Klart jag är feminist...


...om det betyder att jag är motsatsen till en snubbe som heter Per Ström, som skrivit en osedvanligt korkad artikel i Expressen. På debattsidan - som raskt tog ett steg ner på seriösitetsskalan genom att publicera den.
Per Ström är upprörd över något han kallar manshat. Något som förmodligen är orsaken till att moderata män beslutat att bilda ett mansförbund. Jo, ni läste rätt. De känner sig hotade och tillbakapressade och satta på undantag. Liksom Per Ström. Något man kan få höra lite varstans - med den tydliga undermeningen att DET HAR GÅTT FÖR LÅNGT!

Det vill säga, de känner sig som kvinnor fått känna sig alldeles för länge. Med sämre lön (och enligt flera fackförbund är det värre än så), med sämre hälsa och med en lägre social ställning. Blir inte anställda trots bättre kvalifikationer, hamnar vid sidan av karriärstegen. Och detta på grund av något de inte kan påverka, nämligen sitt kön.
Arvtagerskan ska ut i den världen. Hon ska tampas med kladdande karlar på bussen, se karriärmöjligheter segla iväg "..för hon ska väl ändå vara mammaledig", se att män som jobbar på El-Giganten eller Onoff har heltider men kvinnor som jobbar på ICA har deltider.
Och också veta att det finns små otäcka män som Per Ström som belåtet tycker att det är helt i sin ordning.

Då blir jag också feminist.

Karin om samma sak, även Moderata Mary,
Bilden? Suffragetterna skogs för saker som rösträtt och lika rätt att ärva. Sånt som den tidens Per Strömmar tyckte var oväsentligt

Fram för fler kungabröllop!!

Okey, man får tycka vad man vill om monarkin, och det gör jag också, men jag begriper också att ett prinsess-bröllop är en bra affär. Frågan är om det finns några lediga hotellrum kvar i Stockholm kring den 19 juni nästa år, eller om man kan göra sig en hacka på att hyra ut ett rum eller två?
Svensk Handel räknar med ökade intäkter på tvåochenhalv miljard, och bara bröllopsgästerna ska tydligen sprida runt trettio miljoner runt sig. (hur man nu vet det, men det finns säkert en särskild statistikbyrå som bara pysslar med kungliga bröllop, var så säkra!).
Och känner jag sluga kommunpolitiker i Stockholmstrakten rätt så kommer man också att ta i så man spräcker sig för att få del av minsta smula från detta kungliga kändisbord - kungafamiljen har på ett eller annat sätt anknytning till rätt många delar av Mälardalen, och den chansen lär ju inte förspillas. Och kan det ge jobb så må det väl vara hänt - man påminns om hur kommunisterna bryskt stuvade undan alla avsigkomna existenser i Moskva under OS 1980, vilket sedan repeterades lika brutalt i Peking 2008. I Atlanta betalade staden bussresor till okänd ort åt alkoholister och hemlösa - så världen slapp se det.

Det kanske vi kan slippa här.
För visst är det pampigt med ett rejält bröllop (nej, det sitter ingen och hotar mig med pistol just nu), med glam och glitter. En riktig brakfest ska man då inte tacka nej till.
Nu råkar ju kungen ha en del stålar, och förutom att betala för dotterns bröllop tycker jag att han kunde betala ett par bröllop till. Det har han råd med. Man kunde ordna ett lotteri och dra fem vinnare som får ett bröllop - all inclusive - betalt av kungen. Jag har i vanlig ordning inte tänkt över detaljerna, men sånt ska man inte rygga för.
Varför skulle inte det kungliga bröllopet kunna få kasta lite solsken över vanligt folk också? Det vill säga, de som egentligen betalar den monarkistiska orgien. Inte för att jag själv står i kö, men jag känner kvinnor - och jo, jag skriver medvetet kvinnor för jag känner inga karlar som satt och ritade bröllop när de var små - som gärna vill ha ett riktigt sagobröllop de också.
Så hörru kungen, sprid lite bröllopsglädje åt lite fler under 2010!

Klart förstafemman ska spela. In med Bodström


Socialdemokraterna i Stockholms län gör det enda rätta och plockar in Thomas Bodström som förstanamn på riksdagslistan. Helt rätt tänkt. Läktarproffsen på den här kanten applåderar avmätt och väntar på ytterligare förstärkningar på valbar plats.
Man kan tänka sig ung utlandsfödd kvinna, som synts på pizzakartonger. Men då krävs det en del mod - eller rättare sagt, mycket mod! - av de som sätter ihop listan. Och sen ska man kanske fundera en del över tidigare prestationer hos de som idag sitter i riksdagen - det finns de som skulle vilja se en resultatlista. Och det kanske inte skulle vara en så dum idé...

DN och objektiviteten


Det skrivs ju en del skit på Wikipedia. Det har väl varit rätt känt rätt länge. Jag minns att jag läste en artikel om Olof Palme där som förmodligen lagts upp av nån som kraftfullt led av Palmehatet. Nå, den försvann. Och det finns fler såna...
Men det blir ändå lite märkligt när just DN använder Wikipedia som källa för en del av sin artiklar (som de nu redigerat bort). Vad hände med faktagranskning liksom? I synnerhet efter det senaste missödet (jag vägrar kalla det en skandal) i riksdage. Fast jag undrar mest vad som kan ha skrivits om George Clooney, och om han bryr sig....

Nu råkar det ju vara så att DN politiseras alltmer vilket Det kunde varit värre beskriver bra. Tidningen håller på att bli en megafon av Nyheter Från Sovjetunionen-typ. Undrar vad det beror på.........
Och ja, jag använder Wikipedia som källa för saker och ting. Jag tror ingen förväntar sig att jag ska vara opartisk. Olydig is teh shit....'

HBT-Sossen om saken, Alliansfritt och Peter Andersson
Bilden? En olydig karl till - bara för Lisa....



Arbetsgivarna bromsar skyddsutbildningar


Mitt i det tragikomiska mediebruset om Anna Anka, dyker det upp saker som verkligen är allvarliga, och som borde få uppmärksamhet. Som att arbetsgivarna inom Svenska Arbetsgivarföreningen (Svenskt Näringsliv, i enlighet med nysvenskan) inte tänker skynda på arbetsmiljöarbetet.

Förra året dog 67 människor på sina arbetsplatser, i arbetsplatsolyckor. Antalet skadade är flera tusen. Det har varit rätt tyst ett tag om det - trots att Byggnads och andra försökt höja rösten. Men dödandet fortsätter - och alldeles för ofta för att man inte kan tillräckligt på arbetsplatserna, för att det fortfarande kostar för lite att slarva med skyddet. För att det förebyggande arbetet inte får ta den tid som behövs.

Nu begär arbetsgivarna hos Arbetsmiljöverket att de nya förordningarna ska få dröja ett år. Vet ni vad det innebär? Att folk kan få fortsätta DÖ i onödiga olyckor i ett år till. Det är cyniskt och kallt, och sänker ytterligare min respekt för de där typerna.

Det värsta är att de säkert kommer få bifall - eftersom det är regeringen som har sista ordet i frågan, och gissa vems knä de sitter i?

I det nya klassamhället kan du få dö på jobbet trots att det kunde ha förhindrats. För det är inget snack om vilka som dör...
Bilden? Från den tragiska olyckan vid Älandsfjärden.

Nej, det är inte LAS det handlar om

Ursula Berge och Eva Fagerberg visar i DN idag att ungas arbetslöshet inte hänger ihop med LAS. Eller som de skriver - de massuppsägningar vi sett under senaste året visar väl rätt tydligt att det inte är särskilt svårt att sparka folk i Sverige. Eller dyrt.
Vilket vi som blivit sparkade inte heller märkt något av. För egentligen är ju inte LAS tillkommen för att jävlas med arbetsgivarna, vilket en del nyttiga idioter (och jag använder inte ordet enbart för att förolämpa folk - det är ett begrepp som man kan fundera över) vill få det att låta som. Det vill säga arbetsgivarnas lydiga redskap.
Det finns få saker som är så kränkande som att bli sparkad. Alldeles oavsett om man fått förvarning om det ekonomiska läget blablabla, så är vi nästan alla så samanflätade med vår yrkesroll att det känns som en spark i magen när sparklappen kommer. Och den kallas så - pappret man ska skriva under där man accepterar uppsägningen.
I andra länder, utan trygghet, kan man få samla ihop sina saker och gå. På dagen. Visst kan det ske snyggare men man är utlämnad till arbetsgivarens godtycke i varje fall. Men med LAS finns det i varje fall något som skänker nån sorts anständighet åt det hela. Och som gör att man inte blir ännu mer förbannad.
Jag håller naturligtvis med om att man ska se över systemet, ett arbetsliv i förändring kommer alltid kräva sånt - men det behöver ju inte betyda att vi återigen ska lägga hela makten i knät på en lynnig arbetsgivare. Och få ett samhälle där fackligt engagemang och uppkäftighet blir något man ska skämmas över.
Alexandra om saken, och dessutom konstaterar Utredarna att Sveriges arbetsrättslagar hör till de mest liberala i Europa, om vilket regeringen påstår motsatsen. Okey, det finns andra som kommenterar budgeten högt och lågt, men jag måste säga att det är rent skrämmande att man i en statsbudget slänger in politiska floskler.
Bilden: så känns det!!!

Var bor Anna Anka?

I DN:s söndagsintervju fortsätter Anna Anka sin humoristiska karriär. Eller vad det nu är.
"Vad saknar du mest från Sverige?
– Maten, jag brukar be folk skicka över lådor. Jag älskar frysta fiskgratänger, räkost och vårrullar, sånt som inte finns i USA."
Eh? Det är ju skönt att hon uppskattar klassiska svenska maträtter.

När hade han senast rätt?


Finns en snubbe som heter Paul Ronge. Han är visst medierådgivare. Vad nu det är. Jag ser hans namn lite nu och då, men jag har aldrig begripit vad han gör. Eller om han är framgångsrik. Förmodligen är han inte det. I såna fall hade han hållit käften när Aftonbladet frågar dumma saker, istället för att chansa. Eller så hade han sagt precis som det är - det är väl helt OK att man åker till Mallis för att fira en kompis. Det har väl tusentals svenskar gjort före Mona Sahlin. Betalar själv gör hon också -inte en gnutta risk för skandal där.

Men i en värld av sosse-talibaner är det förstås rätt att säga så. Fast det är fel.

Benny Andersson gillar betala tillbaka med skatten

Stort konstnärskap är inte alltid samma sak som att begripa hur världen fungerar. Alldeles för ofta är de geniala bara geniala i sina mentala vardagsrum, och sen klarar de inte av att vara briljanta i andra situationer. Jag har tidigare tagit heder och ära av Jan Myrdal, som är ett sådant lysande exempel. Men det finns fler, som emellanåt får sitta i sofforna och yttra sig på ett vis som gör att man vill klättra ur skinnet av pinsamhet - fast då är de oftast inte riktigt så geniala, utan mest upptagna av sin egen storhet. Som Jan Guillou, som skrivit en memoarbok om sig själv, Ordets makt. En bok där han åter ger sig på sitt favoritämne, nämligen Jan Guillou. För första gången på länge har jag varit tvungen att lägga ifrån mig en bok, för att jag bara inte stått ut med hans uppsvullna ego! Få se om jag ens klarar av att skriva något om den, men lita på att jag ska kämpa mig genom den - mig nöter han inte ner.
Däremot har han nött ner recenscenterna. De uppvisar en närmast servil - googla - enighet om att det är det bästa de läst. Nå, det tycker inte jag, men mer om det senare.

Istället kan vi dra på smilbanden åt Benny Andersson, som vågar ta ställning. Precis som Björn - och visst är det märkligt att Björn och Benny är såna begrepp att de bara funkar som namn om man säger dem tillsammans. Alla vet vilka Björn och Benny är. Säger man Benny blir de osäkra, och än värre med Benny Amdersson; då börjar folk titta på varandra.
Björn har tagit ställning i humanistfrågan. Jag är inte överens. Men jag respekterar att han så starkt tar sida i demokrati och yttrandefrihetsdebatten. Benny tar också ställning. Inte partipolitiskt, men i senaste Fokus får han säga följande tänkvärdhet om det svenska skattetrycket:

– Jag betalar mycket, men det känns bra att ge tillbaka, att bidra. Dessutom blir det mycket över.

Och jag tror att det är så sant. Jag är inte gladare än nån annan över att betala skatt, men får jag bara fundera två sekunder inser jag ju att jag skulle vara bra mycket olyckligare av att se ett samhälle i sönderfall. Jag betalar gärna min del, och kniper det kan jag betala nån annans del också. Jag får ändå över så jag klarar mig.

Svenska folket har en annan åsikt än regeringspartiet (numer finns det bara ett regeringsparti; de andra hänger liksom bara med på vagnen, hur mycket de än försöker provocera). Och jag tror att moderaterna kommer få lite svårt att förklara sitt låneraseri. Att få råd att sänka skatter genom att låna pengar nån annanstans är bara samma sak som sms-lån, om än i större format.

Bilden? Att göra snälla saker behöver inte betyda att man är snäll

IPRED, Pagrotsky, partiet - gör om, gör rätt!!


De har inte lärt sig nånting. I eftersvallet till FRA-debatten och Piratpartiet och avlyssning och integritet så tycker nu Leif Pagrotsky - i övrigt en rekorderlig man - att IPRED-lagen kan få finnas kvar. Därför har han föreslagit just det till elitkongressen i höst.

Det är så dumt att man baxnar. Här har istället ett antal människor med bättre koll föreslagit ett moratorium när det handlar om fildelningsfrågorna. Ett förslag som är avsevärt bättre än den kökkenmödding som nu tydligen skall bli socialdemokraternas melodi.

Nu finns Sossar mot Storebror, nu finns det uppkäftigt folk i organisationen. Det finns alla möjligheter att slå partistyrelsen på fingrarna - alltid lika roligt - om de valda delegaterna beslutar sig för att vara lite modiga. Och inte bara sådär förödande lydiga.


Fast det bästa är naturligtvis om Leif Pagrotsky gör om. Och gör rätt

Bilden. Inte jultomten, inte pirat - eller bägge delarna. Leif Pagrotsky

En äkta socialdemokrat...


Jag är inte så intresserad av absoluta sanningar. Vad ska man då vara osams om? Inte så där osams så man säger upp bekantskapen, bränner julkort och blockerar folk på Facebook, utan bara en sån där energigivande oenighet där man faktiskt kan lära sig saker. Och ändra sig.
I vanlig ordning inför ett val är det nu dags för Föreställningen Om Splittringen I Partiet. Där stad ställs mot län, landsbygd mot stad, och medelklass mot arbetarklass. Vi har sett det förrut, kan man väl säga.
Det är nu det börjar bli viktigt att vara En Riktig Socialdemokrat. En som vet hur folkviljan låter, och som gärna talar om det också. Högljutt och gärna grötmyndigt. Framförallt handlar det om att kritisera de som vågar göra avsteg från nån underförstådd partilinje som man tammefan drar hela vägen tillbaka till Branting.
Det är rätt tröttsamt, det ger knappast några nya positioner och framförallt inga nya sympatisörer. Faktum är att vi ofta förknippas med att vilja förbjuda saker. Hör ni hur det låter? Förbjud. Det funkar inte idag. Tillåt är ett mycket trevligare ord. Och det blir också trevligare om man slutar titta på den politiska kartan med glasögon från 70-talet.

Ja, det finns ett nytt medelklassparti - miljöpartiet. Att tro att de skulle kunna raderas ut är hyfsat naivt, eller hur? Att tro att vi skulle kunna sno deras väljare är ännu mer naivt. De är förmodligen en massa socialliberala människor som inte känner sig hemma i vare sig folkpartiet eller centern - och de kommer inte bli socialdemokrater även om vi skulle kopiera miljöpartiets värderingar.
Ja, det finns ett nationalistiskt parti som suger åt sig både besvikna höger- och vänsterväljare. Men där är det då ingen som vill diskutera hur man får tillbaka samma väljare. Istället ska de isoleras - vilket kommer bli rena självmålet. Vi ska naturligtvis inte prata med SD, men vi kan fortfarande prata med deras väljare. Eller...?
Och framförallt handlar det om att det inte längre finns en typisk socialdemokrat. Han som beskrivs som man, LO-medlem, med rutig skjorta och skinnväst. Det som finns är en ohygglig massa olika socialdemokrater. Det finns lika många åsikter dessutom. Ibland kan jag bli smått desperat av att höra en del sossar beskriva småföretagare som djävulens påfund - det är nästan så man tror att de längtar efter en formidabel påtaglig fiende i brukspatronen...
Då är det trist att en typisk socialdemokrat tydligen är en mycket välbetald politisk yrkesman eller yrkeskvinna som ska åka på partikongress. Ni kan ju kolla själva här. Och hyfsat gamla också. Det sista är inte att förvånas över, eftersom vi lika lite som andra idag vill acceptera att vi åldras (mer om det här). Men vad sänder det för signaler?

Och i slutänden kommer dessa välbetalda - och duktiga och kompetenta, vill jag absolut tillägga - människor att försöka enas om vad som är en Riktig Socialdemokrat. Det kommer gå sådär.
För innerst inne så handlar det här om en magkänsla - många av oss har en kärleksaffär med partiet, och vi bevakar henne svartsjukt. Det är därför så många blir tuppröda i ansiktet när deras tro och deras värderingar ifrågasätts. För att inte tala om allt gammalt groll - den som en dag vågra skriva boken om vad som egentligen ligger bakom politiken kommer antingen bli helgonförklarad eller gå i landsflykt.
De flesta skulle tappa hakan om de visste hur mycket av dagens politik som beror på vem som låg med vem på Bommersvik 1983... Och så är det inom alla partier. Politik är inte bara siffror och åsikter - det måste finnas massor med hjärtan också...
Andra om saken: Johanna Graf. Arvid Falk. Anders Eriksson, Rebella

Bilderna? Hjalmar Branting - är det han som fortfarande är Den Riktige Socialdemokraten? Eller är det Mona Sahlin eller Jytte Guteland?

Olyckliga svenska kvinnor -se hit!!!


Anna Anka - och jo, jag vet vem hon är; jag skäms inte ett dugg för att jag läser både skvaller- och kändissidor - har skrivit en liten betraktelse på Newsmill om hur underbart hon har det i USA, och hur illa det måste vara att vara kvinna i Sverige.

Och här kom en oväntad vinkling... Fokus om saken. Om hushållsnära tjänster och annat




Bilden? En del är så roligt att det klarar sig utan kommentarer....

När proffsen har fel. Om politik på nätet.


I dagens Svd kör proffstyckarna samma sväng som tidigare - sociala medier och internet har inte haft en avgörande betydelse för valresultatet vare sig i Norge eller i USA. Piratpartiets framgångar bortförklaras med att det handlade om timing - som om timing och sociala medier skulle vara två saker som aldrig kunde förenas.
De har fel naturligtvis. Igen. I synnerhet när det gäller den yngre generationen. Och de här som yttrar sig hör inte till den generationen, hur förtvivlat de än försöker ha koll. Veta läget. Inte jag heller, men det erkänner jag.
Strax före valet satt jag i en grupp med lite bloggfolk och min idé om att vara en smula mer nätaktiv ansågs inte gångbar av alla. Det var synd, kan man säga, med facit i hand. Jag är totalt övertygad om att den som 2010 inte är lika aktiv på nätet som på gator och torg kommer att förlora.
För första gången kommer en generation rösta som aldrig varit datorlösa. Det har alltid funnits datorer i deras närhet. De kommunicerar med en simulatankapacitet som är imponerande. Och hotfull naturligtvis. För de måste övertygas och mobiliseras på sin egen planhalva - fan, de har inte ens en hemtelefon som man kan ringa på.

Och nånstans blir det den akterseglade medelålderns rangliga represesentanter som kommer att sitta under sin korkek och hoa om att framgången inte ligger i sociala medier. Frågan är då - vilka hästar satsar man på? De som haft fel tidigare, eller på de som haft rätt?

Fredrik spekulerar


Nån mer som hörde statsministern i TV i morse? Där han drar ett genialt ess ur ärmen, när han konstaterar att "anledningen till att han så ofta får frågan om han tänker samarbeta med sverigedemokraterna är för att "socialdemokraterna ringer runt till landets alla redaktioner..."


Japp. Så är det. Det är den enda orsaken till att landets journalister jagar honom med just DEN frågan. Det är mitt fel.




Peter Andersson, om samma sak



Bilden? Så här var det egentligen...

Milton och kollektivavtalen.


Jonas Milton är VD för något som heter Almega. Han är också en av näringslivets torpeder när det gäller att attackera saker som Svenska Arbetsgivarföreningen inte tycker om. Jag har mycket svårt för att kalla dem Svenskt Näringsliv - jag har ingått i det svenska näringslivet, och delar inte så många av just Svenskt Näringslivs åsikter. De är fortfarande Svenska Arbetsgivarföreningen - om än i en sprucken vas...

Han tycker inte om kollektivavtalen. Det är inte att förvånas över. De är nämligen bra för vanligt folk. De ser till att vi inte har en låglönemarknad och ett proletariat. Vilket man kan säga att man nog har nästan överallt där man tillämpar Jonas Miltons modeller.

Nu menar jag inte att Jonas Milton är ond, och vill se trasiga familjer som säljer sig vid vägkanten - men i förlängningen är det där vi hamnar. Eller så får vi nån slags mental fattigdom, där det är okey att pressa löner och arbetsvillkor förbi gränsen av anständigt. Jag tror bara han är rätt okunnig om hur det ser ut, utanför tjänsterummet.

Jonas Milton talar om kollektivavtalet som en löneform, och man kunde kanske begära att en VD av hans kaliber visste lite bättre vad det innebar. För kollektivavtalet rymmer fler saker än så - pensioner, försäkringar, arbetstider; ja, en hel massa olika saker som man annars skulle få lösa via andra avtal. Eller bråka om. Och bråka är vi bra på - så om Jonas Milton skulle vilja begränsa vår rätt att strejka och protestera så vet ni vad som väntar...


Dessutom ger ju kollektivavtalen oss bra med pengar, vilket man läsa om i DN. Och här hamnar man i en intressant diskussion med nyliberalerna - de vill gärna att folk ska förhandla fram bra löner åt sig själva, men gud så hemslt det skulle vara om några lyckas förhandla fram ännu bättre villkor om de gör det tillsammans. Då är det farligt, Kommunism, närapå.

Man kan fundera på om Jonas Milton tänkt ett steg till. I min värld, där man kanske faktiskt ett par gånger om dagen kan dö, handlar det faktiskt inte bara om pengar. Eller om jag ska lita på min arbetsgivares godhet. Det handlar om jag ska kunna komma hem efter jobbet.

Men om man sedan tittar på Almegas hemsida - här - så får man ju en stark känsla av att de har en politisk agenda. En stark en. Det har Byggnads också, men se det skäms vi inte för. Vi har också en del jobbare som avstår från att vara med i facket för att de inte delar våra värderingar, stackars satar. Men jag undrar hur många av Almegas medlemmar som egentligen delar Almegas värderingar?


Eller om det faktum att främlingsfientlighet växer sig stark där man tillåter lönedumpning. Om Jonas Milton får som han vill - så spolar han banan för de främlingsfientliga. Det är då man undrar hur han tänkte...
Bilden? De som tror att jorden är platt...

Att inte kunna historien. Om Pol Pot och andra




Det begav sig på den tiden att kung Göran den Förste inrättade en myndighet som heter Forum för Levande Historia. Han gjorde det för att han, och många andra, upprördes av att så många unga inte visste något om Andra Världskriget, och om Förintelsen. Det förekom en historierevisionism som kanske inte var stor, men oroande, och anti-semitism stack upp sitt fula tryne lite här och var.
Det fanns alltså en anledning.
Därefter har detta Forum, i fortsättningen FLF, skapat en del rubriker, gjort utställningar, fått på huden, men i stort sett gjort vad man förvänta sig. Problemet kommer när man ska ge sig på vad som kallas riktigt nära historia. Som historien om Pol Pot, Kambodja och Röda Khmererna.
För där börjar man svaja in på vad vi kan kalla medlöperi, och sen bestämmer man vilka som var skurkarna. Naturligtvis orkestrerat av en proselyt, dvs någon som vill två sitt samvete. I det här fallet Gunnar Bergström. Och till grund för detta ligger en resa till Kambodja som han, Jan Myrdal, Hedda Ekerwald och Marita Wikander gjorde 1979.

Diverse skrivbordsliberaler har då ryckt ut för att kritisera detta - för då är det statlig opinionsbildning och det är fult. Säger dessa, som med största sannolikhet skulle sälja sina morsor hellre än att riskera egen smärta i en mer handgriplig ideologisk konflikt. Den som mest av allt får ta stryk här är Jan Myrdal. Om detta tycker Jan Myrdal inte.

Jag tycker Jan Myrdal är en jävla idiot. Ett strålande exempel på när stor intellektuell kapacitet inte räcker till. Karln är helt enkelt genial i vissa avseende, men riktigt korkad i andra. Något han delar med rätt många andra - överlöpare, quislingar. Knut Hamsun och Ezra Pound är ju två andra. Per Ahlmark en tredje. Och egentligen ser jag inga problem med att man attackerar honom - han har under många år gått drängärenden åt regimer som spottar på mänksliga rättigheter, och det är rent genant att Neobloggen på nåt underligt sätt försöker ge honom legitimitet. Genant för att Neobloggen inte riktigt fattat var felet med FLF:s kampanj ligger, genant för att de urskuldar ett pucko.

Jag har skrivit om det förrut - kronologisk imperialism, när vi lägger våra nutida värderingar på historien. Det betyder att man tittar på 70-talet med dagens glasögon. När man till exempel försöker påstå att Sverige 1975 var en lydstat under DDR, eller när man idylliserar samma Sverige 1958. När man förfasar sig över att Sverige inte deltog i just andra världskriget, eller när man ursäktar Pinochet. Frågan - hur tänkte ni då? är bara larvig trettio år senare.

Det är där FLF gör sin tavla. Vi är rätt många som helt enkelt inte hade en aning om vad som skedde i Kambodja. Idag kan det verka otroligt - men nyheter från Pnom Penh ringdes ut på avlyssnade bakelittelefoner (enligt till exempel Herman Lindqvist) eller så smugglades intalade kassettband över gränsen. Inga USB-minnen där inte.
Och ingen ska underskatta den avsky som väcktes när sanningen uppdagades - genom filmer som Dödens Fält. Jag kan inte påminna mig någon - förutom Myrdal då, och några andra halvfigurer - som försökte smita från. Det måste ha varit ungefär som när Auschwitz och Dachau drogs fram i ljuset. Svenskar reste till Tyskland under hela den tid då nazisterna regerade - var de också medlöpare?
Men istället för att hacka om att FLF borde vara en privatfinansierad institution, vilket Neoisterna tycker (för då skulle ju FLF verkligen bli trovärdiga. Not.) så borde man reagera på att de underminerar sin egen ställning. Det är oerhört korkat att vilja beskriva omvärldens flathet och okunskap om vad som hände i Kambodja, genom att utgå från en resa som fyra svenskar gjorde. Istället för att fråga sig varför världens alla underrättelsetjänster tydligen inte såg ett behov av att berätta om det? Till exempel.
Vad blir nästa grej? Attackera oss som stödde den afghanska frihetskampen mot den sovjetiska invasionen, för att samma mujaheddin tjugofem år senare flög in i World Trade Center? Varför inte ge sig på de som, för att de tyckte illa om Rhodesia och dess regim, stödde Mugabe?
Det är nämligen ett mycket litet steg att gå från att ifrågasätta till att anklaga. Och vem blir man då? Jan Gullou?

Givetvis kör också Wolodarski i samma dike, men det kunde man ju förvänta sig.


Bilden?
Dödens Fält.

Ny affärsidé - falsk Big Brother


Saxat från SvT Text:

"Fångade i falsk "Big Brother"

Nio turkiska kvinnor lät sig låsas in i en villa i Istanbul i hopp om att bli stjärnor i tv-showen Big Brother. Vad de inte visste var att tv inte alls var inblandat. I stället hade privatpersoner betalat för att få bilder via nätet.
Efter två månader utan livstecken fattade kvinnornas anhöriga misstankar och kontaktade polisen, som hittade kvinnorna. De hade inte vågat lämna huset eftersom de skrivit kontrakt på att böta motsvarande 240.000 kr om de flydde."

Nu låter ju det här som en anka - i min värld är det en jädra apparat att fejka ett TV-program, och det känns som det skulle krävas mer jobb än eventuella intäkter... men...

Tänk OM det är sant. Och tänk OM det hade varit andra program? Falsk Allsång på Skansen. Lura folk att de vunnit miljoner på Bingolotto? Falsk Idoljury? Allt för ett skratt liksom. Man kan nog komma rätt långt med dagens extrema jakt på kändisskap. Falsk Roomservice som bygger om lägenheten till något tacky och smaklöst - fast det finns ju redan: Man kan komma långt med kontakter och exotisk dialekt

Bild från verkligheten

Bra Thomas Bodström - mer insyn i omsorgsbolagen!


Det finns de som anser att Thomas Bodström inte ska få sitta i styrelsen för utbildningskoncernen Pysslingen. Det skulle tydligen vara oförenligt med nån slags socialdemokratisk moral, finns det en del inkvisitörer som anser. Och dessutom påstås det att hans uppdrag skulle vara att se till att jobba ihop så stor vinst som möjligt åt Pysslingens ägare...


Nå, det är ju möjligt. Det_är_precis_samma_uppdrag som alla andra har också, som jobbar i privata bolag. Att jobba ihop en vinst åt företaget. Kan vara bra att komma ihåg det.


Men för att sedan bestämma var de där pengarna ska hamna - i ägarnas fickor, eller tillbaka i verksamheten, eller kanske till och med som mer pengar till de anställda - så är det en uppgift just för styrelsen. Sitter man inte där så har man inget att säga till om.


Och vill man fortsätta resonemanget kan man ju fråga sig om socialdemokrater får sitta i några styrelser alls. Känns det bra?
Andra funderar på om han klarar av livspusslet - han är ju fyrabarnspappa. Själv tror jag att han och hans fru löser det. Och sen kan man ju inte låta bli att fundera på om det bara är det vanliga krypskyttet som börjat. Men läs gärna på hans egen blogg - Bodströmsamhället.
Bilden: Man kan faktiskt hålla fler bollar än en i luften

Om en kantrad debatt. Gör en Zlatan


Så här en bit före riksdagsvalet är det väl naturligt att strategerna börjar dra upp riktlinjerna för hur de tror att valet ska vinnas. I mitt fall innebär det att en del människor som uppnebarligen hade fel valet 2006 och under EP-valet får det stora förtroendet att lägga upp taktiken igen.

Jag kan säga att jag är rätt tveksam till det.

Valet kommer naturligtvis att avgöras i storstäderna, och på en ny arena, där kampen står på mittfältet (jag ska försöka låta bli sportmetaforer, men det är ju svårt ibalnd). Och jag hör ju till de som tror att analysen är fel. Valet kan inte enbart handla om att locka medelklassen, eller om att fortsätta med klassbegreppet.

Vi kan ju vara allt möjligt idag - våra klassmarkörer är så olika. Jag kan i ett avseende, som kroppsarbetare, vara arbetarklass, men samtidigt tjäna bra med stålar, och då är det medelklass. Jag har föga inflytande över mitt arbete, vilket indikerar arbetarklass, men jag kan åka på utlandssemester, vilket känns medelklassigt. Och jag kommer ha jävligt ont i kroppen när jag blir gammal, vilket är en gigantisk knegarindikator, men å andra sidan har jag en hyfsad pension, och där är jag medelklass. Och så vidare.

Vad jag menar är att när man tror att hotet om högre skatt skulle skrämma medelklassväljaren så tror man fel. Ingenstans i hela världen finns det en sån acceptans för skattefinansierade trygghetssystem som i Sverige - under förutsättning att det funkar. Ingen vill betala för dåliga varor. Därför måste vi tala om varan och varorna. Precis som Nalin Pekgul skriver här.

På ett flertal ställen har jag nu sett folk som säger att det är dags att prata med väljarna. Lyssna. Såpass. Och vad har ni gjort under de senaste åren?


För det är ju i mötet med varandra som tycke uppstår. Därför kommer LO-distriktet i Stockholm att genomföra något vi kan kalla Stockholmsmodellen (kalkerad på den framgångssaga man använde i Trondheim). Man ska fråga en massa människor - och jag menar en massa människor - vad de tycker i olika frågor, och därefter kolla hur partierna svarar upp.

Givet är att det är LO som ställer frågorna, och gör det utifrån LO:s och fackföreningsrörelsens perspektiv. Och från de svar man får kommer man att rekommendera sina medlemmar att rösta si eller så.

Jag vet att det finns partikamrater som sätter kaffet i halsen nu - och välkomna till 2000-talet. Jag är inte alls säker på vilka svar vi får - men det jag är säker på är att man måste sluta betrakta fackföreningsrörelsen som röstboskap. Och i ett läge när medelklassen betraktar socialdemokratin som ett arbetarparti, och arbetarklassen misstänksamt ser socialdemokratin glida åt höger, kan det vara dags att sätta ner foten.


Jag är kanske inte så skraj för det förtroendegap som påstås finnas mellan Stockholms politiska elit och de grupper som borde ligga dem närmast, men gudarna ska veta att det finns andra som är mer rädda. Intresset borde ju ligga i att hitta de lösningar som är bra både för medelklass och arbetarklass, eftersom så många av oss är bägge delarna. Man behöver helt enkelt göra en Zlatan.


JohannaGraf om saken, Kielos i Aftonbladet om det, Peter Andersson om saken. Och där finns fler åsikter. Läs dessutom Leif Nyberg i LO-tidningen
Bilden: Att göra en Zlatan innebär att bollen ska in i mål. På lämpligaste sätt.

Tilly skriver brev till Anders Borg




Byggnads ordförande Hans Tilly skriver öppet brev till finansminister Anders Borg med anledning av hans uttalanden i Ekots Lördagsintervju (29/8) om Byggnads och Byggavtalen. Och det är på tok för bra för att inte spridas vidare.


"Hej Anders!


Jag blev förvånad när jag hörde dig i Ekots lördagsintervju (29/8). Inte mindre än två gånger tog du upp Byggnads och det byggavtal som gäller mellan parterna i vår bransch. Bland annat sa du, apropå de höga a kasseavgifterna som byggnadsarbetarna tvingas betala, att Byggnads har ett mycket komplicerat kollektivavtal som drar ner sysselsättningen driver upp kostnaderna. De höga a-kasseavgifterna skulle alltså enligt dig bero på Byggnads kollektivavtal. Det stämmer givetvis inte. De höga a kasseavgifterna beror på de förändringar som genomfördes efter regeringsskiftet.
Det är två parter – Byggnads och arbetsgivarorganisationen, Sveriges Byggindustrier (BI) - som har skrivit under det kollektivavtal som gäller i byggbranschen. Det är alltså inte endast Byggnads kollektivavtal.


Kollektivavtalet är inte speciellt komplicerat. Däremot finns det vissa delar som kan förenklas och förbättras för att skapa mer ordning och reda. Det är därför vi sa upp avtalet 1 september 2008 och presenterade ett nytt förenklat Byggavtal, som BI inte accepterade. Vi sitter dock idag i en gemensam arbetsgrupp för att förenkla två avtal till ett nytt Byggavtal.


Nuvarande kollektivavtal driver inte upp kostnaderna eller drar ner sysselsättningen. Att påstå något sådant är både dumt och okunnigt. Du bör veta att lönekostnaderna endast står för cirka tolv procent av de totala produktionskostnaderna i byggsektorn. Snarare är det lågkonjunkturen som dragit ner sysselsättningen och ökat arbetslösheten i byggbranschen.
Det finns en hel del att göra för att förbättra byggsektorn, vilket inte minst Statskontoret tydliggör i sin utredning Sega Gubbar som ligger på finansdepartementets bord. Av utredningen framgår att lönekostnaden inte har ökat snabbare än inom industrin. Det är därför tråkigt att du väljer att sprida myter om Byggnads och kollektivavtalen inom byggsektorn, istället för att hålla dig till fakta. Av utredningen Sega Gubbar framgår istället att byggbranschen bl.a. är dålig på att ta till sig ny kunskap och att vidareutbilda och fortbilda sina anställda. Här ligger de stora framtidsutmaningarna inom branschen. Jag föreslår att du läser utredningen så att vi slipper fler olyckliga uttalanden i fortsättningen.


Vårt förslag till effektivare byggbransch är integrerad planering, vilket innebär att alla aktörer är med tidigt i planeringen av byggprojekten.
Jag lyfte frågan om integrerad planering på finansdepartementets hearing om Sega gubbar. Där pekade jag på ett par rapporter som visar på fördelarna med integrerad planering, vilket väckte statssekreterare Dan Ericssons intresse. Tyvärr är arbetsgivarna i denna del inte lika intresserade att förbättra byggbranschen.


I Lördagsintervjun säger du också att Byggnads är ett av de fackförbund som inte är samarbetsorienterade. Vad menar du med det? Jag är den första att medge att vi kunde ha bättre relationer med vår motpart, men att vi inte skulle vilja samarbeta är direkt felaktigt. Som du säkert känner till så krävs det två för en tango. Jag har redan nämnt den arbetsgrupp i vilken vi tillsammans med BI ser över Byggavtalen.
Jag antar att du med samarbetsorienterad avser att Byggnads och andra fackförbund ska vara mer lyhörda för arbetsgivarnas krav. Det är inte vårt uppdrag. Vårt uppdrag och ansvar är att arbeta för bra villkor för våra medlemmar. Bra villkor tillsammans med ekonomiskt ansvarstagande är ledord för hela fackföreningsrörelsen.


Det är min förhoppning att du i fortsättningen avstår ifrån att sprida myter om byggsektorn och Byggnads fackliga arbete. Byggbranschen och Byggnads medlemmar har större nytta av en öppen och rak diskussion som grundar sig på fakta.


Hans Tilly

Ordförande Byggnads"


Fast det är väl mycket begärt att Borg ska erkänna att han vet för lite. Eller att han krupit upp i byggarbetsgivarnas knä.

Ja, ja, ja, JA - jag ska....



Jag ska skriva vad jag tyckte om boken om Al Capone. Det kommer.









Jävla tjat

Hemmakväll....och träning naturligtvis.



Man satt hemma på lördagen. Utbjuden var jag men ibland har man bara inte lust. Arvtagarna var hos sin ömma moder, vilket fick en del av mina vänner att fråga om jag var sjuk. Nå, det var jag alltså inte - det var bara en sån dag när man kan ägna sig åt oläst, vilket det finns drivor av i hemmet. Tränade gjorde jag naturligtvis - och det börjar bli dags för en rejäl post om just träningen.
Vi har ju alla olika sorters identiteter - som föräldrar, som partners, som kompisar, men också i våra yrkesroller, intressen eller övertygelser. Jag har under rätt lång tid nu känt mig rätt trygg med att vara byggnadsarbetare - kort och gott, jag kan mina arbetsuppgifter rätt bra. Sen är jag naturligtvis pappa också, men det är något som visade sig vara en svårare uppgift.
Att vara pappa är ju föränderligt ska gudarna veta, och när arvtagerskan och arvtagaren nu växer upp till dessa oerhört vackra och dugliga unga vuxna - fattas bara annat! - så blir pappa lite mer överflödig än tidigare. För även om det fortfarande finns tvätt och disk och obäddat och kånka matkassar och läxor så vet man ju att det finns ett slut på det. När det blir nåt annat.
Men träningen....
Jag har lyft vikter i hela mitt liv. Kopiöst. Jag kan inte ens minnas ett liv utan, fast eftersom jag började som trettonåring så måste det ju ha varit en period när jag inte gjorde det. I början och under rätt många år var det tyngdlyftning, och sen slirade jag in på det som kallas styrkelyft. Jag har tävlat sporadiskt, det är framförallt träningen som har lockat. Sen blev det vad man kanske kan kalla kroppsbyggning för att numer vara styrketräning.
Med facit i hand kan man nog konstatera att det blev rätt maniskt under ett par år. Ortorexi är ett begrepp idag - det var det inte då.
Jag lyfter alltså skrot, som vi säger med ett snett leende. Vikter. Jag tränar på gym men jag gymmar inte. Gymmar är för mig - och min sort - att sitta lite ointresserat i en träningsmodul och ta i lite plikskyldigt. Jag vill höra till vad som en gång av någon kallades järnets brödraskap - där vikterna är enorma, där man kan känna lukten av adrenalin (eller vad det nu är...) och där männen och kvinnorna är gigantiska.
Det är svårt att beskriva för en icke-insatt hur det känns att lägga en stång på axlarna, en stång så tungt lastad att den fjädrar, backa ut från ställningen och gå ner i knäsittande och upp igen. Och ner och upp igen. Och ner, och upp. Ner. Upp. Och känna hur det smakar järn, hur synfältet förvrids för att man grimaserar så hemskt, den totala anspänningen i kroppen.
För att sedan, efter avklarat antal repetitioner, lägga tillbaka stången på ställningen. Slappna av och känna hur en smått euforisk känsla formligen rusar i systemet.

Jag försöker inte verka hårdare eller tuffare än nån annan, men nån sa till mig att jag som skriver borde försöka peta ihop något om just den sortens träning. Försöka förmedla något av den här berusande och beroendeframkallande känslan. Där smärtan är påtaglig - både när man tränar och dagen efter, när det stramar och svider. Det handlar inte om att rangordna nån slags hårdhet eller tuffhet. Men det är en speciell känsla att veta att jag idag besegrade mig själv - ett slags inre lugn som kommer av att jag fått göra den här extremaste formen av urladdning.
Man dras ju med myterna också - allihop! Att det skulle vara farligt, skadedrabbat. Att man skulle stanna i växten - lögn. Att det inte är bra för barn - också lögn. För att inte tala om det här med snyggt....
Av alla dessa många, många tusen som tränar med vikter i landet är det kanske tvåhundra som faktiskt tävlar i bodybuilding (eller nån av varianterna) och där talar man inte om "snyggt". Att titta på bodybuilders är som att titta på elefanter - inte vackra, men häftiga! Just i den här posten ska vi inte behandla skönhet och ungdomlighetsterrorn - den har inte varit en drivkraft för mig, fast jag vet sååå väl vad det innebär.

Det finns ju inslag i styrketräningen som skrämmer och irriterar. Det kan handla om kosthållningen - den så kallade LCHF-dieten som är på tapeten är inget nytt för den som tillbringat tid på gym - som kan störa omgivningen oerhört. Eller så handlar det om de påtagliga resultat som träningen ger. Man får lite mer muskler, man blir lite starkare. Det syns kort sagt. Om man gillar att dansa så blir man efter tag - om man då inte är både tondöv och med dålig koordination, som en av mina vänner, Halta Arne kallad - hyfsat duktig på det. Och då syns det när man dansar. Om man gillar att lyfta vikter så syns det ändå, liksom.



Styrketräning är idag efter cykling och promenader den största motionsformen för kvinnor i landet. I alla åldrar. Den är nämligen jämlik, kan utföras oavsett vilken form man är i, och när man vill. Bara så ni vet. Och det finns nog också en större medvetenhet hos kvinnor om att man bör sköta sin kropp. Man kan liksom flytta bäst-före-datumet genom att nöta på med vikter och konditionsträning. Det borde fler tänka på - styrketräning har ingen övre åldersgräns..




Alltså tränade jag. Lyfte mina vikter. Inte så tungt som jag gjort förr men tungt nog. Och efteråt drog jag av ett konditionspass - eller cardio, som det kallas. Sittandes på motionscykeln formulerar jag mina skarpaste tankar. Eller nåt. Dessutom hinner jag ju med att slänga lite käft med träningskompisarna, för gymet fyller ju också en social funktion. Vi har setts i många år, under perioder tränar vi tillsammans. I synnerhet vi som varit med länge, innan det blev var mans egendom, har en speciell samhörighet. Vi som kan rabbla upp vinnare i sömnen, som sett de stora, som varit med på legendariska tillställningar.

Under en period blev man lite allmän hälsoprofet också - som hade exakt koll på kalorier och träningsprogram. Gud så påfrestande det måste ha varit för omgivningen! Idag vet man att en människa som får ha lite skoj, äta lite gott, dricka lite gott - och som dessutom rör på sig i nån form, mår bättre än de som lever i en självpåtagen askes. Livet blev avsevärt roligare när jag kom på det, kan jag meddela! Och sen handlar det om att hitta nån sorts motion som man tycker är kul. Jag har hittat min.
En lördagkväll hemma är ingen dum grej helt enkelt...



Översta bilden: Anders Graneheim
Mellanbilden: Fr v Dorian Yates, Ronnie Coleman, Arnold Schwarzenegger
Sista bilden: Häftigt!

Planen som slog fel - om ett ökande utanförskap



Ni minns "utanförskap" - detta magiska ord som fick oss att förstå att Maud Olofsson hade en släng av Tourettes. Jag såg alldeles för många intervjuer med henne 2006, 2007 och halva 2008 och jag är osäker på om hon missade att säga det nån gång. Nå, 2009 har det ordet förlorat det mesta av sin magi.
Tidskriften Fokus har en alldeles utmärkt artikel om hur alliansen misslyckats med sin förnämsta profilfråga. Att minska "utanförskapet". Att minska bidragen. Att skapa fler jobb. Det är en alldeles för bra artikel för att den ska stanna bland oss prenumeranter - och den ligger på nätet. Precis här!

Och jag kan inte låta bli att flina lite när jag hör hur Borg och Littorin och Olofsson mekaniskt repeterar att jobben kommer. Tänk, när hörde jag det förra gången?



Bilden? Tja vad ska man säga. För många blev alliansens valseger en rejäl spark där det kändes mest....

Det nya proletariatet


Emellanåt får man höra folk som inte tycker de har nån nytta av facket. Och det kan ju vara så - för är man ung och stark eller bara snygg och smart, så ordnar sig säkert det mesta ändå. Det är väl det som Liza Marklund lider av - om jag skulle insinuera att hon kanske, kanske skulle haft en smula nytta av sitt utseende skulle jag förmodligen spöstraffas offentligt. Så det gör jag inte. Men det intressanta är att just hon och hennes sort, också ofta är de som är mest förbannade på facket.
Dels kan det bero på en grundläggande okunskap om historien bakom, men den är ju lätt att ta reda på, dels är det en inte så liten ilska över att en massa lågutbildade människor som inte är smarta och vackra (inte alltid i varje fall, säger jag som vet hur det ser ut i en byggbod 0557 på morronen) ändå lyckas få framgång och inflytande.
För det är ju naturligtvis det facket handlar om - genom att slå oss samman kan lågutbildat folk nå framgångar som de var och en för sig inte hade nått. Och emellanåt också komma längre än de unga, starka, snygga och smarta - vilket då kan vara bra att komma ihåg.
En vacker dag är man nämligen inte ung eller stark eller vacker längre, och då får man sannerligen hoppas att man fortfarande är smart.
Smarta var de rumänska byggjobbare som i veckan vände sig till Byggettan och fick ordning på sina arbetsvillkor. De som satte sig i en buss på den rumänska landsbygden och kördes genom ett avtalslöst Europa - baksidan av framgångssagorna.
De har jobbat på byggen sida vid sida med svenska jobbare, och haft sämre villkor, vidriga arbetsförhållanden och bott i misär. Den som säger att de valde själva kan ju ta och välja det då. Eller de som säger att de ska vara glada för de sex euro de skulle tjäna i timmen (vilket i runda slängar är sextio spänn), eftersom det är mer än de skulle tjäna hemma i Rumänien - jag kan berätta att de blev ännu gladare av att få tjäna över 150 spänn i timmen istället.

Vilket de alltså får därför att de gick med i fackföreningen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva.

Läs det igen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva. Utan facket hade de fortfarande varit underbetalda legohjon, illa sedda av andra som lönedumpare, och med minimala eller inga möjligheter att påverka vare sig lön eller arbetsvillkor.

Jag skrev om det tidigare - det finns fortfarande ett arbetsliv där man inte får säga emot, där man fortfarande kan bli både hotad och gallskriken åt, där man inte får pissa när man själv vill, och där lönerna hålls nere och där den svage blir ännu svagare. I de duktigas diktatur har man glömt det.
Det är därför det är viktigt att berätta vad den fackliga kampen handlar om - det handlar inte om att några svenska byggjobbare ska ha det jättebra på bekostnad av andra. Istället handlar det om solidaritet med de som har det sämre, och att aldrig ge sig. Rumänerna i Solna hade inte fått det bättre av att Byggnads varit ett svagare fackförbund, Och det är en kunskap som måste fortsätta spridas


Bilden - det är inte första gången rumäner, det nyaste tillskottet till jobbproletariatet i Sverige, nyttjas och utnyttjas. Ni kan bara inte ana er till hur det är på de ställena - hur det luktar, hur det svider i ögonen av gasolen de använder. Eller när man kan se hur rädda de är, för mannen i den svarta skinnjackan, han som bestämmer...

Maud och kvinnorna


I den välkända vänstertidskriften Veckans Affärer ( och ja, jag är ironisk här) kommenterar Camilla Wagner hur centerledarinnan Maud Olofsson misslyckats med det mesta. Inte bara sina "hjärtefrågor" (jag undanber mig kommentarer om huruvida hon har hjärta eller inte) utan i synnerhet jämställdhetsfrågorna. Och det är inte utan att man håller med naturligtvis.
Jag skulle givetvis inte kunna göra den kommentaren själv, för då hade jag varit elak, men den är intressant i ett annat perspektiv också. Den visar ju på hur lite centern lyckas med, och vilken undanskymd roll de har i regeringen. Om någon skulle göra en bild över vilka regeringspartier som fått genomföra sina frågor, skulle moderaterna och folkpartiet vara vinnarna, centerpartiet en förlorare, och kristdemokraterna på semester i fjärran land.
Överhuvudtaget verkar de bråka rätt mycket inbördes, men moderaterna vinner hela tiden. Och inte blir det roligare av att man spenderat mer pengar än man haft. För att sammanfatta det hela på ett mycket enkelt sätt.
Fortfarande ser jag inte hur "marknaden" ska lyckas med att vända den här skutan, utan oräkneliga offer. Att det behövs insatser från samhällets sida visar ju egentligen bara på att de klassiska teserna om hur världen fungerar behöver ses över - man kan inte titta på 2000-talet med nyliberala glasögon från 1950-talet, lika lite som man kan använda Marx för att analysera samma tid.
Frågan är om centern kommer finnas kvar som politiskt alternativ efter valet 2010.


Andra om samma sak