig numer, tack vare tidens teknikhysteri, men hur många är det som plåtar sina arbetskamrater, sina arbetsuppgifter eller hur det faktiskt ser ut där man ändå tillbringar så många av dygnets timmar? Och var hittar man dem?
Finns det fler hantverkare, tjänstemän, präster eller långtradarchaffisar som bloggar emottages tips med glädje. Jag är rätt less på att läsa bloggar som enbart innehåller "skribentens privata åsikter om tusen och en saker..." eftersom det är ett fåtal förunnat att skriva både fängslande och intressant - tyvärr. Om jag sedan hör dit själv så må det väl vara hänt (jag har lärt mig att om man sticker ut hakan får man vara beredd att ta en och annan smäll).
Men om man kan fylla sin blogg med något annat hittar i varje fall jag dit med större intresse, och sedan får det vara recensioner eller modetips. Och bilder från yrkeslivet idag är lika intressant som bilder från forna dagar.
Överhuvudtaget har dokumentationen av vårt arbetsliv kommit på skam, vilket är mycket märkligt eftersom vi lever i en tid när det är lättare än någonsin att både fotografera och skriva om sin egen arbetsmiljö. Jag har alltid en kamera med mig numer, tack vare tidens teknikhysteri, men hur många är det som plåtar sina arbetskamrater, sina arbetsuppgifter eller hur det faktiskt ser ut där man ändå tillbringar så många av dygnets timmar? Och var hittar man dem?
Finns det fler hantverkare, tjänstemän, präster eller långtradarchaffisar som bloggar emottages tips med glädje. Jag är rätt less på att läsa bloggar som enbart innehåller "skribentens privata åsikter om tusen och en saker..." eftersom det är ett fåtal förunnat att skriva både fängslande och intressant - tyvärr. Om jag sedan hör dit själv så må det väl vara hänt (jag har lärt mig att om man sticker ut hakan får man vara beredd att ta en och annan smäll).
Men om man kan fylla sin blogg med något annat hittar i varje fall jag dit med större intresse, och sedan får det vara recensioner eller modetips. Och bilder från yrkeslivet idag är lika intressant som bilder från forna dagar.
Vinterjobb...
Det finns en föreställning om att vi skulle ha nån slags nedre gräns för hur kallt det får vara när vi jobbar. Nå, det har vi inte. Det kallaste jag upplevt är rent magiska -24 grader i Rönninge 2005, när jag skapade snö ur tomma intet. Det kan låta som en saga, men det var helt enkelt så kallt att min andedräkt kristalliserades i luften inför mina ögon, och små, små snöflingor förföljde mig vart jag rörde mig under några minuter.
Sanningen att säga är jag kanske inte mer förtjust i råkyla än någon annan, men å andra sidan finns det stackars människor som lider mer av den än jag. I yrket har jag lärt mig klä mig efter temperatur...
Nå, veckan har bjudit på sträng kyla och snö, Ännu mer snö.
Eftersom vi täcker valvet med presenningar klarar vi av av jobba ändå, och dessutom kommer vi att tända gasolbrasor under för att smälta undan inför fredagens gjutning. Och vanligen brukar snö innebära hyfsat mildväder, men inte den här gången...
Det här är vad vi kallar tungpressar - rejäla, styva saker som inte blåser undan eller går sönder för minsta lilla. Nackdelen är att de verkligen är tunga, och än värre när de frusit ihop med snön. Då är det ett måste att ha kran i närheten.
Här blåser det hård vass snö som går genom märg och ben. Landskapet till och mer ser kallt och otäckt ut.
Men snön bara vräkte ner, och en del arbetskamrater ser ut som de
verkligen skulle vilja vara nån annanstans. Med den kassa kamera jag har är det emellanåt svårt att förmedla hur jävligt det kan vara, men här kommer man hyfsat nära sanningen.
Jobbet måste rulla, tidsplanen är pressad till max och från högre instans har man totalt nonchalerat att det tar två man ungefär två timmar per dag att hantera de där presernningarna...
För att inte tala om skottandet... Det är något man faktiskt blir rätt duktig på i vår bransch. Det finns en hel del teknik att lära sig innan man behärskar det - det är inte alls bara frågan om att ösa på, för när det är kallt finns det två grundregler gällande jobbet - att jobba precis så man håller sig varm, men inte bli svettig.
Och det är en svår konst. När man kan det klarar man av att jobba intill nästan vilka köldgrader som helst. Bra kläder är också en viktig förutsättning, men det kommer att bli egna poster så småningom...
Här, i eftermiddagsdagern över Vasavägen söderut, ligger temperaturen kring -11, men det syns inte riktigt på bilden. Man känner det i näsborrar och i kinder. En arbetskamrat hävdar att det känns i ögonen, men det har jag klarat mig från. Det är mest fingrarna som får stryk - det är ett elände med tjocka handskar och småspik.
När solen sedan verkligen gick ner blev det precis råkallt. Alldeles lagom när jag slutade jobba dessutom, så det blev raska fötter till stugvärmen, och sen fullkomligt skenade kvicksilvret neråt. Dagen efter var det som vanligt vänligt palavrande om vem som haft kallast - och de -17 jag hade haft hemma var i vanlig ordning rena sommarvinden mot rapporterna från den Vallentunska tundran...
Sanningen att säga är jag kanske inte mer förtjust i råkyla än någon annan, men å andra sidan finns det stackars människor som lider mer av den än jag. I yrket har jag lärt mig klä mig efter temperatur...
Nå, veckan har bjudit på sträng kyla och snö, Ännu mer snö.
Eftersom vi täcker valvet med presenningar klarar vi av av jobba ändå, och dessutom kommer vi att tända gasolbrasor under för att smälta undan inför fredagens gjutning. Och vanligen brukar snö innebära hyfsat mildväder, men inte den här gången...
Det här är vad vi kallar tungpressar - rejäla, styva saker som inte blåser undan eller går sönder för minsta lilla. Nackdelen är att de verkligen är tunga, och än värre när de frusit ihop med snön. Då är det ett måste att ha kran i närheten.
Här blåser det hård vass snö som går genom märg och ben. Landskapet till och mer ser kallt och otäckt ut.
Men snön bara vräkte ner, och en del arbetskamrater ser ut som de
verkligen skulle vilja vara nån annanstans. Med den kassa kamera jag har är det emellanåt svårt att förmedla hur jävligt det kan vara, men här kommer man hyfsat nära sanningen.
Jobbet måste rulla, tidsplanen är pressad till max och från högre instans har man totalt nonchalerat att det tar två man ungefär två timmar per dag att hantera de där presernningarna...
För att inte tala om skottandet... Det är något man faktiskt blir rätt duktig på i vår bransch. Det finns en hel del teknik att lära sig innan man behärskar det - det är inte alls bara frågan om att ösa på, för när det är kallt finns det två grundregler gällande jobbet - att jobba precis så man håller sig varm, men inte bli svettig.
Och det är en svår konst. När man kan det klarar man av att jobba intill nästan vilka köldgrader som helst. Bra kläder är också en viktig förutsättning, men det kommer att bli egna poster så småningom...
Här, i eftermiddagsdagern över Vasavägen söderut, ligger temperaturen kring -11, men det syns inte riktigt på bilden. Man känner det i näsborrar och i kinder. En arbetskamrat hävdar att det känns i ögonen, men det har jag klarat mig från. Det är mest fingrarna som får stryk - det är ett elände med tjocka handskar och småspik.
När solen sedan verkligen gick ner blev det precis råkallt. Alldeles lagom när jag slutade jobba dessutom, så det blev raska fötter till stugvärmen, och sen fullkomligt skenade kvicksilvret neråt. Dagen efter var det som vanligt vänligt palavrande om vem som haft kallast - och de -17 jag hade haft hemma var i vanlig ordning rena sommarvinden mot rapporterna från den Vallentunska tundran...
Nu är valvet lagt
Runt sju i morse började vi montera filigranet. En långtradare med skivorna stod och mullrade i nattljuset medan vi rotade fram stegbockar, strömmingar, maskiner och spett. Eftersom jag och Kenta la det blev det inte så många bilder tyvärr...
Under fyra timmar la vi ut i runda slängar 450 kvadratmeter golvyta. Det fodrar ett gott samarbete med en uppmärksam kranförare, och att allt underarbete, lister, upplag och bockryggar finns och är gjort.
Eftersom det här är att beskriva som ett gigantiskt pussel är det viktigt att det finns en montageordning, som helst ska synka med hur flaken ligger på lastbilen. Det är inga lätta småbitar som kommer seglande - den lättaste väger över fyrahundra kilo och de tyngsta över två ton, och ni som inte är insatta skulle förmodligen häpna över hur exakt de passar...
Nå, emellanåt passar de inte. Då får man ta fram de där finsnickeriverktygen - slägga, bilmaskin och vinkelslip... Och anpassa biten efter hur verkligheten ser ut.
Eftersom vi jobbar vid oskyddad kant har vi på oss de här fina fallskyddsvästarna (man kanske kan ana en aning av sarkasm i det där "fina") som gör att man fastnar till höger och vänster...
Från etableringen såg det ut ungefär så här vi elvatiden. Det mesta av delen närmast Vasavägen är igensatt - fattas bara en tårtbit över en uteplats. Mitt i bilden syns hur Lasse lossar en bunt skyddsräcksreglar, för att i stort sett omedelbart kunna säkra kanterna för resterande yrkesgrupper som ska in...
För på det förarmerade filigranvalvet ska det naturligtvis läggas mängder med ytterligare armering. Här ska smetas ut ca nittio kubik betong, och där ska dras elrör och vattenrör. Nu sitter skyddsräcksreglarna på plats och genast blir det massor med folk som kommer upp. Just nu är vi bara i markplan vilket gör att det räcker med en liten landgång, men kommer vi bara en våning till måste en bygghiss etableras, det ska sättas invändiga trappor och ställning ska projekteras...
Bara för att visa hur mycket skrot som ska upp - det här är bara en bråkdel av allt som behövs för att det här valvet ska bli hållfast...
Jaha, och bara för att vi haft bra montageväder hela dagen började
naturligtvis det vita helvetet falla till sist, varför hela valvet täcktes in med tungpressar - samtidigt som vinden, kylan och snön tilltog.
Vi hann dessutom sätta två balkonger, vilka bägge måste monteras om på tisdagen eftersom måtten var felaktiga.
En tredje balkonganslutning var tvungen att "tillverkas" med bilmaskin och kapsåg, och mitt i alltihop la kranen av. En helt vanlig dag på jobbet med andra ord. Allt detta i ett lindrigt sagt tight schema där saker som att surfa på nätet bara litegrann, kila ner i en butik på lunchrasten eller knalla iväg en snabbis till kaffeautomaten är okända faktorer. Mer om detta senare!
Snart är första varvet klart...
På måndagen började vi montera plåtformen. För att rationalisera jobbet görs väldigt mycket prefabricerat nuförtiden, inklusive då plåtformen, som kommer från ett företag som heter P-form. Det är väldiga sjok med metall och märkliga delar som man skrivar ihop med rejäla bultar och sprintar som ett gigantiskt mekano . Och i vanlig ordning saknades saker, och en del var sönder, och bråttom var det...
Vartefter vi skruvat hop metallrör, skivor, stöttor, strävor och annat efter beskrivning - vi hade en duktig kille från P-form som hjälpte oss - reser man dem upp med hjälp av kranen och lyfter till uppgjord plats!
Nu är liksom inte jobbet klart bara för att formen står där - på den ska monteras en massa andra saker också, fortfarande efter ett uppgjort schema. Dessutom är det här bara ena sidan av formen - det vi kallar enklingen. Formen ska också riktas och justeras, och dessutom ska den förses med armering på plyfasidan - precis som på den form som syns i bakgrunden.
Vissa delar kom inte med första lasset. I den här veckan ska det vara en dörröppning, så vad gör då snickaren? Jo, han slår ihop plank som avstängare. Nu kan inte betongen rinna in där planken står. Det kallas för en ursparning. I förgrunden en av verktygslådorna. Samtidigt rullar det kontinuerligt in nya lastbilar med annan material, som ska lossas med kranen, som har bråda dagar.
Till vänster syns de fästen som kommer att hålla ihop dubbling och enkling. Man kan likna det vid två smörgåsar som ligger an mot varandra, och därefter pressar man in fyllning mellan skivorna. Till den här gjutbryggan kommer också monteras skyddsräcken.
Och när de första formarna står på plats kommer betongbilen illa kvickt, och sen kör grovisarna igång... Man kan inte gjuta hela undervåningen på samma gång, utan man monterar ihop ett par väggar, gjuter dem och river dagen efter. Och sätter sen upp väggarna på ny plats, med kompletteringar just för den väggen.
Dagen efter kan det se ut så här - fast på den här väggen hade vi fått de riktiga dörrsmygarna. Hålen i väggen är efter stagen som spänner ihop formen; de monteras och dras fast med något som närmast kan beskrivas som en fast domkraft. När betongen dunsar ner utvecklas det enorm kraft och allt måste sitta STENHÅRT för att formen inte ska kalva.
Samtidigt pågår annat arbete på etableringen. Det ska dras kulvert för fjärrvärme. För att klara av grävandet - tjälen kom till sist - hämtade man kokssäckar som man satte eld på, täckte med plåt och lät mer eller mindre smälta ner jorden. Det var därför det luktade grillparty mitt i alla minusgrader.
När plåtformar och annat är nerplockat följer annat arbete. Till detta använder man bl a dessa verktyg. Nån som vågar sig på att tala om vad det är? Och vad man använder dem till?
Och så snart ett par strategiskt placerade gjutna väggar är på plats monteras raskt utfackningsväggarna. I bakgrunden syns de gula DOKA-balkarna sticka upp, de som kommer att vara upplaget för det filigranvalv vi börjar montera på måndag!
Federleys fanatism förskräcker...
Egentligen skulle jag lägga upp nya bilder från bygget men efter att ha hört på radio kände jag mig tvungen att skriva av mig en smula rörande centerpartisten (?) Frederick Federley och den barnatro på människans inneboende godhet, som han och ett antal ytterligare till helt uppenbarligen har.
Istället för att haka upp mig på för mycket på hans person - han, Wolodarski och ett par till, stöpta i samma form, är rent avskräckande exempel på en ny tids politisk streber - tänkte jag resonera lite kring ett par av Federleys uppenbara teser. Han rabblar nämligen upp dem med en kulsprutas monotoni.
Hans tro på marknadsekonomin som den enda saliggörande mekanismen har sina rötter i en rent rövarkapitalistisk tradition. Det är för övrigt också en maxim som lever kvar i avsevärda delar av världen, där medlemskap i fackförening innebär reellt dödshot, där uppkäftighet omedlebart belönas med sparken. Där yttrandefrihet inte råder.
Federleys enögdhet innebär naturligtvis att inte att han inte vet detta. För det gör han, men det skiter han i. Det finns massor med exempel på företag i Sverige där hyggliga arbetsgivare tar hand om sina anställda - ett uttryck som han faktiskt använder, till vilket vi strax ska återkomma - men där kollektivavtal saknas och där facket använder blockad som ett medel för att segra. Man kan ju fråga sig varför han inte lika gärna engagerade sig i Träfackets blockad mot Plymouthbröderna. Nå, läser man på om den lilla kristna gruppen "med mycket starka familjevärderingar" blir det ett ganska självklart svar på frågan - den öppet homosexuelle Federley kan väl knappast engagera sig för de som avskyr honom. Detta säger något om hans idealism.
Det är just det där uttrycket "tar hand om" som visar hur lite Federley och hans gelikar begriper av hur arbetsmarknaden fungerar. Förmodligen känner han inte till vilken historisk bakgrund den inställningen har, men den beskrivs alldeles utmärkt av t ex Peter Englund i Ofredsår. Det handlar om ett patriarkalt synsätt på de man har anställda - ytterligt långt från en modern syn på arbetslivet.
Jag vill faktiskt inte bli omhändertagen av min arbetsgivare - jag vill ha självklara rättigheter att påpeka fel och brister utan att riskera reprimander. Jag vill inte ens ha ett personligt förhållande till min arbetsgivare - det är ett förlegat sätt att se på mig som arbetare; ett sätt som doftar trettiotal och strejkförbud.
Federley har också en mycket idealiserad och inte minst ritualiserad bild av hur företagandet fungerar, eller hur en företagare - entreprenör! - fungerar. I hans perfekta värld - där man tar hand om sina anställda - finns det ingen gräns för hur mycket man kan expandera. Och alltid utan att någon offras.
Nu behöver jag kanske inte slösa med Marx på Federley, men elementa säger oss att företagare är som folk är mest, och att de skulle sätta de anställdas intressen före sina egna existerar nog bara i en dröm. Egenintresset ljuger aldrig - se där en sentens från gamle Karl!
För varje Wild'n'Fresh finns det tio som inte sköter sig - där lönen kommer som den känner för det, där arbetsmiljön är för jävlig och där de anställda faktiskt lever med direkta hot över sig.
Federley väljer att se bort från det, och påminner på det viset om Frihetsfronten - en samling oerhört naiva extremliberaler med Christian Gergils och Mats Hinze i spetsen - som försökte sig på samma populistiska trick som Federley under tidigt nittiotal. Om en del av det kan jag berätta, ty jag var med. Om än inte i rök och damm så nära på.
Frihetsfronten skulle välta samhället - det förhatliga socialdemokratiska - överända genom att protestera mot spritmonopolet. Av alla symbolfrågori hela Sverige var nu detta den viktigaste, så man serverade sprit på Drottninggatan och hade svartklubb - eftersom folk inte behövde några förmyndare som avgjorde serveringstillstånd. Jag behöver knappast påpeka att de betraktades som kufar och töntar...
Nå, jag jobbade som vakt på ett mer legalt, fast knappast mer städat ställa, och fick telefon på nattkröken från en desperat kompis som just bevittnade hur Frihetsfrontens svartklubb gick i atomer när några av de där som inte behövde förmyndare beslöt sig för att servera sig själva, vilket då var själva idén. Men det blev konflikter.
Så vi dit och tittade på eländet. Det skulle aldrig ha fallit mig in att hjälpa till. Det lämnade vi med varm hand åt polisen som blev ditringda och fick hjälpa de rebelliska nyliberalerna till sjukhus. Några av de där figurerna sitter nu i regering och riksdag.
Federleys släktskap med det anhanget är slående - men de hade lika fel då som Federley har nu.
Det mest skrämmande är hans fanatism, som närmast är att beskriva som jesuitiskt. Vissa av dem var oerhört lärda, men samtidigt kapabla till både grymhet och dumhet. De inlärda kunskaperna kan inte kopplas ihop med den verklighet vi ser. Inte nån gång ser jag honom ha minsta förståelse för varför svenska arbetare helt enkelt inte litar på att de kommer att bli "omhändertagna". I grunden tror jag det finns ett slags småstadsförakt för den arbetande människan, i kombination med en dos dryghet och omognad.
Som jag skrev på Per Westerbergs blogg Kyrkoordnaren - jag har egna ytterligt handfasta erfarenheter av hur det är att jobba i avtalslösa företag, och det är en företeelse som växer - ett fenomen som man verkligen inte vill se mer av.
Nej, jag vet inte vem Frederick Federley är - han är egentligen rätt ointressant, men jag kan ju hoppas på att han fortsätter sänka centerpartiet.
Istället för att haka upp mig på för mycket på hans person - han, Wolodarski och ett par till, stöpta i samma form, är rent avskräckande exempel på en ny tids politisk streber - tänkte jag resonera lite kring ett par av Federleys uppenbara teser. Han rabblar nämligen upp dem med en kulsprutas monotoni.
Hans tro på marknadsekonomin som den enda saliggörande mekanismen har sina rötter i en rent rövarkapitalistisk tradition. Det är för övrigt också en maxim som lever kvar i avsevärda delar av världen, där medlemskap i fackförening innebär reellt dödshot, där uppkäftighet omedlebart belönas med sparken. Där yttrandefrihet inte råder.
Federleys enögdhet innebär naturligtvis att inte att han inte vet detta. För det gör han, men det skiter han i. Det finns massor med exempel på företag i Sverige där hyggliga arbetsgivare tar hand om sina anställda - ett uttryck som han faktiskt använder, till vilket vi strax ska återkomma - men där kollektivavtal saknas och där facket använder blockad som ett medel för att segra. Man kan ju fråga sig varför han inte lika gärna engagerade sig i Träfackets blockad mot Plymouthbröderna. Nå, läser man på om den lilla kristna gruppen "med mycket starka familjevärderingar" blir det ett ganska självklart svar på frågan - den öppet homosexuelle Federley kan väl knappast engagera sig för de som avskyr honom. Detta säger något om hans idealism.
Det är just det där uttrycket "tar hand om" som visar hur lite Federley och hans gelikar begriper av hur arbetsmarknaden fungerar. Förmodligen känner han inte till vilken historisk bakgrund den inställningen har, men den beskrivs alldeles utmärkt av t ex Peter Englund i Ofredsår. Det handlar om ett patriarkalt synsätt på de man har anställda - ytterligt långt från en modern syn på arbetslivet.
Jag vill faktiskt inte bli omhändertagen av min arbetsgivare - jag vill ha självklara rättigheter att påpeka fel och brister utan att riskera reprimander. Jag vill inte ens ha ett personligt förhållande till min arbetsgivare - det är ett förlegat sätt att se på mig som arbetare; ett sätt som doftar trettiotal och strejkförbud.
Federley har också en mycket idealiserad och inte minst ritualiserad bild av hur företagandet fungerar, eller hur en företagare - entreprenör! - fungerar. I hans perfekta värld - där man tar hand om sina anställda - finns det ingen gräns för hur mycket man kan expandera. Och alltid utan att någon offras.
Nu behöver jag kanske inte slösa med Marx på Federley, men elementa säger oss att företagare är som folk är mest, och att de skulle sätta de anställdas intressen före sina egna existerar nog bara i en dröm. Egenintresset ljuger aldrig - se där en sentens från gamle Karl!
För varje Wild'n'Fresh finns det tio som inte sköter sig - där lönen kommer som den känner för det, där arbetsmiljön är för jävlig och där de anställda faktiskt lever med direkta hot över sig.
Federley väljer att se bort från det, och påminner på det viset om Frihetsfronten - en samling oerhört naiva extremliberaler med Christian Gergils och Mats Hinze i spetsen - som försökte sig på samma populistiska trick som Federley under tidigt nittiotal. Om en del av det kan jag berätta, ty jag var med. Om än inte i rök och damm så nära på.
Frihetsfronten skulle välta samhället - det förhatliga socialdemokratiska - överända genom att protestera mot spritmonopolet. Av alla symbolfrågori hela Sverige var nu detta den viktigaste, så man serverade sprit på Drottninggatan och hade svartklubb - eftersom folk inte behövde några förmyndare som avgjorde serveringstillstånd. Jag behöver knappast påpeka att de betraktades som kufar och töntar...
Nå, jag jobbade som vakt på ett mer legalt, fast knappast mer städat ställa, och fick telefon på nattkröken från en desperat kompis som just bevittnade hur Frihetsfrontens svartklubb gick i atomer när några av de där som inte behövde förmyndare beslöt sig för att servera sig själva, vilket då var själva idén. Men det blev konflikter.
Så vi dit och tittade på eländet. Det skulle aldrig ha fallit mig in att hjälpa till. Det lämnade vi med varm hand åt polisen som blev ditringda och fick hjälpa de rebelliska nyliberalerna till sjukhus. Några av de där figurerna sitter nu i regering och riksdag.
Federleys släktskap med det anhanget är slående - men de hade lika fel då som Federley har nu.
Det mest skrämmande är hans fanatism, som närmast är att beskriva som jesuitiskt. Vissa av dem var oerhört lärda, men samtidigt kapabla till både grymhet och dumhet. De inlärda kunskaperna kan inte kopplas ihop med den verklighet vi ser. Inte nån gång ser jag honom ha minsta förståelse för varför svenska arbetare helt enkelt inte litar på att de kommer att bli "omhändertagna". I grunden tror jag det finns ett slags småstadsförakt för den arbetande människan, i kombination med en dos dryghet och omognad.
Som jag skrev på Per Westerbergs blogg Kyrkoordnaren - jag har egna ytterligt handfasta erfarenheter av hur det är att jobba i avtalslösa företag, och det är en företeelse som växer - ett fenomen som man verkligen inte vill se mer av.
Nej, jag vet inte vem Frederick Federley är - han är egentligen rätt ointressant, men jag kan ju hoppas på att han fortsätter sänka centerpartiet.
Jakobsberg från ovan....
Dagen var smällkall när jag klev upp. Även om jag är van vid hård kyla blir man ju inte direkt lättare om hjärtat när kvicksilvret visar -14. Arbetsplatsen fullkomligt lyser av köld, det knarrar under fotsulorna och stängelstolparna har frostrosor...
Det var så kallt att kranis valde att provköra maxbelastningarna efter ljusets inbrott, för att få lite mer elasticitet i delarna.
Han har ett par rejäla klumpar på tusentals kilo med sig för att varje dag kolla av kranens status. Vilket man egentligen är tacksam för...
Senare samma dag tjatade jag, min vana trogen, till mig att få åka med upp, och ta ett par kort över vad som faktiskt är min hembygd.
Så här ser delar av plattan ut från trettio meters höjd. Uppe i högre hörnet ser man tre burkar där el, rör och våra grovisar har sina grejor. Bredvid står anläggarnas containrar öppna. Dessutom ser man två Wiklundsburkar för sophantering. På plattan står vår lilla container, som kommer att äka med upp på varje våning.
Jag tog en bild av den begränsade parkering vi har till vårt förfogande. I veckan kommer den att krympas avsevärt när man gräver upp för fjärrvärme.
Utsikt över Vasavägen mot korsningen med Frihetsvägen
Vy över västra Jakobsberg och Olovslundsområdet. Jag trodde jag skulle se
"ända hem" men kullen där kvarnen stod är i vägen
Bilderna är tagna uppe från kranarmen.
För detaljvetarna kan jag berätta att det är en finskbyggd Betox 150.
Vy över centrala Jakobsberg. Det var kallt, klart och strålande solsken.
Första veckan avklarad
Efter att vi rest skalmurarna, som jag beskrev tidigare, så ska de alltså gjutas, dvs fyllas med betong. På en del ställen är det glapp mellan väggblocken för att det ska anslutas innerväggar - det här fallet bärande innerväggar.
För att den ska bli så stadig som möjligt ser man till att det görs en förbindelse - en förtagning - av armering in i skalmuren. Det är det Jörgen håller på med här. Ett arbete som görs manuellt av betongarna - eller grovisar, grofsingar eller gråmackor; kärt barn har många namn...
Därefter sätter timrisarna en form - i det här fallet av OSB-plyfa, eftersom vår obetänksamme verkare inte hade beställt hem formplyfa. Man sätter helt enkelt igen spalten där förtagningen sitter.
För att den där plyfan inte ska fara iväg, för det är ett sanslöst tryck från betongen när den börjar röra på sig under gjutningen, sätter man upp reglar i spänn för att hålla emot. Trycket är naturligtvis högst längst ner så man sätter oftast tätt med reglar längst ner
På onsdagen kom då betongen. Av nån anledning - ska vi gissa att den var ekonomisk? - bestämdes det att Jörgen och Jojje skulle gjuta med baske, istället för med pumpbil. Det vart ett jädra klättrande kan jag säga.
Eftersom PASO-stöden stod så tätt kom vi naturligtvis inte åt med zip-upställningen utan fick slå ihop gjutbrygga (syns bakom"flygplanstrappan"). Sedan handlar det om ett bra samspel mellan grovisarna och kranis - får man inte stopp på "strumpan" ramlar det ner rejält med betong, fort går det och man kan ha roligare än att skyffla upp det, det kan jag försäkra....
Och efter avklarad gjutning river vi timrisar ner formen - bakom ser ni de färdiga gjutningarna. Men virke är dyrt och kan man återanvända det så gör man det - alltså ska det spikrensas, skrapas rent från betong och sen läggas i snygga travar för att lyftas undan i väntan på nästa gjutning. Låter som ett lätt jobb, och här i Jakobsberg var det lätt.
Men alla i byggsvängen kan berätta om långa dagar i spöregn på rensbacken när man haft många kilometer med form att rensa. Det är inte heller helt bekvämt att hela tiden stå på en obehandlad betongyta (till vilket vi säkerligen kommer återkomma)...
Jag skrev ju redan tidigare att de levererade bitarna kanske inte passar så bra ihop. I min bransch netyder det att nån - jag - får se till att de passar. Så fram med vinkelslipen, och sen var det Lützendimma i gropen ska jag säga.
När jag var klar garvade grabbarna och jag fick ju leta upp en spegel för att se vad som var så roligt, fast jag anade det. Klicka på bilden!
Man har alltid skyddsglasögon vid arbeten där man riskerar splitter, och egentligen ska man ha mask också, men nånstans väljer man också vad som är bekvämt...
Under tiden pågår markarbetena för fullt vid sidan. Man spränger för fjärrvärme,
Och så här ser det ut när man tryckt av. Det blir bara en dov "kaboff" och mattorna lyfter till med en flämtning. Förr i världen sprang man i skydd när Hesa Fredrik gick - idag går man undan en bit.
Sedan avslutade vi veckan med att sätta markisolerskivor efter den delen av grunden som kommer att ligga under marknivå. De väger som fjädrar de här sjoken, men de är eländiga att bearbeta, och efte4rsom de innehåller både fett och olja blir man äcklig om händerna som av att rensa fisk (fast utan lukten). De är dessutom extremt brandfarliga..
För att den ska bli så stadig som möjligt ser man till att det görs en förbindelse - en förtagning - av armering in i skalmuren. Det är det Jörgen håller på med här. Ett arbete som görs manuellt av betongarna - eller grovisar, grofsingar eller gråmackor; kärt barn har många namn...
Därefter sätter timrisarna en form - i det här fallet av OSB-plyfa, eftersom vår obetänksamme verkare inte hade beställt hem formplyfa. Man sätter helt enkelt igen spalten där förtagningen sitter.
För att den där plyfan inte ska fara iväg, för det är ett sanslöst tryck från betongen när den börjar röra på sig under gjutningen, sätter man upp reglar i spänn för att hålla emot. Trycket är naturligtvis högst längst ner så man sätter oftast tätt med reglar längst ner
På onsdagen kom då betongen. Av nån anledning - ska vi gissa att den var ekonomisk? - bestämdes det att Jörgen och Jojje skulle gjuta med baske, istället för med pumpbil. Det vart ett jädra klättrande kan jag säga.
Eftersom PASO-stöden stod så tätt kom vi naturligtvis inte åt med zip-upställningen utan fick slå ihop gjutbrygga (syns bakom"flygplanstrappan"). Sedan handlar det om ett bra samspel mellan grovisarna och kranis - får man inte stopp på "strumpan" ramlar det ner rejält med betong, fort går det och man kan ha roligare än att skyffla upp det, det kan jag försäkra....
Och efter avklarad gjutning river vi timrisar ner formen - bakom ser ni de färdiga gjutningarna. Men virke är dyrt och kan man återanvända det så gör man det - alltså ska det spikrensas, skrapas rent från betong och sen läggas i snygga travar för att lyftas undan i väntan på nästa gjutning. Låter som ett lätt jobb, och här i Jakobsberg var det lätt.
Men alla i byggsvängen kan berätta om långa dagar i spöregn på rensbacken när man haft många kilometer med form att rensa. Det är inte heller helt bekvämt att hela tiden stå på en obehandlad betongyta (till vilket vi säkerligen kommer återkomma)...
Jag skrev ju redan tidigare att de levererade bitarna kanske inte passar så bra ihop. I min bransch netyder det att nån - jag - får se till att de passar. Så fram med vinkelslipen, och sen var det Lützendimma i gropen ska jag säga.
När jag var klar garvade grabbarna och jag fick ju leta upp en spegel för att se vad som var så roligt, fast jag anade det. Klicka på bilden!
Man har alltid skyddsglasögon vid arbeten där man riskerar splitter, och egentligen ska man ha mask också, men nånstans väljer man också vad som är bekvämt...
Under tiden pågår markarbetena för fullt vid sidan. Man spränger för fjärrvärme,
Göran och Viktor i graven. De hör till anläggningssidan, liksom Bosse som lyfter dit sprängmattorna med sin bandgrävare. Som synes så ger den nygjutna plattan fortfarande ifrån sig värme nog för att smälta snön.
Såhär ser det ut innan sprängningen - det sitter inte sprängmedel i varje tratt, utan det är bara förberett för nästa smäll.Det är en rätt speciell syn att se bergssprängaren komma kånkande på dynamitgubbarna med en fimp i munnen...
Och så här ser det ut när man tryckt av. Det blir bara en dov "kaboff" och mattorna lyfter till med en flämtning. Förr i världen sprang man i skydd när Hesa Fredrik gick - idag går man undan en bit.
Sedan avslutade vi veckan med att sätta markisolerskivor efter den delen av grunden som kommer att ligga under marknivå. De väger som fjädrar de här sjoken, men de är eländiga att bearbeta, och efte4rsom de innehåller både fett och olja blir man äcklig om händerna som av att rensa fisk (fast utan lukten). De är dessutom extremt brandfarliga..
Next blogg
Högst upp i på min blogg finns ett antal små knappar - SearchBlog, FlagBlog och Next Blog. Idag råkade jag trycka på Next Blog och kom tydligen till min närmaste granne.. poems_dilse
vilket naturligtvis var en sida jag fastnade på, och som jag aldrig i livet hade hittat annars. Raskt klickade jag mig vidare till några av de bloggar jag länkar till och tryckte Next Blog även där. Och hittade kul saker....
Johan Sjölanderbor granne för tillfället med de här gossarna vilket han antagligen inte valt. Det här påminner en del om en sån där gigantisk husvagnsparkering där man anvisas en plats och sen får man vilka grannar som helst. Och sedan byts de ut enligt nåt outgrundligt system
Jonas Morian finns dörr vid dörr med nån riktigt trist nykapitalist, vilket det kanske kunde finnas ett syfte med..
Carina Skagerlind står precis bredvid en sida som tydligen handlar om film, ett ämne som faktiskt ligger nära familjen Skagerlind, eftersom T. i den familjen bl a är filmkritiker. I enlighet med min nya upptäckt klickade jag även hos honom på NextBlog och fann Beyond and above the Law, nåt som vid första påseendet kanske kunde inneha en koppling till Clint Eastwood-filmer men vid närmare påseende var helt annorlunda. Så mycket för den kopplingen.
En annan jag länkar till är Per Westberg - vad gör han egentligen? - och från honom kommer man till Bikini-Models (!), vilken han i vart fall inte länkar till...
Naturligtvis kan man se det här för vad det är - slumpvis placerade bloggar som snurrar runt i ett slags system. Men emellanåt finner man bloggar som gränsar till varandra på ett sätt som man gärna ville se som avsiktligt. Det finns säkert nån härute som vet hur det fungerar - skriv gärna en rad om det i såna fall!
vilket naturligtvis var en sida jag fastnade på, och som jag aldrig i livet hade hittat annars. Raskt klickade jag mig vidare till några av de bloggar jag länkar till och tryckte Next Blog även där. Och hittade kul saker....
Johan Sjölanderbor granne för tillfället med de här gossarna vilket han antagligen inte valt. Det här påminner en del om en sån där gigantisk husvagnsparkering där man anvisas en plats och sen får man vilka grannar som helst. Och sedan byts de ut enligt nåt outgrundligt system
Jonas Morian finns dörr vid dörr med nån riktigt trist nykapitalist, vilket det kanske kunde finnas ett syfte med..
En annan jag länkar till är Per Westberg - vad gör han egentligen? - och från honom kommer man till Bikini-Models (!), vilken han i vart fall inte länkar till...
Naturligtvis kan man se det här för vad det är - slumpvis placerade bloggar som snurrar runt i ett slags system. Men emellanåt finner man bloggar som gränsar till varandra på ett sätt som man gärna ville se som avsiktligt. Det finns säkert nån härute som vet hur det fungerar - skriv gärna en rad om det i såna fall!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)