Är det viktigt att vinna Söder?

I Aktuellt i Politiken skriver idag ett par företrädare för nätverket sq2540sthlm om att de vill se en annan politik - oklart vilken - och ett annat klimat inom socialdemokratin. Och det kan man ju hålla med om, vilket också Johanna gör. Vad jag däremot tycker är trist är att de uppenbarligen har ett mycket snävt innerstadsperspektiv, som handlar om att vinna Söder. Dvs Södermalm, en stadsdel i Stockhom som numer befolkas av inflyttat folk medan de som är barnfödda där - jag själv bland annat - återfinns i förorterna. Länge har det varit som redan Olle Adolphson sjöng i Gustav Lindströms visa:

"Å tjenare, Gustav Lindström hur haru´t idag serru
Jo tack ska du ha serru fast lagom så bra
för i morgon så får man flytta till Farsta, min vän.
För nu skall dom börja riva på Lilla Skinnarviksgränd
E´ru´me på den.

3. Och Werner Jonsson som räkna´med att på
Söder få bli gamling
han sitter numera uti Vantörs församling.
Men hanses hus som låg ner på Brännkyrkagatan
där är det slut
där schaktar dom ut
för nån sorts kontor."

Genuin Söderslang hör man alltmer sällan på Söder - istället är det alla andra dialekter som frodas. Av den ganska ruffiga miljö jag minns från mina uppväxtår, med små mekaniska verkstäder och skrymsliga butiker, där finns det identiskt lika karlar med rakade skallar och designerbrillor nu, som går i par och skjuter barnvagnar med Ebbor och Didrikor, medan de pratar om sina fasansfulla ungdomsår i Falköping eller Grums. Ungefär.

Frågan är varför det är viktigt att vinna just Söder? Som de skriver i sin artikel. Är det inte viktigare att vinna på andra ställen? Eller i varje fall lika viktigt? Och vad är det för politik som ska skräddarsys för de unga karriärkvinnorna? Är det en annan politik än den som är bra för singelföräldrar i Tensta, eller för en förhoppningsfull ekonom i Trångsund?






Bilden föreställer Mariatorget på Söder, där jag ätit många glassar, gått på bio och blivit skrämd av buffliga fyllon

Valanalys version 2.0, och nu är jag arg...

Jaha, kontentan är att ingen har gjort fel, allt sköttes rätt och det finns ingen att skylla på.

Vad hände med civilkuraget? Nånstans har några gjort en jävla massa fel, och det som pågår nu påminner mest om skademinimering. I min värld handlar inte det här om politikens innehåll utan om organisationen och hur den fungerar. Men hittills har jag inte sett ett ord om den värdelösa fackliga valkampanjen (och ja, Byggettan kunde gjort bättre ifrån sig), om det urgamla dammiga konkurrensförhållandet mellan Stockholms Stad och Stockholms Län som ligger som en propp över allting, eller om varför SSU inte kan jobba över distriktsgränsen.

Inte heller har jag hört särdeles mycket om folk som envisas med att åka på planeringskonferens mitt i brinnande valrörelse - LO-distriktet, hallå! - eller om varför det var nödvändigt att Kvinnoförbundet hade kongress mitt i alltihop. I Borås. Varför åkte en driva av våra trägnaste och bästa valarbetare till Bryssel i fem dar under valrörelsen???
Samordning? Är det ett bekant uttryck?

Överhuvudtaget vill man i vanlig ordning inte ta i de där jobbiga bitarna, utan koncentrerar sig på att skylla på politiken. Den är inte tillräckligt medelklassig, och attraherar inte tillräckligt många lattemorsor (inte mitt uttryck). Men uppenbarligen attraherar den de gamla vanliga - trista och pålitliga - väljargrupperna, som faktiskt röstade på socialdemokratin i större utsträckning än vanligt, trots sämre valdeltagande.
Skulle vi ha satsat i våra kärnområden och fått ett normalt gensvar där hade det inte varit ett katastrofval. Då hade vi ökat - för det hade räckt med det. Det är nämligen där vi kan prata med folk. Jag kan inte prata med ogifta kvinnor (sådär +30 sa han med ett snett leende...) om politik och övertyga dem. Inte om sånt. Annars är de väl min målgrupp också...
Och då har vi ändå inte hört något om det lyckliga likartade gäng som nu valdes, där man valde bort garanterade valvinnare om vilket jag skrivit tidigare, här.
Istället är de flesta valanalyserna förfärande likartade och fria från kritik.

Jag väntar fortfarande på att någon törs tala ur skägget om det här. Någon som inte har en position att försvara eller en blivande karriär att förstöra. Jag tror nämligen fortfarande att vår politik bär - men vi måste återgå till att prata sånt vi är bra på. Arbete och bostad. Frågor som är viktiga för alla.
Partiet har inte heller råd att tappa det fackligt-politiska samarbetet. I de länder där man gjort det är man ett parti som alla andra. Hmmm, Stockholm nån? Det finns fortfarande en helvetes massa människor som bara har en framtid i ett land där det finns en socialdemokratisk vision av hur ett jämlikt samhälle ska fungera, men då måste man våga provocera och sluta vara så förbannat till lags.
Finns det orättvisor ska de bekämpas, och det alldeles oavsett vem som orsakat dem. Självkritik är ingen dålig grej i en valrörelse. Men tills dess väntar jag med spänning på att någon i ledande ställning ställer sig upp och tar sitt ansvar - inte för att politiken var fel, utan för att man inte klarar av att organisera sig längre. För det var där det sprack.


Bilden - ibland ser inte spelplanen ut som man trodde. Då kan man få spela schack på tre...

Passionen, politiken och påhoppen

Utan att falla för mycket ner i den borgerliga retoriken, som ständigt försöker utmåla arbetarrörelsen som en organisatorisk verksamhet, styrd av ombudsmän, som tappat kontakten med sina rötter, är det kanske dags att föra tillbaka frågan om passionen i politiken.
Lite för ofta under de senaste åren - eller mycket ofta för att vara ärlig - ser jag politik förenklas och abstraktiseras av människor som är lika eldande som plastpåsar. Ett gäng som ser likadana ut, oavsett kön eller ålder, som alla kan stämma in på Cellos (kan även ha varit Torsten Ehrenmark) beskrivning "han såg ut som en riksdagsman..." (nå, det finns några undantag, och tack för det!).
Alla klär sig i samma kläder - kan inte någon inrätta ett stilråd för manliga socialdemokrater som ska visa sig i TV, TACK! - och använder samma ord. Och just detta utslätande skadar politiken mer än något annat. Ett bra bevis på det är att så snart det dyker upp nån med bara en liten, liten avvikelse får han oförtjänt mycket uppmärksamhet. Ung arg vänsterpartist som inte ser ut som en socialsekreterare har rätt mycket gratis.
Politik måste vara passion. Glödande känslor. Ilska. Hat. Om vi låter kamrererna ta över tappar vi just den kontakt med verkligheten som borgarna beskyller oss för, fast på ett annat sätt.

Idag talar vi alltför lite om de personer som ska sköta politiken. Om ni bara visste hur många hundar som ligger begravda, hur politiska frågor i Sverige dras i långbänk för att ledande personer faktiskt tycker illa om varandra. Och alltför ofta är det riktigt gamla fejder som ligger bakom. Att Mona Sahlin angrips från Skåne idag är ingen nyhet - bläddra tillbaka till SSU-tiden så får ni se vilka som låg i luven på varandra. Och vill man så kan man gå tillbaka till tidigare strider inom SSU - ända tillbaka till Oskar Lindqvist och Bertil Löfbergs tid om man vill. De som stod på varsin sida då är idag mycket gamla, men sätter fortfarande käppar i hjulen för varandra.
Det finns de som vet var liken är begravda, som vi säger i min bransch. Man vet var det ligger gamla cyklar i armeringen, var isoleringen kompletterats med byggsopor, var fyllningsmassor kom från guvetvar... I politiken kan det handla om andra saker, men grundregeln är att man hållert tyst så länge man belönas.
Belöningen kan innebära att man idag sitter på ett arbete, en förtroendepost, som man är grymt okvalificerad för. Man har skaffat sig ett kontaktnät baserat på att man är en kul kille eller tjej, eller att man vet vilka medlemsredovisningar i ungdomsförbundet som det fuskades med, och vips kan man se fram mot olika anställningar som ger bra mycket mer pengar och anseende än de jobb man förmodligen varit hänvisad till, om man bara gått på meriter.

Att detta kan fortgå beror naturligtvis på vänskapskorruptionen, och allas vetskap om att det är ohyggligt lätt att såga av sin egen gren, genom att öppet säga att nån är värdelös. På det viset påminner politiken om byggsvängen - det finns en myt om att man är så rak och hederlig mot varandra, men i själva verket är baktalandet och ryggdunkandet det som dominerar.
Politik måste vara känslor. Ingen som hörde Olof Palme kunde tveka om hans engagemang, att han trodde på vad han sa - det var t o m annars hatiska motståndare överens om. Och det är den sortens människor som behövs - de som brinner för sina frågor, som inte alltid tänker strategiskt eller populistiskt. När det bara är de som vill jobba med politik som jobbar med politik är vi illa ute - då är vi som borgarna.
Men man gör fel om man nonchalerar de här personliga motsättningarna. De kan lägga stora hinder i vägen; jag är inte alldeles säker på att precis alla är så stora män eller kvinnor att de kan glömma bort gamla oförrätter, otroheter, ungdomsfyllor eller bara leda vid varandra. I bästa fall kan man i någons memoarer få en snörpig anmärkning om en kollega, vilket kan ge en ledtråd.
På det viset skiljer sig tyska, franska och framförallt engelska politiska memoarer från varandra. Där kan man utan vidare kalla sin partiledare för ett hår av hin, ständigt salongsberusad eller notoriskt otrogen med andra ministrars fruar.
Man måste alltså fråga sig - vem blir den förste att skriva om vilka som tycker illa om varandra? Både i regeringen och i oppositionen. Att tro att det skulle vara ett enda stort kramkalas är ett jättemisstag, liksom att förneka att det finns enorma personliga motsättningar mellan olika lokala företrädare.
Ingen tjänar på det. Krypskyttet mot Mona Sahlin sker från skyttegravar som grävdes för tjugofem år sen - och det gör att den kritik vi idag hör kanske inte ens tas på allvar, eftersom så många vet hur det började.

Tankepaus

Jag ska ta och fundera över mitt engagemang i partiet. Just nu känns det inte som jag har lust att stå och ta skit för beslut som jag inte delar. Och definitivt inte försvarar.

Låg facklig aktivitet ger låga löneökningar. Om solidaritet.

Egentligen är det en ramsa man borde trycka upp i mängd och sprida på arbetsplatserna - dålig facklig uppslutning ger dålig löneutveckling för yrkesgrupper med lägre utbildning. Samma sak gäller inte för läkare eller advokater eller arkitekter - de är inte så många, de har en mycket bredare basutbildning, och de utbildas inte i flockar. Alltså kan de också förhandla i ett läge där de kan ställa högre krav.
Men för oss som finns i drivor, och med ivriga skockar som gärna tar våra jobb till en lägre penning, är det viktigt att komma ihåg att ju färre som organiserar sig, desto mindre trovärdighet har vi i förhandlingar.
Det finns många som bara glider med, som låter andra göra arbetet, och som nöjer sig med att betala medlemsavgiften (och gärna skälla lite om att det är för dyrt och att man får för lite för pengarna). Den fackliga rörelsen får faktiskt ta på sig en hel del av skulden för detta -eftersom man under många år försökt värva medlemmar genom att jämställa ett fackligt medlemskap med en försäkring.
Och har man en försäkring behöver man ju faktiskt inte göra mer än att betala premien. Fortfarande idag kan jag höra fackliga förtroendemän som motiverar medlemskapet just genom att jämföra med en försäkring, trots att det inte alls är svårt att värva medlemmar genom att istället hänvisa till det fackliga löftet.
Fackligt medlemskap är inte en försäkring, även om just försäkringsbiten är en del av verksamhet.
Graden av aktivitet kan naturligtvis variera, men nog bör man kunna ta sig iväg till ett medlemsmöte eller två på ett år. Annars är det skräp - och ju färre vi sitter på våra möten desto mindre trovärdighet har vi. Fortsätter den nedåtgående trenden hamnar vi förr eller senare i samma sits som syndikalisterna, ett litet förbund som måste ta till överdrivna åtgärder i enstaka fall för att kunna få något resultat. Och det klarar de så länge de representerar så få - men skulle Byggnads bara representera trettio procent av yrkeskåren skulle vi vare sig kunna förhandla effektivt, eller ha muskler nog för att agera i alla de ärenden som skulle komma på bordet.

Framtidens fackliga arbete kommer kanske t o m kräva ännu högre organisationsgrad än vi har idag, och inte ens det kommer att räcka. I en alltmer konkurrensinriktad omvärld kommer många att ställas inför det mest fruktade hotet av dem alla - sänk din lön eller bli arbetslös, något som är en realitet i många andra länder.
Och då räcker det inte med att ha betalat sin medlemsavgift och fortsätta sitta bakåtlutad. De fackföreningsfientliga har vädrat morgonluft och driver på för det de kallar förändringar, vilket är försämringar för de som utsätts för det. Den som trodde att striden var avgjord har haft gruvligt fel.
Därför är det bra att Byggettan förhandlat upp lönerna för de som utnyttjades på bygget vid Liljeholmen. Det är synd bara att det är en never-ending story med utnyttjad arbetskraft.
Jag undrar om Expressens ledarskribent då tycker att det är tråkigt att de fick ett lönelyft på 300 %. Jag tycker ledarredaktionen kan lyfta på arslet, åka dit och fråga om de är mycket missnöjda med Byggnads....
Vi ser nu en vikande trend inom byggindustrin, och det är nog ingen som ska känna sig alltför säker på sin anställning. Det börjar precis som det alltid gjort, med att egnahemstillverkarna börjar varsla folk (länk här och här), och att nyproduktionen minskar samtidigt som ROT-jobben ökar. Till råga på allt har vi också en regering som inte begripit att folk också behöver bostäder i lågkonjunkturer, och att skuldsättning för 1 500 000 för en nittonåring för att kunna få en egen lägenhet inte är aktuellt - eftersom regeringen prioriterat bort byggande av hyreslägenheter.
Och det är precis nu som Byggnads måste börja visa musklerna - vi har alltid varit duktiga på att gå i spetsen, ta smällar, vara uppkäftiga, men vi kan inte vara det utan ett massivt stöd av medlemmarna. Och det får vi bara om man går på mötena.
Facket är ingen försäkring. Det är det enda sättet vi har för att få en löneutveckling som inte bygger på arbetsgivarens godtycke.

Bilden föreställer Kronblom, en god representant för de som inte orkar engagera sig, utan som är nöjda med att nån annan gör jobbet. Att sedan se sambandet mellan ständig fattigdom och sitt eget ointresse är en helt annan sak....

För många uppdrag och för lite folk. Om föreningsarbete

Att organisera sig i föreningar är något av det mest svenska som finns. När man berättar för utländska kamrater om att man antingen är med i en förening, eller t o m i styrelsen brukar de förvånas. I de flesta andra länder verkar det här vara marginalföreteelser, i bästa fall manifesterat som kyrkoherdens basarutskott i valfri engelsk deckare. Söker man i ett kommunalt föreningsregister häpnar man över mångfalden, och inte minst antalet föreningar som finns i normalsvensk kommun. Som samlingspunkt för folk med specialintresse, som ventil för arga, som arrangör av kuriösa sammankomster, som hobbyverksamhet, för scouting, politik, bilåkande, frimärken etc (nej, jag tänker INTE länka till exempel - jag förmodar att om en förening en gång ansetts värdig kommunalt stöd så förtjänar de mer heder än att skrattas åt). Å andra sidan kan ni säkert själva föreställa er...
Men något har hänt.
Eftersom jag hör till de där som vuxit upp i föreningslivet, och dessutom under många och långa år suttit i valberedningar (och upplevt personstrider, sanna mina ord, som kommit att leva tjugo år och mer, och som nästintill haft rikspolitisk inverkan) så märker jag att det har börjat glappa i den där naturliga kedjan intresse-mål-organisation.
Det har helt enkelt blivit svårt att rekrytera folk till styrelser. Så till den milda grad att jag på sistone varit på ett flertal årsmöten där man lämnar både ordinarie platser och suppleanter vakanta - det finns helt enkelt inte folk att stoppa dit.
Och i den mån det finns folk är de kanske inte alltid de mest lämpliga; se där en avvägning som en valberedning också måste göra. Själv är jag innerligt trött på förtroendevalda som inte är kompetenta eller som helt enkelt skiter i sitt uppdrag - jag har träffat på bägge delarna på den senaste tiden.
Det här beror säkert också på att det är lite kris, och inte så lite kris för de idéburna föreningarna. Själv bor jag i en kommun där ledningen för Kultur- och Fritidsnämnd anser att dess främsta uppgift är att stödja idrottsföreningar, och då helst idrottsföreningar med ambitioner. De här föreningarna som samlar de som vill tala religion, filosofi eller politik gör faktiskt inte mycket väsen av sig, och får definitivt inga rubriker.
Och vi kanske har för många organisationer. Man kan fråga sig hur klokt det är att alltid starta en ny klubb/styrelse/förening för en verksamhet som kanske kunde rymmas under en annan klubbs/styrelses/förenings paraply. Risken finns ju att man sitter i så många styrelser att lusten tar slut - vilket är ett vanligt förekommande fenomen när det handlar om hur unga politiker hoppar av sitt uppdrag; bakom varje stol i ett kommunfullmäktige finns också ett organisationsuppdrag eller - ansvar. Man måste träffa sina väljare, kanske sitta på styrelsemöten och vips är det där som inte lät så betungande en jäkla kvarnsten.
Nu finns det ju föreningar som dessutom har råd att betala för sig - inom bostadsrättsföreningar är det inte alls ovanligt med styrelsearvoden, och inte så dåliga såna heller. Men även där har man problem att rekrytera. Och precis samtidigt kommer det hela tiden krav och påstötningar från medlemmarna, om mer aktivitet, om mer information, om bättre beslut.
Jag har under en längre tid försökt få arbetskamrater att delta i fackmöten. Det är kanske fyra möten om året, två timmar varje gång. Det är åtta timmar. De behöver inte ens gå fyra gånger, men en gång om året borde man kunna ta sig till mötet för att få lite information och kanske till och med kunna påverka. Men uj, vad svårt det är. Och vad upptagna de är. Frågan är ju med vad - har deras dygn färre timmar än mitt?
För erfarenheten lär mig att de som är aktiva på ett ställe också är det på ett annat. Ungdomstränare går på sina fackmöten, scoutledare ställer upp hos konsumentgillet, och sjunger man i kör kan man ge sig sjutton på att möta sångarkamrater hos Rotary. Frågan är bara hur länge vi har det så. Och de där som alltid är så upptagna brukar aldrig kunna säga vad det är som de är upptagna med...
Den dagen det inte finns folk som kan öppna lokaler, skriva protokoll eller dela ut flygblad kommer vår demokrati att må mycket sämre.