Nyårslöften

Jag gillar egentligen inte sånt. Har man dålig karaktär ska man njuta av den, utan att resten av världen behöver veta om det. Men man kan ju alltid få karaktären att verka bättre än den är, och ta lite billiga poänger.
För att travestera Hr Ehrenmark - vad är det för poäng att lova att inte äta leverstuvning under 2011? När man som jag verkligen inte kommer äta det - den sortens ätande slutade jag med när jag blev gammal nog att försvara mig. För folk i min närhet, som vet att man kan ställa fram trafikdödat och jag skulle äta, är det kanske en gåta, men just lever i alla dess former har aldrig smakat särskilt bra. Alltså skulle det vara fegt att lova det.
Inte tänker jag riskera livet mer än nödvändigt heller - inte fallskärm, inte bungy, inte dansa med vargar eller vitahajar. Jag är fullt tillfreds med korkeken numera. Och vill man verkligen riskera livet tycker jag det är lite fegt att klättra upp på nåt högt berg och sedan bli räddad av helikoptrar till miljonkostnad - vill ni verkligen uppleva dödslängtan kan ni väl klä er i amerikanska flaggan, bränna lite heliga skrifter och därefter springa nakna genom Waziristan nattetid. Det skulle kanske imponera lite.
Alltså kommer jag inte lova att fortsätta vara republikan, träningsfanatiker, sträckläsare och byggnadsarbetare. Inte heller att fortsätta vara uppkäftig eller undvika att bli stämd.

Själv ska jag under 2011: raka av mig allt hår en gång till, sätta ihop ett sämre rockband igen och spela offentligt, inte tatuera mig (kommer behöva hjälp där), bli bättre på att a) ge beröm, b) bättre på att ta kritik, c) inte ta åt mig av oväsentligheter, d) säga "NEJ" lite oftare

Dessutom ska jag avveckla i vart fall ett beroende, skaffa ett nytt, bygga nytt kök och bli bättre på att be om hjälp (med hemelektroniken i varje fall innan Arvtagarna inser att det faktiskt behövs minst nån med fungerande finmotorik i varje residens).
Till råga på allt ska jag i slutet av 2011 ha trimmat bort en del av kroppsmassan. Inte främst för att det ska se bra ut - blir det så är det en bonus! - utan för att knäna behöver det. Jag kanske till och med börjar springa, men se det är en högoddsare.

Det finns över hundra påbörjade texter i den mentala byrålådan. Det vore kul om i varje fall nån blev mer än bara femtio sidor. Och jag SKA lära mig dansa bättre styrdans! I min ålder är det något som bara ska finnas i arsenalen.
Jag lovar också att i fortsättningen bara säga "nedrans!" när jag gör mig illa. Hör redan gapskrattet från arbetskamraterna...men pröva måste man.

Sen lämnar jag fältet öppet för förslag.

Jag tänker inte göra någon årsöversikt - 2010 var ett skitår, och det finns andra som gör det så mycket bättre.

2011 kommer bli bättre, för det vore ju hemskt om inte alla nya år skulle bli ännu bättre än de föregående.

Gott nytt år på er!

Jag och Botrygg version 2.0

Läget är som följer:
I måndags fick jag en kopia av den stämningsansökan som Botrygg sagt att de skulle lämna in. Med den följde ett kort mejl som jag klistrade in i den här posten. På detta svarade jag enligt följande:

Från: Calle Fridén [mailto:callefriden@hotmail.com]
Skickat: den 20 december 2010 20:11
Till: Kerstin Warvsten
Ämne: RE: Ang Ditt inlägg om Botrygg

Du är självklart medveten om att jag kan komma publicera detta på bloggen.

Mvh

Calle Fridén

Utsikt Från Ett Tak - Byggjobbarblogg
min blogg http://utsiktfranetttak.blogspot.com/

Hej!

Jag tar Ditt svar som ett nej. Vi kommer idag att skicka in en stämningsansökan mot Dig avseende förtal.

Med vänlig hälsning

Botrygg Fastigheter HB

Kerstin Warvsten

Tel 013-474 57 06

Och sen har jag inte hört mer. Vad jag vet är ingen stämningsansökan inlämnad, men eftersom den i såna fall ska ställas till rättsmyndigheten där bolaget är skrivet, dvs Linköping, är det väl inte omöjligt att de gjort fel. Där också.

Jag måste tacka för allt stöd jag fått - det här rörde upp en del kan jag säga. Helt plötsligt var mitt namn och Botrygg de mest sökta på knuff.se, och från att ha varit en blogg med ett par hundra besökare om dagen blev det ETT PAR TUSEN! Och stödet kommer från alla politiska håll kan vara värt att betona; det här kom att handla om vad man får tycka. Jag kan ju också se att här har varit folk från alla stora byggbolag och från väldigt många fastighetsbolag och andra aktörer på bostadsmarknaden.

Det var förmodligen inte det Botrygg hade tänkt sig.

Åtminstone tio jurister har hört av sig, både på bloggen och privat. Jag vill dock betona att jag inte primärt varit ute efter Botrygg annat än när det gäller arbetsmiljön (fast nu är det ärligt talat mer personligt!), även om det dykt upp förslag om att lämna in en egen stämning mot dem, för falsk anklagelse. För tillfället får det dock vänta.
Däremot finns det all anledning att återkomma till VAD man kan skriva, vad man får säga och hur man får yttra sig. Att bli stämd är inte farligt. Det är när man slutar tycka saker som det blir farligt.

Jul-spaning. Om det boklösa samhället

Förr i världen - på stenåldern - samlades klanen på nån av juldagarna hemma hos någon matriark, för att äta upp den del av världsproduktionen av julmat som inte gått åt på julafton. Den traditionen är guschelov avskaffad nu, man behöver inte genomlida talet till värdinnan, och kidzen får försvinna till sina medhavda julleksaker. Eller för att slåss eller vad de nu gör.
Valda delar av min stam träffas dock hemma hos Anfadern, numera är det ett knytkalas, och att alla inte kan vara med beror ju på att somliga bor på konstiga ställen. Det brukar vara trevligt.
I år hade Anfadern snöat in på något han vill ska vara en ny tradition. Han har nämligen hittat Spanarna - hallå! - och här skulle alltså spanas. Med musikmellanspel och allt. Det utgick till och med ett påbud i förväg, vilket jag min vana trogen totalt förträngde och därför fick jag improvisera, enligt följande på temat teknik och heminredning.
Klassamhället består, men kanske i ny form. Fortfarande finns det en överklass, men medelklassen har breddats, och nån arbetarklass att tala om ska vi inte göra (för att travestera Blandaren). Däremot finns det en underklass, och i synnerhet när det gäller bildning.

Bildning är en konstig sak, för den är ofta oerhört viktig för de som är bildade men totalt onödig för den som inte är det. Och aldrig syns det tydligare än när man kommer hem till folk och tittar på hur de skapat sitt hem.
För mig - uppvuxen bland drivor med böcker och tidningar - fattas det något i ett hem utan böcker. Jag kan knappt uppskatta det ens. Inte en enda heminredare imponerar på mig om det inte finns böcker nånstans. Böcker säger nämligen saker om folk, förutom att de uppenbarligen kan läsa. Andra ser hem på andra sätt - är det äkta litografier eller reproduktioner? Det finns en nyans av bildning i ett hem med böcker. Jag vet att det kan verka snobbigt - vi ska snart skriva om De Nya Härskarteknikerna - men jag vet att jag inte är ensam.
Men - och nu börjar spaningen, som de brukar säga - den Nya Tekniken kommer i fortsättningen dra mig vid näsan.
Snart kommer det inte att finnas några böcker. Allt kommer ligga på USB-minnen, eller i allt större hårddiskar. Och hur fan ska man kunna vara nedlåtande mot folk om man inte ser det här? Var är böckerna? Jo, i datorn.

Jag sneglar ju lystet på en surfplatta - prylen som antagligen kommer föra oss närmare det där Papperslösa Samhället än vi någonsin varit. Där man kan lagra enorma mängder text, och dessutom läsa det direkt på skärmen. Redan idag har jag vänner som slipper släpa med sig tretton kilo dokument ut på möten, som begär att få allt material skickat mejlvägen, och de kan läsa det direkt på skärmen. Till och med med två fingrar blåsa upp texten till läsbart format (bra för oss med korta armar), söka blixtsnabbt i ordmassorna, och ha länkar inlagda till andra relevanta dokument.
Jag har testat den och jotack, det går jättebra att läsa böcker på den. Och det finns mängder med litteratur att hitta - kolla här Likaså kommer allt fler att kunna skriva och bli lästa - och för att citera en känd spaning av Jonas Hallberg "är det inte dags att några kvinnor skriver deckare?" Att digitalisera texter kommer vara en framtidsbransch, sanna mina ord.

Vilket då gör att bokhyllorna kommer bli överflödiga på samma vis som hyllmeter med köpta filmer eller LP-skivor. Jag vet - för spaningen orsakade en hel del stön hos de analoga släktingarna - att det kommer finnas kvar de som vill hålla i en bok, de som vill ha LP-skivor (och det är möjligt att det finns en revival för sånt, men den lär vara ytterst marginell. Vem fan släpar med sig en skivspelare när man kan ha 15,000 låtar i telefonen?). Jag tror inte ens att CD-skivorna kommer överleva särskilt länge; vänta tills de som aldrig upplevt en värld utan nedladdningar kommer till makten.
Men hur ska man kunna tycka något om folk då? Vart tar den sociala markören vägen? Blir man rentav tvungen att prata med folk? Och hur ska man kunna göra upptäcktsfärder i litteraturen? Jag lär inte vara den ende som på nån trist fest hamnat i skivbacken eller med huvudet på sned framför bokryggarna? Däremot har jag hittills övervunnit lusten att sortera om andras litteratur (som Ehrenmark..). Värst är de som sorterar efter färg...
Vad ska man göra sen? Be att få kika på rotkatalogen till datorn???? Det kommer bli svårt att vara nedlåtande i fortsättningen, sanna mina ord.

Och vad gör vi med de tomma bokhyllorna? Kommer de gå samma väg som CD-ställen? Kommer idioterna som ska ha "rena" väggar att vinna till sist? Minimalismen segrar - tanken är ju rent outhärdlig. Men där kanske tekniken kan hjälpa oss - låt oss fylla väggarna med storbildsskärmar där vi kan ha konsten.
Tanken är inte så knäpp egentligen - varför skulle man inte kunna skapa bildskärmar i storformat som bara ska visa bilder? Eller rentav projicera bilder på väggarna? Då skulle man ju kunna låna konst av varandra. Ser man en snygg tavla hemma hos kompisen ber man bara att få länken, och sen kan man skapa den hemma i sin egen lya. Så snobbarna får ha kvar sitt övertag...

En av bilderna är från residenset....

Botrygg anmäler min blogg för förtal!

Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag skriver om saker som angår mig, saker jag tycker är roliga, saker jag tycker är upprörande. Från början var det ett sätt att berätta om mitt arbete som byggnadsarbetare, eftersom jag tyckte det saknades berättelser från arbetslivet. Med åren har det blivit mer politik och fackligt.
Inte nånsin har jag funderat på om jag gör skillnad, fast visst hoppas man. En del har fått folk att bli arga, annat har fått folk att fnissa. Och jag har ett par hundra besökare om dagen, av alla sorter.
Men en del gör folk argare.

Det kom ett litet brev häromdagen. Från Botrygg. Det är eftersvepet av en mejlkonversation som deras VD Michael Cocazza haft med mig, efter att jag skrev en bloggpost om en arbetsplatsolycka på Botryggs arbetsplats i Henriksdalshamnen i Stockholm. Den posten kan ni läsa här. Dessutom länkade jag till en artikel i Metro där samma olycka beskrevs. Jag gav som ni kan se i bloggposten uttryck för en del egna åsikter, och egna slutsatser, och avslutade med att tycka saker. Om detta tyckte inte Cocozza.
Därefter har det förekommit en del mejlväxling mellan mig och företagets VD och ägare Michael Cocozza, där han uttryckligen krävt att jag ska ta bort eller revidera bloggposten. Jag vägrade naturligtvis att göra det - däremot erbjöd jag honom att gå i svaromål på bloggen, vilket han inte gjort.

Därför var inte följande brev särskilt oväntat:

Vi har tagit del av Ditt inlägg om Botrygg på din blogg.

Då det som där skrivs är rena lögner föreslår vi att Du tar bort detta från nätet. Vi kommer annars att lämna in bifogad stämningsansökan.

Vi vill ha Ditt ställningstagande senast under tisdagen den 21 december.

Med vänlig hälsning

Botrygg Fastigheter HB

Kerstin Warvsten

Det var ju trevligt att de avslutade med "Med vänlig hälsning", eller hur?

Och i stämningsansökan stod följande:

Attunda tingsrätt

Box 940

191 29 Sollentuna

Linköping 2010-12-20

ANSÖKAN OM STÄMNING

Sökande: Botrygg Bygg AB, org nr 556502-6241

Box 335, 581 03 Linköping

Svarande: Carl Fridén, 62XXXX-XXXX

Månadsvägen 41, 177 42 Järfälla

Forum: 5 kap 1 § rättegångsbalken

Saken: Förtal

1. Bakgrund

Carl Fridén (Fridén) med bakgrund som byggnadsarbetare skriver enligt egen uppgift i sin blogg ”Utsikt Från Ett Tak” inlägg om bl a politik och jobb. Bloggen går att läsa via http://utsiktfranetttak.blogspot.com/.

I sin blogg 2010-12-13, se bil, går Fridén till angrepp på Botrygg Bygg AB (Botrygg) på ett osant och otillbörligt sätt och påstår att bolaget sätter vinsten före arbetarnas säkerhet.

Först skriver Fridén att ”de regionala skyddsombuden i stort sett haft klippkort eftersom säkerheten och ordningen varit under all kritik”.

Vidare skriver Fridén: ”Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt – hur bra känns vinsten för BoTrygg om nån dör på kuppen?”

I ett inlägg från en läsare låter Fridén läsaren kalla Botrygg ”ett skämt” och påstår att Botrygg inte bryr sig det minsta om arbetarskydd, kvalité och drägliga förhållanden på sina arbetsplatser.

Samme anonyme kommentator påstår att det förekommer fuskarbeten på vår fasad vid ett bygge i Hornsbergs strand.

Vidare antyds i bloggen att företag som Botrygg inte följer arbetsmiljölagarna och att arbetstagare kan få sparken om de protesterar. Sammantaget är allt detta rena lögner helt tagna ur luften. Botrygg kan genom skriftlig och muntlig bevisning styrka att säkerhetsarbetet varit av god kvalitet, att företaget har goda rutiner vad gäller arbetsskydd samt att företaget har ett gott resultat vad gäller kvalitet i sin nyproduktion. Botrygg har på alla sina arbetsplatser ett systematiskt arbetsmiljöarbete i syfte att förebygga arbetsplatsolyckor. Vi tar riskerna på byggen på högsta allvar.

2. Yrkande

Botrygg yrkar att tingsrätten fäller Fridén för förtal samt att Fridén skall dömas till böter.

3. Grunder

Fridén har genom falsk ryktesspridning utpekat Botrygg som ett företag som bryter mot Arbetsmiljölagarna och nonchalerar säkerhetsaspekter på sina byggarbetsplatser. Det otillbörliga sätt på vilket Fridén utpekat Botrygg har skadat bolagets rykte på ett sätt som kan vålla skada i bolagets framtida verksamhet. Fridén har därigenom brutit mot 5 kap 1 § brottsbalken.

4. Bevisning

Utdrag från Fridéns blogg ”Utsikt från ett tak”, 2010-12-13, bil 1

Till styrkande av Fridéns förtal av Botrygg

Linköping dag som ovan

Botrygg Bygg AB

Michael Cocozza

Bil Utdrag från Fridéns blogg ”Utsikt från ett tak”, 2010-12-13

Jag vet inte vad jag ska säga ärligt talat. Faktum är att jag får tycka precis vad jag vill på min blogg. Jag får till och med säga det högt. Det kallas för "yttrandefrihet". Nåt vi ska vara glada för att vi har. Han har haft alla chanser att bemöta mina åsikter på min blogg - och han har inte tagit de chanserna. Om jag däremot skulle haft ett ekonomiskt intresse av att baktala Botrygg hade det varit en annan sak. Fast nu har jag ju inte baktalat utan berättat.

Dessutom funderar jag ju med ett småleende på hur de tänkte. Att jag skulle vara tyst? Knappast. Då känner de inte den här byggnadsarbetaren. Botrygg skulle förmodligen behöva lite coaching när det gäller mediekontakter. Och hyfs.
Om de tyckte att jag skadade dem med en bloggpost där jag i stor utsträckning refererade till en artikel i Metro - och har de stämt Metro, tro? - undrar jag ju hur de trodde att det här skulle gynna dem?
Jag är inte heller särskilt oroad över hans hyfsat konstruerade kopplingar mellan min allmänt hållna skrivningar och hans företag. Om han läser min blogg kommer han finna att det finns andra företag som också fått på huden.

Ni behöver inte oroa er Botrygg - ni är kända bland de regionala skyddsombuden bland byggfackförbunden i Stockholm. Det finns god dokumentation kring brister på era byggen. Det finns bilder också. Vad som oroar mig är vad VD Michael Cocazza - apropå olyckan i Henriksdalshamnen, som alltså är en oerhört allvarlig incident - skrev tidigare till mig:

Det tillbud som hände i onsdags förekommer på byggen. Det fanns ingen på marken i närheten då balken föll, det är lögn som står i Metro om 5 meter från en person. Det fanns ingen där just därför att lyft sker över vattnet. Balken föll i vattnet, ingen skada har skett.

Grejen är att OM sånt händer på ett bygge så ska det bli ett jävla liv - då ska man avbryta arbetet, då ska Arbetsmiljöverket dit fortare än kvickt, då ska det upprättas vittnesmål och förloppsbeskrivningar. I synnerhet ska man säkerställa att ett likadant tillbud inte kan hända igen - genom att gå igenom utrustningen, se till att alla som ska koppla eller lyfta har korrekt utbildning. Framförallt ska inte den högst ansvarige avfärda det hela med en axelryckning om "att det är sånt som händer på byggen". I Henriksdalshamnen fortsatte kranen, enligt vittnen, omedelbart med nästa körning.

Ja, jag är oroad över folk som Michael Cocazza. Därför att han var tvungen att få drivor med påpekanden om arbetsmiljön på sina arbetsplatser för att få ordning på det, för att han tycker att medlemsföretag i Sveriges Byggindustrier och Byggnads använder arbetsmiljö som ett konkurrensmedel, och också för att han tycker att han kan kräva att en privatperson ska hålla tyst med sina åsikter.
Men du kan väl svara, Michael Cocazza - hur bra skulle din vinst smaka om nån dog därför att skyddet varit undermåligt? För att vara övertydlig kan jag berätta att det må vara en tendentiös fråga, men den är ändå relevant. För det finns i min värld bara ett enda svar.

Alla ska få komma hem efter jobbet. Ingen ska behöva dö på jobbet.

Förmodligen är Cocazza nån som är van att få som han vill. Nå, han kommer inte få det den här gången. Jag kan visst vika ner mig för sakligheter, vilket inte har varit fallet här (som Botrygg inte bidrar med i sin stämningsansökan eftersom jag hämtat fakta från Metro, Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet, och som därför inte kan ses riktade mot just Botrygg utan mot systemet), men så fan om jag tänker falla undan för hot.


Bilden? Om jag någonsin skaffar mig en tatuering ligger den här bra till....

Till julhatarnas försvar

Nä, jag hatar inte julen. Jag tycker bara den är...onödig och ångestframkallande. En massa måsten. Man måste ha julbelysning hemma - för det är så fint. Som om det inte är mörkt i november då? Sätt upp julstjärnorna i oktober om det är det man längtar efter. Man måste köpa julklappar och man måste laga mat. Jag gillar inte måsten alls.
Och jag kan inte förstå varför just julen - som historieintresserad vet jag mycket väl att vi knappast firar de urgamla orsakerna; hur många gör kopplingen till hednablot och människooffer? - ska bestå i att köpa saker. Just nu har jag grav köpblockering; den kommer förmodligen släppa till dan före julafton i vanlig ordning för jag har aldrig någonsin klarat av att köpa klappar i god tid. Att försöka få julälskare att förstå detta är som att förklara solidaritet för en nyliberal - det är som att kommunicera med rymdvarelser.
Till skillnad från vänner som nöjda konstaterar att de är klara med "allt" första veckan i december. Såpass?
Visst, jag är avundsjuk på de som äääälskar julen. Jag är alltid avundsjuk på de som är glada och lyckliga. Och är det oftast själv också, fast inte när det gäller köphysteri. För det är ju vad det handlar om - fråga kronofogden.

Man kan ju fundera över vad det är man firar. Knappast Kristi Födelse längre. Uppvuxen i en musikfamilj bestod julen av en massa jobb för klanen, där ätandet och klappöppnandet styrdes av olika spelningar, körjobb, sjungerier. Och midnattsmässor och julottor. Eftersom video införskaffades tidigt kunde KalleAnka beses året om, vilket gjorde att de yngsta varit rätt ointresserade av det klockslaget.
Jag köper gärna presenter till vänner. Men det där "måste" förstör rätt mycket av glädjen, överraskningen. Och i dagens modesnurr är jag hopplöst passé om jag försöker köpa kläder till Arvtagarna.
I en familj jag känner har man rationaliserat bort klappöppnandet helt och hållet - de sätter in pengar till varandra på konton, vilket känns helt ologiskt. Då skulle de ju lika gärna kunna lämna över en lapp där det står "jag tänkte sätta in 1000 spänn till dig, men jag vet ju att du ska sätta in 1000 spänn till mig, så vi struntar väl i det. Men tanken var fin! God jul!" Och sen flyr de landet till soligare nejder...

Än så länge lyser julstjärnorna och adventsljusstakarna med sin frånvaro i hemmet. De kommer säkert upp, men kanske dan innan. Däremot vette fan om jag orkar montera ihop granen - vi har en sån där plastsak eftersom vi både är allergiska och jag inte ser charmen med granbarr - så ett miniatyrträd är aktuellt. Vi har också en liten tomte, som ärligt talat mest ser ut som en debil seriemördare, och som skrämde Arvtagerskan till gråt när hon var liten.

Inte vill jag ge mig ut i julhandeln heller. Även om jag är ytterst rationell och effektiv när jag väl kommer igång och köper allt på ett par timmar. Men under julträngseln tycker jag sämre om människan än någonsin.
Jag är inte ensam om det. I umgänget finns några kvinnor som jobbar mer än heltid just nu, i julkommersen. Och de ser inte ut att ha nån julstämning direkt. Också för att de vet att efter julrushen återstår just timmars arbete med att arrangera just...jul. Låter kul, va?

Mina barndoms jular var annars idylliska, förutom skenandet mellan spelningar. Det fanns en mormor som behärskade all julmat, det fanns snö. Den Gode Fadern gav sig ut på granstjäleri - vad jag vet hans enda brottslighet - tillsammans med någon hantlangare. Det fanns pepparkakor, julsånger, lukten av lack, julkort i drivor, granris och ett hus fullt med folk.
Jag vet inte varför julen stressar mig. Jag hade det ju inte som Seppo, vars pappa var full redan klockan elva och i bästa fall hade somnat till Kalle Anka. Eller så blev han elak och Seppo drev omkring utomhus istället. Och så är det fortfarande för många. Det finns säkert en och annan som inte gillar julen för att det är "inne" att göra det, men jag tror att vi är rätt många som bara känner julen som en kvarnsten, som känner otillräckliga. Vi är helt enkelt dåliga människor (obs - det var en överdrift, skyndar jag mig att tillägga). Folkilskna och ensamsökande.

Julmaten är annars ett kapitel för sig. När jag frågade Arvtagaren vad han ville ha att äta på julafton svarade han spagetti, vilket upprört somliga. Jag förstår inte varför - han gillar ju det. Överhuvudtaget tycker jag julmat är överskattat. Det jag gillar på julbordet äter jag året om i varje fall, för så kan vi göra numer. Och den mattraditionen är hur som helst vare sig gammal eller cementerad. Det finns en hel del husmanskost som knappast äts längre, och i synnerhet inte vardagsmaten. Nån som längtar efter sluring? Det säger väl en del om frosseriet att de flesta kan äta julmat i flera dagar efter julafton.
Inte heller trivs jag längre med att sitta som en klubbad oxe med en rad avätna tallrikar framför mig - efter julbordet senast, där jag ändå höll igen, var jag knappt hungrig på flera dagar.
Däremot håller jag inte med hr Strage om att svensk julmat skulle sakna kulinarisk förfining. Då har man rätt risig koll på hur andra länders julmat ser ut, med engelska puddingar, vedträn och annat.
Det kanske helt enkelt är så att vi bara behöver ledigt efter oxveckorna? Mörkret tar ut sin rätt. Jag gläds åt vänner som kan ta ledigt - hur får ni så mycket ledigt? - och resa till en jul i värmen. Andra vänner packar in paket och mat och hundar och ungar och drar iväg på hundramilsfärd till åldriga föräldrar i glesbygden, där julen är på riktigt. Där ungarna sen ska sitta och vantrivas och längta hem till kompisar och bredband och tunnelbana...

Men visst blir det en jul i hemmet. Så småningom.

När det stormar i ett vattenglas

Som ett brev på posten kom nu konspirationsteorierna om hur några marginalsossar skulle försöka vrida partibarometern högerut (?). Som om det aldrig förrut funnits täta kontakter mellan storfinansen och arbetarerörelsen. Eller att lobbyister skulle vara ett okänt fenomen.
Det säger väl bara mer om hur illa Svenskt Näringsliv egentligen känner till hur partiet fungerar. Att de talar om tillväxtfientlighet är ju enbart trams. Men det sitter ju en massa idioter på Blasieholmen också. Det är ju faktiskt de som politiserat arbetsmarknaden under de sista trettio åren.
Nästan alla socialdemokrater vet att man måste ha tillväxt för att kunna skapa ett bra samhälle (och sen finns det en liten, lika marginaliserad grupp som tycker annorlunda). Det vi tjatar om är att när man skapar välfärd får det inte vara genom att trampa ner en massa människor. Vilket sker just nu. Ett bra samhälle låter inte människor fara illa med en axelryckning. Punkt.
De där PR-sossarna kommer inte lyckas - egentligen är jag förvånad över att SAF ens brytt sig om att vända sig till hr Nordström, eftersom de som tycker illa om honom är så många, och dessutom tycker illa om honom så till den milda grad att de blockerar sig även inför bra saker han säger (de få gånger det sker). Men det säger som sagt mer om puckona på Blasieholmen än om de som nu kanske fått stålar.

En långt mer vettigare modell hade ju varit att ha en dialog med fackföreningsrörelsen om hur man skapar tryggare system, istället för att söka konflikt hela tiden. Och genom det här lyckas nu SAF baxa tillbaka den viktiga diskussionen i en återvändsgränd.

Högberg om saken (kommer uppdatera med fler länkar senare)




För övrigt är jag inte det minsta stolt över att Ulf Nilsson får vara svensk

När vinsten är viktigare än livet

I torsdags träffade jag grabbarna från JM om figurerar i det här reportaget i Metro. Grabbar som faktiskt bryr sig. De såg en stålbalk på ett ton som föll i backen på grannbygget, ett grannbygge där de regionala skyddsombuden i stort sett haft klippkort eftersom säkerheten och ordningen varit under all kritik.
Ingen dog, ingen skadade sig. Bra. Men nån kunde ha varit under, nån kunde ha dött. Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt - hur bra känns vinsten för BoTrygg om nån dör på kuppen? Att vara beställare och acceptera det är ännu hemskare. Är det inte dags att ställa krav på den som ska bygga, att i varje fall följa arbetsmiljölagarna?
Tonläget på arbetsplatserna är hårdare nu, man kan få sparken om man protesterar (här om Byggnads trakasserade skyddsombud, här om snabba uppsägningar), och det tror fan att Arbetsmiljöverket inte hinner med.
Visst, det kostar att skydda. Vad kostar det om nån dör? Det finns all anledning för den som ska värdera ett anbud att också kontrollera att "det systematiska arbetsmiljöarbetet" finns med i offerten, och inte bara glo på "lägsta anbudet".
Det svar som platschefen för Botrygg lämnar ifrån sig är rent bedrövligt och medeltidsmässigt. Han skriver:"...att konkurrenter och facket systematiskt motarbetar utländska byggföretag genom att ”använda arbetsmiljö-frågor och uppförstora eventuella händelser”.

Såpass. Sen när är olyckor ett konkurrensmedel? Och tror verkligen Botrygg att vi skulle stå tysta och se på när våra arbetskamrater dör?

Bomben i Stockholm och den muslimske galningen

Utan att bli för långrandig måste jag ändå skriva något om den förmodade självmordsbombaren i Stockholm igår.
Självklart hänger det ihop med vår inblandning i Afghanistan, som i sin tur ingår i något man kallar kriget mot terrorismen, som i sin tur inte kan kopplas bort från vare sig konflikten mellan Israel och Palestina, eller - inte minst - situationen i Saudiarabien.
Jag tror det kan hända igen. Å andra sidan är jag också rätt övertygad om att det kommer sparkas in en del dörrar och rivas folk ur sängar de närmaste dagarna, och att de som eventuellt har bistått den där som dog kommer att sys in. Det är svårt att hålla sig undan i Sverige, och nåt säger mig att de som ligger bakom knappast är okända. Inte heller har de något generellt stöd bland muslimerna.
Jag är till och med säker på att de kommer sättas dit av andra muslimer. För muslimer är inte galna. De vill bara ha vad andra vill ha - demokrati, yttrandefrihet och personlig bekvämlighet. Något som de alltsomoftast förnekas i länder som Egypten eller Saudiarabien med flera.
Fanatikern är den som bryter mot repressionen när demokratin inte kommer fram. Och i länder med ofri press och censur har också fanatikern oftast uppfattningen att de talar för långt fler än de egentligen gör.
Den svenska delen av kriget i Afghanistan kan inte kopplas bort från Irak, eller från 11 september, eller ens från George Bush. För kriget har också blivit personligt - förr i världen skröt USA med sina framgångsrikaste stridsflygare, de var i TV, blev stjärnor. Idag är de hemliga - eftersom chansen för att efterlevande efter räder och attacker mycket väl kan tänkas ta revansch. Och också långt senare. I ett land som Afghanistan är vendettatanken mycket levande kan jag försäkra.
För ganska många av fanatikerna är det oviktigt om den svenska styrkan huvudsakligen ägnar sig åt humanitär hjälp (vilket de inte gör) - det viktiga är att vi som nation tagit ställning för samma NATO och USA som upprätthåller en vidrig regim i Riyadh, som håller diverse gangstrar bakom ryggen, som har ett trackrecord i icke-demokrati som är långt som fan.
Och därför kommer det smälla igen. Det har inte särskilt mycket att göra med muslimers situation i Sverige, vad idioterna i SD än säger, utan med yttrandefrihet i oljerika länder.

När sa vi något om det? När ordnade vi solidaritetsdemonstrationer för saudiska kvinnor, eller för gästarbetare i Kuwait? När reagerade vi senast på avrättningar - med svärd! - i länder som ingår i de allierade styrkorna mot terrorismen? Vad är det som styr vår selektiva solidaritet?
Kan det vara så att Marx fortfarande är relevant, att egenintresset aldrig ljuger? Olja mot tystnad, liksom.

Jag tror inte att extremhögern kommer kunna dra så mycket växlar på det här - en ensam klantskalle, med någon hjälp av andra klantar ger inte dem så mycket draghjälp. Men i långa loppet måste vi inse att en svensk insats för en säkrare värld kanske vore mer effektiv på andra platser än i Afghanistan, och på andra sätt.

Andra om saken: Johan, Detaljerna, Peter, alliansfritt, Partistaten, Meeri om intoleransen

Minnes I Håtunaleken? Om kunskap

Okey, jag vet när Håtunaleken ägde rum. Fattas bara, jag är uppvuxen i trakten där det hände. Vi drevs runt av en fullständigt lysande lärare, med stort lokalhistoriskt intresse, till runstenar och fornborgar: och att inte kunna historien om hur kung Birger röt "Minnes I Håtunaleken?" till sina upproriska bröder, och därefter slängde fängelsenyckeln i Nyköpingsån hade varit svårt.
Men blev jag en bättre medborgare av det?
Jag funderar på om vi inte behöver ett nytt kunskapsbegrepp. Det som utbildningsminister Björklund förespråkar känns...passé. Lite som han försöker tvinga tillbaka femtiotalet på eleverna idag - inte minst för att han, i sann femtiotalsanda, vill se skolan som normgivare för att skapa lydiga, vattenkammade elever som räcker upp handen, är tacksamma för maten de får och inte tjafsar.
Jag önskar honom lycka till. För han kommer inte lyckas. Att svenska elever blivit sämre behöver inte betyda att de blivit sämre. De söker bara kunskap på ett annat sätt. Vem vet, de kanske är bättre än korvstoppningsländerna på andra saker, för där är undervisning fortfarande något som hör ihop med ett auktoritärt system

Min svensklärare i gymnasiet kunde med ett hånflin säga att "ska Fridén släpa med sig Nordisk Familjebok i arbetslivet?" när han var irriterad över att jag inte kunde när Bellman dog (han var galen i Bellman; hade doktorerat och haft sig). Och till det kunde jag naturligtvis inte göra annat än sucka och drömma om en framtid där Nordisk Familjebok (Uggleversionen, A-Apollon, vilket obönhörligt ledde till roliga felbetoningar) faktiskt fanns i pocketversion.

Nå, framtiden är här. Idag kan inte en lärare som vill bli tagen på allvar säga så, för eleverna plockar fram informationen på nolltid. Familjeboken är faktiskt med hela tiden - alltså ser de ingen nytta med korvstoppningen. Och seriöst - är det verkligen elevernas fel att resultaten blivit sämre? Ursäkta mig, men får man nämna ordet lärare här, utan att hängas av fackförbunden?
Jag måste också betona att jag inte på något sätt tycker att utbildning är oviktig, men det känns en aning fel när män i övre medelåldern får sätta ribban för vad som kommer vara viktigt. Det enda som de senaste tio åren lärt oss på allvar är att såna män nästan alltid har fel. I synnerhet som expertis inte alls är överens med såna män. Det är sånt som kan kallas De Duktigas Diktatur. Faktum är att rätt många unga idag är såpass vilsna vad gäller sina framtida val att de knappast kan lägga hela manken till - för till vilken nytta då? Varför lära sig något för livet när livet vill annat?

I folkpartiets Sverige sägs det mycket lite om kunskapsinhämtning på ett modernt sätt. Det kanske faktiskt är viktigare att lära sig söka och värdera kunskap istället för att lära sig det utantill - där till exempel biblioteken kommer ha en extremt spännande roll i framtiden, när vårt läsande kommer skifta skepnad drastiskt. Redan idag har jag tillgång till hela Projekt Runeberg i telefonen, utifall nån skulle vilja veta vem som skrev Röde Orm. Med iPaden instormande kommer man kanske inte ens hitta pappersböcker hemma hos folk längre, vilket raderar ut den sociala markören.
Ännu töntigare blir det när regeringen vägrar acceptera att det enda som skapar tryggare elever är fler vuxna i skolan.

Arvtagerskan och Arvtagaren är rent lysande på att söka på nätet, utan att vara mer geniala än andra unga. Vilket får mig att fundera kring något som borde kunna vara en framtidsindustri, att skapa och hantera sökmotorer och databaser. Deras generation har faktiskt inte upplevt en värld utan datorer, mobiltelefoner.

Visst ska vi prata utbildning, visst måste man lägga mödan till för att bli en bra medborgare, men grejen är att Lära för Livet faktiskt bara funkar om man vet hur livet kommer forma sig, och om det vet vi mindre än någonsin. Vem kan idag säga något om vilken kunskap som kommer räknas i framtiden? Vågar nån titta tillbaka till femtiotalet och kolla vad de var tvärsäkra på då? Eller bara femton år sen? Eller trettio, när datorer var något som killar utan kompisar höll på med?

För övrigt anser jag att kinesiska och arabiska är framtidsspråk som ska ha större plats i skolan.


Andra om saken: Alliansfritt, Wågström, Nemokrati, Aspitjejen


Bilden? Assurs sten - vid vägen nära Bro kyrka
"Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon jarl. Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans ande och själ."

Fri uppkoppling överallt!

Har precis bestämt mig för att kräva fri tillgång till nätet överallt. Jag verkligen avskyr att se låsta nätverk precis överallt där jag packar upp min dator. Demokrati kräver information och kommunikation, och man måste inte vara Merlin för att begripa att allt fler kommer vilja vara uppkopplade.
I mitt eget döende förortscentrum skulle det vara en hit. Fram med gratis uppkoppling kära pengakåta fastighetsjävlabolag, så ska ni se att de där fiken fylls med folk som vill kunna slå på den bärbara eller iPaden. Och samma sak borde gälla överallt - varför ska vår väg till demokrati kosta en massa stålar, där operatörerna är de som ska bestämma hur mycket eller hur ofta man vill yttra sig?
För övrigt kan jag meddela att den bästa ungdomverksamheten i centrala Jakobsberg efter kl 17 är Waynes Coffee. Och jag är rätt less på gamlingar - my age! - som fortfarande tjatar om fritidsgårdar för 17-åringar. I synnerhet när de morrar om vuxennärvaro och social kontroll - vafan är det med folk?
Jag garvade lite när jag hörde en välmenande kristdemokrat helt plötsligt började tala om langning till ungdomar utanför Waynes. Och menade tobak. Right. Och visst vore det konstigt om kidzen helt plötsligt skulle bli lydiga och ordentliga, bara för att deras lekande morsor och farsor vill det. Nå, min bistra erfarenhet är att tonåringarna vill ha privatliv, och att vi vuxna lägger oss i långt mer än vi själva velat att våra farsor och morsor skulle göra.
Det är också en orsak till att vi ska ha gratis uppkoppling - så det uppväxande släktet får vara ifred.



Bilden? Modern kommunkation....

Dags för delat ledarskap kanske?

Okey, så nu har valberedningen som ska rota fram Mona Sahlins efterträdare satts samman. Den ser...hyfsat väntad ut. Inte någon representant från de grupperingar som tydligast krävt nytt. Knappast några revolutionerande saker kommer rulla ut på den mattan. Jag är rätt övertygad om att alliansen kommer sova rätt lugnt. Naturligtvis kommer deras megafoner yla en del; för i vanlig ordning ser de helst en folkpartist i ledningen för sossarna.
Så varför inte chocka dem lite? Göra nåt oväntat.

Jag har nu hört till leda att efterträdaren måste vara någon som sitter i riksdagen.
Varför det? Dels kommer urvalet att vara minst sagt begränsat, dels lär det inte signalera något nytänkande. Står det i stadgarna att så ska vara fallet? Och är stadgar något man måste följa? Borde det inte stå en extrakongress fritt att välja - för överlevnadens skull? Att det inte fungerat tidigare behöver inte betyda att det inte skulle fungera nu - jag kan räkna upp drivor med saker som fungerar 2010 som inte var tänkbara 1982...
I det inre politiska skiktet finns det en jävla massa motsättningar - jag har sagt det förr, folk skulle bara veta hur mycket av politiken som bestäms av vem som låg med vem på Bommersvik 1984 - och det vore onekligen bra om man plockade fram nån som inte är belastad.
Varför inte en skådis? En poet? En idrottsman? Som kan ägna sig åt det som Fredrik Reinfeldt gör, nämligen att resa runt i landet, medan Anders Borg sköter regeringen. Moderaterna har de facto ett delat ledarskap, och dessutom en partisekreterare som på sin blogg anger politik och shopping som huvudsakliga intressen.
Riksdagen är inte ett skyltfönster för politiken längre - där fattar man beslut, men politiken måste synas på andra ställen. Det vore häftigt med en partiledare som faktiskt skriver poesi, eller som trashat ett hotellrum nån gång. Och som vet vem Steve Wynn är...

Det går inte, hör jag likadantklädda partifunktionärer yla. Nähä - och hade nån sagt 2007 att en färgad kille skulle bli USA:s nästa president blev man idiotförklarad. Nu har vi haft det här systemet i en miljon år - nån som ärligt tycker att det fungerat bra sista åren?
I grunden handlar det om makt naturligtvis - tror jag det att en massa folk skulle bli nervösa av att ha en partiledare som reste runt och träffade folk. Men villkoret för att kunna påverka är att man faktiskt vinner val.

Jag kan inte se att Miljöpartiets system med delat ledarskap skadat dem. Snarare tvärtom - de har haft två karismatiska ledarpersoner som lyft dem. Och om miljöpartister kan samarbeta vore det väl uselt om inte socialdemokrater kan göra det? Därför handlar naturligtvis inte valberedningens jobb bara om att skaka fram en galjonsfigur, utan man måste tänka längre än så. Vilka kommer kunna jobba ihop.
Det enda som är synd är att inte fler ledande socialdemokrater begriper att de spelat på övertid. Här kan man också fundera över partistrukturen - varför skulle man inte kunna kliva av sitt tunga uppdrag och göra något annat ett tag, och sedan komma tillbaka? Och det betyder inte att jag tycker att Per Nuder ska komma tillbaka som partiledare. Att han kommer tillbaka nån gång är jag övertygad om. Men inte nu tack.
Man kan inte bara tala om nytänkande - man måste göra något också. Så snälla valberedningen, chockera mig....

Johan om saken, liksom Peter och Alexandra och Högberg och en moderat!

Stalinismen i Solna

Historielösheten brer ut sig. Nu senast i Solna, i den återkommande följetongen om en kommunledning av betongarslen som både riskerar kommunens pengar, och inte tar vara på den största idrottsföreningen.
Arkitekter är ju ett jävla släkte; det har vi i byggsvängen varit eniga om länge. Och skönhetsråd ska vi inte tala om. Om det skönhetsråd som finns i Stockholm hade fått bestämma hade staden fortfarande haft ringmur och torn där man kunnat hälla kokande olja över anträngande förhoppningsfulla. I Stockholm har det inneburit att det som faktiskt är stadens - alla städers! - charm, nämligen en galen blandning av gammalt och nytt, fått stiga åt sidan för identiska stadsdelar, där drömmen om Medelhavet dominerar. Och inga kåkar får vara högre än sex våningar, vilket kan ses som en eftergift för nyrika landsortsbor som gärna vill se att att Hufvudstaden inte ska se ut som Stockholm.
I Solna innebär det att man låter arkitekterna radera ut minnet av en av Världens Mest Berömda Arenor. Istället för att skapa ett område där minnet av Fotbollen får leva kvar, så ska här byggas ännu ett InglasatBalkongGetto. Där lukten av korv, där spelargångar och plan ska förblekna.
Det är som det där Kreml-fotot där Trotskij suddades bort. Om vi inte talar om det så har det inte funnits. Något som sattes i system i det Sovjet där Stalin regerade. Men vad annat ska man förvänta sig av en kommun där man lägger många nya miljoner på att skapa nya politikertjänster, där man kliar varandras ryggar?

Johanna är förbannad. Jag med. AIK-are överallt är förbannade. Och är man fotbollsvän borde man vara förbannad oavsett vilket lag man tillhör. Är man mån om kommunens ekonomi borde man lindrigt sagt vara oroad, men alliansens paradnummer om ordning och reda i finanserna gällde tydligen inte deras väljare i Solna.

För: 1. Nationalarenan drivs framåt av ett arenabolag där Solna kommun sitter med ekonomiskt ansvar för en massa miljoner, 2. Samma Nationalarena behöver ett hemmalag för att gå runt, 3. Utan hemmalag kommer Solna att förlora en massa stålar, 4. Om man måste rabattera hyran för ett hemmalag (diskussionen pågår kan jag lova) kommer Nationalarenan att bli ett vågspel för just Solna kommun.

Hur tänkte ni där, alliansens väljare? Oavsett vad de glada PR-människorna tror måste man ha ett hemmalag på en arena av den kalibern. Alltså, saken är så uppenbar att man till och med gör satir i TV om det. 2010 måste det ses som den slutliga förnedringen

Råsunda förtjänar att bli ihågkommet. FIFA klassar det som en av världens tio mest betydelsefulla arenor. Man funderar ju på hur mycket fotboll Solnas nuvarande politiska regim spelat. Men det är väl en massa inflyttat folk utan hembygdskänsla som ska fatta besluten. De kunde väl flyttat till Stockholm istället.


Bilden? Ni ser själva hur Trotskij retuscherats bort, och jag kan lova att Råsunda illa kvickt kommer försvinna från Solna kommuns officiella sidor så snart det är omkullknuffat

Skriva jobbansökan. Eller nytt jobb?

Det måste man göra nuförtiden. Det räcker inte med att man känner nån som känner nån som säger att "vi kunde ju behöva en gubbe till ute på sulan..."
Så hur formulerar man sig?

Jag började med "hyfsat nykter och relativt tobaksfri byggnadsarbetare" men sen kändes det fel. Jag menar, jag snusar ju. Så det gick bort. Sen testade jag med "ogift byggnadsarbetare med problemfria barn" men herrgud, jag ska ju jobba med karlar. De struntar ju i om jag är ogift...

Självgående är bra har jag fått höra. Initiativrik är också populärt. Det finns tydligen en massa ord man ska undvika, eller använda. Det finns hela klasar med folk som hjälper till att skriva ett CV. Och sen har jag lärt mig att det är bra att veta vad CV betyder - om nu frågan skulle ställas av nån illvillig personalare. Sånt händer.
Jag har ju hoppat runt en del - det blev ju så för oss som blev avlagda i början av nittiotalet. Man kommer inte få guldklocka nånstans, om det nu delas ut såna - och vad skulle man med den till. Sen mobiltelefonen kom är det sällsynt med klockor i branschen. Jag vet knappt hur man har en sån på armen nu. I västen kanske?
Sen sägs det ju att man ska söka sig utanför boxen. Ett sånt där pop-ord som jag avskyr. Men generaldirektör vore ju rätt trevligt. Eller partiledare kanske - nån borde ju visa sitt intresse, istället för att skrapa med foten och visa falsk blygsamhet.
Faktum är att jag fortfarande inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Det kan ju ha att göra med att jag fortfarande väntar på det där ögonblicket när jag inser att nu - NU - är jag vuxen. Väntar med fasa, kan ju tilläggas.
Ändå är jag rätt gynnad - jag gillar fortfarande mitt yrke (även om det jävlas tillbaka emellanåt). Och jag blir deprimerad när jag hör folk tala om sitt jobb som en bestraffning. Gör nåt åt det istället. Gör nåt annorlunda. Kom till jobbet i bastkjol om det skulle hjälpa.
Sen ska man ju både vara kaxig och ödmjuk i en ansökan - man får inte vara smartare än den som ska läsa den, men man får inte ljuga heller. Det är en rätt knäpp kombination i ett jobb som emellanåt innehåller en svordom i varje mening (om man vill att jobbet ska flyta)... Eller är det en merit att kunna säga könsord på tolv olika språk? I såna fall, mina damer och herrar, är jag rätt man.
Jobbar man under avtal behöver man inte heller fundera på löneanspråk, för det är jobbigt. Hugger man till med vad man tycker man är värd kan ju ansökan gå raka vägen i papperskorgen, och lägger man sig för lågt är man inte seriös. Och när man söker sig utanför lådan - där hör ni hur larvigt det låter - har man ju inte en aning.
Har man tur så googlas en namn också. Jag ser onekligen fram mot det; i såna fall vet de inte vad som väntar dem. Jobbsökeri 2010 innefattar ju inte mycket till anonymitet. Vilket man säkert kommer garva åt om fem år - då blir arbetsgivarna misstänksamma om de inte hittar nåt. Börjar fråga om man har problem, eller om man har skyddad identitet. Finns det nån arg före detta nånstans?
Nä, det får nog bli "hel och ren med viss yrkeskunskap"....


Bilden? Underbar skylt i Umeå!

Bunkervänstern och otroheten och singellivet

...låter mycket, gör lite. Att förändra sig är jävligt jobbigt. Tänk att vakna med ett ryck en natt, sätta sig upp i sängen och inse att man inte vet hur världen ser ut längre. Det måste vara som en otrohetsaffär - plötsligt bara vet man.
Och sen ska man gå omkring och hålla masken, våndas under skinnet, misstänka, fundera. För att till sist inse att man inte färndrades när partners gjorde det. Man var nöjd med livet. Glodde på TV, tog hand om barnen och trädgården, hade råd med ny bil, lite semester. Och såg inte den där nya grannen som flyttade in ett par hus bort. En snygg en. Lite väl stajlad kanske, lite för mör i språket - fast man visste ju vilka hans föräldrar var. Men själv var han ju inte sån. Ungarna gillade honom också.
Det hade varit lättare om han varit som sin morsa och farsa. Stöddiga typer med vräkiga bilar och ett överlägset leende.

Men man kan också sitta bittert över en panna rödtjut och beklaga sig för de närmaste.

Tycka att hon var dum, lättlurad. För hon begrep inte hur bra hon hade det. För med sina små fel - usel smak, tråkig, med beskäftig familj som alltid ville rätta till och skriva på näsan - var man ju själv egentligen jävligt bra. Och kompisarna håller med. För de är likadana. De sitter också där med trasiga relationer och vill inte inse att världen förändrades på ett sätt som de inte såg.
Nu kan man naturligtvis inte dra raka paralleller mellan förnyelsen av parti- och facklig verksamhet, och ett förhållande, men det blir lite roligare så. Frågan är vem som är terapeut, och vem som förlorat mest? Är det självkänslan som är stukad? Eller är det bara insikten om att man helt enkelt inte dög?

För hur kommer då singellivet se ut? Där, mina vänner, kan man ju bidra med lite tips....

Regel nummer ett är att man inte ska vara för snabb att analysera vad som gått åt skogen. Man måste ha ett avstånd till det som hände.

Allra sämst, och mest patetiskt, är att börja ränna på krogen. Ofta blir de ditdragna av välmenande kompisar, ofta evighetssinglar själva. Och desperationen lyser. Särskilt förändrade är de inte.

Dessutom tjatar de hela tiden om sitt ex. Om relationen. Hur lockande är det? Fast visst, de är snälla människor. Men trååååååkiga! Och det här fortsätter i en nedåtgående spiral, ofta ihop med ett ökat intag av alkohol.

I vänkretsen kan man efter ett tag bli rätt påfrestande - varje gång ska man älta uppbrottet, som Johanna skrivit om. Och har det funnits en tredje part med i målet blir det ännu mer komplicerat.

Utan att kunna formulera det så där jävla perfekt tror jag att väljarnas flykt från socialdemokratin i mångt och mycket är en fråga om känsla, hur vi uppfattas. Som ett gäng präktiga förståsigpåare, snara att tala om för folk hur de ska leva sina liv. Ganska få av de jag träffat som bytt parti har gjort det för att de lusläst partiprogram, räknat ut vilken vinst de ska få - eftersom nästan alla som skulle göra det också är medvetna om att realpolitik är en annan sak än vad som lovas i en valrörelse.

Vi behöver en annan estetik i rörelsen. Som faktiskt erkänner att människor idag vill kunna välja själva - inte vill att nån annan ska välja åt dem. Så länge vi inte är glasklara med det kommer vi att uppfattas som överheten. Alla jag träffar vill ha mer pengar i plånboken. Det finns ingen särskild logik i det, man bara vill ha det.

Här kan också vår räddning ligga. För inom borgerligheten finns det en övertro på den egna förmågan. Man kan inte utläsa allt av opinionsundersökningar - vad som skulle behövas är en massa djupintervjuer, där man resonerar kring frågan, och jag är rätt övertygad om att det skulle visa sig att rätt lite har att göra med sakfrågorna. Väldigt många skulle säga att sossarna inte har förändrat sig, och de skulle faktiskt ha haft rätt på många punkter.

Självkritik är svårt. Det är ännu svårare när andra kritiserar och har rätt. Nyblivna singlar får ofta råd av sina bästa vänner, och det kan vara si och så med hur bra det är. Ibland kan det nästan vara bra att träffa sin före detta och fråga om vad fan som gick åt skogen - men inte på en gång; det måste gå ett tag.

Chanserna för att slippa leva ensam är att man orkar lyssna på kritik och vågar förändra sig. Annars får man väl köpa sig en ny skjorta, raka av sig håret, tatuera sig litegrann och ge sig ut i natten och hoppas på det bästa....

Kvarterskrogen....

Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. En servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt varierande kvalitet - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.

Vad heter din kvarterskrog? Och hur mycket präglar den dig?

Byggjobbaren twittrar

Det är ett helvete att skriva korta blogginlägg. Och svårt. Så för att utmana mig själv finns jag numera som twittrare. Mer om twitter här.
Mina försök hittar man om man följer http://twitter.com/#!/CalleFriden

Kvarterskrogen och hembygden

Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som hade väldiga mängder barn som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. Sen servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt tveksamt ursprung - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.

Spretande analyser....

För övrigt måste jag säga att jag blir alldeles vindögd av alla analyser av valet. Än är det för lite vänsterpolitik, än är det tidningarnas fel, än är det företrädarna. Vem vet, det kanske var fel på analyserna som gjordes före valet....

Högerns mentala hygien. Om låglöneimport.

Det finns en snubbe som heter Per Gudmundson som skriver saker på Svenskans ledarsida. Han hyser ett obeskrivligt hat mot arbetarerörelsen, och i synnerhet mot facket. Han får bre ut sig om diverse saker på ledarplats, och orsaken till det är förmodligen att han har åsikter som delas av den politiska ledningen för den tidningen. Han är gammaldags höger på riktigt.

Jag läser honom emellanåt på nätet (jag ser som sagt ingen orsak att köpa tidnin1gen; varje person som betalar bidrar till alliansens kassa. SLUTA MED DET I SÅNA FALL!!!), och idag har han som vanligt dragit till med ett av sina vanligaste angrepp.

Han hävdar att vår kamp för löner i Sverige är bristande solidaritet med de stackare som kommer hit. Kontentan i det han säger är att vi - facket - borde tillåta lönekonkurrens, i solidaritetens namn. Nån slags omvänd u-hjälp alltså. Kom hit, få uselt betalt, men det är i varje fall bättre än hemma i Polen (eller i Lettland eller Litauen).

Det är i vanlig ordning en fråga om mental hygien, och där har han skitigare i hörnen än de flesta.

Jag tror ju inte att Gudmundson läser det här, men för säkerhets skull kan man ju berätta att det knappast hjälper lönenivåerna i Polen om vi sänker våra - och våra sänks om vi accepterar att folk ska jobba för sämre pengar. Förutom allt annat som kommer att drabbas - arbetsmiljö, yttrandefrihet på jobbet, anställningstrygghet.

Istället är det så att våra löner drar upp lönerna i Polen. Det är så det funkar. Lönesänkningar har aldrig ökat lönerna - det säger liksom sig självt, eller hur? När den fackliga rörelsen - i enlighet med gammal god svensk tradition - tagit ett ansvar för landets finanser och haft låga lönekrav, har vi inte lyckats plocka tillbaka det särskilt fort.

Ja, vi vill att våra villkor ska gälla i Sverige. Vi accepterar inte att människor andra länder ska ha sämre villkor här än oss, bara för att det råkar vara snäppet bätrte än de har hemma. De ska ha rätt till samma sjukvård, till samma boendestandard, till samma rätt att yttra sig som oss - de ska inte ha det sämre med hänvisning till att det ändå råkar vara lite bättre än där de kommer från.

Det är rätt självklart, men det inser inte Gudmundson. Och det var rätt länge sen jag egentligen brydde mig om honom, men det här var så jävla dumt. Det kan dessutom vara bra att påminna folk i arbete om det hot såna som han innebär - han är inte en ensam galning som käkar lera på bakgården (fast man kunde tro det). Han är ledarskribent på en stor borgerlig tidning - och de borgerliga läser honom. Och förmodligen tror en och annan på honom.

Vi låter honom fortsätta med sina mentala dikeskörningar. Och sen kan han ligga där.

Bilden? Bilden är från fyrtiotalet. Ungefär som, Gudmundsons idéer

Back to basic, tack. Tankar om ledarvalet.

Naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att jag inte brydde mig om vem som ska leda det socialdemokratiska partiet. Hur gärna jag än vill det så spelar personen en för stor roll idag, och många av de som har till jobb att tycka drar stora växlar på det.

Alla vill att det ska bli rätt - högern för att de vill att personen ska vara ett sänke för oss, sympatisörerna för att de vill ha ett lyft. Alla håller fram vilka kvaliteter som en ny ledare ska ha. Ytterst få har ägnat sig åt vilka saker som är no-nos.

I en samling tänkbara kandidater ägnar man sig åt att leta de främsta och bästa egenskaperna. Och - i enlighet med traditionen - skrapar folk med foten och säger, Nääääääää, inte jag. Inte lilla jag inte.

I den skaran har jag ingen favorit. Jag har ett par jag skulle vilja se i spetsen, men de sitter idag för långt från maktens nav för att komma i fråga, så jag skiter i det. Också för att jag vet att en rekommendation i det här läget lika gärna kan vara en dödskyss

Men däremot vill jag att den som ska väljas ska kunna driva ett par saker.

1. En insikt om att vi aldrig, aldrig mer får sätta oss med armarna i kors och tro att marknaden kommer att lösa arbetslösheten. Om inte marknaden klarar det får vi använda samhällssystemen för att få fart på det hela. Så har vi alltid gjort. Den lätta kantringen mot tesen att "det löser sig om marknaden får råda", har varit, och kommer alltid att vara misslyckad. De senaste fyra åren har visat att inte ens i Sverige - inte ens här! - löser sig saker om politiken abdikerar. Fast det har väl knappt sagts ett ord om arbetslösheten sen regeringen Reinfeldt valdes om.

2. Skaka fram bostäder. Behovet är akut. Och det skriver jag inte för att jag är byggnadsarbetare - det skriver jag för att nyproduktion av bostäder skapar nya arbeten; en byggnadsarbetare som bygger hus skapar jobb åt fem andra. Samhällsvinsten är enorm. Bostadsbehovet är inte heller konjunkturbundet - ungar vill flytta hemifrån även i dåliga tider, människor behöver anpassa sitt boende oavsett kris.

3. Se till att hela Sverige kan leva. Det finns nämligen lite land utanför storstadsregionerna, och inte ens den galnaste nyliberal tror att alla kan bo här. Det behövs vägunderhåll, kommunikationer, skolor. Framförallt behövs det en trovärdig politik, och där har vi själva varit alltför ansvarstagande.

4. Sluta tro att man kan spara på mänsklig omsorg. Det finns en nedre gräns för hur glest det kan vara med vuxna i skolorna eller på förskolorna, och vi börjar nå den. Hittills har besparingarna fungerat, liksom privatiseringarna, därför att det funnits ett nedre skyddsnät. Men det finns alltid plats för två armar till i vården, eller ett knä till att krypa upp i på dagis. Och så småningom tar de lönsamma utförsäljningarna slut - liksom pengarna. Ingen verkar tänka på att sänkta skatter också ger mindre intäkter till vår gemensamma kassa, och det är ur den pengarna till köp av privata vårdtjänster tas. Än så länge kan omsorgsbolagen locka med högre löner men vad gör de den dagen penningpåsen är för liten?

5. Samtidigt måste man sluta se företagande som ett hot. Det finns fortfarande alldeles för många som ser småföretag som djävulens påfund, när det i själva verket är småföretagarna som är framtidens fattigpensionärer. Vi kanske ska hitta en möjlighet att blanda egenföretagande med anställning på ett sätt som är lättare än idag, det kanske behövs särskilda finansieringsformer för den som vill starta eget.

Sen finns det en massa andra saker som också är viktiga, men om ledarvalet i slutänden bara kommer att handla om att hitta nån tvålfager, vältalig typ är vi farligt ute. Väljarna är inte dumma - och den borgerliga pressen, de betalda drängarna, kommer garanterat att slita ihjäl sig för att hitta fel och brister. Om vi då samtidigt saknar en politik för framtiden är det kört i varje fall.

Men arbete och bostad har varit paradord för arbetarerörelsen i många, många år, och det har fungerat. Det finns ingen orsak att tro att det inte skulle fungera igen.

Bilden? Politik är en massa överraskningar. I ett paket ligger en bakelse, i ett annat Svarte Petter...

Kärleken, ensamheten och samtiden...

Nöjd? Inte mycket va?

'Egentligen borde det ju vara så enkelt - två personer träffas, det gnistrar till, och sen är de tillsammans. I den ideala världen. Men nu är det ju inte så.

I den ideala relationen finns det inga ideal. Man blir kär helt förbehållslöst. Så har det väl antagligen varit under de flesta sekel sen vi bara var felande länkar. Men något hände för hundrafemtio år sen.

Helt plötsligt började vi skapa oss ideal. Massmedier blev massmedier och helt plötsligt fick drängen i byn upp ögonen för Jean Harlow, och pigan blev dödskär i Valentinos mörka ögon. Vi fick referensramar. Och det har präglat oss mer än vi tror - han den där Pavlov hade mer rätt än han trodde. Det handlar inte bara om att dregla över mat- och sovklockan - idag handlar det om att dregla över ouppnåeliga ideal, som Johanna skriver bra om.

Vi faller ju för stereotyper. Väljer inte alls så fritt som vi inbillar oss. Och vårt tilltagande välstånd tillåter oss också att välja - vi behöver inte ta det som står till buds. Fortplantningen är inte längre det primära målet med relationen. Alltså kanske vi söker nåt som ska passa oss perfekt. Ibland en artist, ofta en skådis. Där vi faller för rollen, därför att den passar oss så bra. Även om vi egentligen vet att den där sångaren, som röjer runt, egentligen är en stilla familjefar i förfärande hög ålder, eller där skådespelerskan egentligen är ett psykotiskt vrak. Men det är rollen de spelar som är viktig....

Dessutom väljer vi ett annat innehåll i relationen idag. Det som på sextonhundratalet företrädesvis var en ekonomisk transaktion, där gård och hushåll var viktigt, är idag en fråga om helt andra saker. Och ju svårare vi har att hitta rätt person, desto mer drömmer vi väl om det där idealet.

Vi har ju helt andra kontaktytor idag - man kan upptäcka varandra på de mest konstiga sätt. Ska Gudarna veta. Vi spelar roller på ett helt annat sätt också - den traditionella bilden av kärleken är ju fortfarande rätt fast i vår gemensamma bondehistoria. Ni vet, rusa över blomsteräng klädd i vitt. Kyrkbröllop!

Man kanske blir kär i att vara kär. Att längta och vara längtad efter. Kastas mellan sanslös lycka och djupaste förtvivlan. Och idag kan man ju få flera chanser - det är rätt skönt att man kan skilja sig idag; istället för att sucka över samhällets förfall när man läser skilsmässostatistiken kanske man ska jubla istället. Vad bra det är att folk kan bryta upp ur sina förhållanden, vare sig de är destruktiva eller bara slentrianmässiga. Och jag tror - till skillnad från andra byggnadsarbetare! - inte på att kan leva i en enda relation under hela sitt liv. Fan vad tråkigt!

Vi - sextiotalisterna - måste ju bryta ny mark här, för vår egen skull. Vi kan inte leva om våra föräldrars liv, och vi kan definitivt inte göra som våra barn. Tjugoåringarna har aldrig levt på annat sätt - för dem är det självklart, och som de anpasslingar de är (som vi alla är) tar de till sig saker och ting. Vi kanske kan få uppleva den stora kärleken flera gånger under livet - vilket vore underbart. Fast det kräver ju sin man och kvinna.

Det nyaste sättet att träffas på - teh Internet - kräver ju en del. Faktum är att dagens blixtsnabba kommunikation inte gynnar alla. Är man inte vän med tangentbordet kommer man på efterkälken - för det är märkligt hur viktig formuleringskonsten har blivit. Vi har kommit en bit från breven som lästes på rummet, i beredskapstälten, i lönndom.

De flesta är överens om att framtiden mer än någonsin hör till de som kan formulera sig i text. Och det gäller alltså inte bara om det handlar om ett klatschigt CV - det gäller faktiskt när det gäller relationer också. Kanske inte jättemycket än så länge, men tro mig, det kommer att bli allt viktigare. Idag kommunicerar vi allt mer med text - via datorn, via SMS. Vill man överdriva lite kan man säga att en rutten utbildning inte bara kommer vara ett hinder i arbetslivet i framtiden; det kommer att lägga krokben för kärleken också. Samtidigt ger ju också allt detta skrivande en möjlighet att komma under den där idealbilden - det finns alltid en annan människa bakom tangentbordet, bakom leendet.

Visst är det bra? För även om man inte behöver bli kär och förälskad i alla möter man i varje fall olika människor, och man lär sig något varje gång. Och nånstans är jag övertygad om att det finns någon för alla. Sen får det ta den tid det tar.

För i ett singel-Sverige som växer alltmer finns det också nån desperat längtan efter att vara tillsammans. Ensamhet är ett konstigt ord - för det kan både vara påtvingat och självvalt. I framtiden, till och med redan nu, finns det fler sätt att träffas på än någonsin tidigare, fast förr eller senare måste man ju träffas. Då får man hoppas att man lärt känna varandra såpass bra att man inte bara ser idealet...