Vem talar för alla de som inte vet?

Jag fick en kommentar på bloggen som väckte eftertanke. En arg, frustrerad människa som helt enkelt inte förstår att samhället ramlar sönder runt oss, bit för bit. En människa som - förmodligen -kommit i kläm när tryggheten rämnade; jag har inte snokat tillräckligt för att kunna säga det.
Men desperationen finns där - och en slags okunskap om hur det verkligen ser ut? Som rakt av kräver att fack och politiska partier ska göra rätt saker. Och som dessutom inte tycker att det finns tillräcklig skillnad mellan de politiska partierna.
Det skulle vara lätt att vara överlägsen och ha lite skoj på Inspireras bekostnad. Eller bara sådär påfrestande pedagogisk (ni vet - Reinfeldt har skapat den här situationen, borgarna slår sönder den generella tryggheten, försvagar facket blabla...) men...

Det är viktigare än så. Det här är den kunskap som finns i ett Ullareds-Sverige, där man inte läser politiska bloggar, eller ledarsidor, och kanske inte går på fackmöten (innan det är försent). Där man väljer lättsmält TV, där man tycker att det är bättre at jobba än att plugga. Där man fortfarande har en övertro på vilken hjälp man får av Försäkringskassan, eller tror att Arbetsförmedlingen faktiskt fixar fram ett jobb. Som det var förr.

Men förr finns inte längre.
Det är en allt kallare värld vi ser framför oss, baby.

Man kan ju hoppas att den ilska och frustration som växer faktiskt kan ge något bra tillbaka. Det var ju precis så den tidiga fackliga rörelsen växte; folk var förbannade på orättvisorna. Då på ett klassamhälle, idag på ett två-tredjedels-samhälle. Men jag är lika rädd för att frustrationen kan leda till ännu otäckare saker, och det är därför det är viktigt att lyssna till den ilska som finns.
Det är därför det är skit när politiker inte vill träffa de som drabbas av nedskärningar. Man döljer försämringarna bakom en anonym myndighet, trots att det är politiska beslut som ligger bakom - för då uppstår det helt makalösa: Det är Försäkringskassans fel att folk utförsäkras, inte regeringens! Det är Arbetsförmedlingens fel att arbetslösa inte får jobb, inte regeringens!

Och det är inte heller första gången jag träffar på människor som tycker att "vafan, facket får göra något!!!!" Ursäkta mig, men vad? Och varifrån har ni fått uppfattningen att facket skulle ha sån makt? Det här är ett återkommande tema när man träffar folk på byggena. Eller att de inte tycker att det "ger nåt" att vara med. Den debatten har jag varje dag.
Jag tycker synd om alla de som drabbats av försämringarna. Men jag tycker mindre synd om dem om de inte lyckats ta reda på vem som ligger bakom. Att bunta ihop politiker till en likadan klase är att lura sig själv - det är skillnad mellan partierna, och i politiken.
Frågan är ju vem som verkligen kan föra de utförsäkrades talan? För politik är inte logisk. Häromveckan berättade en kompis att hennes utförsäkrade mormor röstade på centern, för det hade hon alltid gjort. Tradition är ingen dålig partipiska.

Bröd och skådespel, sade redan den romerske skalden Juvenalis. Eller dokusåpor och jobbskatteavdrag. Mer pengar i plånboken och en Thailandsresa, och sen behöver man inte engagera sig mer. Faktum är att man idag kan titta på TV en hel vecka, lyssna på radio en hel vecka utan att behöva få veta vad som händer i världen.
Man kan välja bort att veta. Det måste ju vara valfrihet i sitt esse, eller hur?
Jag tänker inte heller vara alltför försiktig mot de här som idag ställer dessa omöjliga frågor, som är i chock över hur de blir behandlade, som aldrig kunde tro att de kunde bli uppsagda, avlagda, undanskuffade.
Var har ni varit? Vad har ni läst, sett, hört? Det här är inte ett tryggt land där vi tar hand om varandra längre.
Vänd er ilska mot rätt saker. Mot de som faktiskt tror att landet blir bättre genom att de som har det illa ska få det ännu sämre.
Jag vet inte hur vanlig jag är, men jag värjer mig mot att buntas ihop med heltidsavlönade politiska djur av olika kulörer. Jag har ett vanligt jobb, och jag tycker ändå att politik är viktigt nog för att engagera mig, tillbringa massor med obetald tid på möten och aktiviteter. Och i min värld är jag inte ovanlig - nästan alla jag träffar på alla dessa möten är undersköterskor, banktjänstemän, rockabillyfans, ensampappor och flerbarnsmammor, eller pensionärer eller kollektivtrafikanter.
Tro mig, vi vet hur verkligheten ser ut.
Däremot måste jag absolut erkänna att jag underskattat hur många som faktiskt inte vet saker. Hur långt Brödet och Skådespelet har nått in i folksjälen. Att vi på alla dessa möten ofta behöver berätta för varandra hur det verkligen är.
För den här klyftan växer - antingen den är avsiktligt skapad för att fördumma menigheten, eller om det bara är en bi-effekt av ett alldeles för bekvämt samhälle, där man ser att trygghetens väggar raseras, men man ser inte vem som håller i bilmaskinen....


Bilden? En rivningskula - ett sätt att riva som jag aldrig sett i levande livet. Den tunga stålkulan som hängde från en kran, slog med kraft in i huskroppen och demolerade den. Det är en gammaldags metod, eftersom den både är svår att kontrollera och ofta ger upphov till andra, helt oplanerade konsekvenser.... Känns det igen?

Hur mycket tjänar de på kongressen?

Jag vill fortfarande veta nuvarande yrke samt inkomst på de som samlas för att fatta kloka beslut på socialdemokraternas partikongress. Jag vet att en massa sossar nu sätter kaffet i halsen och väser, att det är oväsentligt, men se det tycker inte jag.
Och jag ser hellre den informationen i socialdemokratiska blad än i Expressen eller Svd (som säkert som amen i kyrkan kommer gotta sig åt några miljonärer, eller åt kommunalråd med sanslösa löner). Jag vill heller inte se lagerbiträde som titel på nån som jobbat heltid med politik under de sista trettio åren - jag upprepar att arbetslivserfarenhet är färskvara, och man har ingen nytta idag av att ha plockat disk eller jobbat i kiosk 1986, annat än som nostalgiskt minne.

Det handlar om trovärdighet. I mitt eget partidistrikt kallar vi det Elitkongressen, i Stockholms Stad har jag hört uttrycket Senilkongressen. Det mesta tyder ju på att bristen på identifikation är en stor orsak till att rörelsen går kräftgång - gamla människor kan inte vara språkrör för unga (hur gärna de än vill), förortsbor behöver andra förortsbor som för deras talan.
Och vad i helvete gör Stig Malm där????


Vi vet åldrar, kön och bostadsort - upp med resten på bordet!

Centern är förutsägbar. Och rätt trist.

Jag skrev det tidigare - vill man ha ett val som handlar om hur vi fixar villkoren på den svenska arbetsmarknaden, så varsågoda. Den fajten tar vi gärna! Kom igen bara.
Centeristen Lena Ek försökte på ett lite pinsamt och halvdant sätt ta poäng på att berätta skrönan om blockaden mot Laval i Vaxholm. Den blir inte sannare för att man berättar den fler gånger (det finns åtskilliga poster på bloggen om den händelsen). Hon undvek däremot att berätta om de hundratals fall sen dess, när facket fått hjälpa exploaterade gästarbetare - både för att få ut sina löner, för att få drägligt boende, eller för att helt enkelt inte slå ihjäl sig på jobbet. Eller bli ihjälslagna, för den delen. Istället ansåg hon att: "Kollektivavtalen är mindre viktiga än det öppna och fria Europa"

Centern får gärna träffa våra medlemmar från Polen och Baltikum - och de är många. De flesta har startat i bolag som Laval, blivit lurade, fått hjälp av facket och blivit medlemmar själva. Lena Ek har liksom inte fattat att de här killarna (det är nästan bara män) tjänar mer pengar på att vara med i facket än att stå utanför.
Däremot borde hon naturligtvis ha sagt något om sin partikamrat, Federley, och hans exploatering av svensk arbetsmarknadstrygghet, eller om de tusentals gästarbetare som idag lever under vidriga förhållanden i Sverige - för vi ser inte alla, hör inte alla, kan inte hjälpa alla.
Det är traficking, som pågår dagligen. Om detta hade centern mycket lite att säga. Eftersom deras rättigheter skyddas av just kollektivavtalen.

Ett grundtips är att centern istället skjuter bort sig själva från Europa. Helt och hållet. Lycka till säger jag.


Här kommer Waxholms Trean. Båtarna är avsevärt trevligare än det som hände i Vaxholm, och efterspelet till det. Och det skall återkommas till det här - ett rödare Europa är enda garantin för att det inte ska hända igen..

När valet blev en personfråga....

Jag har för mig att jag läst nånstans att man alltid ska gå på person när ens egna argument tryter. Är det kanske vad vi ser just nu? Istället för att granska en inkompetent regering, som faktiskt får spö även av sina egna stödtrupper, beslutar sig media tydligen gemensamt för att saken ska handla om Mona Sahlins vara eller icke vara.
Hur det beslutet kom till vete fan men jag anar nån slags långsiktig plantering av nålstick längs en utförlig karta, som ska kulminera vid valet till Europaparlamentet. Det huvudsakliga målet är säkert att tala om den obefintliga regeringspolitiken för att bemöta krisen - där man verkligen lyckats med påståendet att vi suiter i en internationell båt där det ärbäst att sitta på det egna arslet så den inte kantrar, men det är andra som ror och sköter rodret - men lika mycket handlar det naturligtvis om en kantring i mediebevakningen.
Vi kan se en lång historia av affärer, som alla kommit fram i samband med val. Allt från Hasse Ericsson som åkte till Spanien under turistbojkott till att Anna Sjödin fick spö av krogvakter förra valet, fram till att man misstänkliggör Wanja Lundby-Wedin. Och alla dessa små affärer under tiden orkar man knappast räkna upp.
Och det kanske är så att ett stort parti får stå ut med det - vi har haft en tradition av att försvara våra företrädare fast de inte förtjänar det, fast vi också vet att somliga nog blitt lite fartblinda under tiden. Men man ska också veta att den interna kritiken allt som oftast varit mycket hårdare än den vi kan läsa om i tidningarna.
Nu lanserar borgerliga media på bred front en kampanj för att skada och underminera Mona Sahlin. Allt från att man rotar fram Margot Wallström som en eventuell utmanare, vilket måste ses som oerhört konstruerat, till Lotta Grönings utfall i Aftonbladet, och sen hakar de andra på.
Det är ringarna på vattnet, i den klassiska bemärkelsen. Och ett oerhört gott hantverk av smarta strateger. För även när man som i Aftonbladet gör ett utmärkt reportage om krisen, så kommer regeringen fortfarande alldeles för lindrigt undan. Och det är regeringens politik som idag fördjupar krisen. Säger jag som idag anmält mig som arbetslös på arbetsförmedlingen.

För mig och för alla andra som nu ska få allmosor är regeringens politik dödfödd. Och det tänker jag fortsätta tala om. Politik handlar om idéer, inte om vem som för fram dem.


Nu tror jag fortfarande på att tala med människor. Och det måste alla andra också göra. För sen kommer man naturligtvis att rota fram några arga och besvikna sossar i nån avkrok, som får spy ut sin galla över partiledningen. Och det enda vi har att komma med är samtalet, och det sköter vi nog inte via bloggarna (snarare tvärtom).
Och fram med Mona. Det är hon som ska presentera politiken, det är hon som ska ta debatterna. För om det är så här strategerna tror att man sköter det hela så blir man en smula rädd.
Valet handlar inte om Mona och Fredrik. Valet 7 juni handlar om vi ska låta högern bestämma hur arbetsmarknaden ska skötas i hela Europa, inlusive Sverige. Valet 2010 handlar om vi tror att samma höger som nu är lamslagen är de som ska sköta landet.
Jag vet att de är klart olämpliga. Nu handlar det om att få andra att inse samma sak.



Läs mer om gatlopp.... Här använt i dess överförda betydelse när det blir legalt för vem som helst att slå på någon, alldeles oavsett det finns någon skuld eller inte. Och bilden är gjort av den legendariske Norman Rockwell

Vad sa Wanja?

Vi var ett rätt stridslystet gäng som kom till LO-borgen. Och vi hade ett jättebra möte med Wanja - rapport kommer utförligare när vi sammanställt våra uppfattningar (minns att det här var ett uppdrag vi hade så jag ska vara lite försiktig med min egen beskrivning). Ordförande Lindholm slet sig från avtalsförhandlingen för att vara med...
Ja, Wanja var medveten om att hennes och LOs agerande inte hade fallit Byggnads med flera på läppen, men det fanns också orsaker till det. Framförallt var det en regering som obstruerade - taktikspel - och mer eller mindre tvingade LO och socialdemokraterna att gå med på den tidtabell som låg (tack vare en påstått opolitisk talman som gjorde just det han inte fick av sitt uppdrag, nämligen politik).
Alternativet hade varit att framstå som beslutsfega och oansvariga - något som borgarna älskar att stoppa i halsen på alla dessa obeslutsamma marginalväljare, som vi alla måste tillfredställa numer (mer om detta i ett annat inlägg)...
Man kan naturligtvis ha åsikter om hur kongressbeslutet ufördes, och det har jag, men jag kan efter ha hört henne förstå de som gjorde övervägandet att ett blankt Nej skulle skadat oss mer än gjort nytta. Det här var ju inte ett Ja eller Nej till EU - vilket kan vara viktigt att komma ihåg.
Att sedan vi från Byggettan är lite mer vildsinta är en annan sak - det är inte alltid det som är grejen. Man kan titta på Frankrike där de eldar bildäck och tar chefer som gisslan - och vad uppnår de? Inte ett skit, faktiskt...

Däremot finns det ett pedagogiskt problem att ta itu med. Därför lovade Wanja att komma på Byggettans lagbasmöte 7de april - för att säga samma sak som hon sa till oss, rapport kommer därifrån också. Där ska hon också få berätta varför manifestationen på Mynttorget blev ett sånt fiasko.
Byggettans medlemmar kom dit i tron att det var sista möjligheten att påverka riksdagsledamöterna - Wanja var inbjuden för att tala om ett helt annat ämne, nämligen angreppet på löntagarna. Manifestationen förvandlades till ett socialdemokratiskt valmöte, vilket mer eller mindre lämnade oss i chock. Någon av de som organiserade tillställningen borde ta sig en funderare på hur man mobiliserar...

Kommer mer senare under dagen - det händer ju andra saker också. Som strejkvarsel.... Fast utan brinnande bildäck...



Byggen som kan stoppas

Wanja och jag

Onsdag ska jag, Stefan Slottensjö och Kent Renen Johansson träffa Wanja Lundby-Wedin. Hmmmm....undrar vad vi ska prata om?

Skämt åsido, vi har ett uppdrag från repskapet, där vi klarat av del ett. Wanja är del två. Något säger mig att hon kommer bli lika förbannad som Mona Sahlin blev, när vi framför Stockholms Byggnadsarbetares åsikter om hur LO och partiet hanterat ratificeringen av Lissabonfördraget. Och sedan ska vi redovisa det, för nästkommande repskap. För den oinvigde så är repskapet Byggettans högsta beslutande organ, ungefär som Högsta Sovjet (det där kommer jag få skäll för...)

Det ska vara högt i tak i rörelsen, och nu ska vi ta reda på hur högt det faktiskt är. Kommer rapport i nån form - kanske via Twitter. Det är svårt att uppdatera bloggen när man står ute på bygget...


Bilden föreställer LO-borgen vid Norra bantorget i Stockholm...

Facket och bonusar...

Vad håller de på med?
Det är väl första tanken när man läser att Erland Olausson medverkat till de generösa bonussystem som finns inom AP-fonderna. I synnerhet som det idag finns skapligt ny forskning som visar att bonusar inte alls är särskilt bra för ett företags utveckling - något vi vanliga dödliga misstänkt länge. Allra minst när "bonusen" utfaller vare sig företaget gått bra eller inte - en win-win-situation som en nöjd bekant kallade det.
Att sedan veta att AMF Pension ville dela ut många miljoner i bonusar till sina inte särskilt underbetalda direktörer, var ju inte särskilt överraskande. Värre var ju att Wanja Lundby-Wedin och Per Bard, som efterträdde Erland Olausson som LO:s avtalssekreterare, hade skrivit under det.

Hur tänkte ni då? Det är ju en fråga som faktiskt dyker upp.
Att näringslivets toppar hugger för sig som De Fyrtio Rövarna är ju inte att förvåna sig över, men det slår in skapliga kilar i förtroendet för våra egna högsta valda företrädare när de bidrar till det.

Det är naturligtvis helt galet att ha olika belöningssystem inom företag. Varför kan man inte betrakta alltihop som "lön" och dra "skatt" på det. Istället har man olika mer eller mindre förmånliga avarter, vars primära syfte givetvis är att undkomma skatt. En återkommande fråga är ju alla dessa pensionsavtal - som alla har gemensamt att de är lägre beskattade.
Vän av ordning frågar sig ju varför folk med miljoner i inkomst inte kan tänkas sätta undan i varje fall ett par hundra i månaden till sin egen pension. Det får ju jag göra... Men de kanske inte har råd.
Men det är lite äckligt faktiskt att veta att LO:s ordförande godkänner system som syftar till att undkomma skatt.
- Det är helt enkelt käpprätt åt helvete att personer som arbetar för oss kan bete sig på det här sättet, säger ordföranden i Västsveriges LO-distrikt Hasse Andersson till SvD.

Man kan bara hålla med. Och det är dags att ställa hårdare krav på de som ska representera oss i de här bolagen, men det är nog ämnet för en alldeles egen post


Bilden föreställer Christer Elmehagen, som tydligen måste vara en överjävlig förhandlare. Eller så har han bara mesiga motpartners...

Göran och Lars-Olof. Två gubbar som inte vill bli bortglömda

På DN Debatt får Göran Johnsson, fd ordförande för Metall, och Lars-Olof Pettersson, som presenteras som chef för konsultföretaget Unionkonsult, skriva av sig lite tankar om hur de ser på samarbetet mellan socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet. Exakt varför de gör det framgår inte, men man kan ju trots vissa förskönande omskrivningar se att de inte är förtjusta i Mona Sahlin.
Nå, de drar i varje fall rätt hårresande slutsatser, som de alltså får presentera vare sig utan underlag eller hänvisningar, på Sveriges mest lästa debattsida, till stor skadeglädje för en stukad borgerlighet som tar varje tillfälle att baktala de röd-gröna. Till saken hör ju att idag verkar alla ha glömt bort att socialdemokrater, vänster och miljöpartiet redan har en gemensam historia bakåt när det gäller att kompromissa sig fram till hållbara lösningar. En historia som faktiskt är avsevärt längre än den som ministären Reinfeldt har gemensamt... S+mp+v har lagt fram 18 gemensamma budgetar hittills, vilket Göran Johnsson och Lars-Olof Pettersson verkar ha missat.
Men allvarligare är att Jonsson och Pettersson drar slutsatser som de knappast har belägg för, och får de stå oemotsagda blir det svårt att ta debatten där den borde vara.
Deras grundtes är att Mona Sahlins val av samarbetspartners skulle skrämma traditionellt socialdemokratiska väljare in i en borgerlig famn istället. Och att detta redan skett. Såpass.

Och givetvis skulle då energipolitiken vara en bidragande orsak. Hur den nu kan ha blivit det huxflux? Frågan blev politiskt brännbar för ett par veckor sen, och kärnkraften kommer, om den ska byggas ut, inte att kunna ge några jobbeffekter på femton år i varje fall. Vilket författarna noga undviker att att ta upp
En annan orsak skulle vara miljöpartiets och vänsterns ambivalenta EU-politik. Som om det inte skulle finnas en högljudd och livaktig EU-kritik inom socialdemokratin.
Dessutom vill man hävda att friårsfrågan skulle vara en viktig sak, som fått väljare att välja borgerliga partier. Göta Petter - att vi inte tänkte på det! Friåret har ju alltid varit en jättefråga för väljarna...

För, precis som de själva skriver, så har åtskilliga försämringar för LO-medlemmarna inte fått samma LO-medlemmar att överge borgarna. Men då tycker jag att man ska fundera på vad det beror på, och inte lägga en massa tid på skitprat som ännu mer gynnar borgarna... Herrarna verkar ju helt bortse från alla de saker som regeringen genomfört just för att smörja dessa grupper - jag brukar rada upp saker som hushållsnära tjänster, ROT-avdrag för villor, och inte minst försäljning av allmännyttan till hugade spekulanter. I många kommuner kan en sån försäljning raskt kasta även renläriga socialdemkorater i en borgerlig famn - för vem tackar nej till att kanske få bli miljonär?

Istället är det två herrar som inte kan förlika sig med att de förpassats ut ur rampljuset och som nu förtvivlat vill tillbaka dit. Nå, ni är välkomna, men då får ni hitta på något bättre

Nonchalerad. Om att skrika i mörkret

Idag var det inte kul att komma till jobbet. Efter att verkligen ha försökt få folk att ta sig iväg till den utlovade manifestationen, fick man idag istället ta gliringar om vilken lakej man är, om varför man ens orkar försöka engagera sig, när det är så uppenbart att det man säger inte spelar någon roll.
Idag har jag träffat tre personer som på fredag kommer säga upp sitt medlemskap i socialdemokratiska partiet, och ytterligare två som kommer lämna sina uppdrag inom partiet. Ännu fler uttrycker sin oro över vad det här kommer betyda för framtiden.

Det värsta är inte att vi inte vinner debatten, utan att så få velat debattera med oss. En av de få som gjorde det var Christina Axelsson, som vågade komma på Socialistiskt Forum och debattera. Hon fick duktigt med spö av sina mot-debattörer, och vann inte över nån, men hon vågade i varje fall.
För många tusentals medlemmar inom fackföreningsrörelsen är frågan om Lissabonfördraget faktiskt såpass viktig att den kommer vara avgörande för deras framtida röstande. Dessutom en allt starkare känsla av att ingen vill lyssna på oss. Det känns respektlöst, minst sagt.
Jag tänker inte gratulera dem som i morgon tänker bifalla regeringen Reinfeldts proposition. Det här är ingen jävla fotbollsmatch där man kan ta revansch i ett senare läge; det här är ett definitivt svanhopp ut i en mycket oviss framtid. Och än värre blir det när man vet att man hade chansen att påverka men struntade i det.
Vad man kan hoppas på är att det trots allt finns tillräckligt många socialdemokratiska riksdagsledamöter som kommer att rösta Nej på torsdagen för att partiledningen ska begripa att den här frågan kommer att fortsätta leva sitt egna lilla liv. Den kommer inte begravas nu, den kommer att återkomma under hela EU-valet.
Till stor glädje för borgarna naturligtvis - det är ju underbart med en splittrad arbetarrörelse.

Nej, jag tänker inte ta till överord om att det här blir fackets död, eller att det är typiskt när partiet glidit åt höger, eller att så kan det gå när man ska vinna marginalväljare. Eller att det var bättre förr, för det var det inte - de som säger så ljuger för sig själva. Men jag tror att det finns en bristande insikt om hur lätt det är idag att byta parti, eller att bara skita i det.

Mest handlar det om att det kommer tystna i bodarna. Varför ska man jobba för något när man inte ens blir tagen på allvar????


Bilden heter Fortvivlan och är målad av den norske konstnären Edvard Munch, som inte heller hade mycket att skratta åt....

Manifestationen som kom av sig. Om att bli överkörda

Det hade kallats till manifestation på Mynttorget. Affischer, annonser, SMS och telefonkedjor manade oss att komma dit och visa vårt stöd för den svenska modellen. Och, eftersom Byggettan var den drivande kraften bakom detta, för att sätta en blåslampa i ändan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, inför det kommande beslutet om att ratificera Lissabonfördraget - mot LO-kongressens beslut (om detta har det skrivits åtskilligt på denna blogg; sök på taggen Lissabonfördraget), och mot en rätt högljudd opinion inom partiet.
Regnet öste ner, allt fler angav allt mer märkliga skäl för att slippa komma. Shjälv var jag redan dyngsur efter dagens jobb, men duschade, satte mig torr och fin på tunnelbanan och blev sedan dyngsur igen på Mynttorget. Sånt får man ta. Det var hyfsad uppslutning ändå - det var ju ett viktigt ämne!
Men så snart det hela satte igång visade det sig att återigen hade partiapparaten shanghajat hela evenemanget. Här skulle inte talas Lissabonfördrag - här skulle skällas på Reinfeldt. Och det gjorde Wanja Lundby-Wedin med besked. Hon är duktig på det, och det hon sa var både klokt och riktigt.
Men det var ju inte det vi hade kommit dit för att höra.
Allt fler blev alltmer irriterade, och arga, Allt fler suckade uppgivet och gick helt enkelt därifrån. Det var tur att det var svart utanför fackelskenet, annars hade det synts rätt tydligt när förbannade medlemmar lämnade mötet. För den som tvivlar kan jag lämna namn på ett flertal socialdemokrater som faktiskt gick därifrån.
Ska jag skriva det igen? DET VAR INTE DET VI KOMMIT DIT FÖR ATT HÖRA!

I den sista skälvande sekunden när vi hade en aning av möjlighet att kanske, kanske påverka en riksdagsledamot till - så väljer vår egen LO-ordförande att vara ett lydigt redskap för partiledningen (där hon i och för sig ingår). Jag är medveten om att hon har en annan åsikt i frågan, men vanlig politisk anständighet hade varit att i varje fall med några meningar beröra Lissabonfördraget, och den oro som många faktiskt känner.
Några av de mest inbitna sossar jag känner var så arga att de knappt kunde prata - själv blev jag bara mer och mer bedrövad.

Jag har fortfarande inte fått svar på den fråga jag ställt säkert femtio gånger - hur kan det komma sig att Lissabonfördraget skulle vara så jättebra för svensk fackföreningsrörelse, när samtidigt SAF (Svenskt Näringsliv) tycker att det är jättebra för dem? Hittills har jag inte fått något annat svar än att Lissabonfördraget i varje fall är bättre än Nicefördraget, men det är ju inte mycket till tröst.
Vi hade en möjlighet att villkora vår ratificering - att få ett undantag som skyddar den svenska modellen, och det spelkortet kommer nu att vara förbrukat utan att ha gjort nån nytta. Det är fruktansvärt klumpigt, och det kommer att vara till enorm nackdel i det kommande EU-valet.
Wanja Lundby-Wedin tyckte hon blev häcklad när det började muttras i publiken. Vad trodde hon då? Att vi skulle vara tysta när vi blir snuvade på konfekten. Och inte är vi vare sig trottoarkommunister eller EU-motståndare.

Vår stridbare ordförande i Byggettan Johan Lindholm, som kallat till mötet med följande text "Visa din solidaritet som ambassadör. Därför välkomnar jag dig till Manifestation för den svenska arbetsmarknadsmodellen" släpptes inte upp till mikrofonen.
Det ryktas om att han stoppades. Om det är sant är det för bedrövligt och måste få konsekvenser.
För debatten fortsätter - den kommer INTE vara avslutad när den socialdemokratiska riksdagsgruppen på torsdag lydigt följer regeringen. Den kommer att återkomma och återkomma.
Per Wirtén uppmanar i Dagens Arena socialdemokraterna att vänta med beslutet (och läs kommentarerna, i EfterArbetet säger gräsrötter samma sak. På denna blogg har sagts samma sak hur många gånger som helst. I Kommunalarbetaren intervjuas den svenska domaren i EU-domstolen Pernilla Lindh - som f ö visar upp en stilenlig arrogans i intervjun - om sin syn på Lavalmålet, och hon, som verkligen borde veta, gör en helt annan analys av situationen än de som nu påstår att Lissabonfördraget skulle stärka löntagarna. Att hon sedan verkar mer än lovligt vidrig är en helt annan sak.
Jag ser inte framför mig ett socialdemokratiskt parti som kommer gå stärkt ur EU-valet. Efter kvällens fiasko ser jag mer framför mig ett valresultat kring 20-22% och en massiv väljarflykt. Och det blir svårt att resa sig från det till 2010...

Hans Tilly om Lissabonfördraget

I senaste numret av LO-tidningen har Byggnads ordförande Hans Tilly och Transports tillförordnade ordförande Clas Linder skrivit en debattartikel där man uppmanar socialdemokraterna i riksdagen att vänta med beslutet om Lissabonfördraget.
För precis som vi kunde misstänka har krypskyttet kommit igång - nu är vi både inskränkta nmationalister och motståndare till EU! Här ska vi inte ifrågasätta vare sig Wanja Lundby-Wedin eller eventuella bedömningar av EU-parlamentariker - och Wanja har inte ens svarat på det brev som Byggettans EU-cirkel skrev till henne, och frågade varför hon tolkar kongressbeslutet på sitt eget sätt.
Därför är det skönt att Hans Tilly och Byggnads kommer med i matchen - alldeles för länge har det framstått som om den här striden enbart är till för Byggettan och ett par till. Enligt uppgift kommer också de riksdagsmän som har sin fackliga bakgrund i Byggnads att rösta emot, trots eventuell partipiska. Och det finns fler...
Jag citerar ur artikeln sista stycke:

Därför bör det definitiva beslutet om Lissabonfördraget avvakta till år 2010. Den borgerliga regeringen kan helt enkelt inte ro denna fråga i hamn
utan socialdemokraternas aktiva hjälp. Det är därför inte rättvisande när LO-ledningen påstår att både socialdemokraterna och LO har gjort vad som står i deras makt för att beslutet att ratificera Lissabonfördraget ska tas efter att Laval-utredningen är klar.

Och det är precis det saken handlar om. Vad som sedan fått LO:s ordförande att vantolka beslutet som fattades får hon redogöra för själv, men man kanske kunde förvänta sig lite andra tongångar nu. Allt säkrare är däremot att det finns en vilja i Bryssel om att faktiskt köra över Irland, och frångå principen om att alla medlemsländer ska vara överens.
Formellt sett har ju fördraget redan dött, eftersom det blev NEJ från Irland. Men det verkar uppenbarligen som om de stora staterna tänker genomföra detta ändå, och man kan ju ana att baktanken är att Irlands NEJ ska bli ett JA i slutänden. Om det blir på det sättet kommer ju knappast EU:s trovärdighet att öka...

Är jag dum? Är partiet naiva?

Frågan är berättigad efter att ha läst vad Sven-Erik Österberg skriver till folk. Jag citerar, med benäget tillstånd av den som fått raderna:

Det är tydligen så att det är bara en uppfattning som gäller och råkar man ha en annan så är man oförskämd, varför fortsatt debatt är meningslös.LOs ordf är med i VU och jag måste nog säga att jag i första hand litar på hennes tolkning av LO kongressens beslut.

Sven-Erik Österberg

Man ska alltså tolka detta som det jag varit rädd för hela tiden - på högsta nivå är frågan avklarad, färdigdiskuterad, avförd från dagordningen. Intressant blir det också när man sedan läser vad detta kongressbeslut består i:

att LO verkar för att riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas efter det att utredningen, ”Konsekvenser och åtgärder med anledning av Laval-domen, dir 2008:38”, har redovisat sitt uppdrag ""

Jag var på den där kongressen, och jag kan lova att det kongressen ville var att LO och SAP skulle slåss med näbbar och klor för att skydda vår välfärd. Inte nöja sig med att regeringen sa Näpp. Och sedan sätta sig i ett hörn och vara duktiga.
Man hyser stor tilltro till ett tillägg som Jan Andersson skrivit. Det är inget fel på det, men tror verkligen någon att ett högerdominerat parlament kommer att bifalla detta? Det är så naivt att jag blir förbannad igen. Makten över vår välfärd ligger tills den 20 november hos det svenska folket. Skulle man besluta att ratificera Lissabonfördraget ligger det inte där längre. Då ligger det hos det högerdominerade EU-parlamentet. Känns det bra???
LOs inställning är obegriplig. Ännu mer obegripligt är att de inte förstår vilken tyngd just den här frågan har för oss. På Byggettans repskap var det flera kamrater med mångårigt engagemang i partiet som uttryckte tvivel om de kunde vara kvar om beslutet blir att stödja regeringen. Jag känner samma sak - hur fan ska jag kunna gå ut och försvara att vårt eget parti och LO röstar emot oss? Jag vet inte om jag kommer orka det.
Det är jävligt trist att bli bemött på det här viset - jag använder mig av min rätt som betalande medlem att ifrågasätta beslut. Argumentationen påminner så mycket om den som regeringen använde mot sina inbördes kritiker under FRA-debatten att man blir mörkrädd.
Jag har mejlat Byggnads riksdagsmän. Och fått svar. Men vi behöver fortsätta mejla dem, ringa och stöta på. Och det är bråttom.

Bo Widegren fortsätter vara arg på hanteringen, läs vad han skriver. Jag är också glad att Handels avdelning 20 tar samma ställning som Byggnads. Jag vet att debatten pågår ute i landet - driv på, samlas, påverka!

Byggnads och opinionsbildningen. Återigen

Under Byggettans repskap kom naturligtvis frågan upp VAD som gjorts för att marknadsföra Byggnads åsikt när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget. Medlemmar är missnöjda med hur fackföreningsrörelsen syns, och hur våra krav drivs.
Ett bra exempel är den totala förvåning som nu dyker upp i partiet när man deklarerar att man tycker att partiledningen sviker i frågan om fördraget. Det är mycket höjda ögonbryn kan man säga. Och en total oförståelse för varför detta skulle vara så viktigt för oss ( det finns också en inte så liten skadeglädje från t ex Kommunal och Metall, men det kan vi ta i ett annat inlägg) men mest är man rent ovetande om att det här är en så essentiell sak för Byggnads.
Den är t o m så viktig att partiet riskerar att förlora väldigt många valarbetare ute på byggarbetsplatserna. Vilket strategerna faktiskt inte verkar fatta. Inte ens detta har Byggnads lyckats få fram, vilket är katastrof.
Nu diskuterar man att ha en större manifestation den 15 november, inför riksdagens omröstning om Lissabonfördraget. Och många, inklusive jag, hoppades att det här skulle kunna bli arbetarrörelsens motsvarighet till regeringens FRA-fråga, en livaktig debatt där man sakta skulle kunna bända över ovetande till "rätt" sida.
Nu är jag inte så säker längre, efter otaliga samtal och mejl från kamrater och meningsmotståndare (och snälla ni - det ni skriver kan ni faktiskt skriva direkt i bloggen istället för att ställa det till mig på min privata mejl - hör ni det Gösta, Owe, Hans, Tomas, Maggan, Pavel...) börjar jag inse att vad som är en ödesfråga för Byggnads, faktiskt är en icke-fråga för de flesta andra.

Mycket av detta bottnar i att man blandar ihop saker. Det gjorde folk på repskapet också, så vi tar det igen. Byggnads ställningstagande innebär INTE att man säger NEJ till Lissabonfördraget. Det innebär inte heller att man säger NEJ till EU. Den diskussionen är förhoppningsvis avklarad.
För de partikamrater som inte fattar det tar vi det igen. Byggnads säger inte nej till EU. Och försök er inte på att - som Jan Andersson - beskriva den här frågan som en sådan.
Det vi vill är att man väntar med att rösta i riksdagen om Lissabonfördraget tills man vet konsekvenserna för den svenska arbetsrätten, som de kommer att beskrivas i den utredning som Clas Stråth ska lägga fram. Att man väntar alltså.
Detta har den socialdemokratiska partiledningen sagt nej till, och sen har LO lagt sig ner för detta (genom att pipa om att man gjort vad man kunnat, och nu tvår man sina händer...). På köpet skrämde man upp sex stycken riksdagsledamöter som förväntas representera Byggnads såpass att de plockade bort ryggraden och la sig för partipiskan. Dessa sex är Claes-Göran Brandin, Anders Karlsson, Lars Mejern Larsson, Ronny Olander, Gunnar Sandberg och Hans Stenberg. Klicka på respektive namn så kan ni mejla och fråga vad i helvete de håller på med. och ju fler av oss som hör av oss dess bättre.

Det de gjort är lika illa som om lagbasen skulle lägga sig för spargrisen*. Vad kamraterna kallar dem ska vi tala tyst om, men kort och gott kan man säga att vi förväntar oss mer solidaritet av dem...

Nackdelen är ju då den extremt tafatta och klumpiga marknadsföring som fackföreningsrörelsen envisas med att hålla på med. Idag vet minsta barn att ska man lyckas i Bryssel krävs det politiskt hantverk som kallas lobbying, och de som gör sånt kallas lobbyister. Proportionen mellan de lobbyister som ska driva fackets frågor inom EU och de lobbyister som driver arbetsgivarnas sak, är ungefär 5 mot 954. Eller nåt. Till detta kommer en kvarstående oförmåga att anpassa sig till Den Moderna Tekniken som är så monumental att man antingen vill gråta åt eländet, eller slå sönder nånting.
På Byggnads hemsida hittar vi ingenting om det fiasko för det sociala tillägget som fick Wanja Lundby-Wedin att bli förbannad. Inte heller ett ord om att den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslöt sig för att köra över LO-kongressen, och därmed Byggnads krav. Bedrövligt är det. Inte heller något om den strategi för framtiden som andre ordförande Tomas Gustavsson pratade om under frågestunden på repskapet. Och listan kan göras längre (...jag har tagit upp ämnet tidigare bl a här....)

Att sedan inte media uppmärksammat detta är en annan sak som säger en del om hur illa vi skött oss vad gäller att få ut budskapet. De gottar sig ju i att - kanske - hitta en spricka i en kommande koalition, men det här har det missat totalt. Att sedan Gudmundson i vanlig ordning skjuter sig i foten är bara förväntat, medan DN - ambivalent vanlig ordning - inte vet vilken fot de ska stå på...

Därför är det här dubbelt olustigt. Det finns en uppenbar irritation i partiledningen över att den här debatten aldrig ger sig, och det visar man genom att inte ta debatten längre. Det finns också ett inte så litet mått av utpressning i ämnet - partiledningen sitter med trumf, tror de - och förväntar sig att vi - även om vi får stryk i den här frågan - kommer att fortsätta vara trogna valarbetare och röstmaskiner. Därför att vi skulle tycka att alternativen är SÅ hemska.

Jag tror inte att vi kommer att stödja andra partier i så stor utsträckning, men däremot är jag mycket rädd för att vi - och detta inkluderar mig - kommer att göra annat än att rösta till EU-valet. Vi kommer inte heller att kunna vara valarbetare (åtskilliga fackligt aktiva har kommit till vägs ände nu och kommer att lägga ner verksamheten om riksdagsgruppen ratificerar fördraget) och vi kommer inte att vilja bidra längre. Tyvärr.
Politik handlar tydligen mycket om att göra upp kalkyler. Man väger för- och nackdelar mot varandra. Då och då gör man felbedömningar. Jag är mycket säker på att hanteringen av detta är en mycket grov felbedömning, där de negativa konsekvenserna kommer bli avsevärt större än de eventuella vinster man gör.


*Spargrisen är motparten i en ackordsförhandling, dvs arbetsgivarens representant

Grindslanten är en bra illustration till hur några slåss inbördes så det ryker om det, medan en annan förnöjt står och beskådar eländet. Gissa vem som är vem....


Och nej, jag vet inte varför vissa ord blir rödfärgade...

Sitt i båten! Om partiledningens bristande insikt

Jag skrev för ett par dar sen att partiledningens utspel om ett oreserverat stöd för Lissabonfördraget hade goda förutsättningar för att bli vår egen lilla besvärande FRA-fråga. Med det menade jag att en oförstående partiledning som inte inser upprördheten, och som vill krafsa över oenigheten. Till detta hade jag kunnat foga att på den borgerliga sidan visades också lejonklon från ledningen mot de rebelliska, men jag kunde väl aldrig tro att det skulle inträffa hos oss.
Men se det kunde det.
Bo Widegren - läs här -, vars åsikter jag inte till fullo delar men respekterar, har engagerat sig starkt för fackliga rättigheter i Europa, och som direkt följd av detta, ockspå varit tveksam till en svensk ratificering av Lissabonfördraget. Om detta har han skrivit mycket, en del har jag också länkat till från denna blogg.
Men nu får det vara slut med det anser Sven-Erik Österberg, som skrivit till Bo, och tagit honom i örat. Eller vad man ska kalla det. Österberg anser uppenbarligen att nu får det vara sluttramsat om Laval och EU-konstitutionen, och att det inte är bra för partiet att såna som Bo - och jag - ändå envisas med att tjafsa.
Mållös blir jag inte. Jag är för luttrad för det. Jag blir förbannad. Och ännu mer besluten om att Lissabonfördraget inte ska drivas genom riksdagen innan vi vet de arbetsrättsliga följderna av Lavaldomen. Sven-Erik Österberg försöker stödja sig på att fackliga organisationer i andra länder anser att Lissabonfördraget är bra. I vart fall bättre än det de har...
Den sortens debatter la jag bakom mig när jag började raka mig, den är rent pinsam för Sven-Erik Österberg, och än mer om det skulle visa sig att han har stöd av partiets VU.

Det är ju så här att för oss - och med oss menar jag den fackliga rörelsen, och den är INTE samma sak som Wanja Lundby-Wedin - är frågan inte alls utagerad. Den kommer inte heller att vara utagerad om den socialdemokratiska riksdagsgruppen väljer att stödja den borgerliga regeringens förslag om EU-fördraget. Vår respons på detta måste ju då bli att ifrågasätta lämpligheten hos våra företrädare. EU-valet kan ju bli en rysare i såna fall.
Det andra är ju det som förmodligen var den främsta orsaken till att regeringen till sist svalde sin stolthet och la fram en massa tilläggsförslag rörande FRA (som fortfarande är skitdåligt!), nämligen att de aktiva rösterna på arbetsplatserna tystnar. Jag vet kamrater som redan nu ifrågasätter sitt medlemskap i partiet. Är det dit Sven-Erik Österberg vill?
Bo Widegren är i sina fulla rätt att ifrågasätta. Jag har min fulla rätt att bli förbannad. Vi kan starta en bloggrevolt om det behövs, men viktigare är att vi också kan starta en arbetsplatsrevolt. Och om det är det som behövs för att tala om hur viktig den här frågan är så får det väl bli så!
Här ska mejlas till fackliga kamrater. De ska veta vilkas mandat de sitter på. De bör vara beredda på att försvara sin ståndpunkt, och också ta konsekvenserna. Om Sven-Erik Österberg trodde att han skulle dämpa vreden bedrog han sig gruvligt; han hällde bensin på brasan istället!

Vi är inte röstboskap. Om EU-fördraget

På fredagen meddelade Sven-Erik Österberg att socialdemokratiska partiet inte i nån större utsträckning tänker bry sig om vad LO-kongressen antog i somras, rörande Lissabonfördraget. Istället tänker man ge regeringen sitt stöd, och acceptera ratificeringen utan att invänta konsekvenserna av Lavaldomen. Sen kunde man höra det också....
I DN stoppar Sahlin rebellerna... Nå, ni kan vara lugna - det gör hon inte alls nämligen, oavsett vad DN påstår. Och inte blir jag lugnare av att Wanja Lundby-Wedin skyller på regeringen.
Jag blir så jävla arg.
Vi behöver inte skylla på regeringen - det är bara att rösta NEJ, och ta det ett varv till, och se till att det blir rätt den här gången
Inte bara jag, utan många andra också, har hela tiden ansett att den svenska ratificeringen av fördraget gott kan kompletteras med villkor eller undantag. Det är väl för HÖGE FARAO det unionen handlar om - att ge och ta. Och vi är alldeles för många som tycker att vi GETT för mycket och FÅTT för lite för att Mona Sahlin ska vara alltför säker på att vi kommer att stödja dem.
Det här kommer naturligtvis att ge konsekvenser - jag kommer inte bli nån särskilt aktiv valarbetare under EU-valet, om jag ens röstar vet jag inte vilket parti jag kommer rösta på. Det är jag inte heller ensam om.
Strategerna spelar ett farligt spel när de tar för givet att fackföreningsrörelsen kommer att morra ett tag, men därefter inrätta sig i ledet. Det kanske inte alls blir så. Vi kanske inte alls lugnar ner oss, det här kanske t o m blir partiets egen lilla pinsamma FRA-fråga. Flera LO-distrikt är ytterst tveksamma - olydiga! - och Byggnads kommer vara tvungna att driva sin linje för att behålla nån trovärdighet. Avdelningarna i Stockholm, Skåne och Göteborg har redan markerat sitt missnöje med partiledningens agerande. På torsdag har vi repskap i Byggettan och Hasse Tilly kommer få ta del av våra farhågor. Vi kan ju rimligen hoppas att han framför dem till höge vederbörande.
Jag gillar inte heller den utpressningstaktik som pågår. Dvs, man skuldbelägger mig. Jag ska trängas in i ett hörn där jag av rädsla för att högern ska nå framgångar ska släppa mina principer. Det har kommit såna propåer. Nå, jag är en tjurig jävel. Folk som känner mig kan intyga att det funkar precis tvärtom.
Jag ser istället faran i att 1,7 miljoner LO-medlemmar kommer att visa sitt missnöje med socialdemokratiska företrädare i EU-valet och spola bort partiet. Det är ett långt trovärdigare scenario än att 1,7 miljoner LO-medlemmar kommer att belöna partiet för att det sket i vad vi tycker, eller hur???
I den efterföljande analysen om varför det går åt helvete i EU-valet kommer man sedan totalt undvika att ta in den frågan. ALLT annat kan ha spelat roll, men inte att ett par tusen Fackliga FörtroendeMän slutade prata politik det året, eller vad det berodde på. Det blir som i den stora eftervalsanalysen där man totalt undviker att ta upp Göran Persson personliga ansvar för valförlusten. För ingen skugga måtte falla på ledningen.
Nå här är det i varje fall Lång dags färd mot natt....

Bilden föreställer regeringen och partiet. Vem som är vem får ni väl gissa. Snodd från http://www.crazy-jokes.com/

Sverigedemokraterna gynnas av alliansens magplask. Om opportunism

Häromdagen kom ytterligare en opinionsundersökning som bekräftar det vi varit rädda för - Sverigedemokraterna är på väg att befästa sin position som ett parti på väg in i riksdagen. I svallet runt FRA-debatt och annat har den diskussionen kommit bort en smula. Sådär i förbifarten hörde jag någon analytiker som hävdade att det kunde bero på uppmärksamheten kring deras riksting.
Såpass.
Jag tror inte det. Istället är jag rädd för att det jag profeterat om under lång tid kommer att hända, att de konservativa högerväljare som hellre skulle ta livet av sig än rösta på ett vänsterparti - faktiskt kommer att slira över till Sverigedemokraterna. Ett scenario som givetvis förnekas av borgare. För så kan det ju inte vara.
Men faktum är att ett politiskt vakuum tenderar att fyllas av något. I det här fallet av ett populistiskt parti, som lika mycket styrs av marknadsundersökningar (kanske mer än andra) när det gäller att anpassa sig i nästan alla politiska frågor. Utom en. En stor en.
Att försöka definiera Sverigedemokraterna som höger eller vänster är bara larvigt. Och djupt okunnigt. De är populister. De sätter upp fingret i luften och smilar in sig.
Andra partier, som kanske mer drivs av ideologi både vågar och kan driva politiska frågor där de är marginaliserade eller utopiska. Så gör inte populister - och det är rätt irriterande att folk som utger sig för att vara insatta går i den fällan. Som Fredrik Malm.
De är duktiga på nätet, de här Sverigedemokraterna. Det måste man erkänna. De har en närvaro i olika diskussionsforum som är avsevärt bättre än den från de etablerade partierna; allt i enlighet med den taktik och teknik som undergroundrörelser alltid tvingats till. Och just nu har de en medvind, skapad av en regering som gör precis allt åt skogen, ledda av en trevlig kille som håller på att bevisa den gamla tesen om att man inte blir en bra regeringschef bara för att man var en duktig oppositionspolitiker.
Istället för att som regering ta krafttag mot odemokratiska rörelser - för är det något politiskt parti som vill inskränka olika friheter så är det SD -ägnar man sig med liv och lust åt att göra precis alla sina kärngrupper förbannade.
Olika nyliberaler - och tokhöger också för den delen - vrider sig i vånda just nu. Uppgivenheten är enorm, bland de som skriver på nätet. Riktigt lika illa är det inte ute i landet, hos kommunalpolitiker och andra, kan jag meddela. Men även där tvingas nu en alltmer lamslagen borgerlighet ägna alltför mycket tid åt att rättfärdiga och ursäkta den förda politiken, vilket också öppnar för ytterlighetspartier.
Sverigedemokraterna legitimerar sig i stor utsträckning genom att appellera till "vanligt folk". En tidigare kartläggning av deras företrädare visade på en förskräcklig överrepresentation av folk som definitivt inte var särskilt vanligt förekommande.
Deras anhängare är i stor utsträckning lågutbildade män på mindre orter, och företrädesvis i södra Sverige. Vilket jag har en teori om.
I resten av Europa - i hela världen - är förekomsten av en låglönemarknad en av de viktigaste grogrunderna för främlingsfientlighet. Just i södra Sverige, mest i Skåne, har det under många år funnits lågavlönade, okvalificerade säsongsjobb, som i allt större utsträckning tagits över av billigare utländsk arbetskraft.
Ofta i samarbete med arbetskraftsförmedlare av olika gråhetsgrad har potatisplockning, jordgubbar och äpplen kommit att totalt domineras av icke-svenskar. Vid sidan har allt argare infödingar stått och sett extrajobb och sommarjobb säljas bort till utlänningar. Till detta kommer naturligtvis alla andra strukturomvandlingar som städer som Landskrona eller Malmö drabbats av under de senaste åren.
Och då blir det naturligtvis väldigt enkelt att skylla på den där som ser annorlunda ut, talar annorlunda.
Det är den här debatten vi måste våga ta. Fackföreningsrörelsen har ett mycket större ansvar för att debattera det här än man hittills gjort. Orsaken till det kan också sägas ligga i en inte så liten inomgruppskonservatism - om vi inte talar om det finns det inte. Så är det naturligtvis inte - istället ligger en av nycklarna till en starkare facklig rörelse just i att vi lyckas mobilisera de papperslösa (läs om Sofia som jobbar illegalt här) och de som är här på jobbvisum.
Till detta kommer en allt fegare regering, där man inte ens nu vill ta ställning mot främlingsfientligheten.
Ett flertal borgerliga tyckare förutspår att kärnväljarna kommer att lägga sig på soffan. Det tror inte jag. Dels tror jag att den här FRA-lagen faktiskt inte alls retar upp de omhuldade konservativa bastrupperna i den omfattning som bloggarna tycks tro. I själva verket finns det i konservativa och försvarsvänliga kretsar - dvs kärnan hos moderaterna - en stark övertro på geniala tjänstemän och snabb teknik. En dos med terroristskräck är säkert inte heller i vägen.
Dels är det INTE vad en kärnväljare gör. Röstskolkar. Man går och röstar. Punkt. Man kan byta parti, men man stannar inte hemma. Just i de skikt där vi kan identifiera kärnväljaren - på Lidingö, i Danderyd eller Vellinge, eller för den delen i Pajala - har man mycket högt valdeltagande alldeles oavsett vad som sker.
Jag är övertygad om att SD kommer sätta ett flertal kampanjer i sjön, organiserade av PR-proffs (som gör ett jobb utan att lukta på pengarna), man kommer att satsa på att själva skapa sig en kärna som är mycket lik den som beskrivs i FRP-koden, och man kommer förtvivlat att försöka tvätta bort en del genant skräp som hängt med. Typ folk med öppet rasistiska åsikter.
Runt allt detta raglar en förvirrad radda borgare runt och letar förtvivlat något att samlas kring. Det är nog en lågoddsare att tro att det kommer att bli Sahlin de samlas runt. Den AVSKY man kan utläsa hos både förtroendevalda högermänniskor och framförallt hos anonyma skribenter är rent skrämmande. De skäller som bandhundar på Mona Sahlin för att i nästa sekund mana till besinning när det gäller drevet mot de som svek i FRA-debatten.
De borde lägga sin energi på att ta debatten med de främlingsfientliga istället. Om de nu menar allvar med sin "liberalism". Det är nämligen förtvivlat ont om den sortens inlägg på den kanten...


Bilden är tagen från Hans Lindströms Skurkstreck.... Kolla gärna efter fler roliga bilder där

Inte kommer de emigrera. Om FRA-lagen

Det är bara konstatera att debatten kring FRA-lagen inte står i proportion med vad som faktiskt hände. Nu kan jag läsa på olika ställen att man ska emigrera, man ska starta folkkampanj (lycka till säger jag, blir ni tvåhundra kommer det att överraska oerhört), det ska röstas bort folk, och en massa annat högrött upprört. Lol, som mina ungar skulle ha sagt.
Nej, jag gillar inte FRA-lagen. Jag gillade den inte ens i den förra versionen som presenterades av socialdemokraterna (det finns rätt många harmsna borgare som argt påminner oss om att det var justitieminister Thomas Bodström som presenterade de förra versionen, fast de glömmer berätta att det redan då fanns ett massivt borgerligt stöd för lagen). Min främsta invändning är att den inte kan motiveras. Behövs det krigstida lagar kan jag till nöds stå ut med detta, men då vill jag gärna att det kan motiveras. Vilka hot? Vilket skydd?
Det mesta tyder på att både organiserad brottslighet och terrornätverk (och ofta går de in i varandra ) redan slutat använda den sorts elektroniska kommunikation som FRA-lagen avser att övervaka, eller så är de smarta nog att använda kod, vilket redan PKK på åttiotalet gjorde (när man kallade mord för "bröllop" och liknande, efter vad dåvarande amatörpolisen Hans Holmér påstod). I det senaste Libanonkriget avstod Hizbollah från avlyssningsbar kommunikation, väl medvetna om att världens mest avancerade öron noga spanade. Man använde t o m bredvduvor. Uppenbarligen fungerade det.
De som istället kunde tas fast med den breddade FRA-lagen är vanliga brottslingar, och den informationen ska man tydligen inte få använda. Begrip detta den som kan. Om man nu behöver begripa det - jag har då aldrig hört talas om underättelseverksamhet där man förkastat spaningsmaterial för att det varit lagstridigt. Hos den "vanliga" polisen vet jag att det förekommer, men hos säkerhetspolisen???
Det finns alltså ett rejält missnöje med utfallet i omröstningen, och mest skäller man på de stackare som förmodat stått på barrikaderna, men som vek ner sig, vilket vi trots allt var rätt många som förutspådde. Det finns ett antal olika ordspråk om detta, och jag vet inte vilket av "deras fall blev stort" eller "tomma tunnor skramlar mest" som är mest talande. Och nu vill deras tillskyndare ha deras blod.
Som jag redan skrivit på annan plats - bloggarna är en rätt liten grupp i samhället, och deras påverkan är milsvida från vad den var för att lyfta fram t ex Barrack Obama. Det har att göra med att så många av dem bara är tyckare, men vet alldeles för lite om hur man bedriver politisk opinion. Man sitter i sin lilla bloggstuga och väntar på besök. kanske man tar en fika i en annan liten bloggstuga, men sen springer men tillbaka till sin skyddade verkstad och skriver ett inlägg som ett par hundra personer läser.
Det är därför det är märkligt att centerns kommunikationschef skjuter sig rejält i foten när hon ifrågasätter en annars rätt insnöad bloggare och tror att detta skulle höja centerns aktier. Man kan lugnt säga att det inte gick bra.
Jag har i ett par dagar grälat en del på andra bloggar. Hos några gick det inte bra; deras bloggversion accepterar inte min mejladress, och det känns ju som en bra idé för att slippa debatt. Fixa! Om ni nu läser detta.
Kollegan Fridén har en längre genomgång av riksdagsprotokllet, och givetvis är det här ett bakslag för regeringen. Och åter visar statsministern att han inte klarar sitt jobb. Men det är inget att förvånas över.
Nu kan man ju fundera på vilken långsiktig effekt denna debatt har på opinionen. Och jag säger "inte ett dugg". Jag tror att regeringens väljarstöd är nere i kärntrupperna, och även om det mullrar en del där, kommer man näppeligen att falla djupare. Inte kommer bloggarna att emigrera heller. Vart då om man får fråga? Till nåt land som inte ens reglerar sin omfattande övervakning i lag kanske? Det skulle väl kännas bra... För rösta på vänstern är det väl aldrig frågan om???
Vi har sett andra hastigt uppblommande rörelser som fått abnormt med uppbackning och sedan i hög hastighet körde i diket. Politik är en långsam process, och att etbalera nya prtier kräver resurser som liberaler knappast är villiga att spendera, i varje fall inte om det är fråga om tid. Jag tror knappast de som idag kritiserar de som röstade för FRA kommer lägga sin röst där, och än mindre på SD, som förmodligen applåderar förslaget.
Även om jag tycker det är kul att vissa får rejält med stryk i debatten nu (eftersom de bett om det länge...), ska man ha klart för sig att mycket få av just samma bloggare, hade nån större åsikt om att det applåderades i kammaren sedan man beslutat försämra sjukförsäkringen, vilket Katrine Kielos syrligt kommenterar. Inte heller har jag sett särskilt många bloggare som kommenterat faktumet att regeringen å ena sidan sågar bort miljarder i försvaret med hänvisning till att det saknas ett hot mot Sverige, men man ska lägga till miljarder för övervakning för att det finns ett hot mot Sverige (ja, jag vet att FRA inte får riktigt en miljard men upplysningsvis finns det andra delar av försvaret och samhället som också avlyssnar).
Begrip det den som kan.
Och varför går drevet enbart mot de som ändrade sig i sista sekunden? Det vore ju en poäng i att ge sig på de som faktiskt var för förslaget hela tiden. Om inte annat för att de var för så mycket att de kunde tänka sig att rösta för även utan dessa förbehåll som annars var avsedda att ytterligare trygga integriteten.
Att sedan en rad framträdande borgare gör dumma saker är väl knappast att förvånas över. Deras dumhet gör det dock inte lättare att stå ut med egen dumhet. Bättre kan du, Stjernkvist! Och det är lätt att sitta vid sidan och förnöjt skåda kaoset just nu, men snart kommer Wolodarski och SvD börja hoa om bristen på opposition igen. De har naturligtvis en poäng där, men det är svårt att spela mot nån, som precis som PJ Anders Linder skriver, hela tiden gör självmål.

Titta vilka stora öron jag har - det är bara för att jag ska kunna höra precis allt du tänker, baby!

Takt eller otakt. Omröstningen på Irland

Efter en viss vånda, och några påstötningar, kanske det skulle vara dags att fundera kring vad den avhållna folkomröstningen på Irland faktiskt betyder. En genomläsning av mer eller mindre balanserade analyser under helgen ger ju vid handen att det nog inte betyder så mycket. I vart fall inte om man ska dra några slutsatser av vad olika EU-vänner anser, och redan här kan det vara dags att stoppa ett tag och fundera.
Det är ju nämligen så att de som å andra sidan är mot EU drar vissa växlar på det här, och de som gillar EU drar andra växlar. Sen har vi all de andra - däribland jag - som inte är riktigt säker på om det ens går att dra några växlar på det.
Så här blev det - irländarna röstade nej till fördraget. Drygt fyrtio procent, en löjligt låg siffra i mina ögon, men tydligen rätt hyfsad för att vara Irland, deltog och Nej-till-Lissabon vann. Och tyvärr, kära tveksamma till EU - det var nog så att det var just Nej-till-Lissabonfördraget som vann. Det var inte Nej till EU som vann.
Och återigen fick vi en handfast demonstration av en centralbyråkrati i Bryssel som inte dansar samma dans som medborgarna. Nä förresten, de dansar inte alls.
Irländare gillar EU. De har via en massa spex och trix och tack vare en start som ett i det närmaste U-land i Europakollektivet, haft en mängd olika förbehåll och fördelar tidigare. Av samma sort som olika nya EU-medlemmar i Östeuropa också har. Det har pumpats in miljarder i Irland, och de har haft status som lågskatteland. I det nya förslaget till fördrag fanns det uppenbarligen risk för att en hel radda av dessa fördelar skulle få stryka på foten. Jag skriver uppenbarligen därför att i de textmassor som presenterats är det svårt att utläsa VAD som faktiskt avses.
En hel massa olika pampar inom EU, och rätt många EU-finansierade lobbyorganisationer, jobbade frenetiskt för att irländarna skulle rösta Ja, men detta sprack alltså. I förbifarten kan man ställa sig ytterst frågande om det verkligen är meningen att organisationer finansierade av EU ska kunna driva valkampanjer - det känns lite som om arbetarrörelsen i nästa val skulle ställas mot svenska staten.
Ändå misslyckas detta.
Att inte betrakta detta som ett demokratiunderskott är att skjuta sig i foten. Det fanns en förödande samsyn i den politiska hierarkin om att rösta Ja. Ändå blir det Nej. Och det är nu det egentliga arbetet börjar - det som borde ha påbörjats innan man beslöt sig för att sätta Lissabonfördraget i sjön - nämligen att ta reda på vad folk vill. Och sedan förklara detta på ett bra sätt. Om detta skriver Petter Larsson bra i EfterArbetet
Irländare jag haft kontakt med är ohyggligt irriterade på EU.s klåfingrighet. Allt från storleken på pints till enormt kostsamma processer för att kunna få ut bidrag för att bygga om en skola. Känns detta igen? Jag tycker mig ha hört saken förr, fast i Sverige. För DET VAR INTE DETTA som den europeiska gemenskapen skulle handla om.
Det jag har läst av Lissabonfördraget, företrädesvis om arbetsrätt, ger mig en krypande känsla av fler ansiktslösa byråkrater. Av folk som kommer att besluta om saker, om regioner, om länder de inte har en aning om. Allt mer av de dagliga besluten skulle läggas på tjänstemän - i en sann europieisk byråkratitradition som är mycket främmande för många av oss.
Till skillnad från den gängse uppfattningen är svensk byråkrati vare sig massiv eller snårig - om man jämför med just denna europeiska, och då kan ni ju tänka er själva.
Irländare har en sund inställning till byråkrati, och en hög nationell självkänsla. Just denna nationella självkänsla både skrämmer och fascinerar. För i det EU vi en gång tog ställning till var det inte tal om att nationalism och chauvinism skulle växa. Men det blev precis så - enligt min åsikt framprovocerat av alltför skyndsamma förändringar, försämringar och bristande lyhördhet för regionala åsikter.
Idag vet vi att de fyra friheterna är heliga. Och av dessa är den om det fria kapitalet den allra friaste. Men för de flesta av oss har detta kommit att göras synonymt med industridöd, flytt till låglöneländer, arbetslöshet och en massa problem. Nu vet jag att jag kommer att bli beskylld för det ena och det andra, och jag kan frankt säga att nej, jag tror inte på en oreglerad marknad - sånt blir det bara elände av.
Vilket förmodligen irländarna också visste och tog med i beräkningen.
Nu ska man ha klart för sig att det redan dyker upp olika förklaringsmodeller till Nejsidans vinst. Och i vanlig ordning kan inte Ja-sidan orka med att erkänna sina brister - istället låter analysen som att det var inrikespolitik som avgjorde, ett allmänt missnöje med politiker, missuppfattningar och Nejsidans lögner. Ungefär.
Man kan ju hoppas på att en seriös analys faktiskt tar in andra saker. Till exempel att kloka människor på Irland visste vad de röstade på, att de inte gillade vad de såg, att de inte ansåg att Lissabonfördraget var tillräckligt bra.
Att som EU-parlamentarikern Jan Andersson försöka sälja in saker med att "det är inte bra men det är i vart fall bättre än det vi har" är en ovanligt kass marknadsföring. Skulle jag gå ut till medlemmar och säga "ta arbetsgivarbudet, det är i varje fall bättre än det vi har" skulle jag få på huden.
Man ska ALDRIG nöja sig med mindre än det bästa.
Det har tagit en jävla tid att böka fram detta fördrag. Nå, då kunde man kanske ha skapat nåt som var bättre. Istället för att skapa nåt som ett par miljoner väljare på en liten ö kunde kasta i Irländska sjön.
På samma vis kan jag återföra detta till mitt ständiga tjatande om Lavaldomen. Varför ska jag rösta för något som är sämre än det jag har? Kan ni se framför er hur engelsmän helt plötsligt ska börja köra på höger sida, eller fransmän inte kunna köpa vin hos handlaren på hörnet? Det är här förespråkarna för EU gör ett av de stora felen - jag minns med glädje när Cecilia Malmström med sin gälla stämma frammanade synen av en svensk gruvarbetare i Kiruna som med intresse följde lokalpolitiken i Provence, eller hur den tjeckiska mamman kände samhörighet med mamman i Portugal. Det var kul att läsa det - men totalt verklighetsfrämmande. Vi må alla vara europeer men vi är inte samma folk, har inte samma bakgrund eller samma möjligheter.
Om man vill kan man naturligtvis klumpa ihop oss till konsumenter - populärt i dessa dagar - men inte ens där är vi likadana. Man säljer inte bilar på samma vis i Sverige som i Frankrike, vilket är en gammal sanning bland just bilnasare. Man säljer uppenbarligen inte heller politik på samma sätt heller.
Ett annat stort fel EU-förespråkarna drabbats av är insikten om vad EU faktiskt kommit att bli. Det håller på att bli ett Europas Förenta Stater, med gemensam politik inom långt fler områden än vi kunde tänka oss 1994, och i det imperiet ligger Sverige mycket långt bort.
Fortsätter den nuvarande politiseringen av EU betyder det att makten kommer att finnas i ett segment från London till Rom ungefär. Det är så uppenbart att man måste vara blind för att inte se det - och det är vad som skrämmer mig. Och det händer saker i detta Europa som inte alls påverkas av ett fördrag...
I den slutliga analysen om varför Irland sa nej kommer det nog att visa sig att det var det som skrämde också irländarna.


Kolla in bilden och ta en funderare på varför irländarna kan känna sig en smula utanför det europeiska centrumet

I serien om moderata flaggskepp. Om Motormännen

Det är en mänsklig rättighet att få köra en så stor och tung bil som möjligt, att låta den spy ut så mycket avgaser som möjligt, och till ett så lågt pris som möjligt. Det är en snabb sammanfattning av den politiska agendan för ett av borgerlighetens mest högljudda megofonorgan - nämligen Motormännen.
Organisationen, som strängt taget överlevt sig själv, har under många år drivit absurda krav, som oftast också appellerat till dess kärntrupper. Dvs medelålders män som åker själva i sina för stora bilar. De har också med kraft förnekat alla tänkbara kopplingar mellam bilar, utsläpp och en ökad förstöring av jorden och utarmning av jordens resurser.
De har mer eller mindre oförtäckt också stött just borgerliga partier, med partiska annonser, med demonstrationer och manifestationer, och självklart jobbar där också en driva fd politiska tjänstemän med borgerlig bakgrund. Kan man tänka sig. Det är dock festligt att se hur lätt medierna gärna kopplar ihop olika folkrörelser med socialdemokratin men det verkar som förgjort att få samma naturliga länk mellan t ex Motormännen och borgerligheten (det finns fler där - Stockholms Handelskammare har vi redan berört - nästa är Villaägarnas Riksförbund)
Därför är det inte utan en viss skadeglädje man nu noterar hur Motormännen agerar när de åter fått dörren i ansiktet, av de som tackade för stödet och därefter stoppade vallöftet i papperskorgen. Och man ska inte alls underskatta värdet av detta löfte - för en normalfamilj på landet, med två bilar, är inte drivmedel en liten kostnad i budgeten. Men det har väl aldrig känts som Motormännen drivit just dessa frågor.
Det känns mer som de engagerat sig i ringleder runt större städer, parkeringsterror och biltullar - alltihop frågor som inte är särskilt relevanta för den som bor norr om Arvika. Men å andra sidan viktiga frågor för att kunna slå på den dåvarande socialdemokratiska regeringen.
Vi väntar alltså på bensinrevolutionen, på skatterevolten. Mejladresser till riksdagsmän, offentliga möten, tuta för din rätt att köra bil. Och man önskar att man hade lite sparade bilder av Motormännens sida när det begav sig; då var det ingen hejd på aktioner och reaktioner och invändningar och protester. Man bara uuuu-undrar - var är dom nu?

Sverige och NATO. Om att smyga på oss beslut

Den senaste tidens turbulens om försvarsfrågorna borde egentligen glädja alla som vill att Sverige ska ha ett modernt anpassat försvar, men det handlar naturligtvis om något annat. Det handlar om att Sverige ska med i NATO. Den moderate officeren och riksdagsmannen Göran Pettersson hymlar inte med det. Genom att såga av alla grenar som ÖB hänger på ska Sverige tvingas in under det transatlantiska paraplyet.
Naturligtvis ger det här en schimär av att folket faktiskt vill vara med i NATO, vilket kloke Per Westberg raskt genomskådade.
Det är en strategi som klippt och skuren efter den mall som de republikanska hökarna använde när de år 2000 förflyttade först den ekonomiska makten över den amerikanska försvarsmakten till utskott med hemliga sessioner och hemliga beslut, och därefter också besluten över de militära operationerna, på ett sätt som aldrig tidigare setts ens i USA.
Mot detta kan och skall man invända en massa saker. Det första är att den moderata regeringsledningen inte alls under valrörelsen talade om det här. Istället var beskeden glasklara - Sverige ska inte in i NATO, utan även fortsättningsvis stå utanför. Våra åtaganden inom EU räcker. Istället lovade man att stoppa regementsdöden, och att utveckla olika vapensystem. Intet av detta sker nu.
Det andra är att frågan om att gå med i NATO är en alldeles för viktig process för att stoppas undan av försvarsministern. Det handlar om att analysera det utrikespolitiska läget, och där har genast en radda kompetenta personer förkastat de analyser som nu Sten Tolgfors tycks basera sina teser på. Och det är inte utan att man undrar var finländare och norrmän tycker om saken.
Istället måste naturligtvis ett beslut om att gå med i NATO underbyggas med en bred opinion, annars verkar det ju statskupp. Och vad jag vet har försvarsutskottet hittills avvisat dessa propåer. Vilket då tydligen fått den otåliga moderatledningen att öppna en bakdörr.
Jag personligen ser det svenska försvaret som något nödvändigt ont. Jag vill inte se att Sveriges försvarspolitik ska styras från Bryssel (eller nån annanstans ifrån) och jag vill inte att svenska soldater ska riskera sina liv i orättfärdiga militära aktioner, som kanske på sikt kommer att göra Sverige till en måltavla för terrorister. För det är där små stater hamnar.
Det märkliga är ju att den annars så politiskt pricksäkra moderata partiledningen verkar ha skjutit sig i foten rejält när det gäller väderkornet. Försvaret är en hjärtefråga för många moderater, både av nostalgiska men också av ideologiska skäl. Antalet officerare som röstar på moderaterna är säkert högre än för något annat parti, och efter vad jag kan se på olika ställen på nätet verkar alternativet nu vara Sverigedemokraterna. För moderata män.
På Svenskans ledarsida verkar maskinen ha gått alldeles i baklås. Och bitterheten lyser genom. Jag skulle kunna vara skadeglad om det inte vore för att frågan är för viktig för att hanteras så här. Regeringen sköter det här på ett rent farsartat sätt.
Den tidigare avhoppade moderate försvarsministern Mikael Odenberg (se TV här) förkroppsligar förmodligen just den attityden. Frågan är hur olydiga hans riksdagskollegor kommer att vara. I själva verket kanske det bara blir en blå puff av alltihop - jag tror att just samma politiska väderkorn kommer att ändra riktning igen. Fast målet lär säkert vara NATO i fortsättningen också.
Det är inte utan att man kommer att fundera på Mogens Glistrup, som grundade Fremskridspartiet, och hans alternativ för det danska försvaret - en telefonsvarare som på ryska sa: Vi ger oss! Är det också Tolgfors modell, eller ska vi ringa till NATO?