Vinner den som fångar medelklassen?

Klassbegreppet ska ju raderas ut, eller i varje fall förpassas till nån slags historisk soptipp. Det är en tanke som framförallt förs fram av folk som inte känner sig bekväma med att det finns ett begrepp som de inte kan dela. Å andra sidan är vi ju rätt många som fortfarande kraftfullt känner igen oss i begreppet.

Det handlar ju om mer än bara pengar och status. Idag är jag kanske medelklass när jag tittar i lönekuvertet, men när chefen säger att "på det här bygget pissar vi på rasterna, och inget jävla spring däremellan" så är jag t o m underklass! Det hände så sent som i augusti, och det säger en hel del om ett annat sätt att beskriva klass. Möjligheten att ha inflytande , eller att bemötas med respekt.

Det här är något som leder till förvecklingar, för jag är inte alls säker på att den som beskrivs som medelklass alltid håller med om det. Skulle jag gå ut i en býggbod och säga att grabbarna var medelklass, för att de äger radhus och har sommarstuga, skulle jag åka ut med huvudet före.

Kan vara bra att komma ihåg - vissa saker sitter i ryggmärgen mer än annat.

Fredrik Jansson gör en mycket intressant analys av det här. Och visar också att det mycket väl skulle fungera med traditionell socialdemokratisk politik för att vinna de här grupperna.

I ett allt mer segregerat Stockholm är jag inte alls säker på att vinstvägen ligger i att gynna de välbeställda alltmer, eftersom det mesta tyder på att just den välbeställda gruppen tvärtom inte efterfrågar extra förmåner om det går ut över andra. Det är rätt skönt att TCO säger samma sak.

Bilden? Sommarstuga.

Cigaretter och klassamhället

I en förnumstig artikel i DN häromdagen valde fyra någorlunda kända socialdemokrater i Stockholm att ta ett djupt andetag och "utmana" litegrann. I förbigående kan man ju säga att det finns en etablerad men totalt felaktig bild av att man är rikskändis, bara för att man leder någon Stockholmskommun - för så det inte. De fyra är ganska okända i riket i övrigt, vilket kan vara bra att komma ihåg. En snabb enkät visade att de var okända även bland socialdemokratiska kamrater i min egen kommun, och då blir det hela ännu konstigare.
Mothugg har de naturligtvis fått - en av de roligare i Aftonbladet där det nya begreppet lattesossar lanseras. Nåt som säkert snart kan bli ett eget litet nätverk, för oss som inte har rätt kön för sq2540sthlm, eller som är för gamla för det (dags för sq4155sthlm kanske...).

Syftet är naturligtvis vällovligt, säger er politiske kommentator vid det här tangentbordet, men kunde ha gjorts både smartare och klokare. Istället för att reta upp folk så de får blodstörtning hemma vid köksbordet kunde man väl börja med en normal politisk process inom rörelsen.
Att ifrågasätta LAS, insinuera att det är uselt att bo i hyresrätt och finast att bo i egen villa, och vilja göra det billigare att starta pig- och drängtjänst i Stockholm (ja, jag överdriver medvetet, för det är inte alls så enkelt) och göra det i DN, tyder på två saker. Dels att man inte har tillräcklig tilltro till det interna partiarbetet, dels att man har alldeles för bråttom.

Jag vill inte läsa sånt i DN först. Varför inte i våra egna organ? Kan det vara PR-konsulten som funderat lite för mycket? Det där är inte smart om man verkligen vill ha en allvarligt menad debatt om inriktningen för arbetarrörelsen. Det är inte ens smart om det var menat som en flirt till den medelklass, som enligt de fyra tydligen ska vara den primära målgruppen i fortsättningen... Men Svenskan blev ju glad förstås.
Och sedan ska man avskaffa klassbegreppet. Har vi hört den förrut? Japp.
Och precis som alltid förrut är det de som inte har någon klasskänsla som ska avskaffa den. De som klättrat, de som kanske aldrig varit där - de som tror att begrepp som jobbare, knegare, arbetare, är abstrakta begrepp, som enbart kan definieras via olika mätbara faktorer. Och tror man det så existerar naturligtvis inte klassamhället. Då kanske det försvann 1909.
Grejen är att de har fel.

En klok kvinna i min närhet var på nåt möte där man förfasade sig över att unga kvinnor rökte i allt högre utsträckning. Det talades vitt och brett om information och om goda förebilder, och om förbud så klart. Och det var duktigt folk med ska ni veta - professorer och forskare och informationsdirektörer. Säkert nåt kommunalråd och PR-konsulter också.
Den kloka kvinnan orkade till sist inte höra allt detta och avbröt alltihop med en klockren analys: Rökningen handlar om att ta makten över sitt arbete.
Överallt i arbetslivet, i de yrken där man inte får sätta sig ner när man vill, där man inte kan smita iväg till kaffeautomaten när man vill - så kan man alltid ta en cigg. Det är legalt. I dessa jobb är ens överordnade nästan alltid en som varit i samma situation, och som fattar. Man tar en cigg ihop, kurar i snålblåsten bakom hörnet med täckjackorna över vårduniformen. Inte för att det är så jävla gott med en cigg och den femtonde muggen kaffe, utan för att man kommer från bestyren en stund.
Det är att ta makten över sitt arbete, och det behöver enbart den göra som fortfarande finns i yrken där nån annan bestämmer när man ska pissa. För det har man ju hört till leda - "På den här firman pissar vi på rasten, annars blir det löneavdrag..." Jag är rätt övertygad om att de där fyra kan gå på muggen när de känner för det. Och kom ihåg att den här sortens känsla är färskvara - tro inte på folk som säger att "de vet hur det var för de jobbade skift 1986."

Jag tjänar bra med pengar. Mer än en socionom har jag fått lära mig. Nu är det ju inte så i hela landet - det finns några byggjobbare som tjänar rejält med pengar, och det är i tillväxtområdena, men de flesta tjänar avsevärt mindre än oss. Men vi, liksom de som tjänar mindre, får betala det med våra kroppar. Vi sliter ut oss. Fyrtio år utomhus i ur och skur skadar oss, och när vi blir gamla får vi ont. Det är också en klassmarkör. Därför stretar ju vi också för att alla ska få bättre löner. Ingen behöver tala om för mig att undersköterskor tjänar dåligt - jag vet det bättre än de som ska berätta det, eftersom vi är gifta med undersköterskor.

Det intressanta är ju att man i samma andetag som man vill avskaffa klassbegreppet - eller omdefiniera det - talar sig varma för just det tjänste- och servicesamhälle som verkligen skapar de nya underklasserna. Hur tänkte man då? Städ och skurjobb, med dålig anställningstrygghet? Är det ett sätt att locka medelklassen? Tänk, det tror inte jag.
Nu är inte jag en fanatisk anhängare av höga skatter. Finns det ett överskott i statens finanser så ska man sänka skatter. Spara när man behöver, slösa när man kan, ungefär (och ja, jag vet bättre än så, kära läsare) men höga skatter är inget självändamål.
Inte heller är jag övertygad om att det risiga Stockholmsresultatet i EP-valet är en signal på att vår politik är galen. Vi gjorde en kass valrörelse i Stockholms län och kommun, där man i sin jakt på medelklassväljaren glömde bort de som brukar rösta på oss. För det gjorde vi.
Även om arbetarklassen är en krympande skara i Stockholms län så är vi fortfarande många nog. Många nog att vinna ett val, om någon är intresserad av oss. En industriarbetare i landsorten har mer pengar kvar än en tjänsteman i Stockholm med god inkomst, sägs det i artikeln, vilket måste betyda att det är så jävla mycket dyrare att bo här (det sägs inte nämligen). Men om det är så -så betyder ju det att en industriarbetare i Stockholm har ännu mindre kvar att röra sig med. Det hade varit snyggt om de fyra också funderat över vad man kan göra åt det.




Andra om artikeln
Peter Andersson, Johanna Graf, Johan Westerholm, Arvid Falk




Gamla arbetare och nya på bilderna. Hur mycket har egentligen förändrats?

Valanalys version 2.0, och nu är jag arg...

Jaha, kontentan är att ingen har gjort fel, allt sköttes rätt och det finns ingen att skylla på.

Vad hände med civilkuraget? Nånstans har några gjort en jävla massa fel, och det som pågår nu påminner mest om skademinimering. I min värld handlar inte det här om politikens innehåll utan om organisationen och hur den fungerar. Men hittills har jag inte sett ett ord om den värdelösa fackliga valkampanjen (och ja, Byggettan kunde gjort bättre ifrån sig), om det urgamla dammiga konkurrensförhållandet mellan Stockholms Stad och Stockholms Län som ligger som en propp över allting, eller om varför SSU inte kan jobba över distriktsgränsen.

Inte heller har jag hört särdeles mycket om folk som envisas med att åka på planeringskonferens mitt i brinnande valrörelse - LO-distriktet, hallå! - eller om varför det var nödvändigt att Kvinnoförbundet hade kongress mitt i alltihop. I Borås. Varför åkte en driva av våra trägnaste och bästa valarbetare till Bryssel i fem dar under valrörelsen???
Samordning? Är det ett bekant uttryck?

Överhuvudtaget vill man i vanlig ordning inte ta i de där jobbiga bitarna, utan koncentrerar sig på att skylla på politiken. Den är inte tillräckligt medelklassig, och attraherar inte tillräckligt många lattemorsor (inte mitt uttryck). Men uppenbarligen attraherar den de gamla vanliga - trista och pålitliga - väljargrupperna, som faktiskt röstade på socialdemokratin i större utsträckning än vanligt, trots sämre valdeltagande.
Skulle vi ha satsat i våra kärnområden och fått ett normalt gensvar där hade det inte varit ett katastrofval. Då hade vi ökat - för det hade räckt med det. Det är nämligen där vi kan prata med folk. Jag kan inte prata med ogifta kvinnor (sådär +30 sa han med ett snett leende...) om politik och övertyga dem. Inte om sånt. Annars är de väl min målgrupp också...
Och då har vi ändå inte hört något om det lyckliga likartade gäng som nu valdes, där man valde bort garanterade valvinnare om vilket jag skrivit tidigare, här.
Istället är de flesta valanalyserna förfärande likartade och fria från kritik.

Jag väntar fortfarande på att någon törs tala ur skägget om det här. Någon som inte har en position att försvara eller en blivande karriär att förstöra. Jag tror nämligen fortfarande att vår politik bär - men vi måste återgå till att prata sånt vi är bra på. Arbete och bostad. Frågor som är viktiga för alla.
Partiet har inte heller råd att tappa det fackligt-politiska samarbetet. I de länder där man gjort det är man ett parti som alla andra. Hmmm, Stockholm nån? Det finns fortfarande en helvetes massa människor som bara har en framtid i ett land där det finns en socialdemokratisk vision av hur ett jämlikt samhälle ska fungera, men då måste man våga provocera och sluta vara så förbannat till lags.
Finns det orättvisor ska de bekämpas, och det alldeles oavsett vem som orsakat dem. Självkritik är ingen dålig grej i en valrörelse. Men tills dess väntar jag med spänning på att någon i ledande ställning ställer sig upp och tar sitt ansvar - inte för att politiken var fel, utan för att man inte klarar av att organisera sig längre. För det var där det sprack.


Bilden - ibland ser inte spelplanen ut som man trodde. Då kan man få spela schack på tre...

Pizzaeffekten och rörelsen

Vi saknade vallokomotiv. Så enkelt är det kanske. Vi hade bra, kompetenta kandidater, men var det verkligen de som drog det där lilla extra lasset? Som fick soffliggaren att resa sig, eller den tvehågsne att faktiskt rösta rött?
Jag är tveksam. Och det är det orättvisa med personvalen - de kommer alltid att gynna den som gör sig på bild, den som har utstrålning, och missgynna den med talfel och skelöga. Tyvärr.

Vad värre är att de fem främsta kandidaterna på socialdemokraternas lista är etniska svenskar. Blonda. Känns det som något som är nytt eller utmanande? Jag konstaterar att den strategiska satsningen på barnfamiljer ur medelklassen och Singel-in-the-city-tjejer i obestämd ålder (aldrig tala om ålder för oss som är ovuxna!) inte gav det utfall man hoppats på, eller som behövts.
Istället ökar vi i de områden där vi av tradition är starka, men vi ökar inte tillräckligt, därför att valdeltagandet fortfarande är för lågt. Och där hade vi behövt en Evin Cetin eller en Ardalan Shekarabi. De som representerar det "andra Sverige". Som har en trovärdighet kring integritet, kring invandring, kring utbildning. Men det var länge sen alla invandrare bodde i förorten - och det är därför det är så konstigt att de aldrig får kliva fram.

Sverige har nio miljoner invånare, 6,9 miljoner är röstberättigade, 1,2 miljoner är invandrare - det finns arton platser i Europaparlamentet att fördela, och Pizza-Sveriges röster kanske bara blir Anna Maria Corraza Bildt och Zadia Catalan. Jag räknar inte Marit Paulsen - hon representerar rotmos-Sverige.
De socialdemokratiska kandidaterna har utsetts av en valkommitte nånstans. Eftersom målsättningen också har varit att efterlikna Obamakampanjen är det en logisk kullerbytta att då inte sträva efter att vara inkluderande - poppis ord, googla!. Tror verkligen nån att Hammarkullen eller Rosengård kommer identifiera sig med de fem som står överst?

I ett samhällsklimat som blir allt bistrare, och i ett Europa där de främlingsfientliga marscherar hade vi behövt visa att Sverige är annorlunda. Här växer inte främlingsfientligheten med automatik, här har vi inte en låglönemarknad, här får alla plats. Det är ett misslyckande när de som inte är blonda och blåögda inte får synas, annat än som utfyllnad.
Ska vi lyckas valet 2010 är det dags att släppa fram alla. Inte bara de blonda och blåögda.

Andra om valet Peter Andersson, Mitt-i-steget, Morian, Laakso, S-buzz, Yazdanfar, Löwdin, Nemokrati, Jonas Sjöstedt, Krassman, Kulturbloggen, Anna Ardin

Du som funderar på varför det är så här kan med fördel jämföra hos Krassman. Medinas låt har snurrat friskt på dansgolven, även högerfolket dansar till den. Det säger en del...

Eftervalstankar. Om fingret i luften

Frågan är om vi ska bli populistiska. Om vi ska smeka väljarna över håret, berätta sagor och bara vara den där snälla mostern som man kunde fly till när livet var hårt hemma i statarlängan. Eller om vi ska fortsätta vara ansvarstagande och mogna.

Vi kanske är för strikta - i samma sorts kavajer med rutig skjorta, eller med samma sorts sjal runt halsen.

Det jag absolut vet är att det blir en allt skarpare gräns mellan Stockholm och resten av landet. Det vill säga, så länge det går bra i Stockholm. Jag skrev tidigare att ingen större omvälvning är i sikte innan det går åt helvete i Stockholm, och det känns fortfarande så. Frågan är ju om ens krisen kommer att ge oss förtroendet, den dagen den slår här.

Nu ska det göras eftervalsanalyser, det vill säga man ska ta reda på vad som hänt och varför. Jag ska göra en själv också. Jag ska försöka vara så självkritisk jag kan. Hoppas att andra också är det. Den debatten måste föras öppet - det finns inget hemligt i det här, vare sig orsaker eller ursäkter. Framförallt måste ju de som röstade på oss få yttra sig, men gärna också de som inte röstade på oss.

Hittills har jag fått en storm av åsikter om varför det gick som det gjorde, och det finns säkert lite sanning i allt. Det vi måste undvika är ju det vedervärdiga självömkandet, som jag varit med om förr. Dessutom finns det säkert en och annan som belåtet kommer gotta sig i vad de betraktar som elände. Däremot blir jag lite skraj när man som DN konstaterar att vi ska tacka PP för att deras väljare inte valde Sverigedemokraterna. Jag hoppas verkligen att PP's väljare inte består av tänkbara Sverigedemokrater; det vore verkligen beklämmande om man i ena sekunden kan vara för etnisk åtskillnad och i andra sekunden kämpa för frihet och demokrati.

Nu är det ju inte bara elände. Det finns en del sol genom molntäcket. Till det ska vi återkomma

Bilden: Det finns all anledning att ta det låga valdeltagandet på allvar. Som sagts på många ställen - om ett u-land hade ett valdeltagande på fyrtio procent skulle vi betrakta det som en icke-demokrati