Älskar vi våra ungar till apati?

 



Kompisen har problem med sin grabb. De "kan inte snacka med varandra längre". Inget konstigt med det - det där händer oss alla. Men den här grabben hittar på dumma saker också, vilket fått både skola och andra myndigheter att gå i taket. Han leker nån sorts fight club, kommer hem med sönderslaget ansikte, skiter i plugget, försvinner ut i riket på hemliga övningar - vilket brukar sammanfalla med rubriker i tidningarna om fotbollshuliganer och bråk. Hemmavid sover han mest och går till skolan precis sådär mycket att CSN-pengarna inte försvinner.
  Och hans stackars föräldrar sitter där i radhusidyllen och undrar vad de har gjort för fel. För de har två äldre ungar, som minsann visade framfötterna tidigt, och som nu går från klarhet till klarhet i yrkesliv och högre studier. De vill nåt med sina liv - lillebror bara tittar på sin ängslige fader och muttrar att "han inte vet ett skit..."
  Förmodligen kommer han hoppa av gymnasiet, men vad kan han då göra? För med hans egna ord "finns det ju inte ett skit att jobba med". Och han är trött på att "bli behandlad som ett barn". Att våga säga till denne sjuttonåring, som är större än sina föräldrar, att han tydligen fortfarande är "ett barn" i lagens mening, är att kliva ut på minerad mark. Vilket minst en lärare fått uppleva ytterst påtagligt.

 Och jag fick givetvis frågan om inte jag kunde skaffa ett byggjobb åt honom - helt i enlighet med den rätt tröttsamma föreställningen att hårt arbete är bra mot uppkäftighet. Vilket det kanske är - utan att ha några siffror tror jag att andelen före detta bråkstakar är större i en byggbod än i fikarummet hos en aktiemäklarfirma. Men det har gått trettio år sen byggsvängen kunde vara en avstjälpningsplats för skoltrötta ungar - det krävs mer än bara argsinthet och energi idag.

  Sen började jag fundera. Varför är det så många ungar som är så...less i detta samhälle vi lever i, som kanske är det tryggaste vi nånsin sett? För så är det. Precis ALLT är reglerat, kontrollerat, uppmärksammat. Av människor som bara vill sina barn det allra bästa.

  Vart jag än vänder mig ska vuxensamhället styra och bestämma - in i minsta detalj. Vi ska skydda och rädda och ta hand om. För de små vet ju inte sitt eget bästa. Och när nån av de "små" faktiskt inte vill bli vare sig omhändertagen eller räddad blir vuxenvärlden alldeles förvirrad.
  I mitt eget bostadsområde vill de förbannade ungarna i tidiga tonår hållas på upplysta, allmänna platser. De drar sig undan till skumma vrår,där de tisslar och tasslar och fnissar med målbrottsstämmor, utan att en allt oroligare värld av föräldrar och utbildat folk kan kontrollera vad de gör. Skulle de vara frånvarande från skolan en timme en dag får De Oroliga Föräldrarna ett mejl från skolan, där det med allvarsord påpekas att "upprepat beteende kommer ge konsekvenser."
 
  Själv minns jag min ungdomstid som en hyfsat lycklig period, där en av de stora fördelarna var att släppas utanför hemmets kontrollzon. Där sextonåringar tågluffade utan att vare sig rånas eller våldtas, där Roskilde var en plats utan ålderskontroll, där folk söp sig drängfulla på hembränt, och där folkparken eller det lokala discot var en fredad oas, utan social eller vuxna. En och annan förlorade oskulden i baksätet på nån artonårings Amazon, några andra rökte säkert brass (eller sniffade, vilket nog var avsevärt vanligare). För en av de mer överlevande myterna är ju att Folkhemmet var så jävla säkert och tryggt.
  Vilket det inte var. I själva verket var chansen för att råka i slagsmål på stan på åttiotalet skyhögt större än det är idag. Unga tjejer råkade mer illa ut för trettio år sen än de gör idag. Inte ens det omtalade "att våldet idag skulle vara råare än det var på den tiden" har egentligen nån bäring, i ett statistiskt perspektiv.
  Det enda som är sant är att fler ungdomar mår sämre idag än de gjorde för trettio år sen, och detta alldeles oavsett konjunkturer eller regerande partier. För alla partier vill ju alltid barnens bästa, inte sant. Cykelhjälm i sängen, som nån tonåring sötsurt sa.

  Jag har så svårt att se kompisens store sjuttonåring som ett "barn". Kroppsligt sett skulle han kunna göra vuxenmans arbete när som helst, och säkert också kunna pallra sig upp på morgnarna utan hjälp. Om han fick.
  Istället blir han arg och irriterad och revolterar. Han gör det genom att slåss, andra gör det genom att bli deprimerade och skära sig. Vid sidan står ett vuxensamhälle, befolkat av såna som egentligen fortfarande vill vara unga, och undrar vafan de ska göra. Och svaret blir alltid - bevaka dem hårdare, sätt regler, och låt dem gör Guds skull inte göra vad vi gjorde när vi var sjutton. Tillsätt en utredning, mer resurser. Men till vad?

  Nånstans blir det ju så att vår önskan att skydda det vi älskar mest gör att de kommer att hata oss. I en framtid kommer det finnas massor med deppiga gamla sextiotalister som sitter ensamma och undrar varför de jävla ungarna inte hälsar på. Visst, många kommer att minnas sina föräldrar men fler än idag kommer att ta avstånd. Som kompisens grabb. Man kan bara skada förälder-barn-relationen en gång.

  Dessutom måste vi ju minnas vår egen ungdomstid som den faktiskt var - den var inte alls så rosenskimrande som vi kanske vill. Det finns drivor med bra böcker om den saken - Gardell, Flygt, Alling, Hedenberg Skäringer etc - men ytterst få av dem pratar om "dåtiden" som ett paradis. I själva verket är vårt Sverige nu, idag, en långt säkrare plats än det var för tjugo, trettio, fyrtio år sen. Men säker behöver inte vara samma sak som tryggare.

  Nånstans kan jag inte heller komma från att det är vår egen fixering, dröm, maniska föreställning om ungdomen som gör att barnen känner sig bortkomna. Hur många ungar klarar av att växa upp när föräldrarna inte gjort det? När mamman festar lika mycket som dottern, när pappan tränar lika mycket som sonen? Eller tvärtom, för att vara rättvis. När vår generations skönhetsideal speglar sig i våra barns ideal, där trettonåriga killar pratar magrutor och trettonåriga tjejer pratar bantning? Kan det bli annat än fel?

  Jag vet inte. I vanlig ordning.

  Vuxenvärlden gör det mesta fel nämligen. Så har det alltid varit. I synnerhet när duktighetsmaffian får bestämma. Om de duktigas diktatur, och om att växa upp i en förort till Stockholm, och om Hasse som fick stryk när han hade för dåliga betyg, skrev jag här För fem år sen. Det känns fortfarande aktuellt.

  Men jag hade tur - jag fick vara barn längre än barnen får vara barn idag. Idag är de "pre-teens" eller "tweenies" - ord jag hatar - och föräldrar kan inte fort nog få fram vattenkammade tonåringar med prestationskapacitet. Själv är jag glad att jag minns att jag kunde "leka" med kompisar även som trettonåring - men bara ordet "leka" verkar ha försvunnit bland de som växer upp idag. Där en trädkoja blir nedriven för att nån kunde göra illa sig, där ungarnas mobiler piper en sekund efter att utegångsförbudet börjar gälla, där engagerade vuxna tränger sig på ungar som förtvivlat bara vill vara ifred...

I den världen är det inte så konstigt att några revolterar, Blir olydiga. Skadar sig eller skadar andra. Och röker.

Det är vårt.

Men det är faktiskt inte deras fel.


Bilden? Tänk, sådär kunde det se ut vid min mellanstadieskola 1973. Elvaåringar som rökte.





Skrivet alldeles för fort och osammanhängande, men ska försöka bättra mig till del två, som kommer...
 



 
 







 

Checklista mot Fuskbyggare

Jag ser ju inte gärna på Fuskbyggarna, Byggfällan eller liknande program - det blir ju mest att man vrider sig i soffan över hur naiva människor är. Emellanåt har jag - precis som rader av yrkeskamrater - tänkt att " de får fan skylla sig själva!" när man hör om kunder som gladeligen lägger en miljon i handen på en kille de knappt kan efternamnet på, och sedan blir lessna i ögat när huset inte blir klart.

För givetvis är den här nästan messianska drömmen om ett stort hus på landet - fast med jävligt liten gräsmatta - rena guldgruvan för klåpare och amatörer. De renodlade skojarna är faktiskt rätt sällsynta.

Och herregud vad folk är nervösa nu - HUUUUUUUUUR ska jag veta att han inte tar pengarna och drar, eller att jag får en trappa som går sönder, eller att huset ruttnar och faller ihop efter nio månader?

Eftersom jag jobbat på skutt - dvs litet byggföretag - och sett en del, ska jag därför ge några små omistliga råd.

För det första - har företaget betalningsanmärkningar? Sånt är lätt att kolla via nätet. Det kostar några sketna kronor, och företaget i fråga får veta att man kollat men so what? Det handlar om att skydda sina egna pengar. Så gör ju han. Eller fråga banken!

Och skulle nu företaget ha betalningsanmärkningar så kan man i varje fall sitta i båten - det är inte särskilt ovanligt; det kan bero på att den lilla byggfirman i sin tur haft otur när de gjort affärer med ett annat Litet Byggföretag. Fråga då. Ta reda på vilka summor det rör sig om.

För det andra - har de kollektivavtal? Det är ju ett tips som Timell et consortes gärna skulle få ta upp. Har de inte kollektivavtal kan man fråga sig varför, har de kollektivavtal ska man kolla att de betalat in. Det kan man med fördel göra via den lokala Byggnads-avdelningen. Där kan man också kolla om en företagare har det vi skulle kunna kalla en märklig historia - många bolag, trassliga konkurser, namnbyten (i synnerhet namnbyten - gissa varför!). Kolla också hur gammalt företaget egentligen är - skojföretag brukar vara mycket unga...

För det tredje - vad är det för referenser de lämnar? Man kan ju stöna en del när man hör högutbildade ingenjören pipa att "de hade ju en förtroendeingivande hemsida". Men vafan - om ingenjören ska köpa bil så kan ni lita på att han åker halva länet runt och sparkar på däcksidor eller luktar i bagageutrymmen, men när det gäller att bygga en villa för tre millar så räcker det med att titta på nätet????

För det fjärde - gör en söndagsutflykt till ett påstått referensobjekt - ring på och fråga om deras erfarenheter. Jag kan lova att om de är missnöjda kommer ni att få höra det, sanna mina ord. Det kanske blir en femtonmilaresa den dagen, men det är ju småpengar i sammanhanget.

För det femte - man kan faktiskt be om hjälp. Känner man en snickare så ber man honom om hjälp att kolla referensobjekten. Ta med en glaskula och släpp i våtutrymmet och kolla att den rullar åt rätt håll. Kolla svaj i tak, eller trappor. Kolla efter skruvskallar som lyser genom tapeten - är väggen illa skruvad är det garanterat annan skit också. Glipar foder, är det tajta golvskarvar? Hur har de skarvat golvsockeln? Hänger dörrarna rakt?

För det sjätte - snöa inte in på snygga kök eller badrum. Det är kosmetika, som inte säger ett skit om vad som finns bakom.

För det sjunde - vänd er till branschorganisationerna. Det finns ju drivor med sånt, allt från Villaägarna till Sveriges Byggindustrier och Byggmästarföreningen. Om det företag du funderar på inte är medlem där ska man fråga varför. Eller till Konsumentverket - oseriösa företag har oftast en oseriös historia...

För det åttonde - om byggfirman säger att alla installatörer är behöriga ska man kolla det - det har med kommande försäkringsärenden att göra. Och det är inget fel att kolla det.

För det nionde - om priset är för bra för att vara sant, så är det antagligen inte sant.

För det tionde - betala inte svart. Alldeles oavsett hur bra det låter är det att skjuta sig i foten. Då sitter man där sen, med vinda fönster och läckande tak och spräckta grunder. Och har effektivt förstört alla möjligheter att driva ett ärende i domstol.

Om en företagare ens erbjuder möjligheten att lösa saker "rostfritt" ska man dra öronen åt sig. Likaså om han tycker att man ska ta en del av materialet som arbetskostnad, för att komma åt ROT-avdraget.

Sen finns det små subtilare detaljer som kan vara bra att tänka på - svarar han med "hallå" eller med företag och namn? Svarar han "hallå" ska man fundera ett tag.

Har han kontor, eller "sköter han det hemifrån"? Och får ni komma hans till hemmakontor i såna fall?

Vill han skriva kontrakt på konditoriet över en kopp kaffe och en mazarin, som du får betala?

Hur har han det med ritningar? Även ett villabygge kräver en jäkla driva med ritningar - har han det?

Hur mycket ska "lösas under tiden" och hur mycket kostar det? Och varför fanns inte den kostnaden med från början?

Hur ser hans hantverkare ut? Är de unga och oerfarna eller gamla och utslitna, har de prydliga grejor? En grundregel är ju att sopiga byggföretag har sopiga anställda, och det syns. Däremot ska man inte lura sig av flashiga visitkort eller logotyper på jackor eller fordon. Sånt kostar ingenting. Inte heller blåbrallor. Men har de yrkesmässiga verktyg, har de skydsskor? Kan du ens kommunicera med dem?

Är gubbarna med i facket? Finns det skyddsombud - ta reda på ansvarsbiten om olyckor skulle hända, och lita för helvete inte på att han säger att "alla försäkringar finns". Upp med papiren på bordet bara! Och han ska veta hur ansvaret ska fördelas vid olyckor. Vet han inte det är han inte seriös. Inom klåparbranschen är den fackliga anslutningsgraden obefintlig. Det kunde Timell också få säga, istället för att tydligen hävda att riktigt yrkesfolk inte har tid att lämna offerter och garantier.

Våga fråga, var jobbig - halva orsaken till att folk upplever att de blivit lurade är att de inte öppnat näbben under resans gång. Man måste kunna ställa svåra frågor - tyvärr backar ju akademiker som från en olycka när en skäggig snubbe i blåkläder börjar gorma. Men de gormar för att de är hörselskadade, kom ihåg det.

Ja, ja, ja, JA - jag ska....

Jag ska skriva vad jag tyckte om boken om Al Capone. Det kommer.









Jävla tjat

Misären får ett rosa skimmer...

I backspegeln är allt vackert. Så även gangsters.
Nu säljer man en pistol som påstås ha tillhört John Dillinger. Till saken hör att Johnny Depp just gör succé i en filmatisering om den legendariske bankrånaren, som på något vis fått symbolisera den Amerikanska Desperationen som grep kring sig under den stora depressionen.
Förmodligen är filmen lika tillrättalagd som det mesta som vi ser i ett nostalgifilter. Dillinger har väl aldrig varit mer sexig, hans brudar (gunmolls) har aldrig varit sexigare, och småstäderna i Indiana eller Illinois var aldrig så sömniga och dammiga.
I själva verket var de här bovarna skrämmande och brutala, knappt läs- och skrivkunniga och från miljöer fyllda av övergrepp och våld. De var rätt många, det var hårda tider och just i Mellanvästern fanns en rak linje från Vilda Västerns bankrånare till just Dillinger eller Harvey Bailey eller nån av de andra som så småningom hamnade på listan över de mest efterlysta (den formella FBI-listan över de mest eftersökta blev inte offentlig förrän på femtiotalet).
John Dillinger befann sig annars högt över det trasproletariat som annars var de som skapade den våg av rån som drabbade USA under depressionen. Och han, liksom Pretty Boy Floyd och några till, var medvetna om sitt värde - de fnös åt småhandlarna...


Det finns ju en fascination kring det här som kanske beror på att vi vill förstå vår egen tid. Det är ju knappast ett nytt fenomen - myten om Robin Hood har levt i många hundra år, och den har gott släktskap med pirathistorier. Det kan vara både drömmen om den absoluta friheten, som ett uttryck för överhetshat eller bara allmän rebelliskhet. Eller om äventyret.
Att det främst är ett manligt drömmande behöver knappt sägas. Kanske är det också en dröm om något annat - vi har ju inte alls samma fascination inför inhemska skurkar, som Tumba-Tarzan eller Bildsköne Bengtsson - men det påminner ju en hel del om det som fåtöljstrateger och andra pysslar med. Ställföreträdande spänning.

Trofémarknaden är en växande industri, som påminner rätt mycket om relikproduktionen inom katolska kyrkan (bitar av Kristi Kors har väl sålts i såna mängder att vi talar om veritabla skogar som måste gått åt), men avståndet har krympt. Idag behöver det inte ha gått hundra år - det räcker med ett par decennier. Titta på Elvis, eller Michael Jackson - det kommer inte dröja innan vi får höra att det inte var han som dog, utan att han lever nån annanstans.

Samtidigt väcker man hela tiden liv i gamla myter - det finns alltid nya infallsvinklar, och det finns alltid en krona till att tjäna. På det viset ser i varje fall jag likheter mellan reliktillverkarna och de som ska krama sista droppen ur sensationen. Gamle Al Capone - som varit tapeten tidigare i bloggen - dissekeras ytterligare en gång, och för den som är intresserad av sammanblandningen av pengar, korruption och amerikansk politik finns det kanske anledning att offra några kronor. Jag kommer göra det, men jag är också rätt säker på att Det Klassiska Storverket i ämnet, nämligen Rosor Från Al, kommer att stå sig länge.

Visst, man kan sälja ytterligare en av Dillingers puffror - han släpade uppenbarligen på en veritabel arsenal att döma av vad som är ute till försäljning - men det skadar ju inte om man också kommer ihåg vad den användes till. Och sen kan man ju konstatera att Dillinger själv antagligen flinat när han ser vilka pengar han nu skapar.
Utan att kulorna flyger, bilarna kör i vansinnesfart och folk dör...

Den lilla och den stora tryggheten - om ett inbrott

Om vi kallar pensioner och barnomsorg och en billig kollektivtrafik för den stora tryggheten så är det viktigt att också tala om den lilla tryggheten - att kunna gå hem från tunnelbanan utan att vara rädd, att våga släppa ut sina barn på gården, eller inte behöva vara rädd på sitt arbete eller i skolan.
Vi är lite dåliga på att tala om det där - den fullständiga katastrofen som det innebär att komma hem och upptäcka att en främmande människa tagit sig in med våld, vänt upp och ner på ens hem - ens liv! - och tagit saker. Oftast bara saker, men idag kan saker vara alla bilder i en bärbar dator, eller barnets första steg som fanns i minnet i HD-kameran.
Föreställ er den skräcken, den sorgen, den ilskan.
Nathalie har haft inbrott och vill inte gå ensam hem igen. Hennes hem är inte längre hennes borg - det är ett ställe där en eller flera har sett in i familjens innersta. Det är som att bli skändad, och inte bara en gång - de här minnens sitter kvar. Det är en djup olustkänsla, som man för över till sina barn. Tro mig - jag vet.

Någon köper stöldgodset. Det är något man ofta glömmer - tjyvarna stjäl inte för att det är kul, de har en hälare eller nån som köper direkt. Oftast är det en annan kriminell men det dröjer inte länge innan din bärbara dator finns hemma hos din granne. Tyvärr. Om folk gav fan i att köpa tjålgods - stockholmsslang - skulle inte tjyvarna ha nån marknad.
Uppklarningsprocenten är naturligtvis marginell - flera av tjyvarna bedriver i stort sett en industriell plundring av hem, och om de nån gång åker dit kan polisen ofta klara upp drivor av brott på en gång. Men alldeles, alldeles för ofta kommer minnena inte tillbaka, och det enda man har kvar är en gnagande rädsla.
Skydd och larm är en expanderande marknad idag, men det kostar att skydda sig. Och det kostar på. Jag tänker inte tjafsa ännu mer om polisens prioriteringar, men vi ska inte glömma att det är lika viktigt att få medborgarna att känna sig trygga, som att jaga tjyvar. Så att Nathalie kan få komma hem utan att fundera på om det är nån annan där. Nån som inte borde vara där...

Inlägg trehundra. Om fusk i byggsektorn

Det är rätt symptomatiskt att inlägg trehundra kommer handla om svartjobb och ekonomisk brottslighet i byggsektorn. Det har ju blitt några poster i ämnet, och nu är det dags för en till. I vanlig ordning ska vi hacka på Företagarna, en organisation som så smått passar in i serien Moderata Flaggskepp. Nu senast är det i SvSvD där de ondgör sig över en fungerande metod att konstatera och avslöja ekonomiska oegentligheter i byggsektorn.
Exakt vad deras invändningar bottnar i är svårt att komma fram till, eftersom seriösa företag borde ha ett mycket stort intresse av att ohederlig konkurrens försvinner. Men i vanlig ordning kör Företagarna med skygglappar på och ylar om ökad byråkrati och krångel. Och om skatter naturligtvis.
Efter att ha konfererat med egenföretagande kamrater i byggsvängen kan jag konstatera att den byråkratiska ökningen för dem låg i att man bytte en blankett mot en annan och flyttade två datum. Knappast oöverstigliga problem. En åsikt som också delas av Svensk Byggindustri.
Inte om man jämför med det evinnerliga krångel som gränsdragningen kring hushållsnära tjänster skapat istället, där man får göra en sak och bli subventionerad för det, men där en annan sak faller under en annan skattesats, och det ska fyllas i papper och föras noteringar. Man kan ju fundera på om Företagarna har en susning om hur det fungerar på de verkligt små företagen.
Vid samma ytterligt oseriösa undersökning i kamratkretsen fann jag ingen som var medlem i Företagarna. Det vanligaste argumentet var att det var för dyrt och att man inte fick nåt för pengarna - se där ett problem de delar med facket!
Problemet för arbetsgivarorganisationerna är att de inte riktigt vill se att de är en del av problemet kring svarta pengar och kriminalitet Varje förslag som kommer för att försvåra penningtvätt eller annan illegal verksamhet i företagarvärlden möts alltid med ett fasans gny: -Nu blir det mer kontroller och byråkrati, nu blir det ökade kostnader.
Och svaret på det är: Japp, det blir det. Man kan inte komma från att det är billigare att anlita oseriösa underentreprenörer med kontoret på fickan och grisig attityd. Det är billigare att ta ett extremt lågt anbud trots att man kan misstänka att det inte står rätt till, och man kan tjäna rätt grova pengar på att inte bry sig om att konkurrera på lika villkor. Hur det kan gå till framgår mycket klart i den mycket läsvärda Organiserat svartarbete i byggbranschen, som kan läsas eller laddas ner här
I slutänden är det ju de seriösa företagen som får betala kostnaden för de svarta jobben, för momsfusket och den grå marknaden.
Under de år jag själv drev eget företag, och det är en erfarenhet jag delar med i stort sett alla andra småföretagare, så var det inte byråkratin som var ett stort hinder. Den som påstår det ljuger. Det stora problemet var andra företag som inte betalade. Inte enstaka privatpersoner; det var sällan problem, men andra företag. Och efter ett tag begrep jag att det fanns en annan marknad där man gjorde affärer med kontanter, utan kvitton.
Det finns en mycket enkel och snar koppling mellan olika fenomen i företagarbranschen - en kedja som kan beskrivas i ordningen låga anbud, slarvig bokföring, sena betalningar, betalningsanmärkningar, kronofogden vilket ger = misstanke om ekonomiska oegentligheter, för att uttrycka det byråkratiskt. (Observera att den kedjan kan beskrivas en smula olika beroende på vilken sektor man är i- poängen är att den är lätt att genomskåda för nån med bara en smula erafrenhet..)
Det är en kedja som inte kan vara obekant för någon som haft eget företag (även om man tydligen driver företag av altruistiska skäl, vilket jag tar mig friheten att tvivla på, Pernilla Ström ) - så frågan varför svenska företag fortfarande köper tjänster av kända skojare, där hela den beskrivna kedjan finns, är en gåta.
I den offentlig sektorn, med dess krav på transparens (fint ord vi lärt oss av EU-domstolen), kan man med fördel använda sig av SafeTrade. Och nog skulle det väl finnas i varje fall ett litet, litet behov av samma sak i den privata sektorn. Eller hur, Företagarna...?

Sveriges nya underklass. Om jobbtrafficking

Precis som Byggnads ordförande Hans Tilly idag skriver i Aftonbladet (fast jag önskar han valde en annan tidning att göra det i - Aftonbladet av idag är något fackföreningsrörelsen borde hålla sig kilometer ifrån) är jobbtrafficking en företeelse vi redan har här. Jag har skrivit om dt tidigare, vår förbundstidning Byggnadsarbetaren innehåller varje nummer artiklar om utnyttjad utländsk arbetskraft, och frågan har även varit uppe i andra medier.
Vad som dock sällan påtalas är att det förekommer så många andra branscher, mycket ofta kopplat till mycket skumma ekonomiska intressen, och i företag där lojaliteten är köpt med rena utpressningsmetoder. Inom byggsektorn, med dess höga tempo och ofrånkomliga utslagning, finns alltid efterfrågan på friska händer och raska ben, men samma sorts efterfrågan syns också dagligen bakom lagerdörrarna i butiker, hos städfirmor, mindre verkstäder, åkerier. För att inte tala om i de nya företag som erbjuder hushållsnära tjänster.
Om detta har alltså Hans Tilly och tidigare chefredaktören för Byggnadsarbetaren, Håkan Olander, skrivit en debattbok. Jag måste säga att jag uppmuntrar initiativet - däremot kan man ju fundera på om man fortfarande är kvar i femtiotalet när det gäller marknadsföringen. Det hade ju inte SKADAT med en smula förhandpublicitet, kanske ett eller annat ytterligare debattinlägg - så man hade kunnat vänta och kanske t o m förhandsboka ett ex. Man kan bara lite fint jämföra med hur efterlängtad och smått hypad Katrine Kielos utmärkta bok Våldtäkt och Romantik var när den väl kom (om den ska jag så småningom skriva något, om inte annat för att alla andra recensioner skrivits av kvinnor...).
Man undrar kanske också vad som skall komma efteråt. Jag skulle gärna se en internetbaserad faktabank om jobbtrafficking, gärna kopplad med listor över vilka som har avtal inom olika branscher. Okunskapen - denna naivitet - är rent skriande emellanåt, och man önskar att fler kunde få se dessa eländiga garage och källare, med skitiga sängar och sopor, som är hemvist för de som sitter fast i en modern livegenskap.
Nå, jag ska naturligtvis inte morra för mycket åt Byggnads senfärdighet i den moderna världen, - jag ska genast införskaffa boken.
Tills dess kan man gott fundera över vad den borgerliga regeringen egentligen menar med den arbetskraftsinvandring de talar om. För precis som Johan Lindholm så exakt beskrev det på LO-kongressen - vi kan inte vänta flera år, då är vi borta, och byggnadsarbetarekåren i Sverige förvandlad till ett lågutbildat och underbetalt slit-och-släng-gäng.

Det var inte polisen som knäckte Capone. Om att bekämpa organiserad brottslighet

Via Svensson får jag anledning att återkomma till ett av mina mer morbida intressen, som handlar om organiserad brottslighet och kriminalitet i USA under nittonhundratalet. Det har blitt ett par volymer i ämnet om man så säger Jag har ingen större anledning att argumentera mot de teser och slutsatser som presenteras i den bloggposten. Man kan väl lägga till att redan Allsop tog upp de här siffrorna 1960, så de är inte sådär jättenya. För även om det finns saker vi kan lära av USA, ska man inte alltid tro att så är fallet, och det gäller naturligtvis även brottslighet.
Däremot finns det anledning att anmärka på ett par saker. Den brottslighet som efter ett par turbulenta år i början av tjugotalet kom att organiseras efter affärsmässiga principer, drevs nästan uteslutande av italienare (och dessa var i sin tur nästintill alla av sicilianskt ursprung), irländare och judar. Den etniska kopplingen är inte alls oviktig att göra, och inte heller om man med nån sorts magi vill överföra The Roaring Twenties till Göteborg. Det finns en rejäl dos av etnicism i de gangsterkonfrontationer vi idag ser i Sverige.
Det finns naturligtvis ytterligare orsaker till varför just Chicago skulle vara så intressant för svenskar, och det kan ju ha att göra med att under en period bodde det så pass många invandrare från Sverige där att det faktiskt var rikets tredje stad! Den brottslighet som sköljde över staden var alltså ofta återkommande i brev till Sverige, även om dåtidens tidningar inte kunde se de samband vi med dagens glasögon ser. Al Capone var t ex rätt okänd mycket länge och så sent som 1926 kallades han både Al Brown och Caponi. Detta vid en tidpunkt när han hade efterträtt Johnny Torrio som den obestridlige ledaren för de huvudsakligen sicilianska styrkorna i ölkriget.
Eftersom jag skrivit en del om svartjobb, och de kopplingar det har till organiserad brottslighet, och här avses inte nödvändigtvis att det skulle finnas en kommission och regler - som i fallen med både den sicilianska och amerikanska maffian - utan att man helt enkelt gör en affärsmässig bedömning av risker och vinstmöjligheter vid en tänkbar affär, och att vinsten inte är direkt kapitaliserbar, som efter ett rån, utan kräver en del trixande för att så småningom kunna mynna ut i reda pengar, så finns det all orsak att ta upp tråden igen.
Emellanåt kan jag bara stöna högt när jag läser om hur polisen ska knäcka de svenska karriärbrottslingarna på samma sätt som man på tjugotalet knäckte Al Capone. Nå, till att börja med var det Al Capones bror Ralph som satte typfallet, efter att ha ansatts av en ovanligt enveten och svårmutad skatteindrivare som hette Eddie Waters, vilken efter enormt med tjat fick den inte så smarte Ralph att erkänna att han faktiskt tjänat en del pengar 1922-1926. För detta skulle Ralph betala skatt men se det glömde han. Och sen struntade han i påminnelserna, vilket fick det mäktiga IRS att ta till sina kraftmedel, vilket vida översteg vad de korrumperade förbudspoliserna i Chicago kunde mäkta med. In i buren åkte Ralph, och med den domen i bagaget kunde de hemliga The Secret Six, bestående av vanliga medborgare och inte alls knuten till amerikanska staten eller till Illinois, påbörja ett arbete för att lyfta bort Al Capone. Det kan vara värt att tala om att The Untouchables, under ledning av Elliot Ness, genomförde en del spektakulära räder mot lönnbrännerier, men de var långt ifrån så viktiga för neutraliserandet av Capone som man i filmer och serier velat påskina
Nu ska man vara medveten om att intet av detta kunde ha skett om inte allmänheten i Chicago varit så innerligt less på gangsters. Den jovialiske smålangaren som kom över med ett par flaskor öl eller nåt hemkört (hojtarolja) var för länge sen borta. Istället var det fråga om industriell tillverkning och smuggling av alkohol, och den utfördes av snobbiga ungar med för mycket pengar, vapen och en provokativ livsstil i ett USA som höll på att halka ner i en djup depression.
Det fanns också en mycket traditionsenlig symbios mellan polisen, politikerna och gangsters i Chicago, som vi verkligen får hoppas inte existerar i Göteborg. Det var den klassiska kliar-du-mig-på-ryggen-så-kliar-jag-dig-politiken, där det inte alls var ovanligt att polismän hade råd att skicka ungarna på college, sätta sina åldriga föräldrar i lyxiga lägenheter i ett tidigt exploaterat Florida, hålla sig med två bilar, betjänt och älskarinna, och allt detta på en poliasassistentlön. Är nån förvånad över att utleda medborgare beslöt sig för att hoppa över den genomruttna Chicagopolitiken, personifierad genom Big Bill Thompson, en ren karikatyr på karikatyren av en korrupt politiker, och ge sig direkt till chefen för IRS, och be om hjälp?
Jag har lite svårt att befgripa fascinationen eller förtjusningen över dessa "nya" sätt att bedriva polisarbete på. Redan när jag var liten kunde man sköntaxeras, skönas. Det betydde att man inte utan vidare kunde bo i ett jättehus, med pool, ha två bilar och ständiga utlandssemetsrtar, utan att det som på den tiden kallades taxeringsnämnden kom på besök. Varför har det inte fungerat?
Man ska dessutom ha klart för sig att det som knäckte Capone var hans överdådiga och för allmänheten irriterande livsstil, med sidenkalsonger för en månadslön, tusentals dollar i dricks och en total nonchalans för samhällets lagar. Och när Al inte längre var The Big Fellow utan Public Enemy No 1, så gick tåget ganska snabbt.
Nu betydde ju inte heller hans fall alls att den organiserade brottsligheten i Chicago dog ut eller ens försvagades, långt ifrån, Efter honom kom Frank Nitti, Sam Giancana, Tony Accardo med flera - som med en modestare livsstil, och ett utvidgande istället gjorde Chicagosyndikatet till ett långt mycket mäktigare och långlivat samfund än det varit under Capone. Den moderna amerikanska staten sliter fortfarande med att bekämpa maffian, med både de metoder som tillhandahålls genom RICO-lagstiftningen, men också genom att frikostigt erbjuda åtalsimmunitet och ny identitet åt mängder med både stora och små skurkar. Emellanåt kommer det också rapporter om att maffian skulle vara knäckt, men det tror jag inte på.
Även i Chicago skedde de flesta morden av den mer uppseendeväckande arten inom de egna grupperna. Det var sällan helt oskyldiga strök med, även om det hände naturligtvis. Man kan inte ha Standard Oil Building som skjutbana ett par gånger om året utan att kulor hamnar på fel ställe. Och precis som idag ligger de egna landsmännen i främsta skottlinjen, både som offer och som förövare.
Vid sidan av renodlad kriminalitet kommer de här organiserade grupperna att söka sig till nischer som dels är ekonomiskt lönsamma, men där brotten också har lågt straffvärde. Varför riskera femton års fängelse för att smuggla in heroin för en miljon när man kan starta en städfirma, hålla undan skatt och moms och tjäna samma miljon. Och riskera tre månader?
Just städfirmor är en aktuell nisch. Det kan vi tacka avdraget för hushållsnära tjänster för. Här har man mer eller mindre givit bovarna en möjlighet att nästintill lagligt både skapa och tvätta pengar. Hur det går till? Man kör hälften vitt naturligtvis. Som kunden dessutom får dra av. Det är ju INGEN som är ute och kollar hur många timmar städerskan var där. Man skriver fyra, fast det var sex, och bokför fyra och får två i fickan. Är nån förvånad?
I vanlig ordning handlar det i lsutänden om att vanligt folk måste säga ifrån. Köper man stöldgods håller man tjuvarna med pengar. Väljer man att betala skampengar för tjänster - åttio spänn för en klippning, hallåååå. Nitton spänn för en stor stark? - ska man i varje fall vara medveten om vad det bidrar till

Extremister - om politiska våldsverkare i Sverige

UPDATE!!! Inställt naturligtvis!! Ny tid 9 april!!!!


Extremister - om politiska våldsverkare i Sverige

Magnus Sandelin, författare till boken "Extremister", föreläser om politiska våldsverkare i Sverige.
Han tar sin utgångspunkt i tre uppmärksammade våldsaktioner de senaste åren. En vandaliseringsvåg med anknytning till nazistiska rörelser, en attack på en vallokal av personer som påstår sig vara en svensk gren av al-Qaida, en gömd brandbomb på MacDonald´s i Nyköping, en vänstergrupp tar på sig attentatsförsöket. Magnus Sandelin diskuterar omgivningens och samhällets syn på extrempolitiska rörelser. Varför uppfattas viss politisk fundamentalism som harmlös tonårsrevolt, medan en annan som ren, oförsvarlig ondska?

Arr: Jakobsbergs Folkhögskola och ABF Norra Stor-Stockholm.

ABF Norra Stor-Stockholm har många vettiga och viktiga temakvällar. Det gäller ABF i resten av landet också. Det finns anledning att återkomma till ABF, de andra studieförbunden och folk bildningen i denna nya vandaltid...


Det här hoppas jag hinna med att besöka under onsdagen. Det brukar bli rätt friska debatter om man så säger. Recension följer naturligtvis

Busar på byggena - nyhet för polisen?

I veckan slog polisen till mot den organiserade brottsligheten i Skåne. Och en from förhoppning hördes genast om att detta skulle kunna rycka undan mattan under fötterna på de kriminella MC-gängen i allmänhet, och Bandidos i synnerhet. Jag delar naturligtvis den förhoppningen men tror inte på underverk.
Ett modernt kriminellt nätverk idag är lika professionellt uppbyggt som någonsin al-Qaida, dvs med en struktur som inte påverkas nämnvärt om ens flera ledande figurer åker in. Eller dör, vilket inte är ett ovanligt sätt att dra sig tillbaka på i den branschen. De har ju lärt sig en del sedan Al Capones dagar.
Det är därför lite missvisande att påstå att det var en speciell modell av polisarbete som fällde t ex Capone. Det är för övrigt ungefär samma modell som förmodas vara framgångsrik i Danmark. Det märkliga är att den danska MC-brottsligheten står starkare än någonsin trots detta preventiva arbete, vilket dansk polis ivrigt förnekar, och att det i Sverige poppar upp nya underavdelningar till de stora klubbarna hela tiden.
För naturligtvis följer den organiserade brottsligheten i Sverige ungefär samma utveckling som i resten av världen. För att inte tala om USA, där den så kallade kampen mot maffian enbart är framgångsrik i vissa avseenden, och där traditionell syndikatbrottslighet idag bedrivs på lägre nivåer.
Eftersom det här är en blogg är det kanske inte rätt plats för en längre exposé av den amerikanska maffians, och dess avläggare i annan form, utveckling, men faktum är att den nya kadern av ledare tjänar mer pengar och riskerar mindre. Efter dryga åttio år är inte längre kriminalitet med höga straffvärden Cosa Nostras huvudsakliga verksamhet - utan idag ligger tonvikten på mer traditionell racketeering och finansverksamhet. Mer pengar och lägre risk, helt enkelt. Och narkotikahandel och våldsbrott utförs numer av andra grupperingar.
På samma vis har MC-buset snyggat till verksamheten, vilket jag skrivit om tidigare. Man överger i stor utsträckning klassisk brottslighet, även om den finns kvar i viss omfattning, och flyttar istället fokus till mer rumsrena miljöer. Som byggbranschen, städ, flyttfirmor etc. Lite indrivning kan man också pyssla med, och att klämma andra kriminella på pengar. I alla dessa verksamheter skadar det inte att ha en väst, om man så säger...
Det är därför det låter konstigt att chefen för Rikskriminalens underrättelseenhet får det att låta som en nyhet att de numer syns i den mer traditionella svartjobb- och fakturabluffvärlden. Varför skulle det vara konstigt? Eller ens överraskande? Mer pengar och lägre risk. Mer överraskande är det ju i såna fall att det var en nyhet för Rikskriminalen.
Jag känner ju till ett antal firmor i Stockholmstrakten som har minst sagt konstiga fakturavanor, och företrädare med olika attribut. Byggettans ombudsmän, och företrädare inom andra fackförbund, känner också till dem, och de är oftast inga trevliga bekantskaper. De som handlägger medlemmarnas krav på olika konkursbon känner också till dem. Det är därför det är konstigt att polisen verkar överraskad.
Nej, det var inte FBI's nya metoder för att ta fast Al Capone som till sist satte fast honom. För övrigt var det inte ens FBI, utan en enhet i det amerikanska skatteverket som låg bakom själva åtalet. Istället hade allmänheten tröttnat på gangsters provocerande leverne och de återkommande våldsutbrotten. Och här har vi en koppling till dagens brottslingar - det finns en glorifiering av vissa företrädare, och en adoption av kläder och kultur som även i fortsättningen kommer att ge de här herrarna ett försprång. Det finns en tjusning över bikerlivet hos oroväckande många män, utan att de närmare funderar på vad deras förtjusning legitimerar. Man behöver bara besöka valfri motorcykelträff och se vad som bjuds ut för att inse detta.