Nu vänder det i byggbranschen. Eller...?

Nu verkar det ha lossnat i byggsvängen. Orderböckerna är fulla, bodarna bokas och man skriker efter utbildat folk. Heter det.
Men är det verkligen så? Eller menar man egentligen att "nu kommer byggföretagen importera utländska byggjobbare som är antingen a) anställda av bemanningsföretag som skattar på Irland eller b) som har en F-skattsedel som påstås göra dem till egna företagare."?
I min bekantskapskrets har det knappast rört sig.
Kompisar som är småföretagare svär över utländska firmor som snor åt sig ROT-jobben, kompisar som lämnat byggbranschen temporärt för att slippa stämpla ser inte att det väller ut platsannonser. Det vi ser är att ett antal större infrastrukturprojekt ska sättas igång. Och en och annan arena. Om vilket vi återkommer.
Det tar nämligen lång tid att få igång saker som Nya Karolinska eller Norra Stationsområdet i Stockholm - under säkert ett år kommer man att förbereda; bygga transportvägar, gjuta kranfundament, ordna vatten och avlopp. Bostadssidan ska vi bara inte prata om - den magnifika ökning av bostadsbyggandet som borgarna är så stolta över är naturligtvis en bluff. I synnerhet som det som framförallt efterfrågas är hyresrätter, och det som byggs till största delen är villor, radhus och bostadsrätter. Idag går det nästan 70 sökande på varje ledig lägenhet i regionen.
I somras levererades en rapport om hur infrastrukturbyggena såldes ut till utländska företag (fast alldeles väldigt ofta med svenska huvudägare, kan man tänka sig) som fick på tok för lite spridning. Nån stjärna tyckte väl man skulle få åka på karnevalen i Almedalen och presentera den, och där försvann den ytterst effektivt. Jag har skrivit om det tidigare, och rapporten hittar ni här
Kära byggarbröder och byggarsystrar - jag hoppas innerligt att jag har fel. Men ju längre jag ser desto fler utlandsregistrerade firmabilar ser jag på villauppfarterna, desto mer jag lyssnar, desto fler språk jag inte talar hör jag i bodarna (jo, det är korrekt hel mening...). Och jag ser arbetsmiljö och villkor jag inte tycker om.
Nu rör det infrastruktur - tunnlar, broar, järnvägar. I morgon kommer det vara bostäder, var så säkra. Och det handlar inte bara om oss som är med i facket - det här är en överlevnadsfråga för alla dessa tusentals småföretagare som lever på privatpersoner, på enstaka inhopp på större byggen. Vem för deras talan? Vet de ens om det? Och vad säger Maud? Att Svenska Arbetsgivarföreningen skulle bry sig om dessa allra minsta är nog att hoppas för mycket.


Bilden? Genomslagsfest i Norra Länken

Outbildade jobbare blir arbetslösa jobbare

I en ny avhandling konstaterar forskaren Ingrid Berglund vid Stockholms universitet att dagens byggutbildningar håller för låg nivå. Fortfarande på 200-talet finns det alldeles för många som tror att det skulle räcka med två nävar, en stark rygg och förmågan att gå ut i regn och rusk för att duga som framtidens byggnadsarbetare.

Inom Byggnads vet vi det här sedan länge - den traditionella lärlingsutbildningen, där man lär sig yrket från grunden, existerar knappt idag. Och idag räcker inte schablonbilden. Idag förväntas en byggnadsarbetare vara självgående på ett sätt som vida överskrider vad man behövde för femton år sen.

Det är därför det är så viktigt att nya byggjobbare lär sig saker ordentligt - lär sig läsa, lär sig engelska och matematik. Och dessutom lär sig att ta del i samhällsdebatten, för idag behövs de fackliga rösterna mer än någonsin.

I den tilltagande arbetslösheten är det också så enkelt att den som har bättre utbildning kommer att klara sig bättre än den som har sämre. Kan vara bra att komma ihåg.

Idag är det många som stirrar sig alltför blinda på våra relativt höga löner (dvs vi tjänar mycket pengar under en period av våra yrkesliv, men vi blir inga rika pensionärer) och tar det för självklart - men vi får aldrig glömma att vi har de lönerna just för att vi stått tillsammans, slagits för vår rätt och haft kloka och smarta företrädare.

Det kan vara bra att komma ihåg det när skolministern vill skicka unga grabbar rakt ut i ett yrkesliv som inte längre tar hand om dem. Och man skulle vilja rycka tag i Björklund och skrika åt honom att det är inte femtiotalet längre, vi har inte välmenande äldre yrkesmän som gärna lär upp ungt folk. Och dessutom slussar in dem i vidareutbildning och föreningskunskap - så där som det borde vara, men som det nog aldrig varit.

Utan smarta byggnadsarbetare och en stridbar fackförening kommer vi snart att återigen vara lågbetalda och utnyttjade, utslitna och avlagda.

Det nya proletariatet

Emellanåt får man höra folk som inte tycker de har nån nytta av facket. Och det kan ju vara så - för är man ung och stark eller bara snygg och smart, så ordnar sig säkert det mesta ändå. Det är väl det som Liza Marklund lider av - om jag skulle insinuera att hon kanske, kanske skulle haft en smula nytta av sitt utseende skulle jag förmodligen spöstraffas offentligt. Så det gör jag inte. Men det intressanta är att just hon och hennes sort, också ofta är de som är mest förbannade på facket.
Dels kan det bero på en grundläggande okunskap om historien bakom, men den är ju lätt att ta reda på, dels är det en inte så liten ilska över att en massa lågutbildade människor som inte är smarta och vackra (inte alltid i varje fall, säger jag som vet hur det ser ut i en byggbod 0557 på morronen) ändå lyckas få framgång och inflytande.
För det är ju naturligtvis det facket handlar om - genom att slå oss samman kan lågutbildat folk nå framgångar som de var och en för sig inte hade nått. Och emellanåt också komma längre än de unga, starka, snygga och smarta - vilket då kan vara bra att komma ihåg.
En vacker dag är man nämligen inte ung eller stark eller vacker längre, och då får man sannerligen hoppas att man fortfarande är smart.
Smarta var de rumänska byggjobbare som i veckan vände sig till Byggettan och fick ordning på sina arbetsvillkor. De som satte sig i en buss på den rumänska landsbygden och kördes genom ett avtalslöst Europa - baksidan av framgångssagorna.
De har jobbat på byggen sida vid sida med svenska jobbare, och haft sämre villkor, vidriga arbetsförhållanden och bott i misär. Den som säger att de valde själva kan ju ta och välja det då. Eller de som säger att de ska vara glada för de sex euro de skulle tjäna i timmen (vilket i runda slängar är sextio spänn), eftersom det är mer än de skulle tjäna hemma i Rumänien - jag kan berätta att de blev ännu gladare av att få tjäna över 150 spänn i timmen istället.

Vilket de alltså får därför att de gick med i fackföreningen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva.

Läs det igen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva. Utan facket hade de fortfarande varit underbetalda legohjon, illa sedda av andra som lönedumpare, och med minimala eller inga möjligheter att påverka vare sig lön eller arbetsvillkor.

Jag skrev om det tidigare - det finns fortfarande ett arbetsliv där man inte får säga emot, där man fortfarande kan bli både hotad och gallskriken åt, där man inte får pissa när man själv vill, och där lönerna hålls nere och där den svage blir ännu svagare. I de duktigas diktatur har man glömt det.
Det är därför det är viktigt att berätta vad den fackliga kampen handlar om - det handlar inte om att några svenska byggjobbare ska ha det jättebra på bekostnad av andra. Istället handlar det om solidaritet med de som har det sämre, och att aldrig ge sig. Rumänerna i Solna hade inte fått det bättre av att Byggnads varit ett svagare fackförbund, Och det är en kunskap som måste fortsätta spridas


Bilden - det är inte första gången rumäner, det nyaste tillskottet till jobbproletariatet i Sverige, nyttjas och utnyttjas. Ni kan bara inte ana er till hur det är på de ställena - hur det luktar, hur det svider i ögonen av gasolen de använder. Eller när man kan se hur rädda de är, för mannen i den svarta skinnjackan, han som bestämmer...

Centern är förutsägbar. Och rätt trist.

Jag skrev det tidigare - vill man ha ett val som handlar om hur vi fixar villkoren på den svenska arbetsmarknaden, så varsågoda. Den fajten tar vi gärna! Kom igen bara.
Centeristen Lena Ek försökte på ett lite pinsamt och halvdant sätt ta poäng på att berätta skrönan om blockaden mot Laval i Vaxholm. Den blir inte sannare för att man berättar den fler gånger (det finns åtskilliga poster på bloggen om den händelsen). Hon undvek däremot att berätta om de hundratals fall sen dess, när facket fått hjälpa exploaterade gästarbetare - både för att få ut sina löner, för att få drägligt boende, eller för att helt enkelt inte slå ihjäl sig på jobbet. Eller bli ihjälslagna, för den delen. Istället ansåg hon att: "Kollektivavtalen är mindre viktiga än det öppna och fria Europa"

Centern får gärna träffa våra medlemmar från Polen och Baltikum - och de är många. De flesta har startat i bolag som Laval, blivit lurade, fått hjälp av facket och blivit medlemmar själva. Lena Ek har liksom inte fattat att de här killarna (det är nästan bara män) tjänar mer pengar på att vara med i facket än att stå utanför.
Däremot borde hon naturligtvis ha sagt något om sin partikamrat, Federley, och hans exploatering av svensk arbetsmarknadstrygghet, eller om de tusentals gästarbetare som idag lever under vidriga förhållanden i Sverige - för vi ser inte alla, hör inte alla, kan inte hjälpa alla.
Det är traficking, som pågår dagligen. Om detta hade centern mycket lite att säga. Eftersom deras rättigheter skyddas av just kollektivavtalen.

Ett grundtips är att centern istället skjuter bort sig själva från Europa. Helt och hållet. Lycka till säger jag.


Här kommer Waxholms Trean. Båtarna är avsevärt trevligare än det som hände i Vaxholm, och efterspelet till det. Och det skall återkommas till det här - ett rödare Europa är enda garantin för att det inte ska hända igen..

Fackföreningar är alltid internationella

Det kan vara på sin plats att påminna om att fackligt arbete är mer internationellt än vad många verkar inse. Sverige är ingen avgränsad ö, allt vi gör idag beror på eller kommer påverka händelser utanför våra gränser. I synnerhet gäller det byggjobbare - som av tradition är ett ambulerande och kringkuskande släkte.
Det är därför vi ständigt kämpar med utländsk arbetskraft, som lockas hit (och jag menar lockas, för det är rent hemskt att upptäcka hur lite polacker eller letter vet om Sverige) på falska grunder. För att kastas in i svartarbete, lönedumpning och i vissa fall rent slaveri.
I senaste Fokus ondgör sig Martin Ådahl över Byggnads och repeterar den gamla osanningen om att företaget Laval skulle ha blivit oschyst behandlat i Vaxholmskonflikten. Han har varit ute och seglat förr, utan roder, den gode Ådahl, men man kan väl inte förvänta sig annat.

Han ser inte heller sambandet mellan lönedumpningen - och allt annat - i Vaxholm, och hur byggnadsarbetare behandlas i t ex Dubai. Jag har skrivit om det förr, men kolla in det här reportaget. En plats som beskrivs som ett paradis, fast inte för de som ska se till att hjulen rullar. Framför allt ska man inte kräva demokrati och rättigheter - då blir man deporterad.
Det är trist att folk som Martin Ådahl glömmer bort att demokrati och yttrandefrihet må ha varit liberala begrepp från början, men de hade knappast genomdrivits utan fackföreningarna, vare sig i Sverige eller i det gamla östblocket.
Det är därför fackföreningsrörelsen är internationell - om vi är starka i Sverige stärker vi våra kamrater i andra länder. På samma vis stärks vi av dem. I en alltmer global värld är det naturligtvis rent barnsligt att tro att facket har spelat ut sin roll - hur gärna marknadsliberalerna än vill tro det. Vi organiserar oss alltid - trots överhängande livsfara, vilket är en mycket bister realitet på många ställen. Vill man vara riktigt elak kan man dra ett rakt streck från Martin Ådahls åsikter till dödsskvadroner i Latinamerika.

Vi har inga som helst problem att värva dessa förmodat fackföreningsfientliga utlänningar, tvärtom. Och det finns så mycket skit att ta rätt på så ni kan inte ana det - allt ifrån utebliven lön till arbete i miljöer där vi knappast skulle vilja vistas utan radiakdräkter, men där de jobbar i tröja och lågskor.
Man ser inte heller sambandet mellan en stark facklig rörelse och en bra arbetsmiljö, eller mellan stora skatteintäkter och hög lön, eller den konsumtion som kommer av det. Istället fortsätter man att misstänkliggöra Byggnads - vi beskrivs som smått rasistiska mot utländsk arbetskraft. Nå, följ med ut på några arbetsplatser och se hur de här killarna lever, och försök sen påstå att de skulle valt detta frivilligt?
Fattiga människor har sämre valmöjligheter. Och Martin Ådahl verkar tycka att de ska fortsätta vara fattiga.



Bilden föreställer Lech Walesa, som ledde den fackliga kampen mot kommunismen i Polen, och som blev en symbol för frihet och demokrati.

Maud Olofsson satsningar ger inga jobb i Sverige

Näringsminister Maud Olofsson har vid ett flertal tillfällen försökt lugna upprörda känslor - främst över regeringens handlingsförlamning - genom att hänvisa till de infrastrukturprojekt som ska sättas igång i landet. Någon kanske t o m har gått på det, och då kan det vara dags att tala om var projekten i Stockholm har hamnat.

Som synes har de flesta avsluten landat hos utländska företag, och kommer bemannas med utländsk personal. Företrädesvis polacker och slovaker. Det är möjligt att några uppgifter kommer besättas med lokalt rekryterade yrkesarbetare, men se det är inte alls säkert.
Det här är upphandlingar som sker på uppdrag av Vägverket och Banverket, och de har att följa gällande lagstiftning. Men eftersom Byggnads har dåliga erfarenheter från t ex Citytunneln i Malmö är vi rätt övertygade om att det hela inte går rätt till.
Vi vet att polska yrkesarbetare tvingas lämna ifrån sig en del av sin lön till "förmedlare" i hemlandet, att de satt i system av enbart arbeta i ett land i 182 dagar - eftersom de då inte behöver skatta alls - och att polska byggföretag ständigt reorganiseras med nya organisationsnummer (i Polen betalar "nya" företag mycket låg skatt, vilket gör att bemanningsföretag baserade i Polen alltid kan betraktas som nyregistrerade, men med samma företrädare...)



Och detta är enbart själva trafiklederna - runt allt detta kommer naturligtvis långa rader med annan byggnation. Här ska byggas stationer och gallerior och bostäder, men den taffliga och naiva hantering som råder under dessa upphandlingar ger inte vid handen att dessa arbeten kommer skapa jobb för svenska byggnadsarbetare. I själva verket har ju de som nu vunnit upphandlingarna i det närmaste förtur till kringbyggnationen.
Vi talar om många arbetstimmar här - och jag vill inte ens tänka på vilka stämningar som kommer råda när man inser att man faktiskt säljer ut dessa arbeten till utländska företag. Som vare sig är intresserade av svenska avtal eller av svensk lönenivå.
Kort sagt, Maud Olofsson ljuger. De här satsningarna kommer icke att ge hjälp åt den svenska ekonomin. Istället kommer enorma pengar - skattepengar! - föras ner i fickorna på olika konsortier, och mycket lite kommer Sverige till nytta.
Därför blir man mer och mer misstänksam när olika företrädare för byggbranschen efterfrågar olika statliga stödformer. Är det bara för att man vill ha pengarna eller tänker man fortsätta där NCC började, i Malmö, och bara anställa gästarbetare?

Tack till Byggnadsmedlemmen Bengt Ekström som snokat reda på dessa uppgifter (och mycket mer)....

Den lilla bilden föreställer Lennart Swahn, som förutom en massa andra saker också ledde ett program som hette Blåsningen. Det passar jättebra som beskrivning på den här posten....

Låg facklig aktivitet ger låga löneökningar. Om solidaritet.

Egentligen är det en ramsa man borde trycka upp i mängd och sprida på arbetsplatserna - dålig facklig uppslutning ger dålig löneutveckling för yrkesgrupper med lägre utbildning. Samma sak gäller inte för läkare eller advokater eller arkitekter - de är inte så många, de har en mycket bredare basutbildning, och de utbildas inte i flockar. Alltså kan de också förhandla i ett läge där de kan ställa högre krav.
Men för oss som finns i drivor, och med ivriga skockar som gärna tar våra jobb till en lägre penning, är det viktigt att komma ihåg att ju färre som organiserar sig, desto mindre trovärdighet har vi i förhandlingar.
Det finns många som bara glider med, som låter andra göra arbetet, och som nöjer sig med att betala medlemsavgiften (och gärna skälla lite om att det är för dyrt och att man får för lite för pengarna). Den fackliga rörelsen får faktiskt ta på sig en hel del av skulden för detta -eftersom man under många år försökt värva medlemmar genom att jämställa ett fackligt medlemskap med en försäkring.
Och har man en försäkring behöver man ju faktiskt inte göra mer än att betala premien. Fortfarande idag kan jag höra fackliga förtroendemän som motiverar medlemskapet just genom att jämföra med en försäkring, trots att det inte alls är svårt att värva medlemmar genom att istället hänvisa till det fackliga löftet.
Fackligt medlemskap är inte en försäkring, även om just försäkringsbiten är en del av verksamhet.
Graden av aktivitet kan naturligtvis variera, men nog bör man kunna ta sig iväg till ett medlemsmöte eller två på ett år. Annars är det skräp - och ju färre vi sitter på våra möten desto mindre trovärdighet har vi. Fortsätter den nedåtgående trenden hamnar vi förr eller senare i samma sits som syndikalisterna, ett litet förbund som måste ta till överdrivna åtgärder i enstaka fall för att kunna få något resultat. Och det klarar de så länge de representerar så få - men skulle Byggnads bara representera trettio procent av yrkeskåren skulle vi vare sig kunna förhandla effektivt, eller ha muskler nog för att agera i alla de ärenden som skulle komma på bordet.

Framtidens fackliga arbete kommer kanske t o m kräva ännu högre organisationsgrad än vi har idag, och inte ens det kommer att räcka. I en alltmer konkurrensinriktad omvärld kommer många att ställas inför det mest fruktade hotet av dem alla - sänk din lön eller bli arbetslös, något som är en realitet i många andra länder.
Och då räcker det inte med att ha betalat sin medlemsavgift och fortsätta sitta bakåtlutad. De fackföreningsfientliga har vädrat morgonluft och driver på för det de kallar förändringar, vilket är försämringar för de som utsätts för det. Den som trodde att striden var avgjord har haft gruvligt fel.
Därför är det bra att Byggettan förhandlat upp lönerna för de som utnyttjades på bygget vid Liljeholmen. Det är synd bara att det är en never-ending story med utnyttjad arbetskraft.
Jag undrar om Expressens ledarskribent då tycker att det är tråkigt att de fick ett lönelyft på 300 %. Jag tycker ledarredaktionen kan lyfta på arslet, åka dit och fråga om de är mycket missnöjda med Byggnads....
Vi ser nu en vikande trend inom byggindustrin, och det är nog ingen som ska känna sig alltför säker på sin anställning. Det börjar precis som det alltid gjort, med att egnahemstillverkarna börjar varsla folk (länk här och här), och att nyproduktionen minskar samtidigt som ROT-jobben ökar. Till råga på allt har vi också en regering som inte begripit att folk också behöver bostäder i lågkonjunkturer, och att skuldsättning för 1 500 000 för en nittonåring för att kunna få en egen lägenhet inte är aktuellt - eftersom regeringen prioriterat bort byggande av hyreslägenheter.
Och det är precis nu som Byggnads måste börja visa musklerna - vi har alltid varit duktiga på att gå i spetsen, ta smällar, vara uppkäftiga, men vi kan inte vara det utan ett massivt stöd av medlemmarna. Och det får vi bara om man går på mötena.
Facket är ingen försäkring. Det är det enda sättet vi har för att få en löneutveckling som inte bygger på arbetsgivarens godtycke.

Bilden föreställer Kronblom, en god representant för de som inte orkar engagera sig, utan som är nöjda med att nån annan gör jobbet. Att sedan se sambandet mellan ständig fattigdom och sitt eget ointresse är en helt annan sak....

I en etta på tre kvadrat....

För det är ju vad det motsvarar.
Vi har ju en stark känsla av att problemet med utnyttjade arbetare är en smula underskattat, milt sagt. Eftersom dessa "gästarbetare" beter sig som illegal arbetskarft över hela världen - det verkar vara reflexmässig t - är det också svårt att få dem att tala klarspråk. Jag har ju träffat rätt många och det tar ett tag innan de tror på att man faktiskt är på deras sida, att de inte alls behöver vara rädda för facket, och att de har rätt till drägliga förhållanden fast de jobbar svart.
Nu senast har Byggettans funktionärer varit ute och hittat mer elände. Den här gången var det vid rivningen av gamla VinoSprit där litauer bott i containrar, tjänat 45 spänn i timmen och jobbat elva timmar per dygn sex dar i veckan. Naturligtvis slår huvudentreprenören Brunzell ifrån sig, men man behöver kanske inte vara Nobelpristagare för att begripa vad som pågår när gubbarna bor i en container.
Naturligtvis vet Brunzells vad som pågått, men eftersom lagstiftningen är tandlös kommer de att klara sig helskinnade. Möjligen kommer de att vara lite mer misstänksamma i upphandlingarna i fortsättningen - förmodligen finns det flera led av entreprenörer ner till litauern med skyffeln.
I TV-inslaget förklarar liatuern Petras att Byggnads egentligen inte är intresserade av att hjälpa dem, utan mest ser till att bevara svenska jobb. Nu misstänker ju jag kraftigt att Petras har en lite högre befattning i det där gänget, och antagligen både högre lön och intressen i bolaget, men man kan ju fråga sig hur han skulle känna om vi öppnade fältet för ytterligare lönedumpningar.

Hittills har jag ju inte träffat någon underbetald som vägrat ta emot de icke-utbetalda löneskillnader som arbetsgivaren stoppat i egen ficka.
Nu väntar vi naturligtvis på att Svensk Byggindustri - den återkommande megafonen för Svenska Arbetsgivareföreningen - ska komma rusande till Brunzells försvar. Trots att det antagligen är så att i upphandlingen har Brunzells kunna konkurrera bort andra mer seriösa företag med ett lägre pris.
I väntan på det får vi nöja oss med en nyliberal ledare i Expressen av okunnigt folk, som inte ser sambandet mellan illojal konkurrens, farliga miljöer och lönedumpning. Till Expressens ledarskribent måste man ju genast ställa frågan - varför nöja sig med att sänka lönen till 45 spänn i timmen? Man kan ju gå hela vägen ner till 20 kronor och importera burmeser, om det är så att argumentet "det är i varje fall bättre än i deras hemland" ska styra. Ett både pinsamt och föraktfullt resonemang av den borgerliga skribenten.

Sverigedemokraterna gynnas av alliansens magplask. Om opportunism

Häromdagen kom ytterligare en opinionsundersökning som bekräftar det vi varit rädda för - Sverigedemokraterna är på väg att befästa sin position som ett parti på väg in i riksdagen. I svallet runt FRA-debatt och annat har den diskussionen kommit bort en smula. Sådär i förbifarten hörde jag någon analytiker som hävdade att det kunde bero på uppmärksamheten kring deras riksting.
Såpass.
Jag tror inte det. Istället är jag rädd för att det jag profeterat om under lång tid kommer att hända, att de konservativa högerväljare som hellre skulle ta livet av sig än rösta på ett vänsterparti - faktiskt kommer att slira över till Sverigedemokraterna. Ett scenario som givetvis förnekas av borgare. För så kan det ju inte vara.
Men faktum är att ett politiskt vakuum tenderar att fyllas av något. I det här fallet av ett populistiskt parti, som lika mycket styrs av marknadsundersökningar (kanske mer än andra) när det gäller att anpassa sig i nästan alla politiska frågor. Utom en. En stor en.
Att försöka definiera Sverigedemokraterna som höger eller vänster är bara larvigt. Och djupt okunnigt. De är populister. De sätter upp fingret i luften och smilar in sig.
Andra partier, som kanske mer drivs av ideologi både vågar och kan driva politiska frågor där de är marginaliserade eller utopiska. Så gör inte populister - och det är rätt irriterande att folk som utger sig för att vara insatta går i den fällan. Som Fredrik Malm.
De är duktiga på nätet, de här Sverigedemokraterna. Det måste man erkänna. De har en närvaro i olika diskussionsforum som är avsevärt bättre än den från de etablerade partierna; allt i enlighet med den taktik och teknik som undergroundrörelser alltid tvingats till. Och just nu har de en medvind, skapad av en regering som gör precis allt åt skogen, ledda av en trevlig kille som håller på att bevisa den gamla tesen om att man inte blir en bra regeringschef bara för att man var en duktig oppositionspolitiker.
Istället för att som regering ta krafttag mot odemokratiska rörelser - för är det något politiskt parti som vill inskränka olika friheter så är det SD -ägnar man sig med liv och lust åt att göra precis alla sina kärngrupper förbannade.
Olika nyliberaler - och tokhöger också för den delen - vrider sig i vånda just nu. Uppgivenheten är enorm, bland de som skriver på nätet. Riktigt lika illa är det inte ute i landet, hos kommunalpolitiker och andra, kan jag meddela. Men även där tvingas nu en alltmer lamslagen borgerlighet ägna alltför mycket tid åt att rättfärdiga och ursäkta den förda politiken, vilket också öppnar för ytterlighetspartier.
Sverigedemokraterna legitimerar sig i stor utsträckning genom att appellera till "vanligt folk". En tidigare kartläggning av deras företrädare visade på en förskräcklig överrepresentation av folk som definitivt inte var särskilt vanligt förekommande.
Deras anhängare är i stor utsträckning lågutbildade män på mindre orter, och företrädesvis i södra Sverige. Vilket jag har en teori om.
I resten av Europa - i hela världen - är förekomsten av en låglönemarknad en av de viktigaste grogrunderna för främlingsfientlighet. Just i södra Sverige, mest i Skåne, har det under många år funnits lågavlönade, okvalificerade säsongsjobb, som i allt större utsträckning tagits över av billigare utländsk arbetskraft.
Ofta i samarbete med arbetskraftsförmedlare av olika gråhetsgrad har potatisplockning, jordgubbar och äpplen kommit att totalt domineras av icke-svenskar. Vid sidan har allt argare infödingar stått och sett extrajobb och sommarjobb säljas bort till utlänningar. Till detta kommer naturligtvis alla andra strukturomvandlingar som städer som Landskrona eller Malmö drabbats av under de senaste åren.
Och då blir det naturligtvis väldigt enkelt att skylla på den där som ser annorlunda ut, talar annorlunda.
Det är den här debatten vi måste våga ta. Fackföreningsrörelsen har ett mycket större ansvar för att debattera det här än man hittills gjort. Orsaken till det kan också sägas ligga i en inte så liten inomgruppskonservatism - om vi inte talar om det finns det inte. Så är det naturligtvis inte - istället ligger en av nycklarna till en starkare facklig rörelse just i att vi lyckas mobilisera de papperslösa (läs om Sofia som jobbar illegalt här) och de som är här på jobbvisum.
Till detta kommer en allt fegare regering, där man inte ens nu vill ta ställning mot främlingsfientligheten.
Ett flertal borgerliga tyckare förutspår att kärnväljarna kommer att lägga sig på soffan. Det tror inte jag. Dels tror jag att den här FRA-lagen faktiskt inte alls retar upp de omhuldade konservativa bastrupperna i den omfattning som bloggarna tycks tro. I själva verket finns det i konservativa och försvarsvänliga kretsar - dvs kärnan hos moderaterna - en stark övertro på geniala tjänstemän och snabb teknik. En dos med terroristskräck är säkert inte heller i vägen.
Dels är det INTE vad en kärnväljare gör. Röstskolkar. Man går och röstar. Punkt. Man kan byta parti, men man stannar inte hemma. Just i de skikt där vi kan identifiera kärnväljaren - på Lidingö, i Danderyd eller Vellinge, eller för den delen i Pajala - har man mycket högt valdeltagande alldeles oavsett vad som sker.
Jag är övertygad om att SD kommer sätta ett flertal kampanjer i sjön, organiserade av PR-proffs (som gör ett jobb utan att lukta på pengarna), man kommer att satsa på att själva skapa sig en kärna som är mycket lik den som beskrivs i FRP-koden, och man kommer förtvivlat att försöka tvätta bort en del genant skräp som hängt med. Typ folk med öppet rasistiska åsikter.
Runt allt detta raglar en förvirrad radda borgare runt och letar förtvivlat något att samlas kring. Det är nog en lågoddsare att tro att det kommer att bli Sahlin de samlas runt. Den AVSKY man kan utläsa hos både förtroendevalda högermänniskor och framförallt hos anonyma skribenter är rent skrämmande. De skäller som bandhundar på Mona Sahlin för att i nästa sekund mana till besinning när det gäller drevet mot de som svek i FRA-debatten.
De borde lägga sin energi på att ta debatten med de främlingsfientliga istället. Om de nu menar allvar med sin "liberalism". Det är nämligen förtvivlat ont om den sortens inlägg på den kanten...


Bilden är tagen från Hans Lindströms Skurkstreck.... Kolla gärna efter fler roliga bilder där

Sveriges nya underklass. Om jobbtrafficking

Precis som Byggnads ordförande Hans Tilly idag skriver i Aftonbladet (fast jag önskar han valde en annan tidning att göra det i - Aftonbladet av idag är något fackföreningsrörelsen borde hålla sig kilometer ifrån) är jobbtrafficking en företeelse vi redan har här. Jag har skrivit om dt tidigare, vår förbundstidning Byggnadsarbetaren innehåller varje nummer artiklar om utnyttjad utländsk arbetskraft, och frågan har även varit uppe i andra medier.
Vad som dock sällan påtalas är att det förekommer så många andra branscher, mycket ofta kopplat till mycket skumma ekonomiska intressen, och i företag där lojaliteten är köpt med rena utpressningsmetoder. Inom byggsektorn, med dess höga tempo och ofrånkomliga utslagning, finns alltid efterfrågan på friska händer och raska ben, men samma sorts efterfrågan syns också dagligen bakom lagerdörrarna i butiker, hos städfirmor, mindre verkstäder, åkerier. För att inte tala om i de nya företag som erbjuder hushållsnära tjänster.
Om detta har alltså Hans Tilly och tidigare chefredaktören för Byggnadsarbetaren, Håkan Olander, skrivit en debattbok. Jag måste säga att jag uppmuntrar initiativet - däremot kan man ju fundera på om man fortfarande är kvar i femtiotalet när det gäller marknadsföringen. Det hade ju inte SKADAT med en smula förhandpublicitet, kanske ett eller annat ytterligare debattinlägg - så man hade kunnat vänta och kanske t o m förhandsboka ett ex. Man kan bara lite fint jämföra med hur efterlängtad och smått hypad Katrine Kielos utmärkta bok Våldtäkt och Romantik var när den väl kom (om den ska jag så småningom skriva något, om inte annat för att alla andra recensioner skrivits av kvinnor...).
Man undrar kanske också vad som skall komma efteråt. Jag skulle gärna se en internetbaserad faktabank om jobbtrafficking, gärna kopplad med listor över vilka som har avtal inom olika branscher. Okunskapen - denna naivitet - är rent skriande emellanåt, och man önskar att fler kunde få se dessa eländiga garage och källare, med skitiga sängar och sopor, som är hemvist för de som sitter fast i en modern livegenskap.
Nå, jag ska naturligtvis inte morra för mycket åt Byggnads senfärdighet i den moderna världen, - jag ska genast införskaffa boken.
Tills dess kan man gott fundera över vad den borgerliga regeringen egentligen menar med den arbetskraftsinvandring de talar om. För precis som Johan Lindholm så exakt beskrev det på LO-kongressen - vi kan inte vänta flera år, då är vi borta, och byggnadsarbetarekåren i Sverige förvandlad till ett lågutbildat och underbetalt slit-och-släng-gäng.

Arbetskraft som handelsvara. Om gästarbetare. Igen

Man får hoppas att den sorts journalister som ser sitt yrke som ett sätt att förändra världen fortfarande kommer att finnas kvar. Tyvärr finns det nog en alltmer spridd uppfatning om att det är ett patrask - en tanke som inte alls är ny; tvärtom. Under många år betraktades journalister som ett hyenasläkte, helt utan moral. Men det kom en omvärdering under sextiotalet - allt fler reportrar lyfte blicken från de vanligaste morden och skvallret, och upptäckte och beskrev en värld fylld av orättvisor, om övergrepp och utnyttjande. Ett flertal av den tidens journalister - både i etermedia och i press - blev också legendariska.
Det kan vara bra att komma ihåg det när journalistkåren idag åter angrips från olika håll. Allt fler journalister attackeras och hotas i världen, och så även i Sverige. Om det nu vore så att man angrep alla dessa med kändisambitioner - som inte kan skriva, som har blandat ihop sin person med innehållet - så vore det väl kanske inte så dumt. Men det är naturligtvis inte de här lättviktiga radskrivarna som är målet.
Det är därför det är skönt att höra kloka och kunniga reportrar på radion ta itu med de orättvisor och oceaner av lidande som berör miljoner människor men som redaktörer i Sverige förpassar till en papperskorg, för att istället ta upp valfri filmstjärnas senaste skilsmässa.
Idag kunde man åter lyssna på ett isnlag i P1-morron, om den vidriga miljö som asiatiska gästarbetare lever i, när de håller de oljerika arabstaterna under armarna. I Kuwait finns det fler gästarbetare än inhemsk befolkning, men de får inte äga något och bor i välbevakade enklaver, som turister helst inte ska se. Det utgör ett proletariat, som säljs av förmedlare i sina hemländer, ofta utan att veta vad de ger sig in på. Och sedan sitter de fast i kontrakt som är omöjliga att bryta, och som gör att det kan gå år innan de ser sin familj igen.
Det finns all anledning att engagera sig för fackliga rättigheter - och mänskliga rättigheter! - för de här grupperna. Det finns en kamp, men den bekämpas med iver av både förmedlare och stat, och det finns en inte så liten rasistisk underton i det hela.
Numer finns det ju inga arbetlivsrelaterade program i radion, och att tro att de skulle komma tillbaka är nog fåfängt. Att de kommersiella kanalerna skulle åstadkomma det är rent skrattretande. Tills dess får man lyssna på de få program som gives.



På bilden - gästarbetare i Kuwait i sin gemensamma lägenhet. Jo, det är hela lägenheten ni ser

Träldomen lever. Om gästarbetare.

Vi är gudskelov förskonade från gästarbetare i Sverige. I varje fall i den formaliserade version som finns i många andra länder, med särskilda visa, bosättningar och villkor för den inresta gruppen. Och, som vanligt, utsatta för godtycke och utnyttjande. Om hur det skedde i dåvarande Västtyskland gjorde sig Günter Wallraff känd (och skapade ett nytt verb!),
Ta och lyssna på P1-morgon, där man beskriver hur indiska, filippinska, nepalesiska och pakistanska byggjobbare hjälper den ohyggligt rika arabstaten Förenade Arabemiraten att skapa ännu fler lyxboenden. Jag har skrivit om det tidigare, i en post om världens högsta hus.
Den verklighet som de här människorna lever i har föga likhet med den ordnade och trygga värld vi har i Norden. Tolvtimmarskift, timtals med resor, boende i baracker i gigantiska kåkstäder (som de inte får lämna annat än för arbete), och - underförstått - ett slavförhållande till den som förmedlar kroppsarbetarens kunskaper. Det innebär att lönen betalas ut i hemlandet, i bästa fall, med mängder av avdrag för arbetsgivarens påstådda omkostnader. Den fungerar också som en piska - om arbetsgivaren/uppdragsgivaren skulle vara det minsta missnöjd kan han utan vidare hålla inne lönen. Den fattige har sällan något val, och det finns alltid en bakom som är villig att jobba för ännu lägre summa.
Överhuvudtaget är arbetskraft en stor exportvara för många utvecklingsländer - oftast för att deras egna naturresurser genom kolonial historia och korruption istället exploateras av utländska företag. Och vinsten hamnar sällan hos den befolkning som får slita där. Alltså skickar man byggnadsarbetare, hembiträden och vårdpersonal till andra länder. En situation som finns på närmre håll än så - i Polen till exempel.
Man kan också se detta som en av globaliseringens baksidor - man kan verkligen fundera på om det inte finns effektivare sätt att stärka ekonomierna i Asien än att tvinga människor att exploatera och slita ut sig. Känns det värdigt?
Berättelserna om hur filippinska hembiträden utsätts för övergrepp och våldtäkter är upprörande - och det blir ju inte mindre när man får veta att om de anmäler övergreppet så åtalas de raskt för prostitution. Och situationen är precis likadan på många andra ställen i världen - man kan gärna ta sig en funderare på vem som byggt hotellet, vem som städar hotellrummet och vem som diskar efter middagen när man njuter vid poolen under semestern...
Svenska fackföreningar har ett stort uppdrag när det gäller att exportera vår modell. Och att stå emot när andra vill importera den modell man har i Dubai....