När storstaden blir hembygd. Eller inte. Del 1.

En kille jag känner sa igår att han skulle "åka hem" över sportlovet. Han sa det helt naturligt och det var nästan att jag missade nyansen, men vi har bott i samma område i tjugofem år så det kändes helt naturligt att fråga vad som var "hem".
Östersund, visade det sig. Duved, närmare bestämt. Som han flytt 1981, men som fortfarande var "hem". Men innan jag han fråga vad då Jakobsberg var, hade han försvunnit med matkassar och sladdbarn (stackars fan).
Det finns anledning att fundera kring det där. När upphör födelseorten att vara hemma? Hur länge bär man med sig minnen av inihelvetelångt bort med vemod i hjärtat? Och vad betyder det för det nya stället man lägger sin hatt på? När blir liksom hemma verkligen hemma?
En hel del av problemen i storstaden beror säkert på att hyfsat många inte känner sig riktigt hemma här. Och i sin strävan att passa in i nån sorts mall tar de raskt avstånd från vad de betraktar som bonnighet och provinsialism. Vilket i sin tur får storstadsinfödingarna att himla med ögonen.
En reklamsnutt för NorrlandsGuld skriker "I wanna go home" på TV - illustrerat (här) med en massa statister som knallar iväg från storstadens konstlade stress, för att ta sig en bira i glada laxars lag i nåt roadhouse vid nåt vattendrag. Poängen är, förutom att man ska dricka bira, att storstaden inte är hemma. Hemma är nån annanstans - för evigt förknippat med hjortronmyrar och sus mellan furorna. Dessutom med en liten elak knorr om att "storstaden" inte kan vara hemma...
Detta oavsett att många som flyttat från skogslänen faktiskt är födda i hyfsat stora städer, och hostat minst lika mycket avgaser som vilket förortsbarn som helst.

Och jo, jag vet att det bara är reklam, men man kan ju fundera på vilken reaktion det skulle bli om man gjorde en reklamsnutt tvärtom, typ att unga idérika lämnar den inkrökta glesbygden, för att få vara sig själva, få utlopp för energi, lära sig saker... Gjorde man sånt blev det garanterat ramaskri i bygdeblaskorna, petitioner och uppvaktningar från kommunalråd.

Min poäng - sent omsider - är att det är svårt att vara infödd storstadsbo idag. Själv är jag i total avsaknad av hemortsromantik - jag är uppvuxen i Bro, och de får göra vad de vill med det stället. Och det kan jag säga om Bro, för jag kommer som sagt därifrån - med nån slags sjuk logik har jag rätt att säga det. Men om jag vore inflyttad dit är det en helt annan sak.

Det finns nån sorts tidshierarki här - åldrigt folk som sitter och berättar minnen för varandra, tittar på bilder, minns namn och uttryck. Och det är aldrig lättare att känna sig utanför än när andra har minnen gemensamt, och man själv ingenting. Man kan vara intresserad, till och med beläst - men man förblir en utböling. "Han stockholmarn" som en lumparkompis från Kramfors kallas, fast han bott där där sen 1974...
Ingenstans blir det här mer uppenbart än i nya bostadsområden - Hammarby Sjöstad, det jag kallar verklighetens SimCity, är ett bra exempel. Där är alla inflyttade, ingen har tolkningsföreträde. Tvärtomexempel kan vara centrala Sundbyberg eller Kungsholmen (inte Södermalm, där bor det bara inflyttade lantisar med skägg och bakvänd keps - kisarna och bönorna är bortforslade) där man alltid springer ihop med nån som minns sjöfart på Ulvsundasjön, eller när Fleminggatan var full med ölsjapp. Och som dessutom inte kan sluta prata om det.



Vill man höra riktig stockholmska får man ta sig till Vantör, som det sjungs om har ovan, eller till Solna eller Fruängen kanske. Och jag verkligen rös av stolthet när lärlingen sa "hooonom" senast - kulturpåverkan!

Nackdelen är att di inflyttade vill ha det som di alltid haft det - och de tar sig ton. I själva verket är den typiske storstockholmaren inte alls särskilt mån om Stockholm - det är inte "hemma". Faktum är att det säkert finns fler Leksands-fans i Stockholm än i Leksand, och Sveriges största sameby har nog riktnummer 08. De vill nånstans djupt ner i själen att Stureplan borde se lite mer ut som busstorget i Bollnäs, ungefär. Inte alla inflyttade naturligtvis - storstaden rymmer alla sorter, men många nog för att skapa en kritisk massa som man måste förhålla sig till.

Och sen åker de "hem" och blir förbannade över att de som stannade kvar har gjort förändringar....just för att kunna stanna kvar. Som han från Duved, som var irriterad på att nån styckat av nån granntomt och byggt stugor för uthyrning där.

Kopplar man det här till politik blir det då rätt uppenbart varför sossarna misslyckas i regionen.

Vad man behöver här är inte nån som "förstår och kan beskriva storstadens stress och krav" som det stod i nån analys - därför att den infödde har ett ointagligt försprång före den inflyttade. Sorry Damberg - men du är inte heller lösningen på socialdemokratins problem i storstaden, och de som driver ditt namn har tappat fotfästet helt...
Vad man behöver är nån som minns hur det kändes att stå ensam i storstaden. Som måste förlita sig på en bäddsoffa hos en ogift moster, och som tyckte tunnelbanan var skitläskig en fredagkväll. En person som förstår hur det är att ha en pinsam dialekt och inte hitta till Norra Stationsgatan, men som 2011 kan hållplatserna utantill, vet när man ska hålla andan i en nedpissad hiss och obarmhärtigt snor en taxi. Samt står till HÖGER i rulltrappan *fniss*

Därför var inte heller Mona Sahlin ett dragplåster i Stockholm. Därför är ytterst få infödda dragplåster här - de inflyttade kan inte identifiera sig med dem. Och inte så sällan spelar nostalgi-imperialismen en stor roll. De äldsta slår de yngsta i huvudet med det - och nu talar jag inte om ålder. Det är därför jag tycker så illa om saker som Stockholms skönhetsråd som slår vakt om saker som inte finns. Dessutom, de inflyttade tenderar att efter ett tag bli ännu mer konservativa än de infödda - men det är fortfarande inte "hemma"

Samtidigt måste man få gilla storstaden - jag gör det. Gudarna ska veta att man fått obegripliga gliringar av landsortsboende kamrater vid fackliga kurser och liknande - jag får klä skott för att regionen är borgerlig. Det är lika korkat som att be mig ta skott för Fuskbyggare eller att det förekommer svarta pengar i mitt yrke - men nånstans beror det på att jag är född i Stockholm, jag gillar det, och så snart jag sparkat ut Arvtagarna kommer jag ta mig mot mer asfalt och avgaser.

Det kommer en del två, där jag ska skriva vad jag tycker borde vara en vettig politik för Sveriges enda storstad. Och för att det inte ska bli för långt.

Bilden? Vasastan för böveln....

Kvarterskrogen....

Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. En servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt varierande kvalitet - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.

Vad heter din kvarterskrog? Och hur mycket präglar den dig?

Kvarterskrogen och hembygden

Jag bor i Jakobsberg. Av nöden tvungen. Eller...bostadsbrist och en lika förtvivlad lust att komma hemifrån som Arvtagerskan har. Där fanns det lägenheter. Det fanns jobb. Det kan till och med ha funnits nåt flickebarn med i bilden...
Min hemort är Bro. Ett stationssamhälle efter Mälarbanan, där "åka till stan" lika gärna kunde betyda "åka till Enköping" som "åka till Stockholm". Där hamnade vi bostadsbristens Sverige, i ett hastigt byggt radhusområde, på höjden ovanför ett par åkrar där man lade ut längor med hyreshus, en skola, och väldiga mängder finska arbetsinvandrare, som hade väldiga mängder barn som kom att hamna i min skola. Sen fanns det en fotbollsplan och ett fult centrum. Om detta ska vi återkomma, för Bro var ingen förort. Det var ett samhälle med en egen identitet, under min tid ett samhälle som raskt omformats från landsbygdsort till bruksort, fast bruket var ersatt av KF:s jättelager - på gott och ont -varifrån jag som sagt flyttade så snart jag hade möjlighet.
Jag har inte längtat tillbaka - det var landet. Länge led man av en skarp doft från gödsel och svindoft, och ännu mer led man av att det inte fanns något att göra. Om man inte spelade fotboll, vill säga.
Sen fanns det andra som trubbade av sig med olika berusningsmedel, och sen fanns det de som åkte därifrån så ofta de kunde. Jag var en sån. Och flyttade. Några hjältar bor kvar.

Det fanns EN butik inom gångavstånd. Sen servicebutik som aldrig kallades annat än Service. Eller servi-se som en kompis mamma en gång kallade det, vilket han fick lida för i flera år. Grymhet mellan barn var inget ovanligt på sjuttiotalet heller. Och det fanns ett matställe - Brobaren.
Där fick man mat av tveksam kvalitet, där hängde de finska kompisarnas farsor, där samlades man på lördagen för att se Tipsextra tillsammans. Där smygdrack man starköl som kompisens storebrorsa generöst beställde in - men säg inget till nån annan för faan! - och utanför samlades mopedisterna.
Men ta hem mat var det inte tal om.

Nu har jag en kvarterskrog. Ett ställe där man kan beställa mat av emellanåt tveksamt ursprung - häst? - och som ersatt vardagsrummet för ett gäng. Där man hämtar mat. Och där får man höra Verklighetens Folk yttra sig. Tyvärr. För visst är det så att alkohol inte förändrar personligheten, alkoholen tar fram den. Och jag pallar inte alltid käfta emot, utan då tar jag hellre min mat och går hem.

Kvarterskrogen har ju ändrat våra matvanor, heter det. Frågan är om den ändrat vårt sociala beteende. För de allra flesta är det ju en lokal pizzeria som är kvarterskrogen - eller ett ölhak. På det viset skiljer sig inte det onekligen proletära Bro sig särskilt mycket från finare ställen. Det där underklassaktiga biter sig fast i själen kan jag säga; det har aldrig varit fiiint att komma från Bro.
De sociala skikten syns mycket tydligt i hur vi äter - eller dricker - på krogen. Eller hur vi pratar med varandra över en bira. Sånt blir aldrig mer uppenbart än på kvarterskrogen, som ligger på krypavstånd (åttiosex meter i mitt fall, och de känner igen min röst när jag ringer för att beställa fredagsnöjet). Och där man kan nicka åt grannar och bekanta.
Just då kan jag känna att jag nog inte kommit så långt ändå. Hur gärna vi än vill sitter uppväxten kvar i ryggmärgen, och det styr oss mer än vi tror.

Men vart tog facket vägen? Om framtidshoppen...

Makthavare.se har gjort en uppställning över framtidshoppen inom socialdemokratin. Den är inte särskilt överraskande. Alla mycket kompetenta, men knappast folk som sitter med armarna i kors idag, utan i stort sett alla är ju redan inkörda i systemet (det finns några undantag, folk som faktiskt tänker i nya banor) men det är inte det som oroar mig.

Var är de fackliga namnen? De finns ju faktiskt. Framtiden för ett förvirrat parti ska inte utformas av samma sorts människor som de som skapade förvirringen. Jag kan direkt säga att fackligt aktiva medlemmar inom LO inte kommer klappa händerna åt makthavares lista. Å andra sidan vet jag att några av de "heta" framtidsnamnen inte alls vill vara med på listan. Och några kommer bli förgrymmade av att inte vara med.

Den som satt samman listan har säkert goda kontakter i den inre partikretsen. Problemet är att om man vill diskutera förnyelse måste man titta utanför just den kretsen. Våga släppa in några hermeliner. De som nu dras fram är ju de som har högljudda supportrar. Utan att ge mig på den som skrivit listan kan jag ju istället ge mig på de som lämnat uppgifterna. Självklart lanserar de kandidater som de själva gillar - men det betyder inte att de är framtiden.

Politik handlar om identifikation. Det är lika viktigt att vi har hotellstäderskor som företrädare som att det finns folk som har svindyra handväskor eller som är födda med ett annat modersmål. För om man menar allvar med nytänkandet måste man nog gräva djupare än den här artikeln gör.

Vem talar för alla de som inte vet?

Jag fick en kommentar på bloggen som väckte eftertanke. En arg, frustrerad människa som helt enkelt inte förstår att samhället ramlar sönder runt oss, bit för bit. En människa som - förmodligen -kommit i kläm när tryggheten rämnade; jag har inte snokat tillräckligt för att kunna säga det.
Men desperationen finns där - och en slags okunskap om hur det verkligen ser ut? Som rakt av kräver att fack och politiska partier ska göra rätt saker. Och som dessutom inte tycker att det finns tillräcklig skillnad mellan de politiska partierna.
Det skulle vara lätt att vara överlägsen och ha lite skoj på Inspireras bekostnad. Eller bara sådär påfrestande pedagogisk (ni vet - Reinfeldt har skapat den här situationen, borgarna slår sönder den generella tryggheten, försvagar facket blabla...) men...

Det är viktigare än så. Det här är den kunskap som finns i ett Ullareds-Sverige, där man inte läser politiska bloggar, eller ledarsidor, och kanske inte går på fackmöten (innan det är försent). Där man väljer lättsmält TV, där man tycker att det är bättre at jobba än att plugga. Där man fortfarande har en övertro på vilken hjälp man får av Försäkringskassan, eller tror att Arbetsförmedlingen faktiskt fixar fram ett jobb. Som det var förr.

Men förr finns inte längre.
Det är en allt kallare värld vi ser framför oss, baby.

Man kan ju hoppas att den ilska och frustration som växer faktiskt kan ge något bra tillbaka. Det var ju precis så den tidiga fackliga rörelsen växte; folk var förbannade på orättvisorna. Då på ett klassamhälle, idag på ett två-tredjedels-samhälle. Men jag är lika rädd för att frustrationen kan leda till ännu otäckare saker, och det är därför det är viktigt att lyssna till den ilska som finns.
Det är därför det är skit när politiker inte vill träffa de som drabbas av nedskärningar. Man döljer försämringarna bakom en anonym myndighet, trots att det är politiska beslut som ligger bakom - för då uppstår det helt makalösa: Det är Försäkringskassans fel att folk utförsäkras, inte regeringens! Det är Arbetsförmedlingens fel att arbetslösa inte får jobb, inte regeringens!

Och det är inte heller första gången jag träffar på människor som tycker att "vafan, facket får göra något!!!!" Ursäkta mig, men vad? Och varifrån har ni fått uppfattningen att facket skulle ha sån makt? Det här är ett återkommande tema när man träffar folk på byggena. Eller att de inte tycker att det "ger nåt" att vara med. Den debatten har jag varje dag.
Jag tycker synd om alla de som drabbats av försämringarna. Men jag tycker mindre synd om dem om de inte lyckats ta reda på vem som ligger bakom. Att bunta ihop politiker till en likadan klase är att lura sig själv - det är skillnad mellan partierna, och i politiken.
Frågan är ju vem som verkligen kan föra de utförsäkrades talan? För politik är inte logisk. Häromveckan berättade en kompis att hennes utförsäkrade mormor röstade på centern, för det hade hon alltid gjort. Tradition är ingen dålig partipiska.

Bröd och skådespel, sade redan den romerske skalden Juvenalis. Eller dokusåpor och jobbskatteavdrag. Mer pengar i plånboken och en Thailandsresa, och sen behöver man inte engagera sig mer. Faktum är att man idag kan titta på TV en hel vecka, lyssna på radio en hel vecka utan att behöva få veta vad som händer i världen.
Man kan välja bort att veta. Det måste ju vara valfrihet i sitt esse, eller hur?
Jag tänker inte heller vara alltför försiktig mot de här som idag ställer dessa omöjliga frågor, som är i chock över hur de blir behandlade, som aldrig kunde tro att de kunde bli uppsagda, avlagda, undanskuffade.
Var har ni varit? Vad har ni läst, sett, hört? Det här är inte ett tryggt land där vi tar hand om varandra längre.
Vänd er ilska mot rätt saker. Mot de som faktiskt tror att landet blir bättre genom att de som har det illa ska få det ännu sämre.
Jag vet inte hur vanlig jag är, men jag värjer mig mot att buntas ihop med heltidsavlönade politiska djur av olika kulörer. Jag har ett vanligt jobb, och jag tycker ändå att politik är viktigt nog för att engagera mig, tillbringa massor med obetald tid på möten och aktiviteter. Och i min värld är jag inte ovanlig - nästan alla jag träffar på alla dessa möten är undersköterskor, banktjänstemän, rockabillyfans, ensampappor och flerbarnsmammor, eller pensionärer eller kollektivtrafikanter.
Tro mig, vi vet hur verkligheten ser ut.
Däremot måste jag absolut erkänna att jag underskattat hur många som faktiskt inte vet saker. Hur långt Brödet och Skådespelet har nått in i folksjälen. Att vi på alla dessa möten ofta behöver berätta för varandra hur det verkligen är.
För den här klyftan växer - antingen den är avsiktligt skapad för att fördumma menigheten, eller om det bara är en bi-effekt av ett alldeles för bekvämt samhälle, där man ser att trygghetens väggar raseras, men man ser inte vem som håller i bilmaskinen....


Bilden? En rivningskula - ett sätt att riva som jag aldrig sett i levande livet. Den tunga stålkulan som hängde från en kran, slog med kraft in i huskroppen och demolerade den. Det är en gammaldags metod, eftersom den både är svår att kontrollera och ofta ger upphov till andra, helt oplanerade konsekvenser.... Känns det igen?