Skadeglädje är den enda sanna glädjen. Om ROT-avdraget en gång till

Ikväll sänder Uppdrag Granskning ett inslag om ROT-avdraget. Det är populärt just nu, radions utmärkta program för grävande journalistik Kaliber har också gjort det. Ikväll ska vi få se hur materialkostnader huxflux förvandlas till avdragsgilla arbetskostnader. Samt förmodligen en del andra trix som svartjobbskonstnärerna pysslar med.

  Jag kommer givetvis att bänka mig. Och känna en liten, liten tillfredsställelse över att ha fått rätt. Eftersom jag tjatat om hur ROT-avdraget gynnat de yrkesmässiga fuskarna, och slagit undan benen på seriöst folk. Om detta kan ni läsa här, där jag samlat en del av mina åsikter om ROT-avdraget genom åren. Fast mest känner jag mig sorgsen över en extremt naiv syn på företagande från företagare, en extremt naiv syn på svartjobbandet från kontrollerande myndigheter, och en rätt stelbent och bekväm syn på skuttfirmorna från den fackliga sidan, där man valt att skita i de som jobbar på skumraskfirmorna.

  Mot detta det sista kommer givetvis di fackliga att protestera, men jag är rätt bestämd där. Det är på de här busföretagen den fackliga närvaron är minst. Därför att det är jobbigt att driva fackliga frågor där, fast gudarna ska veta att det behövs. Så ut på skuttarna och bedriv kampanj!


  Att arbetsgivarorganisationerna har en idealistisk syn på de som företagar är väl ett välkänt faktum. man önskar ju att man från SAF nån enda gång kunde säga att det finns ohederligt folk som driver företag. Men det lär man väl få vänta på. Det beror givetvis också på att SAF, eller Svenskt Näringsliv som de alltså numera heter i den stalinistiska tradition som innebär att man byter namn på saker för att slippa dras med pinsam odemokratisk historia, numera i stort sett innehåller politiskt tillsatta tjänstemän vars främsta meriter är att hylla Milton Friedman och pissa på arbetarrörelsen.

  Som sagt, det är trist att ha rätt. Ännu tristare är väl att jag lär få vänta på de alldeles uppenbara och alldeles jättelätta sätten att rätta till det här. Som att man på blanketten för ROT-avdraget ska ange vilka som utfört arbetet. Som att på Skatteverket ha ett eller par telefonnummer till yrkeskunnigt folk, som kan bedöma om arbetskostnad och materialkostnad är skäliga. Som att införa en bättre redovisning för företagen.

  Och då har vi bara pratat om olagligheterna. Till detta kommer också det alldeles uppenbara - att ROT-avdraget var en present till borgerliga kärnväljare, fast inte ens jag tror att De Nya Moderaterna  begrep att det skulle bli guldrush för oseriösa företag. Deras målsättning var bara att skaffa sig fler tacksamma väljare....


  Så ROT-avdraget gav vare sig vita jobb eller fler jobb. Tänka sig.

 

 








Mer om fusket med ROT-avdraget

Svd, Svd, DN, Uppdrag Granskning, Kaliber


Bilden? Ungefär som man känner sig, nedslagen med en skräphammare från JULA
 

 

ROT-avdraget skapar svartjobb

  Sedan ROT-avdraget infördes har jag tjatat med en dåres envishet om att det skapat nya marknader för oseriösa, rent kriminella personer i byggsvängen. Och tagit en del skit för det också. Dock har jag framhärdat, mest baserat på lite för många kontakter i den grå byggsektorn. Jag är nämligen en sån som man ringer till, när det gått åt helvete på riktigt, när även svartjobbarna och gulingarna vill ha hjälp av facket.

  Inte ens mitt eget fackförbund har alltid delat min åsikt, vilket jag tar med ro. Man kan inte vinna alla strider.

  Däremot är det oerhört intressant att Kaliber, P1:s program för undersökande journalistik, tagit tag i saken och rotat. Och kan man tänka sig, de drar samma slutsats som jag. Svartjobbandet är utbrett i ROT-avdragens Sverige.

  ROT-avdraget infördes som ett påstått branschsstöd, men var egentligen en tack-för-hjälpen-gåva till borgerliga väljare i villor och bostadsrätt. De har säkert tackat också, fast inte lika mycket som skumraskfirmorna, som plötsligt fick en legitim fasad och kom bort från Skatteverkets sökljus. Och det säger en del om moralen i den här sektorn när avdraget försvarare påstår att det "gjort 25 000 jobb lagliga..."

  Ursäkta mig, men vad är bra med det? Hur i helvete kan man veta om att det finns minst 25 000 svarta jobb i Bygg-Sverige, och det enda man gör är att införa ett avdrag, som gjorde det lättare att jobba svart? Skamligt, är vad det är.

  Inte heller är det här bara en kamp för exploaterad utländsk arbetskraft, som befinner sig nåt som är, eller i varje fall tangerar, jobbtrafficking. Inte heller bara för att folk med ärliga anställningar ska slippa lönedumpning.
 Det handlar precis lika mycket om att seriösa företag, med kollektivavtal och skyddsombud ska kunna konkurrera på lika villkor. Därför är det här inte alls bara en fråga för facket - vi vill gärna ha med arbetsgivarna på vagnen, men det lär väl vara som att klämma pengar ut gråberget. De har en märkligt naiv syn på "företagsamhet" hos arbetsgivarsidan nämligen.

I min värld behöver vi bra seriösa företag som sköter sig. Och de gynnas inte heller av svartjobbare.

  Men lyssna på Kaliber. Här. Ni kan få höra nån som pratar en hemsk stockholmska också. Det är jag.



Bilden? En liten illustration till vilka som nyttjar avdraget....

En dag med de andra byggnadsarbetarna...

Det finns byggnadsarbetare och byggnadsarbetare. Jag är en entreprenadbyggjobbare - stora komplex, industriellt koncept, automatiserade rörelser, långa byggtider. Objekten kan vara värda en miljard eller mer. Vi har hjälmar, bygghissar, kranar, inklädda fasadställningar och allting är stort och bullrigt.

Men det finns en annan värld också. Där man jobbar på ett litet byggföretag, där man gör jobbet på ett helt annat vis. Där den fackliga närvaron är minimal liksom medlemskapet. Där man tjänar sämre pengar, där man tar större risker. Nu ska jag berätta om det...

Jonny hämtar Robin vid T-banan. Det är en sjabbig skåpbil, på bakrutan sitter en dekal "J.Eriksson Bygg- och Allservice" och ett mobilnummer. Under har någon designat "Allt mellan golv och tak." T:et i tak är en stiliserad hammare.

Det är Jonny som är J.Eriksson. Orakad kille i fyrtioårsåldern med glada ögon. Robin är tjugotvå, och han är lärling. Det är lite oklart vilken lärlingsstatus han har, för Bygg- och Allservice är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation. Och Robin har inte gått bygglinjen, men han är stor och stark och vill ta i.

De åker under tystnad i morgonmörkret. Det luktar av maskiner och gammal gips och smuts i bilen. Jonny har en pappmugg med kaffe. Robin sover.

De bygger en villa. En monteringsfärdig. Taket är på, de håller på med inredningen. Under tystnad river de fram kablar och lampor och maskiner, en del har legat gömt i huset. Det är fullt med virke, gips och isolering innanför dörren. En rullställning utan skyddsräcken står under trapphålet; trappan är special och levereras senare. Under tiden klättrar de på stege.

Jocke och Migge kommer. Jocke har också eget företag, men han och Jonny känner varandra sen tjugo år, och de jobbar ihop. Ena gången tar Jonny jobbet och sköter fakturering och kundkontakt, nästa gång är det Jockes tur.
Bägge har de mer jobb än de har folk för.

Jocke har ett jobb på Arsenalsgatan där han ligger efter, han har helt enkelt inte haft tid att åka dit. Kärringen som äger huset ringer och är arg och de kommer överens om att Jonny ska åka dit på eftermiddagen och sätta upp två högskåp så målaren kan börja. De gör ofta så.

Robin skruvar undertak i ett av sovrummen på övervåningen. Maskinparken är väl sisådär - men den är betald säger Jonny och fnyser åt reklambladen. Han köper nytt när maskinerna är helt slut. Tills dess duger de.

Jocke och hans lärling ger sig upp på taket. De har lagt underlagspapp men nu måste läkten dit, och snart dunkar taket av hammarslag, som ekar i villaområdet. De har en ställnig runt huset, men förra veckan ramlade Migge ner från översta bomlaget, och landade i just den enda buske som man lovat kunden att behålla. Han slog sig en del men det får man ta - han är väl karl, säger Jocke. Och berättar hemska historier om folk som både slagit ihjäl sig och nästan slagit ihjäl sig.

Jonny tjafsar i telefon med elektrikern. Han behöver ha hit honom snarast, men lysmasken - också egenföretagare - är inte så pigg på att åka sex mil extra för tre trådar, som han säger. Robin hör men säger inget - efter ett par månader på Bygg- och Allservice har han lärt sig att såna samtal hör till vanligheterna.

Det är trångt och stökigt. Ljuset är begränsat - det finns för få lampor. Men det blir bättre bara dagsljuset kommer tröstar Jonny.

Såhär ser det ut för alldeles väldigt många byggnadsarbetare i Stockholm. De jobbar under rätt påvra förhållanden, och med stor okunskap om sina rättigheter. Och det är inte lätt att få dem som medlemmar - Robin skulle nog egentligen vilja vara med i facket, eftersom han inte riktigt litar på Jonny, men samtidigt vet han att det skulle bli en minst sagt besvärlig stämning om han blev medlem i facket. Och förresten har Jonny egna försäkringar, för det har han sagt. Problemet är bara att om Robin börjar skrapa på Jonnys försäkringar så är de bristfälliga.

De äter inne på i det halvbyggda huset- slagit ihop ett par skivor till bord, tagit dit klappstolar. Vatten finns, liksom en micro. Vissa dagar åker de till ett matställe - det får ta den tid det vill. Och Jonny brukar ta en extra kopp kaffe och nöjt konstatera att "såhär långa luncher har de inte på storbyggena"

Det kommer leveranser under dagen. Robin och Migge får bära in skiva efter skiva i huset, inget ska stå utanför. Inga kranar här inte. Sen städar Robin en timme, sopar undan sågspån och plast och annat, för kunden ska komma i morgon. Jonny sitter på en bal isolering och pratar med ytterligare en kund som är arg, en tillbyggnad i Bromma som de borde ha hunnit med under veckan.

-Det blir övertid ikväll, säger han till Robin. Vi tar Bromma efter Arsenalsgatan. Och Robin vet att klockan kommer bli både sex och sju innan han kommer hem - träningen med polarna är det bara att glömma.

För på den här nivån frågar inte chefen. Han beordrar. Och sen får Robin tanka sin pappas bil på Jonnys bensinkort en eller två gånger. Det blir ju ingen skatt då, säger J0nny och flinar. Och Robin gör som han blir tillsagd. Han är är ju inte så säker på vad som gäller. Och hans pappa har hittills inte protesterat.

De fikar ihop med Jocke och Migge innan de drar till Arsenalsgatan. Klockan är en bit efter två när de kommer dit, och Jonny får använda tio minuter till att lugna ner den arga kvinnan. "Jo, jag vet att vi är sena men det är mycket nu..." Tur att man har sån jävla charm. säger han till Robin när krisen är avvärjd.

Jonny är ingen skurk, kom ihåg det. Han jobbar hur mycket som helst - väl medveten om att hans jobb inte tar slut klockan fyra. Det är inte pappersarbetet som tar tid; det finns knappt nån småföretagare som sköter det själv idag, han lämnar bort det. Det som tar tid är att jaga nya jobb, och att räkna på nya jobb. Men han rår sig själv och erkänner att det är en livsstil - och han har tjänat rätt bra med stålar genom åren. Inte för att han sparar särskilt mycket, inte då, men han har rätt kul. Synd bara med gumman. Men det finns ju andra kvinnor...

Robin vill inte berätta vad han tjänar. Att det är under avtalet är helt klart. Men han är rädd om sitt jobb - trots allt tjänar han pengar, vilket är det viktigaste för hans grymtande pappa. Och de här skabbiga skåpbilarna pilar fram och tillbaka i Stockholm dygnet om, folk slutar och kliver på. Ett par skitiga brallor kan man väl offra på den där grabben, men skyddsskor behöver han då inte. Och klättra på stegar gjorde man förr i världen, så varför inte idag?

Jag vet inte hur många de är, annat än att de är många. Deras anställda jobbar farligt och utan trygghet, kunskapen om anställningsskydd är minimal. Det förekommer både svarta och gråa pengar, oftast med kundens vetskap. Ingen av de här killarna har nån ambition att växa som företag, anställa fler, ta större objekt. De är nöjda med sina småjobb - de är hantverkare! Och deras kunder är oftast också mycket medvetna om vilka de är...

Checklista mot Fuskbyggare

Jag ser ju inte gärna på Fuskbyggarna, Byggfällan eller liknande program - det blir ju mest att man vrider sig i soffan över hur naiva människor är. Emellanåt har jag - precis som rader av yrkeskamrater - tänkt att " de får fan skylla sig själva!" när man hör om kunder som gladeligen lägger en miljon i handen på en kille de knappt kan efternamnet på, och sedan blir lessna i ögat när huset inte blir klart.

För givetvis är den här nästan messianska drömmen om ett stort hus på landet - fast med jävligt liten gräsmatta - rena guldgruvan för klåpare och amatörer. De renodlade skojarna är faktiskt rätt sällsynta.

Och herregud vad folk är nervösa nu - HUUUUUUUUUR ska jag veta att han inte tar pengarna och drar, eller att jag får en trappa som går sönder, eller att huset ruttnar och faller ihop efter nio månader?

Eftersom jag jobbat på skutt - dvs litet byggföretag - och sett en del, ska jag därför ge några små omistliga råd.

För det första - har företaget betalningsanmärkningar? Sånt är lätt att kolla via nätet. Det kostar några sketna kronor, och företaget i fråga får veta att man kollat men so what? Det handlar om att skydda sina egna pengar. Så gör ju han. Eller fråga banken!

Och skulle nu företaget ha betalningsanmärkningar så kan man i varje fall sitta i båten - det är inte särskilt ovanligt; det kan bero på att den lilla byggfirman i sin tur haft otur när de gjort affärer med ett annat Litet Byggföretag. Fråga då. Ta reda på vilka summor det rör sig om.

För det andra - har de kollektivavtal? Det är ju ett tips som Timell et consortes gärna skulle få ta upp. Har de inte kollektivavtal kan man fråga sig varför, har de kollektivavtal ska man kolla att de betalat in. Det kan man med fördel göra via den lokala Byggnads-avdelningen. Där kan man också kolla om en företagare har det vi skulle kunna kalla en märklig historia - många bolag, trassliga konkurser, namnbyten (i synnerhet namnbyten - gissa varför!). Kolla också hur gammalt företaget egentligen är - skojföretag brukar vara mycket unga...

För det tredje - vad är det för referenser de lämnar? Man kan ju stöna en del när man hör högutbildade ingenjören pipa att "de hade ju en förtroendeingivande hemsida". Men vafan - om ingenjören ska köpa bil så kan ni lita på att han åker halva länet runt och sparkar på däcksidor eller luktar i bagageutrymmen, men när det gäller att bygga en villa för tre millar så räcker det med att titta på nätet????

För det fjärde - gör en söndagsutflykt till ett påstått referensobjekt - ring på och fråga om deras erfarenheter. Jag kan lova att om de är missnöjda kommer ni att få höra det, sanna mina ord. Det kanske blir en femtonmilaresa den dagen, men det är ju småpengar i sammanhanget.

För det femte - man kan faktiskt be om hjälp. Känner man en snickare så ber man honom om hjälp att kolla referensobjekten. Ta med en glaskula och släpp i våtutrymmet och kolla att den rullar åt rätt håll. Kolla svaj i tak, eller trappor. Kolla efter skruvskallar som lyser genom tapeten - är väggen illa skruvad är det garanterat annan skit också. Glipar foder, är det tajta golvskarvar? Hur har de skarvat golvsockeln? Hänger dörrarna rakt?

För det sjätte - snöa inte in på snygga kök eller badrum. Det är kosmetika, som inte säger ett skit om vad som finns bakom.

För det sjunde - vänd er till branschorganisationerna. Det finns ju drivor med sånt, allt från Villaägarna till Sveriges Byggindustrier och Byggmästarföreningen. Om det företag du funderar på inte är medlem där ska man fråga varför. Eller till Konsumentverket - oseriösa företag har oftast en oseriös historia...

För det åttonde - om byggfirman säger att alla installatörer är behöriga ska man kolla det - det har med kommande försäkringsärenden att göra. Och det är inget fel att kolla det.

För det nionde - om priset är för bra för att vara sant, så är det antagligen inte sant.

För det tionde - betala inte svart. Alldeles oavsett hur bra det låter är det att skjuta sig i foten. Då sitter man där sen, med vinda fönster och läckande tak och spräckta grunder. Och har effektivt förstört alla möjligheter att driva ett ärende i domstol.

Om en företagare ens erbjuder möjligheten att lösa saker "rostfritt" ska man dra öronen åt sig. Likaså om han tycker att man ska ta en del av materialet som arbetskostnad, för att komma åt ROT-avdraget.

Sen finns det små subtilare detaljer som kan vara bra att tänka på - svarar han med "hallå" eller med företag och namn? Svarar han "hallå" ska man fundera ett tag.

Har han kontor, eller "sköter han det hemifrån"? Och får ni komma hans till hemmakontor i såna fall?

Vill han skriva kontrakt på konditoriet över en kopp kaffe och en mazarin, som du får betala?

Hur har han det med ritningar? Även ett villabygge kräver en jäkla driva med ritningar - har han det?

Hur mycket ska "lösas under tiden" och hur mycket kostar det? Och varför fanns inte den kostnaden med från början?

Hur ser hans hantverkare ut? Är de unga och oerfarna eller gamla och utslitna, har de prydliga grejor? En grundregel är ju att sopiga byggföretag har sopiga anställda, och det syns. Däremot ska man inte lura sig av flashiga visitkort eller logotyper på jackor eller fordon. Sånt kostar ingenting. Inte heller blåbrallor. Men har de yrkesmässiga verktyg, har de skydsskor? Kan du ens kommunicera med dem?

Är gubbarna med i facket? Finns det skyddsombud - ta reda på ansvarsbiten om olyckor skulle hända, och lita för helvete inte på att han säger att "alla försäkringar finns". Upp med papiren på bordet bara! Och han ska veta hur ansvaret ska fördelas vid olyckor. Vet han inte det är han inte seriös. Inom klåparbranschen är den fackliga anslutningsgraden obefintlig. Det kunde Timell också få säga, istället för att tydligen hävda att riktigt yrkesfolk inte har tid att lämna offerter och garantier.

Våga fråga, var jobbig - halva orsaken till att folk upplever att de blivit lurade är att de inte öppnat näbben under resans gång. Man måste kunna ställa svåra frågor - tyvärr backar ju akademiker som från en olycka när en skäggig snubbe i blåkläder börjar gorma. Men de gormar för att de är hörselskadade, kom ihåg det.

Jag och Botrygg version 2.0

Läget är som följer:
I måndags fick jag en kopia av den stämningsansökan som Botrygg sagt att de skulle lämna in. Med den följde ett kort mejl som jag klistrade in i den här posten. På detta svarade jag enligt följande:

Från: Calle Fridén [mailto:callefriden@hotmail.com]
Skickat: den 20 december 2010 20:11
Till: Kerstin Warvsten
Ämne: RE: Ang Ditt inlägg om Botrygg

Du är självklart medveten om att jag kan komma publicera detta på bloggen.

Mvh

Calle Fridén

Utsikt Från Ett Tak - Byggjobbarblogg
min blogg http://utsiktfranetttak.blogspot.com/

Hej!

Jag tar Ditt svar som ett nej. Vi kommer idag att skicka in en stämningsansökan mot Dig avseende förtal.

Med vänlig hälsning

Botrygg Fastigheter HB

Kerstin Warvsten

Tel 013-474 57 06

Och sen har jag inte hört mer. Vad jag vet är ingen stämningsansökan inlämnad, men eftersom den i såna fall ska ställas till rättsmyndigheten där bolaget är skrivet, dvs Linköping, är det väl inte omöjligt att de gjort fel. Där också.

Jag måste tacka för allt stöd jag fått - det här rörde upp en del kan jag säga. Helt plötsligt var mitt namn och Botrygg de mest sökta på knuff.se, och från att ha varit en blogg med ett par hundra besökare om dagen blev det ETT PAR TUSEN! Och stödet kommer från alla politiska håll kan vara värt att betona; det här kom att handla om vad man får tycka. Jag kan ju också se att här har varit folk från alla stora byggbolag och från väldigt många fastighetsbolag och andra aktörer på bostadsmarknaden.

Det var förmodligen inte det Botrygg hade tänkt sig.

Åtminstone tio jurister har hört av sig, både på bloggen och privat. Jag vill dock betona att jag inte primärt varit ute efter Botrygg annat än när det gäller arbetsmiljön (fast nu är det ärligt talat mer personligt!), även om det dykt upp förslag om att lämna in en egen stämning mot dem, för falsk anklagelse. För tillfället får det dock vänta.
Däremot finns det all anledning att återkomma till VAD man kan skriva, vad man får säga och hur man får yttra sig. Att bli stämd är inte farligt. Det är när man slutar tycka saker som det blir farligt.

Botrygg anmäler min blogg för förtal!

Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag skriver om saker som angår mig, saker jag tycker är roliga, saker jag tycker är upprörande. Från början var det ett sätt att berätta om mitt arbete som byggnadsarbetare, eftersom jag tyckte det saknades berättelser från arbetslivet. Med åren har det blivit mer politik och fackligt.
Inte nånsin har jag funderat på om jag gör skillnad, fast visst hoppas man. En del har fått folk att bli arga, annat har fått folk att fnissa. Och jag har ett par hundra besökare om dagen, av alla sorter.
Men en del gör folk argare.

Det kom ett litet brev häromdagen. Från Botrygg. Det är eftersvepet av en mejlkonversation som deras VD Michael Cocazza haft med mig, efter att jag skrev en bloggpost om en arbetsplatsolycka på Botryggs arbetsplats i Henriksdalshamnen i Stockholm. Den posten kan ni läsa här. Dessutom länkade jag till en artikel i Metro där samma olycka beskrevs. Jag gav som ni kan se i bloggposten uttryck för en del egna åsikter, och egna slutsatser, och avslutade med att tycka saker. Om detta tyckte inte Cocozza.
Därefter har det förekommit en del mejlväxling mellan mig och företagets VD och ägare Michael Cocozza, där han uttryckligen krävt att jag ska ta bort eller revidera bloggposten. Jag vägrade naturligtvis att göra det - däremot erbjöd jag honom att gå i svaromål på bloggen, vilket han inte gjort.

Därför var inte följande brev särskilt oväntat:

Vi har tagit del av Ditt inlägg om Botrygg på din blogg.

Då det som där skrivs är rena lögner föreslår vi att Du tar bort detta från nätet. Vi kommer annars att lämna in bifogad stämningsansökan.

Vi vill ha Ditt ställningstagande senast under tisdagen den 21 december.

Med vänlig hälsning

Botrygg Fastigheter HB

Kerstin Warvsten

Det var ju trevligt att de avslutade med "Med vänlig hälsning", eller hur?

Och i stämningsansökan stod följande:

Attunda tingsrätt

Box 940

191 29 Sollentuna

Linköping 2010-12-20

ANSÖKAN OM STÄMNING

Sökande: Botrygg Bygg AB, org nr 556502-6241

Box 335, 581 03 Linköping

Svarande: Carl Fridén, 62XXXX-XXXX

Månadsvägen 41, 177 42 Järfälla

Forum: 5 kap 1 § rättegångsbalken

Saken: Förtal

1. Bakgrund

Carl Fridén (Fridén) med bakgrund som byggnadsarbetare skriver enligt egen uppgift i sin blogg ”Utsikt Från Ett Tak” inlägg om bl a politik och jobb. Bloggen går att läsa via http://utsiktfranetttak.blogspot.com/.

I sin blogg 2010-12-13, se bil, går Fridén till angrepp på Botrygg Bygg AB (Botrygg) på ett osant och otillbörligt sätt och påstår att bolaget sätter vinsten före arbetarnas säkerhet.

Först skriver Fridén att ”de regionala skyddsombuden i stort sett haft klippkort eftersom säkerheten och ordningen varit under all kritik”.

Vidare skriver Fridén: ”Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt – hur bra känns vinsten för BoTrygg om nån dör på kuppen?”

I ett inlägg från en läsare låter Fridén läsaren kalla Botrygg ”ett skämt” och påstår att Botrygg inte bryr sig det minsta om arbetarskydd, kvalité och drägliga förhållanden på sina arbetsplatser.

Samme anonyme kommentator påstår att det förekommer fuskarbeten på vår fasad vid ett bygge i Hornsbergs strand.

Vidare antyds i bloggen att företag som Botrygg inte följer arbetsmiljölagarna och att arbetstagare kan få sparken om de protesterar. Sammantaget är allt detta rena lögner helt tagna ur luften. Botrygg kan genom skriftlig och muntlig bevisning styrka att säkerhetsarbetet varit av god kvalitet, att företaget har goda rutiner vad gäller arbetsskydd samt att företaget har ett gott resultat vad gäller kvalitet i sin nyproduktion. Botrygg har på alla sina arbetsplatser ett systematiskt arbetsmiljöarbete i syfte att förebygga arbetsplatsolyckor. Vi tar riskerna på byggen på högsta allvar.

2. Yrkande

Botrygg yrkar att tingsrätten fäller Fridén för förtal samt att Fridén skall dömas till böter.

3. Grunder

Fridén har genom falsk ryktesspridning utpekat Botrygg som ett företag som bryter mot Arbetsmiljölagarna och nonchalerar säkerhetsaspekter på sina byggarbetsplatser. Det otillbörliga sätt på vilket Fridén utpekat Botrygg har skadat bolagets rykte på ett sätt som kan vålla skada i bolagets framtida verksamhet. Fridén har därigenom brutit mot 5 kap 1 § brottsbalken.

4. Bevisning

Utdrag från Fridéns blogg ”Utsikt från ett tak”, 2010-12-13, bil 1

Till styrkande av Fridéns förtal av Botrygg

Linköping dag som ovan

Botrygg Bygg AB

Michael Cocozza

Bil Utdrag från Fridéns blogg ”Utsikt från ett tak”, 2010-12-13

Jag vet inte vad jag ska säga ärligt talat. Faktum är att jag får tycka precis vad jag vill på min blogg. Jag får till och med säga det högt. Det kallas för "yttrandefrihet". Nåt vi ska vara glada för att vi har. Han har haft alla chanser att bemöta mina åsikter på min blogg - och han har inte tagit de chanserna. Om jag däremot skulle haft ett ekonomiskt intresse av att baktala Botrygg hade det varit en annan sak. Fast nu har jag ju inte baktalat utan berättat.

Dessutom funderar jag ju med ett småleende på hur de tänkte. Att jag skulle vara tyst? Knappast. Då känner de inte den här byggnadsarbetaren. Botrygg skulle förmodligen behöva lite coaching när det gäller mediekontakter. Och hyfs.
Om de tyckte att jag skadade dem med en bloggpost där jag i stor utsträckning refererade till en artikel i Metro - och har de stämt Metro, tro? - undrar jag ju hur de trodde att det här skulle gynna dem?
Jag är inte heller särskilt oroad över hans hyfsat konstruerade kopplingar mellan min allmänt hållna skrivningar och hans företag. Om han läser min blogg kommer han finna att det finns andra företag som också fått på huden.

Ni behöver inte oroa er Botrygg - ni är kända bland de regionala skyddsombuden bland byggfackförbunden i Stockholm. Det finns god dokumentation kring brister på era byggen. Det finns bilder också. Vad som oroar mig är vad VD Michael Cocazza - apropå olyckan i Henriksdalshamnen, som alltså är en oerhört allvarlig incident - skrev tidigare till mig:

Det tillbud som hände i onsdags förekommer på byggen. Det fanns ingen på marken i närheten då balken föll, det är lögn som står i Metro om 5 meter från en person. Det fanns ingen där just därför att lyft sker över vattnet. Balken föll i vattnet, ingen skada har skett.

Grejen är att OM sånt händer på ett bygge så ska det bli ett jävla liv - då ska man avbryta arbetet, då ska Arbetsmiljöverket dit fortare än kvickt, då ska det upprättas vittnesmål och förloppsbeskrivningar. I synnerhet ska man säkerställa att ett likadant tillbud inte kan hända igen - genom att gå igenom utrustningen, se till att alla som ska koppla eller lyfta har korrekt utbildning. Framförallt ska inte den högst ansvarige avfärda det hela med en axelryckning om "att det är sånt som händer på byggen". I Henriksdalshamnen fortsatte kranen, enligt vittnen, omedelbart med nästa körning.

Ja, jag är oroad över folk som Michael Cocazza. Därför att han var tvungen att få drivor med påpekanden om arbetsmiljön på sina arbetsplatser för att få ordning på det, för att han tycker att medlemsföretag i Sveriges Byggindustrier och Byggnads använder arbetsmiljö som ett konkurrensmedel, och också för att han tycker att han kan kräva att en privatperson ska hålla tyst med sina åsikter.
Men du kan väl svara, Michael Cocazza - hur bra skulle din vinst smaka om nån dog därför att skyddet varit undermåligt? För att vara övertydlig kan jag berätta att det må vara en tendentiös fråga, men den är ändå relevant. För det finns i min värld bara ett enda svar.

Alla ska få komma hem efter jobbet. Ingen ska behöva dö på jobbet.

Förmodligen är Cocazza nån som är van att få som han vill. Nå, han kommer inte få det den här gången. Jag kan visst vika ner mig för sakligheter, vilket inte har varit fallet här (som Botrygg inte bidrar med i sin stämningsansökan eftersom jag hämtat fakta från Metro, Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet, och som därför inte kan ses riktade mot just Botrygg utan mot systemet), men så fan om jag tänker falla undan för hot.


Bilden? Om jag någonsin skaffar mig en tatuering ligger den här bra till....

När vinsten är viktigare än livet

I torsdags träffade jag grabbarna från JM om figurerar i det här reportaget i Metro. Grabbar som faktiskt bryr sig. De såg en stålbalk på ett ton som föll i backen på grannbygget, ett grannbygge där de regionala skyddsombuden i stort sett haft klippkort eftersom säkerheten och ordningen varit under all kritik.
Ingen dog, ingen skadade sig. Bra. Men nån kunde ha varit under, nån kunde ha dött. Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt - hur bra känns vinsten för BoTrygg om nån dör på kuppen? Att vara beställare och acceptera det är ännu hemskare. Är det inte dags att ställa krav på den som ska bygga, att i varje fall följa arbetsmiljölagarna?
Tonläget på arbetsplatserna är hårdare nu, man kan få sparken om man protesterar (här om Byggnads trakasserade skyddsombud, här om snabba uppsägningar), och det tror fan att Arbetsmiljöverket inte hinner med.
Visst, det kostar att skydda. Vad kostar det om nån dör? Det finns all anledning för den som ska värdera ett anbud att också kontrollera att "det systematiska arbetsmiljöarbetet" finns med i offerten, och inte bara glo på "lägsta anbudet".
Det svar som platschefen för Botrygg lämnar ifrån sig är rent bedrövligt och medeltidsmässigt. Han skriver:"...att konkurrenter och facket systematiskt motarbetar utländska byggföretag genom att ”använda arbetsmiljö-frågor och uppförstora eventuella händelser”.

Såpass. Sen när är olyckor ett konkurrensmedel? Och tror verkligen Botrygg att vi skulle stå tysta och se på när våra arbetskamrater dör?

Fuskbyggare och fuskbyggande

Jag fastnade framför Fuskbyggarna igår. Ett litet program där man ska ta itu med fusket inom byggbranschen. Vilket innebar att man exponerade en naiv familj som vill få sitt drömhus byggt av en lindrigt sagt oseriös entreprenör.
Jag vill inte ens kalla honom hantverkare, och jag känner mig inte ett dugg besläktad med honom. Inte heller med de som jobbat på den stackars familjens drömhus och spolat ner deras sparpengar i avloppet.
Det var tragiskt, det var pinsamt och det är väl jättebra att även Tv4 gör konumentinriktade program (på tiden!!!!) men det hade inte särskilt mycket med byggfusk att göra. Mina byggarbröder Sync och Byggblasket kommer ha andra synpunkter. Själv undrar jag ju varför man sätter Martin Timell att chatta ensam med allmänheten, om frågor som ligger vida över hans kompetens. Han vet till exempel uppenbarligen ingenting om ID06.....
För inte var det yrkesmännen som hade gått loss i huset som visades upp i Fuskbyggarna. Yrkesmännen var de som kom dit och färdigställde till beboeligt skick - grabbarna från BTH!

Med tanke på att dagen kommer att ägnas åt riksdagsbeslutet om Lavaldomen och konflikträtten, måste jag bara återkomma till en av Fridéns käpphästar: Det är utbildnng som är framtiden.
Morgondagens - ja, och för all del dagens byggare också - måste vara så duktiga och välutbildade att vi kan konkurrera bort lönedumparna. För ni kan vara alldeles övertygade om att de som byggde familjen inte tjänade avtalsenliga pengar, och att de jobbade utan kollektivavtal.
Och då finns det all anledning att branschen börjar ställa krav på byggutbildningarna, som fortfarande lär ut saker som man gjorde på sextiotalet - det finns lärlingar som inte sett en gipsskiva innan de går ut på praktik, inte satt en utfackningsvägg, inte hört talas om filigran, eller lyft i ytterdörrar eller fönster.
Och det är precis vad de kommer få pyssla med ute på bygget, tro mig. Skulle det nån enstaka gång dyka upp några rejäla träjobb kommer gamlingarna att köa för att få ta hand om det. Inte släpper man det till lärlingen - iväg till dina jävla gipsväggar!! Marsch!!!

Överhuvudtaget funderar man ju på varför folk inte ringer till facket när de ska ta referenser på olika företag - jag kan lova att de flesta av bus-firmorna är väl kända. Om ett företag eller entreprenör är inblandad i tvister om löner, eller om han har skatteskulder så kan man förmoda att han inte är seriös.
Seriösa firmor har avtal. Visst, det finns en och annan oseriös som slinker emellan och lyckas skaffa sig avtal, men det är ett fåtal, och de varar sällan länge.
För byggfusket är inte just att arga privatkunder blir blåsta på ett burspråk, även om det kan vara det också. Byggfusk är när enorma pengar försvinner i svarta hål i byggprocessen, och kommer att kosta hyresgäster eller köpare onödiga pengar i många år framåt. Billighetslösningar, snabba vinster, oprövade material, taskig arbetsmiljö - allt detta leder fram till hus med tveksam standard. Som dessutom allt som oftast innehåller just den sortens hafsverk och okunskap som Fuskbyggarna pekade på.
Vi måste ju slå vakt om de seriösa företagen. Men så länge folk vägrar inse att det finns ett samband mellan prisnivå och hur resultatet blir, så kommer Fuskbyggarna finnas kvar.


Bilden? Hmmmm....hur tänkte de där? Den som vill kan få skriva och gissa varför det blev sådär...

Nu är det personligt, Urban Bäckström. Om Lavaldomen

Idag kom Arbetsdomstolens beslut i ärendet kring Lavaldomen. Jag kan tänka mig att belåtna direktörer nu lägger in drivan papper i en låda och tänker att jaha, så var det med den saken. Och jävlar vad fel de har.

Det är nu det börjar, och nu är det slut med den artiga tonen. Nu går vi på person. Byggettan hade inte fel när vi blockerade skolan i Vaxholm - det här är en rent politisk dom.

Det här är en attack på svensk fackföreningsrörelse som inte kommer att kunna smygas undan. Och bakom alltihop ligger Svenska Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de envisas med att kalla sig. Det är de som drivit Lavalfrågan i EG-domstolen, trots att Laval inte ens var medlemmar i SAF/SN. Syftet har hela tiden varit att komma åt kollektivavtalen. Inget annat. Den som påstår annat ljuger.

Urban Bäckström som basar för SAF - vågar du komma ut och ta en debatt om saken? Hittills har du och dina gelikar passat er noga för att dyka upp. Det här kommer att slå mot svenska byggjobbare och svenska småföretagare - vågar ni stå för det?

Eller ska ni gömma er bakom Littorin den här gången också? Mannen som påstår sig gilla svenska kollektivavtal för att det ger en stabil arbetsmarknad.

Nå, vi kan väl konstatera att domen i AD var en smäll i ansiktet på facket, och det kommer att höras i nästa års avtalsrörelse. Här är det bäst att man ser till att man tar hand om sig själv, för svenska staten är inte mycket att lita på längre.

Och du Urban, om inte du törs kan du väl skicka nån annan av slipsnissarna. Eller skicka Gellner eller Duker eller nån annan hantlangare Jag har rader med byggen där ni kan få förklara för ventilationsfirmor och rörskuttar varför de ska konkurreras ut av låglöneföretag. I debatten har det ju låtit - från SAF:s sida - som om det här är en kamp mot facket.

Vilket är skitsnack naturligtvis. Det här är en kamp mot småföretag och deras anställda, en kamp som långsamt förloras i södra Sverige just nu (med en ökande främlingsfientlighet som ett brev på posten). Men om det vill naturligtvis inte SAF och deras anhängare tala - för här är det den heliga konkurrensen som ska gynnas, och de som vågar ta kampen för lågavlönade och exploaterade kan ramla ner i ett hål. Och resten får klara sig själva.

Vi tänker inte skylla på SAF. Det är dags att ge skammen ett ansikte. Det är Urban Bäckström som ska svara för det här - han är ansvarig, han får ta debatten. Vilket han inte törs naturligtvis.

Men en sak kan ni vara säkra på - det här kommer bli en valfråga 2010. I byggjobbarvärlden finns det inget som heter att det är för sent eller omöjligt. Vi kommer aldrig att sätta oss ner och låta makten vinna utan strid - och striden har bara börjat!

Är du karl nog att stå för vad du tycker Urban, så hör av dig. Annars ses vi avtalsrörelsen

Outbildade jobbare blir arbetslösa jobbare

I en ny avhandling konstaterar forskaren Ingrid Berglund vid Stockholms universitet att dagens byggutbildningar håller för låg nivå. Fortfarande på 200-talet finns det alldeles för många som tror att det skulle räcka med två nävar, en stark rygg och förmågan att gå ut i regn och rusk för att duga som framtidens byggnadsarbetare.

Inom Byggnads vet vi det här sedan länge - den traditionella lärlingsutbildningen, där man lär sig yrket från grunden, existerar knappt idag. Och idag räcker inte schablonbilden. Idag förväntas en byggnadsarbetare vara självgående på ett sätt som vida överskrider vad man behövde för femton år sen.

Det är därför det är så viktigt att nya byggjobbare lär sig saker ordentligt - lär sig läsa, lär sig engelska och matematik. Och dessutom lär sig att ta del i samhällsdebatten, för idag behövs de fackliga rösterna mer än någonsin.

I den tilltagande arbetslösheten är det också så enkelt att den som har bättre utbildning kommer att klara sig bättre än den som har sämre. Kan vara bra att komma ihåg.

Idag är det många som stirrar sig alltför blinda på våra relativt höga löner (dvs vi tjänar mycket pengar under en period av våra yrkesliv, men vi blir inga rika pensionärer) och tar det för självklart - men vi får aldrig glömma att vi har de lönerna just för att vi stått tillsammans, slagits för vår rätt och haft kloka och smarta företrädare.

Det kan vara bra att komma ihåg det när skolministern vill skicka unga grabbar rakt ut i ett yrkesliv som inte längre tar hand om dem. Och man skulle vilja rycka tag i Björklund och skrika åt honom att det är inte femtiotalet längre, vi har inte välmenande äldre yrkesmän som gärna lär upp ungt folk. Och dessutom slussar in dem i vidareutbildning och föreningskunskap - så där som det borde vara, men som det nog aldrig varit.

Utan smarta byggnadsarbetare och en stridbar fackförening kommer vi snart att återigen vara lågbetalda och utnyttjade, utslitna och avlagda.

Det nya proletariatet

Emellanåt får man höra folk som inte tycker de har nån nytta av facket. Och det kan ju vara så - för är man ung och stark eller bara snygg och smart, så ordnar sig säkert det mesta ändå. Det är väl det som Liza Marklund lider av - om jag skulle insinuera att hon kanske, kanske skulle haft en smula nytta av sitt utseende skulle jag förmodligen spöstraffas offentligt. Så det gör jag inte. Men det intressanta är att just hon och hennes sort, också ofta är de som är mest förbannade på facket.
Dels kan det bero på en grundläggande okunskap om historien bakom, men den är ju lätt att ta reda på, dels är det en inte så liten ilska över att en massa lågutbildade människor som inte är smarta och vackra (inte alltid i varje fall, säger jag som vet hur det ser ut i en byggbod 0557 på morronen) ändå lyckas få framgång och inflytande.
För det är ju naturligtvis det facket handlar om - genom att slå oss samman kan lågutbildat folk nå framgångar som de var och en för sig inte hade nått. Och emellanåt också komma längre än de unga, starka, snygga och smarta - vilket då kan vara bra att komma ihåg.
En vacker dag är man nämligen inte ung eller stark eller vacker längre, och då får man sannerligen hoppas att man fortfarande är smart.
Smarta var de rumänska byggjobbare som i veckan vände sig till Byggettan och fick ordning på sina arbetsvillkor. De som satte sig i en buss på den rumänska landsbygden och kördes genom ett avtalslöst Europa - baksidan av framgångssagorna.
De har jobbat på byggen sida vid sida med svenska jobbare, och haft sämre villkor, vidriga arbetsförhållanden och bott i misär. Den som säger att de valde själva kan ju ta och välja det då. Eller de som säger att de ska vara glada för de sex euro de skulle tjäna i timmen (vilket i runda slängar är sextio spänn), eftersom det är mer än de skulle tjäna hemma i Rumänien - jag kan berätta att de blev ännu gladare av att få tjäna över 150 spänn i timmen istället.

Vilket de alltså får därför att de gick med i fackföreningen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva.

Läs det igen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva. Utan facket hade de fortfarande varit underbetalda legohjon, illa sedda av andra som lönedumpare, och med minimala eller inga möjligheter att påverka vare sig lön eller arbetsvillkor.

Jag skrev om det tidigare - det finns fortfarande ett arbetsliv där man inte får säga emot, där man fortfarande kan bli både hotad och gallskriken åt, där man inte får pissa när man själv vill, och där lönerna hålls nere och där den svage blir ännu svagare. I de duktigas diktatur har man glömt det.
Det är därför det är viktigt att berätta vad den fackliga kampen handlar om - det handlar inte om att några svenska byggjobbare ska ha det jättebra på bekostnad av andra. Istället handlar det om solidaritet med de som har det sämre, och att aldrig ge sig. Rumänerna i Solna hade inte fått det bättre av att Byggnads varit ett svagare fackförbund, Och det är en kunskap som måste fortsätta spridas


Bilden - det är inte första gången rumäner, det nyaste tillskottet till jobbproletariatet i Sverige, nyttjas och utnyttjas. Ni kan bara inte ana er till hur det är på de ställena - hur det luktar, hur det svider i ögonen av gasolen de använder. Eller när man kan se hur rädda de är, för mannen i den svarta skinnjackan, han som bestämmer...

Expressen och jag är överens....

Emellanåt blir det lite fånigt när ledarskribenter ger sig in och ska analysera saker de egentligen inte har en aning om. Och på Expressens ledarsida har ju detta upphöjts till konst - man ska tycka till fast man inte har en aning. Detta kommer förmodligen överträffas när DN nu sätter Wolodarski som politisk chefredaktör - ett val som kommer få forna chefredaktörer, som Nycander eller Hans Bergström, att franstå som närmast knallröda i förhållande till den otäcka(ste) form av nyliberalism som just Wolodarski representerar. Dagens Nyheters högervridning hör till det mest skrämmande och oförklarliga som skett inom svensk media under de senaste femton åren. Naturligtvis på bekostnad av humanism och solidaritet.

I Expressen går Eric Erfors till storms mot byggjättarnas aktieutdelningar, och vill sätta Skanska i skamvrån. Han hinner givetvis pissa lite på Byggnads också, innan han avslutar lite syrligt med att konstatera att regeringen minsann satsar på infrastruktur, och att Byggnads borde vara tacksamma för de jobb detta skapar för våra medlemmar.
Som jag visat i en annan post - här - kommer de största av dessa infrastrukturssatsningar ge jobb åt utländsk arbetskraft, och det finns ingenting som tyder på att resterande upphandlingar i detta paket kommer att bli annorlunda. Svenska företag ska konkurrera i anbudsgivningen mot företag som både har förmånligare hemlandsskatter, och kommer kunna betala sina anställda sämre löner, utan att riskera nånting längre (tack för det, ni som röstade genom ratificeringen av Lissabonavtalet).
Nu förväntar jag mig inte att Erfors ska kunna särskilt mycket om just byggbranschen, men jag kan hålla med om hans farhågor om att det stöd byggjättarna idag vill ska uställas av staten, istället kommer ge fortsatt utdelning till deras aktieägare. Det låter rent socialistiskt av honom, och var kanske inte riktigt vad jag väntade mig.
Vinsterna som skapas i byggföretagen används i allt mindre utsträckning till nytt byggande - även här har lånekarusellen blivit dominerande. Ett rykande aktuellt exempel är ju de byggjobbare som nu inte får ut sina löner i eftersvallet av den isländska (!) finanskrisen - där det är stoppade pengar från den isländska banken Kaupthing som ställer till det. Nu lär det finnas både en och två gravade hundar i den röran, men om detta ska vi återkomma.

Vad Erfors och andra glömmer, eller kanske bara inte vill tala om, är att bostadspolitiken följer sin egen logik. Och egentligen är det bara ett alldeles utmärkt exempel på vad som händer när den otäcka marknaden får sköta sig själv.
Den svenska byggsektorn bestod för tjugo år sen av en massa företag som hade kapacitet att ta större projekt. Men sen började man äta varandra, och idag står vi med fyra stora byggbolag som har en bedövande dominans, vilket är förödande både for prisbild och trygghet. Vinstmaximeringen har inneburit att man eliminerat konkurrensen - en icke okänd avigsida av den oreglerade kapitalismen.
Vad den nuvarande regeringen gör är att bygga upp ett gigantiskt berg av bostadsbrist; ett berg som någon så småningom måste ta hand om. Socialdemokratin är inte heller oskyldig till detta. Men inte kommer de privata byggherrarna att vara de som löser bostadsbristen, och då återstår i vanlig ordning vår gemensamma sektor.
Vi kommer helt enkelt tvingas att skapa ett nytt miljonprogram, och dessutom förmodligen göra byggbolagens aktieägare allt rikare. Känns det bra, Eric Erfors?

Nya avslöjanden om utnyttjad arbetskraft

I den ändlösa serien om företag som skor sig på sina anställda har nu turen kommit till ett litet företag som tänkte göra sig en hacka genom att ta ett jobb i Malmberget. Ett polskt företag, (inhyrt av finska storfirman Outokumpu) som inte nog med att de betalade bedrövligt också krävde gubbarna på pengar för arbetskläder och trasiga maskiner.
Gruvfyran har föredömligt nystat upp affären och kastat den tillbaka i knät på samordninghsansvariga vid bygget av MK 3, fast jag håller inte alls med om deras krav på att Sverige ska förkasta Lissabonfördraget. Det är både inskränkt och chauvinistiskt - det man ska göra är att se till att vi får inskrivet våra förbehåll i fördraget. Men att säga nej till det kommer inte alls att stänga till kryphålen för de här bovarna.

Intressantare är ju att man redan från början kommit överens om att kollektivavtal skulle gälla på arbetsplatsen. Men det betyder ju också att man inte alls hade nån plan för att kontrollera efterlevnaden av detta - man tog in billigaste anbud, kontrollerade inte - brydde sig inte - att det fanns gällande avtal och att de efterlevdes, och sen betalade man förmodligen ut pengar.
Eftersom en normal svensk upphandling innebär att anbuden bör ligga inom en rimlig ram kan man ju tänka sig att detta polska företag, Mostosal, har lämnat en offert som ger dem en helt makalös vinst, jämfört med andra anbudsgivare, som kanske hade betalat schysta löner. Se där hur lönedumparna är till direkt skada för andra entreprenörer.
Det är dessutom rent beklämmande att SAF slåss med näbbar och klor för att inte behöva skapa den sorts av öppen redovisning, men det är ju bara ytterligare ett exempel på att de knappast talar för sina medlemmar längre
Frågan är ju vem som ska kontrollera att eventuella underentreprenörer följer avtalen. Och där brister det, minst sagt. Jag tycker inte det ska vara Byggnads eller andra fackförbunds sak att kontrollera - när det gäller större företag i byggbranschen finns det redan idag en överenskommelse - paragraf 38 - om förhandsanmälan, dvs det stora byggföretaget talar om vilak de tänker använda. Grejen är att i nivåerna under de seriösa företagen är det rena vilda västern.
Då kan man få tag i folk som hämtar sina pengar i Svartbanken - som jag hört talas om men trodde var en myt - och värre saker ändå. Och passa på att läsa de skrattretande kommentarerna i anslutning till artikeln!!!!
Hur Gruvfyran kommit på det hela vet jag inte, men det är ju inte så svårt att begripa - folk snackar med varandra, man blir upprörd, nån känner nån. Och sen är snöbollen i rullning.
Det som gör mig arg är att Mostosal naturligtvis visste att deras avtal stred mot den svenska modellen, men de chansade och körde så länge det gick. Vi har sett det förr, och kommer få se det igen, tyvärr. Och pengar som borde tillfallit de anställda hamnade nån helt annanstans

Fler halvdana försök av regeringen. Om arbetsmiljö

Eftersom jag nu länge skällt på regeringen för dess ovilja - eller inkompetens, välj själva - att ta itu med den eskalerande siffran av döda och lemlästade på byggena, kan jag ju kosta på mig att ge en liten klapp på axeln också. Förslaget om att införa en byggarbetsmiljösamordnare är i rätt rikitning men långt från tillräckligt. Utan att vara högskoleutbildad, utan bara den som ramlar ner och slår ihjäl mig, ser jag genast problem.
De administrativa problemen blir genast enorma - det är redan idag svårt att kontrollera att arbetsmiljöföreskrifterna följs. Hur svårt ska det inte bli om man dessutom ska ha ytterligare en funktion att hålla reda på? Och dessutom måste man ju åter påpeka att regeringen först skär ner på arbetsmiljöarbetet, och därefter förvånas över att folk dör...
Det här ligger naturligtvis i linje med vad regeringen och dess beställare - Svensk Byggindustri, lett av Bo Antoni, en person som får mig att må fysiskt illa - vill genomföra. Bort med det otäcka Arbetsmiljöverket som ger saftiga reprimander. In med företagsegna kontrollmekanismer som snabbt bygger ett rent italienskt nät av återvändsgränder. Bra där - om man vill att status quo ska råda.
Littorin vill inte ha strängare straff. Trots att det är vad som fungerar. I USA, Storbrittanien, Frankrike eller Tyskland är bötesbeloppen skyhöga för de företag som struntar i arbetsmiljön. Där drabbas företag av mångmiljonbelopp i skadestånd om någon gör illa sig, eller dör, där säkerheten varit bristande. Och hittills verkar DET VARA DET ENDA SOM FUNKAR!!!!
Ska det vara så svårt att ta in detta?
Så länge det inte svider i skinnet kommer det att slarvas med linor, ställningar och utbildning.
Jag ser dagligen arbetsplatser där hjälm borde vara på, men där den inte är det. När man frågar varför får man svaret att gubbarna inte vill. Nå, det är dags att gubbarna inser att det bestämmer de inte själva. Med en modern hjälm följer både bra ögon- och öronskydd, och vi är tillräckligt många som klarar av att ha hjälmen på dagligen för att kunna förkasta dumskalleargument om att det är obekvämt.
Den sortens snack kunde ju lika gärna röra sig om bilbälten, och om dessa har vi lagar. Måste det till en lag för att byggnadsarbetare ska ta på sig hjälmen och sluta dö på jobbet - då måste vi ha den lagen. Men innan dess är det enklare om det kostar arbetsgivaren miljoner om det slarvas med skyddet.
Istället är vi ett läge där det utbildas färre skyddsombud, där skyddsombudens makt ifrågasätts, och där de uppenbara bristerna i både det kortsiktiga och långsiktiga arbetsmiljöarbetet blir allt fler. För vi får inte i den debatt som präglas av dödsfall och olyckor glömma bort att arbetsmiljö också är att motverka slitsamma arbetsställningar, monotona jobb och hot och våld.

Undertecknad i all sin glans, iförd regnställ som är ett måste denna blöta sensommar...

I en etta på tre kvadrat....

För det är ju vad det motsvarar.
Vi har ju en stark känsla av att problemet med utnyttjade arbetare är en smula underskattat, milt sagt. Eftersom dessa "gästarbetare" beter sig som illegal arbetskarft över hela världen - det verkar vara reflexmässig t - är det också svårt att få dem att tala klarspråk. Jag har ju träffat rätt många och det tar ett tag innan de tror på att man faktiskt är på deras sida, att de inte alls behöver vara rädda för facket, och att de har rätt till drägliga förhållanden fast de jobbar svart.
Nu senast har Byggettans funktionärer varit ute och hittat mer elände. Den här gången var det vid rivningen av gamla VinoSprit där litauer bott i containrar, tjänat 45 spänn i timmen och jobbat elva timmar per dygn sex dar i veckan. Naturligtvis slår huvudentreprenören Brunzell ifrån sig, men man behöver kanske inte vara Nobelpristagare för att begripa vad som pågår när gubbarna bor i en container.
Naturligtvis vet Brunzells vad som pågått, men eftersom lagstiftningen är tandlös kommer de att klara sig helskinnade. Möjligen kommer de att vara lite mer misstänksamma i upphandlingarna i fortsättningen - förmodligen finns det flera led av entreprenörer ner till litauern med skyffeln.
I TV-inslaget förklarar liatuern Petras att Byggnads egentligen inte är intresserade av att hjälpa dem, utan mest ser till att bevara svenska jobb. Nu misstänker ju jag kraftigt att Petras har en lite högre befattning i det där gänget, och antagligen både högre lön och intressen i bolaget, men man kan ju fråga sig hur han skulle känna om vi öppnade fältet för ytterligare lönedumpningar.

Hittills har jag ju inte träffat någon underbetald som vägrat ta emot de icke-utbetalda löneskillnader som arbetsgivaren stoppat i egen ficka.
Nu väntar vi naturligtvis på att Svensk Byggindustri - den återkommande megafonen för Svenska Arbetsgivareföreningen - ska komma rusande till Brunzells försvar. Trots att det antagligen är så att i upphandlingen har Brunzells kunna konkurrera bort andra mer seriösa företag med ett lägre pris.
I väntan på det får vi nöja oss med en nyliberal ledare i Expressen av okunnigt folk, som inte ser sambandet mellan illojal konkurrens, farliga miljöer och lönedumpning. Till Expressens ledarskribent måste man ju genast ställa frågan - varför nöja sig med att sänka lönen till 45 spänn i timmen? Man kan ju gå hela vägen ner till 20 kronor och importera burmeser, om det är så att argumentet "det är i varje fall bättre än i deras hemland" ska styra. Ett både pinsamt och föraktfullt resonemang av den borgerliga skribenten.

Vad är ett människoliv värt?

Frågan är aktuellare än någonsin. I dagarna kom de första preliminära beskeden i utredningen kring den svåra olyckan i Kista, och visar tyvärr inte bara på en ren felräkning från en konstruktör, utan även på åsidosättande av rent grundläggande skyddsåtgärder. Inte nog med att man gått ner i balktjocklek, från 25 mm till 7 (!) mm - det är ingen dålig rationalisering av ett moment som funnits i många många år - utan det saknades arbetsmiljöplan, fallskydd och andra detaljer, som för en utomstående kanske verkar oväsentliga men som faktiskt kan vara skillnaden mellan liv eller död.
Ungefär samtidigt kom delrapporten om den svåra olyckan på Ådalsbanebygget där två man dog eftersom någon - och det är inte helt uppenbart vem, eftersom folk skyller från sig som fan! - inte hade tid att tänka efter.
Så hur mycket är ett liv värt? Vem på projekteringsbolaget Forsen räcker upp handen och säger att det var viktigare att vi tjänade 100,000 kronor än att montören levde? Kan man ens värdera saker så?
I ett allt strängare konkurrensklimat, där seriösa bolag måste konkurrera med busfirmor är det klart att varje krona är viktig. Frågan är bara om den där kronan alltid är viktigast.

Sveriges nya underklass. Om jobbtrafficking

Precis som Byggnads ordförande Hans Tilly idag skriver i Aftonbladet (fast jag önskar han valde en annan tidning att göra det i - Aftonbladet av idag är något fackföreningsrörelsen borde hålla sig kilometer ifrån) är jobbtrafficking en företeelse vi redan har här. Jag har skrivit om dt tidigare, vår förbundstidning Byggnadsarbetaren innehåller varje nummer artiklar om utnyttjad utländsk arbetskraft, och frågan har även varit uppe i andra medier.
Vad som dock sällan påtalas är att det förekommer så många andra branscher, mycket ofta kopplat till mycket skumma ekonomiska intressen, och i företag där lojaliteten är köpt med rena utpressningsmetoder. Inom byggsektorn, med dess höga tempo och ofrånkomliga utslagning, finns alltid efterfrågan på friska händer och raska ben, men samma sorts efterfrågan syns också dagligen bakom lagerdörrarna i butiker, hos städfirmor, mindre verkstäder, åkerier. För att inte tala om i de nya företag som erbjuder hushållsnära tjänster.
Om detta har alltså Hans Tilly och tidigare chefredaktören för Byggnadsarbetaren, Håkan Olander, skrivit en debattbok. Jag måste säga att jag uppmuntrar initiativet - däremot kan man ju fundera på om man fortfarande är kvar i femtiotalet när det gäller marknadsföringen. Det hade ju inte SKADAT med en smula förhandpublicitet, kanske ett eller annat ytterligare debattinlägg - så man hade kunnat vänta och kanske t o m förhandsboka ett ex. Man kan bara lite fint jämföra med hur efterlängtad och smått hypad Katrine Kielos utmärkta bok Våldtäkt och Romantik var när den väl kom (om den ska jag så småningom skriva något, om inte annat för att alla andra recensioner skrivits av kvinnor...).
Man undrar kanske också vad som skall komma efteråt. Jag skulle gärna se en internetbaserad faktabank om jobbtrafficking, gärna kopplad med listor över vilka som har avtal inom olika branscher. Okunskapen - denna naivitet - är rent skriande emellanåt, och man önskar att fler kunde få se dessa eländiga garage och källare, med skitiga sängar och sopor, som är hemvist för de som sitter fast i en modern livegenskap.
Nå, jag ska naturligtvis inte morra för mycket åt Byggnads senfärdighet i den moderna världen, - jag ska genast införskaffa boken.
Tills dess kan man gott fundera över vad den borgerliga regeringen egentligen menar med den arbetskraftsinvandring de talar om. För precis som Johan Lindholm så exakt beskrev det på LO-kongressen - vi kan inte vänta flera år, då är vi borta, och byggnadsarbetarekåren i Sverige förvandlad till ett lågutbildat och underbetalt slit-och-släng-gäng.

Frågorna som kom bort. Om LO-kongressen

Det har skrivits mycket om LO-kongressen. Allt från förhoppningsfulla borgare som säger sig ha skådat fackföreningarnas stundande död, till glada optimister som tror att nedgången i medlemstal är en tillfällig svacka som kommer rätt till sig själv.
Jag tycker det är en brist att så lite på kongressen kom att handla om just hur vi utvecklar och förbättrar idén om det fackliga arbetet, hittar nya mötesformer och faktiskt också inser att det här tåget, det har ingen jämn hastighet som ger utrymme för långbänkar.
Istället är det en ständigt påegående acceleration som faktiskt kräver snabba omställningar, beredskap för aktualiteter och ett snabbare internt samarbete.
Jag vet att nästa kongress är något som man i stort sett börjar planera för direkt man packat undan den man avslutat, och att det är fråga om att vända en supertanker. Men problemet illustrerar också sig själv genom detta.
Det hade inte skadat att vika en stund för en debatt, eller en hearing om just det vikande medlemstalet. En eller ett par talare hade man säkert kunnat avvara, och de hade antagligen inte tyckt illa vara, just för att få ihop de minuterna. Om inte annat för att demonstrera att man tar saken på allvar. Men eftersom arbetsordningen redan var fastlagd var det omöjligt att ändra den. Och det räcker inte med att Wanja Lundby-Wedin talade om saken.
Byggnads medlemssiffror vänder nu sakta uppåt. Det är för tidigt att säga om raset är stoppat, men en sak är säker - om vi inte tillräckligt trycker på att i är en lönekartell tappar vi vår trovärdighet. Det måste vara lönsamt att vara med i facket.
Frågar man medlemmarna är de alltid less på att vara ansvarsfulla samhällsmedborgare, tydligt beskrivet av arga sköterskor efter slutresultatet i vårdkonfilkten. Medlemmarna ser till kronor och ören, och lyckas man inte med den debatten kan man glömma resterande fackliga uppgifter.
Våra medlemmar ska tjäna bättre än de som är icke-anslutna. Gulingarna.
Det tjänar inte mycket till att sockra medlemskapet med försäkringar, elköp, semesterbyar eller annat så länge vi inte klarar av huvuduppdraget - att höja våra löner. Och detta blir naturligtvis än mer uppnebart när borgerlighetens besparingar klämmer åt snaran.
Nu vore det lätt att peka på just Byggnads och stoltsera med att vi genom sammanhållning och tuffa representanter - och egen offervilja icke att förglömma! - klarat av att lyfta våra löner långt över vad som kan ses som en europeisk standard, men det är inte riktigt så lätt. Det finns en tradition inom just Byggnads som hållit oss högt, men även den är hotad. Av bekvämlighet, av bristande kunskap, men också för att vi så här långt också numer möter arbetsgivare som ser våra villkor och krav som berättigade, och vet att vi betalar oss.
Idag behöver vi inte strida för en massa saker - det finns nämligen ekonomisk vinning för en arbetsgivare att upprätthålla bra arbetsmiljö, jobba förebyggande, stimulera motion, fria arbetskläder och även anständiga löner. Och detta har gjort många byggjobbare en smula lata.
Jag minns den snickare i övre medelådern som tyckte att det var onödigt med fackligt medlemskap - vi fick ju vår löneförhöjning ändå, så det skulle nog gå bra, bara man bad snällt....
Nu är ju de flesta inte så naiva, men nog finns det en liknöjdhet hos den generation som har sitt på det torra. Plus 55, uflugna ungar, huset betalt och intjänad pension. Och det är i stor utsträckning de som också lämnar facket.
Man funderar ju på hur de hade sett på samma flykt av äldre kamrater, för tjugofem år sen när vi hade andra, stora arbetskonflikter.
Istället måste vi naturligtvis börja arbeta facköverskridande. Om Metall är svagt i ett område är det väl inte orimligt att man hämtar hjälp från andra. Vi tjänar alla på att så många som möjligt är med. Likaså finns det goda erfarenheter att ta till sig från andra delar av landet.
Och min egen erfarenhet säger mig att det bästa argumentet för att värva medlemmar, eller få dem att stanna kvar, är att visa på att de tjänar pengar på det. Sen kommer resten av sig själv.
För det är inte alls så att det finns en allmänt spridd okunskap av om vad facket pysslar med. Däremot finns det en aningslöshet och förlitan på samhälleliga åtgärder för att lösa konflikter i arbetslivet. Och de som lämnat facket blir alltid extremt förvånade över hur lite skydd de har så snart de slutat betala sin medlemsavgift.


Bild från Handels blockad av en videobutik i Landskrona

Hur äter du? Om Schysta listan...

Jag har länge högljutt ansett att man ska börja marknadsföra kollektivavtal, inte bara som en bra sak för de som jobbar som anställda, utan också som ett konkurrensmedel för de företag som skriver under. I den bästa av världar kan nämligen ett underskrivet avtal också vara en fördel för en seriös företagare.
Därför är Schysta listan , där man kan hitta restauranger och näringsställen som skrivit avtal, ett bra initiativ av Hotell- och Restaurangfacket. Det blev märkligt nog en stridsfråga på LO-kongressen men också ett exempel på när ledamöterna röstar emot den fegare linje som förbundsstyrelsen drev. Den strategiska försiktighet som ledningen förordade är bara ett exempel på hur lite folk på högre fackliga poster vet om hur den dagliga debatten låter ute på arbetsplatserna.
Det här är ju ett alldeles utmärkt sätt att marknadsföra den fackliga kampen på!
Jag ser fram emot samma sorts listor från Handels, ett förbund som verkligen kämpar med märkliga anställningsförhållanden och företag som dör och återuppstår över en natt. Själv tycker jag att Byggnads gärna kunde redovisa vilka företag man har avtal med - senast i veckan upptäckte jag ett tämligen stort företag i byggsvängen som lyckats krångla sig undan avtalsskrivande, trots att de stora firmorna förbundit sig att rapportera in vilka de har som underentreprenörer.
Det är också helt uppenbart att organiserad brottslighet - ett icke helt okänt begrepp i byggbranschen eller här på bloggen - missgynnas av kollektivavtalen, en åtgärd som är enkel att genomföra, kontrollera och följa upp, för polis och skattemyndighet. Men det skulle förmodligen få rent förödande konsekvenser för borgerliga politiker att börja tala sig varma för avtalsskrivande, även om syftet vore att komma åt den grå och svarta marknaden...
Jag, precis som många andra, väljer faktiskt att gynna företag som skriver avtal. Det motsatta förhållandet - väl beskrivet genom riksdagsmannen för centerpartiet, hr Federleys, agerande både vad gäller Wild'n'Fresh och hans eget äventyr i restaurangbranschen - är tackochlov en sällsynthet.
Men det är svårt att veta vilka som erbjuder reglerade förhållanden för sina anställda. Denna lista, och förhoppningsvis de andra man snart kan få se, eller märket, kommer att göra det åtskilligt enklare att välja de som erbjuder Schysta Villkor...

Ett annat Sverige. Om den lettiske tolken...

I Ordfront magasin nr 4-5, 2008, finns en mycket läsvärd artikel om ett annat Sverige, ett land där folk behandlas som boskap, där de är rättslösa. Tidigare har den rätt populistiske Janne Josefsson behandlat ämnet fast då om städare på snabbmatsrestauranger, och han gjorde i den efterföljande debatten en stor sak av att stackars HRF inte tog sitt ansvar för de här människorna. Det gav f ö upphov till reaktioner på HRF-bloggen
I artikeln följer journalisten Mats Wingborg med Byggnads lettiske tolk, Gints Kaplers, själv utpekad som landsförrädare i sitt hemland för att han tar strid för sina landsmäns villkor i Sverige.
Jag vill påpeka att ett flertal av de företeelser som behandlades i det programmet, liksom ett antal av de arbetsplatser som Gints Kaplers besöker, liksom till exempel Krister Strömberg på Byggettan eller nån annan av alla dessa funktionärer som fyller sina dagar med egentligen rätt deprimerande och skrämmande arbetsplatsbesök, faktiskt är brottsliga. Liksom en hel del annat som man också kan träffa på.
Man får inte hysa in folk i lokaler som är utdömda, farliga, som saknar utrymningsvägar, som är fulla med asbest eller lösningsmedel eller gasol. Och det borde hr Josefsson också ha tänkt på i ett i övrigt välgjort reportage. När det handlar om den sortens övertramp är det inte längre en fråga för facket. Då är det polissak.
Läs artikeln, och fundera speciellt över vad Gints Kaplers konstaterar: att lönedumpande företag tycker sig ha fått grönt ljus efter Lavaldomen,