Vinner den som fångar medelklassen?

Klassbegreppet ska ju raderas ut, eller i varje fall förpassas till nån slags historisk soptipp. Det är en tanke som framförallt förs fram av folk som inte känner sig bekväma med att det finns ett begrepp som de inte kan dela. Å andra sidan är vi ju rätt många som fortfarande kraftfullt känner igen oss i begreppet.

Det handlar ju om mer än bara pengar och status. Idag är jag kanske medelklass när jag tittar i lönekuvertet, men när chefen säger att "på det här bygget pissar vi på rasterna, och inget jävla spring däremellan" så är jag t o m underklass! Det hände så sent som i augusti, och det säger en hel del om ett annat sätt att beskriva klass. Möjligheten att ha inflytande , eller att bemötas med respekt.

Det här är något som leder till förvecklingar, för jag är inte alls säker på att den som beskrivs som medelklass alltid håller med om det. Skulle jag gå ut i en býggbod och säga att grabbarna var medelklass, för att de äger radhus och har sommarstuga, skulle jag åka ut med huvudet före.

Kan vara bra att komma ihåg - vissa saker sitter i ryggmärgen mer än annat.

Fredrik Jansson gör en mycket intressant analys av det här. Och visar också att det mycket väl skulle fungera med traditionell socialdemokratisk politik för att vinna de här grupperna.

I ett allt mer segregerat Stockholm är jag inte alls säker på att vinstvägen ligger i att gynna de välbeställda alltmer, eftersom det mesta tyder på att just den välbeställda gruppen tvärtom inte efterfrågar extra förmåner om det går ut över andra. Det är rätt skönt att TCO säger samma sak.

Bilden? Sommarstuga.

Är det småföretagen som ska rädda oss?

Socialdemokraternas kongress har antagit ett antal förslag för att skapa fler jobb. Vilket föranleder Svenska Dagbladet att sätta en rubrik om att experter dömer ut förslagen. Nå, läser man artikeln så konstaterar man att det gör de inte alls.

Man kan ställa sig lite frågande till värdet av att jaga fram fler småföretagare - jag är tveksam till om fler tobakister eller damfrisörer är vad som kommer rädda välfärden, eller om partikongressen egentligen har en aning om villkoren för de flesta småföretagare. Det är ju inte möjligheten att ta semester eller vara sjuk som styr vardagen - fråga mig, been there, done that - utan den förtvivlade jakten på nya uppdrag, kunder, intäkter, vinst. Ett ständigt vinglande mellan hopp och förtvivlan.

Man kan ju också fundera på vilka som ska bli dessa nya småföretagare. I min värld är det ju de som har högst utbildning som enkelt kan starta egen firma, till en billig penning. Och dessutom kan de utan att skämmas ta rejält betalt.

Är man uppsagd bilmontör eller kranmaskinist eller timanställd i vården och drömmer om eget, är det alltid förknippat med gigantiska investeringar. Ett café, en grävmaskin - nu snackar vi inköp för miljoner. Och dessutom svårt att ta betalt.

Nä, jag hade hellre velat se konkreta siffror. Jag blir inte så impad av miljarder längre - i synnerhet som jag vet att Alliansen kommer att ta i så de spräcker sig för att bräcka det, med ett par hundra miljoner till.

Tala jobb istället - ett ROT-avdrag för flerfamiljshus kan ge 7000 jobb, och snabbt också. För att inte tala om att det är en investering som verkligen behövs. Men ge mig inte hur många miljarder det betyder - det är JOBBEN som räknas. Ett litet pedagogiskt råd till de som sköter marknadsföríngen av kongressen.

Men dribbla åt vänster...

Socialdemokratin är framgångsrik när den är socialdemokratisk. När den försöker imitera liberalismen går det åt helvete. Så enkelt kan man sammanfatta det. Därför är det skönt att läsa vad ordförandena för 6F idag skriver i Svenska Dagbladet - att det är dags att partikongressen gav en klar markering i en del grundläggande frågor, och man listar också ett antal områden där högern inte är ett trovärdigt alternativ. Därför måste arbetarrörelsen vara det.
Strängt taget är debattartikeln i SvD vad som borde stå i förslagen på partikongressen. Det gör det inte. I SvD:s dagsrapport påpekar man också att Mona inte verkar så förtjust i de högljudda kraven på vänsterpolitik.
Vi har en situation här, Houston.
Det finns uppenbarligen en krets av människor som har högsta partiledningens öra, och som hårt driver en tes om att vi måste locka till oss medelklassen. Den tesen har nu varit förhärskande ett par år, och det går inte bra.
Jag hör lite här och var att vi måste prata jobb, för utan jobben kan vi inte göra något som helst åt våra andra frågor. Förutom att det är fel, så kan man fundera en stund till kring det.

Om det nu är så att jobben är den viktigaste frågan, och vi ser att alliansens trovärdighet sjunker som en sten där, så borde ju socialdemokratin ha ett guldläge. Det har vi inte, och vän av ordning måste ju då fråga sig hur det är med vår trovärdighet i de andra frågorna.

I Stockholm, som är mest viktigt, är inte jobbfrågan störst. Här har vi ingen arbetslöshet att tala om - man har här kommit över den brytpunkt som gör pianot självspelande. Samma fenomen som vi ser i resten av världen, där ett fåtal storstäder i kraft av sin självgenererande dynamik dels överlever själv, men också dränerar resten av landet/regionen, på både resurser och folk.
Här är det andra frågor som gäller.

Här måste vi tala solidaritet istället. Och jag är sååå övertygad om att det finns en önskan om det goda samhället i den lägre medelklassen med Volvo och radhus, därför att livet blir enklare så. Jag kan inte tänka mig att man i valet mellan lägre skatt och högre otrygghet väljer lägre skatt - att man kan få de resultaten ibland har ju att göra med hur man frågar.
Det är därför jag blir lite skraj när jag hör våra egna privatiseringsförespråkare ta ton. Och jag skiter strängt taget i om det är bra för era kommuner - sitter man som socialdemokratiskt kommunalråd ska man fanimig bedriva socialdemokratisk politik, vare sig det gäller allmännytta eller heltider i hemtjänsten.
Just kommunalråden har börjat ta sig rätt mycket ton. Det har väl att göra med att man inte hållt dem i schack antar jag. Förr i världen var det ju så att man satte kamrerstypen som kommunalråd, och sen hade man den ideologiska ledningen kvar i partiet, men det har ju uppenbarligen luckrats upp. Dessutom är man ju inte i den här regionen van vid att fackföreningarna vill ta plats, eftersom facket har abdikerat från politiken under sjutton år eller nåt. Vilket också är ett storstadsproblem.
Jag hoppas innerligt att man i den del på kongressen som behandlar partiets inre arbete kommer att lyfta vikten av en hel arbetarrörelse - för vi har inte råd att gå åt alla håll

Bilden? En pianola, ett självspelande piano. Lägger man i tio öre så spelar den valfri sång. Jag lämnar symboliken till er själva

Iskallt fackligt intresse för jobbkongressen?

Jag tycker det är lite trist att det är ett så lågt fackligt intresse för den socialdemokratiska partikongressen som går av stapeln i morron. Om nu någon missat det. Och det är ett farligt ointresse. Den kallas ju för jobbkongressen, vilket föranlett minst tre syrliga kommentarer om att det kanske skulle vara med några jobbare eller jobberskor i såna fall..

Signalerna från olika håll i landet är inte så bra - många fnyser och kallar det för en elitkongress, eller ett kompismöte. I Stockholm talar man om en kommunalrådsmaffia som är livrädda för en facklig rörelse som plötsligt vill ha makt och inflytande.
Jag själv har fått rejält med skäll för den så kallade Stockholmsmodellen, som LO-distriktet i Stockholm för fram. Det är inte populärt bland elitpolitikerna kan jag säga, vilket jag tar med ro. För vad ska de göra om det visar sig att vare sig utförsäljning av allmännyttan eller vinst på förskolor är populärt? Byta väljare?

Vi får inte fram våra frågor, våra kandidater har ramlat tillbaka (en lokalt anställd partifunktionär har talat om att LO-medlemskap inte är en avgörande faktor vid upprättande av listor numer) och vi duger uppenbarligen inte som företrädare för akademikerna i partiet. De har däremot inte några problem med att företräda oss.
Medelåldern på kongressen är 58 år. Majoriteten av ombuden är anställda på politiska meriter, antingen inom rörelsen eller i offentlig administration. Jag ska återkomma med inkomst.

Kongressen är som ett finrum med festande människor som har roligt, skrattar och skålar med varandra. Just nu känner jag mig som fattigungen som står med näsan tryckt mot fönstret och gärna vill vara med, men som vet att om jag blir insläppt så är det på nåder - och jag ska inte inbilla mig att jag ska ha något att säga till om.
Jag är jättetacksam och glad för att jag blivit inbjuden som representant för sociala medier, men jag avstår nog. Jag är en bloggare som är socialdemokrat, inte en socialdemokratisk bloggare.

I senaste Fokus gör man en jätteanalys om varför socialdemokratin går hit eller dit i Stockholms stad och Stockholms län. Och jag läser medelklass, sida upp och sida ner. För vinner man inte medelklassen så vinner man inte alls, står det. Ingenstans hittar jag något om vare sig fackföreningsrörelsen eller om vikten av att få LO-folket att gå och rösta. För att inte tala om Stockholmsmodellen. Clas Lönegård nämner inte ens fackföreningsrörelsen som en politisk kraft, vilket borde vara en braständare i LO-borgen

En sak kan jag däremot säga - man kan vinna hur mycket medelklass som helst, men förlorar man LO-medlemmarna så förlorar man i varje fall.

Bilden? Den klassiska affischen från 1911. Pyramid of capitalist system. Tidlös. Nån som vet mer om den? Ibland orkar man bara inte söka själv...

Så vem var Al Capone?

Smaka på det här: När polisen hunnit spåra upp Moran och kunde rapportera till honom hur hans bil nu såg ut, satt han hemma i nattrock och tofflor och blev högst indignerad; allt han kunde säga var att han bil hade blivit stulen för ett tag sedan, och titta så den såg ut nu!

Och jämför det med det här: Någon timme senare uppsökte polisen Moran i hans hem och påtalade att de hittat hans bil sönderskjuten och med blodfläckar i. Moran meddelade dem bara att hans bil stulits dagen innan, och beklagade att den nu var förstörd.

Det översta är skrivet att den brittiske journalisten Kenneth Allsop, magnifikt översatt av Roland Adlerberth, i hans krönika om gangsterväldet i Chicago.
Det undre är skrivet av Henrik Höjer i hans bok Al Capone och den amerikanska drömmen ( Albert Bonniers förlag, ISBN 978-91-0-011909-6). Höjer har precis som jag och fler med mig fascinerats av Capone och förbudstiden och därför valde han att gräva ner sig ordentligt i ämnet.


Låt mig på en gång framhålla att det här inte alls är en dålig bok. Tvärtom - den är noga skriven, somligt som hållits dolt har kommit fram men i slutänden förlorar han på stilpoäng mot Allsop. Och jag har även en del metodologiska invändningar.
Höjer vill förtvivlat gärna vara bättre än Allsop, men det är ju inte så lätt. Saker hände enligt en kronologi, och det styr ju hur berättelsen ska flyta. Här är det uppenbart att Dick Harrison i sin anmälan i Svd inte hade en aning om vad han pratade om, för Höjer hittar inte alls mycket nytt guld på den här flodbottnen. Och eftersom han rakt av också plankar en del ur Alsops bok är det ju lite orättvist att tala om berättarglädje.
Naturligtvis ska man omvärdera historieskrivningar - det är näranog en historikers huvuduppgift. Men man måste ju också kunna tillföra tillräckligt mycket substans för att det ska kännas meningsfullt. Och det är här isen blir tunn.

Jo, det var här i Chicago som The Jazz Baby frodades, det var här en hel del av kvinnans frigörelse kom att ske i illegalt utskänkt sprit. Det var här det modernaste USA föddes. Och allt kantades av maskingevärseld och elaka konspirationer, när de nyanländaste italienarna rök ihop med de som varit där längre, och med judar och irländare.
Höjer har ju haft fördelen att kunna sitta med digitaliserade tidningslägg och återuppleva vad min farfar -jojomän! - också kunde läsa när han var i Chicago. Och därför är det lite synd att han bestämmer sig för att skriva om det alla vi som läst in oss på ämnet redan kan - kronologin ligger där, alltifrån att Johnny Torrio kommer till Chicago till att Capone, besegrad, förs till fängelse. Och alla de mellanliggande händelserna är hyfsat väl dokumenterade.
Intressantare är ju att Höjer egentligen vill skriva boken om hur Al Capone kom att förkroppsliga den amerikanska drömmen, men gör han det? Eller fastnar han bara i samma fälla som andra som skrivit om perioden?
Det mest intressantra med Capone var att han blev den första riktigt stora skurkkändisen. Visst, det hade funnits andra, och i början av trettiotalet kom också Dillinger med flera att haka på trenden, men Capone var först. Höjer snuddar vid det här, men lite från fel håll tycker jag. Man ska ha klart för sig att det finns skriande skillnader mellan de unga kriminella idag som söker uppmärksamhet och framgång genom att skrävla med sin brottslighet, och den kriminalitet som fanns under depressionen.

Gudsbegreppet, familjen och skräcken för myndigheter var ofantligt mycket större då än nu, vilket både kan förklara varför Capone väckte sån uppmärksamhet, men också varför avskyn för hans brott också var så stor. Han var grosshandlare i synd helt enkelt, och det är att göra det lätt för sig att påstå att han var älskad och beundrad. Eller att han skulle vara en amerikansk framgångssaga.

Med facit i hand kan vi konstatera att han dör i sviterna av syfilis, inte ens femtio år gammal. Och jag tycker inte jag kommer Capone närmare i den här boken än i andra liknande böcker. Han var mån om sitt privatliv, och de som stod honom närmast knep helt enkelt käft. Vem han egentligen var är fortfarande en gåta.

Det finns en del smådetaljer man kan haka upp sig på i Höjers bok. Han beskriver Red Rudensky som en småtjuv, vilket är en underdrift - Rudensky var en legendarisk kassaskåpssprängare. Han beskriver Jake Lingle som Capones hovjournalist, när Lingle egentligen bara var en notisskrivare (men med andra nödvändiga politiska kontakter), men strängt taget är det just detaljer.
Det hade däremot varit intressant om Höjer tagit ett grepp kring den svenska frågan - Chicago var en gigantisk svenskstad, och jag har länge funderat kring en rad i en uppräkning av gäng i staden " Polacker, italienare och irländare har fler ligor än vad som borde vara normalt med tanke på dessa folkgruppers storlek, medan man däremot finner få ligor bland svenskar och tyskar" (Prof FM Thrasher, 1927).
Hade det inte varit intressant att få veta om och varför och hur det fanns svenska ligor i Chicagos gangstervärld? Vi vill ju gärna få det att låta som att svenskar alltid acklimatiserar sig och är hyggliga och betalar skatt - här finns ett påstående om motsatsen, och det kvarstår att reda ut!
Höjer har gjort ett strålande jobb med sin dokumentation. Och strängt taget skriver han hyfsat, men utan att komma upp i Allsops stilvärde, men å andra sidan skrev Allsop om spritlangarna i stort. Som introduktion till hur Al Capone växte sig till en maktfaktor fungerar den här boken rätt bra. Sen är vi ju några som läser lite till, som vet att Alsop snodde friskt från Asbury, och som gärna sett mer om symbiosen mellan amerikanska politiker och organiserad brottslighet. Trots att Tony Soprano är död lever ju maffian, som Capone alltså inte tillhörde, eftersom han inte var sicilianare. Och valfusk är ju en grundmurad amerikansk institution, vilket kan vara bra att komma ihåg.
Framförallt är Al Capone och den amerikanska drömmen värd ett bättre öde än att recenceras av en professor i medeltidshistoria. Höjer ska hedras för sitt arbete, och jag har läst sämre saker än hans bok. Jag kan ju svära över att inte få en notapparat, men det kan man ju alltid lägga till i en senare upplaga.

Allt Al Capone gjorde var att förse folk med vad de ville ha. Han såg inget fel i det. På så sätt är han naturligtvis en symbol för initiativförmåga och företagande. Och med tiden har alla dessa mord bleknat till romantiska minnen. Men det är bara genom att åter berätta historien som de skyldiga och de oskyldiga blir ihågkomna. Och kanske kan den skrämmande bilden av en i förtid senil, förtärd och döende gangsterkung fortfarande få någon på bättre tankar.

Bilderna? Överst är bokomslaget, Underst häller man ut beslagtagen smuggelsprit...

Tidgare publicerad på Kulturbloggen

Tacka vet jag en fulare debatt

Nu ska vi vara snälla. Vi ska vara civiliserade och snälla och respektfulla. Och skittrista.

Om Fredrik Reinfeldt för en korkad politik som slår omkull människor så är han dum i huvudet, och det måste man få säga. Om Jan Björklund anser att hantverkare inte behöver läösa språk eller samhällskunskap är han en jävla idiot, och det får han tåla.

Gör man dumma saker måste nån få säga det, och med besked. Dumt folk ska få veta det. Jag tänker inte heller i fortsättningen vara polerad och servil - för jag har upptäckt att somliga verkligen behöver bli utskällda. Det tog mer på Littorin att möta förbannade ungdomar på MacDonalds än att käfta med Sven-Erik Österberg i riksdagen. När puckona i Stureplanscentern vill ta livet av folk och krascha familjer med enklare regler för att handla sprit kan man inte klatscha dem på handen och säga "Asch Per, vad du är tarvlig". För det fattar han inte.

Våga bli förbannade. Vi har ingen nytta av ett stillsamt civiliserat samtal om politik när de river ner välfärden med bulldozer. Säg ifrån! Och sitt inte hemma i era bloggstugor och skriv för de redan frälsta - ut på de sociala forumen och ta matchen med Skandaldemokrater och Tokliberaler. Vi vinner inga val på att ha trehundra besökare på bloggen, om det är trehundra som redan är socialdemokrater. Jag kan knappt minnas när jag såg nån av våra topp-bloggare ta en skrikmatch med högern på ett offentligt forum. Så vad gör ni?

Vi behöver visa på skillnaden. Vi är inte samma sorts politiker eller tyckare oavsett partifärg. Ilska är ingen dålig egenskap alls, oavsett vad Stefan Einhorn skriver.
Vi behövs ju där. I synnerhet de som är vassa att skriva, och som kan saker. Det är nämligen ett stöd för de som annars sitter tyst och bara vill men inte kan - vi skriver åt dem också! Och vi möter många - vad är mina trehundra ungefär samma besökare mot femtontusen på Aftonbladet???
Ut med er i verkligheten - dundra in hos Blondinbella och tala om vad ni tycker om hennes idéer. Ta en match mot Alexandersson. Tjafsa med Sverigedemokraten. Gör egna inlägg på Flashback och tryck ner rasisttrådarna i botten på sökindex.
Vi kan ju. Men törs vi? Jag hoppas det!

Det muslimska maktövertagandet...

Jag ska inte lägga mig i så där jättemycket. Det är det nästan för många som gjort, och ibland kan det vara bra att begränsa sig till en enda sak, som man kanske kan lite bättre. I sin berömda artikel i AB hävdade partiledare Åkesson att islam var den största fara som just nu hotade Sverige.

Jag ska inte dissekera påståendet, eftersom så många andra gjort det -men jag kan konstatera att det faktum att kunskapseliten kastade sig över honom med blottade huggtänder inte alls har skadat honom och hans sak. Istället befäster just denna tsunami av - befogad - vrede mot honom ett av Sverigedemokraternas huvudnummer, nämligen att det finns en liberal nomenklatura som förvägrar "vanligt folk" rätten att tycka.

Åkesson är inte korkad, fast han är ju en jävla idiot, och jag slår vad om att det finns en strategi bakom allt detta. Alltså ska jag inte ge mig på hans uppenbara felaktigheter.
Men jag undrar var de där farliga muslimerna finns?
Jag kan lova att jag känner fler muslimer än Jimmy Åkesson och ingen av dem skulle vilja ha en svensk shariastat. Jag har dessutom lyssnat runt och jag hittar ingen muslim som stöder det.

Men eftersom Jimmy säger att hotet är stort och nära, så borde det ju rimligen finnas folk på plats som är villiga att sätta igång, så att säga. Det måste alltså knalla runt en massa militanta fundamentalistiska islamister i Sverige, som väntar på en klarsignal från någon (VEM???) för att tvinga kvinnor bära slöja och männen att sluta raka sig.
Eller är det bara Jimmy som ser dem?

Jag träffar muslimer dagligen. De går till jobbet, käkar matlåda och tränar knattefotbollslag. Jag har inte träffat nån som är i närheten av att vara fundamentalist. Så var finns de? Man kunde ju faktiskt begära att Sverigedemokraterna skakade fram i varje fall en eller två tänkbara självmordsbombare, så vi såg att de inte svamlade. Eller nån som stenar lite fruntimmer mellan bönestunderna...

Om nån Sverigedemokrat läser det här kan ni väl peka ut vem eller vilka som ska gå i spetsen för den här muslimska invasionen av konungariket Sverige. Jag är väldigt nyfiken.


Bilden? Det fanns nåt läbbigt och olycksbådande över ayatollahn över alla ayatollohr när det begav sig. Det där var ingen snäll gubbe med skägg - den saken var ju klar... Men den som var före var inte heller nåt föredöme - Iran var en otäck diktatur även före Khomeini

Två LO-medlemmar på riksdagslistan i Lenet. Tack!

LO-kollektivet i Stockholm är sååå tacksamma över att få ha med två kamrater på förslaget till riksdagslista för Stockholms län, varav en på valbar plats! Vi lovar att vi ska slåss som tigrar för att få våra medlemmar att känna förtroende för alla dessa akademiker och tjänstemän som är föreslagna.

Det kommer att bli en mycket spännande valrörelse, där det viktigaste är att medelklassväljarna och tjänstemännen tryggt kan identifiera sig med socialdemokratins företrädare i regionen. Vi ska göra vårt bästa för att fösa våra medlemmar till valurnorna!

eller nåt.

Hur mycket tjänar de på kongressen?

Jag vill fortfarande veta nuvarande yrke samt inkomst på de som samlas för att fatta kloka beslut på socialdemokraternas partikongress. Jag vet att en massa sossar nu sätter kaffet i halsen och väser, att det är oväsentligt, men se det tycker inte jag.
Och jag ser hellre den informationen i socialdemokratiska blad än i Expressen eller Svd (som säkert som amen i kyrkan kommer gotta sig åt några miljonärer, eller åt kommunalråd med sanslösa löner). Jag vill heller inte se lagerbiträde som titel på nån som jobbat heltid med politik under de sista trettio åren - jag upprepar att arbetslivserfarenhet är färskvara, och man har ingen nytta idag av att ha plockat disk eller jobbat i kiosk 1986, annat än som nostalgiskt minne.

Det handlar om trovärdighet. I mitt eget partidistrikt kallar vi det Elitkongressen, i Stockholms Stad har jag hört uttrycket Senilkongressen. Det mesta tyder ju på att bristen på identifikation är en stor orsak till att rörelsen går kräftgång - gamla människor kan inte vara språkrör för unga (hur gärna de än vill), förortsbor behöver andra förortsbor som för deras talan.
Och vad i helvete gör Stig Malm där????


Vi vet åldrar, kön och bostadsort - upp med resten på bordet!

Outbildade jobbare blir arbetslösa jobbare

I en ny avhandling konstaterar forskaren Ingrid Berglund vid Stockholms universitet att dagens byggutbildningar håller för låg nivå. Fortfarande på 200-talet finns det alldeles för många som tror att det skulle räcka med två nävar, en stark rygg och förmågan att gå ut i regn och rusk för att duga som framtidens byggnadsarbetare.

Inom Byggnads vet vi det här sedan länge - den traditionella lärlingsutbildningen, där man lär sig yrket från grunden, existerar knappt idag. Och idag räcker inte schablonbilden. Idag förväntas en byggnadsarbetare vara självgående på ett sätt som vida överskrider vad man behövde för femton år sen.

Det är därför det är så viktigt att nya byggjobbare lär sig saker ordentligt - lär sig läsa, lär sig engelska och matematik. Och dessutom lär sig att ta del i samhällsdebatten, för idag behövs de fackliga rösterna mer än någonsin.

I den tilltagande arbetslösheten är det också så enkelt att den som har bättre utbildning kommer att klara sig bättre än den som har sämre. Kan vara bra att komma ihåg.

Idag är det många som stirrar sig alltför blinda på våra relativt höga löner (dvs vi tjänar mycket pengar under en period av våra yrkesliv, men vi blir inga rika pensionärer) och tar det för självklart - men vi får aldrig glömma att vi har de lönerna just för att vi stått tillsammans, slagits för vår rätt och haft kloka och smarta företrädare.

Det kan vara bra att komma ihåg det när skolministern vill skicka unga grabbar rakt ut i ett yrkesliv som inte längre tar hand om dem. Och man skulle vilja rycka tag i Björklund och skrika åt honom att det är inte femtiotalet längre, vi har inte välmenande äldre yrkesmän som gärna lär upp ungt folk. Och dessutom slussar in dem i vidareutbildning och föreningskunskap - så där som det borde vara, men som det nog aldrig varit.

Utan smarta byggnadsarbetare och en stridbar fackförening kommer vi snart att återigen vara lågbetalda och utnyttjade, utslitna och avlagda.

Hur länge är man barn?

Jag kan ha en del sympati för socialdemokraternas förslag om att förlänga rätten att vara hemma med barn till sexton års ålder. Det finns en logik i det - hela grundskolan liksom. Men samtidigt väcker det ju en del andra frågor.

Kompisen F. följde med förtjusande flicka hem för en så kallad bortamatch. Kompisen F. är inte helt ung, och det var inte flickan heller. I varje fall inte jätteung. Trevlig kväll på krogen följdes av taxiresa hem till ett radhus i söderförort. Kompisen F. var fortfarande förtjust, men förtjusningen kom liksom av sig när det kom fram att radhuset inte var hennes, utan hennes föräldrars, och där bodde hon tillsammans med dem. Fortfarande vid 27 års ålder... Hon hade liksom inte kommit sig för med att flyga ut, som hon sa.
Det bidde ingen bortamatch för kompisen F. Är man fyllda trettiofem ska man inte behöva riskera att möta hennes farsa när man tassar ut på toaletten mitt i natten, resonerade han.

Helt klart är att århundradens invanda beteenden kastas överända en efter en numer. Vi umgås inte som förr, folk vägrar bli gamla, och vi - min generation - vill inte låta ungarna växa upp. Det måste verka väldigt märkligt för de som kommer ur andra kulturer att vi omhuldar barndomen med sån frenesi att vi inte vill låta våra ungar lämna den. På andra platser på jorden är barndomen en pinsam fas i väntan på att kunna bidra till hushållet, och släktets fortlevnad.
Och innan jag blir beskylld för det ena och det andra vill jag säga att jag inte alls tycker att barnarbete eller barnäktenskap är företeelser som ska behållas nånstans - jag bara konstaterar att det är så.

I min värld finns det gott om sextonåringar som klarar av att ta en vuxens ansvar, om de fick. I andra delar av världen får man gifta sig vid den åldern. Barn kan man som bekant få ändå. Man får ta värvning i många arméer. I vårt eget land kan en artonåring får utbildning i att ha ihjäl andra människor, och det bara två år efter att han var tillräckligt liten för att behöva ha en förälder hemma när han var sjuk.
Jag har svårt för det där, och jag känner ju inte att det är barnens egna önskemål. Jag är tveksam till om arvtagaren skulle vilja ha mig hemma numer, om han blev sjuk. Ju mindre han ser mig desto bättre, liksom. I varje fall just nu. En vecka hemma själv utan några vuxna är ju en våt dröm för honom...

Är det inte så att det är vi vuxna som lider av separationsångest? Vi vill inte att våra ungar ska lämna boet? Det verkar ju så. Och i en värld där det saknas billiga förstagångslägenheter att bo i är naturligtvis föräldrahemmet en bra serviceinrättning för de bekväma. De är ju inte dumma, de där som ska försörja mig när jag blir gammal.
Men i vanlig ordning är det ju inte deras fel - de tar ju bara vara på möjligheten. Istället är det ju den ovuxna generationen - curlingföräldrarna - som borde ta sig en funderare. För biologin är inte på vår sida - alldeles oavsett om man tycker att ens förvuxne son är ett barn, så anser inte han det. Och är man enochnittio och väger nittio kilo så ligger det nåt i det, och det kan dessutom vara en rätt arg ung man som inte lyssnar så bra (för att uttrycka det milt).

Vi borde istället lära föräldrar att släppa taget. Man måste få missa när man är ung, när det fortfarande går att reparera, istället för när man är tjugofem (om man lyckats komma hemifrån då ens). Och allra mest syns ju det här i att åldrarna på förstgångsföräldrarna stigit så hastigt.
I Stockholm är förstgångsmorsorna över trettio idag, och många mycket äldre än så. För de ovuxna generationerna ska ju hinna med så mycket innan de skaffar barn. Nackdelen är ju att de dels kommer vara föräldrar lite kortare tid, dels att de kommer vara rätt gamla när de blir tonårsföräldrar (och DET är ingen lek kan jag meddela!!!), dels att deras barn kommer få väldigt kort tid med underbara mor- och farföräldrar. För de är ju också ofta ganska gamla föräldrar själva.
Och det här finns ju på alla nivåer i samhället - jag är rätt övertygad om att det som Jytte beskriver här faktiskt beror rätt mycket på att den äldre generationen igen anser att det i varje fall är de som vet bäst. Just i det här partiet finns det en ruskig massa gubbar och gummor, i alla åldrar, som passerat bäst-före-datum. Fast det är risk för eget liv att säga det...

Jag vet att vi borde vara mer delaktiga i våra barns liv. Det har jag hört sen jag var liten. Men samtidigt borde vi också respektera våra barns rätt till eget liv. Det finns knappt nåt ungar hatar mer än föräldrar som är för nyfikna. Det kan ju vara så illa att vi, som inte själva vill bli vuxna, egentligen har mindre med våra barns liv att göra, än våra föräldrar före oss.

Det finns ju idag en uppsjö av kurser och böcker för blivande föräldrar. Det borde finnas en marknad för de som håller på att avsluta sitt föräldraskap. Släpp greppet, skaffa er ett liv och låt sextonåringen vara ifred hemma när han är ledig...


Bilden? Har i varje fall inget med bortamatch att göra. Som för övrigt är en beteckning på en inte helt oskyldig övernattning hos det motsatta könet...

Obama och fredspriset, och en bra analys

Johan Westerholm har skrivit en kort men glasklar analys av varför Obama får fredspriset. Läs den här!



Bilden? Man funderar ju på hur mycket folk egentligen tror att en enda människa kommer klara av...

Tidningar är inte opartiska. Det har de aldrig varit.

Jag är inte särskilt högutbildad, men jag gillar att läsa. Det är jag inte ensam om. Svenska folket är ett läsande folk, särskilt kvinnorna. Vi läser det mesta, och även om tidningsläsandet har minskat så är det fortfarande högt i Sverige. Vi har ju också väldigt länge haft den extrema förmånen att få antingen tassa ut i träskor och för kort morronrock mitt i vintern för att hämta en Dagens Nyheter i brevlådan, eller få samma tidning uppäten på hallmattan av en glupsk boxer klockan 0515. Det är något som inte är så vanligt i resten av världen.

Men det betyder också att en betydande del av vårt informationsflöde kommer från tidningarna, vilket liksom är ursprungssyftet med en tidning. Alldeles väldigt länge var en tidning en åsiktsmaskin. Man startade en tidning för man hade något att säga. Det är först på senare år som dagstidningarna kommit att bli förströelse eller reklampelare.

Det kan vara bra att påpeka det eftersom det nu utbryter ett slags raseri över att Svenskan och DN helt plötsligt - är det verkligen nån som är förvånad? - sprider vad som mest kan liknas vid regerinsgpropaganda på nyhetsplats. Vore det här kommersiellt på riktigt skulle det vara text-reklam. Nu är det politik istället.

Ägarna till SvD och DN använder sina blad för att stödja en politik de i varje fall står för. Vad är konstigt med det? Det är ju det deras ägande handlar om - makt och inflytande.

Rationella människor ser naturligtvis mellan Henrik Brors framkommenderade rader. Men så har det alltid varit. Fortfarande finns det människor som ser Aftonbladet som en socialdemokratisk tidning. Och det kanske den också är, men skillnaden mot SvD och DN är ju att i ett Aftonblad har politiken abdikerat, och finns bara på ledarsidan. I borgerliga tidningar finns den överallt, tro mig.

Jag är inte ens säker på att jag vill anklaga journalister för att vara ryggradslösa. De har ett jobb, en chef och nån som betalar deras lön. Och så länge de inte uppenbarligen ljuger, utan bara vrider sanningen en smula, är de väl fortfarande journalister.

Jag håller naturligtvis med om vinklingen - den är avskyvärd, och borde tas upp som exempel på riktigt usel journalistik på utbildningarna, men som sagt - vad hade man väntat sig? Det ÄR två borgerliga tidningar, och de driver ägarnas linje. För jag har också gynnats av regeringens politik - men jag hade hellre avstått det eftersom det också betytt att andra fått det sämre.

Hemskare är naturligtvis att högern inte anser att SvT är opartiska, utan måste sättas under politisk kontroll. På annat sätt kan jag inte tolka det förslag som två moderater lagt. Det är ett riktigt lågvattenmärke, men också ganska symtomatiskt på hur makten anser att den bör granskas. Det räcker liksom inte med ett 9-mot-1-förhållande vad gäller pappersmedia. Nu ska den politiska makten bestämma över TVn också. Känns det igen? Berlusconi nån?

Och det är ju lite tragikomiskt att deras förslag kommer samtidigt som den borgerliga makten över pappersmedia inte kunde vara mer tydlig. Men det vore mig fjärran att begära nån slags kontroll av det... Gör det enda rätta istället - köp inte skiten. Bojkotta de som gör reklam i deras tidningar. Se till att andra företag inte gör det. Det är så man får jobba mot makten.

Andra om saken: Johan, Peter, Alliansfritt, Morsan

Bilden? Jag har använt den förr, och kommer göra det igen. Är det inte makten som bestämmer så är det pengarna.

Ungdomsarbetslösheten är en myt, påstår AMS...

I regeringsorganet DN presenterar idag AMS generaldirektör och analyschefen på arbetsförmedlingen, en text som på något vis skulle visa att den skenande ungdomsarbetslösheten skulle vara på hittad. Det är nämligen fel på sättet man redovisar.

Den har vi hört förrut, har jag för mig.

Egentligen är det en rätt usel text, eftersom den tar avstamp i en massa förbehåll av typen "men" och "kanske" och "antagligen" och "mycket talar för". Jag kan säga att om jag skulle använda det språkbruket för att presentera en absolut sanning för min arbetsgivare skulle jag få en utskällning. För grejen är att den svenska ungdomsarbetslösheten skenar, och den gör det när vi använder samma redovisningssystem som andra länder i EU.

Jag, som amatör i sammanhanget, ser ett antal logiska kullerbyttor i AMS-chefens resonemang, men det kan vi återkomma till. Artikeln kommer garanterat att slaktas av mer kunniga människor än jag.

Men däremot måste jag protestera mot deras förhoppning om att generationsskiftet kommer lösa det hela. Tvärtom skulle jag vilja säga - det känns mer som de som ser pensionen nalkas blir mer och mer inriktade på att fortsätta jobba. De tjänar bra, trivs oftast med sina jobb, och dessutom - de kommer ju, tack vare regeringen, att förlora tusentals kronor på att gå i pension.

Allt fler i bekantskapskretsen fortsätter jobba. Och har de fyllt sextiosju startar de en liten firma och fortsätter jobba på konsultbasis, tjänar ännu mer pengar, och trivs ännu bättre.

AMS-chefen tror en massa saker. Jag tycker man kan förvänta sig mer av människor som har den sortens positioner.

Bilden? En stämpelklocka. Sånt som en äldre generation såg som naturlig, och som en yngre generation inte ens känner igen.

Döp henne inte till Q, döp henne till Göran...

Ibland gör man det lätt för sig. Som idag när jag bara blåser liv i en gammal genial Folksamkampanj, som egentligen handlade om ett etiskt sparande, men som lika gärna kan vara en spark i röven på en liberalism som övergett sina kärnvärderingar. Jag blir förbannad på gammaldags socialliberaler som låter neokonservativa shanghaja liberal-begreppet.
Ta lite mark från de där som tycker att jämlikhetsarbetet egentligen går rätt bra, som inte ser att det är ett problem att kvinnolöner fortfarande ligger efter (och inte ens kommer ikapp), som inte tycker att samhällets maktapparat kan användas för att förbättra villkoren för hälften av rikets befolkning.

Copywritern Olle Nordell skrev redan 2007 de här annonserna, som jag helt skamlöst lånar. Och jag lägger inga direkta synpunkter på om de var bra för Folksams pensionssparare. De var bra som illustrationer till en värld där din och min och allas våra döttrar kommer växa upp. Så här skrev han:

Ge din dotter en god chans i näringslivet: döp henne till Göran.

Det finns idag fler Göran än kvinnor som vd i svenska börsbolag. Det kan låta som ett dåligt skämt, men är i själva verket en dålig sanning. För även om alla dessa Göran säkerligen gör ett bra jobb, kan det inte vara sunt med ett näringsliv där bara 5 av 271 börsnoterade företag har kvinnor i ledande position. Tvärtom. Rent ekonomiskt tror vi att jämställda företag är bättre företag. Och vi är inte ensamma. Allt fler rapporter pekar mot att kvinnotäta styrelser leder till lönsammare bolag. Men är det värt att bry sig? Ja, det är det. Det spelar roll. I hundra år har Folksam utvecklat enkla sparformer och försäkringar. Men samtidigt försöker vi vara med och utveckla saker och ting omkring oss. Bland annat så att våra döttrar kan få samma möjligheter som våra söner.

Det är inget snack om att Sverige behöver en liberalism. Men då menar jag inte en cynisk skenande marknadsliberalism som struntar i om det skulle dö några på kuppen, eller om det skulle innebära att ondare krafter började ana morgonluft. Eller påstådda liberaler som vill konkurrensutsätta allt, ha betyg från BB och som ljuger om viktiga saker.

Jag är uppvuxen med rekorderliga folkpartitanter som slog väskan i huvet på dumma privatiseringsivrare, som i och för sig gick i frikyrkan och hade Kungen på väggen hemma, men som ALDRIG skulle tvekat om att det behövs bra skolor för alla barn, att pengar inte skulle spela roll för utbildning eller status, och att ingen blev snällare av att man var elak tillbaka mot dem. Vart tog de vägen ? De behövs nu....

Andra om saken Alliansfritt

Det svenskaste av allt. Köttbullar!!!

Och inte vilka köttbullar som helst, utan de som Tore Wretman lagade, och som han skrev om i sin klassiska kokbok om "Svensk Husmanskost". För det finns knappt något som är så svenskt som köttbullar - inte sill, inte strömming, inte knäckebröd.
Det var Slas som illustrerade "Svensk Husmanskost" - spretiga streckteckningar men ändå så läckra, som är långt från de smått pornografiska närbilder som idag måste finnas i alla kokböcker. För att inte tala om att det ska stylas. Här dräller det av ovidkommande dekorationer, som förmodligen fått just samme Wretman att spräcka en säkring. Han var inte stor, Tore, men han hade ett hett temperament. Och han tyckte inte om onödigt krimskrams på maten.
Men hans kokböcker lever, utan glättade foton. Därför att han, förutom att laga mat som en gud, också skrev en fantastisk prosa; levande texter, som doftar fisk och kött, som anar de små nyanserna av timjan eller dill.
Några av kvällstidningarna försökte för ett par år sen dra honom ett varv till i pressarna, men missade naturligtvis det viktigaste i hans texter. Smaken. Stilen. Måtten, vikterna, dessertskedarna (vem fan använder en dessertsked idag???), nyporna - allt detta gjorde hans kokböcker klassiska. Dessutom gjorde han en pionjärinsats som radiokock, i programmet Novisen vid Spisen - som man kan lyssna på här, tack för det!

Köttbullar
Detta är ett recept, som jag inte tänker kommentera, inte ge några som helst kategoriska omdömen om. Detta är min version av köttbullar. Läsarnas mödrar, mormödrar och antanter till trots.

2 hg benfritt oxkött
1 hg kalvkött 1 hg fläskkött, gärna fett
2 dl grädde blandat med 1 dl stött skorpbröd eller motsvarande mängd vitt matbröd
1 ägg
½ finhackad gul lök

Brödet lägger jag i blöt i grädden. Köttet, som jag befriat från senor och eventuella hinnor mal jag 3-4 gånger genom den finaste skivan i köttkvarnen. De två sista gångerna tillsammans med gräddbrödet. Så bryner jag helt lätt den mycket finhackade löken i litet smör och vänder ner den i färsen tillsammans med ett ägg. Jag arbetar färsen mycket väl med en träsked. Sätter till något vatten efter behov, för att den skall få rätt smidig konsistens. Pepprar, saltar och smakar rätt ofta.
Färsen skall vara smidig, men man får inte överdriva - då min träsked börjar få en vit fetthinna, vet jag att det är dags att avbryta det momentet. Jag formar bullarna. Gör först ett par små som jag provsteker i just nötbrunt smör. När de fått godkänt smakbetyg fortsätter jag. På en stor våt skärbräda, täckt med urvridet smörpapper eller på vattensköljda tallrikar lägger jag dem en efter en. Pingpongstora om det är måltidsbullar, valnötstora för smörgåsbordet. Jag blöter vänster handflata, har ett par silverskedar stående i varmt vatten och med dem växlar jag och formar bulle efter bulle. Det måste finnas en viss rytm och omsorg i det arbetet, så att de blir jämna och lika vackra i slutet som i början.
I en inte för stor stekpanna med ganska mycket smör som smälter och får bryna tills det tystnat lägger jag inte för många köttbullar i pannan åt gången. Låter dem bryna. Skakar då och då på pannan över elden så att de rullar runt. Fångar upp dem jag anser klara och för över dem i en gryta som jag håller varm. Pannan kokar jag ren mellan varje varv av bullar och häller den sålunda åstadkomna skyn i grytan. Då alla är färdiga pudrar jag pannan med vetemjöl slår över skyn, smakar av och droppar kanske i något japansk soja, vrider aningen peppar över och slår över köttbullarna som får stå i sin sås och puttra färdiga på svag eld några minuter.
Vill jag ha gräddsås slår jag grädde, tjock och tunn, i sista stekpannan i stället. Smakar av på samma sätt och serverar mina köttbullar med potatispuré, lingonsylt och saltgurka.


Ni kan ju smaka på den här meningen: I en inte för stor stekpanna med ganska mycket smör som smälter och får bryna tills det tystnat lägger jag inte för många köttbullar i pannan åt gången. Låter dem bryna. Skakar då och då på pannan över elden så att de rullar runt. Fångar upp dem jag anser klara och för över dem i en gryta som jag håller varm.

I en kokbok skriven på 50-talet var det här ett smått revolutionerande sätt att skriva på. Det är ytterst osäkert om de här satskonstruktionerna hade klarat av mina egna svensklärares bedömningar - att Tore Wretman kom undan med det säger en del om hans storhet, liksom det faktum att när han skriver om köttbullar, då är det Tore som lagar. Då är det ingen steg-för-steg-instruktion för valhänta karlar. Här är det kocken som talar.
Det ångar och smakar om Svensk Husmanskost ( som också finns i ny upplaga). Precis som det ska om en bra kokbok.

Stureplanscenterns rätt att få supa. Och skita i andra

Halkade av en outgundlig anledning in i en debatt på Facebook om alkoholens tillgänglighet. Och upptäckte att nu är det alkoholmonopolet som ska få stryk igen. Det finns ju en grupp som kallas Stureplanscentern, som kanske förtjänar en egen drapa så småningom eftersom de verkar vara nån slags uppsamlingsplats för tokhöger som blev över alldeles oavsett politiskt ursprung, och som nu är de som driver de frågor som den gamla pålitliga tokhögern drev.
Bland annat rätten att få supa skallen av sig oavsett tidpunkt, och - viktigt - också helt utan att behöva ta konsekvenserna av att spriten blir lättare att få tag i. Kort sagt, de tycker att monopolet "... inskränker våra möjligheter att på en lördagkväll på ICA matcha rätt vin till rätt köttbit."
Och det kanske det gör. Men hur viktig är den möjligheten? Egentligen?

I och för sig kommer inte Stureplanscentern att hitta några vidare viner på ICA en lördagkväll, för om man varit i länder där man kan köpa sitt middagsvin mitt i natten, så vet man att det inte är några exklusiva sorter man hittar i de affärerna. Utbudet är rätt uselt helt enkelt. Däremot brukar det finnas en massa sprit och öl, fast det kanske Stureplanscentern gillar som måltidsdryck.
Det är den lilla baksidan av deras resonemang. Den stora baksidan är naturligtvis att missbruket kommer att öka, att våldet kommer att öka, att tragedierna kommer bli flera. Det är en av de enklaste ekvationer som finns, och den stämmer fortfarande.
I länder där man kan köpa alkohol varsomhelst dör folk av alkoholskador hursomhelst. I olyckor, i vården, i hemmet, genom våld, i trafiken - alltihop alkoholrelaterat. Forskningen är helt entydig, och bevisen rent bedövande. Det är till och med sällsynt med ungdomsvåld utan inslag av alkohol.

Jag har svårt att förstå resonemanget bakom. Jag ser kopplingen mellan min frihet att få köpa alkohol närsomhelst och varsomhelst, och en ihjälslagen mamma en lördagkväll. En ihjälslagen mamma i en mångmiljonvilla i Djursholm, kan jag lägga till, eftersom alkoholvåldet inte ser klasskillnader. Varför ser inte Stureplanscentern det?
Faktum är att jag inte känner några andra än folk med alkoholproblem som skäller om att det är svårt att få tag i legal alkohol. Och att tillgängligheten ökar våldet visade ju exemplet Finland med eftertryck...

Jag har inga problem med att planera mina alkoholinköp - det kan inte folket i tokhögern heller ha. Jag kan till och med tänka mig att om nån av dem skulle sakna vin en lördagkväll till den goda middagen de ska bjuda på, så finns det säkert en vinpava att ta med hos de som är tänkta som gäster.
Så funkar det ju hos mig, om jag nu skulle vara så oförskämd att jag bjöd på spontan gourmetmiddag utan förvarning (det är inte särskilt väluppfostrat att göra det, men det kan vi återkomma till i en post om Vett&Etikett). Vinet är ett mindre problem än att få tag i en bra köttbit på lördagkvällen...
Men frågan är ju - kan vi tänka oss att avstå från delar av vår personliga bekvämlighet, för att skona andra från lidande? Jag bor i ett land där vi valt den vägen - och det är jag glad för.


Andra om alkoholen


Bilden? Baksidan av en liberal alkoholpolitik.

Herman avslöjar sin okunnighet

Håhåjaja, det verkar vara jobbigt att bli gammal. Herman Lindqvist som, förutom att ha varit en hyfsad journalist, gjort sig en karriär på att skriva en underdånig hyllningshistoria till Sveriges Rikes kungar, roar sig idag med att skriva en av de drygaste kolumner i Aftonbladet som jag sett.
Och då skriver ändå Jan Guillou där, och både Skytte och Aschberg har skrivit där.

Han är så nedlåtande i sin ton mot Murad Artin att man skulle vilja strypa honom med silkesscarfen, och jag ser framför mig förnumstiga Sverigedemokrater som jublar och vill ta honom i famn. Hans krypande för kungahuset - som dels inte har nån makt, dels inte symboliserar något annat än skvallerpress idag - är så pinsamt att man skäms.
Och hans påstående om att just Örebroare skulle ha en större känsla för Sveriges historia är naturligtvis rent galet. Jag tror snarare att om man frågar nån närking vad han tänker på när han ska tänka på Kungen så är det nog "...kära Örebroare" som ligger närmast till hands.
Att som självutnämnd rikshistoriker ha en sån överlägsen attityd mot de som tycker annorlunda är både illavarslande och djupt okunnigt. Och otäckt. Vem ska få tycka annorlunda Herman? Vi som kan den svenska historien, eller räcker det med ett svenskt efternamn?

Och känner jag mina vänner i Örebro rätt kommer Herman få veta att han lever. Det finns mycket att vara stolt över i Örebro, men tror man att de har en speciell känsla för familjen Bernadotte är man ute och cyklar

Bilden? Rövargeneralen - det var de allihopa - från Pau som blev svensk kung, i brist på annat. Och som släpades hit av en kille som råkade vara född i Örebro.

Lille Q får heta Q

Föräldrarna fick som de ville - barnet får heta Q. Jättebra.
Uppvuxen i betongförort kan jag säga att han kommer kallas Kuken. Finns inte en chans att han kommer slippa undan det. Undrar om de tänkte på det? Inte så bra....

Fejdan skriver också om Q




Bilden? Det finns en gammal föreställning om att midsommarstången skulle vara en fruktbarhetssymbol, men det tar vi livet av här

Skrämd hederlig? Skulle inte tro det...

Reklamkanalen TV4 tar ett djupt grepp i lådan med dåligt omdöme och lanserar nu en doku-såpa baserad på diverse amerikanska förebilder i nischen "skräm de jävlarna så de slutar begå brott." Det kallas scared straight, efter en ursprunglig film om saken.

Precis som Socialstyrelsen blir jag bedrövad över dessa ständiga nya rekord i snaskighet, där man mer och mer struntar i vad som kan hända efteråt. För det här är inte fråga om unga människor som blir förmedrade för att de sjunger illa, och blir lessna för det - det här är unga människor som faktiskt kan spöa skiten ur andra istället. Och som kommer göra det. Jag är tacksam för att Kriminalvården visar sin avsmak för idén.

Jag är dessutom oroad över vad det är för "behandlare" som kommer att delta. Jag ser framför mig fd kriminella som kommer få vräka sig över helsidor i kvällspressen och berätta hur elaka de var när det begav sig. Folk utan utbildning eller erfarenhet av kriminalvård, annat än som fängelsekunder.

Jag känner till en del om unga människor och kriminalitet. Att exponeras för tusnetals ögon är inte ett bra sätt att få dem att skapa ett nytt liv. Att sedan Ann-Britt Grünewald och Hassela säljer sig till detta får mig att nästan må illa.

Den respekt som jag har haft för Ann-Britt och idén bakom Hassela försvann på tre sekunder. Undrar om de bryr sig?

Bilden? Från prisonphotography.

Pojkar i mäns kroppar...

Nä, det var väl lite onödigt som formulering. Pojkar är för det mesta snälla. Det är när de blir gamla tjuriga gubbar som de blir jobbiga. När de tror att de är roliga. När de hö-hö-hö-hö-ar och dunkar varandra i ryggen för saker som de egentligen borde skämmas för. Som den här texten från en tidning för "riktiga grabbar.."

Men det är rätt bra som illustration till posten nedan, om vilken värld min dotter och andras döttrar kommer växa upp i. Med bölande idioter som inte ens begriper att de passerat bäst-före-datum. Ett datum som borde ha varit på sextiotalet. Och alldeles lysande som exempel på varför det är viktigt att man fortsätter prata om könsroller, om diskriminering, om exploatering.

När man inte behöver bli gubbe innan man blir man, när man lyfter ögonen från skrevet.

Och nej, jag tror inte jag är särskilt känslig för sånt här. Men dumma saker ska kallas dumma. Och - nu blir jag riktigt elak - illa skrivna saker ska också kallas just det: uselt skrivna.

Bilden? Hugh Hefner, som gjorde sig en karriär på nakna kvinnor.

Dags för facket att höja rösten.

Erik Laakso skriver på Arvid Falk om behovet av en stridbar fackföreningsrörelse, som sätter krav på arbetarrörelsen. Och han har helt rätt naturligtvis, inte minst genom att peka på att vi saknar den debatten.

Lite för länge - eller alldeles för länge - har facket suttit still i båten. Tagit sitt ansvar, som det så fint heter. Och detta ansvarsfulla tänkande har istället gett oss ökade inkomstklyftor, och en ökad segregering. Alltså är det dags.

LO-distriktet i Stockholm sätter nu Stockholmsmodellen (mer om det här) i sjön, vilket skakar om den där båten en hel del. De som framförallt börjar se oroliga ut är de som aldrig upplevt en arg och högljudd fackföreningsrörelse som ställer krav. För det är tjugo år sen sist, innan vi började ta ansvar för alla andra.

Jag håller med Laakso - det här är viktigt. Inte minst för att det finns behov av stark självkritik inom LO. Vi har låtit andra leda debatten, och nöjt oss med att vara förvaltare. En hel del av fackföreningsrörelsens tillbakagång kan säkert skyllas på att vi varit så framgångsrika - istället för att låta olika fördelar vara knutna till medlemskapet i fackföreningen har vi lyckats göra lag och statligt regelverk av det. Kort sagt, dragit undan mattan under våra egna fötter.

För vem behöver facket om samhället ändå ger samma fördelar?

Men litegrann finns det också, så här inför partikongressen, ett behov hos olika företrädare att få prata ideologi. Inte är det mycket till självrannsakan vi hör - trots att det finns socialdemokratiskt styrda kommuner som bär sig precis lika illa mot sina anställda som borgerliga. Men vi inom den fackliga grenen ska inte vara för stöddiga heller - vi hade kunnat ta mer plats men valde att inte göra det. Och nu är vi lika bestraffade som någonsin det socialdemokratiska partiet, med vikande underlag och vaga målsättningar.

För när facket har problem får den politiska delen problem. Man kan heller inte strunta i att det finns på tok för lite folk med vardagsanknytning i de övre regionerna. För, som jag sagt förrut, arbetslivserfarenhet är en färskvara. Att man jobbade på fritids eller på Pripps eller inom vården för tjugo år sen är inte att ha arbetslivserfarenhet längre. Man har på sin höjd arbetslivsminnen.

Vi får väl se vad elit-kongressen kommer fram till. Och om de som åker dit verkligen kommer visa samma uppskattning för en högljuddare fackföreningsrörelse som Erik Laakso... Jag är lite skraj för att de inte kommer ta emot det med klang och jubel - ett vakuum har ju en tendens att fyllas, och den tysta fackliga debatten har istället fyllts av förvaltande politiker som hemskt gärna vill bestämma själva.

Peter Andersson tycker också att det här är värt en mässa

Bilden? SEKO har slutat vara tysta